:: wikimiki.org ::
| Simon Ivraren |
Simon ivraren av anonym caravaggist (1600-talets första hälft).]]
Simon Ivraren, Simon seloten, död cirka 107, var en av Jesu tolv apostlar. Helgondag 18 februari.
Enligt traditionen skall Simon ha efterträtt Jakob som biskop i Jerusalem. I mycket hög ålder led han martyrdöden genom att bli itusågad på längden.
Kategori:Apostlarna
Kategori:Helgon
ja:熱心党のシモン
107
Händelser
Födda
Avlidna
- Sankt Ignatios av Antiochia, biskop och martyr.
0107
Kategori:100-talet (decennium)
ko:107년
Jesus
Jesus Kristus, eller Jesus från Nasaret (egentligen Jesus nasarén), är en centralgestalt i kristendomen. Enligt kristen tro var han en lärare, profet och undergörare i Palestina omkring år 30 e.Kr., Guds enfödde son, världens frälsare och en av personerna i Treenigheten. Namnet Jesus är en latiniserad form av grekiskans Iesous som i sin tur motsvarar det hebreiska namnet Jeshua som betyder JHVH räddar. Ordet Kristus betyder "den smorde" och är en översättning av hebreiskans Messias. Det var från början en titel, men kom från slutet av första århundradet att uppfattas som ett namn.
Jesu födelse
När Jesus föddes, år och månad, är inte känt. Enligt traditionen firas Jesus födelse vid jul i december, men enligt äldre traditioner föddes han i fiskarnas tecken, d.v.s. i februari eller mars. Den exakta tidpunkten har varit föremål för debatt mellan teologer genom tiderna, men även i nutid finns önskningar om att finna en exaktare tidpunkt för Jesu födelse. Man har man sökt en förklaring till Betlehemsstjärnan (bland annt har det spekulerats om det är Halleys komet, som passerade jorden år 11 f.Kr.) och med hjälp av historiska kunskaper om den persiska mytologin visat att man trodde att stora härskare föddes när en stjärna lyste starkt på himmelen. Bland evangelierna är det endast Matteusevangeliet som omtalar Betlehemsstjärnan, och någon entydig astronomisk förklaring till stjärnan finns inte, varför det är svårt att ange årtalet baserat på den.
Matteusevangeliet upplyser att Jesus föddes under kung Herodes regeringstid, vilket innebär att den tidpunkt som vår kalender, den Gregorianska Kalendern utgår från är några år felaktig eftersom kung Herodes anses ha dött omkring 4 f.Kr. Lukasevangeliet säger att Jesus föddes vid tiden för skattskrivningen under Augustus regeringstid när Quirinius var ståthållare i den romerska kolonin Syria, vilket vi från andra källor vet var perioden 7-6 f.Kr. En romersk skattskrivning inträffade år 6 f.Kr., vilket placerar Jesu födelse till det året. Kung Herodes son, Herodes Antipas, var tetrark i Galileen och Pereen från sin fars död till 39 e.Kr. då han landsförvisades, så Matteusevangeliet kan mycket väl sammanblanda kung Herodes med Herodes Antipas, vilket är förenligt med Lukas. Ur evangelierna kan man därför dra slutsatsen att Jesus föddes år 6 e.Kr.
Det vedertagna årtalet för Jesu födelse fastställdes av munken Dionysius Exiguus år 532.
Jesu liv
Var Jesus föddes är okänt eftersom det inte finns några utombibliska källor som kan kasta ljus över den saken. Enligt kristen tradition föddes han i Betlehem någon gång åren 7-4 f.Kr., eller enligt tidigare resonemang under skattskrivningen år 6 f.Kr. Exakt årtal går inte att fastställa. Om tiden före Jesu offentliga verksamhet finns inte mycket bevarat, förutom i apokryferna, t.ex Tomasevangeliet. Enligt Bibeln hette hans mor Maria och hon var trolovad med Josef. Han hade fyra bröder och minst två systrar enligt Paulus. Josef arbetade troligen som hantverkare, och familjen verkar ha varit from och ansträngt sig för att bevara de judiska traditionerna. T.ex. hade Jesu bröder alla judiska namn och familjen vallfärdade enligt (Luk 2:41) till Jerusalem vid påsk varje år vilket måste ha varit ett kostsamt företag.
