:: wikimiki.org ::

1738

1738

Händelser

- De svenska partinamnen "Hattarna" och "Mössorna" uppkommer. Arvid Horns anhängare anses "prata i nattmössan" av motståndarna, medan de själva använder manlighetssymbolen hatten. Hattarna, som vill ha ett revanschkrig mot Ryssland, får stöd av Frankrike, medan mössorna stöds av dess fiender Storbritannien och Ryssland.
- Augusti
- Horns motståndare genomdriver ett tioårigt vänskapsfördrag med Frankrike.
- Det svenska fartyget Patrioten avseglar, under eskort av fartyget Sverige, båda med betalning till Karl XII:s turkiska fordringsägare, däribland sultanen.
- November - Fartyget Sverige förliser utanför det spanska Cadiz.
- 18 december - Arvid Horn tvingas avgå både som svensk regeringschef och kanslipresident, sedan hattarna fått stöd av både adeln, borgarna och det sekreta riksdagsutskottet. Detta maktskifte kan ses som genombrottet för den första svenska parlamentarismen.

Födda

- 28 maj - Joseph Guillotin, fransk läkare, som fått ge namnet åt giljotinen.
- 4 juni - Georg III, brittisk kung 1760-1820.
- 15 november - William Herschel, tysk-brittisk musiker och astronom, planeten Uranus upptäckare.

Avlidna

- 23 september - Hermann Boerhaave, nederländsk botanist, kemist och läkare. Kategori:Årtal Kategori:1730-talet ko:1738년 ms:1738

Hattarna

Hattpartiet, Hattarna, kallades ett politiskt parti som under frihetstiden innehade makten i Sverige under en längre tid.

Uppkomsten

Dess uppkomst sammanhängde med den parlamentariska författningens fulla utveckling på 1730-talet och bestod i en sammanslutning av flera skilda grupper inom den dåvarande ståndsriksdagen, som alla hade det gemensamt, att de drev opposition mot Arvid Horns fredliga och försiktiga styrelsekonst. De personliga krafter, som närmast åstadkom sammanslutningen, var några medlemmar av det gamla, 1727 upplösta holsteinska partiet (anhängare av Carl XII:s systerson, Carl Friedrich av Holstein-Gottorp, och hans anspråk på den svenska tronen), främst den maktlystne intrigören riksrådet Carl Gyllenborg och den sluge presidenten i Kommerskollegiet Daniel Niclas von Höpken. Dessa, som förut varit kung Fredrik I:s fiender och Rysslands vänner, visste från början av[1730-talet att skaffa sig ett nytt inflytande genom att nästla sig in kungens och hans älskarinna hovfröken Hedvig Taubes gunst. För att vinna ökad betydelse, delvis också av övertygelse, uppmuntrade de från början de starka ekonomiska strävanden, som samtidigt framträdde inom en del borgerliga kretsar och som gick ut på att skapa ett hastigt ekonomiskt uppsving genom en konsekventare tillämpning av de merkantilistiska principerna, än vad den försiktige Horn ansåg lämpligt. Under loppet av riksdagen 1734 fann de nya förbundne, då de genom förmedling av franske ambassadören greve de Casteja trädde i förbindelse med det krigsparti, som väckts till liv av polska tronföljdskrigets utbrott och som ivrigt understöddes av den franska diplomatin i syfte att skaffa Frankrikes motståndare Ryssland en ny fiende. Därmed uppstod det stora hattpartiet, det första egentliga parlamentariska partiet i Sveriges historia. Det nybildade partiets program var hämnd på Ryssland för olyckorna under Stora nordiska kriget och återställande av Sveriges yttre storhet, därnäst forcerad utveckling av rikets näringar, framför allt industrin och handeln, genom ökat tullskydd, rikligare statsunderstöd i form av förskott, gåvor och premier åt näringsidkare, lätt tillgängliga och billiga banklån, privilegier, uppmuntran och stöd av varjehanda art. Partiet hade sina led väsentligen på riddarhuset hos den unga adeln samt hos industriidkarna och stapelstädernas grossörer i borgarståndet. Det utmärktes av stor patriotisk hänförelse, men även av ungdomligt lättsinne och åtskillig egennytta. Den gamle Arvid Horn, stödd otvivelaktigt av större delen av svenska folket, men icke på något organiserat parti, lyckades väl ännu 1734 hålla partiet stången, men under mellantiden till nästa riksdag bedrev det en dittills okänd agitation bland allmänheten, spred flygblad, värvade röster och uppköpte adliga fullmakter med sammanskjutna medel eller franska pengar m.m. Det rysk-turkiska krigets utbrott 1736 och svenske kuriren major Malcolm Sinclairs mord 1739 ökade rysshatet och de patriotiska revanschförhoppningarna.

Maktövertagandet

Motståndarna stämplades som nattmössor, och själva tog krigsvännerna namnet hattar. Så uppstod partinamnen hattar och mössor. Vid riksdagens sammanträde 1738 visade sig hattarna äga övervikten på riddarhuset och i borgarståndet samt därmed i sekreta utskottet, som i det följande blev partiets främsta maktmedel. Medelst fri traktering, månadsarfvoden och klubbar sammanhölls de ännu föga disciplinerade skarorna, och den parlamentariska taktiken gick sin första blomstringstid till mötes. Hänsynslöst gick partiet till storms mot Horn, tvingade honom att begära avsked och jagade hans anhängare ur rådet. Hattarna danade därpå Sveriges första fullt utpräglade och homogena partiregering samt började att förverkliga sitt program. Det oerhörda fiasko, varmed angreppskriget mot Ryssland 1741-43 slutade, hotade emellertid hela partiet med undergång vid riksdagen 1742-43, och endast dess sammanhållning och skickliga ledning hindrade dess fullständiga fall för mössornas förbittrade angrepp. Den avgörande kampen mellan partierna stod vid 1746-1746 års riksdag, då hattarna lyckades vinna en fullständig seger övver sina motståndare, som alltför nära anslutit sig till Ryssland för att inte i längden förlora allmänhetens sympatier. Hattpartiet befäste därmed på nytt sin maktställning och vann större anslutning än förut som representant för rikets fulla självständighet mot Ryssland. På 1750-talet fick partiet en ny roll som frihetens och den utvecklade parlamentariska författningens främsta värn gentemot konungamaktens utvidgningstendenser och det nya hovpartiet. Efter det kungliga revolutionsförsökets misslyckande 1756 stod hattpartiet på höjdpunkten av sin makt. Det var fortfarande nära förbundet med Frankrike, men dess tidigare erövringsprogram var ersatt med fordran på en kraftig nydaning av Sveriges försvarsväsen, främst genom stora befästningsarbeten i Finland och bildandet av en skärgårdsflotta. Dess ekonomiska program, som från 1738 till 1756 vid varje riksdag utvecklats i skärpa och konsekvens genom nya beslut, verkade vara ett led på vägen till en större blomstring av industri och handel, än Sverige någonsin förut haft, om också bankens stängande 1745 för inväxling av dess sedlar antydde, att grunden inte var så säker, den fria författningen var mer älskad och kommenterad än någonsin, och ett rikt högre kulturliv blomstrade under hattarnas varma uppmuntran och stöd.

