Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Ministerrådet

Ministerrådet

Europeiska unionens råd, ofta benämnt ministerrådet, är Europeiska unionens högsta beslutande organ och utgör, tillsammans med Europaparlamentet, den lagstiftande makten i unionen. Dessutom åligger det ministerrådet att samordna de olika medlemsländernas ekonomiska politik och att ingå internationella avtal för EU:s räkning. Rådet består av en minister från varje medlemsstat i EU. Jämför Europeiska rådet.

Omröstningar

Europeiska unionens råd har olika sätt att fatta beslut beroende på vilken typ av fråga det gäller. Inom vissa frågor räcker det med en enkel eller kvalificerad majoritet medan andra frågor kräver enhällighet. Vilka frågor som kräver det ena eller det andra regleras i fördragen. De frågor där medlemsländerna har vetorätt är bland andra gemensam utrikespolitik, beskattning, asylfrågor och invandringspolitik. Protokollen från rådets möten är offentliga när det inte agerar som lagstiftare; då är protokollen hemliga. Varje land har ett fast antal röster som bygger på befolkningsmängd, där de små länderna är överkompenserade. Rösterna är 321 till antalet och fördelade så här:
- Frankrike, Italien, Storbritannien, Tyskland: 29 röster
- Polen, Spanien: 27 röster
- Nederländerna: 13 röster
- Belgien, Grekland, Portugal, Tjeckien, Ungern: 12 röster
- Sverige, Österrike: 10 röster
- Lettland: 9 röster
- Danmark, Finland, Irland, Litauen, Slovakien: 7 röster
- Cypern, Estland, Luxemburg, Slovenien: 4 röster
- Malta: 3 röster

Ordförandeskap

Ordföranden för ministerrådet roteras bland medlemmarna var sjätte månad. Det land som är ordförande ansvarar för bland annat rådets agenda, lägger fram lagförslag, fungerar som ordförande på rådets möten och representera rådet mot andra institutioner inom EU.

Arbetsområden

Det åligger ministerrådet att:
- Stifta nya lagar. Inom många områden stiftas dessa tillsammans med Europaparlamentet.
- Samordna medlemmarnas ekonomiska politik.
- Reglera internationella avtal med länder eller organisationer.
- Tillsammans med Europaparlamentet godkänna EU:s budget.
- Utveckla EU:s gemensamma utrikes och säkerhetspolitik.
- Samordna rättsväsende och polisväsende med avseende på straffrättsliga frågor. Kategori:EU:s institutioner

Europeiska unionen

Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 25 europeiska stater. Europeiska unionen etablerades 1994 genom att samarbetet inom de europeiska gemenskaperna utvidgades genom maastrichtfördraget. Samarbetets utveckling regleras successivt genom etablering av nya fördrag och från den första februari, 2003 gäller det så kallade nicefördraget. De viktigaste institutionerna inom unionen är Europeiska unionens råd ("ministerrådet"), Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Kommissionen har ensamt rätten att ta initiativ till ny lagstiftning, och ministerrådet beslutar om kommissionens förslag. Parlamentet har inom vissa områden rätt att fatta beslut tillsammans med ministerrådet. I Sverige sker samråd mellan regering och riksdag i EU-nämnden, där regeringen söker stöd för sina ståndpunkter inför förhandlingar i Europeiska rådet och ministerrådet. Europeiska unionen är även tullunion med en gemensam inre marknad. EU har en egen valuta, euron vilken även ersatt de tidigare nationella valutorna i ett flertal medlemsstater. En mycket stor del av unionens budget upptas av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. Sverige röstade den 13 november 1994 om ett EU-medlemskap, vilket 52,3 % av de röstande tyckte att Sverige skulle ha. Valdeltagandet var 83,3 %. Se folkomröstningen om EU-medlemskap.

Status

Europeiska unionen är till sin natur inte en internationell organisation utan ett mycket långtgående fördragsbaserat samarbete mellan självständiga stater, vilket till vissa delar innefattar mellanstatliga organisationer, exempelvis den Europeiska gemenskapen. Inom vissa områden där medlemsländer fört över sin nationella suveränitet till unionen, exempelvis gällande den gemensamma jordbrukspolitiken, inre marknaden, samt valuta- och penningpolitik när det gäller Euro-länderna, börjar EU mer likna en federation av stater än en organisation av dessa. Däremot är unionen inte organiserad federalt utan genom subsidiaritetsprincipen, vilket är en term skapad enkom för att beskriva de säregna befogenheter EU har. Medlemsstaterna kvarstår som fördragets mästare och unionen i sig har ingen makt över att flytta ytterligare befogenheter från medlemsstaterna till sig själv. På grund av sin unika struktur betraktas inte heller Europeiska unionen som en internationell organisation, utan snarare som en sui generis-entitet, det vill säga en entitet olik alla andra.

Aktuella frågor

sui generis Stora frågor rörande unionen för tillfället är dess expansion söder- och österut (se nedan), Europeiska konventets förslag till en europeisk konstitution, unionens relation med USA och deltagandet i EMU för de medlemsstater som befinner sig utanför eurozonen. Sen den 4 oktober 2003 har Regeringskonferensen övervägt texten "Utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa" som inlämnades av Europeiska konventet den tjugonde juni 2003. Det första försöket att uppnå en genomgående kompromiss misslyckades under december 2003 då europeiska statsöverhuvuden inte kunde komma överens om en ny formel för att definera det så kallade kvalificerade majoritetsstyret när det gäller att rösta i Europeiska rådet. Den 18 juni 2004 godkände ledarna för de 25 medlemsstaterna formuleringen i ett nytt förslag på konstitution efter två dagars förhandlingar i Bryssel.

Ursprung

Det ursprungliga incitamentet för att grunda det som senare skulle bli Europeiska unionen var önskan att bygga upp Europa efter förödelsen från andra världskriget, samt att förhindra Europa från att än en gång bli offer för krigets gissel. Detta hävdas oftast av dem som är positiva till EU. Det finns också de, främst motståndare till EU, som hävdar att bildandet av unionen var ett medel för Frankrike och Tyskland att kontrollera produktionen och försäljningen av främst kol och stål för att bland annat skapa en kartell för t.ex. vapenproduktion. För mer detaljer se Europeiska unionens historia.

Metoder

För att åstadkomma detta mål försöker EU forma en infrastruktur som går över statsgränser. De enhetliga standarderna är menade att skapa en större, effektivare marknad eftersom medlemsstaterna kan skapa en enda tullunion utan förlust av hälsa eller säkerhet. Exempelvis kan stater utan samma matkultur komma överens om standarder för varumärkning och rutiner för att hålla rent. Europeiska unionens inflytande sträcker sig dock längre än dess egna gränser då det är tacksamt för producenter att anpassa sig efter deras standarder för att öppna den marknaden. Då ett icke-medlemslands fabriker, lantbrukare och handelsmän anpassat sig efter EU-standarder blir de flesta kostnader relaterade till att gå med i unionen kraftigt sänkta. Vid denna tidpunkt blir det ekonomiskt försvarbart (genom eliminering av tullkostnader) att bekosta en ändring av de lokala lagarna till EU-lagar. Detta har lett till att vissa kritiker jämför EU med ett datorvirus.

Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades dock av Frankrikes nationalförsamling 1954 och samarbetet inriktades mer på ekonomi och affärsverksamhet. År 1957 grundades därför Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG eller EEC, informellt kallat the Common Market i Storbritannien), såväl som Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), genom romfördraget. Med detta upprättades en tullunion. År 1965 undertecknades fusionsfördraget, som förenade de tre existerande gemenskaperna under Europeiska gemenskaperna (EG). Detta innebar att institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Det innebar också att Europaparlamentet inrättades. Genom maastrichtfördraget, som undertecknades 1992, utvidgades Europeiska gemenskaperna till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsliga och inrikes frågor, och samarbetet fick det nya namnet Europeiska unionen (EU). Europeiska ekonomiska gemenskapen fick i sin tur namnet Europeiska gemenskapen (EG) (observera singular) och inordnades som en av unionens tre så kallade pelare (se nedan). Genom maastrichtfördraget beslöts även att euron skulle införas i tre steg.

Medlemsstater och utbredning

Huvudartiklar: Europeiska unionens medlemsstater, Europeiska unionens utbredning Från och med den första maj 2004 består Europeiska unionen av 25 stater. 1950 var de sex grundarna:
- Belgien
- Frankrike
- Tyskland (Västtyskland 1950-1990)
- Italien
- Luxemburg
- Nederländerna Nitton ytterligare stater har gått med i successiva vågor av utbredning:
- 1973: Danmark, Irland och Storbritannien
- 1981: Grekland
- 1986: Portugal och Spanien
- 1990: Öst- och Västtyskland förenas.
- 1995: Finland, Sverige och Österrike
- 2004: Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern
- 2007: Väntas Bulgarien och Rumänien bli medlemmar, andra kandidatländer är Turkiet och Kroatien Den totala arean av de 25 medlemsländerna (2004) i Europeiska unionen är 3 892 685 km². Vore det ett land skulle det vara det 7:e största landet i världen. Antalet EU-medborgare (alla medlemsländers medborgare enligt Maastrichtfördraget) är ungefär 453 miljoner vid mars 2004. Detta skulle göra EU till det 3:e största landet i världen, näst Indien och Kina.

Karta

500px

Ekonomisk status

I februari 2004 har EU, sett som en enskild stat, den största ekonomin i världen med en BNP på 8 447 miljarder euro. Jamförelsevis ligger USA:s BNP, världens högsta om man räknar enskilda stater, på 10 450 miljarder dollar (eller 8 170 miljarder euro vid en växelkurs på 1,28 dollar per euro). Europeiska unionen fortsätter att åtnjuta ett markant handelsöverskott, till skillnad från det ökande handelsunderskottet USA upplever. EU:s ekonomi förväntas växa ytterligare under det närmsta årtiondet då fler länder väntas gå med i unionen – särskilt med tanke på att de nya staterna är fattigare än EU-snittet och BNP i dessa länder väntas öka. Däremot kommer hela unionens BNP per capita att sjunka till att börja med.

Levnadsstandard

Nedan är en tabell över BNP per capita från de 25 medlemsländerna och, baserat på detta, levnadsstandarden där EU:s medelvärde ligger på 100. Om ett lands EU-medel ligger exempelvis på 94 betyder detta att dess BNP per capita är 94 % av EU-medel.

Huvudpolicies

Som EU:s namnförändringar (Europeiska ekonomiska gemenskapen till Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen) antyder, har unionen utvecklats från en huvudsakligen ekonomisk union till en alltmer politisk sådan. Denna trend framhävs av det ökande antalet policyområden som faller inom EU-behörighet: politisk makt flyttas från medlemsstaterna till EU. Denna bild av den ökade centraliseringen balanseras i sin tur av två olika punkter. Primärt har vissa medlemsländer en inhemsk tradition angående stark regional styrelse. Detta har lett till en ökad fokus på regionala handlingsområden och de europeiska regionerna. En kommitté (Regionkommitén) etablerades som en del av maastrichtfördraget. Sekundärt täcker EU:s handlingsområden ett antal olika former av samarbete.
- Autonomt (självstyrande) beslutsfattande: Medlemsländer har gett Europeiska kommissionen makten att utfärda beslut i vissa områden såsom konkurrenspolitik, kontroll av statligt stöd och liberalisering.
- Harmonisering: Medlemsländernas lagar är harmoniserade gentemot varandra genom EU:s lagstiftande processer, vilket inkluderar Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Ministerrådet. Resultatet av detta blir att EU-rätten är starkt närvarande i medlemsländernas system.
- Kooperation: Medlemsländer möts i Ministerrådet där de kommer överens om kooperation och koordinering av deras lokala policies. Spänningarna mellan EU och nationell (eller lokal) behörighet har funnits hela tiden under EU:s utveckling. (Se även euroskeptisism.) Alla presumtiva medlemmar måste anta viss lagstiftning för att få den lokala lagen att anpassa sig till den europeiska lagramen, känd som Acquis Communautaire. (Se även Europeiska frihandelsorganisationen (EFTA), Europas ekonomiska område och Enat europeiskt luftrum.)

En marknad: Inre synpunkter


- Frihandel med varor och tjänster inom medlemsländerna
- En gemensam konkurrenspolitik för att kontrollera konkurrenshämmande aktiviteter från bolag genom antitrustlagar och kontroll av bolagsfusioner.
- Schengenavtalet tillät avskaffande av interna gränskontroller och utjämning av externa kontroller mellan medlemsländerna med undantag för Storbritannien och Irland, som är med i EU men inte öppnat gränserna, och Island och Norge, som inte är med i EU men har öppnat gränserna.
- Frihet för medborgare i medlemsländerna att bo och arbeta överallt inom EU, förutsatt att de kan försörja sig själva.
- Frihet att flytta kapital mellan medlemsländer.
- Utjämning av regler, bolagslag och varumärkesregistreringar.
- En valuta, euro (förutom Storbritannien och Danmark som har fått göra undantag från den regeln). Sverige och de länder som blev medlemmar år 2004 har ännu inte infört den gemensamma valutan.
- En stor likriktning av miljöpolitiken i unionen
- Gemensamma fiskeripolitiken och Gemensamma jordbrukspolitken
- Gemensamt indirekt skattesystem (moms) och gemensamma förtullningskostnader och -avgifter på olika produkter.
- Finansiering till missgynnade regioner (struktur- och sammanhållnignsfinasiering)
- Finansiering till forskning

En marknad: Yttre synpunkter


- En gemensam extern tulltariff och en gemensam position i internationella handelsförhandlingar
- Finansierng för program i kandidatländer och andra östeuropeiska länder såväl som stöd till många utvecklingsländer

Ökat samarbete inom övriga områden


- Frihet för dess medborgare att rösta i lokala val och val till Europaparlamentet oavsett medlemsland de befinner sig i.
- Samarbete mot brottslighet genom att utbyta underrättelseuppgifter (via EUROPOL och Schengens informationssystem), gemensam definition av brottsliga handlingar samt gemensamma utlämningsprocedurer.
- Gemensam utlandspolitik är ett framtida mål med en viss väg att vandra innan det realiseras. Uppdelningen mellan medlemsländerna under Irakkrisen år 2003 visar att det är en bit kvar.
- Gemensam säkerhetspolitik är ett mål, vilket inkluderar skapandet av en 60 000 man stark insatsstyrka (Rapid Reaction Force) för fredsbevarande ändamål, en EU-militär och ett europeiskt satellitcentrum.
- Gemensam politik gällande asylsökning och immigration

Europeiska unionens struktur

Den Europeiska unionen består av ett stort antal överlappande lagliga och institutionella strukturer. Detta är ett resultat av att unionen definerats via ett stegvist antagande av olika internationella avtal. De senaste åren har väsentliga ansträngningar gjorts för att förstärka och förenkla avtalen, vilket kulminerat i den presumtiva utkastet till Europeiska konstitutionen.

