:: wikimiki.org ::

1815

1815

Händelser

- 8 januari - 6.500 amerikaner besegrar 8.700 britter i slaget vid New Orleans med endast 360 döda på den amerikanska sidan.
- 18 juni - Napoleon besegras slutgiltigt i slaget vid Waterloo, vilket leder till att han tvingas abdikera tre dagar senare.
- 31 juli - Norrmännen erkänner unionen med Sverige.
- 6 augusti - Riksakten, godkänd av det norska Stortinget och den svenska riksdagen, som reglerar vissa unionella frågor, utfärdas. Norge tvingas acceptera en gemensam utrikespolitik och en gemensam kung. Landet blir alltså inte en del av det svenska riket, som Finland var.
- 23 oktober - Sverige avträder svenska Pommern till Preussen. Danmark skulle ha fått Pommern, men har bytt det mot Lauenburg, som ligger närmare Danmark. Den svenske generalen Boye överlämnar de svenska fanorna till pommerska trupper, varvid Sverige förlorar sin sista besittning på kontinenten.
- Smittkoppsvaccinationen blir obligatorisk på alla barn under två år i Sverige.
- De förordningar som har reglerat viktualiehandeln i Sverige avskaffas.
- Ett förslag om att införa tvåkammarriksdag faller i den svenska riksdagen.
- Evangeliska sällskapet ombildas till Svenska Bibelsällskapet, i vilket samtliga biskopar går med. Syftet är att sprida biblar till svenska folket.
- Judars rätt att flytta till Sverige inskränks på förslag av adeln och borgarna.
- Luxemburg blir storfurstendöme.
- Göteborgs domkyrka invigs.

Födda

- 14 januari - Johan Gustaf Malmsjö, svensk pianotillverkare.
- 1 april - Otto von Bismarck, tysk statsman, järnkanslern.
- 30 maj - Karl Edvard Norström, svensk järnvägsbyggare.
- 17 juni - Thekla Knös, svensk författare.
- 29 juni - Friedrich Albert von Eulenburg, preussisk greve och statsman.
- 27 oktober - Niels Ludvig Westergaard, dansk orientalist.
- 31 oktober - Karl Weierstrass, tysk matematiker.
- 12 november - Elizabeth Cady Stanton, amerikansk feminist och reformator, ledare för suffragettrörelsen.
- 10 december - Ada Byron Lovelace, brittisk matematiker och den förste datorprogrameraren.
- 21 december - Thomas Couture, fransk målare av porträtt-, historie- och genremålningar.
- John Gross Barnard, nordamerikansk ingenjör-officer.
- Giovanni Bosco, italiensk präst och filantrop.

Avlidna

- 13 oktober - Joachim Murat, fransk marskalk, kung av Neapel 1808-1815.
- Michel Ney, fransk militär, marskalk 1804, hertig av Elchingen 1808, furste av Moskva 1812. Kategori:Årtal Kategori:1810-talet ko:1815년 ms:1815 simple:1815 th:พ.ศ. 2358

8 januari

Dagens namn

- Erland

Äldre namnsdagar:

- tidigare: Erhard
- 1901: Erland
- 1986: Erland, Erhard - tillbaka igen, och Erla.
- 1993: Erland, Erhard. (Erla utgår ur almanackan)
- 2001: Erland. (Erhard flyttas till 5 maj)

Händelser

- 1198 - Lotario de' Conti blir påve med namnet Innocentius III.
- 1297 - Monaco blir självständigt då släkten Grimaldi installerar sig som furstehus.
- 1307 - Ett stillestånd sluts i Bogesund mellan den danske kungen Erik Menved och de svenska hertigarna Erik och Valdemar.
- 1657 - Sveriges allierade, Georg II Rákóczy av Siebenbürgen (Transsylvanien), angriper Polen med en stor här.
- 1678 - Svenskarna besegrar danskarna i slaget vid Warksow.
- 1912 - African National Congress (ANC) bildas i Sydafrika.
- 1917 - Svenska staten beslagtar all brödsäd, mjöl och bröd i ransoneringssyfte. Se Sveriges historia: Sverige under första världskriget.
- 1924 - Renhållningsarbetarna i Sundsvall går ut i strejk.
- 1931 - Författaren Hjalmar Bergman begravs.
- 1937 - Teologen Olle Meurling rapporteras stupad. Han är en av de första svenskar som rest som frivillig till spanska inbördeskriget för att strida mot Franco.
- 1940 - Svenska riksdagen godkänner införandet av tvångsmedel i krigstid.
- 1950 - Ishockeyklubben Huddinge IK bildas.
- 1958 - Bobby Fisher vinner för första gången amerikanska mästerskapet i schack vid 14 års ålder.
- 1960 - Flera antisemitiska aktioner utförs i Sverige samtidigt med en våg av antisemitiska tilltag i Europa.
- 1964 - Ett upprop om kristendomsämnets bevarande på gymnasiet undertecknas av 2,2 miljoner personer.
- 1974 - Bensinransonering införs i Sverige.
- 1986 - Bioteknikföretaget Fermentas vd Refaat el Sayed och Volvos Pehr G Gyllenhammar tillkännager samgående.
- 1991 - Svenska regeringen bidrar till FN-insatsen i Kuwaitkriget genom att skicka ett fältsjukhus till Saudiarabien.
- 1992 - Sakigake flyger förbi jorden, det är första gången detta sker med en japansk rymdfarkost.
- 2005 - En stark storm drabbar norra Europa, däribland Sverige, där 100.000-tals hushåll blir ström- och telefonlösa för en lång tid.

Födda

- 1816 - Isak Georg Stenman, svensk författare.
- 1836 - Lawrence Alma-Tadema, brittisk målare.
- 1904 - Karl Brandt, Hitlers personlige läkare och chef för Nazitysklands eutanasiprogram.
- 1912
- José Ferrer, puertoricansk-amerikansk skådespelare.
- Folke Hamrin, svensk skådespelare.
- 1921 - Gunnel Wadner, svensk skådespelare.
- 1929 - Saeed Jaffrey, indisk skådespelare.
- 1931 - Barbro Larsson, svensk skådespelare och regissör.
- 1934 - Georg Riedel, svensk musiker och kompositör.
- 1935 - Elvis Presley, amerikansk rocksångare och skådespelare.
- 1937 - Shirley Bassey, walesisk sångerska.
- 1941
- Graham Chapman, brittisk komiker, manusförfattare och skådespelare, medlem i Monty Python.
- Boris Vallejo, peruansk-amerikansk konstnär.
- 1942
- Stephen Hawking, brittisk vetenskapsman.
- Junichiro Koizumi, japansk premiärminister.
- 1943 - Andrew Hunter, brittisk politiker.
- 1946 - Robbie Krieger, amerikansk musiker, gitarrist i The Doors.
- 1947
- David Bowie, brittiskfödd rocksångare.
- Samuel Schmid, schweizisk politiker, president 2005.
- Brian Wickens, nyzeeländsk skådespelare.
- 1950 - Gilles Villeneuve, kanadensisk racerförare.
- 1959 - Paul Hester, australisk musiker, trummis i Crowded House 1984-1994.
- 1967 - Tom Watson, brittisk parlamentsledamot för Labour 2001-.
- 1971 - Jesper Jansson, svensk fotbollsspelare.
- 1973 - Sean Paul, jamaicansk sångare och musiker.
- 1979
- Hanna Ljungberg, svensk fotbollsspelare.
- Adrian Mutu, rumänsk fotbollsspelare.
- Sarah Polley, kanadensisk skådespelare.