Jesus var väl förtrogen med de judiska heliga skrifterna skrivna på hebreiska och talade folkspråket arameiska samt troligen också lite grekiska, som vid denna tid var världsspråket. Det är också möjligt att Jesus var förtrogen med de judiska skrifterna i grekisk översättning Septuaginta och alltså talade bra grekiska men inte hebreiska. Många anser det rimligare just på grund av att grekiska var världsspråket. Andra menar att grekiska endast talades i städerna och att Jesus som kom från landsbygden inte kunde språket.
Jesu offentliga verksamhet började enligt Bibeln tillsammans med Johannes döparen av vilken han blev döpt. Kanske förkunnade och döpte de tillsammans till en början. När Johannes fängslats och sedermera dödats fortsätter Jesus verksamheten, och många av Johannes lärjungar fortsätter som lärjungar till Jesus, säger bibeln. Verksamheten pågick mestadels i Galileen med Kafarnaum som huvudort men Jesus for även till Judeen och Jerusalem.
Kring Jesus samlades en skara av män och kvinnor som lyssnade till honom varav några följde honom under längre tid. Bland dessa fanns tolv stycken som han utvalde till sina apostlar och undervisade enskilt.
Hans offentliga verksamhet anses ha varat ungefär 2-3 år före avrättningen, dvs under den politiskt oroliga tid som inföll under Pontius Pilatus tid som prefekt över Judeen år 26-36 e.Kr. En vanlig hypotes är att Jesu offentliga verksamhet började år 30 e.Kr., och att korsfästelsen skedde år 33 e.Kr.
Förkunnelse
33 av Karl Isakson (c:a 1920).]]
Jesu förkunnelse uppvisar likheter med de gammaltestamentliga profeternas predikan och har även många likheter med cynikernas teologi. Han har skarpa formuleringar mot hyckleri och orättfärdighet, men också trösteord till dem som hade det besvärligt. En av de stora skillnaderna mot profeterna är att han ofta talar i jag-form i evangelierna, medan Gamla testamentets profet alltid uttalade sig på JHVH:s vägnar - "så säger Herren".
Huvudtemat i Jesu förkunnelse var Guds rike och dess snara ankomst. När denna ankomst lät vänta på sig började kyrkan primärt tolka det som det slutgiltiga frälsningstillståndet, det tillstånd som uppstår efter att Gud slutgiltigt gripit in till dom och frälsning, men i någon mening verkar Jesus också mena att det redan var närvarande genom honom själv. Frågan om Jesu syn på sig själv är omtvistad, men flera teologer anser ändå att Jesus troligen hade messianska anspråk och såg sig själv i förbund med Gud på ett särskilt sätt. Andra teorier menar att han såg sig som vishetslärare eller revolutionär.
Efter Jesu avrättning tog händelseutvecklingen en oväntad vändning. Hans anhängare påstod att han uppstått och att de träffat honom och började frimodigt förkunna att Jesus var uppstånden från de döda. Även Paulus påstod sig ha träffat Jesus när han var på väg till Damaskus för att bekämpa de kristna som verkade där.
Jesu gudom
Enligt kristen dogmatik (troslära) är Jesus både sann Gud och sann människa. Det betyder att han är helt och fullt gudomlig och samtidigt helt och fullt mänsklig. Han är gudomlig på samma sätt som den himmelske Fadern är gudomlig. Och han är mänsklig lika mycket som vi. Han är också den enda varelse som har denna dubbelnatur.
Johannes 14:8-9. Filippos sade: "Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss." Jesus svarade. "Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?"
För att detta inte skall bryta mot det första av Tio guds bud "Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig", har läran om Treenigheten utformats. Detta första bud är helt centralt och oantastligt i kristendomen och förnekas inte av någon kristen inriktning, däremot förnekar vissa inriktningar Treenigheten och principen om Jesu gudom. Treenigheten innebär att Gud, Jesus och den Helige Ande är en och samma person. Se Monoteism, Kristologi och Treenighet.
