Messerschmitt Bf 109, tysktstridsflygplan. Bf 109 var tyskarnas stolthet och producerades i större antal än något annat flygplan under andra världskriget, över 33 000 plan. Dess största nackdel var räckvidden - vilket även drabbade britternas Supermarine Spitfire när frontlinjen flyttades österut efter slaget om Storbritannien. Bf 109 var länge kärnan i Luftwaffe tills den modernare Focke-Wulf Fw 190 kom 1941.
Fakta version E-4:
- Motor: Daimler Benz på 1 100 hk
- Beväpning: två 20 mm automatkanoner, två 7,9 mm kulsprutor
- Högsta hastighet i planflykt: 575 km/h
- Normal räckvidd: 660 km (officiella uppgifter, men var troligen mycket mindre)
- Längd: 8,8 m
- Spännvidd: 10 m
Kategori:Stridsflygplanja:メッサーシュミットBf109
Supermarine Spitfire var ett av världens bästa jaktplan från tiden under andra världskriget. Det är legendariskt för sin insats under Slaget om Storbritannien, men ett annat brittiskt jaktplan, Hawker Hurricane, gjorde faktiskt där en större insats.
Spitfire var inspirerat i sin design av de racerplan som Supermarine tillverkat tidigare. Spitfire har vackra elliptiska vingar, som tyvärr var svåra att tillverka, vilket sinkade produktionen i början av kriget. Den första versionen av Spitfire hette Mk 1 med en topphastighet av 587 km/h, och den sista versionen hette Mk 24. Spifire Mk 1 hade till att börja med en tvåbladig träpropeller, men antalet propellerblad ökade successivt upp till fem blad på de senare versionerna. Paradoxalt nog hade även de sista spitfiremodellerna träpropellrar. Anledningen var att Spitfire hade blivit framtung och det var billigare att ersätta en träpropeller än en i stål. Beväpningen bestod i början av kulsprutor men kom senare att kompletteras, och till slut helt ersättas, av automatkanoner.
Spitfire hade en kort vändradie och användes av de mycket skickliga piloterna i det brittiska flygvapnet Royal Air Force, (RAF).
Svenska Flygvapnet använde 50 st PR Mk XIX Spitfire som spaningsflygplan, se vidare S 31.
Sovjetunionen]
När evakueringen av Dunkerque genomförts och Frankrike kapitulerat var den tyska ledningen osäker om vad som borde komma härnäst. Adolf Hitler trodde att kriget var över och att britterna, som var besegrade på kontinenten, skulle komma till förhandlingsbordet tämligen snart. Det fanns i Storbritannien en tämligen stor opinion som var positiv till förhandlingar med Tyskland, medan premiärminister Winston Churchill fullständigt vägrade att höra talas om ett vapenstillestånd med nazisterna. Hans bländande retorik stärkte den allmänna opinionen mot en fredlig lösning och förberedde britterna på ett långt krig. I ett tal i underhuset den 18 juni konstaterade han: Det som general Weygand kallade Slaget om Frankrike är över. Jag förväntar mig att Slaget om Storbritannien snart kommer att börja.
Planer på invasion
Det brittiska avvisandet av de tyska kraven var mycket tydliga och för att åstadkomma ett slut på kriget i väster beordrade Hitler ett framtagande av en plan för invasion. Han hoppades att skrämma britterna till fred innan en invasion ens skulle behöva vara nödvändig. Planen togs fram av OKW - (Krigsmaktens överkommando) - och den fick täcknamnet Operation Seelöwe (Sjölejonet). Invasionen skulle enligt planen genomföras i mitten av september och krävde en landsättning på den brittiska sydkusten som skulle stöttas av ett kraftigt flyganfall.
