:: wikimiki.org ::
| Uppsala Universitetsbibliotek |
Uppsala universitetsbibliotek
Uppsala universitetsbibliotek består av 19 olika bruksbibliotek, där det största och mest kända finns i den 1841 färdigställda huvudbyggnaden Carolina Rediviva. Biblioteket innehåller 5 251 800 böcker och seriella publikationer, 61 959 handskrifter, 7 133 musiktryck och 345 734 grafiska och kartografiska dokument. Bibliotekets användare har dessutom tillgång till över 10 000 elektroniska tidskrifter.[http://www.ub.uu.se/siffror.cfm]
Historia
Det är inte känt var biblioteket var inrymt under universitetets tidigaste historia (under medeltiden var dock universitetets verksamhet förlagd till den s.k. Studentholmen, ungefär där akademikvarnen - nu Upplandsmuseet - finns idag). Erik XIV överlämnade 1566 "till lectorium eller collegiihuus" det söder om domkyrkan belägna medeltida domkapitelshuset, vilket efter Gustavianums uppförande kallades Collegium vetus eller Gamla akademien, sedermera, enligt konsistoriebeslut 1704, Academia Carolina efter kungarna Karl IX, Karl XI och Karl XII. Universitetets bibliotek, liksom dess övriga verksamhet, var ursprungligen inrymt häri. Det förstördes i branden 1702, renoverades senare men förföll och revs slutligen på 1770-talet. Dessförinnan hade man haft planer på att lokalisera universitetsbiblioteket där. Av dessa skäl fick det ge namn åt den på 1800-talet uppförda biblioteksbyggnaden, Carolina Rediviva.
Carolina Rediviva
Bibliotekets tillväxt tvingade en flyttning 1691 till Gustavianum, där Karl XI på egen bekostnad lät inreda översta våningen till bibliotek. Gustavianum var lyckligtvis en av de byggnader som klarade sig oskadda genom stadsbranden 1702, som annars förstörde stora delar av såväl domkyrkan som slottet och ödelade betydande delar av träbebyggelsen i staden. Där förblev biblioteket tills 1841, då Carolina Rediviva, den nya biblioteksbyggnaden stod klar. Carolina Rediviva har fram till nyligen behållit sin funktion som centralbibliotek, och även om just denna benämning nu har tagits ur bruk, innehåller byggnaden ännu de för biblioteksorganisationen gemensamma funktionerna, liksom handskriftsavdelningen och de andra "kulturarvsenheterna" (se vidare nedan under organisation).
Parallellt med Carolina Redivivas tillkomst och uppbyggnad som central enhet under tiden sedan 1841, har även de enskilda seminarierna, sedermera institutionerna, byggt upp egna bibliotek i egna lokaler. Idag är bibliotekets samlingar fördelade på ett stort antal biblioteksenheter, samtidigt som viss centralisering skett av småbibliotek. Institutionsbiblioteken inom de historie-filosofiska, språkvetenskapliga och teologiska fakulteterna har under 2004 förts samman i det nya Karin Boye-biblioteket i Kemiska institutionens tidigare byggnad invid Uppsala gamla kyrkogård, i det nya "campus" för humaniora och teologi som där har skapats.
Betydande handskrifter och samlingar
Silverbibeln, Codex Argenteus, biskop Wulfilas gotiska översättning av Nya Testamentet, i en handskrift troligen tillkommen vid kung Teoderiks hov i Ravenna på 500-talet. [http://www.ub.uu.se/arv/codex.cfm]
Carta marina, Olaus Magnus karta över Norden, tryckt i Venedig 1539. [http://www.ub.uu.se/arv/carta.cfm]
Copernicana. Huvuddelen av de bevarade böckerna ur astronomen Nicolaus Copernicus bibliotek finns i Uppsala. [http://www.ub.uu.se/arv/special/copern.cfm]
Bibliotheca Walleriana. Sammanbragd av Dr Erik Waller (1875-1955). Ett av världens största medicinhistoriska bibliotek, omfattande ca 22 000 volymer och en autografsamling omfattande ca 20 000 nummer från medeltiden till 1900-talet.
[http://www.ub.uu.se/arv/special/waller.cfm]
Bodonisamlingen, den största samling tryck av Giambattista Bodoni (1740-1813) utanför Parma. Till stor del donerad av fil. dr Erik Kempe 1959 och senare utökad med medel han vid samma tillfälle skänkte biblioteket. [http://www.ub.uu.se/arv/special/bodoni.cfm]
Erik Kempe.]]
Organisation
Universitetsbiblioteket var fram till för några år sedan uppdelat i ett centralbibliotek - verksamheten vid Carolina Rediviva - och ett stort antal filialbibliotek. För att tydliggöra de olika biblioteksenheternas funktioner har man avskaffat begreppen central- och filialbibliotek och i stället inför begreppet bruksbibliotek som även tillämpas på den delen av verksamheten vid Carolina som inte är gemensam antingen för biblioteksorganisationen som helhet eller för universitetet som helhet.
Universitetsblioteket leds av en överbibliotekarie och är för övrigt uppdelat i tre biblioteksgrupper, bestående av ett antal bruksbibliotek inom ett visst ämnesområde och var och en med sin egen gruppchef. Till dessa "grupper" är även knutna vissa specialprojekt. Dessutom finns för biblioteksorganisationen gemensamma organ.
Biblioteksgrupp A (humaniora, teologi)
- Carolinabiblioteket, en av de enheter som är inrymda i universitetsbibliotekets historiska byggnad Carolina Rediviva.
- Karin Boye-biblioteket, uppkallat efter författarinnan Karin Boye. En del av Engelska parkens campus.
Biblioteksgrupp B (juridik, samhällsvetenskap, lärarutbildning)
- Juridiska biblioteket med Europeiskt dokumentationscentrum - EDC
- Dag Hammarskjöldbiblioteket, uppkallat efter Förenta Nationernas generalsekreterare Dag Hammarskjöld.
- Ekonomikums bibliotek
- Psykologibiblioteket
- Pressarkivet
- Bostadsforskningsbiblioteket
- ILU-biblioteket (för lärarutbildningen)
- Pedagogiska biblioteket
- Nordiska Afrikainstitutets bibliotek
Biblioteksgrupp Linné (medicin, farmaci, teknik, naturvetenskap)
- Medicinska biblioteket med Vårdbiblioteket
- BMC-biblioteket
- Ångströmbiblioteket, inrymt i Ångströmlaboratoriet och uppkallat efter Anders Jonas Ångström och hans son Knut Ångström.
- Geo-biblioteket
- Beurlingbiblioteket, uppkallat efter matematikern Arne Beurling, och innehåller matematik, datavetenskap och IT.
- Biologibiblioteket
Kulturarvsavdelningarna
Förutom de tre avdelningar som är direkt relevanta för användare, finns till denna grupp även knuten en konserveringsavdelning.
- Handskrifts- och musikavdelningen
- Kart- och bildavdelningen
- Äldre trycksamlingarna
Externa länkar
- [http://www.ub.uu.se/ Uppsala universitetsbiblioteks huvudsida]
- [http://www.ub.uu.se/arv/ Uppsala universitetsbiblioteks kuilturarv m.m.]