Källor
De absolut viktigaste källorna för kunskap om Jesus är de synoptiska evangelierna i Nya testamentet. De äldsta vittnesbörden finns dock i aposteln Paulus brev, men de är inte särskilt generösa med fakta om Jesu liv. Jesus omnämns även av Flavius Josefus, Tacitus, Suetonius och Plinius den yngre, men många av dessa källor är omdiskuterade och de säger inte heller mycket om vem Jesus var. Jesus nämns också i apokryferna (ex. Tomasevangeliet), men ganska få av deras bevarade Jesusord anses historiska. Även många Jesusord i evangelierna är ifrågasatta. För historiker är evangelierna problematiska källtexter eftersom de ger en tolkad bild av Jesus. Uppgiften har därför blivit att med en historisk-kritisk metod försöka tränga förbi tolkningarna i Nya testamentet och fastställa vilka data som kan anses som historiska.
Kristendomen
historisk
I kristen teologi ser man Jesus som Guds son och en del av gudomen. Själv Gud lät han sig födas som människa genom en jungfrulig kvinna, jungfru Maria, för att kunna frälsa människorna. Jesus ses både som helt människa och helt Gud, en tanke som upplevdes som stötande för många av antikens människor och vållade flera teologiska och kristologiska strider.
Frälsningen består i att Jesus, som själv var utan synd, frivilligt tar på sig konsekvenserna av människornas synder, lider och dör. Men ondskans och dödens makt kan inte behålla honom, Jesus besegrar döden och återuppstår. Denna seger över döden kan varje kristen få del av.
Vid tidens slut väntas Jesus tillbaka för att skipa rättvisa och döma världen. De rättfärdiga ska få leva tillsammans med honom i evighet, medan de orättfärdiga döms till evigt straff.
Mycket av den klassiska kristna teologin har ifrågasatts av moderna teologer. T.ex. ifrågasätts jungfrufödelsen och Jesu underverk. I stället lägger man ofta betoningen på på det etiska budskapet i Jesu förkunnelse.
I muslimsk tradition kallas Jesus för Isa. Islam erkänner jungfrufödelsen och att Jesus var en stor profet, jämställd med Muhammed (alla profeter likställs inom islam, dock har Muhamed större betydelse inom islam). I Koranen finns berättelser från evangelierna medtagna i något förändrad form och ibland med tillägg. Islam avvisar tanken att Jesus skulle vara Gud och anser att han aldrig korsfästes utan upprycktes av Gud till himmelen, från vilken han väntas återkomma för att besegra Antikrist och regera efter islams principer.
Denna religion tror på Jesus Kristus som en Gudomlig Budbärare, en stor profet i linje med de andra huvudreligionerna. De erkänner jungfrufödelsen, men tror inte på treenigheten eller att Gud och Jesus var samma sak. Bahá'íer tror att Jesus speglar Gud och att man i spegeln ser den andliga solen, d.v.s. Gud. Bahá'íer tror att han korsfästes och hans ande for upp till himmelen för att återfödas men med ett nytt namn, Herrens Härlighet, och denne skulle komma för att upprätta Guds rike på jorden.
Se även
- Bergspredikan
- Frälsning
- Inkarnation
- Jesu historicitet
- Kristologi
- Religion
- Testimonium Flavianum
- Tideräkning
- Treenigheten
- Turinsvepningen
- Mytologi: Övernaturlig avlelse
Externa länkar
- [http://www.jesus.se/ www.jesus.se]
Kategori:Kristendom
Kategori:Personer i Nya Testamentet
Kategori:Jul
Kategori:Gudar
Kategori:Litterära figurer
ko:예수 그리스도
ms:Yesus Kristus
ja:イエス・キリスト
simple:Jesus
th:เยซู คริสต์
zh-cn:耶穌基督
zh-tw:耶穌基督
HelgonHelgon, en person inom kristendomen som anses ha levt i särskilt djup gudsgemenskap.
Den kristna helgonkultens ursprung är firandet av martyrerna. De kristna firade martyrernas dödsdagar, höll måltider och nattvard vid deras gravar. När förföljelseperioderna var över byggde man ofta kyrkor över deras gravar. Med tiden började man dela på martyrernas kvarlevor för att flera kyrkor skulle få en helgonrelik. När allt färre dog martyrdöden blev det munkar, nunnor, jungfrur, eremiter och asketer, så kallade bekännare som räknades till helgonen.