Avlidna

- 1198 - Celestinus III, född Giacinto Bobone Orsini , påve 1191-98.
- 1642 - Galileo Galilei, italiensk vetenskapsman.
- 1713 - Arcangelo Corelli, italiensk kompositör och violinist.
- 1775 - John Baskerville, engelsk typograf.
- 1810 - Daniel Melanderhjelm, svensk matematiker och astronom.
- 1896 - Paul Verlaine, fransk poet.
- 1941 - Robert Baden-Powell, scoutrörelsens grundare.
- 1957 - Benkt-Åke Benktsson, svensk skådespelare och regissör.
- 1967 - Kolbjörn Knudsen, svensk skådespelare.
- 1976 - Zhou Enlai, kinesisk premiärminister 1949-1976.
- 1983 - Roland Söderberg, svensk skådespelare och scenograf.
- 1990 - Terry-Thomas, brittisk skådespelare och komiker.
- 1994 - Hans Asplund, svensk arkitekt, professor vid Lunds tekniska högskola.
- 1996 - François Mitterrand, fransk politiker, president 1981-95.
- 1997 - Melvin Calvin, amerikansk kemist, nobelpristagare
- 1998 - Imi Lichtenfeld, israelisk militär.

Se även

7 januari - 9 januari - 8 december - 8 februari -- lista över alla datum januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december 008 ja:1月8日 ko:1월 8일 ms:8 Januari simple:January 8 th:8 มกราคม

18 juni

Dagens namn

- Björn, Bjarne

Äldre namnsdagar:

- tidigare: Leontius (Leonitus?)
- 1901: Björn
- 1986: Björn, Bjarne och Björne
- 1993: Björn, Bjarne. (Björne utgår ur almanackan)

Helgdagar etc

- Seychellernas nationaldag

Händelser

- 1300 - Biskop Henriks reliker flyttas från Nousis kyrka till Åbo domkyrka.
- 1815 - Slaget vid Waterloo där Napoleon I av Frankrike besegras, vilket leder till att han tvingas abdikera tre dagar senare.
- 1995 - Den sista föreställningen av The Phantom of the Opera. Ingen annan uppsättning har spelats så länge i Sverige.
- 1992 - Irland godkänner Maastrichtavtalet.
- 2003 - Det svenska signalspaningsplanet av typ DC-3 som sköts ner av sovjetiskt jaktflyg över internationellt vatten den 13 juni 1952, vilket blev inledningen till den s.k. Catalinaaffären, återfinns på Östersjöns botten, nordost om Gotland.

Födda

- 1754 - Anna Maria Lenngren, svensk författare.
- 1888 - Carl Ström, svensk skådespelare.
- 1890 - Gideon Wahlberg, svensk författare, teaterledare, skådespelare och kompositör.
- 1901
- Storfurstinnan Anastasia, dotter till Rysslands siste tsar.
- Jeanette MacDonald, amerikansk sångerska och skådespelare.
- 1903
- Jeanette MacDonald, amerikansk skådespelare.
- Raymond Radiguet, fransk författare.
- 1911 - Ingrid Segerstedt Wiberg, svensk journalist och politiker (folkpartist).
- 1913 - Oswald Teichmüller, tysk matematiker.
- 1929 - Jürgen Habermas, tysk sociolog och filosof.
- 1931 - Klaus Wunderlich, tysk musiker.
- 1936 - Denny Hulme, nyzeeländsk racerförare.
- 1938 - Bo Holmström, svensk TV-reporter, debattör och författare.
- 1942
- Roger Ebert, amerikansk filmkritiker.
- Thabo Mbeki, sydafrikansk president 1999–.
- Paul McCartney, brittisk sångare, musiker och låtskrivare, The Beatles.
- 1947 - Hanns Zischler, tysk skådespelare, regissör och manusförfattare.
- 1948 - Kathy Bates, amerikansk skådespelare.
- 1950 - Barbro Smeds, finlandssvensk författare, dramaturg och teaterregissör.
- 1952 - Isabella Rossellini, amerikansk skådespelare och modell.
- 1954 - Magnus Uggla, svensk sångare och låtskrivare.
- 1961
- Laurent Grévill, fransk skådespelare.
- Alison Moyet, brittisk sångerska, artist.
- 1964 - Uday Hussein, Saddam Husseins äldste son.
- 1968 - Tova Magnusson-Norling, svensk skådespelare.

Avlidna

- 1464 - Rogier van der Weyden, nederländsk konstnär.
- 1517 - Dyveke, den danske kungen Kristian II:s älskarinna.
- 1870 - Nils Hakvin Selander, svensk astronom och kommunalman.
- 1928 - Roald Amundsen, norsk polarforskare.
- 1936 - Maxim Gorkij, rysk författare.
- 1939 - Hjalmar Peters, svensk skådespelare.
- 1959 - Ethel Barrymore, amerikansk skådespelare.
- 1961 - John Hilke, svensk skådespelare.
- 1967 - Giacomo Russo, italiensk racerförare.
- 1968 - Helga Brofeldt, svensk skådespelare.
- 1977 - Holger Löwenadler, svensk skådespelare.
- 1980 - Eva Wikman, svensk skådespelare.
- 1982 - Curd Jürgens, tysk skådespelare.
- 1984 - Tyra Fischer, svensk skådespelare.

Se även

17 juni - 19 juni - 18 maj - 18 juli -- lista över alla datum januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december 171 ja:6月18日 ko:6월 18일 simple:June 18 th:18 มิถุนายน

Slaget vid Waterloo

Slaget vid Waterloo var ett fältslag som stod den 18 juni 1815 mellan den franske kejsaren Napoleon å ena sidan och Storbritannien, Preussen, Hannover, Braunschweig och Nederländerna å den andra. Napeloen besegrades vilket innebar slutet på Napoleonkrigen. Efter sin hemkomst från Elba erövrade Napoleon snabbt tronen i Frankrike, fördrev Ludvig XVIII och satte upp en ny armé. Han kunde snabbt rekrytera stora styrkor om flera hundra tusen man, men hans fiender gjorde likadant. Britterna och hannovrarna under hertigen av Wellington, Arthur Wellesley, landsteg i Belgien och samlade på sig ytterligare belgier och holländare. Preussare kom österifrån, liksom österrikare och ryssar. Napoleon var egentligen underlägsen, dock inte för tillfället, och beslöt sig för att utnyttja det. Han tog sin nya armée du nord, med nästan 123 000 man, och marscherade norrut. Vid Ligny mötte han den 16 juni 1815 Blüchers preussiska armé på 117 000 man, och orsakade den svåra förluster samt fördrev den från slagfältet. Blücher själv var nära att tas tillfånga, men lyckades fly med kring 60 000 man svårt omtöcknade soldater. Direkt efter slaget anfölls Napoleon av en brittisk kår vid Quartre-Bras men Michel Ney lyckades driva bort den. Därefter beslöt sig Napoleon för att dela på styrkorna. Han skickade Emmanuel Grouchy med 33 000 man efter Blücher med order att hålla honom borta och besegra honom om möjligt. Tanken var att Blücher och Wellington skulle hållas separerade så att Napoleon själv kunde besegra britterna i lugn och ro. Därefter tog han själv 72 000 man och anföll den 18 juni klockan elva på morgonen Wellingtons 63 000, som etablerat sig på kullen Mont-Saint Jean. Här började det slå fel. Taktiken var att först låta Napoleons bror Jerome Bonaparte anfalla Wellingtons västerflank, och därefter sätta in nästan allting på ett jätteanfall i centern som skulle klyva Wellingtons armé i två förvirrade stycken som sedan kunde besegras var för sig. Men Jerome tog alldeles för allvarligt på sin order om en avledningsmanöver och kastade hejvilt in allt fler soldater, så när det stora anfallet skulle sättas in var en del fransmän omtöcknade. Samtidigt irrade Grouchy iväg sig på landsbygden medan Blücher slank in mellan honom och Napoleon. Vid fyratiden på eftermiddagen, just då Napoleon (efter svåra förluster) började bryta upp skalet den brittiska centern anlände Blücher till slagfältet och anföll Napoleons högra flank som krossades och armén upplöstes. Slaget var därmed förlorat och Napoleon fick fly och abdikera. Han landsförvisades denna gång till ön St. Helena i Atlanten, där han dog 1821.

