Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Europa

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.

Landformer

Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.

Floder

Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.

Berg

Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar

Den största sjön är Ladoga.

Öar

Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.

Klimat

Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.

Natur

Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.

Demografi

Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.

Språk

Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.

Religion

Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.

Politik

Huvudartikel: Politik i Europa

Europeiska politiska organisationer

I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.

Stater

EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.

Områden med särskild status

Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)

Organisationer


- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:EuropaKategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

Jorden

Jorden, eller Tellus, är den tredje planeten från solen och den enda kända planeten i universum med liv. Jorden har en naturlig satellit kallad månen. Jorden är närmast solen (perihelium) i januari och längst ifrån (aphelium) i juli. Planeten är den största med fast kropp i solsystemet. Alla andra planeter är antingen mindre eller består till största delen av gas. Jorden är nästan ett klot. På grund av dess rotation är den något tillplattad vid polerna. Skillnaden mellan ekvatorns omkrets (40 076,592 km) och omkretsen längs polerna (40 009,153 km) är bara 0,27 %. Man kan säga att jorden är en ellipsoid. Differensen mellan denna matematiska kropp och havsytan är ±100 meter. Planetens yta kan delas i vattenarealer (70,7 %) och landarealer (29,3 %). De förra bildas huvudsakligen av oceaner, de senare huvudsakligen av kontinenter.

Ålder och uppkomst

En nybildad stjärna omges av ett moln av gas och stenar vars massa motsvarar ungefär 0,01 % av stjärnans massa. Det lättaste materialet i detta moln samlas i anhopningar i koncentriska banor ytterst i solsystemet och bildar de första planeterna kring den nybildade solen – stora gasplaneterna som Jupiter och Saturnus. Det mesta av det tyngre materialet som sedan återstår cirkulerar kring stjärnan i excentriska banor, vilket gör att dessa stenar tenderar att kollidera med varandra och gradvis samlas i större himlakroppar till dess de himlakroppar som återstår alla rör sig koncentriska banor och inte längre kolliderar med varandra. På så vis skedde jordens födelse för ungefär 4,6 miljarder år sen, och strax därefter tillkom månen. De första hundra miljoner åren träffades den troligtvis av ett stort antal meteoriter. På grund av den senare geologiska aktiviteten finns idag inga spår av dessa händelser kvar. Till följd av dessa nedslag och av hettan från radioaktiva processer smälte jorden. Tunga ämnen som järn sjönk ner till mittpunkten och lätta ämnen som syre, kisel och aluminium flöt på ytan. Dessa ämnen omvandlades till mineraler och bergarter som idag bildar jordens yttre skal. Enligt en teori tillfördes vattnet på jorden genom kollisioner med kometer: Efter att planeterna bildats återstår ytterst i solsystemet därefter isolerade objekt som "i sin perifera ensamhet" inte har kolliderat med andra föremål. Dessa objekt tvingas av gasplaneternas gravitation att falla in mot solsystemets centrum och det mesta av det vatten som finns på jorden tillfördes när dessa objekt träffade jorden. Enligt andra teorier kan vattnet har tillkommit genom kollisioner med asteroider eller t.o.m. vara produkten av vulkanisk ånga från jordens inre.

Fysiska egenskaper

: Huvudartikel: Geologi

Jordens inre

Seismiska mätningar visar att jorden består av flera skikt med olika egenskaper: En yttre hård skorpa, innanför denna en segflytande mantel som brukar indelas i en över och undre del, och längst in en kärna som i sin tur består av en yttre flytande del (men mer trögflytande än manteln) och en inre fast del. Jordskorpan och den övre delen av manteln kallas tillsammans litosfären och är mellan 10 och 200 km tjock. Manteln och den flytande delen av kärnan skiljs av en tydlig gräns på c:a 2900 km djup, där seismiska vågor abrupt ändrar hastighet. De olika lagrens djup sammanfattas av följande tabell: litosfär Totalt sett fördelar sig jordens massa över olika grundämnen enligt:
järn 34,6%
syre 29,5%
kisel 15,2%
magnesium12,7%
nickel 2,4%
svavel 1,9%
titan 0,05%
övriga ämnen3,65%
Jordens inre är varmt, i centrum mellan 4000 och 5000 °C. Denna hetta uppstod ursprungligen när jorden skapades och dess beståndsdelar trycktes samman av gravitationen, och den vidmakthålls av radioaktivt sönderfall av grundämnen som uran, torium, och kalium. Temperaturen ökar med igenomsnitt 15-25 °C/km. Ökningen är långsammare i områden med urberg, och snabbare i de med yngre sedimentera bergsarter. I genomsnitt är jordens täthet 5 515 kg/m3 vilket gör den till den kompaktaste planeten i solsystemet. Tätheten vid ytan är runt 2 - 3 000 kg/m3 vilket betyder att tätheten i de inre delarna är mycket högre.