Inom den romersk-katolska kyrkan har man sedan högmedeltiden en formell procedur för att erkänna någon som helgon. Man skiljer till exempel mellan beatifikation (saligförklaring) och kanonisation (helgonförklaring). Det första innebär att vördnad är tillåten inom en provins eller ett stift och det senare att vördnad är tillåten inom hela kyrkan. Före dessa båda steg genomförs rigorösa utredningar om personens liv. Det tar oftast många decennier eller rent av sekler innan någon blir beatificerad eller kanoniserad. Undantag existerar dock, se Moder Teresa.
Inom de ortodoxa kyrkorna har man en mindre omfattande process för helgonförklaring. Vanligen ska den bara godkännas av patriark eller kyrkoledning. I de protestantiska samfunden tar man vanligen avstånd från helgonkult och inte sällan anser man det vara avgudadyrkan, ett påstående som katoliker bemöter med att man inte tillber helgon, bara ber om deras förböner – vilket man ju kan be levande om. Inom de delar av protestantismen som i någon utsträckning erkänner helgon ses de vanligen enbart som goda föredömen. Bön till helgon inom protestantismen förekommer dock på sina håll, till exempel bland anglokatolska grupper i Anglikanska kyrkan.
Bland helgonen har Jungfru Maria en särställning med ett flertal minnesdagar, och ett stort antal kyrkor är uppkallade efter henne. Helgon viktiga för Sverige är bland annat den heliga Birgitta som utnämts till skyddspatron för hela Europa och Ansgar som enligt traditionen kristnade Sverige. Våren 2000 beatificerade påven den svenska nunnan Elisabeth Hesselblad, som återstartade birgittinorden.
Det finns åtskilliga exempel på endast lokalt eller nationellt erkända helgon vilka aldrig formellt kanoniserats. I Sverige gäller detta exempelvis "nationalhelgonet" Erik den helige.
Se även
- Lista över helgon
Kategori:Kristendom
ja:聖人
ko:성인
18 februari
18 februari är årets 49:e dag i den gregorianska kalendern. Det återstår 316 dagar av året, 317 om det är skottår.
Dagens namn
- Frida, Fritiof
- tidigare: Concordia
- 1901: Frida
- 1986: Frida, Fride och Frode
- 1993: Frida, Fritz - från 14 januari. (Fride och Frode utgår ur almanackan)
- 2001: Frida, Fritiof - från 30 maj. (Fritz flyttas till 18 juli)
Helgdagar m.m.
- Aposteln Simon Ivrarens helgondag
Händelser
- 1952 - Grekland och Turkiet ansluter sig till NATO.
- 1977 - Den första flygningen med en rymdfärja genomförs då Enterprise gör sitt första landningstest.
- 1991 - Bert Karlsson avgår som partiledare för Ny demokrati.
- 1997 - Sparbanken och Föreningsbanken går samman till en ny storbank Föreningssparbanken.
- 2003 - En man tänder eld på en tunnelbanevagn i Daegu, Sydkorea, med hundratals dödsfall som resultat.
Födda
- 1404 - Leon Battista Alberti, italiensk arkitekt, skulptör, guldsmed och konstteoretiker.
- 1516 - Maria I av England.
- 1602 - Per Brahe d.y., riksdrots, greve till Visingsborg.
- 1635 - Johan Göransson Gyllenstierna, svensk greve och riksråd.
- 1745 - Alessandro Volta, italiensk fysiker, uppfann den elektriska kondensatorn.
- 1838 - Ernst Mach, österrikisk fysiker.
- 1844 - Carl Johan Dyfverman, svensk skulptör.
- 1859 - Svante Arrhenius, svensk fysiker och kemist, nobelpristagare i kemi 1903.
- 1860 - Anders Zorn, svensk konstnär.
- 1885 - Henri Laurens, fransk skulptör och grafiker.
- 1896 - André Breton, fransk poet, surrealismens ledare och främste teoretiker.
- 1903 - Nikolaj Podgornyj, sovjetisk politiker, president 1965-1977.
