:: wikimiki.org ::
| Gustav Eriksson Vasa |
Gustav Eriksson Vasa, föreställer "Karin Månsdotter visande från sig kungakronan", vid drottningens sida finns hennes och Erik XIV:s tvenne barn, Sigrid Eriksdotter Vasa och Gustav Eriksson Vasa.]]
Gustav Eriksson Vasa, född 28 januari 1568, död i februari 1607, svensk prins, son till kung Erik XIV och Karin Månsdotter.
I följd av kung Johan III:s fruktan för, att Erik XIV:s anhängare i Sverige skulle begagna hans son Gustav Eriksson Vasa till främjande av sina planer, hade han 1575 blivit sänd i landsflykt och levde under de närmast följande åren i nöd och fattigdom i Polen, där han ska ha studerat vid de av jesuiter ledda bildningsanstalterna i Braunsberg, Thorn och Vilna och vid någon av dessa övergått till katolska läran.
År 1586 ska han ha varit i Rom, men omtalas sedan såsom uppehållande sig dels i Mähren, dels i Schlesien under kejsar Rudolf II:s beskydd. Sin önskan att få återse sin moder Karin Månsdotter fick han först uppfylld 1596, då de möttes i Reval.
Gustavs vistelseort var sedan en tid Thorn, vilken stad han dock lämnade 1600 för att begiva sig till Ryssland, vars dåvarande tsar Boris Godunov, lika som en gång förut Ivan IV av Ryssland ämnade begagna honom som redskap för politiska planer. Varken lockelser eller en flerårig fångenskap kunde dock förmå honom att därtill låna sig, och lik mycken ståndaktighet visade Gustaf mot de försök i samma riktning, som gjordes av Boris efterträdare Dimitri. Ett år efter dennes fall avled Gustav Eriksson Vasa i den lilla staden Kasjin i mellersta Ryssland.
Se även
- Gustav Vasa
Erik XIVDenna artikel handlar om kungen Erik XIV. För August Strindbergs pjäs med samma namn, se Erik XIV (pjäs).
--------
Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, svensk kung 1560-1568. Son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg, bror till Johan III och Karl IX, farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Gift i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550-1612). Se även Erik XIV:s antavla.
Barn med älskarinnan Agda Persdotter:
#Virginia Eriksdotter (1559-1633) 1585 eller 1586 gift med den svenska frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
#Constantia Eriksdotter (1560-1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
#Lucretia Eriksdotter (1564-levde ännu 1574) dog ung.
Barn med älskarinnan Karin Jakobsdotter:
#ett barn vars namn man icke känner. Barnet begravdes år 1565.
Barn med hustrun Karin Månsdotter:
#Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633)
#Gustav Eriksson Vasa (1568-1607)
#Henrik Eriksson Vasa (1570-1574)
#Arnold Eriksson Vasa (1572-1573)
Barn- och ungdomsår
Erik XIV, Gustav I:s och Katarina av Sachsen-Lauenburgs son, föddes på Stockholms slott den 13 december 1533. Vid ännu inte fyllda två års ålder förlorade han sin mor, en djupt svårmodig furstinna, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Det berättas att hon inte varit Erike synnerligen huld, ty han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde, Johan III. Erik fick en ytterst vårdad uppfostran; han hade till lärare först en helt kort tid den i Sveriges inre historia bekante Georg Norman från Tyskland och däreiter fransmannen Dionysius Beurreus, en ostadig, smickersam man, som anses ha utövat ett ofördelaktigt inflytande på lärjungen. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken, men astrologien var dock hans älsklingsvetenskap. Han var därjämte en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt förde ritstiftet med en konstnärs säkerhet. Misstänksamhet, grymhet, högmod och vällustighet var framträdande lyten. Allt sedan Erik börjat offentligen uppträda, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann den av Gustav I från hans hov förvisade Jöran Persson en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Under dessa år blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Erik spionerade på fadern, och denne hölls underrättad om sonens yttranden och handlingar. Såsom det uppgives, på Jöran Perssons och Dionysius Beurreus' råd, inlät sig Erik, först, 1558, genom Beurreus, sedermera genom Nils Gyllenstierna, på giftermålsunderhandlingar med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England. Ehuru av henne föga uppmuntrad, fortsatte Erik - stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jfr Robert Dudley) - sitt frieri med en hos honom ovanlig uthållighet (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) kom honom att för tillfället inställa resan. Det har blivit sagt, att Gustav I tvekat i valet mellan fängelset och tronen för Erik.
Erik XIV som kung
1560s och Danmarks vapen har tagits upp]]
Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik ådagalade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 betog hertigarna all tanke på att vara något annat än kungens undersåtar. Man har hållit före, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Men antagligen avsåg han med dessa ståtliga titlar (annat än titlar gav Erik knappast ty grevarna fick ytterst små, friherrarna alls inga förläningar) endast att öka sitt hovs glans. Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt, som sårade Johan, hertig i Finland; Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Ämnen till nya misshälligheter mellan bröderna hopade sig. År 1561 tog Erik staden Reval i sitt beskydd och började erövra i Estland, åtgärder, till vilka han drevs lika mycket av ärelystnad som av politisk beräkning, och vilka blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden. De inledde nämligen Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och invigde det till den förbittrade tävlingsstriden med Polen och Ryssland.
Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, så nära belägna hans hertigdöme, planer, som Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte Polens hjälp för att nå sitt mål, gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, försträckte polske kungen betydande summor och fick såsom pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa var så belägna, att de i Johans händer hindrade Erik att utsträcka sina erövringar. Johans beteende var, minst sagt, oklokt och tvetydigt; Erik spårade däri förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik, i början av 1563, med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande och inte fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga yttranden av en person, som varit i Johans tjänst, stegrade kungens misstankar till det yttersta. Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.
Gripsholms slott på en målning av Georg von Rosen från 1871]] 1871
Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Lübeck, det s.k. Nordiska sjuårskriget (1563-1570). Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som för övrigt hade sin främsta grund i danska planer på unionens återställande. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men visade sig vara varken hjälte (han mottog med synnerligt välbehag och efterkom uppmaningar att inte blottställa sig genom att följa armén, utan "spara sitt liv") eller härförare. Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad omständliga och led av sådana motsägelser, att de förlamade befälhavarnas handlingskraft och stundom var "rent omöjliga att efterkomma". Dessa omständigheter och Eriks täta ombyte av befälhavare, liksom bristen på dugliga fältherrar, vållade, jämte annat, att kriget till lands gick mindre lyckligt. I systematisk grymhet torde han överträffat fienden, och befallningarna att fara fram med eld och svärd upprepades i en avskräckande mängd och enformighet. Flottan, om vars utrustning Erik inlade stora förtjänster och vars rörelser var mera undandragna hans inblandning, spelade däremot en lysande roll.
Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte, att han ådragit sig den med Johan besläktade högadelns hat. Hans ruvande oro, underhållen av Jöran Persson, som planmässigt sökte förödmjuka högadeln, gav sig luft i hans beteende mot en medlem av landets yppersta släkt, Nils Sture, en ädling, i vilken han trodde sig se den i stjärnorna antydde ljushårige man, som skulle stöta honom från tronen. Sture dömdes på obevisade anklagelser för högförräderi till döden av Konungens nämnd, en överdomstol som Erik inrättat 1561 för avhjälpandet av oefterrättlighetstillståndet inom lagskipningen, men som urartat till ett förföljelsemedel i hans hand. Men då Jöran Persson märkte krigsfolkets sympatier för den olycklige ädlingen, lät han en dag gripa honom, varpå han fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen!
Efter sina misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter til kung Kristian II, inte utan av sikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.
Genom förgripelsen mot Nils Sture trodde sig Erik i ännu högre grad ha åsamkat sig adelns hat. Han betogs av fruktan för arvrikets bestånd - en lättförklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav I:s alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Konungens nämnd anklagades (maj 1567) flera stormän, bl.a. Nils Stures far, greve Svante Sture, en man av frestad men omutlig trohet mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades för att fälla dom över dem. Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit (han medförde Renatas ja) den 21 maj ökade förvirringen i hans själ. Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom 24 maj i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen inte övertygad om den givna förlåtelsens uppriktighet förlorade han all besinning, störtade in till den ävenledes fångne Nils Sture och stötte först sin dolk, så ett spjut i honom och lät sina drabanter fullborda mordet (se Sturemorden). Gripen av bävan flydde han ur staden, gav under vägen befallning om de övriga fångna herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna kungen. Den 27 maj anträffades han, förklädd och ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare. Ånger och fruktan drev honom att bedja Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades fränder och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff; han lät (hösten 1567) döma Jöran Persson till döden, en dom som dock inte verkställdes. Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en soldatdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans harem och väckt hos honom en verklig, djup kärlek. I januari 1567 hade han avtvingat Svante Sture och Sten Leijonhufvud en deklaration att kungen skulle få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 - "olycksåret", såsom Erik kallade det - återföll Erik i vanvett, inte ett våldsamt, utan ett stilla vanvett, fruktbart på fixa idéer: han trodde sig vara avsatt och Johan kung samt lösgav sin fångne bror. Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket framträngt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de i Uppsala mördade herrarna skyldiga, återfordrade av deras fränder penningar o.d. som han lämnat i försoningsgärd, och började tala ur hotfull ton mot Johan. En allmän oro bemäktigade sig sinnena med anledning därav. Eriks stränga men på lag stödda tillvägagående mot adeln vid rusttjänstskyldighetens utkrävande, hans (1563 upptagna) räfst efter de gods adeln olagligt tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratien. Sturemorden, Eriks 1568 ånyo vaknande tyranniska böjelse och det högtidliga bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning den 5 juli 1568 bragte till mognad en revolution inom adeln. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik (februari 1567) lovat för fredens bevarande utlämna till tsar Ivan den förskräcklige, och som jämte Eriks yngste broder, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder.
Avsatt och fängslad
Stockholms slott
En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt var Sveriges krona förlustiga och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571-juni 1573), Västerås slott (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574-februari 1577). Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg uti de, nästan alla från de lägre klasserna utgångna, sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro hos Johan, vilken efterträtt Erik XIV på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att taga Erik av daga. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl nödvändigheten av Eriks dödande. I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare med avskyvärd utförlighet till känna hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (bl.a. Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik. Den 26 februari 1577 upphörde Erik att leva. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet ha ingenting märkligt att förtälja om Eriks död. Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck, att Erik avdagatagits av sin bror genom gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' då endast i manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och de flesta historiska skriftställare från 1700- och 1800-talen ha vidhållit denna uppgift. Senare skriftställare höll dock före, somliga på grund av urkundernas vittnesbörd, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död. Forskningens ställning idag (2004) är att det varken kan bekräftas eller vederläggas att Erik XIV togs av daga.