Kärnan

Innerst ligger den fasta inre kärnan som håller en temperatur på 5 000 °C. Trycket i den inre kärnan är fem miljoner gånger högre än det på jordens yta. I de inledande stadierna av jordens tillblivelse var den till stor del flytande och genom gravitationens inverkan kom de tätaste besåndsdelarna att skjunka mot mitten medan de lättare delarna migrerade mot, eller stannade kvar vid, ytan. Som en följd av denna differentiering består kärnan idag till 80% av järn, och därutöver nickel och kisel. Andra tyngre element som bly och uran är antingen sällsynta eller tenderar att vara bundna till lättare ämnen i jordskorpan. Kärnans radie är ungefär hälften av den totala radien. Den består av en inrre fast del som tros till största delen bestå av järn med inslag av nickel. Enligt vissa teorier skulle den fasta kärnan utgöras av en enda stor järnkristall. Den yttre kärnan tros bestå av flytande järn och nickel och mindre mängder andra lättare element. Den allmänna uppfattningen, den s.k. dynamoteorin, är att konvektioner i den flytande ytttre kärnan tillsammans med omrörning orsakade av Corioliskrafter ger upphov till jordens magnetfält. Den fasta inre kärnan är alltför varm för att kunna hålla ett permanent magnetfält, men hjälper till att stabilisera de magnetiska krafterna som genereras i den yttre delen. Enligen nyligen framkommna tecken tycks den inre kärnan rotera något snabbare än resten av planeten, c:a 2° per år. (Comins DEU-p.82).

Manteln

Jordens mantel sträcker sig ned till ett djup av ~2 890 km. Trycket i de nedre delarna är ~1,4 Matm (140 GPa). Viskositeten i de övre delarna av manteln varierar mellan 1021 och 1024 Pa·s, beroende på djupet. Manteln är till stora delar uppbyggd av ämnen som är rika på järn och magnesium. Genom att ett ämnes smältpunkt varierar med trycket kommer det ökande trycket på större djup att göra att materian i de lägre delarna i stort sett är fast medan de över delarna består plastiskt halvsmält trögflytande materia. Att de lägre delarna av manteln tros vara fast medan den innanförliggande yttre kärnan är flytande, beror på att manteln består av mer blandat material som ger en högre smältpunkt medan kärnan består av mer rent järn som ger en lägre smältpunkt.

Jordskorpan

smältpunkt Jordskorpan (och den översta delen av manteln, tillsammans kallade litosfären) består av fasta s.k. tektoniska plattor av olika storlekar som täcker jordens yta och flyter omkring på den innanförliggande delen av manteln och stöter mot varandra. (Se kontinentaldrift.) I samband med detta tar sig ständigt ny materia från det inre upp till ytan genom vulkaner och sprickor i havsbottnen, och andra delar sjunker ned i manteln. Största delen av jordskorpan är yngre än 100 miljoner år; de äldsta delarna är dock cirka 4,4 miljarder år. Jordskorpans tjocklek varierar från 5-15 km under oceanerna till 35-50 km under kontinenterna.

Biosfären

: Huvudartikel: Biosfären Livet på jorden uppkom enligt aktuella forskningar för 3,5 miljarder år sedan strax efter jordens nerkylning så att vatten fanns i flytande form. De äldsta omdiskuterade tecken på liv är förstenade bakterier som hittades i australiska stenar. I 3,9 miljarder år gamla mineraler från grönländiska borrtagningar hittade man differenser i proportioner av kolisotoper som tyder på biologisk ämnesomsättning. Kanske är livet ännu äldre. Med livet ändrade sig jordens utveckling och jordskorpans utseende tydlig. Syreandelen i atmosfären ökade och jordens albedo ändrade sig. De nyaste ändringar sker huvudsaklig genom människans påverkan. Befolkningen ökar snabbt, idag huvudsakligen i utvecklingsländer.

Atmosfären

: Huvudartikel: Jordens atmosfär Jorden omslutes av en cirka 100 km tjock atmosfär. Den består till största delen av kväve – 78 % – och syre – 21 %. Alla väderprocesser sker i atmosfären. Genomsnittliga temperaturen vid marken ligger vid 15 °C. Huvudenergikällan för jorden är solen.