- 1912 - Bo Hederström, svensk skådespelare.
- 1919
- Agneta Lagerfeldt, svensk skådespelare.
- Jack Palance, amerikansk skådespelare.
- 1923 - Gunnar Höglund, svensk barnskådespelare, manusförfattare, producent och regissör.
- 1927 - Ulla Andreasson, svensk skådespelare.
- 1928 - Eeva Kilpi, finländsk författare och poet.
- 1931 - Toni Morrison, amerikansk författare, nobelpristagare.
- 1932 - Milos Forman, tjeckisk-amerikansk filmregissör.
- 1933
- Gerhard Frey, tysk högerextrem politiker, grundare och ordförande för Deutsche Volksunion.
- Yoko Ono, amerikansk musiker och konstnär.
- 1934 - Paco Rabanne, fransk modeskapare.
- 1936 - Jean M. Auel, amerikansk författarinna.
- 1943 - K.G. Hammar, svensk teolog och kyrkoman, Svenska kyrkans ärkebiskop 1997-2006.
- 1945
- Gunilla Gårdfeldt, svensk sångerska och skådespelare.
- Judy Rankin, amerikansk golfspelare.
- 1952 - Efva Attling, svensk fotomodell, musiker och smyckesdesigner.
- 1954 - John Travolta, amerikansk skådespelare.
- 1956 - Ted Gärdestad, svensk artist.
- 1963 - Anders Frisk, svensk fotbollsdomare.
- 1964 - Matt Dillon, amerikansk skådespelare.
- 1968 - Molly Ringwald, amerikansk skådespelare.
- 1974 - Jevgenij Kafelnikov, rysk tennisspelare.
- 1977 - Ledina Çelo, albansk musiker.
- 1981 - Ebba von Sydow, svensk journalist, författare och chefredaktör.
Avlidna
- 999 - Gregorius V, född Bruno, påve 993-999.
- 1190 - Otto den rike, markgreve av Meissen 1156-1190.
- 1221 - Didrik den beträngde, markgreve av Meissen 1190-1221.
- 1274 - Jacob Erlandsen, dansk ärkebiskop.
- 1455 - Fra Angelico, italiensk renässanskonstnär.
- 1546 - Martin Luther, tysk reformator.
- 1564 - Michelangelo Buonarroti, italiensk konstnär, skulptör, målare och arkitekt.
- 1851 - Carl Gustav Jakob Jacobi, tysk matematiker.
- 1899 - Marius Sophus Lie, norsk matematiker.
- 1915 - Frank James, amerikansk brottsling.
- 1967 - Robert Oppenheimer, amerikansk kärnfysiker, ledare för atombombsprojektet.
- 1968 - Alice O'Fredericks, svensk-dansk skådespelare, scripta, manusförfattare och regissör.
- 1981 - Gösta Nordgren, Snoddas, svensk sångare, flottare och bandyspelare.
- 1986 - Jiddu Krishnamurti, indisk filosof.
- 1987 - Märta Reiners, svensk operasångerska.
- 1990 - Tor Isedal, svensk skådespelare.
- 1997 - Sven Aage Andersen, norsk-svensk skådespelare, sångare, dansare, koreograf, kompositör och sångtextförfattare.
- 1999 - Olle Nordemar, svensk filmfotograf, producent, regissör, manusförfattare och statistskådespelare.
- 2001 - Balthus, fransk målare.
Se även
17 februari - 19 februari - 18 januari - 18 mars -- lista över alla datum
januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december
049
ja:2月18日
ko:2월 18일
simple:February 18
th:18 กุมภาพันธ์
BiskopBiskop, kyrkligt ämbete. Ordet kommer från grekiskans epískopos som betyder ungefär "tillsynsman".
Inom romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och vissa protestantiska samfund, bl.a. den anglikanska kyrkogemenskapen och de nordiska nationalkyrkorna, den högste kyrklige ledaren inom ett visst geografiskt område (stift).
Biskopar som församlingsledare omnämns redan i Nya testamentet, men deras roll då är något oklar och det verkar inte finnas någon klar distinktion mellan biskop och presbyter. De första beläggen för för en utvecklad kyrklig hierarki finns i Ignatius av Antiokias brev författade åren 107-108. Där talas om biskopen som de kristnas ledare i en stad, överordnad presbyterna och diakonerna.