Se även
- Uppsala universitet
- Carolina Rediviva
- Codex argenteus
Kategori:Svenska bibliotek
Kategori:Uppsala universitet
Carolina Rediviva
Carolina Rediviva är Uppsala universitets huvudbibliotek och en av ett fåtal äldre stora byggnader i Uppsala. Biblioteksbyggnaden ligger i fonden av Vaksalagatan-Drottninggatan, på Carolinabackens krön mellan slottet, Odinslund och Engelska parkens campus. Namnet betyder "den återuppståndna Carolina". Detta anspelar på det tidigare universitetshuset, den efter Karl IX benämnda Academia Carolina, vilket låg strax intill domkyrkan under universitetets tidiga historia. Biblioteket ritades av Carl Fredrik Sundvall och är Sveriges äldsta och näst största. Stora ombyggnationer verkställdes 1888-92 då trapphuset offrades för behovet av läsesal, låneexpedition, bokmagasin, m.m. Ytterligare ombyggnationer ägde rum 1913-17 då regeringen beviljade 599 000 kr till om- och tillbyggnationer.
Uppsala universitetsbibliotek har idag många olika enheter på olika platser, men Carolina Rediviva inrymmer den "bruksbiblioteksenhet" inom universitetsbibliotekets organisation som kallas Carolinabiblioteket och betecknas som universitetsbiblioteks "bruksbibliotek för humaniora, teologi och sociologi" (det finns även en enhet som kallas "specialbibliotek" för samma ämnesområden, Karin Boye-biblioteket). Dessutom finns här universitetsgemensamma enheter inom biblioteksorganisationen samt "kulturarvsenheterna", d.v.s. musik- och handskriftsavdelningen, avdelningen för äldre tryck (före 1851) och kart- och bildavdelningen.
Carolina Rediviva står i centrum för Uppsalas och hela landets blickar vid tresnåret varje valborgsmässoafton, då stadens studenter - både nuvarande och sedan länge utexaminerade - samlas i Carolinabacken. Exakt klockan 15 ger universitetets rector magnificus signal genom att ta på sin studentmössa, varefter alla i backen gör detsamma och därefter ger sig av nerför backen för fortsatt firande. Man är tvungen att bege sig "galopperandes" ner för backen till närmsta nation för att kunna inta traditionsenlig champagne, eftersom det finns för få platser på nationernas champagnemottagningar. Därför kallas denna ritual "champagnegalopp".
Valborgsseden stammar från den tid då läsåret slöts i maj och studenterna firade att årets läseperiod var över. Studentmössan var på den tiden ett alldagligt plagg som gärna bars året om - speciellt utanför lärosätet - av dem som var förunnade att studera. Mösspåtagningen i Carolinabacken har av och till direktsänts av Sveriges Television.
Innanför entrén till Carolina Rediviva finns ett litet utställningsrum, där man kan se delar av bibliotekets kanske mest kända handskrift, Silverbibeln (endast ett blad och pärmarna visas). På Carolina finns även bland annat Vadstenadiariet, Carta marina, Wolfgang Amadeus Mozarts notteckningar och Carl Gustaf Nordins Nordinska handskriftssamling.
Se även
- Kungliga Biblioteket
Kategori:Uppsala universitet
Kategori:Svenska bibliotek
Medeltiden
Upplysningstiden
Tidsperiod mellan antiken och nyare tiden. Inom europeisk historia brukar man se medeltiden som perioden mellan Västroms och Östroms fall, det vill säga ungefär 500-talet (eller år 476) till 1500-talet (år 1453 då Konstantinopel föll i turkarnas händer).
Medeltiden delas ofta in i tidig medeltid (ca 500-900-talet), högmedeltiden (ca 1000-1300-talet) och senmedeltiden (ca 1300 och 1400-talet).
Under medeltiden blev den feodala prägeln mer markant genom adelsätternas jordägande och uppror eller släktfejder mellan kungahusen vilka utmynnade i slag och inbördeskrig. Dessutom växte skråsystemet fram, digerdöden härjade, kristendomen slog succesivt ut de gamla hedniska religionerna, lagar nedtecknades, kloster och universitet grundades.
Kyla, dåliga skördar och pesten gjorde att en tredjedel av Europas befolkning dog.
Eftervärldens bild av medeltiden
Renässansen, reformationen och ännu mer upplysningstiden betraktade medeltiden som "den mörka tiden" för att man i perioder ansett att delar av antikens högkultur försvann under medeltiden och inte återkom förrän i och med renässansens återupptäckt av en rad grekiska verk. Senare forskning (se t.ex. Michael Nordberg nedan) betonar att medeltiden är den period då grunderna för all senare europeisk samhällsutveckling lades. Det blir således bara den tidiga medeltidens första århundraden, mellan Västroms fall och Karl den store, som kan kallas "mörka" i och med att de lämnat efter sig få skriftliga källor och större byggnadsverk och all politisk maktutövning och organisation var geografiskt begränsad.
Den svenska medeltiden
Den svenska medeltiden räknas från omkring år 1060 (ynglingaättens utslocknande) till Gustav Vasas val till kung år 1523. Härefter följer Äldre vasatiden. Kulturellt sett kan man hävda att medeltiden varade från kristendomens införande (vilket skedde från 800-talet till 1100-talet) t.o.m. reformationen (som hade ett utdraget förlopp i Sverige från 1527 och nästan ett sekel framåt). Den svenska medeltiden motsvarar alltså ungefärligen den tid då katolicismen var den dominerande religionen.
För Sveriges historia under medeltiden, se vidare följande artiklar:
- Sverige under äldre medeltid (omkr. 1050-1250)
- Folkungatiden (1250-1389)
- Sverige under Kalmarunionen (1389-1521)
Se även
- Medeltidens filosofi
- Medeltidsgenealogi
- Medeltidens konst
- Medeltidsveckan på Gotland
- Stockholms Medeltidsmuseum
- SCA världsompännande medeltidsförening
Länkar
- [http://forum.skalman.nu/viewforum.php?f=24 Diskussioner om medeltiden på Skalman]
- [http://dmoz.org/World/Svenska/Vetenskap/Humaniora/Historia/Tidsperioder/Medeltiden/ medeltida länkar från ODP]
- [http://www.rollspel.nu/juneborg/Historia/ Juneborgs Medeltida Länkar]
- [http://www.middelalderfestival.dk Europeisk medeltidsfestival i Horsens]
- [http://www.formonline.se/kyrkor/index.html Medeltida konst]
- [http://www.jaixa-imaging.net Bilder från Medeltidsveckan i Visby]
- [http://www.historiska.se/histvarld/sok.htm Sök i Medeltidens ABC]
Litteratur
- Michael Nordberg: Den dynamiska medeltiden
- Nina Folin & Göran Tegnér (red.): Medeltidens ABC
Kategori:Medeltiden
Kategori:Historiska epoker
ja:中世
simple:Middle Ages
Erik XIVDenna artikel handlar om kungen Erik XIV. För August Strindbergs pjäs med samma namn, se Erik XIV (pjäs).
--------
Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, svensk kung 1560-1568. Son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg, bror till Johan III och Karl IX, farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Gift i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550-1612). Se även Erik XIV:s antavla.
Barn med älskarinnan Agda Persdotter:
#Virginia Eriksdotter (1559-1633) 1585 eller 1586 gift med den svenska frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
#Constantia Eriksdotter (1560-1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
#Lucretia Eriksdotter (1564-levde ännu 1574) dog ung.