Extern länk

- [http://www.kingsgermanlegion.info King's German Legion] (tyska) Waterloo ja:ワーテルローの戦い

31 juli

Dagens namn

- Helena, Elin

Äldre namnsdagar:

- tidigare: Sankta Helena (Sankta Elin), Helena
- 1901: Elin. (Helena flyttas till 18 augusti)
- 1986: Elin, Elon och Elina
- 1993: Elin, Elna - från 19 februari. (Elon flyttas till 11 mars, Elina utgår ur almanackan)
- 2001: Helena - tillbaka efter 100 år från 18 augusti, Elin. (Elna utgår ur almanackan)

Händelser

- 432 - Xystus blir påve med namnet Sixtus III.
- 1913 - Vapenstillestånd i Andra Balkankriget.
- 1944 - Röda armén når Weichsel.
- 1945 - Den samlingsregering som styrt Sverige under andra världskriget avgår, varvid Per Albin Hansson bildar en ren socialdemokratisk regering.
- 1970 - Den dagliga rom-ransonen serveras för sista gången i engelska flottan.
- 1982 - Två bussar och två personbilar kolliderar på motorvägen mellan Paris och Lyon. 53 personer omkommer, varav 44 barn.
- 1994 - Sergej Bubka når 6,14 meter i stavhopp och slår världsrekordet.

Födda

- 1704 - Gabriel Cramer, schweizisk matematiker.
- 1832 - Gustaf Fredriksson, svensk skådespelare och teaterchef.
- 1853 - Frans Alexander von Scheele, svensk universitets- och skolman, pedagogisk och filosofisk skriftställare.
- 1883 - Erich Heckel, tysk målare och grafiker, expressionist.
- 1884 - Carl Goerdeler, tysk politiker.
- 1897
- Margit Andelius, svensk skådespelare.
- Eric Bengtson, svensk kapellmästare, musikarrangör, kompositör och dirigent.
- 1901 - Jean Dubuffet, fransk målare och grafiker.
- 1914 - Louis de Funès, fransk skådespelare och komiker.
- 1921
- Peter Benenson, brittisk jurist, grundade föreningen Amnesty.
- Tore Sjöstrand, svensk friidrottare
- 1926 - Hilary Putnam, amerikansk filosof, professor emeritus.
- 1929 - Don Murray, amerikansk skådespelare.
- 1932 - Ted Cassidy, amerikansk skådespelare.
- 1933 - Lars Lennart Forsberg, svensk regissör.
- 1937 - Olof Johansson, svensk politiker (centerpartist), miljöminister 1991-94, partiledare 1987-98.
- 1939 - France Nuyen, fransk skådespelare.
- 1940 - Elisabeth Odén, svensk skådespelare.
- 1941 - Amarsinh Chaudhary, indisk politiker.
- 1942 - Jan Bergquist, skådespelare och dramatiker.
- 1943
- Susan Flannery, amerikansk skådespelare.
- Lobo, eg. Roland Kent LaVoie, amerikansk sångare och låtskrivare.
- 1944 -
- Betty H Williams, brittisk parlamentsledamot.
- Geraldine Chaplin, amerikansk skådespelare.
- 1950 - Anita Molander, svensk skådespelare.
- 1951 - Evonne Goolagong, australisk tennisspelare.
- 1956 - Michael Biehn, amerikansk skådespelare.
- 1965 - J. K. Rowling, brittisk författare, har skrivit böckerna om Harry Potter.
- 1972 - Tami Stronach, tysk skådespelare och dansare.
- 1977 - Sam Hammington, nyzeeländsk skådespelare.
- 1978 - Justin Wilson, brittisk racerförare.
- 1986 - Evgeny Malkin, rysk ishockeyspelare.

Avlidna

- 1556 - Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare, helgon (kanoniserad 1622).
- 1784 - Denis Diderot, fransk författare och filosof.
- 1886 - Franz Liszt, ungersk tonsättare och pianovirtuos.
- 1920 - Lokmanya Tilak, indisk politiker.
- 1944 - Antoine de Saint-Exupéry, fransk författare.
- 1964 - Jim Reeves, amerikansk country-sångare.
- 1966 - Lars Görling, svensk författare, regissör och manusförfattare.
- 1969 - Harry Ahlin, svensk skådespelare.
- 1975 - Per-Axel Branner, svensk skådespelare, regissör, manusförfattare och teaterchef.
- 1986 - Chiune Sugihara, japansk diplomat.
- 1993 - Baudouin I av Belgien, kung av Belgien.
- 1997 - Alfhild Degerberg, svensk skådespelare.
- 2000 - Lars Jansson, svensk författare och konstnär.
- 2001 - Poul Anderson, amerikansk science fiction-författare.
- 2004 - Laura Betti, italiensk filmskådespelare.

Se även

30 juli - 1 augusti - 31 augusti -- lista över alla datum januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december 214 ja:7月31日 ko:7월 31일 simple:July 31 th:31 กรกฎาคม

6 augusti

Dagens namn

- Alfons, Inez

Äldre namnsdagar:

- tidigare: Sixtus
- 1901: Sixten
- 1986: Sixten, Säve och Sölve
- 1993: Sixten, Sölve. (Säve utgår ur almanackan)
- 2001: Alfons - från 3 september, Inez - från 1 mars. (Sölve utgår ur almanackan och Sixten flyttas till 14 december)

Helgdagar m.m.

- Kristi förklarings dag
- Bolivias nationaldag
- Jamaicas självständighetsdag

Händelser

- 768 - Motpåven Konstantin II störtas.
- 1223 - Kung Ludvig VIII av Frankrike och drottning Blanka av Kastilien kröns i Reims.
- 1284 - Slaget vid Meloria, sjöslag där Genua besegrar Pisa.
- 1456 - Nyheten om Slaget vid Belgrad når Rom, vilket är anledning till att Kristi förklarings dag börjar firas allmänt.
- 1492 - Bara tre dagar efter avfärden från Spanien, skadas rodret svårt på Columbus karavell Pinta. Repareras på Kanarieöarna.
- 1538 - Bogotá grundas.
- 1623
- Slaget vid Stadtlohn, katolikerna segrar, kortvarigt stillestånd.
- Maffeo Barberini blir påve med namnet Urban VIII.
- 1628 - Johannes Junius, borgmästare i Bamberg bränns på bål för häxeri.
- 1648 - Preliminärt fredsavtal genom handslag i Osnabrück mellan Axel Oxenstierna och Johann Crane; blev efter undertecknande westfaliska freden.
- 1774 - Ann Lee och det av henne grundade shakers-samfundet anländer till New York från England.
- 1777 - Slaget vid Oriskany, oavgjort mellan britter och amerikaner.
- 1806 - Det tysk-romerska riket upphör att existera i och med att Frans II tvingas att avsäga sig den tysk-romerska kejsarkronan.
- 1824 - Slaget vid Junin, där Simón Bolívars trupper besegrar spanjorerna.
- 1825 - Bolivia blir självständigt från Peru.
- 1840 - Louis-Napoléon Bonaparte (blivande Napoleon III) genomför misslyckat kuppförsök.
- 1861 - Storbritannien annekterar yorubakungariket Lagos i nuvarande Nigeria.
- 1870 - Slaget vid Wörth under tysk-franska kriget 1870-1871.
- 1890 - Första användningen av elektriska stolen: William Kemmler avrättas i Auburnfängelset i New York.
- 1896 - franska parlamentet beslutar att annektera Madagaskar.
- 1900 - slaget vid Yang-tsun.
- 1919 - Bolsjevikregimen i Ungern störtas; ny regim under ärkehertig Josef utropas.
- 1926 - Gertrude Ederle blir första kvinna att simma över Engelska kanalen.
- 1927 - Harold S. Black utvecklar den matematiska teorin för motkopplingsförstärkare.
- 1930 - André-expeditionens sista läger påträffat på Vitön efter 33 år.
- 1932
- Carl Gustaf Ekman avgår som svensk statsminister (även som partiordförande för Frisinnade folkpartiet) efter avslöjandet om de 50.000 kronor han mottagit, vilket han först nekat till. Han efterträds på båda posterna av Felix Hamrin.
- Motorvägen mellan Köln och Bonn invigs som första motorvägen i Tyskland.
- 1940 - Estland införlivas formellt i Sovjetunionen.
- 1942 - Manfred Björkquist utses till Stockholm stifts förste biskop.
- 1945 - Den första atombomben släpps över Hiroshima av bombplanet Enola Gay. 78 000 invånare omkommer omedelbart.
- 1962 - Jamaica blir självständigt.
- 1978 - Clemente Domínguez y Gómez utropas till påve med namnet Gregorius XVII, han erkänns dock inte från officiellt romersk-katolskt håll.

