:: wikimiki.org ::

Greenwichmeridianen

Greenwichmeridianen

Nollmeridian är den meridian från vilken longituden räknas. För longitudbestämningar på jorden används sedan 1884 Greenwich-meridianen som nollmeridian. Nollmeridianen passerar alltså Greenwichobservatoriet i London.

Se även

- Navigering
- Position
- GPS
- gradnät
- koordinatsystem Kategori:Geografi

Meridian

Meridian, en båge eller storcirkel genom polerna på jorden. Som utgångsmeridian för räkning av longitud (längdgrader) brukar sedan 1884 nollmeridianen genom observatoriet i Greenwich i London användas. Kategori:Geografi Kategori:Geodetiska termer ja:子午線

Longitud

Longitud, är en längdgrad, geografisk längd, vinkeln mellan en storcirkel genom polerna på jorden och en godtyckligt vald nollmeridian. Som internationell nollmeridian används sedan 1884 meridianen genom Greenwichs gamla observatorium i London. I Sverige har Stockholms gamla observatorium tjänstgjort som en nationell nollmeridian. Numera används dock endast Greenwich. Longituden räknas 180 grader öst om Greenwich och 180 grader väst om Greenwich. Longitudlinjen (meridianen) går alltså i nord-sydlig linje.

Se även

- Latitud
- Altitud
- Jordens koordinatsystem
- Longitudproblemet Kategori:Geografi Kategori:Geodetiska termer

Greenwich

Greenwich, är en Borough i London, Storbritannien. Royal Greenwich Observatory ligger här. Det var det observatorium som medförde att den tidigare normgivaren för tidsangivelser fick namnet Greenwich Mean Time. Numera är Greenwich Mean Time ersatt av Coordinated Universal Time. Greenwich hamnmiljö finns med på UNESCOs världsarvs-lista. Kategori:Brittiska världsarv ja:グリニッジ天文台

Navigering

Navigation, av lat. navis - farkost. Konsten att navigera, d.v.s vid framförandet av en farkost bestämma position, kurs och fart samt planera sin rutt.

Positionsbestämning

Varje farkost har vid varje tidpunkt en given position på jordklotet, vanligen angiven med latitud och longitud. Att kunna bestämma sin position, d.v.s veta var man är, är centralt för varje sjöfarare. Beroende på förutsättningarna använder man olika verktyg och metoder för att fastställa sin position.

Terrester navigation

Har man land i sikte kan man använda sig av landbaserad, terrester, navigation. Den grundar sig på att man observerar ett eller flera fasta föremål och därigenom bestämmer sin position genom att sammanställa de ortlinjer man får.

Ortlinjer

En ortlinje är ett geometriskt begrepp på en linje som förbinder punkter vilka uppfyller samma geometriska villkor. I detta sammanhang kan följande exempel nämnas: Om man pejlar en viss fyr i bäring 45° så kan man med en transportör (eller gradskiva) rita ut en ortlinje i sjökortet. Detta är en linje med vinkeln 45° mot varje meridian som läggs ut så att den går genom fyren som observeras. Farkosten som pejlingen har gjorts från befinner sig då någonstans på ortlinjen.

Enslinjer

I naturen finns både naturliga och tillverkade enslinjer. En tillverkad enslinje på sjön består normalt av två sjömärken, det ena med en tavla som pekar med spetsen nedåt och det andra med en som pekar uppåt. När man befinner sig på enslinjen pekar sjömärkenas spetsar mot varandra på ett tydligt sätt. I sjökortet är sjömärkena markerade och man kan lätt dra ut enslinjen genom att dra ett rakt streck som förbinder de två sjömärkena. Naturliga enslinjer är t.ex. när en fyr ligger ens med en udde eller t.o.m när två uddar ligger ens med varandra. Enslinjer är ett bra och snabbt sätt att ta ut en ortlinje, eftersom man inte behöver pejla med kompass. För att de skall vara tillförlitliga måste man vara säker på att det är rätt enslinje man observerar, d.v.s man måste veta på ett ungefär var man befinner sig innan man tar ut den. En enslinje kan även användas som frimärke dvs en linje som ej skall överskridas för att bära fritt.