Europeiska gemenskapens roll inom unionen

Praktiskt sett är Europeiska gemenskapen bara det gamla namnet för Europeiska unionen. Lagligt måste dessa begrepp däremot skiljas från varandra. Europeiska unionen har ingen juridisk person och är inte en internationell organisation, utan bara en sammanslutning av stater. Den Europeiska gemenskapen är en av de tre pelarna i den Europeiska unionen och, allra viktigast, den enda med formella instutitioner. De andra två, Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor, är mycket lösare grupperingar, men med tiden flyttas fler av dessa frågor till Europeiska gemenskapens jurisdiktion. Europeiska gemenskapen skapades 1967 då Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålunionen och Euratom förenades.

Mellanstatlighet och överstatlighet

En grundläggande spänning finns inom den Europeiska unionen mellan mellanstatlighet och överstatlighet. Mellanstatlighet är en metod att fatta beslut inom internationella organisationer där makten ligger hos medlemsstaterna och besluten avgörs i samstämmighet. Oberoende tillsatta personer från de olika regeringarna har enbart rådgivande eller verkställande makt. Mellanstatlighet används av de allra flesta internationella organisationer idag. En alternativ metod för beslutsfattande i internationella organisationer är överstatlighet. Överstatlighet innebär att makten ligger hos oberoende tillsatta personer eller representanter valda av folket eller av parlamenten. Medlemsländernas regeringar har fortfarande makt, men de måste dela denna makt med andra aktörer. Vidare fattas besluten av majoriteten, vilket betyder att det är möjligt för ett medlemsland att av andra medlemsländer tvingas att genomföra ett beslut mot sin vilja. Vissa krafter inom EU:s politik föredrar det mellanstatliga tillvägagångssättet, medan andra föredrar den överstatliga tankegången. Anhängare av överstatlighet hävdar att det tillåter integration i en raskare takt än vad som annars skulle vara möjligt. När beslut ska fattas av samstämmiga regeringar kan det ta år innan de går från tanke till förverkligande, om de alls går igenom. Anhängare av mellanstatlighet hävdar att överstatlighet är ett hot mot den nationella suveräniteten och demokratin och vidare att endast styrande på nationell nivå kan inneha nödvändig demokratisk legitimitet. Mellanstatlighet förespråkas historiskt av Frankrike och av mer skeptiska länder såsom Storbritannien och Danmark, medan mer integrationistiska länder såsom Belgien, Tyskland och Italien har en tendens att föredra ett mer överstatligt tillvägagångssätt. I praktiken är EU något av ett mellanting. Denna balans är däremot mycket komplicerad, vilket resulterar i en labyrintliknande beslutsprocess. Från och med mars 2002 undersökte Europeiska konventet denna balans och föreslog förändringar. Dessa förändringar diskuterades på en Regeringskonferens i december 2003, men ingen överenskommelse blev då klar. Den 18 juni 2004 enades Europeiska rådet om ett förslag till konstitution, den Europeiska konstitutionen som till största delen byggde på Europeiska konventets förslag.

De tre pelarna

Europeiska unionen är uppdelat i tre huvuddelar, kallat pelare. #Den första pelaren berör ekonomi-, social- och miljöpolitik. #Den andra pelaren (Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)) berör utrikespolitik och militära angelägenheter. #Den tredje pelaren (Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor) berör samarbete mot kriminalitet. Inom varje pelare finns olika balanser mellan de supranationella och intergovernmentala principerna. Supranationalism är starkast i den första pelaren, medan de två andra är närmare intergovernmentalismen. I den andra och tredje pelaren är makten hos parlamentet, kommissionen och Europadomstolen markant begränsade jämfört med Europeiska rådet.

Pelarstrukturens ursprung

Pelarstrukturen har sitt historiska ursprung i förhandlingarna som ledde fram till Maastrichtfördraget. Man ville öka makten hos gemenskapen inom områden såsom utrikespolitik, säkerhets- och försvarspolitik, asyl- och immigrationspolitik, samarbete mot kriminalitet och rättsligt samarbete. Några medlemsländer motsatte sig att gemenskapen skulle få denna extra makt eftersom de ansåg att det skulle kunna vara skadligt för den nationella suveräniteten samt att dessa affärer bäst skulle hanteras intergovernmentaliskt. Resultatet av detta blev att dessa angelägenheter inte blev inkluderade i Europeiska gemenskapen, utan blev förflyttade från gemenskapen till de två extra pelarna. Den första extrapelaren (Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken [GUSP]) hanterar utlands-, säkerhets- och försvarspolitik, medan den andra extrapelaren (Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor) hanterade övriga frågor. Nya tilläg i Amsterdam- och Nicefördragen har gjort de två extrapelarna mer och mer supranationella. Viktigast av dessa har varit överföringen av asyl-, migrations- och jurudiksamarbetet i civilrättsliga frågor till första pelaren (Europeiska gemenskapen), via Amsterdamfördraget.

Enhetliga institutionsstrukturen

De tre gemenskaperna och de tre pelarna äger en likartad institutionell struktur. Europeiska unionen har fem olika instutitioner.
- Europaparlamentet
- Europeiska kommissionen
- EG-domstolen
- Europeiska unionens råd
- Europeiska revisionsrätten Det finns också två rådgivande kommittéer till de ovanstående instutitionerna som ger dem råd om ekonomiska, sociala och regionala frågor.
- Regionkommittén
- Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Det finns också flertalet andra grupper för att implementera vissa politiska fördrag, etablerade under antingen fördragen eller sekundär lagstiftning
- Europeiska centralbanken
- Europeiska centralbankssystemet
- Europeiska investeringsbanken
- Europeiska investeringsfonden
- Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden
- Europeiska miljöbyrån Slutligen finns också Europeiska ombudsmannen som ser till att EU-instutitionerna inte missbrukar sin makt.