Barn med älskarinnan Karin Jakobsdotter:
#ett barn vars namn man icke känner. Barnet begravdes år 1565.
Barn med hustrun Karin Månsdotter:
#Sigrid Eriksdotter Vasa (1566-1633)
#Gustav Eriksson Vasa (1568-1607)
#Henrik Eriksson Vasa (1570-1574)
#Arnold Eriksson Vasa (1572-1573)
Barn- och ungdomsår
Erik XIV, Gustav I:s och Katarina av Sachsen-Lauenburgs son, föddes på Stockholms slott den 13 december 1533. Vid ännu inte fyllda två års ålder förlorade han sin mor, en djupt svårmodig furstinna, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Det berättas att hon inte varit Erike synnerligen huld, ty han stängde vägen till tronen för hennes förstfödde, Johan III. Erik fick en ytterst vårdad uppfostran; han hade till lärare först en helt kort tid den i Sveriges inre historia bekante Georg Norman från Tyskland och däreiter fransmannen Dionysius Beurreus, en ostadig, smickersam man, som anses ha utövat ett ofördelaktigt inflytande på lärjungen. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken, men astrologien var dock hans älsklingsvetenskap. Han var därjämte en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt förde ritstiftet med en konstnärs säkerhet. Misstänksamhet, grymhet, högmod och vällustighet var framträdande lyten. Allt sedan Erik börjat offentligen uppträda, kallades han "utvald konung" (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann den av Gustav I från hans hov förvisade Jöran Persson en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Under dessa år blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Erik spionerade på fadern, och denne hölls underrättad om sonens yttranden och handlingar. Såsom det uppgives, på Jöran Perssons och Dionysius Beurreus' råd, inlät sig Erik, först, 1558, genom Beurreus, sedermera genom Nils Gyllenstierna, på giftermålsunderhandlingar med prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England. Ehuru av henne föga uppmuntrad, fortsatte Erik - stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jfr Robert Dudley) - sitt frieri med en hos honom ovanlig uthållighet (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) kom honom att för tillfället inställa resan. Det har blivit sagt, att Gustav I tvekat i valet mellan fängelset och tronen för Erik.
Erik XIV som kung
1560s och Danmarks vapen har tagits upp]]
Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik ådagalade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 betog hertigarna all tanke på att vara något annat än kungens undersåtar. Man har hållit före, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Men antagligen avsåg han med dessa ståtliga titlar (annat än titlar gav Erik knappast ty grevarna fick ytterst små, friherrarna alls inga förläningar) endast att öka sitt hovs glans. Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt, som sårade Johan, hertig i Finland; Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Ämnen till nya misshälligheter mellan bröderna hopade sig. År 1561 tog Erik staden Reval i sitt beskydd och började erövra i Estland, åtgärder, till vilka han drevs lika mycket av ärelystnad som av politisk beräkning, och vilka blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden. De inledde nämligen Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och invigde det till den förbittrade tävlingsstriden med Polen och Ryssland.
Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, så nära belägna hans hertigdöme, planer, som Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte Polens hjälp för att nå sitt mål, gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, försträckte polske kungen betydande summor och fick såsom pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa var så belägna, att de i Johans händer hindrade Erik att utsträcka sina erövringar. Johans beteende var, minst sagt, oklokt och tvetydigt; Erik spårade däri förräderi. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik, i början av 1563, med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande och inte fullt sanningsenligt. Några oförsiktiga yttranden av en person, som varit i Johans tjänst, stegrade kungens misstankar till det yttersta. Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.
Gripsholms slott på en målning av Georg von Rosen från 1871]] 1871
Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Lübeck, det s.k. Nordiska sjuårskriget (1563-1570). Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som för övrigt hade sin främsta grund i danska planer på unionens återställande. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men visade sig vara varken hjälte (han mottog med synnerligt välbehag och efterkom uppmaningar att inte blottställa sig genom att följa armén, utan "spara sitt liv") eller härförare. Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad omständliga och led av sådana motsägelser, att de förlamade befälhavarnas handlingskraft och stundom var "rent omöjliga att efterkomma". Dessa omständigheter och Eriks täta ombyte av befälhavare, liksom bristen på dugliga fältherrar, vållade, jämte annat, att kriget till lands gick mindre lyckligt. I systematisk grymhet torde han överträffat fienden, och befallningarna att fara fram med eld och svärd upprepades i en avskräckande mängd och enformighet. Flottan, om vars utrustning Erik inlade stora förtjänster och vars rörelser var mera undandragna hans inblandning, spelade däremot en lysande roll.
Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte, att han ådragit sig den med Johan besläktade högadelns hat. Hans ruvande oro, underhållen av Jöran Persson, som planmässigt sökte förödmjuka högadeln, gav sig luft i hans beteende mot en medlem av landets yppersta släkt, Nils Sture, en ädling, i vilken han trodde sig se den i stjärnorna antydde ljushårige man, som skulle stöta honom från tronen. Sture dömdes på obevisade anklagelser för högförräderi till döden av Konungens nämnd, en överdomstol som Erik inrättat 1561 för avhjälpandet av oefterrättlighetstillståndet inom lagskipningen, men som urartat till ett förföljelsemedel i hans hand. Men då Jöran Persson märkte krigsfolkets sympatier för den olycklige ädlingen, lät han en dag gripa honom, varpå han fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen!
Efter sina misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart. Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter til kung Kristian II, inte utan av sikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.
Genom förgripelsen mot Nils Sture trodde sig Erik i ännu högre grad ha åsamkat sig adelns hat. Han betogs av fruktan för arvrikets bestånd - en lättförklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav I:s alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Konungens nämnd anklagades (maj 1567) flera stormän, bl.a. Nils Stures far, greve Svante Sture, en man av frestad men omutlig trohet mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades för att fälla dom över dem. Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit (han medförde Renatas ja) den 21 maj ökade förvirringen i hans själ. Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom 24 maj i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Antagligen inte övertygad om den givna förlåtelsens uppriktighet förlorade han all besinning, störtade in till den ävenledes fångne Nils Sture och stötte först sin dolk, så ett spjut i honom och lät sina drabanter fullborda mordet (se Sturemorden). Gripen av bävan flydde han ur staden, gav under vägen befallning om de övriga fångna herrarnas dödande och lät inför sina ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna kungen. Den 27 maj anträffades han, förklädd och ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare. Ånger och fruktan drev honom att bedja Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades fränder och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff; han lät (hösten 1567) döma Jöran Persson till döden, en dom som dock inte verkställdes. Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en soldatdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans harem och väckt hos honom en verklig, djup kärlek. I januari 1567 hade han avtvingat Svante Sture och Sten Leijonhufvud en deklaration att kungen skulle få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 - "olycksåret", såsom Erik kallade det - återföll Erik i vanvett, inte ett våldsamt, utan ett stilla vanvett, fruktbart på fixa idéer: han trodde sig vara avsatt och Johan kung samt lösgav sin fångne bror. Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket framträngt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de i Uppsala mördade herrarna skyldiga, återfordrade av deras fränder penningar o.d. som han lämnat i försoningsgärd, och började tala ur hotfull ton mot Johan. En allmän oro bemäktigade sig sinnena med anledning därav. Eriks stränga men på lag stödda tillvägagående mot adeln vid rusttjänstskyldighetens utkrävande, hans (1563 upptagna) räfst efter de gods adeln olagligt tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratien. Sturemorden, Eriks 1568 ånyo vaknande tyranniska böjelse och det högtidliga bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning den 5 juli 1568 bragte till mognad en revolution inom adeln. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik (februari 1567) lovat för fredens bevarande utlämna till tsar Ivan den förskräcklige, och som jämte Eriks yngste broder, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder.