Krysspejling

Vid krysspejling observerar man bäringen till två eller flera fasta föremål och ritar ut de respektive ortlinjerna i sjökortet. Har man tagit rätt bäringar och kompassen inte visar fel befinner man sig i skärningspunkten för ortlinjerna. För att skärningspunkten skall bli noggrann bör vinkeln mellan ortlinjerna vara relativt stor, helst 45-120°. Genom att pejla tre föremål får man en bekräftelse på att mätningarna är korrekta. Om en av de första två pejlingarna är fel kommer det tredje objektets ortlinje inte att gå genom skärningspunkten för de första två, men om de första mätningarna är korrekta bekräftas detta av den tredje pejlingen.

Triangulering

Genom allmänna kunskaper om trianglar och trigonometri kan man även bestämma sitt läge även om endast ett fast föremål är synligt. För praktiska ändamål kan särskilt följande två metoder nämnas.

45-graderspejling

Denna metod bygger på kunskapen om rätvinkliga trianglar. Genom att mäta upp den ena kateten och bestämma hypotenusavinkeln till 45° vet vi att båda kateterna är lika långa. Om vi låter den ena kateten vara den sträcka vi seglar kan den andra kateten utgöra avståndet till föremålet vi pejlar. Tekniken kallas även 2-strecks pejling 1. Pejla föremålet precis när det ligger i riktningen 45° och läs av loggen (distans). Notera bäringen. 2. Segla tills föremålet ligger i riktningen 90° och läs av loggen igen. Notera bäringen. 3. Räkna ut den utseglade distansen. Du har nu en rätvinklig, likbent triangel och ena katetens längd (den utseglade distansen). Börja med att lägga ut en ortlinje i den första avlästa bäringen (riktning 45°) och sedan en till ortlinje i den andra bäringen (riktning 90°). Genom att med en transportör lägga ut kompasskursen kan du nu fastställa positionen. Den seglade linjen går mellan ortlinjerna på det ställe där avståndet motsvarar den utseglade distansen.

"Dubbla vinkeln"

Denna metod bygger på kunskapen om likbenta trianglar och kan sägas utgöra en variant på 45°-pejlingen. 1. Pejla föremålet precis när det ligger i riktningen 30° och läs av loggen (distans). Notera bäringen. 2. Segla tills föremålet ligger i riktningen 60° (dubbla vinkeln). Läs av loggen igen och notera bäringen. 3. Räkna ut den utseglade distansen. Lägg ut den senast pejlade bäringen i sjökortet. Gör ortlinjen lika lång som den seglade distansen. Du har nu din position - avståndet från fyren är lika långt som du har seglat från den första pejlingen..

Astronomisk navigation

Att använda himlakroppar för att fastställa sin position kallas astronomisk navigation och är en konst som har nyttjats sedan feniciernas tid, ca 1200-400 f.Kr. På 1500-talet utkom t.ex. den första nautisk-astronomiska tabellen. De många upptäckterna av vetenskapsmän som Tycho Brahe, Copernicus, Kepler, Galilei och Newton har utvecklat kunskapen om himlakropparna och därmed metoderna för astronomisk navigation, vilket har lett till ökad noggrannhet. Astronomisk navigation bygger att man med hjälp av en sextant mäter höjden till olika himlakroppar och med hjälp av en rättvisande klocka får reda på timvinkeln. Genom slagning i tabellverk utifrån ett räknat läge kan man få reda på var de aktuella himlakropparna borde befinna sig om det räknade läget är korrekt. De avvikelser som observeras omräknas till ett observerat läge.

Radiopejling

Navigering med hjälp av radiovågor var vanlig innan elektroniska hjälpmedel som GPS blev överkomliga i pris. Det byggdes under det tidiga 1900-talet upp kedjor av radiofyrar runt om i Europa, grupperade så att det i alla farvatten fanns flera pejlbara fyrar vars ortlinjer tillsammans kunde ge en tillförlitlig positionsbestämning. De var antingen rundstrålande (krävde en speciell pejstation ombord) eller riktade (CONSOL-systemet, som kunde användas med hjälp av en vanlig radiomottagare)

Hyperbelnavigering

Hyperbelnavigering, som det europeiska Decca och det amerikanska LORAN, kan ses som en utveckling och automatisering av radionavigationen och dominerade navigationsarbetet under åtskilliga decennier. Systemen bygger på att mer eller mindre automatiskt tolka fasskillnader mellan signaler från grupperade radiofyrar (en huvudsändare och tre slavsändare). Fasskillnaderna omvandlades till hyperbelkurvor i specialsjökort och hade en jämfört med radiopejlingen hög noggrannhet.