Operation Seelöwe
Seelöwe var emellertid en tämligen oduglig plan - den saknade resurser framför allt i form av sjötransportmedel. Dessutom fanns en stor oenighet mellan armén och marinen. Med det hot som den brittiska flottan skulle utgöra vid en hel dags sjötransport över Engelska kanalen tycktes det inte finnas ens skuggan av möjlighet att genomföra den såvida inte Luftwaffe kunde tillskansa sig ett fullständigt luftherravälde. Med tysk kontroll av luftrummet kunde Royal Navy slås ut och därmed möjliggöra överskeppning av armestyrkor. Den första uppgiften var alltså att besegra RAF och därmed kunna få full rörelsefrihet. Av denna anledning gjordes en plan som innebar anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker. Luftwaffes befälhavare riksmarskalken Hermann Göring kallade sin plan Adlerangriff (Örnanfallet) och det skulle börja den 12 augusti med ett omfattande storanfall.
Hermann Göring).]]
Inledningen på Slaget om Storbritannien
Innan starten av Adlerangriff kom en hel månad av anfall mot konvojer i Engelska kanalen och den perioden kallades av tyskarna för Kanalkampf (Kanalkampen) och den var avsedd att testa RAF:s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. Dessa attacker började den 10 juli och har av britterna blivit den dag som anses inleda Slaget om Storbritannien.
Luftwaffes strategi
Det strategiska flygkriget
Den tyska strategin influerades av teorier om strategisk bombning från tiden före kriget. Den betonade luftangreppet, luftförsvarets svaghet och terrorbombningens effekt på den allmänna moralen. Efter deltagandet i Spanska inbördeskriget hade tonvikten i stället svängt över mot ett mera taktiskt flygvapen. I Polen och Frankrike hade Luftwaffe opererat i samverkan med armén och därigenom skapat förutsättningarna för Blitzkrieg. I ett slag om Storbritannien skulle emellertid Luftwaffe tvingas att agera helt självständigt och genomföra sin uppgift utifrån egen kraft. Denna insats gav Göring utomordentliga möjligheter att bevisa och testa vad hans flygvapen kunde åstadkomma när det gällde strategisk bombning.
Luftwaffe omgrupperades efter det avslutade Slaget om Frankrike i tre luftflottor på Storbritanniens södra och norra flanker.
- Luftflotte 2, som stod under befäl av generalfältmarskalk Albert Kesselring, ansvarade för bombandet av sydöstra England och London-området.
Albert Kesselring - Luftflotte 3, under befäl av generalfältmarskalk Hugo Sperrle hade ansvaret för Midlands, västra och nordvästra England.
- Luftflotte 5, som leddes av generalöverste Hans-Jürgen Stumpff från hans högkvarter i Norge, hade ansvaret för norra England och Skottland.
Allt eftersom slaget fortlöpte kom ansvaret att förskjutas så att Luftflotte 3 fick ta ansvaret för den nattliga Blitz-bombningen, medan huvudanfallet föll på Luftflotte 2.
Oenighet bland tyska generaler
Inledande tyska beräkningar menade, att det skulle ta fyra dagar för att besegra RAF:s jaktplanskommando – Fighter Command. Det skulle följas av fyra veckors upprensningsaktioner mot resten av landet, där bombplan och långdistansjaktplan skulle radera ut flygindustrin. Planens intention var att börja anfallen mot de flygbaser, som låg närmast kusten i söder och därefter gradvis vandra inåt landet mot London och den ring av flygbaser, som skyddade huvudstaden. På det stora hela följde man detta schema, men befälhavarna hade något divergerande uppfattningar om strategin. Sperrle ville slå ut luftförsvarets infrastruktur genom bombning, medan Kesselring förordade ett direkt anfall mot London och att attackera den brittiska regeringen och locka upp brittiska jaktplan till avgörande strider. Göring, som hade nog med besvär med att upprätthålla sin egen maktposition inom Luftwaffe gjorde inget för att klargöra vad som gällde och ägnade sig i stället åt sina egna urmodiga idéer om luftstrid, vilket så småningom kom att leda till taktiska och strategiska misstag.