Erik återföll emellanåt under fängelsetiden i vanvett; det var av maniakalisk natur. Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.
Erik XIV:s författarskap
Västerås domkyrka
Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han verkställde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnis Svea och Göta krönika, gjorde, liksom förut, latinska dagboksanteckningar - de, som fördes under fångenskapen, är dock alla förlorade - och skrev bl.a. (delvis med en spetsig träpinne och sotvatten) i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia" (i Kungliga biblioteket i Stockholm) vidlyftiga anteckningar, som företrädesvis gick ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt hans och hans med Karin födda barns rätt till kronan. I såväl Sabellicus' opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jfr vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.
Erik XIV:s älskarinnor
Erik är (tillsammans med sin bror Johan) känd för att ha haft älskarinnor, s.k. frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, och Karin Månsdotter.
Se även
- Erik XIV:s antavla
Kategori:Sveriges regenter
ja:エリク14世 (スウェーデン王)
Sigrid Eriksdotter Vasa
Sigrid Eriksdotter Vasa, Prinsessa av Sverige, enligt Äldre svenska frälsesläkter 1:3 s 290, som hänvisar till Erik XIV:s almanacksanteckningar, född den 15 oktober 1566 på Svartsjö slott i Sånga, Uppland, död den 24 april 1633. Dotter till kung Erik XIV och Karin Månsdotter. Sigrid Eriksdotter Vasa är begravd i Åbo domkyrka.
Gift 1) 1597 med Henrik Klasson Tott, död 1603.
Gift 2) 10 september 1609 på Stockholms slott med Nils Nilsson (Natt och Dag) (1554 - 1613)
Barn: (med 1)
# Åke Henriksson Tott (1598 - 1640)
# Anna Henriksdotter Tott, död ung
# Erik Henriksson Tott (- 1621)
kategori:Svenska prinsessor
kategori:Vasaätten
1568
Händelser
- Januari - I brist på förstärkningar tågar danskarna under Daniel Rantzau först mot Stockholm, men vänder sedan om mot Danmark.
- Februari - Daniel Rantzau drar sig tillbaka till Halland.
- Maj - Erik XIV tillfrisknar tillräckligt från sin sinnessjukdom, för att kunna återta regeringsarbetet. Han fortsätter kriget med härjningar i Skåne och Halland, assisterad av hertig Johan, som dock snart beger sig till Eskilstuna.
- 4 juli - Erik XIV gifter sig officiellt med Karin Månsdotter.
- 5 juli - Karin Månsdotter kröns till svensk drottning.
- 12 juli - Eriks bröder, hertigarna Johan och Karl, höjer upprorsfanan mot honom i Östergötland. Johan utnämns till riksföreståndare.
- 11 augusti - Svenskarna erövrar Sonnenburg på Ösel från danskarna. Stillestånd sluts med de danska styrkorna på Ösel strax därefter.
- 1 september - Upprorsmännen erövrar Stockholm.
- 29 september - Erik XIV tillfångatas på Stockholms slott och avsätts av sina bröder.
- 30 september - Johan III utropas till kung av Sverige. När den polskvänlige Johan utropats till kung rinner kriget med Polen i Livland ut i sanden. Någon formell fred sluts inte med Polen, striderna upphör endast.
- September - Jöran Persson avrättas.
- Hösten - Stillestånd sluts mellan Sverige och hovmännen (Tyska orden).
- 18 november - Ett möte mellan Sverige och Danmark hålls i Roskilde, vilket leder till att stridigheterna tillfälligt upphör.
- Hotet mot Katarina Jagellonica från 1566 avvärjs.
- Karl (IX) blir hertig över Södermanland, Närke och Värmland.
- Stora ombyggnader av Kalmar slott inleds.
- Gymnasiet i Gävle grundas.
Födda
- 28 januari - Gustav Eriksson Vasa, svensk kronprins, son till Erik XIV och Karin Månsdotter.
- 11 februari - Honoré d'Urfé, fransk författare.
- 15 mars eller 25 mars - Johannes Bureus, svensk fornforskare, språkman och mystiker.
- 5 april - Urban VIII, född Maffeo Barberini, påve 1623-1644.
- 25 juni - Gunilla Johansdotter (Bielke af Åkerö), svensk drottning, gift med Johan III.
- 5 september - Tommaso Campanella, dominikansk teolog, filosof och poet.
Avlidna
- September - Jöran Persson, svensk rådsman (avrättad).
Kategori:Årtal
Kategori:1560-talet
ko:1568년
simple:1568
Februari
Februari, av lat. Februãrius, är den andra av årets månader och den kortaste. Februari har 28 dagar, utom vid skottår då månaden har 29. Den innehåller årets 32:a till 59:e dag (32:a till 60:e vid skottår). Ursprungligen den sista månaden på året, varvid den extra dagen infördes. Det var Numa Pompilius som införde den som andra månaden i den julianska kalendern år 152 f.Kr.. Namnet kommer från den etruskiska guden Februus.
Kallades förr i Sverige för göjemånad, i Danmark blidemåned.
Se även
- Skottdagen
- 30 februari
- februarikrisen
- februarimanifestet
- februarirevolutionen
Kategori:Månader
ja:2月
ko:2월
ms:Februari
simple:February
th:กุมภาพันธ์
Erik XIVDenna artikel handlar om kungen Erik XIV. För August Strindbergs pjäs med samma namn, se Erik XIV (pjäs).