Nedgång och fall

Men denna glans varade inte länge; redan under slutet av 1750-talet började partiets nedgång. Närmaste anledningen blev pommerska kriget (1757-62), i vilket Sverige invecklades genom Frankrikes påtryckning. Det verkade förstörande på rikets redan undergrävda finanser och myntväsen, men enade flera dittills, delade motsatser inom hattpartiet och söndersplittrade detsamma i fraktioner. Under dessa år reste sig hattarnas slagna motståndare, mössorna och hovpartiet igen, och redan vid riksdagen 1760-62 var det tydligen slut på hattpartiets gamla maktställning, om också ingen fullständig omkastning av hattregeringen och dess styrelsegrundsatser då kom till stånd. Den 1763 utbrytande handelskrisen, som ytterligare försämrade finansställningen och verkade förödande på näringslivet, vände allmänhetens tillit allt mera till mössorna. Den ryska diplomatiens förnyade inblandning i den svenska partikampen från 1764 bidrog ytterligare att försvåra hattarnas läge, i synnerhet som Frankrike ej längre kunde ge ett tillräckligt stöd. Vid riksdagen 1765-66 ramlade det gamla hattpartiet fullständigt, då det försökte skydda sig genom en allians med sin forna fiende, hovet. Närmandet hade skett redan 1762, men först sedan det visat sig, att hovet ej hade något att hoppas av det segrande mösspartiet, slöts 1765 ett förbund mellan hov- och hattpartierna, som sedan bestod till frihetstidens slut. Genom detta förbund lyckades hattarna ännu en gång, 1769, komma till makten och innehade densamma, till dess de vid följande riksdag: på nytt segrande mössorna på våren 1772 och drev hattarna därifrån. Denna senare maktperiod betydde dock icke något återställande av partiets gamla glans och styrka eller av dess gamla regeringsgrundsatser, utan vilade mera på en tillfällig reaktion mot mössornas alltför hänsynslösa framfart. Hattpartiets varma nitälskan för rikets försvar och självständighet mot Ryssland hindrade partiets fullständiga undergång trots det nederlag dess principer i övrigt lidit, och det mönstrade ända till periodens slut ett betydande anhang, särskilt inom byråkratin. Dock tunnades leden oupphörligt, och ur hattpartiet torde väsentligen de växande skaror rekryterats, som samlade sig kring kung Gustav III och med jubel hälsade den oblodiga statskupp (se 1772 års regeringsform), som i augusti 1772 gjorde slut på frihetstiden och dess partiväsen. Hattpartiets främsta ledare var kanslipresidenterna Carl Gyllenborg, Carl Gustaf Tessin och Anders Johan von Höpken samt under slutet av frihetstiden Axel von Fersen d.ä., som dock inte inträdde i rådet.

Betydelse

Hattpartiet har otvivelaktigt flera förtjänster om Sveriges utveckling, men dess brister och felsteg är också mycket stora. Det lättsinniga angreppet mot Ryssland avbröt en lovande utveckling och störde för lång tid Sveriges lugn och frid; även sedan partiet mognat till sundare åsikter i utrikespolitiken, var dess beroende av Frankrike alltför stort. Hattarnas slöseri med statsmedlen och egoistiska utnyttjande av sin makt överträffade allt vad vår historia dittills haft att uppvisa. Dess hänsynslösa, rättsvidriga förföljelser mot politiska motståndare tar likaledes priset bland alla svenska partiregeringar, och mutsystemet och intrigväsendet nådde genom hattpartiet sitt första flor. Dess patriotism och varma kulturintresse kastar dock ett försonande skimmer över det stora partiets felsteg, och i många hänseenden övervann det självt sina svåraste brister.

Se även

- Hovpartiet
- Mösspartiet
- Sveriges historia under frihetstiden Kategori:Historiska politiska partier i Sverige

Arvid Horn

Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm, född Horn af Kanckas 6 april 1664, död 17 april 1742, friherre Horn af Ekebyholm 18 juli 1700 (ej introducerad), greve Horn af Ekebyholm 27 juni 1706. Son till överste Gustaf Horn af Kanckas och hans hustru Anna Helena von Gertten. Diplomat, politiker; riksråd, kanslipresident. Horn kom att bli den ledande gestalten under frihetstiden då han var både rådets kanslipresident och riksdagens lantmarskalk. Horn, Arvid Horn, Arvid

Frankrike

Frankrike, egentligen Republiken Frankrike, är ett land i Västeuropa. Frankrike brukar sägas ha sex kanter: tre kuster mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet och tre landgränser: I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike är en av de stater som grundade EU.

Historia

:Huvudartikel: Frankrikes historia Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som kom att bli den romerska provinsen Gallien under 100-talet f.Kr.. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200-300 e.Kr. och Gallien invaderades därefter av germanska stammar, i första hand frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France syftar dock på Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France). Trots att den franska monarkin kan härledas ända tillbaka till 400-talet började inte landets existera som enhetlig statsbildning förrän i mitten av 800-talet då Karl den stores rike delades i en östlig del, sedermera Tyskland, och den västliga del som blev Frankrike. Karl den stores söner styrde landet fram till 987 då Hugo Capet, frankisk hertig och Paris' greve, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789. Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig Förste konsul. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Franrike för att störtas i.o.m. den andra republiken som i sin tur avlöstes av Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III. Han avsattes och avlöstes av den tredje republiken. Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första och andra världskriget men led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Under det krisartade året 1958 genomförde General de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati. Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrikes och Tyskland haft en central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll i det europeiska samarbetet kring Ekonomiska och monetära unionen. Frankrike är en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar och har kärnvapen. :Se även:
- Ludvig XIV av Frankrike
- Lista över Frankrikes statsöverhuvuden

Politik

: Huvudartiklar: Frankrikes politik Den femte republikens konstitution antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Konstitutionen stärkte statschefens position gentemot parlamentet och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ursprungligen 7 år). Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Presidenten tillsätter premiärminstern, leder regeringen, kan utlysa nyval till parlamentet, har makten över militären och är den som undertecknar internationella avtal. De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen (les députés de l'Assemblée nationale), den lagstiftande församlingen, tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen som därmed återspeglar majoriteten i nationalförsamlingen. Hälften av senatorerna (les sénateurs, f.n. 331, kommer att utökas till 346 fram till 2010) i nationalförsamlingens överhus (Sénat) tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har ett stark inflytande över nationalförsamlingens dagordning. Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring franska socialistpartiet (Parti Socialiste) och högern kring först RPR (Rassemblement Pour la République) därefter dess efterföljare UMP (Union pour un Mouvement Populaire eller Union pour la Majorité Présidentielle). Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 16% av rösterna i valen. De har sedan även haft stora strejker i Paris under senare år.