Avsatt och fängslad
Stockholms slott
En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt var Sveriges krona förlustiga och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571-juni 1573), Västerås slott (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574-februari 1577). Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg uti de, nästan alla från de lägre klasserna utgångna, sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro hos Johan, vilken efterträtt Erik XIV på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att taga Erik av daga. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl nödvändigheten av Eriks dödande. I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare med avskyvärd utförlighet till känna hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (bl.a. Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik. Den 26 februari 1577 upphörde Erik att leva. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet ha ingenting märkligt att förtälja om Eriks död. Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck, att Erik avdagatagits av sin bror genom gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' då endast i manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och de flesta historiska skriftställare från 1700- och 1800-talen ha vidhållit denna uppgift. Senare skriftställare höll dock före, somliga på grund av urkundernas vittnesbörd, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död. Forskningens ställning idag (2004) är att det varken kan bekräftas eller vederläggas att Erik XIV togs av daga.
Erik återföll emellanåt under fängelsetiden i vanvett; det var av maniakalisk natur. Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.
Erik XIV:s författarskap
Västerås domkyrka
Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han verkställde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnis Svea och Göta krönika, gjorde, liksom förut, latinska dagboksanteckningar - de, som fördes under fångenskapen, är dock alla förlorade - och skrev bl.a. (delvis med en spetsig träpinne och sotvatten) i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia" (i Kungliga biblioteket i Stockholm) vidlyftiga anteckningar, som företrädesvis gick ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt hans och hans med Karin födda barns rätt till kronan. I såväl Sabellicus' opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jfr vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.
Erik XIV:s älskarinnor
Erik är (tillsammans med sin bror Johan) känd för att ha haft älskarinnor, s.k. frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, och Karin Månsdotter.
Se även
- Erik XIV:s antavla
Kategori:Sveriges regenter
ja:エリク14世 (スウェーデン王)
DomkapitelDomkapitel är i såväl medeltida som nutida katolsk eller anglikansk mening ett kollegium av präster (kaniker (canonici) eller korherrar) som är knutna till en domkyrka och förrättar daglig korbön där.
Namnet domkapitel kommer av munkordensregel som föreskrev att ett kapitel ur Bibeln skulle läsas varje dag. Ursprunget till detta slags gemenskap är den grupp av präster som Augustinus knöt till sig som biskop i Hippo Regius. Den första ordningen för domkapitlen fastställdes av ärkebiskopen Chrodgang av Metz omkring 760.
I början rekryterades kanikerna från munkväsendet, och levde under klosterliknande former (reguljära kapitel; av 'regula') och följde då de munkordensregler, som gällde vid det kloster munkarna kom från. De var alltså inte präster. Senare kom präster, som hade privat bostad utanför klostren, med som kaniker och bildade då sekulära kapitel .
Domkapitlet var i början den instans som hade rätt att välja biskop.
Till Norden kom domkapitlen under 1100-talet och 1200-talet och följer då augustinerregeln. De första, som var reguljära, inrättades i Lund och Uppsala. I Sverige fick domkapitlen ordnade former genom kyrkolagen av år 1686 åtföljt av kunglig förordning 1687. Dessa bestämmelser bestod med få ändringar i 250 år ända till 1936 års kyrkolag.
I Norden försvann de gamla domkapitlen relativt snart efter reformationen. Här är idag domkapitel benämningen på stiftets centrala juridiska och administrativa organ. Det fungerar som en "teologisk stiftstyrelse" och har bl a följande uppgifter:
- Lämna förslag vid tillsättande av prästerliga tjänster
- I speciella fall även tillsätta prästerliga tjänster
- Handlägga tjänstefrågor inom kyrkan, t ex tillgodoräknande av tjänsteår.
- Besluta i disciplinärenden
- Vara examensförrättare vid avläggande av prästexamen och diakonexamen
Enligt lagen 1936 skall det finnas ett domkapitel i varje stift, och sammansätts på följande sätt:
- Biskopen (preses)
- Domprosten (vice preses); måste i universitetsstäder vara teologie professor (utses av teologiska fakulteten i resp stad), i övriga städer skall det vara en gymnasielektor
- 1 präst vald av stiftets präster
- 1 lekman vald av stiftets pastorat
- 2 av K Maj:t förordnade ledamöter (därmed blir det viss politisk styrning)
Visby stift utgör ett särfall, eftersom domprost saknas där av något historiskt skäl. I stället utser K Maj:t en av stiftets präster att vara vice preses.
Stockholms stad är ett annat särfall, då staden före tillkomsten av Stockholms stift geografiskt till en del låg inom ärkestiftet, och resten inom Strängnäs stift. Detta löstes så att Stockholms konsistorium likställdes med domkapitel, och pastor primarius ersatte biskopen som preses.
Fram till 2000 var domkapitlet en statlig myndighet. Sedan Svenska kyrkan därefter skiljts från Staten har domkapitlet övergått till en intern föreningsangelägenhet. Därav har följt en rad konsekvensändringar, som fastställts i Kyrkoordningen (KO).
Kategori:Svenska kyrkan
Gustavianum
Gustavianum i Uppsala är ritat av Caspar van Panten och uppkallat efter Gustav II Adolf. Byggnadsarbetet inleddes 1622.
Gustavianum byggdes som universitetshus till Uppsala universitet, dessförinnan användes Academia Carolina som universitetshus. Gustavianum ersattes mot slutet av 1800-talet av Universitetshuset. Så sent som under 1990-talet var Gustavianum i användning som lokaler för institutionerna för arkeologi, antikens kultur och samhällsliv och egyptologi. Numera (2004) finns i Gustavianum ett museum och ett begränsat antal renoverade mindre hörsalar.
I kupolen finns den anatomiska teatern. Knoppen ovanpå densamma är ett solur. Under den stora stadsbranden 1702 dirigerades släckningsarbetet av Olof Rudbeck d.y., stående på Gustavianums tak. Se även Branden i Olof Rudbecks bibliotek.
Andra platser/byggnader i Uppsala
- Carolina Rediviva
- Odinslund
- Skytteanum
- Uppsala domkyrka
- Uppsala slott
Kategori:Uppsala universitet
Karl IX
Karl IX, Hertig Karl, född 4 oktober 1550, död 30 oktober 1611, son till Gustav Vasa, bror till Erik XIV och Johan III, far till Gustav II Adolf, morfar till Karl X Gustav, farbror till Sigismund. Gift 1579 med Marie av Pfalz (1562-1589). Gift 1592 med Kristina av Holstein-Gottorp (1573-1625).
Barn med Marie av Pfalz:
#Margareta Elisabet (1580-1585).
#Elisabet Sabina (1582-1585).
#Ludvig (född och död 1583).
#Katarina Vasa (1584-1638) gift med pfalzgrefven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken.
#Gustav (född och död 1587).
#Maria (1588-1589).
Barn med Kristina av Holstein-Gottorp:
#Gustav II Adolf (1594-1632), kung av Sverige 1611-1632.
#Maria Elisabet (1596-1618) gift med Johan, hertig av Östergötland.