Se även


- Administrativa indelningar inom Europeiska unionen
- EG
- Ekonomiska och monetära unionen
- Euro
- Europaparlamentsvalet 2004
- Europeiska konstitutionen
- Europeiska unionens utbredning
- Europeiska flaggan
- Europeiska unionens historia
- EU-rätt
- Tidsaxel för Europeiska unionen
- Schengenavtalet

Externa länkar


- [http://europa.eu/ Europeiska unionen] Officiella EU-webbsidan, europa.eu, på 20 språk. Några undersidor:
- [http://europa.eu/comm/ Europeiska kommissionen]
- [http://europa.eu/eur-lex/sv/search/search_treaties.html EU-fördrag]
- [http://europa.eu/comm/enlargement/index_sv.html EU:s utvidgning]
- [http://europa.eu/comm/mediatheque/multimedia/select/maps_en.html Kartor över Europa]
- [http://europa.eu/comm/mediatheque/audio/index_en.html Presskonferenser och tal] i MP3 och RealAudio

Separata EU-institutioners webbsidor


- [http://www.eurunion.org EU i USA]
- [http://www.ecb.int Europeiska centralbanken] Kategori:Wikipedia:Veckans artikel Kategori:Akronymer Kategori:EU Kategori:Unioner Kategori:Globalisering fiu-vro:Õuruupa Liit ja:欧州連合 ko:유럽 연합 ms:Kesatuan Eropah simple:European Union th:สหภาพยุโรป zh-min-nan:Europa Liân-bêng

Europaparlamentet

Europaparlamentet (ibland: EU-parlamentet), sedan 1987 den officiella benämningen på en organisatorisk enhet i Europeiska unionen, bestående av 732 st (före 1:a maj 2004: 626 st) folkvalda ledamöter. Sedan 1979 hålls ett gemensamt val i hela Europa, och den 13 juni 2004 var ett historiskt datum då ca. 400 miljoner europeer röstade samtidigt.

Partigruppernas storlek 20 september 2004


- Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna (EPP-ED) - 268 ledamöter
- Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PSE) - 200 ledamöter
- Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) - 88 ledamöter
- De gröna/Europeiska fria alliansen (De Gröna/EFA) - 42 ledmöter
- Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) - 41 ledamöter
- Självständighet/demokrati (IND/DEM) - 37 ledamöter
- Unionen för nationernas Europa (UEN) - 27 ledamöter
- Grupplösa - 29 ledamöter

Partigruppernas storlek 1 april 2003

:Sedan 1 maj 2004 fanns ett antal observatörer från de nya medlemsstaterna. Vid valet 10-13 juni 2004 valdes 732 europaparlamentariker i alla 25 medlemsstaterna.
Politisk grupp Förkortning Antal platser
Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna EPP-ED 232
Europeiska socialdemokratiska partiet PSE 175
Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet ELDR 52
Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster GUE/NGL 49
De gröna/Europeiska fria alliansen Verts/ALE 44
Unionen för nationernas Europa UEN 23
Demokratiernas och mångfaldens Europa EDD 18
Grupplösa NI 31
TOTAL 624

Svenska EU-parlamentariker 2004-2009

Texten efter namnen är den text som fanns på valsedlarna
- Charlotte Cederschiöld, m, vice talman i Europaparlamentet, Stockholm, född 1944
- Gunnar Hökmark, m, riksdagsledamot, Stockholm, född 1952
- Anna Ibrisagic, m, riksdagsledamot, Luleå, född 1967
- Christofer Fjellner, m, förbundsordförande MUF, Uppsala, född 1976
- Lena Ek, c, Riksdagsledamot, Valdemarsvik, född 1958
- Cecilia Malmström, fp, Europaparlamentariker, Göteborg, född 1968
- Maria Carlshamre, fp, Journalist, Stockholm, född 1957
- Anders Wijkman, kd, europaparlamentariker, Stockholm, född 1944
- Inger Segelström, s, Stockholm, född 1952
- Åsa Westlund (s), Stockholms län, född 1976
- Anna Hedh, s, Kalmar län, född 1967
- Jan Andersson (s), Skåne, född 1947
- Ewa Hedkvist Petersen, s, Norrbotten, född 1952
- Jonas Sjöstedt, v, Västerbotten, Metallarbetare/EU-parlamentariker, född 1964
- Eva-Britt Svensson (v), Kronoberg, Kanslisekreterare, född 1946
- Carl Schlyter, (mp), EU-handläggare budgetkontroll, 36 år, Stockholm
- Nils Lundgren, JL, ordf. Junilistan, Saltsjö-Duvnäs, Tidigare chefsekonom på Nordbanken, Socialdemokrat, född 1936
- Lars Wohlin, JL, nationalekonom. Stocksund. Tidigare statssekr., riksbankschef o. VD Stadshypotek. Allmänborgerlig, född 1933
- Hélène Goudin, JL, lärare. Piteå. Tidigare vice ordf. i miljö- och byggnadsnämnden. Jägare. Socialdemokrat, född 1956 Se även svenska EU-parlamentariker.

Europaparlamentets talmän


- Simone Veil, Frankrike, 1979-1982
- Piet Dankert, Nederländerna, 1982-1984
- Pierre Pfimlin, Frankrike, 1984-1987
- Lord Plumb, Storbritannien, 1987-1989
- Enrique Barón Crespo, Spanien, 1989-1992
- Egon Klepsch, Tyskland, 1992-1994
- Klaus Hänsch, Tyskland, 1994-1997
- José Maria Gil-Robles, Spanien, 1997-1999
- Nicole Fontaine, Frankrike, 1999-2002
- Pat Cox, Irland, 2002-2004
- Josep Borrell Fontelles, Spanien, 2004-

Externa länkar


- [http://www.europarl.eu.int/home/default_sv.htm Europaparlamentets officiella webbplats]
- [http://www.kryssalisbeth.nu Lisbeth Grönfeldt Bergman (m)]

Se även


- Europaparlamentsvalet 2004 Kategori:Europaparlamentet ja:欧州議会 ko:유럽 의회

Minister

Minister, # Ledamot av regering. I Sverige har ministrarna (utom statsministern) formellt titeln statsråd. # Titel för en diplomat av viss rang.

Europeiska rådet

Europeiska rådet, ibland kallat EU-toppmötet, är ett regelbundet återkommande toppmöte mellan stats- och regeringschefer från medlemsländerna inom EU. Europeiska rådet är i sig inte en del av EU:s verksamhet, utan är snarare en form av planeringsmöten mellan de högsta företrädarna för dess intressenter, dvs medlemsländerna. Vid mötena deltar regeringscheferna för samtliga länder, förutom från Frankrike där där statschefen tar regeringschefens plats, samt ordföranden för kommissionen. Europeiska rådet skall ej förväxlas med den mellanstatliga organisationen Europarådet, eller Europeiska unionens råd, även kallat ministerrådet.

Externa länkar


- [http://www.eu.int/european_council/index_sv.htm Europeiska rådet] Kategori:EU ja:欧州理事会

Frankrike

Frankrike, egentligen Republiken Frankrike, är ett land i Västeuropa. Frankrike brukar sägas ha sex kanter: tre kuster mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet och tre landgränser: I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike är en av de stater som grundade EU.