Tröghetsnavigering

Under en period i mitten av förra seklet utvecklades främst för handelsflottan s.k. tröghetsnavigeringssystem som bygger på att man med noggranna accelerationsmätare mätte fartygets lägesändringar under färd och utifrån dessa beräknade positionen.

Satellitnavigering

Satellitnavigering bygger på att mäta dopplerförändringar i den mottagna signaler från navigationssatelliter i väldefinierade omloppsbanor. Kontakt med tre satelliter ger en noggrann positionsbestämmelse i två plan, med en fjärde satellit kan även höjddata fås. Satellitnavigering har funnits sedan 1960-talet men de tidigare systemen är numera ersatta av GPS och motsvarande system (se mer under GPS-navigator nedan).

Radarnavigering

Radarnavigering får anses vara en självständig navigationsmetod genom möjligheten till ortbestämning med bäring och avstånd. På många platser finns svarande radarfyrar (RACON) som svarar när den träffas av en radarsignal från ett fartyg, vilket syns som ett morsetecken på skärmen. Det finns även kontinuerligt sändande radarfyrar (RAMARK) som automatiskt indikerar en bäring på fartygets radaskärm.

Sjökort

Sjökort är detaljerade kartor som visar vatten- och landmassor, öar, stenar, undervattensgrund, sjömärken, fyrar, djupangivelser och mycket annat. Sjökortet är centralt för att kunna observera omgivningen och rita ut (plotta) sin position med noggrannhet.

Navigationsinstrument

Källor

- Sten Ramberg, Fritidsskepparen, Nautiska Förlaget, 2001, 248 sidor. ISBN 91-89564-02-2
- Bengt Ståhl & Björn Borg, Navigation 2. Astronomisk navigation. Tidvattenlära., Chefen för Marinen, 1996. 326 sidor. ISBN 91-38-07858-9
- Carl Erik Tovås, Handbok för långseglare - Allt för Utsjöskepparintyget, Carl Erik Tovås 1999. 176 sidor. ISBN 91-973273-1-X
- Jonas Ekblad, Radarboken, Bilda Förlag, 2004. 126 sidor. ISBN 91-574-7626-8

Se även:

- Jordens koordinatsystem Kategori:Navigation Kategori:Sjöfart ja:航海 zh-min-nan:Tō-hâng Kategori:Naturvetenskap

GPS

GPS, mer korrekt kallat Navstar GPS (akronym av Navigation Satellite Timing and Ranging Global Positioning System), är ett system för satellitnavigering som drivs av USA:s militär.

Beskrivning av GPS

Satelliter sänder ut radiosignaler så att mobila enheter kan bestämma sin geodetiska position enligt referenssystemet WGS84 med longitud och latitud. Vanligtvis brukar mottagarna också klara av att bestämma sin altitud (höjd över havet). Radiosignalerna följer ITRF. Det svenska GPS-systemet baseras på en vidareutveckling med markstationer, differentiell GPS (DGPS), som ger en noggrannare positionering. Billigare GPS-mottagare brukar dock inte ha stöd för DGPS. Systemet är militärt, och i början användes störsignaler (selective availability) så att positioneringen för allmänheten blev slumpvis med ett fel på omkring 70–100 meter. Numera är denna felsignal borttagen, och noggrannheten i positionen är 10–20 m. Med det svensk- och finskutvecklade DGPS-systemet fås en noggrannhet på 0,5–2 meter. Nuvarande (hemliga) system som används av Förenta staterna har troligen en bättre noggrannhet.
- Utvecklades under 1970-talet av DoD (Department of Defense, Försvarsministeriet) och DoT (Department of Transportation, Transportministeriet) i USA, som också har kontrollen
- I drift 1994
- Minst 24 satelliter i omloppsbana runt jorden
- Varje satellit har 12 h omloppsbana
- 4 atomklockor i varje satellit synkroniserade till några få nanosekunder
- Används inom till exempel navigering, positionering, tidsöverföring, geodesi och geodynamik med mera