Hydrosfären

: Huvudartikel: Ocean Jorden är den enda planeten i solsystemet vars yta är täckt av vatten. 71 % av dess yta består av vatten (varav 97 % är havsvatten och 3 % färskvatten) som delar upp jorden i fem oceaner och sju kontinenter. Jordens plats i solsystemet, vulkaniska aktivitet, gravitation, växthuseffekt, magnetfält och dess syrerika atmosfär gör tillsammans att jorden är den vattenplanet den är. Egentligen ligger jorden så långt bort från solen att vattnet borde frysa till is, men genom växthuseffekten hålls temperaturen uppe. Så har det dock inte alltid varit. Paleontologiska tecken tyder på att oceanerna först koloniserades av blågröna alger (cyanobakterier), men att haven därefter frystes till is under en period på 10-100 miljoner år. På andra planeter som Venus förstörs vattenångan av ultraviolett strålning vilket gör att vätet joniseras och förs bort av solvinden. Teorin om denna mycket långsamma men obevekliga process förklarar varför Venus saknar vatten. Utan väte binds syret upp i mineraler i marken. I jordens atmosfär, i stratosfären, finns ett tunt lager med ozon som absorberar det mesta av denna ultravioletta strålning ytterst i atmosfären vilket gör att den så kallade krackningen minskar. Ozon kan i sin tur bara produceras i en atmosfär med stora mängder obundna syremolekyler vilket uppstår genom närvaron av biosfären (växterna). Även magnetosfären skyddar jonosfären från den skadliga solvinden. Vulkanerna gör dessutom att vattenånga ständigt förs upp från jordens inre. Plattektoniken gör att kol och vatten i form av kalksten genom subduktion tvingas ned i manteln. Vid vulkanutbrott frigörs sedan koldioxid och ånga. Det har uppskattats att manteln kan innehålla så mycket som tio gånger så mycket vatten som det finns i oceanerna – vatten som dock kommer att förbli bundet i jorden. Hydrosfärens totala massa är omkring 1,4 · 1021 kilogram eller ungefär 0,023 % av jordens totala massa.

Jorden i solsystemet

koldioxid : Huvudartikel: Solsystemet Jordaxeln bildar en vinkel på 23,5° mot normalen till banellipsen, vilket ger upphov till årstidernas växlingar. Det tar jorden 23 timmar, 56 minuter och 4,09054 sekunder (1 sideriskt dygn) att rotera ett varv runt sin axel. Eftersom jorden roterar motsols sett från nordpolen (i östlig riktning), så tycks andra himlakroppar röra sig medsols (i västlig riktning) över himlen. Medelavstånd till solen är är 149,597 87 miljoner km. Jorden går ett varv runt Solen på 365,2564 medelsoldygn (1 sideriskt år). Så från jorden tycks Solen röra sig c:a 1°/dag österut i förhållande till stjärnhimlen. Banhastigheten runt Solen är omkring 30 km/s, vilket innbär att jorden förflyttar sig en jorddiameter (~12 700 km) på 7 min och på 4 timmar en sträcka som motsvarar avståndet till Månen.

Månen

: Huvudartikel: Månen Jorden har en naturlig satellit, Månen, som roterar ett varv runt jorden på 27,321662 dagar eller c:a 27 1/3 dag (1 siderisk månad). Avståndet till månen är c:a 384 000 km. Månens bana runt jorden ligger inte i samma plan som jordens bana runt solen, utan lutar c.a 5° i förhållande till detta. Om det inte vore så skulle det bli en solförmörkelse en gång i månaden.

Geografi

: Huvudartikel: Geografi

Terräng

Naturresurser

Naturkatastrofer

Klimat

: Huvudartikel: Klimat Med klimat avses de statistiska egenskaperna hos de meteorologiska elementens, såsom medelvärden, standardavvikelser, högsta och lägsta uppmätta värden, m.m., inom ett större område. Studiet av klimat kallas klimatologi och är en gren av meteorologin. Jorden delas in i klimatzoner. Traditionellt har man talat om huvudzonerna Tropiskt klimat Subtropiskt klimat Tempererat klimat Arktiskt klimat Man brukar även skilja mellan kustklimat och inlandsklimat.