--------
Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, svensk kung 1560-1568. Son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg, bror till Johan III och Karl IX, farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Gift i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550-1612). Se även Erik XIV:s antavla.
Barn med älskarinnan Agda Persdotter:
#Virginia Eriksdotter (1559-1633) 1585 eller 1586 gift med den svenska frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
#Constantia Eriksdotter (1560-1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
#Lucretia Eriksdotter (1564-levde ännu 1574) dog ung.
Barn med älskarinnan Karin Jakobsdotter:
#ett barn vars namn man icke känner. Barnet begravdes år 1565.
Barn med hustrun Karin Månsdotter:
#Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633)
#Gustav Eriksson Vasa (1568-1607)
#Henrik Eriksson Vasa (1570-1574)
#Arnold Eriksson Vasa (1572-1573)
Barn- och ungdomsår
Erik XIV, Gustav I:s och Katarina av Sachsen-Lauenburgs son, föddes på Stockholms slott den 13 december 1533. Vid ännu inte fyllda två års ålder förlorade han sin mor, en djupt svårmodig furstinna, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Det berättas att hon inte varit Erike synnerligen huld, ty han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde, Johan III. Erik fick en ytterst vårdad uppfostran; han hade till lärare först en helt kort tid den i Sveriges inre historia bekante Georg Norman från Tyskland och däreiter fransmannen Dionysius Beurreus, en ostadig, smickersam man, som anses ha utövat ett ofördelaktigt inflytande på lärjungen. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken, men astrologien var dock hans älsklingsvetenskap. Han var därjämte en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt förde ritstiftet med en konstnärs säkerhet. Misstänksamhet, grymhet, högmod och vällustighet var framträdande lyten. Allt sedan Erik börjat offentligen uppträda, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann den av Gustav I från hans hov förvisade Jöran Persson en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Under dessa år blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Erik spionerade på fadern, och denne hölls underrättad om sonens yttranden och handlingar. Såsom det uppgives, på Jöran Perssons och Dionysius Beurreus' råd, inlät sig Erik, först, 1558, genom Beurreus, sedermera genom Nils Gyllenstierna, på giftermålsunderhandlingar med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England. Ehuru av henne föga uppmuntrad, fortsatte Erik - stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jfr Robert Dudley) - sitt frieri med en hos honom ovanlig uthållighet (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) kom honom att för tillfället inställa resan. Det har blivit sagt, att Gustav I tvekat i valet mellan fängelset och tronen för Erik.
Erik XIV som kung
1560s och Danmarks vapen har tagits upp]]
Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik ådagalade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 betog hertigarna all tanke på att vara något annat än kungens undersåtar. Man har hållit före, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Men antagligen avsåg han med dessa ståtliga titlar (annat än titlar gav Erik knappast ty grevarna fick ytterst små, friherrarna alls inga förläningar) endast att öka sitt hovs glans. Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt, som sårade Johan, hertig i Finland; Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Ämnen till nya misshälligheter mellan bröderna hopade sig. År 1561 tog Erik staden Reval i sitt beskydd och började erövra i Estland, åtgärder, till vilka han drevs lika mycket av ärelystnad som av politisk beräkning, och vilka blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden. De inledde nämligen Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och invigde det till den förbittrade tävlingsstriden med Polen och Ryssland.
Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, så nära belägna hans hertigdöme, planer, som Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte Polens hjälp för att nå sitt mål, gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, försträckte polske kungen betydande summor och fick såsom pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa var så belägna, att de i Johans händer hindrade Erik att utsträcka sina erövringar. Johans beteende var, minst sagt, oklokt och tvetydigt; Erik spårade däri förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik, i början av 1563, med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande och inte fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga yttranden av en person, som varit i Johans tjänst, stegrade kungens misstankar till det yttersta. Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.
Gripsholms slott på en målning av Georg von Rosen från 1871]] 1871
Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Lübeck, det s.k. Nordiska sjuårskriget (1563-1570). Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som för övrigt hade sin främsta grund i danska planer på unionens återställande. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men visade sig vara varken hjälte (han mottog med synnerligt välbehag och efterkom uppmaningar att inte blottställa sig genom att följa armén, utan "spara sitt liv") eller härförare. Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad omständliga och led av sådana motsägelser, att de förlamade befälhavarnas handlingskraft och stundom var "rent omöjliga att efterkomma". Dessa omständigheter och Eriks täta ombyte av befälhavare, liksom bristen på dugliga fältherrar, vållade, jämte annat, att kriget till lands gick mindre lyckligt. I systematisk grymhet torde han överträffat fienden, och befallningarna att fara fram med eld och svärd upprepades i en avskräckande mängd och enformighet. Flottan, om vars utrustning Erik inlade stora förtjänster och vars rörelser var mera undandragna hans inblandning, spelade däremot en lysande roll.
Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte, att han ådragit sig den med Johan besläktade högadelns hat. Hans ruvande oro, underhållen av Jöran Persson, som planmässigt sökte förödmjuka högadeln, gav sig luft i hans beteende mot en medlem av landets yppersta släkt, Nils Sture, en ädling, i vilken han trodde sig se den i stjärnorna antydde ljushårige man, som skulle stöta honom från tronen. Sture dömdes på obevisade anklagelser för högförräderi till döden av Konungens nämnd, en överdomstol som Erik inrättat 1561 för avhjälpandet av oefterrättlighetstillståndet inom lagskipningen, men som urartat till ett förföljelsemedel i hans hand. Men då Jöran Persson märkte krigsfolkets sympatier för den olycklige ädlingen, lät han en dag gripa honom, varpå han fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen!