#Kristina (1598-1599).
#Karl Filip (1601–1622).
Barn med älskarinnan Karin Nilsdotter:
#Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650).
Hertig Karl
Karl IX föddes den 4 oktober 1550 på Stockholms slott som den yngste sonen till Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Genom faderns testamente (1560) erhöll han till hertigdöme, med samma rättigheter som kungen på kronans vägnar, nästan hela Södermanland, större delen av Närke, några socknar i Västmanland och en
del av Vadsbo härad i Västergötland samt hela Värmland (se Hertigdöme), men dessa besittningar fick han till följd av sin ungdom inte tillträda under brodern Erik XIV:s regering. Vid endast 15 års ålder förde han redan befälet över artilleriet vid Varbergs erövring 1565, men först med kung Eriks avsättning började han utöva ett betydelsefullare inflytande på fäderneslandets öden. Den lyckliga utgången av resningen mot Erik (se Erik XIV) 1568 var till stor del hans förtjänst; och ehuru segerns förnämsta pris, kungadömet, tillföll hans bror Johan III, blev dock Karls maktställning inom riket från denna tid mycket betydande, då han omedelbart efter Eriks fall tog sitt hertigdöme i besittning och 1569, med upphävande av de inskränkande Arboga artiklarna, av Johan III bekräftades i besittningen därav samt 1571 fick detsamma ökat med återstoden av Vadsbo och hela Valle härad.
Karl IX var den ende av Gustav Vasa:s söner som ärvde dennes stora egenskaper, särskilt hans praktiska begåvning, och fråga kan vara, om han inte i klarhet och konsekvens delvis överträffade fadern; men å andra sidan led han i synnerligt hög grad av Vasarnas misstänksamhet. Han var häftig ända till våldsamhet, ådagalade ett hänsynslöst rätthaveri när det gällde hans egna intressen, och mot politiska motståndare visade han en hämndgirighet och grymhet, som fläckat hans minne. Ett skarpt förstånd och en stark känsla för hans plikter mot fäderneslandet bevarade honom dock från att liksom bröderna bli en slav av sina lidelser. I litterär och konstnärlig bildning var han emellertid bröderna underlägsen. Teologin var den enda vetenskap för vilken han hyste verkligt intresse. Karl IX hör till den rad av utmärkta regenter och statsmän som under den nyare tidens början lade grunden till den moderna samhällsutvecklingen i Europa genom att gynna reformationen och bryta medeltidens aristokratiska självsvåld medelst en stark statsmakt. För honom var detta verk ett arv från fadern, och han betraktade det även så. Att upprätthålla den av Gustav Vasa grundade andliga och världsliga samhällsordningen syntes honom såsom en genom faderns testamente åt Vasaättlingarna anförtrodd uppgift, vars fyllande ensamt förmådde ge en laglig grund åt deras rättigheter. Gustav Vasa:s testamente blev därför den fasta utgångspunkten för hela hans politik. Även av sina egna intressen hänvisades han till denna urkund, då han kort efter Erik XIV:s fall råkade i tvist med Johan III och denne därvid åter ville utöver faderns testamente inskränka hans rättigheter inom hertigdömet. Men därvidlag måste dock Karl slutligen ge vika för den av rådsaristokratien understödde kungen, och på en riksdag i Vadstena 1587 utfärdades en stadga av ungefär samma innehåll som Arboga artiklar (se Vadstena artiklar). Denna tvist fick sin största betydelse genom en fråga av allmännare intresse, nämligen Johans liturgi eller gudstjänstordning, vilken Karl med rätta ansåg innebära en fara för det heligaste arvet från fadern: reformationen. I denna fråga lät han inte heller förmå sig till eftergift, och hävdande hertigdömets självständighet i religiöst hänseende gjorde han detta till ett bålverk för den rena protestantismen under Johan III:s regering.
Men reformationen var inte det enda av Gustaf I:s storverk som behövde skyddas mot Johan III:s förvända statskonst. Den dåvarande högadeln, särskilt de framstående representanterna för ätterna Bielke, Banér och Sparre, längtade tillbaka till unionstidens av Gustaf I stäckta rådsvälde och förläningsväsen; och för en reaktion i denna riktning öppnade Johan III själv dörren, då han 1587 lät sin son Sigismund väljas till kung i Polen. Aristokratien begagnade sig nämligen därav, i det den genom de ryktbara Kalmar stadgar sökte för den nya unionen skapa ett stormannavälde likartat med det, vilket utmärkt den förra Kalmarunionen. Dessa strävanden fann i Karl en avgjord motståndare. Gustav Vasa:s starka kungadöme borde, enligt hans mening, även under den stundande unionen hållas vid makt, nämligen på sådant sätt att regeringsmyndigheten under kungens frånvaro i Polen skulle anförtros åt den äldste myndige arvfursten i stället för att utskiftas bland stormännen; och då han efter brytningen mellan Johan III och rådet 1589 försonades med den förre, skall Kalmar stadgar tillika med Vadstena artiklar ha förklarats ogiltiga.
Konflikten med Sigismund
Efter Johan III:s död 1592 övertog hertig Karl också samt skötte såsom "den förnämste" jämte rådet regeringen till Sigismunds hemkomst. Genom tronskiftet blev faran för reformationen ännu större än under Johans tid, enär Sigismund var ett blint verktyg för den katolska reaktionen. Att omintetgöra hans planer på Sveriges omvändelse till katolicismen blev nu Karls främsta strävande, och det var säkerligen för att därvid erhålla understöd av aristokratien som han genast efter Johans död försonade sig med de av denne avsatta rådsherrarna och återgav dem deras ämbeten. Uppsala möte och den kungaförsäkran, som Karl i spetsen för rådet och ständerna vid kröningsriksdagen i Uppsala 1594 avtvang Sigismund gav också lagstadganden till tryggande av reformationen. Men detta var inte nog; ty för Sigismund, jesuiternas lärjunge, ägde de åt kättare givna löftena inte någon bindande kraft, och ställningen blev så mvcket svårare, som frågan om riksstyrelsen under kungens frånvaro åter dök upp och ingrep i den religiösa. När Sigismund sommaren 1594 skulle återvända till Polen framkom nämligen både Karl och rådet med förslag angående regeringens ordnande. Dessa överensstämde i sträfandet att genom en fast interimsregering betrygga rikets självständighet och enhet under de unionella förhållandena, men skilde sig däri, att Karl för sig krävde en riksföreståndares makt, rådet däremot väl inte uteslöt honom från regeringen, men sökte göra honom beroende av aristokratien.
riksföreståndare från 1878]]
Som Sigismund varken åt hertigen eller rådet ville anförtro en fullständig regeringsmakt, emedan båda varit hans motståndare i den religiösa frågan, förkastade han bägges förslag. I stället utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på regeringen, som lämnade deras maktställning obestämd, och vid deras sida satte han en mängd ståthållare, av vilka de flesta tog sina befallningar blott från honom själv i Polen, och, i strid mot hans försäkran, gynnade katolikerna. Därigenom råkade både Sveriges nationella självständighet och reformationen i fara. Men lyckligtvis var Karl situationen vuxen. Förkastande Sigismunds fullmakt, ingick han strax efter dennes avresa en förening med rådet, enligt vilken han såsom dess "förman och rikets föreståndare" skulle jämte rådet sköta regeringen. Då ingen rättelse kunde utverkas hos kungen, vare sig med avseende på hans föreskrifter om regeringen eller överträdelserna av hans försäkran, sammankallade Karl en riksdag i Söderköping 1595. Där erhöll han av ständerna både fullständig riksföreståndarmakt och bemyndigande att övervaka uppfyllandet av kungens försäkran.