Födda

- 1644 - Louise-Françoise de La Baume le Blanc de la Vallière, fransk hertiginna, Ludvig XIV:s älskarinna.
- 1651
- François Fénelon, fransk kyrkoman, teolog och andlig författare.
- Carl Gustaf Rehnskiöld, svensk greve, fältmarskalk, kungligt råd.
- 1667 - Johann Bernoulli, schweizisk matematiker.
- 1697 - Nicolà Salvi, italiensk skulptör och arkitekt, fullbordade Fontana di Trevi.
- 1766 - William Hyde Wollaston, engelsk kemist, upptäckte palladium och rhodium.
- 1775 - Louis Antoine de Bourbon, hertig av Angoulême, Frankrikes siste officielle kronprins.
- 1809 - Alfred Tennyson, engelsk skald.
- 1828
- Lotten von Kraemer, svensk författare och instiftare av Samfundet De Nio.
- Andrew Taylor Still, amerikansk läkare, grundade osteopatin.
- 1868 - Paul Claudel, fransk författare och diplomat.
- 1881 - Sir Alexander Fleming, brittisk läkare och medicinsk forskare, nobelpristagare 1945, penicillinets upptäckare.
- 1882 - Ernst Eklund, svensk teaterchef, skådespelare och regissör.
- 1884 - Lars Björck, svensk filmproducent, biografägare och skådespelare.
- 1888 - Roland Garros, fransk cyklist och pilot.
- 1894 - Rolf Christensen, norsk skådespelare.
- 1899 - Lillebil Ibsen, norsk skådespelare.
- 1903 - Louis Leakey, brittisk antropolog.
- 1910 - Charles Crichton, brittisk filmregissör.
- 1911 - Lucille Ball, amerikansk TV-skådespelare.
- 1915 - Gurdial Singh Dhillon, indisk politiker, talman i Lok Sabha.
- 1916 - Dom Mintoff, maltesisk labourpolitiker, premiärminister.
- 1917 - Robert Mitchum, amerikansk filmskådespelare.
- 1919 - Eric Stolpe, svensk skådespelare, revyartist, textförfattare, sångare och journalist.
- 1928 - Andy Warhol, amerikansk bildkonstnär.
- 1945 - Ingemar Johansson, svensk skribent, översättare och förläggare.
- 1950 - Dorian Harewood, amerikansk skådespelare.
- 1963 - Kevin Mitnick, amerikansk hacker.
- 1964 - Stephen George Ritchie, tysk musiker, trummis i Die Toten Hosen.
- 1965 - Jeremy Ratchford, kanadensisk skådespelare.
- 1969
- Patrick Sandell, svensk bandyspelare.
- Elliott Smith, amerikansk musiker.
- 1970 - M. Night Shyamalan, amerikansk regissör.
- 1972 - Geri Halliwell, brittisk popartist, känd som Sexy Spice i gruppen Spice Girls.
- 1973 - Tina Nordström, svensk kock och programledare i TV.
- 1979 - Megumi Okina, japansk skådespelare, fotomodell och sångerska.
- 1981 - Vitantonio Liuzzi, italiensk racerförare.
- 1990 - JonBenét Ramsey, amerikansk skönhetsdrottning.

Avlidna

- 258 - Sixtus II, påve 257-258, martyr och helgon.
- 523 - S:t Hormisdas, påve.
- 1195 - hertig Henrik Lejonet av Sachsen och Bayern, grundade Lübeck och München.
- 1221 - Sankt Dominicus, spansk präst, grundare av dominikanordern.
- 1272 - Stefan V, kung av Ungern.
- 1414 - Ladislaus av Durazzo, kung av Neapel.
- 1458 - Calixtus III, född Alfonso de Borja, påve 1455-58.
- 1623 - Anne Hathaway, engelsk skådespelare, Shakespeares hustru.
- 1746 - Kristian VI, kung av Danmark och Norge från 1730.
- 1830 - Elisa Bonaparte, storhertiginna av Toscana, syster till Napoleon Bonaparte.
- 1848 - Nicolà Vaccai, italiensk tonsättare.
- 1867 - Faustin I, Haitis exkejsare
- 1873 - Camille Hyacinthe Odilon Barrot, fransk politiker.
- 1875 - Gabriel Garcia Moreno, Ecuadors president, mördad.
- 1879 - Johann von Lamont, skotsk-tysk fysiker och astronom.
- 1888 - Abel Bergaigne, fransk språkvetenskapsman, indolog och universitetslärare.
- 1914 - Ellen Wilson, amerikansk presidentfru, gift med Woodrow Wilson.
- 1925 - Gregorio Ricci-Curbastro, italiensk matematiker.
- 1930 - Joseph Achille Le Bel, fransk kemist.
- 1931 - Bix Beiderbecke, amerikansk jazztrumpetare.
- 1954 - David Grandison Fairchild, amerikansk botanist och forskningsresande.
- 1959 - Preston Sturges, amerikansk manusförfattare och filmregissör.
- 1967 - Maj Törnblad, svensk skådespelare.
- 1968 - Ivar Tengbom, svensk arkitekt och professor.
- 1973 - Fulgencio Batista, kubansk politiker, president 1933-44 och 1952-59.
- 1978
- Ivar Hallbäck, svensk operasångare (andre tenor) och skådespelare.
- Paulus VI, påve.
- 1986 - Beppe Wolgers, svensk författare, poet, översättare, entertainer.
- 1997 - K.P.R. Gopalan, indisk politiker.
- 2002 - Edsger Dijkstra, mannen bakom Dijkstras algoritm.
- 2004 - Walter Jagbrant, svensk bandyprofil.

Se även

5 augusti - 7 augusti - 6 juli - 6 september -- lista över alla datum januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december 220 ja:8月6日 ko:8월 6일 simple:August 6 th:6 สิงหาคม

Stortinget

Stortinget är Norges lagstiftande församling. I Norge finns en särskild form av tvåkammarparlamentarism: i de allmänna valen väljs ett antal ledamöter till stortinget (f.n. 169), och vid konstitueringen av detta delas så ledamöterna in i två kammare; Odelstinget och Lagtinget.

Extern länk

- [http://www.stortinget.no Stortinget] Kategori:Norsk politik Kategori:Parlament

Finland

Finland, fin. Suomi, är en republik i norra Europa. Finland är sedan 1995 medlem i Europeiska unionen och det första nordiska land att införa euro som sin valuta. Det svenskspråkiga Åland utgör ett självstyrande landskap inom landet.

Historia

Huvudartikel: Finlands historia Efter att under minst 700 år varit en del av Sverige erövrades Finland av den ryske tsaren Alexander I:s styrkor och blev ett eget storfurstendöme i personalunion med Ryssland 1808. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland och en tsar lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem. Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses t ex boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar". Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar (fortfarande långt in på 1900-talet gällde delar av 1734 års svenska lag i Finland) och egen regering (se vidare Finlands historia: Storfurstendömet). I slutet av 1800-talet infördes det flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt. Den ryske generalguvernören dödades vid ett attentat. Efter att Ryssland förlorat första världskriget förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. I det självständiga Finland hade dock borgerliga och socialister svårt att komma överens och det finska inbördeskriget utbröt. Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga. 1939 ställde Sovjetunionen territoriella krav på Finland som avvisades och Finland blev därför anfallet i det Finska vinterkriget. Efter fredsslutet 1940 efter vinterkriget var revanschlusten stor och Finland knöt sig närmare stormakten i söder, Nazityskland. I samband med Operation Barbarossa anföll Finland Sovjetunionen ("fortsättningskriget") för att få Karelen åter men det stod snart klart att Tyskland skulle förlora och Finland tvingades till fred på Sovjets villkor. Efter andra världskriget skedde en total omläggning av Finlands utrikespolitik av president Paasikivi där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende. Genom VSB-fördraget kunde Finland få Sovjetunionens hjälp av försvara sig mot ett militärt anfall. Paasikivi-linjen fortsatte under president Kekkonen som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarna Chrusjtjov och Brezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda har internationellt fått det nedsättande namnet finlandisering. finlandisering Kekkonen var Finlands president ända fram till 1981 och efterträddes av Mauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem av EU 1995, samtidigt med Sverige och Österrike.