Misslyckat spioneri
Luftwaffe var dessutom dåligt förberett genom avsaknaden av information om det brittiska försvaret. Det tyska underrättelseväsendet var upphackat i delar – liksom så mycket annat inom den nazistiska staten – och stördes av den rivalitet, som rådde. Dess genomsnittliga prestation var enligt brittisk uppfattning klart amatöraktig. 1940 fanns det bara några få underrättelseagenter, som verkade i Storbritannien, om ens det. De försök, som gjordes att plantera in spioner i landet, spräcktes i ett tidigt skede. Det här innebar, att Luftwaffe inte hade några som helst färska informationer om de brittiska luftförsvarsanläggningarna, speciellt när det gällde viktiga kommando- och kontrollsystem, som hade installerats de sista åren före kriget. Dessutom ignorerades korrekt information om jaktförsvarets styrka och förmåga, om den inte stämde överens med vad man visste sedan tidigare. Vid ett flertal tillfällen trodde ledningen, att Fighter Command hade kollapsat och man övervärderade resultaten av strider mellan egna och brittiska jaktplan så att den högsta ledningen blev mer och mer fjärmad från verkligheten. Allt detta ledde till att man inte hade någon klok strategi ens när RAF hade blivit inträngt i ett hörn.
Dowdings system
Slaget om Storbritannien
har kommit att göra RAF:s jaktplan Spitfire och Hurricane till legender. Man kan emellertid inte bortse från att systemet för upptäckande av fientliga plan och ledning av striden var den verkliga hörnstenen, som luftförsvaret byggde på. Det är känt som Dowdings system efter sin chefsarkitekt flygmarskalken Sir Hugh Dowding, som ledde RAF:s Fighter Command.
Radarstationer
Dowdings system byggde på ett tidigt upptäckande av fientlig flygverksamhet. En lång rad av radarstationer längs den södra kusten bevakade luftrummet över Frankrike och kunde varna när flygformationer började byggas upp och startade sin rörelse mot den brittiska sydkusten. Som komplettering av radarbevakningen fanns en kår av observatörer - drygt 1 000 observationsposter, som kunde fånga flygplansrörelserna visuellt från sina bevakningsplatser. De rapporter, som flöt in från radarstationerna och observatörerna samlades upp av filtreringsstationer, som sorterade och organiserade informationen. Den sändes därefter vidare till jaktflygets högkvarter i Stanmore och även till varje jaktflygeskader. Informationen markerades på så kallade plottingbord – stora kartor där inkommande flygrörelser kunde följas av flygstridsledare, som beordrade insatser av jaktflyg från lämpliga divisioner.
radar
Enigma
Det har ibland sagts, att den chiffermaskin Enigma, som det brittiska försvaret lyckats lägga beslag på, skulle ha haft stor inverkan på slagets utgång. Det är nog snarare så att den information, som man kunde erhålla den vägen, var mera att betrakta som förhandsinformation om de tyska planerna på kommande insatser. En annan viktig informationskälla var den avlyssning av Luftwaffes radiotrafik som i tidigt skede varnade för kommande anfall.
RAF:s organisation
Det brittiska luftrummet var indelat i fyra eskadrar (10:e i sydvästra England, 11:e i sydöstra England, 12:e i Midlands och 13:e i Skottland), vilka i sin tur delades upp i sektorer, som var och en till sitt förfogande hade i allmänhet två till fyra jaktdivisioner (Se nedan Sektorfält). Sektorstationen med sin ledningsstab var hjärtat i organisationen, men den hade också tillgång till ett antal satellitflygfält dit man kunde sprida sina divisioner vid behov. De flesta av dessa fält hade inga permanenta banor utan bestod av jämna gräsfält, vilket var möjligt med de plan som användes under andra världskriget. När information från den centrala luftförsvarsledningen kom till eskadrarnas ledningsstab, sände den ut filtrerad information till de olika sektorsstationerna med instruktioner att vidta åtgärder genom att göra sina divisioner luftburna. Väl i luften dirigerades planen via radio från sektorns stridsledning.