Dittills hade rådsherrarna, av fruktan för Sigismunds katolska planer och onådigt bemötta av denne, funnit sig föranlåtna att göra gemensam sak med Karl. Men då denne på grund av Söderköpings riksdagsbeslut ville med vapenmakt betvinga den trotsigaste av ståthållarna, Klas Fleming (se denne samt klubbekriget) i Finland, vägrade de sitt bifall därtill. Karl avsade sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma gång till ständerna; och i trots av kungens förbud samt av att denne överlämnade regeringen åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade Karl i riksföreståndarskapet. I detta möte deltog endast ett av riksråden, Karls kusin Axel Stensson Leijonhufvud (1554–1619). De övriga ville inte, när det blev fråga om en öppen brytning med kungen, följa hertigen, från vilken de i hela sin politiska uppfattning så vitt skilde sig, och de flesta av dem begav sig efter riksdagen till Polen. På deras råd sökte Sigismund därefter med en polsk här betvinga Karl, men besegrades i slaget vid Stångebro den 25 september 1598 och blev, då han bröt en efter slaget ingången förlikning och återvände till Polen för att rusta sig till en ny strid, på riksdagen i Stockholm 1599 förklarad avsatt, såsom den där brutit mot Gustav Vasa:s testamente och sina egna förbindelser till sitt folk.
Karl IX som kung
Karl hade omedelbart efter Sigismunds avfärd åter övertagit regeringen, och då de som i inbördeskriget uppträtt som hans fiender även syntes honom vara fäderneslandets, gav han därefter fria tyglar åt sin hämndlystnad och hårdhet. I Kalmar och Finland, som längst förblev Sigismund trogna, började den blodiga räfsten (se Kalmar blodbad); de ädlaste offren föll dock 1600 i Linköping, där de rådsherrar som flytt till Sigismund men efter slaget vid Stångebro utlämnats till Karl, jämte några andra ställdes till rätta inför en ständernas domstol (se Linköpings blodbad). Även under de följande åren fick Karls stränghet, till följd av högadelns missnöje med hans välde, blott alltför ofta tillfälle att visa sig, ehuru de flesta av hans motståndare då genom frivillig landsflykt räddade sig från ett svårare öde.
Med avseende på kronans förvärvande för sig och sitt hus visade Karl en tveksamhet, som kan synas överraskande hos den hänsynslöse partimannen, men som finner sin naturliga förklaring däri, att "aktning för lag och rätt i verkligheten var det, som gjort honom till en revolutionens man". Då Sigismund avsattes erbjöds kronan åt hans son Vladislav om denne i Sverige uppfostrades i landets religion och seder. Då han inte hördes av erkändes Karl IX på riksdagen i Linköping 1600 som regerande kung. Men emedan Johan III:s yngre son, hertig Johan av Östergötland, enligt arvföreningen stod tronen närmare än Karl och inte liksom Sigismunds hus hade avfallit från Gustav Vasa:s testamente, avböjde Karl länge kunganamnet, ehuru han fortfor att föra regeringen. Under året 1603 började han dock stundom kalla sig kung; men först sedan Johan, 15 år gammal, på riksdagen i Norrköping 1604 själv avstått från sina anspråk, blev kungatiteln den vanliga och erhöll genom kröningen i Uppsala 1607 högtidlig bekräftelse. Och ehuru Karl IX:s söner genom Norrköpings arvförening 1604 erkänts som närmast arvsberättigade efter honom, förutsatte han dock i sitt testamente av 1605 att ständerna skulle till hans efterträdare kunna taga hertig Johan. Sedermera synes han dock ha ansett Gustaf II Adolfs rätt till tronföljden som en avgjord sak.
För det svenska samhällsskicket blev Karl IX:s kamp mot Sigismund av den största betydelse, ty det lider svårligen något tvivel attden senare, upptagen som han var av sina omvändelseplaner, skulle, om han segrat, lämnat rådsaristokratien, som övergått på hans sida, fria händer med avseende på de politiska förhållandena och sålunda öppnat vägen för ett nytt stormannavälde. Det är emellertid Karl IX:s berömmelse att han inte, såsom de flesta av hans tidevarvs förkämpar för en stark statsmakt, lät det nationella kungadömets seger slå över till tygellöst envälde. Han inte bara alltid respekterade de dittills gällande lagliga inskränkningarna i kungamakten, utan befordrade den konstitutionella frihetens ytterligare utveckling i Sverige. Han, den hänsynslöse undertryckaren av rådets medeltidsanspråk, lät nämligen vid upprättandet av en ny rådkammare (1602), i stället för den under partistriden upplösta, uttryckligen tillerkänna denna institution dess i lagen stadgade rättigheter, genom vilka den av ålder varit det förnämsta värnet mot enväldet; och riksdagen, hos vilken han under partistriden funnit sitt egentliga stöd, erhöll genom honom ett förut okänt inflytande på statsärendena.
Vikten av den svenska protestantismens betryggande genom Karl IX:s seger över Sigismund framstår i sin fulla betydelse om man ihågkommer Gustav II Adolfs uppträdande i den slutliga världskampen mot den katolska reaktionen. Att även Karl IX förstod att uppfatta denna tids religiösa fråga i dess allmänt europeiska betydelse framgår bl.a. av hans försök 1610 att genom en beskickning verka för ett allmänt förbund mot den katolska reaktionen. Hans benägenhet för ett närmande till den reformerta läran, som invecklade honom i åtskilliga strider med det svenska prästerskapet, hade sannolikt i inte ringa grad sin orsak i hans övertygelse om vikten av protestanternas sammanslutning mot den gemensamme fienden.
1610
I besittning av regeringsmakten fick Karl IX tillfälle att i vidsträckt mått göra de stora regentegenskaper fruktbringande, på vilka han redan förut visat prov inom sitt hertigdöme. I förvaltningen bragte han åter reda och ordning. För rättsväsendets utbildning arbetade han genom försök att skapa nya former för den högre domsrätten och genom lagförslag - vilka strävanden, ehuru de inte kunde genomföras, dock är viktiga såsom förberedelser - samt genom tryckningen av Kristofers landslag 1608. Näringslivet befordrade han i synnerhet genom bergsbrukets utvecklande, och Sveriges andliga odling står till honom i tacksamhetsskuld för återupprättandet av Uppsala universitet 1595.
Med avseende på förhållandet till utlandet blev Karl IX:s regering orolig. Sigismunds avsättning medförde ett slags krigstillstånd med Polen, som övergick till öppna fientligheter då Karl IX år 1600, för att hellre förekomma än förekommas, inföll i Livland och intog en stor del av landet. Erövringarna gick dock snart i allmänhet förlorade, och ett nytt fälttåg, som Karl IX 1605 företog till Livland, slutade med hans nederlag i slaget vid Kirkholm den 17 september 1605, varefter kriget på ömse sidor fördes lamt. För att mota Sigismunds för Sverige farliga försök att med anledning av de "falske Dmitrijernas" (se Dmitrij Ivanovitj) uppträdande i Ryssland skaffa sig herravälde över detta land avslöt Karl IX 1609 i Viborg ett förbund med den inhemske ryske tsaren Vasilij IV Sjujskij och sände till dennes understöd Jakob De la Gardie, som trängde djupt in i Ryssland och slutligen var nära att skaffa Rysslands krona åt Karl IX:s hus (se Jakob De la Gardie). Slutligen råkade Karl IX 1611 i krig med Danmark, delvis till följd av Kristian IV:s ärelystnad, men delvis även till följd af de svenska anspråken på norska Finnmarken. Kriget fördes främst omkring Kalmar, som föll i danskarnas händer (se Kalmarkriget).