Administrativ uppdelning

Front National : Huvudartikel: Frankrikes administrativa uppdelning Frankrike är uppdelat i
- 26 regioner (régions), 22 inhemska och fyra översjöiska: Se Frankrikes regioner
- 100 departement (départements): Se Frankrikes departement
- 342 arrondisment (arrondissements): Se Frankrikes arrondissement
- 4 040 kantoner (cantons), inklusive 156 översjöiska: Se Frankrikes kantoner
- 36 679 kommuner (communes): Se Frankrikes kommuner Departementen är numererade och dessa nummer används som postnummer och på bilarnas registreringsskyltar. De översjöiska departementen är forna franska kolonier som numera åtnjuter samma eller motsvarande status som det egentliga Frankrike. De betraktas som delar av Frankrike (och därmed också EU) snarare än avhängiga territorier. De översjöiska territorierna och länderna utgör delar av den franska republiken men inte av Europa eller EU. Trots detta används euro som valuta även i dessa områden. De översjöiska kommunerna har en administrativ status mittemellan de översjöiska departementen och de översjöiska territorierna. Frankrike kontrollerar också ett antal öar i Indiska oceanen och Stilla havet: Nya Kaledonien, Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna och de Franska sydliga och Antarktiska territorierna. Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare: Frankrikes provinser. I Frankrike kallas motsvarigheten till landshövding Président du conseil général.

Geografi

Président du conseil général : Huvudartikel: Frankrikes geografi Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderslandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna. Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antaktis erkänns inte av de flesta länderna i världen). Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Alpernas högsta bergtopp Mont Blanc, 4 810 m. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna. Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och eras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum. : De större franska floderna är:
- Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela avrinningområde finns i Frankrike.
- Rhône - som födds i Schweiz och inträder i Franrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda franska flod rinna ut i Medelhavet vid Marseille.
- Seine - den enda större floden som mynnar ut i Engelska kanalen. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube.
- Garonne - som födds i Spanien men passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux.
- Meuse - födds i Frankrike men rinner ut i Belgien och Nederländerna
- Rhen - som utgör Frankrikes gräns mot Tyskland Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral- och Sirocconvindarna. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden. : Större eller kulturellt betydande franska städer: Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lille, Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy : Se även: Lista över Frankrikes städer, Lista över Frankrikes nationalparker

Ekonomi

: Huvudartikel: Frankrikes ekonomi Frankrike har en diversifierad marknadsekonomi med endast ett fåtal statsägda företag. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas till världens femte största efter USA, Japan, Tyskland och Storbritannien. Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina. Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjande i Västeuropa och den av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså väldigt hög. Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet på 1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är den enda europeiska nation som har en nationell rymdcenter. Den franska staten äger fortfarande en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten säljer bit för bit av sin andelar i företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings- och försvars- samt bankföretag. Frankrike sjösatte Euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen. Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta de som leder den europeiska integrationen inom EU. Frankrike lockar årligen 77 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51.7 miljoner) och USA (41.9 miljoner) enligt WTO (World Tourism Organisation). Det som lockar turisterna är många städer av stort kulturellt intresse; stora mängder bad- och skidorter; idylliska landskap och världsmetropolen Paris. : Se även: Lista över franska företag
Demografi

Religion
Frankrike är 75 % romerska katoliker, 6–7% muslimer (främst sunniter), 1,5 % protestanter, 1 % judar buddister m fl
Kultur

- Konstens historia: Frankrike
- Aubusson-tapet
- Gobeläng
- Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och kloster
Sport

- Frankrikes fotbollslandslag
Externa länkar

- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/fr.html CIA Factbook - France] Kategori:Europas länder kategori:Frankrike als:Frankreich fiu-vro:Prantsusmaa ja:フランス ko:프랑스 ms:Perancis simple:France th:ประเทศฝรั่งเศส zh-min-nan:Hoat-kok

Storbritannien

Det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland är en konstitutionell monarki och unionsstat belägen på de brittiska öarna i västra Europa, vilken består av tre separata konstituerande länder (constituent countries), med delvis separata politiska och juridiska system: nationerna England, Skottland och Wales, belägna på ön Storbritannien. Av den tidigare ingående och konstituerande önationen Irland, ingår nu endast den norra delen: provinsen Nordirland. Staten skapades först 1801 genom ett samgående mellan (Förenade) Konungariket Storbritannien (1707-1801) och Konungariket Irland. Konungariket Storbritannien (grundat genom Treaty of Union 1707) var i sig en politisk union mellan Konungariket England och Konungariket Skottland. Wales var nominellt ett furstendöme inom Konungariket England. Under det Förenade konungariket lyder också ett antal icke självständiga områden, många av dem tidigare kronkolonier, belägna både i Europa och i andra världsdelar. Utan att i formell mening vara underlydande till det Förenade konungariket, utan istället som underlydande till den brittiska monarkin, står dessutom kanalöarna Jersey och Guernsey, samt Isle of Man. Unionsmonarkins officiella namn är sedan 1927 "Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland" (eng. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, United Kingdom, UK). Detta sedan att Irland 1922 politiskt delats och den södra delen fått utökat självstyre som en fristat inom det brittiska imperiet. Det fulla namnet eller kortformen "Förenade kungariket" är det som används i svenska utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. Denna form är dock något missvisande eftersom det inte klart framgår om man syftar på en statsbildning eller en ö, eller ens vilken statsbildning man menar. Det Förenade konungariket är till invånarantalet en av Europas större stater.
Historia
Huvudartikel: Storbritanniens historia De områden som utgör England och Wales kom under det första århundradet att erövras av romarriket och blev provinsen Britannia (latin). Befolkningen på öarna var då framför allt keltisk. Då romarna behövde trupper på andra platser och nyttan av en erövring inte verkade vara stor nog jämfört med de problem den medförde kom den norra delen av Storbritannien, motsvarande Skottland (latin: Caledonia), att behålla sitt oberoende av Rom. För att stärka gränsskyddet byggde romarna både Hadrianus mur och Antonius mur. Denna kom i praktiken att bli en gräns mellan de keltiska romano-britterna och Caledonias pikterna; de senare ett äldre folkslag av okänt, men förmodat keltiskt ursprung. Med början under 300-talet kom den romerska delen att utsättas för allt mer omfattande angrepp av omgivande folkgrupper, irländare, pikter, saxare, angler och jutar blev ett allt större problem. När de romerska trupperna lämnade ön kring år 400 innebar detta att ögruppen blev lämnad åt sitt öde och snart försvann den romerska kulturen. Istället kom sydöstra delen av ön att besättas av germanska folkgrupper (saxare, angler och jutar) som bosatte sig i nuvarande England och som steg för steg erövrade det från britterna, denna konflikt gav upphov till legenden om keltiska kungen Kung Arthur. Britterna behöll dock Wales (som då även omfattade dagens Cornwall), men en del britter bosatte sig i numera franska Bretagne (dvs Lilla Britannien). På så sätt kom det ökeltiska språket bretonska att talas på kontinenten. De germanska folken bildade ett flertal kungariken som efterhand förenades som Kungariket England år 927, främst genom trycket av vikingarna, som började härja ön från slutet av 700-talet och framåt. Genom Alfred den stores ansträngningar att organisera och stärka sitt rikes försvar mot de jämförelsevis oorganiserade vikingaräderna lyckades anglo-saxerna bevara sin självständighet jämtemot vikingarna. Vikingarna lyckades dock etablera en mycket stark närvaro i nordöstra England med centrum i York, den s.k. Danelagen (the Danelaw), något som fortfarande märks i ortnamn och lokala dialekter. Vikingarnas makt över England kulminerade år 1013 då den danske kungen Sven Tveskägg gjorde sig till kung av England. Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades dock normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England. Ungefär vid denna tid gjorde gaelerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gaeliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.
Geografi
Huvudartikel: Storbritanniens geografi
Administrativ indelning
Storbritannien är först och främst indelat i fyra delområden: England, Skottland, Wales samt Nordirland.