Geografi

Huvudartikel: Finlands geografi Finland gränsar i söder till Finska viken och Östersjön, och i väster till Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Landgränserna i norr vetter mot Sverige, Norge och Ryssland. I söder, på andra sidan Finska viken, finns grannlandet Estland. Finland nämnts som "de tusen sjöarnas land", enär de är legio, speciellt i sydöstra Finland. I Österbotten och längs de västra kusterna är terrängförhållandena, på grund av landhöjningen, annorlunda. Kustområdena domineras av vida slätter. Naturtillgångar: timmer, koppar, zink, järn, silver

Styrelseskick

Huvudartikel: Finlands politik Finland är en republik. Republiken leds av presidenten som väljs i två omgångar vart sjätte år. Nuvarande president är Tarja Halonen sedan år 2000. Till presidentens (republikens president) uppgifter hör bland annat att stadfästa lagar och att leda utrikes- och säkerhetspolitken tillsammans med regeringen. Presidenten utnämner enskilda ministrar och höga tjänstemän, och befriar också dessa från deras uppgifter. Finland är en demokrati, med en folkvald riksdag. Finlands regering kallas statsrådet (fi. valtioneuvosto). Val hålls vart fjärde år i mars. Regeringen leds av en statsminister. Efter riksdagsvalet utser presidenten (efter att ha samtalat med riksdagens talman och riksdagsgruppernas ledare) en statsministerkandidat till riksdagen som antingen godkänner kandidaten eller förkastar förslaget. Efter detta utnämns statsministern av presidenten och tillsammans utser de regeringen, som sedan godkänns av riksdagen. På senare år (efter Mauno Koivisto) har statsministerns makt ökat vilket har lett till att statsministern numera har en makt som motsvarar Sveriges statsminister. Inom Finland utgör Åland ett demilitariserat och självstyrande landskap. Åland är även enspråkigt svensktalande, vilket innebär att det är den enda del av landet där finska inte har officiell status. För den områdesvisa statliga förvaltningen är landet i övrigt indelat i sex län, där också Åland räknas in som ett län. Länen indelas i landskap. I Finland finns både historiska landskap, vilka har ungefär samma ställning som de svenska landskapen, och moderna landskap, vars gränser fastställts av staten. De moderna landskapen har även vissa uppgifter. Lokalförvaltningen handhas av kommuner som producerar bastjänster för invånarna, bl.a. utbildning, social- och hälsovårdstjänster, samhällsteknik och miljötjänster. De kommunala beslutsfattarna väljs vart fjärde år i kommunalvalet. Kommunernas antal är 431, av vilka 113 är städer. Finlands huvudstad är Helsingfors (fi. Helsinki), vilken även är landets största stad. De största städerna därefter är i ordningsföljd; Esbo (fi. Espoo), Tammerfors (fi. Tampere), Vanda (fi. Vantaa) Åbo (fi. Turku) och Uleåborg (fi. Oulu). Esbo och Vanda utgör tillsammans med Helsingfors och Grankulla (fi. Kauniainen) en sammanhängande stadsbildning (huvudstadsregionen eller Stor-Helsingfors).
Demografi
I Finland bor finländare, varav en minoritet, ca 6 %, är svenskspråkiga. Många svenskspråkiga finländare skiljer noggrant mellan finländare (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland), finnar (de som har finska som modersmål), och finlandssvenskar (finländare som har svenska som modersmål). I de norra delarna av landet bor samer. På senare tid har även en omfattande invandring från det forna östblocket skett, främst av personer med anknytning till finskt språk eller finsk/karelsk/ingermanländsk kultur. 84 procent av finländarna är medlemmar av den evangelisk-lutherska statskyrkan. Trots detta är finländarna ett relativt sekulariserat folk (likt svenskarna) och det religiösa engagemanget inskränker sig vanligen till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Engagemanget i dessa riter är dock mycket stort; 90% av alla nyfödda döps och 90% av alla ungdomar konfirmeras (att jämföra med situationen i Sverige där 70% av alla nyfödda döps och ca 55% av alla ungdomar konfirmeras). Den finska evangelisk-lutherska kyrkan upplever inte något större medlemstapp. Drygt 1 procent av finländarna hör till den ortodoxa kyrkan, som också har ställning som statskyrka. Statskyrkorna är inte, i motsats till Svenska kyrkan, skilda från staten.
- Befolkningens medelålder: 40,3 år
- Religion: lutheraner 84 %, ortodoxa 1 %, ingen 13 %, annan 1 % (2003)
Industri
Den finska industrin har precis som den svenska historiskt varit knuten till skogs- och pappersindustrin. Den finska verkstadsindustrin har inte varit inriktad på samma tunga verkstadsindustri som den svenska. Efter kriget med Sovjetunionen tvingades Finland betala stora krigsskadestånd men fick samtidigt en stor handelspartner. Under 1950-talet slog den finska industridesignen igenom internationellt och företag som Marimekko, Iittala och Fiskars har fortsatt i den traditionen. Fiskars är ett tydligt exempel på finsk industri där industridesignen lett till framgångar och där produkten varit av det mindre slaget (knivar, saxar). I slutet av 1960-talet etablerade Saab-Scania personbilstillverkning i Nystad (fi. Uusikaupunki). Idag är fabriken i Nystad en legotillverkare för personbilsindustri och har bl.a. tillverkat för Opel och Porsche. Finland har inte haft en egen personbilsindustri men har lastbils- och traktortillverkning (Valmet, Sisu). Under 1990-talet blev Nokia den finska industrins stora motor och hade en viktig del i den finska ekonomins återhämtning efter den ekonomiska krisen som Sovjetunionens kollaps orsakade.
Se även

- Finlands presidenter
- Kommuner i Finland
- Län i Finland
- Lista över Finlands städer i storleksordning
- Alfabetisk lista över Finlands städer
- Sisu
- Finsk mytologi
Externa länkar

- [http://www.tpk.fi/svenska/ Republiken Finlands Presidents officiella hemsida]
- [http://www.government.fi/vn/liston/base.lsp?k=sv Statsrådets (regeringens) officiella hemsida]
- [http://www.eduskunta.fi/rfakta/index01.htm Finlands riksdag]
- [http://www.defmin.fi/index.phtml/lang/2/topmenu_id/88/menu_id/88/fs/12 Försvarsministeriet]
- [http://www.terra.es/personal2/monolith/finland.htm Finlands ledare (presidenter, talmän, partiledare...)] Kategori:Europas länder Kategori:Finland fiu-vro:Soomõ [[got:

Svenska Pommern

Svenska Pommern, benämning på den del av Pommern som Sverige fick i Westfaliska freden 1648 och var i svensk ägo till år 1815. Dit räknades ön Rügen och en viss period ön Usedom, samt städerna Stralsund och Greifswald.

Generalguvernörer

- Lennart Torstenson (1641 - )
- Carl Gustaf Wrangel (1648 - )
- Johan Oxenstierna (1650-1652)
- Axel Lillie (1652 - )
- Otto Wilhelm Königsmarck (1679 - 1685)
- Nils Bielke (1687 - 1698)
- Johan August Meijerfeldt the elder (1713 - 1747)
- Filip Julius Bernhard von Platen
- Fredrik Vilhelm von Hessenstein (1776 - 1791)
- Eric Ruuth (1792 - 1796)
- Hans Henric von Essen (1800 - 1809) Kategori:Pommern Kategori:Sveriges historia

Preussen

Preussen är namnet på ett tidigare hertigdöme, vilket sedermera blev ett självständigt kungarike, under 1800-talet den ledande tyska nationen (de preussiska kungarna var från 1870 även kejsare av Tyskland) och slutligen en delrepublik i Weimarrepubliken. Under mellankrigstiden dominerade socialdemokraterna Preussens politiska liv. Landet kom därför i skarp konflikt med nazisterna, och 1933 inlemmades det i den tyska enhetsstaten (tredje riket). Officiellt upphörde dock Preussen att existera först den 25 februari 1947, då de allierade segrarmakterna i andra världskriget förklarade det upplöst.