Historia

:Huvudartikel: Frankrikes historia Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som kom att bli den romerska provinsen Gallien under 100-talet f.Kr.. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200-300 e.Kr. och Gallien invaderades därefter av germanska stammar, i första hand frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France syftar dock på Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France). Trots att den franska monarkin kan härledas ända tillbaka till 400-talet började inte landets existera som enhetlig statsbildning förrän i mitten av 800-talet då Karl den stores rike delades i en östlig del, sedermera Tyskland, och den västliga del som blev Frankrike. Karl den stores söner styrde landet fram till 987 då Hugo Capet, frankisk hertig och Paris' greve, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789. Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig Förste konsul. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Franrike för att störtas i.o.m. den andra republiken som i sin tur avlöstes av Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III. Han avsattes och avlöstes av den tredje republiken. Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första och andra världskriget men led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Under det krisartade året 1958 genomförde General de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati. Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrikes och Tyskland haft en central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll i det europeiska samarbetet kring Ekonomiska och monetära unionen. Frankrike är en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar och har kärnvapen. :Se även:
- Ludvig XIV av Frankrike
- Lista över Frankrikes statsöverhuvuden

Politik

: Huvudartiklar: Frankrikes politik Den femte republikens konstitution antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Konstitutionen stärkte statschefens position gentemot parlamentet och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ursprungligen 7 år). Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Presidenten tillsätter premiärminstern, leder regeringen, kan utlysa nyval till parlamentet, har makten över militären och är den som undertecknar internationella avtal. De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen (les députés de l'Assemblée nationale), den lagstiftande församlingen, tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen som därmed återspeglar majoriteten i nationalförsamlingen. Hälften av senatorerna (les sénateurs, f.n. 331, kommer att utökas till 346 fram till 2010) i nationalförsamlingens överhus (Sénat) tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har ett stark inflytande över nationalförsamlingens dagordning. Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring franska socialistpartiet (Parti Socialiste) och högern kring först RPR (Rassemblement Pour la République) därefter dess efterföljare UMP (Union pour un Mouvement Populaire eller Union pour la Majorité Présidentielle). Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 16% av rösterna i valen. De har sedan även haft stora strejker i Paris under senare år.

Administrativ uppdelning

Front National : Huvudartikel: Frankrikes administrativa uppdelning Frankrike är uppdelat i
- 26 regioner (régions), 22 inhemska och fyra översjöiska: Se Frankrikes regioner
- 100 departement (départements): Se Frankrikes departement
- 342 arrondisment (arrondissements): Se Frankrikes arrondissement
- 4 040 kantoner (cantons), inklusive 156 översjöiska: Se Frankrikes kantoner
- 36 679 kommuner (communes): Se Frankrikes kommuner Departementen är numererade och dessa nummer används som postnummer och på bilarnas registreringsskyltar. De översjöiska departementen är forna franska kolonier som numera åtnjuter samma eller motsvarande status som det egentliga Frankrike. De betraktas som delar av Frankrike (och därmed också EU) snarare än avhängiga territorier. De översjöiska territorierna och länderna utgör delar av den franska republiken men inte av Europa eller EU. Trots detta används euro som valuta även i dessa områden. De översjöiska kommunerna har en administrativ status mittemellan de översjöiska departementen och de översjöiska territorierna. Frankrike kontrollerar också ett antal öar i Indiska oceanen och Stilla havet: Nya Kaledonien, Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna och de Franska sydliga och Antarktiska territorierna. Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare: Frankrikes provinser. I Frankrike kallas motsvarigheten till landshövding Président du conseil général.

Geografi

Président du conseil général : Huvudartikel: Frankrikes geografi Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderslandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna. Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antaktis erkänns inte av de flesta länderna i världen). Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Alpernas högsta bergtopp Mont Blanc, 4 810 m. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna. Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och eras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum. : De större franska floderna är:
- Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela avrinningområde finns i Frankrike.
- Rhône - som födds i Schweiz och inträder i Franrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda franska flod rinna ut i Medelhavet vid Marseille.
- Seine - den enda större floden som mynnar ut i Engelska kanalen. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube.
- Garonne - som födds i Spanien men passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux.
- Meuse - födds i Frankrike men rinner ut i Belgien och Nederländerna
- Rhen - som utgör Frankrikes gräns mot Tyskland Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral- och Sirocconvindarna. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden. : Större eller kulturellt betydande franska städer: Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lille, Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy : Se även: Lista över Frankrikes städer, Lista över Frankrikes nationalparker

Ekonomi

: Huvudartikel: Frankrikes ekonomi Frankrike har en diversifierad marknadsekonomi med endast ett fåtal statsägda företag. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas till världens femte största efter USA, Japan, Tyskland och Storbritannien. Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina. Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjande i Västeuropa och den av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså väldigt hög. Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet på 1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är den enda europeiska nation som har en nationell rymdcenter. Den franska staten äger fortfarande en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten säljer bit för bit av sin andelar i företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings- och försvars- samt bankföretag. Frankrike sjösatte Euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen. Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta de som leder den europeiska integrationen inom EU. Frankrike lockar årligen 77 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51.7 miljoner) och USA (41.9 miljoner) enligt WTO (World Tourism Organisation). Det som lockar turisterna är många städer av stort kulturellt intresse; stora mängder bad- och skidorter; idylliska landskap och världsmetropolen Paris. : Se även: Lista över franska företag

Demografi

Religion

Frankrike är 75 % romerska katoliker, 6–7% muslimer (främst sunniter), 1,5 % protestanter, 1 % judar buddister m fl

Kultur


- Konstens historia: Frankrike
- Aubusson-tapet
- Gobeläng
- Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och kloster

Sport


- Frankrikes fotbollslandslag

Externa länkar


- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/fr.html CIA Factbook - France] Kategori:Europas länder kategori:Frankrike als:Frankreich fiu-vro:Prantsusmaa ja:フランス ko:프랑스 ms:Perancis simple:France th:ประเทศฝรั่งเศส zh-min-nan:Hoat-kok

Storbritannien

Det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland är en konstitutionell monarki och unionsstat belägen på de brittiska öarna i västra Europa, vilken består av tre separata konstituerande länder (constituent countries), med delvis separata politiska och juridiska system: nationerna England, Skottland och Wales, belägna på ön Storbritannien. Av den tidigare ingående och konstituerande önationen Irland, ingår nu endast den norra delen: provinsen Nordirland. Staten skapades först 1801 genom ett samgående mellan (Förenade) Konungariket Storbritannien (1707-1801) och Konungariket Irland. Konungariket Storbritannien (grundat genom Treaty of Union 1707) var i sig en politisk union mellan Konungariket England och Konungariket Skottland. Wales var nominellt ett furstendöme inom Konungariket England. Under det Förenade konungariket lyder också ett antal icke självständiga områden, många av dem tidigare kronkolonier, belägna både i Europa och i andra världsdelar. Utan att i formell mening vara underlydande till det Förenade konungariket, utan istället som underlydande till den brittiska monarkin, står dessutom kanalöarna Jersey och Guernsey, samt Isle of Man. Unionsmonarkins officiella namn är sedan 1927 "Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland" (eng. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, United Kingdom, UK). Detta sedan att Irland 1922 politiskt delats och den södra delen fått utökat självstyre som en fristat inom det brittiska imperiet. Det fulla namnet eller kortformen "Förenade kungariket" är det som används i svenska utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. Denna form är dock något missvisande eftersom det inte klart framgår om man syftar på en statsbildning eller en ö, eller ens vilken statsbildning man menar. Det Förenade konungariket är till invånarantalet en av Europas större stater.