Rankning Riksdel Yta (km²) Yta (%) Invånare (2005) Invånare (%)
1. England 130 439 53.4% 50 233 280 83.8%
2. Skottland 78 783 32.3% 5 003 906 8.4%
3. Wales 20 798 8.5% 2 935 280 4.9%
4. Nordirland 14 121 5.8% 1 716 941 2.9%
Totalt Förenade konungariket 244 140 100% 59 889 407 100%
Den viktigaste administrativa indelningen i England, Wales och Nordirland är i grevskap (på engelska counties), vilket i svensk jämförelse närmast motsvarar landsting. I Nordirland, Wales och inom vissa delar av England, använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå, inte dubbla nivåer som i Sverige med både landsting och kommun. Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska. Den brittiska statliga förvaltningen för England följer inte indelningen i grevskap utan är indelad i nio storregioner:
- Storlondon
- Nordvästra England (huvudort: Manchester)
- Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
- Sydvästra England (huvudort: Bristol)
- Sydöstra England (huvudort: Guildford)
- Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
- Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
- Östra England (huvudort: Cambridge)
- Östra Midlands (huvudort: Nottingham) Storlondon har både en direktvald borgmästare och direktval regionförsamling. Regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21.8 procent, den 4 november 2004). Skottland har en annan förvaltningshistorik och där finns där inga grevskap idag. Där var det tidigare stad/köping (skot. burgh) som var den viktigaste administrativa indelningen från 800-talet fram till avskaffandet 1975. Då infördes en ny indelning med nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i kommuner samt tre fristående ö-kommuner, men denna indelning varade endast till 1996. Idag har Skottland endast en föraltningsnivå med 32 kommuner (eng. local authorities / councils).
Politik
Storbritannien är en konstitutionell monarki. Staten har ett tvåkammar-system, bestående av ett överhus (House of Lords) och ett underhus (House of Commons). Underhuset består av 646 ledamöter valda från lika många valkretsar (529 ifrån England, 59 ifrån Skottland, 40 ifrån Wales, och 18 ifrån Nordirland). Överhuset består 706 ledamöter som blivit tilldelade sina platser, antingen genom arv eller i egenskap av livstids adelskap eller som biskopar i anglikanska kyrkan. Efter avvecklandet av imperiet valde många av de nya nationerna liknande politiska system. De tre dominerande partierna i det Brittiska parlamentet, där mandatfördelningen sker via valkretsar vilken verkar emot små partier, är Labourpartiet, Konservativa partiet och Liberaldemokraterna. Både i Skottland och Wales finns nationalpartier, Scottish National Party respektiv Plaid Cymru - Party of Wales, som verkar för skotsk och walesisk självständighet, och de arbetar som en grupp inom brittiska parlamentet och EU-parlamentet. På Nordirland ser det politiska landskapet annorlunda ut med två unionistpartier, Democratic Unionist Party och Ulster Unionist Party som verkar för att provinsen försätta att vara en del av staten Förenade kungarike, och två republikanska partier, Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party som verkar för ett enat Irland, dvs att Nordirland ska återigen bli en del av staten Irland. I England finns sedan 2004 ett nytt vänster inriktad parti, Respectpartiet, som hade en ledamot vald till underhuset i allmänna valet Maj 2005. I val till det Skotska parlamentet, National Assembly of Wales och Northern Ireland Assembly, där mandatfördelningen sker proportionellt, har flera små partier nått representation: Scottish Green Party, Scottish Socialist Party, Scottish Senior Citizens Unity Party, Forward Wales, Alliance Party of Northern Ireland, Progressive Unionist Party och UK Unionist Party. I val till EU-parlamentet, där mandatfördelningen sker proportionellt, har även andra partier nått framgångar, framförallt United Kingdom Independence Party, men också Green Party of England and Wales och Veritaspartiet.
Ekonomi
Storbritannien har en mycket stor finanssektor: London är världens största finanscentrum och Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas tredje största finanscentrum. Staten är världens 6:e största turistdestination med omkring 24 000 000 turister varje år och 1 800 000 anställda. Servicesektorn i sin helhet står för 70% av sysselsättningen. Energisektorn är även den omfattande, med en andel av BNP på 10%, större än för något annat industriland. Skottland är västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge) och Europeiska unionens största oljeproducent och naturgasproducent. Jordbruket står för 2% av BNP och 1% av sysselsättningen. Produktionen täcker 60% av behovet. Statens viktigaste handelspartner är: Tyskland, USA, Frankrike och Nederländerna. Dess valuta är pund.
Demografi

Språk
Engelska är det dominerande språket, även om det inte är ett officiellt språk. Utöver detta talar 30% av befolkningen i Skottland (och 2% av befolkningen i Nordirland) även skotska; 28% av befolkningen i Wales även kymriska; 3% av befolkningen i Nordirland även iriska; och 2% av befolkningen i Skottland även skotsk gaeliska. I Wales är kymriska ett officiellt språk och i Skottland är skotsk gaeliska ett officiellt språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act 2004. Skotska, iriska och korniska är officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk sedan 2001, när Storbritannien signerade Europarådskonventionen om landsdelsspråk och minoritetsspråk, men saknar samma statliga stöd och status som kymriska och skotsk gaeliska. Många andra språk talas av ett betydande procenttal av befolkningen i Storbritannien, särskilt i storstäder som London, Birmingham och Glasgow, till exempel urdu, gujarati, bengali, punjabi, spanska, kinesiska, somaliska och arabiska.
Religion
Storbritannien har haft en lång historia av religiösa stridigheter, både med och utan vapen. Liksom övriga delar om romarriket kom kristendomen att under 300-talet bli statsreligion i Britannia (nuvarande England, plus Wales) och få spridning bland befolkning. I samband med anglosaxarnas invasion kom de områden som de tog över, det vill säga England med undantag för Cornwall, att avkristnas och asatron fick spridning. Genom mission från den romersk-katolska kyrkan och irländska munkar kom England att återkristnas under 600- och 700-talen. Synoden i Whitby bidrog till att lösa de tvistigheter som uppstod mellan de områden som kristnats av Rom respektive Genom vikingarnas anfall kom delar att åter temporärt avkristnas under 800- och 900-talen. Skottland (latin: Caledonia) låg utanför romarriket och har en annorlunda religösa historia, men även där var det irländska munkar som kristnades landet (se Whithorn, Iona, Sankt Columba). Efter engelske kungen Henrik VIII:s brytning med Rom kom England under flera århundraden uppleva religös turbulens. Den anglikanska kyrkan, som är något av statskyrka i England fick konkurrens inte bara av den romersk-katolska kyrkan utan även bland nya grupper som bland annat puritanisterna. Genom invandring under 1900-talet har landet också fått en betydande icke-kristen befolkning samtidigt som andel som inte är troende ökat ända sedan den industriella revolutionen.
Kommunikation
Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket väl utbyggt i Storbritannien. Motorvägar når de allra flesta större städer i landet och motorvägarnas standard är nästan alltid mycket hög. Det är också i Storbritannien som Europas mest trafikerade motorvägar finns och dessa finns framförallt runt London. Även övriga vägar som inte har motorvägsstandard har många gånger hög klass och är välunderhållna. Järnvägarna i Storbritannien är även dessa väl utbyggda. Det var också i Storbritannien som världens allra första järnväg invigdes mellan Stockton-on-Tees och Darlington 1825. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Storbritannien. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg som många gånger är av hög klass. Ett av de mest kända snabbtågen i Storbritannien är snabbtåget EuroStar som går från London till Paris och Bryssel. Tågen mellan London och Edinburgh är också högklassiga snabbtåg.
Kultur
Ett stort antal sporter anses ha engelsk ursprung, bland dessa finns biljard, cricket, fotboll och rugby. Golf och curling har skotsk ursprung. England har även producerat åtskilliga kända författare som John Donne, William Shakespeare, Daniel Defoe (Robinson Crusoe), Jane Austen, Charles Dickens, Agatha Christie, Barbara Cartland Colin Dexter och P.D. James. Skottland har producerat Sir Walter Scott, J. M. Barrie (Peter Pan), Robert Louis Stevenson (Skattkammarön mm), Sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes mm), Kenneth Grahame (Det susar i säven), A. A. Milne (Nalle Puh), Iain Banks och Alexander McCall Smith. Wales har producerat Bertrand Russell, Dylan Thomas, Thomas Edward Lawrence (Lawrence av Arabien) och Roald Dahl. J. K. Rowling var född och växte upp i England, och skrev sina böcker omHarry Potter i Skottland där hon också nu bor. Seamus Heaney är ifrån Nordirland. Den engelska musikscenen tillhör även den en av de mest betydande med band som Beatles, Rolling Stones, David Bowie, Led Zeppelin, Pink Floyd, Black Sabbath, Spice Girls, Take That, Sex Pistols, The Clash mm. Många skottar har också haft framgång i musikbranchen: Donovan, Lulu, Malcolm Young och Angus Young (AC/DC), Bay City Rollers, Nazareth, Gerry Rafferty, Annie Lennox (Eurythmics), Midge Ure (Ultravox), Belle & Sebastian, Texas, Shirley Manson (Garbage), Travis, Idlewild, Franz Ferdinand mm. Wales har producerat Shirley Bassey, Tom Jones, Manic Street Preachers och Stereophonics bland andra; och Stiff Little Fingers, The Undertones och Van Morrison kommer ifrån Nordirland.
Se även