Historik

GPS var inte det första satellitbaserade systemet för positionsbestämning. Redan med Sputnik diskuterades möjligheten att mäta frekvensförskjutningar (dopplereffekt) hos satellitens signaler för att beräkna positioner på jorden. Under tidigt 1960-tal lanserades dock amerikanska flottans system Transit, som med hjälp av just dopplermätningar kunde beräkna positioner på jorden. Navstar GPS började byggas upp under 1970-talet. Första testsatelliten sköts upp 1978, och den första produktionssatelliten 1989. Systemet driftsattes i maj 1994, när man hade 24 satelliter i sex olika banplan runt jorden. Året därpå stängdes det gamla Transit-systemet ned.

Satelliterna

GPS-systemet består av minst 24 operativa satelliter i 6 banplan runt jorden. Detta gör att vi alltid har fyra satelliter över horisonten var vi än befinner oss på jorden. Oftast har vi dock 7–11 satelliter över horisonten, och mottagaren kan då välja de satelliter som ger mest exakt position (de med störst vinkel mellan varandra). Varje satellit är operativ under ca 10 år, och det skickas därför upp nya med jämna mellanrum för att byta ut de gamla satelliterna.

Hur fungerar det?

Positionsbestämning med GPS bygger på avståndsmätning med triangulering från ett antal satelliter. Satelliterna skickar kontinuerligt ut information om exakt tid och datum (i kodad form), identitet (vilken satellit som sänder), status samt uppgifter om var satelliten befinner sig vid varje given tidpunkt (Almanac). Avståndsmätningen går till så att man mäter skillnaden i tiden det tar för varje satellits signal att nå mottagaren. Eftersom signalen går med ljusets hastighet går det att räkna ut hur långt det är till satelliten. Eftersom satelliternas position är känd går det sedan också att räkna ut var man befinner sig, latitud och longitud (när man har fått avståndet till minst tre satelliter). För bestämning av altituden måste man ha signaler från minst 4 satelliter. Ljusets hastighet är ca 300 000 kilometer/sekund. Satelliterna befinner sig på en höjd av ca 20 000 km, och tiden det tar för signalen att nå jorden är då typiskt omkring 0,6 millisekunder. Ett tidsfel på en mikrosekund (0,000001 s) ger ett längdfel på 300 meter. GPS-systemet bygger alltså på att tidgivningen är mycket exakt. Detta åstadkoms på flera sätt. Varje satellit har fyra atomklockor ombord - en som används och tre i reserv. För att tidmätningen skall bli exakt krävs att alla satelliter kan skicka ut sina koder exakt samtidigt. Detta görs genom att satelliternas atomur synkroniseras från en huvudklocka på marken (typiskt var 12:e timme). I GPS-mottagaren används en vanlig kvartsoscillator som tidmätare (samma typ som finns i armbandsur). Sådana är mycket exakta vid tidmätning under någon eller ett par sekunder, men blir inexakta vid längre mätningar än så. Därför synkroniseras mottagarens kvartsoscillator regelbundet med satelliternas klockor (typiskt sett varje sekund). När mottagarens klocka är synkroniserad med satelliternas skapar satelliten och mottagaren samtidigt varsin tidskod. Satelliten skickar ut sin tidskod, och mottagaren tar emot den. Mottagaren vet nu hur lång tid det har förflutit sedan satelliten skickade ut sin kod och kan därför avgöra avståndet till den satelliten. Eftersom satellitens position är känd kan man nu beräkna att vi finns någonstans på ytan till en imaginär sfär med en viss radie (=avståndet till satelliten). Då mottagaren har fått samma information från tre olika satelliter kan den räkna ut var vi befinner oss (i skärningspunkten mellan de olika sfärytorna).