Historia

Huvudartikel: Storbritanniens historia De områden som utgör England och Wales kom under det första århundradet att erövras av romarriket och blev provinsen Britannia (latin). Befolkningen på öarna var då framför allt keltisk. Då romarna behövde trupper på andra platser och nyttan av en erövring inte verkade vara stor nog jämfört med de problem den medförde kom den norra delen av Storbritannien, motsvarande Skottland (latin: Caledonia), att behålla sitt oberoende av Rom. För att stärka gränsskyddet byggde romarna både Hadrianus mur och Antonius mur. Denna kom i praktiken att bli en gräns mellan de keltiska romano-britterna och Caledonias pikterna; de senare ett äldre folkslag av okänt, men förmodat keltiskt ursprung. Med början under 300-talet kom den romerska delen att utsättas för allt mer omfattande angrepp av omgivande folkgrupper, irländare, pikter, saxare, angler och jutar blev ett allt större problem. När de romerska trupperna lämnade ön kring år 400 innebar detta att ögruppen blev lämnad åt sitt öde och snart försvann den romerska kulturen. Istället kom sydöstra delen av ön att besättas av germanska folkgrupper (saxare, angler och jutar) som bosatte sig i nuvarande England och som steg för steg erövrade det från britterna, denna konflikt gav upphov till legenden om keltiska kungen Kung Arthur. Britterna behöll dock Wales (som då även omfattade dagens Cornwall), men en del britter bosatte sig i numera franska Bretagne (dvs Lilla Britannien). På så sätt kom det ökeltiska språket bretonska att talas på kontinenten. De germanska folken bildade ett flertal kungariken som efterhand förenades som Kungariket England år 927, främst genom trycket av vikingarna, som började härja ön från slutet av 700-talet och framåt. Genom Alfred den stores ansträngningar att organisera och stärka sitt rikes försvar mot de jämförelsevis oorganiserade vikingaräderna lyckades anglo-saxerna bevara sin självständighet jämtemot vikingarna. Vikingarna lyckades dock etablera en mycket stark närvaro i nordöstra England med centrum i York, den s.k. Danelagen (the Danelaw), något som fortfarande märks i ortnamn och lokala dialekter. Vikingarnas makt över England kulminerade år 1013 då den danske kungen Sven Tveskägg gjorde sig till kung av England. Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades dock normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England. Ungefär vid denna tid gjorde gaelerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gaeliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.

Geografi

Huvudartikel: Storbritanniens geografi

Administrativ indelning

Storbritannien är först och främst indelat i fyra delområden: England, Skottland, Wales samt Nordirland.
RankningRiksdelYta (km²)Yta (%)Invånare (2005)Invånare (%)
1.England130 43953.4%50 233 28083.8%
2.Skottland78 78332.3%5 003 9068.4%
3.Wales20 7988.5%2 935 2804.9%
4.Nordirland14 1215.8%1 716 9412.9%
TotaltFörenade konungariket244 140100%59 889 407100%
Den viktigaste administrativa indelningen i England, Wales och Nordirland är i grevskap (på engelska counties), vilket i svensk jämförelse närmast motsvarar landsting. I Nordirland, Wales och inom vissa delar av England, använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå, inte dubbla nivåer som i Sverige med både landsting och kommun. Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska. Den brittiska statliga förvaltningen för England följer inte indelningen i grevskap utan är indelad i nio storregioner:
- Storlondon
- Nordvästra England (huvudort: Manchester)
- Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
- Sydvästra England (huvudort: Bristol)
- Sydöstra England (huvudort: Guildford)
- Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
- Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
- Östra England (huvudort: Cambridge)
- Östra Midlands (huvudort: Nottingham) Storlondon har både en direktvald borgmästare och direktval regionförsamling. Regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21.8 procent, den 4 november 2004). Skottland har en annan förvaltningshistorik och där finns där inga grevskap idag. Där var det tidigare stad/köping (skot. burgh) som var den viktigaste administrativa indelningen från 800-talet fram till avskaffandet 1975. Då infördes en ny indelning med nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i kommuner samt tre fristående ö-kommuner, men denna indelning varade endast till 1996. Idag har Skottland endast en föraltningsnivå med 32 kommuner (eng. local authorities / councils).

Politik

Storbritannien är en konstitutionell monarki. Staten har ett tvåkammar-system, bestående av ett överhus (House of Lords) och ett underhus (House of Commons). Underhuset består av 646 ledamöter valda från lika många valkretsar (529 ifrån England, 59 ifrån Skottland, 40 ifrån Wales, och 18 ifrån Nordirland). Överhuset består 706 ledamöter som blivit tilldelade sina platser, antingen genom arv eller i egenskap av livstids adelskap eller som biskopar i anglikanska kyrkan. Efter avvecklandet av imperiet valde många av de nya nationerna liknande politiska system. De tre dominerande partierna i det Brittiska parlamentet, där mandatfördelningen sker via valkretsar vilken verkar emot små partier, är Labourpartiet, Konservativa partiet och Liberaldemokraterna. Både i Skottland och Wales finns nationalpartier, Scottish National Party respektiv Plaid Cymru - Party of Wales, som verkar för skotsk och walesisk självständighet, och de arbetar som en grupp inom brittiska parlamentet och EU-parlamentet. På Nordirland ser det politiska landskapet annorlunda ut med två unionistpartier, Democratic Unionist Party och Ulster Unionist Party som verkar för att provinsen försätta att vara en del av staten Förenade kungarike, och två republikanska partier, Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party som verkar för ett enat Irland, dvs att Nordirland ska återigen bli en del av staten Irland. I England finns sedan 2004 ett nytt vänster inriktad parti, Respectpartiet, som hade en ledamot vald till underhuset i allmänna valet Maj 2005. I val till det Skotska parlamentet, National Assembly of Wales och Northern Ireland Assembly, där mandatfördelningen sker proportionellt, har flera små partier nått representation: Scottish Green Party, Scottish Socialist Party, Scottish Senior Citizens Unity Party, Forward Wales, Alliance Party of Northern Ireland, Progressive Unionist Party och UK Unionist Party. I val till EU-parlamentet, där mandatfördelningen sker proportionellt, har även andra partier nått framgångar, framförallt United Kingdom Independence Party, men också Green Party of England and Wales och Veritaspartiet.

Ekonomi

Storbritannien har en mycket stor finanssektor: London är världens största finanscentrum och Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas tredje största finanscentrum. Staten är världens 6:e största turistdestination med omkring 24 000 000 turister varje år och 1 800 000 anställda. Servicesektorn i sin helhet står för 70% av sysselsättningen. Energisektorn är även den omfattande, med en andel av BNP på 10%, större än för något annat industriland. Skottland är västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge) och Europeiska unionens största oljeproducent och naturgasproducent. Jordbruket står för 2% av BNP och 1% av sysselsättningen. Produktionen täcker 60% av behovet. Statens viktigaste handelspartner är: Tyskland, USA, Frankrike och Nederländerna. Dess valuta är pund.