Tekniska begränsningar
Trots att detta system var det mest sofistikerade luftförsvarssystemet i världen vid denna tid, hade det sina begränsningar. Radarstationerna råkade då och då ut för allvarliga tekniska fel och kedjan av observatörer hade av naturliga skäl svårigheter att upptäcka och följa fientlig flygverksamhet nattetid och vid dålig väderlek – en inte alltför ovanlig situation i Storbritannien. Möjligheten till radiokommunikation var starkt begränsad eftersom man använde sig av kortvåg med begränsad räckvidd, vilket bl a hindrade kommunikation med divisioner, som flög nära kusten (sektorstationerna låg en bit inne i landet). Varje division hade sin egen frekvens, vilket omöjliggjorde kommunikation mellan divisioner och till sist hade systemet för att känna igen de egna planen, som gick under benämningen ”Huff-Duff”, en begränsning till fyra divisioner från samma sektor samtidigt i luften.
Effektiv bekämpning
Trots allt detta lyckades jaktflyget uppnå en mycket hög effektivitet med tidvis upp till 80% bekämpning av fientligt flyg. Problemen med radiokommunikationen löste sig så småningom när man övergick till ultrakortvåg, som både gav bättre ljudkvalitet och fler kanaler. Trots sina brister var det brittiska systemet bättre än det tyska, som egentligen helt saknades vid den tiden.
Anfallen
Slaget om Storbritannien kan i grova drag indelas i fyra faser.
- 10 juli – 11 augusti – Angreppen på fartyg i Engelska kanalen - Kanalkampf - 12 augusti - 23 augusti – Angreppen på flygfälten nära kusten - Adlerangriff - 24 augusti – 6 september – Angreppen på alla flygfält
- 7 september och framåt – Attackerna riktas nattetid mot London
Attack mot konvojer
Kanalkampf innehöll en serie av strider ovanför konvojer av fraktfartyg, som gick genom Engelska kanalen. I stort sett kom dessa strider att i första hand gynna tyskarna, som hade en jakteskort, som kraftigt överskred antalet brittiska plan i konvojpatrullerna. Antalet sänkta fraktfartyg blev till sist så stort, att det brittiska amiralitetet ställde in alla konvojer genom kanalen. Perioden gav också vissa erfarenheter för både brittiska och tyska flygvapnet. Vissa plan dög helt enkelt inte i de intensiva strider, som karakteriserade stridsverksamheten.
Attack mot radarstationer
ultrakortvåg
Den 12 augusti hade i den tyska planen kallats för Adlertag, starten av Adlerangriff, men vädret försenade starten en dag. Luftwaffe gjorde visserligen ett försök att den 12 augusti slå ut kustradarstationerna genom ett specialanfall med precisionsbombning. Fyra stationer träffades och togs temporärt ur drift, men de kunde redan inom sex timmar åter vara i tjänst och Luftwaffes ledning fick intrycket att det var mycket svårt att slå ut radarn.
Adlertag startade med en serie attacker mot flygfälten närmast kusten. Under veckans lopp flyttades anfallen längre inåt land men även ett antal räder gjordes mot radarlinjen. Den 15 augusti inträffade det som britterna kallar Den Största Dagen då Luftwaffe genomförde det största antalet flyguppdrag på en dag. Det är den dag, som britterna än i dag firar som Battle of Britain Day. Det här var den dag som Luftflotte 5 gjorde sin enda stora insats i slaget. I tron att praktiskt taget alla brittiska jaktplan skulle vara upptagna i södra England gjorde man en omfattande attack mot norra England eskorterade av endast Me 110 attackplan, vilket fick till följd att de tyska bombplanen sköts ned i stort antal. Som en följd av denna katastrof kom Luftflotte 5 aldrig mera att göra några allvarliga insatser i striderna. Tre dagar senare såg de största förlusterna på båda sidor och den dagen har fått namnet Den Värsta Dagen. Till följd av de stora förlusterna den 18 augusti, utmattning och uselt väder blev den följande veckan tämligen lugn och gjorde det möjligt för Luftwaffe att återställa sin kraft. Den Värsta Dagen innebar svanesången för Ju 87 Stuka i den här kampanjen. Veteranen från Blitzkrieg var helt enkelt för långsam och därmed ett så enkelt mål för anfallande jaktplan, att Hermann Göring beslutade att dra bort den från verksamheten. Därmed försvann Luftwaffes huvudsakliga precisionsbombare från scenen och eftersom Me 110 hade visat sig för långsam och sårbar i striderna mot de snabba brittiska jaktplanen skars även dess uppträdande ner. Den kom att bli använd endast när flygavståndet krävde det eller när man inte kunde få fram tillräcklig eskort i form av den snabba Messerschmitt Bf 109.