Från att i huvudsak haft monopol på liturgiska och sakramentala funktioner förändras biskopsämbetet under senare delen av 200-talet och vissa delar av biskopens funktioner delegeras understundom till presbyterna. Vad som orsakade denna förändring vet man inte säkert, men utvecklingen verkar ha börjat i öst där det förekom att man tillsatte chorbiskopar (biskop för landsbygden kring en stad). Deras viktigaste funktion var nattvardsfirandet, troligen hade de inte rätt att viga präster och diakoner.
Från 300-talet finns fler och tydligare källor på att presbyter ledde nattvardsgudstjänster, avlöste synder och i öst även konfirmerade. Flera skrifter jämställer biskopar och präster samt karaktäriserar dem som bärare av samma ämbete, med den enda skillnaden att biskopen är överordnad prästerna. Så är fallet hos bl.a. Ambrosiaster och Hieronymus.
Under medeltiden kom denna syn på biskop och präst att bli dominerande.
Det var även denna syn på biskops och prästämbetet som reformatorerna tog över. Därför kom biskopsämbetet att spela en underordnad roll i många reformatoriska kyrkor. Svenska kyrkan kan i detta avseende ses som ett undantag då Laurentius Petris kyrkoordning stadgar att det är biskopen som ska viga präster och att han har rätt att vägra viga dem församlingarna utser. Svenska kyrkan har på denna grund tidvis hävdat att man har apostolisk succession, men det erkänns endast av den anglikanska kyrkogemenskapen.
I modern tid har den fornkyrkliga synen på biskopsämbetet fått en renässans och man talar idag ofta om det tredelade ämbetet: biskop, präst och diakon i den ekumeniska debatten och att präst- och diakonämbetet utgår från biskopen.
biskop | präst | diakon | subdiakon | akolut | exorcist | lektor | ostarie
----
Se även
- abbot
- metropolit
- patriark
- påve
- superintendent
- ärkebiskop
Kategori:Kyrkliga titlar
ja:司教
ko:주교
Martyr (1458).]]
Martyr (av grek. martys, genitiv martyros "vittne"), blodsvittne, d.v.s. den som med sitt liv fått plikta för sin tro.
Den förste omtalade kristne martyren är Stefanos (Apg. 7). Under förföljelsernas århundraden blev martyrerna de kristna hjältarna framför andra, man bevarade deras kvarlevor (reliker), och deras dödsdagar firades med minneshögtider. När förföljelserna upphörde tilltog kulten av martyrerna, och över deras gravar, t.ex. i Rom, byggdes basilikor för de stora skarorna av pilgrimer. Martyrernas liv och död framställdes i konsten, framför allt i ikonmåleriet. Vanliga attribut är martyrkrona, palmkvist och kors som symboler för döden och uppståndelsen i Kristi efterföljelse.
I islam är den som dör i det rättfärdiga kriget, jihad, en martyr, shahîd, och kan, liksom inom kristendomen, förvänta sig att komma direkt till paradiset. Den som blivit martyr utsätts inom islam inte för den traditionella tvagningen före begravningen, utan jordfästs i sina blodiga kläder. Föreställningen om martyrskapet är framträdande inom shiitisk islam där framför allt Ali och Husayn samt övriga stupade vid Karbala äras som stora martyrer i kampen mot orättfärdiga despoter.
Martyrer i nutida språkbruk
I nutida språkbruk används ordet i en bredare betydelse: Om en person dödats, straffats, utsatts för våld eller andra övergrepp på grund av sin grupptillhörighet eller sitt ideologiska engagemang kan sympatierna för denna person bli en stark politisk kraft. Denna kraft kan utnyttja strategiskt av martyren själv eller dennes sympatisörer.
Några sentida svenskar som någon grupp betraktat som martyrer
- Björn Söderberg
- Daniel Wretström
- Hannes Westberg
- Åke Green
Se även
- Helgon
- Martyrologium
Kategori:Martyrer
ja:殉教
Kategori:HelgonHuvudartikel: Helgon
Kategori:Kristendom
Saadat Hassan Manto
Saadat Hasan Manto (Urdu: سعادت حسن منٹو) (May 11, 1912-1955) was a Urdu short story writer of Kashmiri ancestry who was born in the Punjab.