Historia

Preussens äldre historia

Det område som blev den tyska staten Preussen beboddes i äldre tid av ett baltiskt folk. Under 1200-talet erövrades området av Tyska orden och en tysk befolkning invandrade. 1525 blev Preussen ett hertigdöme under polsk överhöghet, styrt av ätten Hohenzollern. Se vidare artikeln Preussens äldre historia.

Kungariket Preussen (1701-1918)

Fredrik I (1701-1713)

Fredrik I kröntes den 18 januari 1701 i Königsberg till Preussens förste kung. Han intresserade sig för konst och vetenskap, men verkade även för landets materiella utveckling, till exempel genom sammanbindningen av Pregels och Memels flodområden. I Spanska tronföljdskriget understödde han kejsaren med en hjälpkår under Leopold av Dessau, och i Utrechtfreden, som dock avslöts efter kungens död, fick Preussen bekräftelse på kungavärdigheten och det så kallade övre kvarteret av Geldern. Fredrik förvärvade också några andra områden, nämligen genom köp Quedlinburg (1698) och Tecklenburg (1707) och genom arv efter Vilhelm III av Oranien grevskapen Mors och Lingen (1702) och Neuchâtel med Valangin (1707).

Fredrik Vilhelm I (1713-1740)

1707 Hans son Fredrik Vilhelm I gjorde sig känd för sparsamhet, ordnade landets finanser och fick medel att förbättra dess jordbruk och andra näringar samt att rusta upp armén. Årligen avsattes stora summor till landets materiella utveckling och till understöd för invandrare. Han tog emot 18 000 protestanter som förjagats från Salzburg 1728. En mängd städer och byar anlades. Armén ökade till slut från 38 000 till 83 000 man, av vilka en stor del värvades i utlandet för att inte för mycket folk skulle tas från jordbruket. Även arméns organisation och exercis förbättrades. Leopold av Dessau hade en viktig roll i detta arbete. För den inre förvaltningen inrättades ett enda centralämbetsverk, generaldirektorium eller generaloberkriegs-, finanz- und domänendirektorium, på fem avdelningar. Ämbetsmännen vandes vid samma punktlighet och lydnad som armén. 1728 I sin utrikespolitik höll sig Fredrik Vilhelm I troget till kejsaren, som utövade stort inflytande på honom genom Preussens ambassadör i Wien, von Seckendorf. Han sägs ha haft en vurm för soldater, men deltog endast i ett krig, det stora nordiska. Under Karl XII:s vistelse i Osmanska riket ryckte ryska och polska trupper in i Svenska Pommern och intog Stettin. Fredrik Vilhelm lyckades då förmå dem att överlämna staden till honom, mot att han hindrade svenskarna från att anfalla dem från Pommern. När Karl 1714 återvänt till Pommern och Fredrik Vilhelm ej ville utlämna staden, börjades fientligheter, som slutade så, att preussarna intog hela Pommern och Rügen. Kriget slutade genom freden i Stockholm 1720, då Preussen behöll södra Vorpommern med Stettin (d. v. s. landet från Oder till Peene) samt Usedom och Wollin, men betalade Sverige 2 miljoner riksdaler.

Fredrik den store (1740-1786)

Under Polska tronföljdskriget (1733-35) deltog några preussiska trupper i kejsarens strid mot fransmännen. Men då denne icke ville tillfredsställa Preussens anspråk på arvsrätten till hertigdömena Jülich och Berg, uppstod vid Berlinhovet ett missnöje mot habsburgarna, som snart ledde till viktiga följder. När nämligen tyske kejsaren Karl VI dog, ungefär samtidigt med Fredrik Vilhelm, vägrade dennes son och efterträdare Fredrik II den store att erkänna den så kallade pragmatiska sanktionen (enligt vilken Maria Theresia skulle efterträda sin fader Karl VI), enär de villkor, under vilka denna sanktion 1728 erkänts av Preussen, icke hade uppfyllts. Han framställde tvärtom egna anspråk på Schlesien och inryckte snart i landet, under det att samtidigt andra fiender angrep Maria Theresia från andra håll (Österrikiska tronföljdskriget). Schlesiens till en stor del protestantiska befolkning mottog preussarna välvilligt, och nästan hela landet intogs utan motstånd. Efter Fredriks segrar vid Mollwitz (10 april 1741) och Chotusitz (17 maj 1742) erbjöd Maria Theresia fred, och detta Fredriks deltagande i österrikiska tronföljdskriget, som vanligen kallas det första schlesiska kriget, avslöts genom freden i Breslau (12 juni 1742; bekräftad i Berlin 28 juli samma år), varigenom Preussen vann Schlesien utom Teschen, Troppau och Jägerndorf samt dessutom grevskapet Glatz (sammanlagt 38 500 km² och 1,2 miljoner invånare). Ostfriesland tillföll vid det där regerande furstehusets utslocknande 1744 Preussen, som 1694 av kejsaren förvärvat rätt till detta rikslän vid inträffande ledighet. Österrikes längtan att återvinna Schlesien gav Fredrik orsak att med Maria Theresia börja ett nytt krig, det så kallade Sjuåriga kriget (1756-63), i vilket även Ryssland, Frankrike, Sachsen och Sverige uppträdde som hans fiender. Fredrik, som understöddes endast av England och några små tyska stater, lyckades dock i freden i Hubertsburg (15 februari 1763) behålla sitt land oförminskat, om det än blev svårt utmattat. Med mycken iver började Fredrik nu arbeta på landets upphjälpande. Förlusten av människor sökte han ersätta genom att uppmuntra invandringen; genom stora byggnadsföretag gav han arbetsförtjänst. Han stiftade en bank i Berlin och förbättrade postväsendet. Sedermera vidtog han flera finansiella åtgärder, såsom upprättande av flera monopol samt höjande av avgifterna på tobak, vin och kaffe, vilket framkallade missnöje. Hären omdanades. Efter Sjuåriga kriget närmade han sig Ryssland för att sålunda trygga sig mot Österrike. Därigenom blev han även invecklad i Polens angelägenheter och framställde 1769 den första planen att dela Polen. Denna kom dock ej till verkställighet förrän längre fram under det rysk-turkiska kriget, då Ryssland mot en del av Polen avstod från Osmanska rikets styckning. Vid Polens första delning (1772) fick Preussen det polska Westpreussen (utom Danzig och Thorn) samt det söder därom belägna så kallade Netzedistriktet (sammanlagt 35 500 km² med 900 000 invånare). Han drog 1778 i fält (det så kallade bayerska tronföljdskriget), men Österrike gav i sista stunden efter, och fred slöts i Teschen 13 maj 1779, då det nöjde sig med en del av Bayern (Innviertel). När Josef II än en gång återkom till de bayerska planerna, bildade Fredrik emot honom Tyska fursteförbundet 1785, vilket har betraktats som inledningen till Tyska rikets upplösning. Därigenom kom en stor del av de tyska staterna för första gången under Preussens ledning, men Fredriks snart därpå följande död, 17 augusti 1786, avvände från Österrike den fara, som hotade det, ty hans efterträdare förstod ej att upprätthålla den ställning, som Fredrik förvärvat åt sitt land. Av dennes storartade arbete för Preussens inre förkovran må här endast erinras om hans omsorg för handeln, näringarna och förvaltningen. Nya vägar och kanaler anlades; bondeståndets ställning förbättrades, och genom utdikningar vanns nya fält för jordbruket. Fabriksindustrin befordrades genom anläggning av porslins- och sidenfabriker m. m. Rättskipningen låg Fredrik mycket om hjärtat, och en ny lagbok började utarbetas av justitieministrarna Cocceji och Carmer. För konst och vetenskap började i Preussen med Fredrik en ny tid även om han inte riktigt uppskattade den då uppblomstrande tyska litteraturen. Hans armé, som slutligen steg till nära 200 000 man, var den bäst övade och utrustade i Europa.