Efter sina misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter til kung Kristian II, inte utan av sikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.
Genom förgripelsen mot Nils Sture trodde sig Erik i ännu högre grad ha åsamkat sig adelns hat. Han betogs av fruktan för arvrikets bestånd - en lättförklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav I:s alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Konungens nämnd anklagades (maj 1567) flera stormän, bl.a. Nils Stures far, greve Svante Sture, en man av frestad men omutlig trohet mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades för att fälla dom över dem. Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit (han medförde Renatas ja) den 21 maj ökade förvirringen i hans själ. Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom 24 maj i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen inte övertygad om den givna förlåtelsens uppriktighet förlorade han all besinning, störtade in till den ävenledes fångne Nils Sture och stötte först sin dolk, så ett spjut i honom och lät sina drabanter fullborda mordet (se Sturemorden). Gripen av bävan flydde han ur staden, gav under vägen befallning om de övriga fångna herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna kungen. Den 27 maj anträffades han, förklädd och ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare. Ånger och fruktan drev honom att bedja Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades fränder och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff; han lät (hösten 1567) döma Jöran Persson till döden, en dom som dock inte verkställdes. Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en soldatdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans harem och väckt hos honom en verklig, djup kärlek. I januari 1567 hade han avtvingat Svante Sture och Sten Leijonhufvud en deklaration att kungen skulle få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 - "olycksåret", såsom Erik kallade det - återföll Erik i vanvett, inte ett våldsamt, utan ett stilla vanvett, fruktbart på fixa idéer: han trodde sig vara avsatt och Johan kung samt lösgav sin fångne bror. Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket framträngt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de i Uppsala mördade herrarna skyldiga, återfordrade av deras fränder penningar o.d. som han lämnat i försoningsgärd, och började tala ur hotfull ton mot Johan. En allmän oro bemäktigade sig sinnena med anledning därav. Eriks stränga men på lag stödda tillvägagående mot adeln vid rusttjänstskyldighetens utkrävande, hans (1563 upptagna) räfst efter de gods adeln olagligt tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratien. Sturemorden, Eriks 1568 ånyo vaknande tyranniska böjelse och det högtidliga bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning den 5 juli 1568 bragte till mognad en revolution inom adeln. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik (februari 1567) lovat för fredens bevarande utlämna till tsar Ivan den förskräcklige, och som jämte Eriks yngste broder, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder.
Avsatt och fängslad
Stockholms slott
En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt var Sveriges krona förlustiga och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571-juni 1573), Västerås slott (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574-februari 1577). Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg uti de, nästan alla från de lägre klasserna utgångna, sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro hos Johan, vilken efterträtt Erik XIV på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att taga Erik av daga. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl nödvändigheten av Eriks dödande. I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare med avskyvärd utförlighet till känna hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (bl.a. Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik. Den 26 februari 1577 upphörde Erik att leva. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet ha ingenting märkligt att förtälja om Eriks död. Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck, att Erik avdagatagits av sin bror genom gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' då endast i manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och de flesta historiska skriftställare från 1700- och 1800-talen ha vidhållit denna uppgift. Senare skriftställare höll dock före, somliga på grund av urkundernas vittnesbörd, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död. Forskningens ställning idag (2004) är att det varken kan bekräftas eller vederläggas att Erik XIV togs av daga.
Erik återföll emellanåt under fängelsetiden i vanvett; det var av maniakalisk natur. Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.
Erik XIV:s författarskap
Västerås domkyrka
Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han verkställde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnis Svea och Göta krönika, gjorde, liksom förut, latinska dagboksanteckningar - de, som fördes under fångenskapen, är dock alla förlorade - och skrev bl.a. (delvis med en spetsig träpinne och sotvatten) i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia" (i Kungliga biblioteket i Stockholm) vidlyftiga anteckningar, som företrädesvis gick ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt hans och hans med Karin födda barns rätt till kronan. I såväl Sabellicus' opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jfr vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.
Erik XIV:s älskarinnor
Erik är (tillsammans med sin bror Johan) känd för att ha haft älskarinnor, s.k. frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, och Karin Månsdotter.
Se även
- Erik XIV:s antavla
Kategori:Sveriges regenter
ja:エリク14世 (スウェーデン王)
Johan III
Johan III, född 20 december 1537, död 17 november 1592, var kung av Sverige 1568-1592, signerade sig titeln storfurste av Finland 3.8.1577. Han var son till Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) (se vidare Johan III:s antavla) och far till Sigismund. Han var bror till Karl IX och halvbror till Erik XIV. Han var gift från 4 oktober 1562 med Katarina Jagellonica (1526–1583) och från 21 februari 1585 med Gunilla Johansdotter (1568-1597).