- Storbritanniens geologi
- Storbritanniens miljö
- Storbritanniens skolväsende
- Sport i Storbritannien
Externa länkar

Administrativa regioner i England

- [http://www.go-east.gov.uk/ East of England]
- [http://www.goem.gov.uk/ East Midlands of England]
- [http://www.london.gov.uk/ London]
- [http://www.go-ne.gov.uk/ North East England]
- [http://www.gonw.gov.uk/ North West England]
- [http://www.gose.gov.uk/ South East England]
- [http://www.gosw.gov.uk/ South West England]
- [http://www.go-wm.gov.uk/ West Midlands of England]
- [http://www.goyh.gov.uk/ Yorkshire and the Humber] Kategori:Unioner Kategori:Storbritannien Kategori:Europas länder Kategori:Europas östater ja:イギリス ko:영국 ms:United Kingdom simple:United Kingdom th:สหราชอาณาจักร zh-min-nan:Liân-ha̍p Ông-kok

Augusti

Augusti är den åttonde av årets månader och har 31 dagar. Den innehåller årets 213:e till 243:e dag (214:e till 244:e vid skottår). Den är uppkallad efter den romerske kejsaren Augustus. Augusti kallades förr i Sverige för skördemånad, i Danmark höstmåned.

Se även

- augustipäron Kategori:Månader als:August ja:8月 ko:8월 ms:Ogos simple:August th:สิงหาคม

Karl XII

Karl XII
Bild:Karl XII of Sweden.jpg Karl XII i Bender (1712), målning av Axel Sparre

Regeringstid:	5 april 1697-30 november 1718 (förmyndarregering till november 1697)
Kröning:	14 december 1697
Valspråk:	Dominus protector meus ("Herren min beskyddare") Med Guds hjälp
Företrädare:	Karl XI
Efterträdare:	Ulrika Eleonora
Födelsedag:	17 juni 1682
Födelseplats:	Stockholms slott, Stockholm
Dödsdag:	30 november 1718
Dödsplats:	Fredrikshald (nuvarande Halden), Norge
Begravningsdag:	26 februari 1719
Begravningsplats:	Riddarholmskyrkan, Stockholm

Karl XII (kallad "hjältekonungen" eller "krigarkungen") (född 17 juni 1682, död (stupad) 30 november 1718) var svensk kung från 1697. Han är tillsammans med Gustaf II Adolf Sveriges mest kända krigarkung. Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., bror till Ulrika Eleonora d.y. samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Se även Karl XII:s antavla.

Barndomen

Karl XII föddes på slottet Tre Kronor den 17 juni 1682. Han fick en omfattande utbildning, och bland hans lärare märks särskilt professorn vid Uppsala universitet Andreas Nicolai (Norcopensis, adlad Nordenhielm), kanslirådet Thomas Polus, kammarherren Gustaf Cronhielm, ingenjörsofficeren Carl Magnus Stuart samt biskopen i Strängnäs Erik Benzelius d.ä. Karl XII var ett begåvat barn, och lärde sig latin, tyska och franska, samt fick goda insikter i de för denna tid viktiga teologiska frågorna. Särskilt intresserade han sig emellertid för matematiken och den militära undervisningen. Samtidigt som han sålunda fick god kunskap i allt som ansågs tillhöra en dåtida furstes vetande, fick han också god fysisk motion genom att han tidigt började delta i faderns jakter och långritter. Efter att hans mor, drottning Ulrika Eleonora d.ä., hade avlidit 1693 och då hans far var mycket upptagen av riksangelägenheterna, kom änkedrottningen Hedvig Eleonora att ha hand om prinsens och hans båda systrars uppfostran. De tre kungabarnen kom att få starka band till sin farmor, och kom också att stå varandra mycket nära under resten av livet.

Förmyndarstyrelsen

Vid ännu ej fyllda femton år blev Karl XII Sveriges kung efter faderns död den 5 april 1697. Den av fadern förordnade förmyndarstyrelsen utgjordes av änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden, nämligen kanslipresidenten Bengt Gabrielsson Oxenstierna, Kristofer Gyllenstierna, Fabian Wrede d.ä., Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt. Förmyndarstyrelsen var dock inbördes oense och därför föga handlingskraftig. Förmyndarna hade dessutom i minne den hårda räfst som drabbat Karl XI:s förmyndare, och de försökte nu att skydda sig mot eventuella efterräkningar genom att flitigt kalla in den unge kungen till överläggningarna och förmå honom att uttala sig i de olika frågor som avhandlades. Så väcktes tanken att det vore lämpligast att låta kungen själv överta regeringsansvaret. Vid den riksdag som med anledning av Karl XI:s begravning hade sammankallats till Stockholm i november 1697 framställdes inom adeln, under samförstånd med förmyndarna och rådet, förslaget att kungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes också av samtliga stånd. Sedan förmyndarna sålunda nedlagt sitt uppdrag och ständerna den 13 december gett kungen sin hyllningsed, blev Karl XII den 14 december 1697 krönt i Stockholms Storkyrka. Vid ceremonien framhölls hans ställning som enväldig kung genom att han inte avgav någon kungaförsäkran samt att han själv satte kronan på sitt huvud.