Karl IX avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och begravdes i Strängnäs domkyrka. Hans ryttarstaty (modellerad av John Börjeson) restes 1904 i Göteborg, emedan det hisingska Göteborg (se Göteborgs historia anlagts av honom. I en annan av hans stadsanläggningar, Karlstad (från hans hertigtid), avtäcktes hans staty (modellerad av Christian Eriksson 1908) den 19 juni 1926.
Se även
- Linköpings blodbad
- Albert Edelfelts målning Hertig Karl skymfande Klaus Flemings lik
Karl 09
ko:카를 9세
Karl XII
Karl XII (kallad "hjältekonungen" eller "krigarkungen") (född 17 juni 1682, död (stupad) 30 november 1718) var svensk kung från 1697. Han är tillsammans med Gustaf II Adolf Sveriges mest kända krigarkung. Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., bror till Ulrika Eleonora d.y. samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Se även Karl XII:s antavla.
Barndomen
Karl XII föddes på slottet Tre Kronor den 17 juni 1682. Han fick en omfattande utbildning, och bland hans lärare märks särskilt professorn vid Uppsala universitet Andreas Nicolai (Norcopensis, adlad Nordenhielm), kanslirådet Thomas Polus, kammarherren Gustaf Cronhielm, ingenjörsofficeren Carl Magnus Stuart samt biskopen i Strängnäs Erik Benzelius d.ä. Karl XII var ett begåvat barn, och lärde sig latin, tyska och franska, samt fick goda insikter i de för denna tid viktiga teologiska frågorna. Särskilt intresserade han sig emellertid för matematiken och den militära undervisningen. Samtidigt som han sålunda fick god kunskap i allt som ansågs tillhöra en dåtida furstes vetande, fick han också god fysisk motion genom att han tidigt började delta i faderns jakter och långritter. Efter att hans mor, drottning Ulrika Eleonora d.ä., hade avlidit 1693 och då hans far var mycket upptagen av riksangelägenheterna, kom änkedrottningen Hedvig Eleonora att ha hand om prinsens och hans båda systrars uppfostran. De tre kungabarnen kom att få starka band till sin farmor, och kom också att stå varandra mycket nära under resten av livet.
Förmyndarstyrelsen
Vid ännu ej fyllda femton år blev Karl XII Sveriges kung efter faderns död den 5 april 1697. Den av fadern förordnade förmyndarstyrelsen utgjordes av änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden, nämligen kanslipresidenten Bengt Gabrielsson Oxenstierna, Kristofer Gyllenstierna, Fabian Wrede d.ä., Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt. Förmyndarstyrelsen var dock inbördes oense och därför föga handlingskraftig. Förmyndarna hade dessutom i minne den hårda räfst som drabbat Karl XI:s förmyndare, och de försökte nu att skydda sig mot eventuella efterräkningar genom att flitigt kalla in den unge kungen till överläggningarna och förmå honom att uttala sig i de olika frågor som avhandlades. Så väcktes tanken att det vore lämpligast att låta kungen själv överta regeringsansvaret. Vid den riksdag som med anledning av Karl XI:s begravning hade sammankallats till Stockholm i november 1697 framställdes inom adeln, under samförstånd med förmyndarna och rådet, förslaget att kungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes också av samtliga stånd. Sedan förmyndarna sålunda nedlagt sitt uppdrag och ständerna den 13 december gett kungen sin hyllningsed, blev Karl XII den 14 december 1697 krönt i Stockholms Storkyrka. Vid ceremonien framhölls hans ställning som enväldig kung genom att han inte avgav någon kungaförsäkran samt att han själv satte kronan på sitt huvud.
Fredsåren
Helt oerfaren tillträdde den unge kungen makten under ganska vanskliga inre och yttre förhållanden. Han gjorde då till regel att i styrelseärenden följa sin fars grundsatser, liksom han i arbetsamhet, enkelt levnadssätt och fysisk motion försökte efterlikna honom. Särskilt hade ha tagit intryck av sin fars misstro mot alla påträngande rådgivare, och de gamla kungliga råden miste därför nästan allt inflytande. Kungen, som ju fortfarande bara var ett barn, var blyg och skygg, han slöt sig inom sig själv och avgjorde viktigare angelägenheter med endast sina utsedda förtrogna, Carl Piper för inrikes ärenden och Thomas Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet mötte han de ivriga uppmaningarna att han borde gifta sig med en dansk eller holsteinsk prinsessa, som omedelbart efter myndighetsförklaringen mötte honom från olika håll. Sannolikt kom dessa enträgna giftermålsanbud att bidra att framkalla hans senare ofta visade olust att uppta några giftermålsplaner.
prinsessa]]
prinsessa 1879)]]
Ett kortare avbrott i Karl XII:s enstöriga liv inträdde när hans kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp på våren 1698 kom till Stockholm för att fria till kungens syster, prinsessan Hedvig Sofia. Hertigen var en av den tidens vanliga vilda och levnadsglada tyska småfurstar, och han lockade sin unge släkting till en del bullrande nöjen (det s.k. holsteinska raseriet) vilket emellertid åter upphörde när det nygifta hertigparet i september samma år lämnade Sverige.
I den inre styrelsen vidhöll Karl XII det regeringssätt som hans far grundat och utvecklat. De förhoppningar som vissa befordrare av hans myndighetsförklaring hyst om att han skulle förmås att avstå från något av sin envåldsmakt samt avbryta reduktionen och lindra de hårda räfsterna, kom helt på skam. Redan från början tålde kungen ingen inskränkning i sin suveränitet, och dessa tendenser stärktes ytterligare under den senare delen av hans regeringstid. Fortsättningen av reduktionsarbetet avbröts visserligen i början av krigsperioden, med vad gällde det som redan skett vidtogs inga ändringar. Karakteristisk är den rättegång mot en av rikets främsta män, Nils Bielke, som började 1698.
1698
På det kyrkliga området upprätthöll Karl XII med eftertryck den hårda renlärighet som hade fått fäste under faderns tid. Under sitt polska krig befallde han i en skrivelse (daterad 7 juni 1706) till rådet i Stockholm att detta skulle ha noga uppsikt över innästlande pietister samt förbjuda svenska studerandes resor till de tyska akademier som var anstuckna av pietismen. Som ett fullbordande av det kyrkliga arbetet under Karl XI kan också stadfästelsen år 1703 av den nya bibelöversättningen ("Karl XII:s bibel") räknas.