He was arguably one of the best short story tellers of the 20th century, and one of the most controversial as well. He is often compared with D. H. Lawrence, and like Lawrence he also wrote about the topics considered social taboos in Indo-Pakistani Society. His topics range from the socio-economic injustice prevailing in pre and post colonial subcontinent, to the more controversial topics of love, sex, incest, prostitution and the typical hypocrisy of a traditional subcontinental male. In dealing with these topics, he doesn't take any pains to conceal the true state of the affair-although his short stories are often intricately structured, with vivid satire and a good sense of humour. In his own words, "If you find my stories dirty, the society you are living in is dirty. With my stories,I only expose the truth"
He was tried for obscenity in Pakistani Courts, but never convicted. Some of his works have been translated in other languages.
After Partition of India
Saadat Hasan Manto arrived in Lahore sometime in early 1948. In Bombay his friends had tried to stop him from migrating to Pakistan because he was quite popular as a film writer and was making reasonably good money. Among his friends there were top actors and directors of that age -- many of them being Hindus -- who were trying to prevail upon him to forget about migrating. They thought that he would be unhappy in Pakistan because the film industry of Lahore stood badly disrupted with the departure of Hindu film-makers and studio owners. But the law and order situation in post-partition India was such that many Muslims felt insecure there. That was the reason that Manto had already sent his family to Lahore and was keen to join them.
Incidentally his friends were right. Lahore turned out to be totally different from Bombay. Lahore was in a state of turmoil due to the influx of hundreds and thousands of refugees in a state of destitution. Those who had survived after wading through the rivers of fire and blood were clamouring for food and shelter.
Life in Lahore
Manto had at least one consolation. His nephew Hamid Jalal had already settled his family in a flat next to his own in Lakshmi Mansions near The main Mall. The complex was centrally located. From there every place of importance was at a stone's throw. These flats were occupied by families of some of the people who were destined to become important in the intellectual and academic fields. Manto's next door neighbour was his nephew Hamid Jalal who later became an important mediaman. In another flat, lived Professor G M Asar who taught Urdu at Government College, Lahore. Hailing from Madras, he wrote and spoke excellent English as well. Then there was Miraj Khalid who was to play an important role in the politics of Pakistan. Writer Mustansar Hussain Tarars family also lived in one of the flats there after shifting from Gowalmandi. Thus when Manto arrived in Lahore from Bombay he found an intellectual atmosphere around him. His only problem was how to cater for his family. Sadly for him, Lahore of that period did not have many opportunities to offer.
Literary Beginnings
After the writers who had migrated from various Indian cities settled in Lahore, they started their literary activities. Soon Lahore saw a number of newspapers and periodicals appearing. Manto initially wrote for some literary magazines. These were the days when his controversial stories like Khol Do(Open it) and Thanda Gosht(Cold Meat) created a furor among the conservatives. People like Choudhry Muhammad Hussain played a role in banning and prosecuting the writer as well as the publishers and editors of the magazines that printed his stories. Among the editors were such amiable literary figures as Ahmad Nadeem Qasmi, Hajira Masroor and Arif Abdul Matin. Soon the publishers who were more interested in commercial aspects of their ventures, slammed their doors shut to Manto's writings. He, therefore, started contributing stories to the literary supplements of some newspapers. Even this practice could not go on for long. Masood Ashar who was then editing the literary page of "Daily Ehsan" published some of his stories but the conservative owner of the paper soon asked him to refrain from the practice
News Papers
During those days, Manto also tried his hand at newspaper column writing. he started off with writing under the title Chashm-e-Rozan for daily Maghribi Pakistan on the insistence of his friends of Bombay days Ehsan BA and Murtaza Jillani who were editing that paper. But after a few columns one day the space appeared blank under the column saying that due to his indisposition Manto couldn't write the column. Actually Manto was not indisposed, the owner was not favourably disposed to some of the sentences in the column.