Fredsåren

Helt oerfaren tillträdde den unge kungen makten under ganska vanskliga inre och yttre förhållanden. Han gjorde då till regel att i styrelseärenden följa sin fars grundsatser, liksom han i arbetsamhet, enkelt levnadssätt och fysisk motion försökte efterlikna honom. Särskilt hade ha tagit intryck av sin fars misstro mot alla påträngande rådgivare, och de gamla kungliga råden miste därför nästan allt inflytande. Kungen, som ju fortfarande bara var ett barn, var blyg och skygg, han slöt sig inom sig själv och avgjorde viktigare angelägenheter med endast sina utsedda förtrogna, Carl Piper för inrikes ärenden och Thomas Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet mötte han de ivriga uppmaningarna att han borde gifta sig med en dansk eller holsteinsk prinsessa, som omedelbart efter myndighetsförklaringen mötte honom från olika håll. Sannolikt kom dessa enträgna giftermålsanbud att bidra att framkalla hans senare ofta visade olust att uppta några giftermålsplaner. prinsessa]] prinsessa 1879)]] Ett kortare avbrott i Karl XII:s enstöriga liv inträdde när hans kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp på våren 1698 kom till Stockholm för att fria till kungens syster, prinsessan Hedvig Sofia. Hertigen var en av den tidens vanliga vilda och levnadsglada tyska småfurstar, och han lockade sin unge släkting till en del bullrande nöjen (det s.k. holsteinska raseriet) vilket emellertid åter upphörde när det nygifta hertigparet i september samma år lämnade Sverige. I den inre styrelsen vidhöll Karl XII det regeringssätt som hans far grundat och utvecklat. De förhoppningar som vissa befordrare av hans myndighetsförklaring hyst om att han skulle förmås att avstå från något av sin envåldsmakt samt avbryta reduktionen och lindra de hårda räfsterna, kom helt på skam. Redan från början tålde kungen ingen inskränkning i sin suveränitet, och dessa tendenser stärktes ytterligare under den senare delen av hans regeringstid. Fortsättningen av reduktionsarbetet avbröts visserligen i början av krigsperioden, med vad gällde det som redan skett vidtogs inga ändringar. Karakteristisk är den rättegång mot en av rikets främsta män, Nils Bielke, som började 1698. 1698 På det kyrkliga området upprätthöll Karl XII med eftertryck den hårda renlärighet som hade fått fäste under faderns tid. Under sitt polska krig befallde han i en skrivelse (daterad 7 juni 1706) till rådet i Stockholm att detta skulle ha noga uppsikt över innästlande pietister samt förbjuda svenska studerandes resor till de tyska akademier som var anstuckna av pietismen. Som ett fullbordande av det kyrkliga arbetet under Karl XI kan också stadfästelsen år 1703 av den nya bibelöversättningen ("Karl XII:s bibel") räknas. I övrigt ägnade den unge kungen sina första styrelseår åt ett nitiskt arbete för att avhjälpa den nöd som stora delar av riket kommit i genom en rad svåra missväxtår. Stora omkostnader blev det också för återuppbyggandet av Stockholms slott efter den stora branden där den 7 maj 1697. Men dessa fredliga omsorger avbröts till stor del genom Stora nordiska krigets utbrott. Den 16 april 1700 avreste Karl XII från sin huvudstad, vilken han aldrig skulle få återse, och även om han under de följande åren stod i livlig korrespondens med rådet i Stockholm och försökte leda dess verksamhet, togs likväl hans uppmärksamhet alltmera i anspråk av krigföringen och den yttre politiken.

Utrikespolitiska vägval

1700 från 1706]] Även i sitt förhållande till andra stater sökte Karl XII vägledning i faderns politiska system. Grunden i detta var största möjliga avhållsamhet från Västeuropas stora konflikter, vänskap med sjömakterna England och Nederländerna och om möjligt även med Frankrike. Slutligen måste Danmark hållas under uppsikt och försvagas genom allianser med huset Hannover och kraftigt understöd åt hertigen av Holstein-Gottorp. Under loppet av år 1698 förnyades Sveriges gamla förbund med sjömakterna och med Danmark, samt slöts ett nytt med Frankrike. Samtliga dessa var hållna i ganska allmänna ordalag och angav egentligen endast den svenske kungens önskan att åt alla håll föra en fredlig och vänskaplig politik. Själv var Karl XII vid sitt regeringstillträde helt oerfaren på utrikespolitikens område, och under hela sin livstid var han med sin rättframhet och ordhållighet främmande för den intriganta statskonst, varmed de olika furstekabinetten försökte överlista varandra. Olyckligtvis var Sveriges diplomater i utlandet inte vuxna sin uppgift i denna farliga tid. Deras uppmärksamhet ägnades nästan uteslutande åt den gamla tvisten mellan Danmark och Holstein-Gottorp, vilken på försommaren 1697 ytterligare förvärrades, och var föremål för långa men resultatlösa underhandlingar under en kongress i Pinneberg. Understödjandet av huset Gottorp mot Danmark blev även i fortsättningen en hörnsten i Sveriges utrikespolitik, utan att man tog tillräcklig hänsyn till de farligheter från andra håll som härigenom framkallades.

Stora nordiska kriget

: Huvudartikel: Stora nordiska kriget

Krigsutbrottet

Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697-98) inte gjorde några egentliga framsteg. I detta skede började August den starke, kung av Polen och kurfurste av Sachsen, understödd av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johan Reinold Patkul, dra upp planer för en erövring av Livland. Hans förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlades i djupaste hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August fram. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars samma år inskred kung Fredrik IV av Danmark med väpnad makt mot hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721. Om alla de hotande förberedelserna från Sveriges grannländer hade den svenska diplomatin inget att berätta, varför överfallet kom fullständigt oväntat. Karl XII beslöt att genast slå till hårt mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes att skicka trupper dit från Finland. Sålunda drev han hårt på utrustningen av flottan i Karlskrona, samt rekvirerade diplomatiskt stöd och flottstöd från sina allierade England och Nederländerna. När de allierades flotta kommit till Öresund lyckades Karl XII, genom en av Hans Wachtmeister på kungens uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan i juli, förena sin flotta med denna, trots danskarnas försök att hindra detta. Den 25 juli 1700 genomfördes under kungens personliga befäl en lyckad landstigning vid Humlebæk med 4 300 man. Svenskarna mötte svagt motstånd, och hotet mot Köpenhamn tvingade Fredrik IV att lyssna till sjömakternas krav och att den 8 augusti sluta freden i Traventhal med hertigen av Holstein-Gottorp, där han även förband sig att överge förbundet med Sveriges fiender.