Barn- och ungdomsåren
Johan III föddes på Stegeborgs slott den 20 december 1537 som son till Gustav Vasa och hans andra gemål, Margareta Eriksdotter. Sin fars "älsklingsbarn", fick han dock genom sin karaktärslöshet mer än en gång i dennes uppenbarliga missnöje, särskilt då han som ärftlig hertig i Egentliga Finland (sedan 27 juni 1556) sökte sig bakom kung Gustavs rygg för att blanda sig i de livländska förhållandena. När hans bror Erik XIV blivit kung och höll i stånd med de kungliga rättigheterna uppstod snart en ovänskap mellan bröderna. Endast med yttersta motvilja kunde Johan förmå sig att 1561 underteckna Arboga artiklar, som inskränkte hans makt. Öppen blev brytningen då Johan mot Eriks vilja den 4 oktober 1562 i Vilna gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, yngre syster till Polens kung Sigismund II August, med vilken Erik befann sig i strid, och då de båda svågrarna kort efter bröllopet slöt en överenskommelse, enligt vilken Johan mot en försträckning av 120 000 daler skulle av polske kungen som pant erhålla sju fasta slott i Livland. Erik ansåg denna överenskommelse stå rakt i strid med Arboga artiklar - vilket den också gjorde -, och så snart han erhållit kännedom om densamma fordrade han att Johan skulle avstå från de livländska slotten. Då hertigen vägrade detta och tillika gav ett undvikande svar på kungens fordran att han skulle bestämt förklara huruvida han ville hålla sig till Sverige eller Polen stämdes han i april 1563 att infinna sig i Sverige för att svara på anklagelsen för landsförrädiska planer. Då stämningen inte hörsammades dömdes han i juni 1563 av de i Stockholm samlade ständerna såsom skyldig till landsförräderi från liv, gods och arvsrätt till riket. För att bringa domen till verkställighet utrustades en betydande härstyrka. Johan, som var föga beredd på strid, inneslöts i Åbo, försvarade sig där några veckor och gav sig därefter den 12 augusti 1563 fången mot löfte om furstligt fängelse. Han fördes över till Sverige och insattes på Gripsholms slott, åtföljd av sin gemål. Där vistades han som fånge i mer än fyra år. Under Eriks svagsinthet på hösten 1567 utverkades Johans frigivning i oktober 1567, varefter underhandlingar upptogs om hertigens återinsättande i sina rättigheter. Eriks handlingssätt under förra hälften av 1568 var emellertid i hög grad ägnat att hos Johan väcka fruktan för att den nyvunna friheten åter skulle berövas honom. Han ingick därför med sin bror Karl och en del av adeln avtal om gemensam resning mot Eriks avskydda regemente. Denna resning började i juli och utbredde sig med sådan hast att hertigarnas här redan vid mitten av september stod utanför Stockholm, vars portar 29 september 1568 öppnades för dem. Erik XIV togs till fånga, och omedelbart därefter lät Johan hylla sig som kung av huvudstadens myndigheter samt av dem bland adeln och krigsfolket som var samlade där.
Johan III som kung
1568
1568
1568.]]
I januari 1569 erkändes Johan III som kung av samma riksdag som tvingade Erik XIV bort från tronen. Men detta erkännande gavs inte utan medgivanden från Johans sida: hertig Karl fick bekräftelse på sitt hertigdöme utan de inskränkningar i hans makt som Arboga artiklar lagförde; åt adeln gavs förmåner som i fråga om utvidgning av dess rättigheter och begränsande av dess skyldigheter gör en betydelesefull tidpunkt i adels historia; och särskilda förmåner gavs åt den högre adeln som befäste och utvecklade den mellan adelns olika klasser som i svenska adelns historia är av så genomgripande betydelse. Men trots allt detta ansåg sig Johan III inte sitta säker på sin tron så länge hans tillfångatagne bror levde. Fruktan för en ev. befrielse av honom oroade kungen ständigt (jämför Erik XIV) och förmådde honom att redan 1571 ge vakterna order om att i händelse av minsta fara för något eller liknande att mörda den tillfångatagne kungen, - och möjligen var det till följd av en sådan befallning som Erik XIV:s liv ändades 1577. Men även om så inte var, står det faktum kvar, att Johan III inte räds för ett ev. mord på hans bror och att det inte var hans förtjänst, om det inte utfördes.
Den makt som Johan III sålunda försökte säkra använde han på ett sätt som uppvisade hans oduglighet som regent. Han älskade att likna sig vid sin fader och att särskilt framhålla, att denne skulle ha "befriat Sverige" från "blohunden" Kristian II. Så skulle han också ha räddat befolkningen från den "tyranniske" Erik XIV. Han hade liknande egenskaper som sin far, våldsam och med ett häftigt temperament. Men skarpsyntheten, smartheten, den praktiska blicken saknades fullkomligt, fastheten och försiktigheten likaså. I en tid då katolicismen uppträdde med nya krafter för att återvinna vad den genom lutherska reformationen förlorat, medan protestantismen i allmänhet genom splittring och svenska kyrkan särskilt genom obestämdhet i lärosatser och yttre ordning erbjöd reaktionens män synnerligen lämpliga anfallspunkter, sökte han inom denna kyrka genomföra förändringar som närmade den till den katolska, i det fåfänga hoppet att eftergifter även ifrån denna sida skulle göras och sålunda en sammansmältning mellan de båda kyrkorna åvägabringas. Att han med sådana planer endast arbetade den katolska reaktionen i händerna insåg han inte; och att han genom dessa sina strävanden framkallade alldeles motsatta verkningar var visserligen inte hans förtjänst. Inte mindre brist på statsmannablick ådagalade han då han lät uppfostra sin son Sigismund i katolska läran i syfte att åt honom förvärva Polens krona. Syftet vanns 1587, och Johan III hade därmed berett Sverige en ny union, onaturligare än den som fadern sönderslitit. Att han därmed särskilt berett högaristokratien utsikter till en ställning jämförlig med den som denna klass under den gamla unionen innehaft upptäckte han först då följderna av det stora felsteget råkade i strid med hans personliga känslor; och då (1589) utbröt förföljelsen mot denna aristokrati, som hela hans föregående regering varit ägnad att gynna. Han sökte nu bistånd hos sin bror hertig Karl, med vilken han, stödd av aristokratiens ledande män, under större delen av sin föregående regering levat i bitter strid. Anledningarna därtill hade varit många, men en av de huvudsakligaste hade varit den att Johan III som kung sökt med avseende på de kungliga rättigheterna inom Karls furstendöme tillämpa samma grundsatser som han som hertig hade så ivrigt bekämpat. År 1587 hade han slutligen lyckats förmå brodern att godkänna stadganden som mycket påminna om de 1569 av honom själv upphävda Arboga artiklar, men att döma av ett förslag (1590) till nytt ordnande av de furstliga rättigheterna uppgav han efter brytningen med högadeln handlöst de fordringar som han förut envist fasthållit. Även den nyvunna vänskapen med Karl svalnade dock snart, och under de sista månaderna av sitt liv stod Johan III fullkomligt ensam. Han dog i Stockholm den 17 november 1592, lämnande sitt rike försvagat av yttre krig och inre strider, av oordning och vanvård samt för den närmaste framtiden hotat av de största faror. Johan III ligger begraven i Uppsala domkyrka.