Misstag av Göring
Göring fattade ytterligare ett fatalt beslut. Han beordrade mera omfattande eskort av bombplan på bekostnad av fritt jagande jaktplan. För att åstadkomma detta fick Luftflotte 2 huvudansvaret för bombningar och huvuddelen av de Me 109-plan, som fanns i Luftflotte 3 fördes över till Kesselrings förband. Eftersom Luftflotte 3 därmed nästan saknade jakteskort fick den koncentrera sig på nattuppdrag.
Anfallen mot radarstationerna avslutades också eftersom de ansågs vara utan verkan och varken den tekniskt inkompetente riksmarskalken eller hans närmaste underordnade förstod vikten av radarstationerna för det brittiska luftförsvaret.
Allierade piloter
Den 24 augusti och den närmaste tiden därefter inriktades de tyska anfallen i huvudsak mot de flygfält och sektorstationer, som låg i sydöstra England och i närheten av London. Av de 33 stora anfall, som genomfördes de närmaste två veckorna var 24 riktade mot flygfält och flera av dem drabbades av upprepade anfall.
Ett bevis på den svaga tyska underrättelsetjänsten i Storbritannien är de sju anfall som gjordes mot ett fält, som inte hade det minsta med jaktförsvaret att göra. Den här perioden var mycket kritisk för Dowdings system och inte bara flygfälten var utsatta för stora problem utan även flygverksamheten var i fara eftersom man råkade ut för stora förluster bland den flygande personalen. Många gånger hände det att nyinsatta färska piloter sköts ned i klasar. Situationen hjälptes av att piloter från andra länder kom att täcka upp vakanser i de brittiska leden, förutom de piloter från samväldet, som redan tjänstgjorde i RAF tillkom också nya divisioner från Polen och Tjeckoslovakien kompletterade med fransmän, belgare och frivilliga amerikaner.
Fördel av hemmaplan
En fördel, som RAF hade i förhållande till Luftwaffe var att striderna ägde rum över eget territorium. Piloter, som räddade sig genom att lämna sina plan med fallskärm, hamnade i sitt eget land och kunde vara i tjänst igen efter några timmar. För tyska besättningar, som hoppade över brittiskt territorium, innebar det hela att man hade att vänta krigsfångenskap och ett uthopp över Engelska kanalen medförde oftast drunkning eller tillfångatagande. I de tyska leden började en kanalsjuka att sprida sig – en form av stridströtthet.
Tysk desperation
Trots allt detta var Luftwaffe på väg att vinna kampen om flygfälten. Ytterligare två veckor av samma obehagliga medicin för RAF hade fått till följd att man tvingats att dra tillbaka sina flygförband från södra England. Det stod tydligen inte klart för den tyska flygledningen, som såg sina bomplansstyrkor sakta vittra ned och började känna desperation för att kunna följa den ursprungliga tidtabellen. Man kunde inte förstå hur RAF hela tiden kunde få sina jaktplan till de platser där de bäst behövdes och varför man inte redan hade kollapsat. Något radikalt måste göras för att tvinga RAF till en slutlig strid.
Blitz av misstag
Adolf Hitler hade ursprungligen förbjudit Luftwaffe att bomba själva London. Den 4 september drog han tillbaka detta förbud. Anledningen var att natten mellan 25 och 26 augusti hade RAF genomfört en bombning av Berlin, en hämnd för att en tysk bombstyrka oavsiktligt bombat London. Räden mot Berlin sårade Görings stolthet – han hade ju själv lovat att ingen bomb skulle någonsin träffa den tyska huvudstaden, ”Då får ni kalla mig Meyer”. Kesselring såg chansen att ändra strategi och övertalade riksmarskalken att anfalla London, medan Sperrle förordade fortsatta anfall mot flygfälten. Kesselrings motiv var att få Storbritanniens befolkning att bli panikslagen och att få den att ge upp eller att i alla fall få upp de sista 50 Spitfire-planen i luften så att man skulle kunna utplåna dem.