Referenssystem

GPS-systemet använder sig av referenssystemet WGS84 som ger positionen med longitud och latitud. Svenska sjökort har normalt koordinater och rutnät enligt WGS84. Svenska landkartor använder istället Swedish grid (Rikets rutnät, RT 90) med x- och y-koordinater. Mellan WGS84 och RT 90 kan det skilja upp till några hundra meter inom Sverige. Det finns program som räknar om mellan de olika koordinatsystemet och vissa GPS-mottagare har detta inbyggt. Höjden som fås med GPS är normalt inte höjden över havet utan ett förenklat system. Inom Sverige varierar avvikelsen mellan +20 till +40 meter över havet. Över hela världen är variationen istället mellan -100 och +80 meter.

Selective Availability (SA)

GPS är utvecklat av USA för militära ändamål. För att inte ge andra försvarsmakter samma möjligheter som den egna lades en medveten störning på GPS-signalen. SA försämrade noggranheten vid absolut mätning med 70-100 meter. Amerikanska försvaret kunde på detta sätt få tillgång till en större noggranhet än vad andra kunde få, och fick på det sättet en fördel. Det utvecklades dock system som kunde korrigera GPS-signalen och ta bort SA-försämringen, exempelvis DGPS. Med DGPS kan man till och med åstadkomma en exaktare positionering än med GPS utan SA. SA slogs av från och med den 2:a maj 2000 efter ett presidentbeslut av Bill Clinton. Detta gjorde att privatpersoner kunde få tillgång till den förbättrade noggranheten, något som företag och stater redan kunnat få via DGPS. Eftersom GPS är ett militärt system kan dock SA eller ett liknande system slås på igen utan föregående varning. SA kunde slås av då det delvis spelat ut sin roll efter uppkomsten av DGPS och liknande system. Inom både EU och Ryssland pågår utveckling av nya modernare system, Galileo och GLONASS. Genom att slå av SA är inte risken lika stor att USA kommer att tappa användare till EU och Ryssland.

Se även

- GPS-mottagare
- Galileo
- GLONASS
- Navigation Kategori:Datakommunikation Kategori:Geodetiska termer ja:グローバル・ポジショニング・システム ko:위성항법장치 ms:Sistem Kedudukan Sejagat

Koordinatsystem

Ett koordinatsystem inom matematiken är ett sätt att tilldela koordinater, en ordnad följd av tal, till en punkt eller vektor i ett rum. Antalet koordinatvärden som behövs är rummets dimension. Det vanligaste sättet att definiera koordinaterna för punkten är att bestämma ett antal basvektorer, lika många som antalet dimensioner i rummet. Om dessa basvektorer betecknas V₁, V₂ ... V_n och punkten V är :V = a₁V₁ + a₂V₂ + ... + a_nV_n så kallas a₁, a₂ ... a_n för Vs koordinater och det brukar skrivas som :V = (a₁, a₂, ... ,a_n) Beroende på vilka basvektorer som väljs får man olika koordinater för en given punkt. Det vanligaste är att man väljer basvektorer som är rätvinkliga i förhållande till varandra och lika stora. Detta kallas då ett rätvinkligt koordinatsystem. I själva verket är begreppen vinkel och avstånd kopplat till just koordinatbegreppet, varför man med visst fog kan hävda att basvektorer är vinkelräta mot varandra och lika stora. Ett sådant koordinatsystem brukar också kallas ett Kartesiskt koordinatsystem efter den franske matematikern och filosofen René Descartes. Koordinatsystemet kan ses som ett sätt att förena klassisk geometri med algebran och införa möjligheter att algebraiskt behandla geometriska begrepp. Detta kallas ibland för analytisk geometri.

Tvådimensionella koordinatsystem

Ett tvådimensionellt koordinatsystem har fyra kvadranter: första, andra, tredje och fjärde kvadrant. Två linjer, koordinataxlar, som inte är parallella och med nollpunkt i skärningspunkten (origo), bildar ett koordinatsystem. Om koordinataxlarna är vinkelräta sägs axlarna vara ortonormerade. X-axeln kallas ibland abskissa och y-axeln ordinata. Bild:Koordinatsystem.png Se även polära koordinater.

Tredimensionella koordinatsystem

Tredimensionella koordinatsystem kan vara högersystem (som de allra flesta) eller vänstersystem beroende på axlarnas ordning. Förutom kartesiska koordinater finns cylindriska koordinater och sfäriska koordinater.