Som kung var Johan orienterad mot Baltikum. Efter att 1570 ha avslutat nordiska sjuårskriget och slutit fred med Danmark och Lübeck startade han krig med Ryssland. Det kriget varade med varierande intensitet ända till hans död. Intagandet av Narva år 1581 var hans största militära framgång.
Johan III som byggmästare
Narva
Narva.]]
Narva, med Johan III avbildad på framsidan och kristen symbolik på baksidan, den pryds även med kungens namn och texten "Världens frälsare, fräls oss! - Gud vår beskyddare.".]]
Narva, med Johan III avbildad på framsidan och Tre Kronor och Vasaättens kärve på baksidan.]]
Johan III var mycket intesserad av konst, speciellt byggnadskonst. Utan tvivel är han den mest byggnadsivrige monark Sverige någonsin haft. Han var liksom brodern Erik i hög grad konstnärligt och estetiskt begåvad, och hans skönhetssträvanden, minst lika mycket som de teologiska funderingarna. Han fick till stånd med en ny gudstjänstsorning. Ett uppenbart uttryck tog sig dock hans skönhetssinne på byggnadskonstens fält. Han ägnade mycket tid åt uppgörandet av vidlyftiga byggnadsplaner, av vilka en liten del uppfylldes under hans livstid. Han inkallande från Tyskland och Nederländerna var skickliga byggmästare, bildhuggare och målare och ingrep även själv, som genom egna ritningar, i den rika byggnadsverksamhet som han på så många håll framkallade. Hans bevarade byggnadsbrev visar också att han förstod sig på arkitektur och att han satt sig in i den italienska renässansstilens principer, närmare bestämt hög- och senrenässansens. Framför allt synes Sebastian Serlios böcker om byggnadskonsten varit en av honom ofta anlitad källa. Hans egen smak kom därför att på mångfaldigt sätt göra sig gällande, och med full rätt kan han betraktas som medelpunkten i den intressanta konströrelse, som under hans regering uppstod.
En särskild sida i Johan III:s byggnadsintresse är hans omsorg om äldre monumentala byggnaders bevarande. Även sträcktes hans nitälskan till omsorg om städernas utseende. Bland de förnämligare kyrkobyggnader som (efter eldsvådor) åter iståndsattes bör nämnas domkyrkorna i Uppsala, Västerås, Linköping och Skara. I Finland restaurerades Åbo domkyrka, som fick nytt kor, i Estland Revals. Bland de av Johan III uppmärksammade mer eller mindre raserade klosterkyrkorna märks Varnhem, Vreta, Alvastra, Askeby och Gudhem samt Nådendal i Finland. I Stockholm restaurerades eller ombyggdes helt äldre kyrkor, såsom Storkyrkan, Riddarholmskyrkan, Sankta Clara kyrka, Sankt Henriks kyrka och andra, eller planerades nya, som Trefaldighetskyrkan, Tyska kyrkan och Jakobs kyrka; av de sistnämnda kan blott Jakobs kyrka åtminstone till planen anses som en skapelse från Johan III:s dagar.