Undsättande av Östersjöprovinserna

freden i Traventhal]] När Karl XII efter denna snabba framgång förberedde en undsättningsexpedition till Livland nåddes han i Blekinge av underrättelsen, att även tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han den 6 oktober landstigit vid Pernau fick han veta att August den starke hade upphävt sin fruktlösa belägring av Riga. Karl XII skred nu i stället till Narvas undsättning. Vid ankomsten till trakten av Narva yrkade han på ett omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och under ledning av Carl Gustaf Rehnskiöld vann så svenskarna den 20 november den lysande segern i slaget vid Narva, en av den svenska militärhistoriens största segrar. Under vintermånaderna, medan Karl XII i trakten av Dorpat (själv residerade han i slottet Lais) övade sina trupper, stärkte kung August sitt förbund med tsar Peter genom ett personligt möte med denne i Birsen år 1701. Han avtvingade tsaren löfte om betydande subsidier och ryska hjälptrupper, och hoppades att därigenom bli i stånd att under sommarens fälttåg erövra Riga. Samtidigt med detta var det tänkt att tsar Peter genom anfall på Ingermanland skulle oroa svenskarna. Karl XII beslöt sig emellertid för att uppsöka och krossa kung Augusts egen krigsmakt i Kurland, och vände sig sålunda på sommaren 1701 mot trakten av Riga. Den 9 juli 1701 gick han över floden Düna med de svenska trupperna, och på flodens södra strand mötte han och besegrade den sachsiska armén i slaget vid Düna. Efter detta kunde svenskarna sätta sig i besittning av hertigdömet Kurland.

Krigspolitiska vägval

I Italien hade vid denna tidpunkt den konflikt utbrutit som kom att leda till det spanska tronföljdskriget och omfatta hela Västeuropa. Alla parter som var engagerade i denna konflikt arbetade hårt för att knyta till sig stöd från utomstående staters sida. August den starke bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ene och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster (framför allt från Bengt Gabrielsson Oxenstierna) för att man borde sluta fred med kung August och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten. Karl XII betraktade emellertid, och detta säkerligen med fullt fog, utsikterna till en varaktig fred med kung August som ytterst små. Han hade heller ingen lust att offra de möjligheter som nu tycktes finnas att tukta de farliga grannarna för en inblandning i den för den spanska konflikt som inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot kung August och dennes allierade tsar Peter. Av dessa båda ansåg han att August genom sin sachsiska krigsmakt var den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför slå så hårt mot denne att han för framtiden blev ur stånd att skada Sverige. Möjligheterna till detta visade sig nu finnas i det inrikespolitiska läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde.

Det polska fälttåget

: Huvudartikel: Karl XII:s polska fälttåg Då danskarna tvingats ur kriget mot Sverige och ryssarna slagits vid Narva år 1700 fortsatte Karl XII söderut för att göra upp med Sachsen-Polen och deras kung, August den Starke, i stället för att fortsätta in i Ryssland eftersom han ansåg polackerna farligare än ryssarna.

In i Polen

Karolinska armén gick i vinterkvarter och fortsatte 1701 söderut. Vid övergången av Düna nära det svenska Riga utbröt ett slag som gick bra för svenskarna. Året därpå besegrades polacker och ryssar vid Kliszow. Det gick bra för den svenska armén under kung Karls befäl. Samtidigt anföll tsar Peter det svenska Livland men besegrades i Slaget vid Gemäuerthof med följden att en värdefull rysk tross föll i svenska händer. Fred slöts i Warszawa 1705 men än var inte August besegrad.

Uppgörelsen i Sachsen

År 1706 marscherade svenskarna in i Sachsen österifrån. En ny sachsisk-rysk här anföll vid Fraustadt men mötte ett gruvligt nederlag genom den klassiska dubbla omfattningen. Den andra freden, som satte slut på fälttåget, förhöjde Karl XII av Sverige till toppen av sin bana och gjorde Polen till en svensk lydstat, slöts i Altranstädt 1706. Året därpå marscherade den nyförstärkta svenska armén ut ur Sachsen, på väg österut (se ryska fälttåget). ryska fälttåget ryska fälttåget, porträtt av David von Krafft]]

Mötet med tsar Peter

: Huvudartikel: Karl XII:s ryska fälttåg Karl XII:s ryska fälttåg I augusti 1707 bröt Karl XII med en till stor del nyvärvad och förträffligt utrustad armé upp från Sachsen. Det återstod nu för honom att genom tsar Peters besegrande framtvinga en för Sverige fördelaktig och betryggande fred med Ryssland, och sålunda även åt detta håll befästa den nyupprättade polska styrelsen. För detta ändamål ville han med samlande av alla disponibla trupper rikta ett avgörande slag mot det ryska rikets centralpunkt, Moskva. Om han lyckades med detta så skulle de dittills föga betydande ryska erövringarna i östersjöprovinserna falla av sig själva. I vilken mån Karl XII vid dessa operationer lade vikt vid ett samtidigt angrepp från Finland på tsarens anläggningar vid Neva och på understöd från oroliga element i Sydryssland är osäkert. Säkert är i varje fall att han förutsåg ett ganska långvarigt krig. För att härunder göra regeringen i Sverige mera handlingskraftig än förut hade han från Sachsen sänt hem några av sina mest betrodda män, Arvid Horn för att inträda i rådet och Magnus Stenbock för att som guvernör i Skåne styra detta av danska erövringsplaner alltid hotade landskap. Sedan Karl XII genom en besvärlig vintermarsch utmanövrerat ryssarna ur de egentliga polska områdena samt förmedlat en uppgörelse mellan kung Stanislaw och August den starkes anhängare i Litauen, lämnade han vid uppbrottet från Vilniustrakten (Radozkowice nära Minsk) i juni 1708 kvar general Ernst Detlof von Krassow med 8 000 man i Polen, med uppgift att fullständigt konsolidera Stanislaws välde samt att följande år i förening med en polsk armé förstärka de svenska styrkorna. För årets fälttåg medförde Karl XII omkring 34 000 man, och utöver detta beordrade han generalguvernören i Riga, Adam Ludwig Lewenhaupt, att med sin här rycka fram från Kurland för att förstärka huvudhären, medförande betydande förråd. Redan vid denna tid torde han också ha börjat ägna uppmärksamhet åt de framställningar om samverkan mot tsaren som de lillryska kosackernas hetman Ivan Mazepa åtminstone sedan hösten 1707 i hemlighet låtit göra hos honom. Kungens närmaste avsikt verkar ha varit att genom en framryckning mot Moskva tvinga den ryska krigsledningen till en avgörande strid. Gentemot det hotande angreppet försökte tsar Peter och hans generaler sätta ett kraftigt försvar vid flodövergångarna. Dessutom använde de sig av den brända jordens taktik, så att underhållet skulle försvåras, samtidigt som man försökte oroa och riva upp enskilda svenska truppavdelningar. I avvaktan på Lewenhaupts anslutning ryckte Karl XII fram långsamt, och kringgick i allmänhet de ryska försvarspositionerna. Endast vid övergången av floden Vabitj vid staden Holowczyn den 4 juli 1708 gick han till anfall. I slaget vid Holowczyn anförde Karl XII personligen Livgardets bataljoner och de ryska försvararna under fältmarskalk Boris Sjeremetiev drevs undan, svårt tilltygade. Svenskarna var endast 12 500 man, medan ryssrna räknades till 39 000 man. Segern i detta slag räknas som en av Karl XII:s främsta. Efter denna lysande seger dröjde den svenske kungen under nio veckor i Mohilew och trakterna närmast öster därom, mellan Dnjepr och dess biflod Soz, alltjämt använtande Lewenhaupts försenade ankomst. Sannolikt har han här övertygat sig om svårigheterna av att rycka fram genom de skogiga och glest befolkade trakterna mellan Smolensk och Moskva, och han beslöt att söka en bättre angreppsväg längre söderut, från Severien eller Ukraina. När han den 15 september vände mot söder från Tatarsk, var emellertid Lewenhaupt alltjämt så långt efter, att tsar Peter lyckades hinna upp denne och i slaget vid Lesna den 29 september 1708 tillfoga honom svåra förluster. Särskilt illa för svenskarna var det att ryssarna kunde förstöra de förråd som Lewenhaupt medförde och som var ämnade för den svenska huvudhären. Karl XII stötte nu också själv på motgångar. Som chef för en stark förtrupp hade generalmajor Anders Lagercrona till uppgift att säkra vissa stödjepunkter och förbereda huvudarméns vinterkvarter. Han tog emellertid fel på vägen, vilket medförde att ryssarna kunde besätta det viktiga passet vid Potjep, över vilket vägen från Severien ledde åt Moskvahållet, liksom även Severiens huvudort Starodub. Då sålunda denna anfallsväg stängdes beslöt Karl XII gå till Ukraina för att fullborda förbindelsen med Mazepa, för att där kunna få goda vinterkvarter och få en öppen väg över Kiev för det väntade understödet från Polen. Mazepa såg dock ogärna den svenska hären i sitt eget land och fördröjde därför Karl XII:s anmarsch något, vilket medförde att tsar Peters förtrogne Aleksandr Mensjikov hann inta och förstöra Mazepas huvudstad Baturin. Samtidigt, under de första novemberdagarna, lyckades dock Karl XII vid Mezin tilltvinga sig den av ryssarna försvarade övergången över floden Desna. Baturins öde medförde att Mazepa inte lyckades få med sig alla kosacker i sitt uppror mot tsaren. Den svenska hären tvingades alltså att ta vinterkvarter i ett fientligt land, där den oroades genom mindre angrepp, samtidigt som den decimerades fruktansvärt av 1708-1709 års oerhörda vinter kyla.