I övrigt ägnade den unge kungen sina första styrelseår åt ett nitiskt arbete för att avhjälpa den nöd som stora delar av riket kommit i genom en rad svåra missväxtår. Stora omkostnader blev det också för återuppbyggandet av Stockholms slott efter den stora branden där den 7 maj 1697. Men dessa fredliga omsorger avbröts till stor del genom Stora nordiska krigets utbrott. Den 16 april 1700 avreste Karl XII från sin huvudstad, vilken han aldrig skulle få återse, och även om han under de följande åren stod i livlig korrespondens med rådet i Stockholm och försökte leda dess verksamhet, togs likväl hans uppmärksamhet alltmera i anspråk av krigföringen och den yttre politiken.
Utrikespolitiska vägval
1700 från 1706]]
Även i sitt förhållande till andra stater sökte Karl XII vägledning i faderns politiska system. Grunden i detta var största möjliga avhållsamhet från Västeuropas stora konflikter, vänskap med sjömakterna England och Nederländerna och om möjligt även med Frankrike. Slutligen måste Danmark hållas under uppsikt och försvagas genom allianser med huset Hannover och kraftigt understöd åt hertigen av Holstein-Gottorp.
Under loppet av år 1698 förnyades Sveriges gamla förbund med sjömakterna och med Danmark, samt slöts ett nytt med Frankrike. Samtliga dessa var hållna i ganska allmänna ordalag och angav egentligen endast den svenske kungens önskan att åt alla håll föra en fredlig och vänskaplig politik. Själv var Karl XII vid sitt regeringstillträde helt oerfaren på utrikespolitikens område, och under hela sin livstid var han med sin rättframhet och ordhållighet främmande för den intriganta statskonst, varmed de olika furstekabinetten försökte överlista varandra. Olyckligtvis var Sveriges diplomater i utlandet inte vuxna sin uppgift i denna farliga tid. Deras uppmärksamhet ägnades nästan uteslutande åt den gamla tvisten mellan Danmark och Holstein-Gottorp, vilken på försommaren 1697 ytterligare förvärrades, och var föremål för långa men resultatlösa underhandlingar under en kongress i Pinneberg. Understödjandet av huset Gottorp mot Danmark blev även i fortsättningen en hörnsten i Sveriges utrikespolitik, utan att man tog tillräcklig hänsyn till de farligheter från andra håll som härigenom framkallades.
Stora nordiska kriget
: Huvudartikel: Stora nordiska kriget
Krigsutbrottet
Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697-98) inte gjorde några egentliga framsteg. I detta skede började August den starke, kung av Polen och kurfurste av Sachsen, understödd av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johan Reinold Patkul, dra upp planer för en erövring av Livland. Hans förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlades i djupaste hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August fram. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars samma år inskred kung Fredrik IV av Danmark med väpnad makt mot hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721.
Om alla de hotande förberedelserna från Sveriges grannländer hade den svenska diplomatin inget att berätta, varför överfallet kom fullständigt oväntat. Karl XII beslöt att genast slå till hårt mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes att skicka trupper dit från Finland. Sålunda drev han hårt på utrustningen av flottan i Karlskrona, samt rekvirerade diplomatiskt stöd och flottstöd från sina allierade England och Nederländerna. När de allierades flotta kommit till Öresund lyckades Karl XII, genom en av Hans Wachtmeister på kungens uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan i juli, förena sin flotta med denna, trots danskarnas försök att hindra detta. Den 25 juli 1700 genomfördes under kungens personliga befäl en lyckad landstigning vid Humlebæk med 4 300 man. Svenskarna mötte svagt motstånd, och hotet mot Köpenhamn tvingade Fredrik IV att lyssna till sjömakternas krav och att den 8 augusti sluta freden i Traventhal med hertigen av Holstein-Gottorp, där han även förband sig att överge förbundet med Sveriges fiender.
Undsättande av Östersjöprovinserna
freden i Traventhal]]
När Karl XII efter denna snabba framgång förberedde en undsättningsexpedition till Livland nåddes han i Blekinge av underrättelsen, att även tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han den 6 oktober landstigit vid Pernau fick han veta att August den starke hade upphävt sin fruktlösa belägring av Riga. Karl XII skred nu i stället till Narvas undsättning. Vid ankomsten till trakten av Narva yrkade han på ett omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och under ledning av Carl Gustaf Rehnskiöld vann så svenskarna den 20 november den lysande segern i slaget vid Narva, en av den svenska militärhistoriens största segrar. Under vintermånaderna, medan Karl XII i trakten av Dorpat (själv residerade han i slottet Lais) övade sina trupper, stärkte kung August sitt förbund med tsar Peter genom ett personligt möte med denne i Birsen år 1701. Han avtvingade tsaren löfte om betydande subsidier och ryska hjälptrupper, och hoppades att därigenom bli i stånd att under sommarens fälttåg erövra Riga. Samtidigt med detta var det tänkt att tsar Peter genom anfall på Ingermanland skulle oroa svenskarna. Karl XII beslöt sig emellertid för att uppsöka och krossa kung Augusts egen krigsmakt i Kurland, och vände sig sålunda på sommaren 1701 mot trakten av Riga. Den 9 juli 1701 gick han över floden Düna med de svenska trupperna, och på flodens södra strand mötte han och besegrade den sachsiska armén i slaget vid Düna. Efter detta kunde svenskarna sätta sig i besittning av hertigdömet Kurland.
Krigspolitiska vägval
I Italien hade vid denna tidpunkt den konflikt utbrutit som kom att leda till det spanska tronföljdskriget och omfatta hela Västeuropa. Alla parter som var engagerade i denna konflikt arbetade hårt för att knyta till sig stöd från utomstående staters sida. August den starke bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ene och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster (framför allt från Bengt Gabrielsson Oxenstierna) för att man borde sluta fred med kung August och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten. Karl XII betraktade emellertid, och detta säkerligen med fullt fog, utsikterna till en varaktig fred med kung August som ytterst små. Han hade heller ingen lust att offra de möjligheter som nu tycktes finnas att tukta de farliga grannarna för en inblandning i den för den spanska konflikt som inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot kung August och dennes allierade tsar Peter. Av dessa båda ansåg han att August genom sin sachsiska krigsmakt var den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför slå så hårt mot denne att han för framtiden blev ur stånd att skada Sverige. Möjligheterna till detta visade sig nu finnas i det inrikespolitiska läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde.
Det polska fälttåget
: Huvudartikel: Karl XII:s polska fälttåg
Då danskarna tvingats ur kriget mot Sverige och ryssarna slagits vid Narva år 1700 fortsatte Karl XII söderut för att göra upp med Sachsen-Polen och deras kung, August den Starke, i stället för att fortsätta in i Ryssland eftersom han ansåg polackerna farligare än ryssarna.
In i Polen
Karolinska armén gick i vinterkvarter och fortsatte 1701 söderut. Vid övergången av Düna nära det svenska Riga utbröt ett slag som gick bra för svenskarna. Året därpå besegrades polacker och ryssar vid Kliszow. Det gick bra för den svenska armén under kung Karls befäl. Samtidigt anföll tsar Peter det svenska Livland men besegrades i Slaget vid Gemäuerthof med följden att en värdefull rysk tross föll i svenska händer. Fred slöts i Warszawa 1705 men än var inte August besegrad.
Uppgörelsen i Sachsen
År 1706 marscherade svenskarna in i Sachsen österifrån. En ny sachsisk-rysk här anföll vid Fraustadt men mötte ett gruvligt nederlag genom den klassiska dubbla omfattningen. Den andra freden, som satte slut på fälttåget, förhöjde Karl XII av Sverige till toppen av sin bana och gjorde | | |