Landanvändning

Befolkning

Politik

Jorden i konst och litteratur

Jorden i religion och mytologi

Se även


- Antipod
- Fjorgyn, jordens gudinna i fornnordisk mytologi
- Astronomi
- Geologi
- Himlakropp
- Jordens historia
- Jordens koordinatsystem

Externa länkar


- [http://www.wordwizz.com/10exp8.htm Bruce Bryson: "Earth"]
- [http://www.anzwers.org/free/universe/ Richard Powell: "An Atlas of the Universe"]
- [http://www.wordwizz.com/pwrsof10.htm Bruce Bryson: "Quarks to Quasars"]
- [http://micro.magnet.fsu.edu/primer/java/scienceopticsu/powersof10/ Molecular Expressions: "Science, Optics and You"]
- [http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html NASA - Earth Fact Sheet] Kategori:Geovetenskap Kategori:Jorden Kategori:Planeter ja:地球 ko:지구 ms:Bumi simple:Earth th:โลก zh-min-nan:Tē-kiû

Världsdel

Världsdel - historiskt, kulturellt och fysiskt avgränsad del av jordytan
- Afrika
- Antarktis
- Asien
- Europa
- Nordamerika
- Oceanien
- Sydamerika Se även:
- Geografi
- Kontinent Kategori:Världsdelar ja:大陸 ko:대륙 ms:Benua simple:Continent th:ทวีป zh-min-nan:Tāi-lio̍k

Uralbergen

Uralbergen är en cirka 2 500 kilometer lång bergskedja i Ryssland. Uralbergen utgör också gränsen mellan Europa och Asien. I bergskedjan bor ungefär 3% av Ryssland befolkning. Den största staden i Ural är Jekaterinburg. Uralbergen gäller också som klimatisk och geobotanisk gräns. Det visar sig genom fördelningen av vegetationen (lindens östra gräns, sibiriska lärkträdets västra gräns) och genom motsatsen av tidpunkten för vegetationens utveckling om våren på östra och västra sluttningarna.

Geografi

Jekaterinburg Bergskedljan bildadades under den yngre delen av Paleozoikum, dvs ungefär 250 till 300 miljoner år sedan. Den är på långa sträckor täckt av yngre sedimentära avlagringar och ibland skuren av en rad parallella längdförkastningar och gravsänkor, som dels blottar det äldre kristalliniska underlaget, dels låter yngre avlagringar kvarstå i gravsänkor. Även äldre strukturelement ingår i denna zon och förorsakar delvis de många avvikelserna från den nord-sydliga strykningen mot nordöst och nordväst. Delvis bidrar de till att bilda subparallella kedjor. Postuma rörelser inom berggrunden, lokalt uppnående betydande intensitet, kan spåras både i norr och i söder. Bergskedjans höga ålder gör, att den i sin mellersta del, genom vittring och avspolning, till hög grad utjämnats och företer lugna, långsluttande former, samt genom floderosion och utbildning av längddalar sönderdelats i mer eller mindre isolerade flacka parallellkedjor. En vid tertiärtiden i norr begynnande vertikal höjning, som från 61° norrut tilltar i betydelse och som i trakter av tidigare isbetäckning (från 64° norrut) även fortgår under nuvarande tid, har låtit topografien i norr i samband med förstärkt floderosion delvis anta alpin karaktär. I söder har den jämförelsevis nyligen skedda sänkningen av Kaspiska havets yta bidragit till ökning av de mot söder avflytande flodernas lutningsförhållanden, vilket här även bidragit till att skapa en mera utpräglad topografi i samband med den förstärkta erosionen. Man indelar vanligen Uralbergen i tre delar: norra, mellersta och södra Uralbergen.

Norra Uralbergen

Norra Uralbergen höjer sig ur en omgivande småkullig och sjörik tundra. Några av dessa kullar är av tundrans nomader (samojeder och ostjaker) vida kända som helgedom. De högsta topparna är Gora Narodnaja (1 894 meter), Gora Telpoziz (1 617 meter), Gora Pajer (1 472 meter) och Gora Isjerim (1 331 meter). Tack vare istidens påverkan uppvisar Uralbergen här en någorlunda alpin prägel, topparna är snötäckta året om, och passhöjder omkring 200 meter över havet. Söder om polcirkeln finns svagt kuperade och med skog klädda parallellkedjor. Ungefär vid 63° nordlig bredd är bergssidorna och de smala dalarna täckta med barrskog. Topparna och de vidsträckta platåbergen är skogfria. Här är huvudkedjan så sönderdelad att den inte förtjänar sitt namn. Norr om polcirkeln lever ostjaker med sina talrika renhjordar. Vid Norra ishavet är de undanträngda av samojederna. Den största staden i norra Uralbergen är Vorkuta.