Poltava

: Huvudartikel: Slaget vid Poltava Om innebörden av de krigsföretag som Karl XII företog under nämnda vinter är meningarna delade. Likaså är det svårt att säga vilka förberedelser som då gjordes för sommarens fälttåg. Att det bedrevs underhandlingar med de zaporogiska kosackerna och med Rysslands stamfiender krimtatarerna är säkert, liksom även att Karl XII försökte driva på kung Stanislaws och von Krassows anmarsch från Polen över Kiev. Anslutning av zaporogerna vanns också i mars 1709, medan den polska förstärkningen visade sig dra ut betydligt längre på tiden än vad som beräknats. Antagligen i syfte att sysselsätta fienden och locka ut honom på fältet började Karl XII i maj 1709 belägra den befästa staden Poltava vid floden Vorskla. Tsar Peter ryckte med en här på omkring 50 000 man till dess undsättning. Underrättelsen att Karl XII under en rekognoscering sårats svårt i foten och sålunda inte som brukligt var kunde föra befälet, verkar ha gjort tsaren böjd att våga ett fältslag. Han gick över Vorskla och slog upp ett befäst läger norr om Poltava. Fastän Karl XII genom smärtorna och den blodförgiftning som hotade att uppstå från det vanskötta såret var oförmögen att med sin vanliga omtanke leda de svenska truppernas rörelser ville han inte försumma tillfället att ta upp striden med tsaren. Därför fick Rehnsköld fick befallning att gå till anfall. Angreppet, vilket verkställdes den 28 juni och vari 18 000 svenskar deltog, slutade med nederlaget i slaget vid Poltava. De svenska förlusterna uppgick till omkring 8 000 man i döda och 3 000 i fångar (bland de senare Carl Piper och Rehnsköld), och tvingade den återstående delen av härens att marschera söderut längs Vorskla. Karl XII:s avsikt var nu att föra in sina trupper in på tatarernas område för att där uppbåda stöd och fullfölja kampen. Bland hans underchefer rådde emellertid förvirring och delvis modlöshet. Sedan hären kommit fram till det ställe där Vorskla rinner ut i Dnjepr förmådde Karl XII av generalerna att med ett följe på omkring 400 man (dessutom följde Mazepa samt av på eget bevåg ett par tusen av hans kosacker) gå över Dnjepr för att skynda före till tatarerna och förbereda härens mottagande. De övriga trupperna skulle sedan under ledning av Adam Ludwig Lewenhaupt och Carl Gustaf Creutz föras över efteråt. Sedan kungen avtågat grep emellertid modlösheten omkring sig bland befälet, och då en rysk strövkår på omkring 9 000 man under Alexander Mensjikovs befäl dök upp i norr och Mensjikov djärvt uppmanade svenskarna att kapitulation, samtyckte man till detta och kapitulerade utan försök till motstånd, trots att svenskarna var numerärt överlägsna ryssarna. Genom kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli råkade totalt 18 367 personer rysk fångenskap. Den befälhavande generalen Adam Ludvig Lewenhaupts beslut att kapitulera har kritiserats hårt, både av samtiden (inte minst av Karl XII själv) och av eftervärlden. Den svenska armén borde ha tagit upp striden med Mensjikov, som hade numerärt underlägsna trupper, har man menat.

Karl XII i Osmanska riket

: Huvudartikel: Karl XII:s vistelse i Bender Karl XII:s vistelse i Bender, målat av Axel Sparre]] Karl XII slog sig ned i Bender i Osmanska riket. Han hoppades att detta rike skulle gå i krig mot Ryssland. Efter kalabaliken i Bender 1713 tillfångatogs han av turkarna.

Till häst genom Europa på 14 dagar

: Huvudartikel: Karl XII:s ritt till Stralsund Hela skaran, totalt omkr. 1 500 personer, började den 26 oktober bryta upp för att längs Oltdalen (Kotenturmpasset) gå in i Siebenbürgen. Karl XII skilde sig samma dag från det brokiga och långsamma följet och for med en liten skara på 24 man före. Den 27 oktober gav sig kungen av i förväg med endast två följeslagare, Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring , förklädd och under förevändning om att beställa hästar för de efterföljande. Karl XII reste som "kapten Peter Frisk", medan Gustaf Fredrik von Rosen och Otto Fredrik Düring kallades "kapten Johan Palm" respektive "Erik von Ungern". Efter att ha startat sin resa I Pitecsi klockan 23.10 den 27 oktober nådde kungen och hans två följeslagare fram till byn Kenin i Siebenbürgen (nuvarande Rumänien) i skymningenden 28 oktober. Här lämnade kungen von Rosen "med befallning att han fyra timmar efter honom skulle ge sig på vägen och följa honom utan uppehåll i hamn och häl efter", och fortsatte ensam med Düring. Efter att ha åkt postskjuts från Mühlbach i Siebenbürgen till Wien fortsatte kungen och Düring åter till häst, över Bayern, Pfalz, Hessen, Hannover och Mecklenburg, för att natten till den 11 november 1714 anlända till Stralsund i svenska Pommern. Efter en fantastisk ryttarprestation med väldiga dagsresor hade de sålunda avverkat 2152 km på 14 dygn, eller med andra ord mer än 15 mil/dygn. Hästarna byttes så gott som dagligen, och ett flertal av