Demografi

Språk

Engelska är det dominerande språket, även om det inte är ett officiellt språk. Utöver detta talar 30% av befolkningen i Skottland (och 2% av befolkningen i Nordirland) även skotska; 28% av befolkningen i Wales även kymriska; 3% av befolkningen i Nordirland även iriska; och 2% av befolkningen i Skottland även skotsk gaeliska. I Wales är kymriska ett officiellt språk och i Skottland är skotsk gaeliska ett officiellt språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act 2004. Skotska, iriska och korniska är officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk sedan 2001, när Storbritannien signerade Europarådskonventionen om landsdelsspråk och minoritetsspråk, men saknar samma statliga stöd och status som kymriska och skotsk gaeliska. Många andra språk talas av ett betydande procenttal av befolkningen i Storbritannien, särskilt i storstäder som London, Birmingham och Glasgow, till exempel urdu, gujarati, bengali, punjabi, spanska, kinesiska, somaliska och arabiska.

Religion

Storbritannien har haft en lång historia av religiösa stridigheter, både med och utan vapen. Liksom övriga delar om romarriket kom kristendomen att under 300-talet bli statsreligion i Britannia (nuvarande England, plus Wales) och få spridning bland befolkning. I samband med anglosaxarnas invasion kom de områden som de tog över, det vill säga England med undantag för Cornwall, att avkristnas och asatron fick spridning. Genom mission från den romersk-katolska kyrkan och irländska munkar kom England att återkristnas under 600- och 700-talen. Synoden i Whitby bidrog till att lösa de tvistigheter som uppstod mellan de områden som kristnats av Rom respektive Genom vikingarnas anfall kom delar att åter temporärt avkristnas under 800- och 900-talen. Skottland (latin: Caledonia) låg utanför romarriket och har en annorlunda religösa historia, men även där var det irländska munkar som kristnades landet (se Whithorn, Iona, Sankt Columba). Efter engelske kungen Henrik VIII:s brytning med Rom kom England under flera århundraden uppleva religös turbulens. Den anglikanska kyrkan, som är något av statskyrka i England fick konkurrens inte bara av den romersk-katolska kyrkan utan även bland nya grupper som bland annat puritanisterna. Genom invandring under 1900-talet har landet också fått en betydande icke-kristen befolkning samtidigt som andel som inte är troende ökat ända sedan den industriella revolutionen.

Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket väl utbyggt i Storbritannien. Motorvägar når de allra flesta större städer i landet och motorvägarnas standard är nästan alltid mycket hög. Det är också i Storbritannien som Europas mest trafikerade motorvägar finns och dessa finns framförallt runt London. Även övriga vägar som inte har motorvägsstandard har många gånger hög klass och är välunderhållna. Järnvägarna i Storbritannien är även dessa väl utbyggda. Det var också i Storbritannien som världens allra första järnväg invigdes mellan Stockton-on-Tees och Darlington 1825. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Storbritannien. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg som många gånger är av hög klass. Ett av de mest kända snabbtågen i Storbritannien är snabbtåget EuroStar som går från London till Paris och Bryssel. Tågen mellan London och Edinburgh är också högklassiga snabbtåg.

Kultur

Ett stort antal sporter anses ha engelsk ursprung, bland dessa finns biljard, cricket, fotboll och rugby. Golf och curling har skotsk ursprung. England har även producerat åtskilliga kända författare som John Donne, William Shakespeare, Daniel Defoe (Robinson Crusoe), Jane Austen, Charles Dickens, Agatha Christie, Barbara Cartland Colin Dexter och P.D. James. Skottland har producerat Sir Walter Scott, J. M. Barrie (Peter Pan), Robert Louis Stevenson (Skattkammarön mm), Sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes mm), Kenneth Grahame (Det susar i säven), A. A. Milne (Nalle Puh), Iain Banks och Alexander McCall Smith. Wales har producerat Bertrand Russell, Dylan Thomas, Thomas Edward Lawrence (Lawrence av Arabien) och Roald Dahl. J. K. Rowling var född och växte upp i England, och skrev sina böcker omHarry Potter i Skottland där hon också nu bor. Seamus Heaney är ifrån Nordirland. Den engelska musikscenen tillhör även den en av de mest betydande med band som Beatles, Rolling Stones, David Bowie, Led Zeppelin, Pink Floyd, Black Sabbath, Spice Girls, Take That, Sex Pistols, The Clash mm. Många skottar har också haft framgång i musikbranchen: Donovan, Lulu, Malcolm Young och Angus Young (AC/DC), Bay City Rollers, Nazareth, Gerry Rafferty, Annie Lennox (Eurythmics), Midge Ure (Ultravox), Belle & Sebastian, Texas, Shirley Manson (Garbage), Travis, Idlewild, Franz Ferdinand mm. Wales har producerat Shirley Bassey, Tom Jones, Manic Street Preachers och Stereophonics bland andra; och Stiff Little Fingers, The Undertones och Van Morrison kommer ifrån Nordirland.

Se även


- Storbritanniens geologi
- Storbritanniens miljö
- Storbritanniens skolväsende
- Sport i Storbritannien

Externa länkar

Administrativa regioner i England


- [http://www.go-east.gov.uk/ East of England]
- [http://www.goem.gov.uk/ East Midlands of England]
- [http://www.london.gov.uk/ London]
- [http://www.go-ne.gov.uk/ North East England]
- [http://www.gonw.gov.uk/ North West England]
- [http://www.gose.gov.uk/ South East England]
- [http://www.gosw.gov.uk/ South West England]
- [http://www.go-wm.gov.uk/ West Midlands of England]
- [http://www.goyh.gov.uk/ Yorkshire and the Humber] Kategori:Unioner Kategori:Storbritannien Kategori:Europas länder Kategori:Europas östater ja:イギリス ko:영국 ms:United Kingdom simple:United Kingdom th:สหราชอาณาจักร zh-min-nan:Liân-ha̍p Ông-kok

Polen

Polen är en republik i nordöstra Centraleuropa som gränsar till Tyskland i väst, Tjeckien och Slovakien i söder, Ukraina och Vitryssland i öst samt Litauen och ryska Kaliningrad i norr. Den har en maritim gräns mot Danmark och Sverige i norr.