Terrorbombning av London
Den första London-räden genomfördes 7 september och riktades mot hamnen och dockorna i huvudstadens East End. De kommande dagarna kom ytterligare omfattande anfall riktade både mot dockorna och även totalt slumpmässigt. Som Kesselring förutspått kom RAF upp men i långt större antal än man hade trott (hoppats?). De tyska piloterna blev rejält skakade av motståndet. Anfallen mot London fortsatte och sektorstationernas flygfält och ledningsstaber fick en välbehövlig andningspaus och detta var vändpunkten.
Bristande jakteskort
En viktig detalj i skeendet var att avstånden för anfallen mot London blev längre. De eskorterande Me 109, som hade en relativt bränsletörstig motor, hade bränsle för endast ca 10 minuter över London innan man måste återvända, om man över huvud taget skulle nå tillbaka. Därmed lämnades bombplanen helt oförsvarade och resultatet var ett antal katastrofala räder, som ledde till de största förlustsiffrorna för de tyska bombplanen den 15 september.
Operation Seelöwe inställdes definitivt 19 september, men Slaget om Storbritannien var för den skull inte över. Offensiven i dagsljus fortsatte i någon mån ända tills årets slut och jaktplan med längre aktionsradie utrustades med bomber för nålsticksoperationer i hela södra England, men huvuddelen av verksamheten var nattliga räder mot London och andra städer. Från oktober 1940 till starten av Operation Barbarossa beräknas Luftwaffe ha genomfört ca 40 000 flyguppdrag.
Förlusterna
Under den tid som slaget pågick gjorde båda sidor starkt överdrivna påståenden om antalet nedskjutna fiender. Generellt sett var siffrorna två till tre gånger de verkliga. Analys som gjorts efter kriget har kunnat fastställa att RAF under tiden juli till september förlorade sammanlagt
- 1 023 jaktplan, 376 bombplan och 148 kustförsvarsplan.
För Luftwaffe var siffrorna
- 873 jaktplan och 1 014 bombplan.
Sammanfattning
Brittisk seger
Totalt sett var Slaget om Storbritannien en betydelsefull brittisk seger. Oavsett att antalet deltagande stridande var lågt, skulle en seger för Nazityskland sannolikt ha inneburit, att kriget hade fått ett annat förlopp. Den brittiska segern betydde det första nederlaget för den tyska krigsmaskinen och det gav samtidigt en signal till den amerikanska opinionen att Storbritanniens öde ännu inte var beseglat - eller med Churchills ord: We shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills. We shall never surrender!
Modern historieforskning menar, att slaget var omöjligt att vinna för Luftwaffe. Den numerära överlägsenheten var inte tillräcklig för att segra. Teorierna om den strategiska bombningen från tiden efter första världskriget, som räknade med en kollaps av den allmänna moralen höll inte. Även om RAF skulle ha tvingats att flytta sina förband till Midlands skulle den åtgärden ha varit möjlig och det har också visat sig att brittiska flygplan ersattes i en snabbare takt än de tyska. Sett ur synpunkten förlust av flygplan och erfarna piloter var händelserna ett slag, som Luftwaffe aldrig reste sig efter.
Totalt var de civila förlusterna för Storbritannien från juli till och med december 1940 23 002 döda och 32 138 skadade. Det största antalet civila förluster var vid en räd 29 december 1940 varvid nära 3 000 personer omkom.
Citatet
Premiärminister Winston Churchill sammanfattade följderna av striderna och uttalade en hyllning av RAF i ett tal i underhuset 20 augusti1940 i de odödliga orden: Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few – ofta på svenska citerat Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket.