På alla sina större slott byggde Johan III kapell, på Vadstena och Kalmar slott ännu väl bevarade. I denna kyrkliga byggnadsverksamhet levde gotikens traditioner, även i detaljer, kvar. De många slotts- och fästningsföretagen var dels från Gustaf Vasas och Erik XIV:s tid övertagna, dels av Johan III nybegynta. Stockholms slott tillbyggdes väsentligt och nyinreddes. Den norra borggården med slottskyrkan etc. fick den karaktär som den bibehöll till branden 1697. Slottet i Uppsala (den nuvarande södra delen och dess västliga fortsättning) ombyggdes efter eldsvådan 1572 och blev en tegelbyggnad med rusticerad puts samt med två runda torn. Vadstena slott, liksom det förra grundlagt av Gustav Vasa, utvidgades till det renässanspalats som det är ännu i dag, ehuru det först i början av 1600-talet blev färdigbyggt enligt den ursprungliga planen. En egendomlig byggnad blev Svartsjö slott med sin cirkelrunda arkadomgivna gård och sin kupolkyrka på ömse sidor om ett äldre stenhus. Vid Kalmar slott fullbordades borggårdens kringbyggnad, våningarna lades i samma nivå, och i det inre fortsattes den under Erik XIV påbörjade dyrbara inredningen. Borgholms slott blev däremot Johan III:s största nybyggnad med en fullständigt regelbunden plan, en enastående rymlighet och magnificens samt starka fästningsverk, men fullbordades inte under Johan III:s tid. En nybyggnad blev även Bråborg, som avsågs till änkesäte åt drottning Gunilla Johansdotter (Bielke), medan Drottningholm (det äldre, 1661 nedbrunna) på Katarina Jagellonicas önskan uppstod på en av Mälarens öar. Även ombyggnaden av Åbo slott, Västerås slott, av Gävleborg, Stegeborg och Linköpings hus etc. må nämnas. Befästningar fanns vid nästan alla slotten. Mera enbart betydelse som fästningar hade t.ex. Älvsborg, Gullberg, Kronoberg, Kexholm, Viborg och andra orter, vid vilka ofta betydande, av konungen med intresse följda befästningsarbeten företogs. I befästningskonsten stod Sverige vid denna tid främst bland de nordiska länderna, i det att det nya italienska systemet här hade införts.
Bland märkligare monumentala skulpturverk må främst erinras om Gustav Vasa:s och hans båda första gemålers gravmonument samt Katarina Jagellonicas vackra gravvård, båda i Uppsala domkyrka. Monumentet över Johan III därstädes beställdes av Sigismund i Danzig (hos bildhuggaren Wilhelm van der Blocke), men kom först 1782 genom Gustav III:s försorg till Sverige och uppsattes på sin nuvarande plats 1818, dock med oriktig anordning, som emellertid omgestaltades av Agi Lindegren vid kyrkans restauration i början av 1890-talet.
I den stora kretsen av konstnärer och konsthantverkare kring Johan III finns några mera framträdande, såsom svensken Anders Målare, mest verksam som byggmästare, den både som skulptör och arkitekt betydande Willem Boy (skaparen av de båda förstnämnda vårdarna i Uppsala), Vadstenaarkitekterna Arent de Roy och Hans Flemming, de tre medlemmarna av den ursprungligen från Lombardiet stammande arkitektfamiljen Pahr, Franciscus Pahr, Johan Baptista Pahr och Dominicus Pahr, av vilka den förstnämnde bundit sitt namn vid Uppsala, de båda senare vid Borgholms och Kalmar slott, stuckatören och byggmästaren Antonius Watz, Finlands och Livlands överbyggmästare Peter Hertig, bildsnidarna Markus Ulfrum och Urban Schultz, målarna Baptista van Uther och Arent Lambrechts, sten- och bildhuggarna Roland Mackle, Peter de la Koche, Lukas van der Werdt och andra.
Familj
Lukas van der Werdt
Barn
Barn med Katarina Jagellonica:
#Isabella (1564-1566)
#Sigismund (1566-1632)
#Anna Johansdotter av Sverige (1568-1625)
Barn med Gunilla Johansdotter:
#Johan, hertig av Östergötland (1589-1618)
Barn med älskarinnan Karin Hansdotter:
#Sofia Johansdotter (född cirka 1559, död 1583, gift med Pontus De la Gardie)
#Lucretia Johansdotter (död 1585)
#Julius Johansson (född 1559, död 1580 eller 1581)
Antavla
Kategori:Sveriges regenter
ja:ヨハン3世 (スウェーデン王)
Erik XIVDenna artikel handlar om kungen Erik XIV. För August Strindbergs pjäs med samma namn, se Erik XIV (pjäs).
--------
Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, svensk kung 1560-1568. Son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg, bror till Johan III och Karl IX, farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Gift i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550-1612). Se även Erik XIV:s antavla.
Barn med älskarinnan Agda Persdotter:
#Virginia Eriksdotter (1559-1633) 1585 eller 1586 gift med den svenska frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
#Constantia Eriksdotter (1560-1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
#Lucretia Eriksdotter (1564-levde ännu 1574) dog ung.
Barn med älskarinnan Karin Jakobsdotter:
#ett barn vars namn man icke känner. Barnet begravdes år 1565.
Barn med hustrun Karin Månsdotter:
#Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633)
#Gustav Eriksson Vasa (1568-1607)
#Henrik Eriksson Vasa (1570-1574)
#Arnold Eriksson Vasa (1572-1573)
Barn- och ungdomsår
Erik XIV, Gustav I:s och Katarina av Sachsen-Lauenburgs son, föddes på Stockholms slott den 13 december 1533. Vid ännu inte fyllda två års ålder förlorade han sin mor, en djupt svårmodig furstinna, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Det berättas att hon inte varit Erike synnerligen huld, ty han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde, Johan III. Erik fick en ytterst vårdad uppfostran; han hade till lärare först en helt kort tid den i Sveriges inre historia bekante Georg Norman från Tyskland och däreiter fransmannen Dionysius Beurreus, en ostadig, smickersam man, som anses ha utövat ett ofördelaktigt inflytande på lärjungen. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken, men astrologien var dock hans älsklingsvetenskap. Han var därjämte en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt förde ritstiftet med en konstnärs säkerhet. Misstänksamhet, grymhet, högmod och vällustighet var framträdande lyten. Allt sedan Erik börjat offentligen uppträda, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "a | | |