Historia

Huvudartikel: Polens historia Polens första ledare, Mieszko I, regerade 962-992. Hans giftermål med prinsessan Dubrawka av Böhmen år 965 tros ha påskyndat Polens kristnande, som ägde rum året därefter. Deras son Bolesław I Chrobry tog över vid Mieszkos död år 992 och regerade fram till sin död 1025. Strax innan han dog kröntes han till Polens första kung av biskopen i Gniezno, Polens dåtida huvudstad. Det medeltida kungariket Polen ingick 1386 en personalunion (från 1569 en realunion) med storhertigdömet Litauen och bildade Polen-Litauen. Polen delades under 1700-talet upp mellan stormakterna Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Efter Första världskriget upprättades en oberoende stat år 1918. Under Andra världskriget ockuperades Polen av Nazityskland och Sovjetunionen. Miljoner polacker, främst av judiskt ursprung, sändes till koncentrationsläger och mördades. Efter kriget flyttades Polens landgränser västerut, då de östra delarna av Polen tillföll Sovjetunionen (områden som idag tillhör Vitryssland och Ukraina), och Polen fick motsvarande områden i väster från det tidigare Tyskland. Miljontals människor i både Polen och Tyskland fördrevs till följd av denna gränsomdragning. Polen utropades till kommunistisk folkrepublik år 1947 och förblev så till 1989 då det moderna Polen formades. Landet var under sin tid som folkrepublik medlem av Warszawapakten. Polen gick med i NATO år 1999 och i EU år 2004. Landet är sedan 2003 en av USAs allierade i Irakkriget.

Ekonomi

Polens ekonomi är stabil och övergången från planekonomi till marknadsekonomi i samband med folkrepublikens upphörande har gått bra. Det är en av de stater som varit under sovjetiskt inflytande med starkast ekonomi. Trots att Polen är med i EU har Polens regering gått ut med att man inte planerar att ersätta złotyn med euron inom överskådlig framtid.

Statsskick och politik

Polen är en demokratisk republik. Statschef är presidenten, som väljs av folket på fem år. Nuvarande president är Aleksander Kwaśniewski. Polen har ett tvåkammarparlament som består av sejmen, som tillsätts genom proportionella val och har 460 ledamöter, och senaten, som tillsätts genom ett blockröstningssystem och har 100 senatorer. Sejmen har en femprocentsspärr, som dock inte gäller etniska partier. Den nuvarande polska grundlagen skrevs 1997. För tillfället bildar Sojusz Lewicy Demokratycznej (SLD; "demokratiska vänsteralliansen") och Unia Pracy (UP; "arbetsförbundet") regering. Bland de övriga partierna i parlamentet finns Platforma Obywatelska (PO; "medborgarplattformen"), Liga Polskich Rodzin (LPR; "polska familjepartiet"), Prawo i Sprawiedliwość (PiS; "lag och rätt"), Samoobrona ("försvar av den polska republiken"), Polskie Stronnictwo Ludowe (PSL; "polska folkpartiet"). I valet som hölls fick de konservativa majoritet och kommer att bilda regering.

Geografi

Polskie Stronnictwo Ludowe I nordost finns det masuriska sjödistriktet, ett område med många stora sjöar som är omtyckt som semestermål på sommaren. Hela den polska östersjökusten utgörs av sandstränder. Dessa blir välbesökta under sommarhalvåret, speciellt i närheten av större städer som Gdańsk och Gdynia, men även vid mindre kustbyar som under sommaren förvandlas till semesterorter. Hela södra gränsen mot Tjeckien och Slovakien utgörs av bergskedjor. Längst tjeckiska gränsen heter bergen Sudety (Sudeten) och dess högsta punkt är berget Śnieżka som når upp till 1 602 meter över havet.Senare övergår bergen i Karpaterna. På den polska sidan är berget Rysy högst med sina 2 499 meter över havet, som därmed är Polens högsta punkt. På Śnieżka finns en restaurang och ett kapell. Genom hela landet från Tatrabergen i söder till Östersjön i norr, genom stora städer som Kraków, Warszawa, Toruń och Gdańsk slingrar sig landets längsta flod, Wisła som är 1 047 kilometer lång. Större städer, förutom huvudstaden Warszawa, är Łódź, Kraków, Wrocław, Gdańsk, Poznań, Toruń, Szczecin, Białystok, Bydgoszcz, Katowice samt Lublin. Lublin

Administrativ indelning

Huvudartikel: Polens administrativa indelning Polen är uppdelat i 16 vojvodskap (län):
- Dolny Śląsk (Nedre Schlesien)
- Kujawy-Pomorze (Kujavien-Pommern)
- Lublin
- Lubusz (Lebus)
- Łódź
- Małopolska (Lillpolen)
- Mazowsze (Masovien)
- Opole (Oppeln)
- Podkarpacie (Podkarpatien)
- Podlasie (Podlasien)
- Pomorze (Pommern)
- Śląsk (Schlesien)
- Święty Krzyż
- Warmia-Mazury (Ermland-Masurien)
- Wielkopolska (Storpolen)
- Pomorze Zachodnie (Västpommern)

Demografi

Av Polens befolkning anser sig 96,74% vara polacker. 1,23% var av annan nationalitet och övriga ansåg sig inte tillhöra någon nationalitet. Bland Polens minoriteter märks tyskar, ukrainare, litauer, judar och vitryssar. Det finns även mindre grupper kasjuber, tatarer, armenier, romer, slovaker, ryssar, greker, makedoner, lemker och tjecker.

Infrastruktur

Polens vägnät har en ganska blandad standard. Under den tid då Polen tillhörde Östblocket var resurserna för att bygga vägar bristfälliga. Mindre vägar har därför fortfarande en lägre standard eftersom det tar tid att rusta upp dessa. Ändå pågår numera omfattande upprustningar av det polska vägnätet. Polen har haft motorvägar under en lång tid. Den äldsta motorvägen går från Opole till gränsen mot Tyskland och är byggd under 1930-talet. Omfattande upprustning av denna motorväg pågår. Utbyggnad av motorvägar pågår för fullt i Polen och många av dessa nya motorvägar är avgiftsbelagda. Mellan Elbląg i Polen och Kaliningrad i Ryssland leder en ruinmotorväg byggd före Andra världskriget då denna del av Polen tillhörde Tyskland och kallades för Östpreussen. Järnvägsnätet är väl utbyggt i Polen. Tågen går i hastigheter som är normala i Europa och tågens standard är numera förhållandevis hög. Man kan dock fortfarande se var den gamla gränsen mellan Tyskland och Ryssland gick före Första världskriget då järnvägsnätets täthet var betydligt högre på den tyska sidan av gränsen.

Kultur

Från Polen kommer flera betydande författare såsom nobelpristagarna Henryk Sienkiewicz, Władysław Reymont, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. De meste kände av dem alla är kanske den polskamerikanska författarna och nobelpristagarna Isaac Bashevis Singer och författaren Joseph Conrad som dock skrev på jiddisch respektive engelska. Kompositören Frédéric Chopin kom också från Polen. Filmkonsten är också väl utvecklad, exempelvis genom Andrzej Wajda och Roman Polański. En dominerande byggnad i Warszawa är fortfarande det sovjetiskt byggda kulturpalatset, en magnifik men kontroversiell byggnad som skänktes till det polska folket av Stalin. Många polacker avskyr byggnaden delvis därför att den förknippas med Sovjet och kommunismen och skulle vilja se den riven. Den är byggd i en imposant neoklassisk stil och innehåller bland annat biografer, teatrar, olika kulturella aktiviteter samt en utsiktsplats.

Världsarv

Krakows gamla stadskärna är uppsatt på UNESCO:s världsarvslista. Torget Rynek Główny är ett av Europas största torg.

Religion

Uppemot 75% av Polens befolkn