Se även

- Arganddiagram
- Binära koordinater
- Jordens koordinatsystem Kategori:Geodetiska termer Kategori:Matematik ja:座標 ko:좌표계

Kategori:Geografi

Denna kategori och dess underkategorier innehåller artiklar relaterade till geografi. Kategori:Vetenskap als:Kategorie:Geografie ja:Category:地理学 ko:분류:지리 ms:Category:Geografi simple:Category:Geography th:Category:ภูมิศาสตร์ zh-min-nan:Category:Tē-lí-ha̍k

Christopher C. Langdell

Christopher Columbus Langdell (May 22, 1826 - July 6, 1906), American jurist, was born in New Boston, Hillsborough county, New Hampshire, of English and Scotch-Irish ancestry. He studied at Phillips Exeter Academy in 1845-1848, at Harvard College in 1848-1850 and in the Harvard Law School in 1851-1854. He practised law in 1854 1870 in New York City, but he was almost unknown when, in January 1870, he was appointed Dane professor of law (and soon afterwards Dean of the Law Faculty) of Harvard University, to succeed Theophilus Parsons, to whose Treatise on the Law of Contracts (1853) he had contributed as a student. He resigned the deanship in 1895, in 1900 became Dane professor emeritus, and on the 6th of July 1906 died in Cambridge. He received the degree of LL.D. in 1875; in 1903 a chair in the law school was named in his honour; and after his death one of the schools buildings was named Langdell Hall. He made the Harvard Law School a success by remodelling its administration. and by introducing the case method of instruction. Langdell wrote:
- Selection of Cases on the Law of Contracts (1870, the first book used in the case system; enlarged, 1877)
- Cases on Sales (1872)
- Summary of Equity Pleading (1877, 2nd ed., 1883)
- Cases in Equity Pleading (1883)
- Brief Survey of Equity Jurisdiction (1905). ---- Langdell, Christopher Langdell, Christopher Langdell, Christopher Columbus Langdell, Christopher Columbus Langdell, Christopher Columbus Langdell, Christopher Columbus Langdell, Christopher Columbus Langdell, Christopher Columbus

wydarzenia sylwester w g�rach tapety na pulpit zawory metalowe Sklep w�dkarski

:: RELATED NEWS ::

Emerald City
The Emerald City is the fictional capital of the Land of Oz in L. Frank Baum's Oz books, first described in The Wonderful Wizard of Oz. According to early books in the series, the Wizard built the city and named

Charles Talbot, 1st Lord Talbot of Hensol
Charles Talbot, 1st Baron Talbot of Hensol (1685 - February 14, 1737) Lord Chancellor of Great Britain, was the eldest son of William Talbot, bishop of Durham, a descendant of the 1st ea

Edward, Duke of York
Edward of Norwich, 2nd Duke of York and 1st Duke of Aumale (1373 – 25 October 1415) died by drowning in mud at the Battle of Agincourt, the major English casualty in that battle. The son of Edmund of Langley, 1st Duke of York, and his first wife Isabella of Castille. His paternal grandparents were April 25, 1862 – September 7, 1933), better known as Sir Edward Grey was a British politician and ornithologist. ornithologist A relation of the Prime Minister <

Indo-European language family
The Indo-European languages include some 443 (SIL estimate) languages and dialects, including most of the major language families of Europe, as well as many languages of Southwest and South Asia, which belong to a single superfamily. Contemporary languages in this superfamily include Read More...

John Dudley, Duke of Northumberland
John Dudley (1501-August 22/August 23, 1553) was a Tudor nobleman and politician, executed for high treason by Queen Mary I of England. His grandfather was a Knight of the Garter and Steward to King Henry

Natalie Cole
Natalie Cole (born February 6, 1950) is a Grammy Award-winning American singer and songwriter. The daughter of celebrated crooner Nat King Cole, she was exposed to the greats of jazz, soul and blues at an early age and be

Adult movie
Pornographic movies appeared shortly after the creation of the movie technology that made them possible. Pornographic films have much in common with other forms of pornography. Pornography is often referred to as "porn" and a pornographic work as "a porno".

Overview

pornography] The movie camera has been used for pornography throughout its history, but pornographic mov