- 10:e eskadern – chef Vice flygmarskalk Sir Quintin Brand - Middle Wallop med flygplantyperna Hurricane, Spitfire, Blenheim och Beaufighter
- Filton med Hurricane
- Desutom 7 satellitfält
- 11:e eskadern – chef Vice flygmarskalk Sir Keith Park - Biggin Hill med flygplantyperna Spitfire och Hurricane (under en vecka även Defiant en division)
- Debden med Hurricane och Blenheim och Beaufighter (en division efter 8 oktober)
- Hornchurch med Spitfire samt en division Blenheim och Beaufighter
- Kenley med Hurricane och Spitfire
- Northolt med Hurricane och en division Spitfire
- North Weald med Hurricane och en division Blenheim och Beaufighter
- Tangmere med Hurricane och en division Spitfire
- Dessutom 17 satellitfält
- 12:e eskadern – chef Vice flygmarskalk Sir Trafford Leigh-Mallory - Church Fenton med Hurricane
- Digby med Hurricane och Blenheim (en division) samt Spitfire (en division från 10 oktober)
- Duxford med Hurricane, Defiant och Spitfire
- Kirton-in-Lindsey med Spitfire, Hurricane och Defiant
- Wittering med Spitfire
- Dessutom 4 satellitfält
- 13:e eskadern – chef Vice flygmarskalk Richard Saul - Acklington med Spitfire och Hurricane
- Dyce med Defiant, Blenheim och Hurricane
- Turnhouse med Spitfire, Hurricane och Defiant
- Usworth med Hurricane
- Wick med Hurricane
- Dessutom 5 satellitfält
Luftwaffe är namnet på Tysklands flygvapen.
Leddes under Andra världskriget av Hermann Göring.
Luftwaffe bestod av flygtrupper (Fliegertruppe), luftvärn (Flakartillerie), flygsignaltrupper (Luftnachrichtentruppe) , fallsjärmsjägare, sjukvårdstrupper och flygvapnets fortifikationsförband (Luftwaffenbaueinheiten). Till flygtrupperna hörde de flygande förbanden och flygbasorganisationen. Flygsignaltrupperna ansvarade för sambandet mellan förband och staber, men även för luftbevakning, både med radar och med observatörer.
Flygvapnet satte också upp markstridsförband, till att börja med ett elitförband - Division "Hermann Göring" - men sedan sommaren 1942 också genom övertalig markpersonal bildade fältförband (Luftwaffenfelddivisionen) med infanteri, artilleri, ingenjörstrupper, signaltrupper, trängtrupper etc. Flygvapntets fältförband överfördes i slutet av 1943 till armén.
Tjänstegrader
- Flieger/Kanonier/Funker/Fallschirmjäger/Sanitätssoldat/Baupionier/Fahnenjunker (officersapsirant)
- Gefreiter
- Obergefreiter
- Hauptgefreiter (från 1944 Stabsgefreiter)
- Unteroffizier
- Unterfeldwebel/Unterwachtmeister/Fähnrich (kadett)
- Feldwebel/Wachtmeister
- Oberfeldwebel/Oberwachtmeister/Oberfähnrich (kadett)
- Stabsfeldwebel/Stabswachtmeister
- Leutnant
- Oberleutnant
- Hauptmann
- Major
- Oberstleutnant
- Oberst
- Generalmajor
- Generalleutnant
- General der Flieger /General der Flakartillerie/General der Luftnachrichtentruppe/General der Fallschirmjäger
- Generaloberst
- Generalfeldmarschall
- Reichsmarschall
ja:ドイツ空軍simple:Luftwaffe
En BMW 810D-2 14-cylindrig stjärnmotor, effekt 1 730 hk
Besättning:
1
Beväpning:
Två fasta framåtriktade 13 mm kulsprutor med skjutområde genom propellerns rotationsyta, fyra fasta 20 mm kanoner i vingarna
Focke-Wulf Fw 190 betraktas av många som tyskaLuftwaffes främsta jaktplan. Planet byggdes under andra världskriget i ett otal varianter - sammanlagt tillverkades fler än 20 000 exemplar.
andra världskriget