Fredrik Vilhelm II (1786-97)

Hans efterträdare Fredrik Vilhelm II mottog sålunda en blomstrande stat i arv efter sin farbror (200 000 km²; 5,5 miljoner invånare). Armén var i antal och inre värde den första i Europa. Statsinkomsterna steg till 22 miljoner thaler, statsskatten till 54 miljoner thaler. Men Fredrik Vilhelm stod inte personligen i centrum för styret av kungariket. Snart började ett förfall, som blev farligare, eftersom man fortfarande trodde att allt stod väl till. Omständigheterna bidrog till att underhålla denna villfarelse. En militär framgång var det lätta fälttåget under Ferdinand av Braunschweig mot Holland (1787), där uppror utbrutit mot ståthållaren, Fredrik Vilhelms svåger. Upproret kuvades snabbt. Därpå ingick Preussen förbund med Holland och England. I samråd med den England tvingade Preussen Danmark till fred, då det 1788 angrep Sverige. I Polen syntes Preussen vilja motverka Rysslands planer. Men denna politik, som huvudsakligen var ett verk av Fredrik II:s minister greve Hertzberg, passade i längden inte kungen, i synnerhet sedan England börjat dra sig ifrån förbindelsen med honom. Han ingick 27 juli 1790 med Österrike det så kallade Reichenbach-fördraget, varigenom han avstod från alla anfallsplaner mot detta land och dess bundsförvant Ryssland. Hertzberg avgick, och kungen stod under inflytande av gunstlingar och älskarinnor. De första åren av hans regering hade utmärkts av flera folkvänliga inre reformer, men dessa upphörde snart och efterföljdes av en skärpning i enväldet genom censurlagen (1788) och ediktet om religionsväsendet (samma år). I krigen mot franska revolutionen kom Fredrik Vilhelm att spela en roll. Sedan han och kejsar Leopold II sammanträffat i Pillnitz (augusti 1791), varifrån de utfärdade en deklaration över sin ställning till folkrörelsen, ingick de ett formligt förbund (7 februari 1792), och när Frankrike därpå förklarade Österrike krig (20 april samma år), ryckte även Preussens armé i fält, under befäl av Ferdinand av Braunschweig. De förbundna hade i början framgång, men måste i september samma år återtåga från Frankrike. Efter en ny framryckning på andra sidan Rhen och några smärre segrar drog Preussen sig slutligen ur striden helt och slöt en separatfred med Frankrike i Basel 1795. Preussen avstod sina besittningar på västra Rhenstranden (halva Kleve, Geldern och Mors) mot framtida ersättningar öster om Rhen. En väsentlig orsak till detta var de polska angelägenheterna. Fredrik Vilhelm hade 1790 ingått förbund med Polen och åtagit sig att skydda landet mot Ryssland samt hade senare även godkänt den nya polska författningen av 1791. Han betraktades därför av polackerna som ett stöd i deras strid för oberoende av Ryssland. Men när det kom till avgörande, motsatte han sig inte Katarina II:s planer, utan förenade sig med henne och tog för sin räkning vid Polens andra delning (1793) Danzig och Thorn, större delen av Storpolen, delar av Posen, Gnesen m. m.. Dessa områden förenades till en provins under namnet Syd-Preussen (omkring 55 000 km², 1,2 miljoner invånare). När polackerna sedermera reste sig till en sista strid för sin frihet, drog Fredrik Vilhelm själv i fält mot dem, men utan större framgång. Ryssarna hade bättre krigslycka. Polackerna blev grundligt slagna, och Polens tredje delning verkställdes 1795, då Preussen fick jämte huvudstaden Warszawa ett område (54 500 km², med nära 1 miljon invånare), varav skapades provinserna Neu-Ostpreussen och Neu-Schlesien. Till följd av ett fördrag med den siste markgreven av Ansbach och Bayreuth fick Preussen 1792 dennes land (8 800 km², med 385 000 invånare). Trots rikets stora utvidgning (under Fredrik Vilhelms regeringstid i allt 200 000 km² med 2,7 miljoner invpnare) blev Preussen svagare för varje år, och dess anseende såväl inom som utanför Tyskland försvann. Vid Fredrik Vilhelms död hade en stor statsskuld uppstått och armén var demoraliserad. Riket styrdes av mindre lämpliga personer, bland andra Haugwitz, Lombard, Lucchesini och Bischoffswerder.

Fredrik Vilhelm III (1797-1840)

Kungariket förfaller

Riket var sålunda i förfall då det ärvdes av sonen Fredrik Vilhelm III. Han saknade den kraft och begåvning, som fordrades för att hejda fallet, och var obenägen att genomföra de reformer som var nödvändiga för att Preussen inte skulle stanna efter sina grannländer, särskilt Frankrike. Även om han rensade hovet från de mest onyttiga lät han många av sin faders odugliga gunstlingar, till exempel Haugwitz, behålla ställning och inflytande. Overksam åsåg han Österrikes nederlag i andra koalitionskriget, ja uppträdde till och med på Frankrikes befallning hotande mot kejsaren. Till belöning fick han i riksdeputationshuvudbeslutet (1803) omkring 13 200 km² med 500 000 invånare i västra Tyskland (stiften Hildesheim och Paderborn, delar av Münster och Mainz, riksstäderna Nordhausen och Goslar m. m.) som ersättning för de ovan nämnda avträdelserna i Basel. Även under tredje koalitionskriget var Preussen neutralt, men då Napoleon lät en del av sina trupper tåga genom preussiskt område, kände sig konungen så djupt kränkt, att han, eggad av sin utmärkta drottning, Lovisa(Luise), och ryske kejsaren Alexander, beslöt att bryta med Napoleon. Haugwitz sändes 14 november 1805 till denne för att fordra en allmän fred, men lät tiden förgå, till dess Napoleon segrat vid Austerlitz (2 december samma år). Därefter lät Haugwitz, långt ifrån att framföra sitt ärende, förmå sig att avsluta ett nytt förbund med Napoleon, varigenom denne gav Preussen Hannover mot avträdelse av Ansbach, halva Neuchâtel och Kleve. Fredrik Vilhelm var nog svag att godkänna sin ministers verk, men ådrog sig därigenom från England en krigsförklaring, som medförde förlusten av en stor del av preussiska handelsflottan. Men då Napoleon icke dess mindre erbjöd England att återfå Hannover, om det ville sluta fred, förgick slutligen konungens tålamod; han riktade 29 september till Napoleon ett ultimatum, som blev avvisat, varpå han förklarade Frankrike krig 9 oktober 1806. Napoleon, som förutsett detta och därför efter freden 1805 låtit sin armé stanna kvar i Syd-Tyskland, inryckte strax med omkr. 200 000 man i Preussen. Redan 10 oktober stod förpoststriden vid Saalfeld, och 14 oktober levererades dubbelslaget vid Jena och Auerstädt, vid vilket senare ställe preussiske överbefälhavaren Ferdinand av Braunschweig dödligt sårades. Nu följde den allmänna upplösningen. Armén var sprängd; den ena fästningen efter den andra kapitulerade utan försök till motstånd, och allt landet väster om Weichsel föll i segrarens händer. På andra sidan denna flod samlade Fredrik Vilhelm kvarlevorna av sin armé för att förena sig med sina bundsförvanter, ryssarna. Men genom slagen vid Eylau (7-8 febr. 1807) och Friedland (14 juni samma år) blev även deras motstånd brutet. Freden slöts i Tilsit (9 juli), varvid Preussens konung måste avstå alla sina besittningar väster om Elbe och de områden, som erhållits vid Polens andra och tredje delning.