The only paper that published Manto's articles regularly for quite some time was "Daily Afaq" for which he wrote some of his well known sketches. These sketches were later collected in his book Ganjay Farishtay(Bald Angels). The sketches include those of famous actors and actresses like Ashok Kumar, Shayam, Nargis, Noor Jehan and Naseem (mother of Saira Bano). He also wrote about some literary figures like Meera Ji, Hashar Kashmiri and Ismat Chughtai. Manto's sketch of Quaid-e-Azam Muhammad Ali Jinnah was also first published in Afaq under the title Mera Sahib. It was based on an interview with Haneef Azad, Qauid-e-Azam's driver of Bombay days who after leaving his job as driver became a well known actor. The article included some of the remarks related to the incident when Dina Jinnah married Wadia. Later when the sketch was included in the book these lines were omitted.
Manto created a new tell all style of writing sketches. He would mince no words. He wrote whatever he saw. "I have no camera which could wash out the small pox marks from Hashar Kashmiri's face or change the obscene invectives uttered by him in his flowery style," he wrote.
Literary Circles
Manto once tried to present the sketch of Mulana Chiragh Hasan Hasrat in a literary gathering organized in YMCA Hall Lahore to celebrate the Maulana's recovery from heart attack. The sketch entitled Bail Aur Kutta was written in his characteristic style exposing some aspects of Maulana's life. The presiding dignitary stopped him from reading the article and ordered him to leave the rostrum. Manto, however, was in 'high spirits'. He refused to oblige and squatted at the floor and was with difficulty prevailed upon by his wife, Safia, to leave the stage.
Financial Troubles
Those days Manto was writing indiscriminately in order to provide for his family and be able to drink every evening. For everything he wrote, he would demand cash in advance. In later days, he started writing for magazines like Director. He would go to its office, ask for pen and paper, write his article, collect the remuneration and go away. This Manto was different from the one who arrived in Lahore in 1948.
The Manto in 1950 had a glowing Kashmiri complexion and a thick crop of long brown hair on his head. He was wearing a light brown gabardine shirwanee with a silken trousers and saleem shahi shoes. He came to Government College,Lahore to read his article How Do I Write a Story.
A Changed Man
But the necessity to earn his livelihood consumed him very fast. In a few years, his complexion became pale and his hair turned grey. We saw him reading his story Toba Tek Singh at YMCA Hall at the annual meeting of Halqa-e-Arbab-e-Zauq. He looked older than his years wearing an overcoat with collars turned up. The big eyes that darted out of the thick-rimmed glasses looked pale and yellow. But he read his story in his usual dramatic style and when he finished reading it there was pin drop silence in the hall and there were tears in everyone's eyes.
In later days, though Manto appeared in the Pak Tea House and other literary functions regularly but he seemed to be in great stress. Earlier, he was known for his witty remarks in literary gatherings. However, in later days he would present his writings in literary meetings but would not tolerate any criticism. He had become extremely touchy and would shout back at his critics. There were days when he was welcome everywhere and literary organisations clamoured for his participation in their meetings. But then came the days when people started avoiding him because he would not hesitate from borrowing money from them.
His Famous Literary Works
Pak Tea House
Manto lived in Lahore for seven years. For him those years were full of a continuous struggle for his survival. In return, he gave some of his best writings to the literary world. It was in Lahore that he wrote his masterpieces like Thanda Gosht, Khol Do, Toba Tek Singh, Iss Manjdhar Mein, Mozalle, Babu Gopi Nath etc. Some of his characters became legendary.
Sad End
Simultaneously he had embarked on a journey of self-destruction. The substandard liquor that he consumed destroyed his liver and in the winter of 1955 he fell victim to the deadly disease of liver cirrhosis. During all these years in Lahore he waited for the good old days to return, never to find them again.
External links to his short-stories
- http://www.wordswithoutborders.org/bio.php?author=Saadat+Hasan+Manto
- http://all-computer-books.co.uk/search_Saadat_Hasan_Manto/searchBy_Author.html
Category:Pakistani people
Category:Pakistani literature
Category:Pakistani culture
Saadat Hasan Manto
Saadat Hasan Manto
penisy wakacje jastrzbia gra nauka milan italy hotels milan italy hotels
|
|
|
|