Preussen reformeras

Efter dessa olyckor började kungen arbeta för att reformera Preussen. Viktiga personer i detta arbete var von Stein, von Hardenberg, Niebuhr, von Scharnhorst, von Gneisenau m. fl. De följande årens reformarbete blev det nya Preussens genesis. Reformarbetet utfördes till en del efter mönster från Frankrike. Man försökte efterbilda de goda effekterna av den franska revolutionen i Preussen . Armén reorganiserades. Man avslutade seden att värva soldater utomlands och införde allmän värnplikt (fullständigt dock först 1814). De stränga krigslagarna mildrades och soldaternas utrustning förbättrades. För att påskynda landets ekonomiska uppkomst upphävdes alla privilegier. Självstyre infördes i kommunerna (1808). Stein ansåg att man borde vänja folket vid politiskt deltagande på detta sätt innan man införde en riksrepresentation. En sådan utlovades nämligen som reformernas slutmål. Regeringen upphävde livegenskapen (1807) och skråväsendet (1809). Napoleon ogillade detta och tvingade Stein att lämna Preussen (1808). Men dennes verk fortsattes av Hardenberg. Samtidigt spirade nationalitetskänslan i Tyskland. Man ville slippa det franska förtrycket. Så när Napoleon lidit sitt stora nederlag mot Ryssland (1812) var Preussen det första område som övergick från honom till ryssarna. Under frihetskriget 1813 kämpade den reorganiserade preussiska armén under von Blücher mot fransmännen och bidrog kraftigt till krigets slut. Då Napoleon 1815 försökte återta sin ställning, besegrades han av engelsmän och preussare vid Waterloo. Trots att Preussen mer än någon annan stat utmärkt sig i kriget, vann det inte så särskilt stor landutvidgning på Wienkongressen. Det återställdes till samma folkmängd (10 miljoner invånare), som det haft 1806. Dess areal blev mindre till följd av åtskilliga landbyten. Landbytena ledde till att Preussen fick flera tyska invånare och färre polska än förr. Det avstod nämligen från allt vad det fått vid Polens delningar, utom Thorn, Danzig, Westpreussen och Posen, samt fick i stället halva Sachsen, stora områden vid Rhen (en stor del av Westfalen och Rhenprovinsen) samt genom fördrag med Sverige 7 juni 1815 Svenska Pommern och Rügen. Genom kriget hade statsskulden vuxit till 200 miljoner thaler, men genom sparsamhet förbättrades riksfinanserna sedermera. Kungen gav två tredjedelar av de kungliga domänerna åt staten. Efter freden fortsattes reformerna. Genom en förordning av 20 september 1815 fullbordades förändringarna i den lokala förvaltningen; landet delades i tio (sedermera i åtta) provinser, dessa i "regierungsbezirke", dessa åter i "kreise" (kretsar). Den allmänna värnplikten blev fullt genomförd genom en lag av 3 september 1814; allmän skolplikt infördes 1819, och så vidare. Av utomordentlig betydelse för Preussens och Tysklands framtid var bildandet av Tullföreningen (1827). I denna ingick snart de flesta av Tysklands stater och den blev en förberedelse till Tysklands politiska enande under Preussens ledning. Vid jubelfesten 1817 genomdrev Fredrik Vilhelm en union mellan de båda protestantiska kyrkorna i Preussen till en, den evangeliska kyrkan. Eftersom kungahuset tillhörde den reformerta kyrkan, blev denna vid unionen gynnad på den lutherska bekännelsens bekostnad, varför många lutherska församlingar vägrade att foga sig efter unionsdekreten. Kungen grep därför till våldsamma medel, vilket förmådde många att utvandra, och samtidigt kom regeringen även i häftig konflikt med den katolska kyrkan. Alla de nämnda reformerna var av administrativ natur, men den rent politiska reform, som en stor del av folket efterlängtade och som kungen själv utlovat 1813 och 1815, nämligen införandet av ett konstitutionellt styrelsesätt, hördes ej av. Kungen stod under den österrikiske ministern Metternichs och dennes meningsfränders inflytande, och dessa skrämde honom från varje steg i konstitutionell riktning. Vissa obetänksamheter och våldsamheter, som begåtts av reformvännerna, särskilt av den akademiska ungdomen, gjorde kungen än mer misstänksam, och en ytterst sträng censur, ett olidligt polisspioneri och förföljelse mot alla "demagoger" var hans svar på de liberalas fordringar. För att i någon mån inlösa sitt löfte, införde han dock 1823 så kallade provinsständer, det vill säga en provinsrepresentation med rådgivande myndighet i provinsens angelägenheter, men utan initiativ. Det politiska missnöjet fortfor och kom även mångenstädes till utbrott efter julirevolutionen i Frankrike 1830, och ända till sin död hade Fredrik Vilhelm att kämpa med en stark folkopinion.

Fredrik Vilhelm IV (1840-61)

Fredrik Vilhelm III efterträddes av sin äldste son, Fredrik Vilhelm IV, som med glädje mottogs av de liberala, vilka hoppades att nu se sina önskningar uppfyllda. Hans första regeringsåtgärder stärkte deras förhoppningar. Han utfärdade nämligen en allmän amnesti för dem som dömts för högförräderi och försoning ingicks med den katolska kyrkan. Likaledes mildrades de stränga åtgärderna mot de lutheraner som var missnöjda med unionen; censuren avskaffades för större arbeten och så vidare. Dessutom utfärdade han 1842 lagen om ett ständerutskott: de åtta provinsförsamlingarna skulle välja utskott, med vilka regeringen skulle överlägga rörande frågor, som vållat en större meningsolikhet mellan provinsständerna. Detta var emellertid icke någon riksrepresentation efter de liberalas sinne; men längre var kungen ej böjd att gå, trots den starka missstämning, som han därigenom framkallade mot sig överallt i landet. Då han emellertid började frukta för en revolution sökte han blidka sinnena genom patentet av 3 februari 1847 om den förenade lantdagen. Detta påbjöd att, så ofta statens behov föranledde upptagande av nya statslån eller nya skatter, skulle provinsständerna samlas till en förenad lantdag i Berlin och i dessa frågor ha beslutande makt. Likväl fordrade de liberala, än mera, införande av ett konstitutionellt statsskick. Sådan var ställningen när budet kom om franska februarirevolutionen 1848. 15 mars skedde en sammanstötning i Berlin mellan trupperna och de mot kungliga slottet tågande folkskarorna, och 18 mars väntades nya och svårare oroligheter, vilket förmådde kungen att utlova eftergifter. Vid skingrandet av den utanför slottet samlade folkskaran kom det till blodiga gatustrider. Mot sin broder prins Wilhelms och kommenderande generalen Prittwitz' råd hemsände Fredrik Vilhelm trupperna till deras kaserner (de avlägsnades kort därpå från Berlin) och böjde sig fullständigt för revolutionen. Han utfärdade 21 mars en proklamation, vari talades om det tyska folkets och de tyske furstarnas förening under hans ledning; följande dag inkallades en konstituerande nationalförsamling, som tillsammans med kungen skulle utarbeta ny författning för Preussen. Den samlades 22 maj, men fann ej regeringens förslag nog frisinnade, och nya oroligheter utbröt i Berlin (stormningsförsöket mot tyghuset 14 juni, ett tumult 31 oktober och så vidare). Dessa tilldragelser jämte de samtidiga uppropen överallt i Tyskland, det revolutionära nationalparlamentet i Frankfurt am Main, det polska upproret och så vidare övertygade Fredrik Vilhelm om nödvändigheten av att rycka sig lös från de revolutionäras ledning. 8 november 1848 utnämnde han den konservative greve Friedrich Wilhelm von Brandenburg till konseljpresident, och i dennes ministär ("Ministerium der rettenden that") insattes dessutom idel konservativa män: Manteuffel (som inrikesminister), Ladenberg, Strotha och von der Heydt. Vidare lät kungen den från Holstein kommande general von Wrangel med sina trupper inrycka i Berlin. Nationalförsamlingen flyttades 9 november till staden Brandenburg och upplöstes 5 december. Samma dag utfä