Mellersta Uralbergen

I mellersta Uralbergen är befolkningen tätast. Bredden är minst i norr, men tilltar mot söder och överstiger där 130 kilometer. De högsta toppar är Gora Konzjakovskij Kamen (1 569 meter) och Gora Denezjkin Kamen (1 493 meter), som länge ansågs vara Uralbergens högsta topp. Söderut avtar höjden, och de långsluttande dalsidorna är täckta av mäktigt vittringsgrus samt dalbottnarna dels av sumpmarker, dels av rik åkerjord. Bergskedjan täcks här av gles blandskog. I mellersta Uralbergen ligger också huvudorten Jekaterinburg. Södra delen bildas av flera parallellkedjor, som dock till huvudsak har floderosionen att tacka för sin utpräglade isolering.

Södra Uralbergen

Den gamla tredelningen av södra Uralbergen, som stöddes på geologiska olikheter, har av senare undersökningar visat sig vara oriktig. Alla tre kedjorna tillhör samma geologiska svit, vilket bevisas genom gravförkastningar i centrala och östra delarna, i vilka sedimentära bergarter av västlig karaktär bibehållits. Högsta toppen är Gora Jamantau med 1 642 meter. Skogsvegetationen är betydligt glesare jämförd med föregående delar och finns i huvudsak på bergssluttningarnas norra sida, medan de mot söder och sydväster vettande sluttningarna är fullkomligt vegetationslösa. Södra Uralbergens kedjor är betydligt klippigare och vildare än mellersta Uralbergen. Den sydligaste delen av södra Uralbergen är genom Uralfloden och dess norra bifloder sönderdelad i en rad parallellkedjor. Orografiskt och geografiskt bildar Uralflodens från öst mot väst riktade lopp Uralbergens avslutning mot syd. Geologiskt kan dock Uralbergen spåras långt in mot transkaspiska stäpperna och uppträder där i form av till hälften i sand begravda rader av kullar, som bildar mer eller mindre sammanhängande kedjor.

Malmbrytning

Uralbergens mineralrikedom var känd redan av grekerna på 800-talet. Det moskovitiska riket lyckades utnyttja Uralbergens rikedomar först genom att anlita vidsträckta koncessioner, som 1558 gavs bröderna Stroganov i form av full dispositionsrätt över området Perm. Järngruvor upptogs vid floden Tjusovajas mellersta lopp och koppargruvor i trakten av Jekaterinburg. 1745 upptäcktes guld i flodgruset på östra sluttningen. Hastigt växte antalet invånare och vaskerier. I början av 1800-talet gick produktionen ner. Livegenskapens upphävande 1861 och ett systematiskt uteslutande av utländska sakkunniga från 1880-talet skulle oavvisligen ha lett till katastrof, om inte samtidigt genom höga skyddstullar på utlandets metaller och metallarbeten den metallurgiska verksamheten hållits uppe. Efter järnvägsnätets förlängning till Uralbergen har andra industrigrenar övertagit malmbrytningens ställning. Kategori:Asiens berg Kategori:Europas bergskedjor ja:ウラル山脈 ko:우랄 산맥

Ural (flod)

Ural (på ryska Уральские горы) är den flod som utgör gränsen mellan Asien och Europa från Uralbergens slut till Kaspiska havet. Källan ligger i södra Uralbergen i Ryssland och efter ett omkring 2 428 kilometer långt lopp utmynnar den i norra änden av Kaspiska havet i Kazakstan, vid staden Atyraw. Floden hette Jaik fram till 1775 då Katarina II gav den dess nuvarande namn. Uralflodens övre lopp är riktat mot söder i en bred dal. Vid staden Orsk finns en damm och norr om den en stor sjö. Urals mot väst riktade mellersta lopp markerar en geografisk gräns mellan Uralbergens savanner i norr och stäppliknande öken i syd. Mellersta delen går förbi Orenburg och slutar vid Uralsk. Det nedre loppet är åter riktat mot söder och går genom låga saltstäpper, som endast tidigt på våren bär en rik, men hastigt borttorkande vegetation. Senare sänker sig Uralflodens yta under havets nivå och tilltar i bredd samt karaktäriseras av många böjda sjöar. Vid mynningen finns antydan till delta, i det att floden delar sig i flera armar, av vilka dock några försvinner ned i sanden. Bredden liksom vattenmängden är som hos alla floder i vegetationsfattiga områden ganska växlande och kan nå 40 meter i övre loppet, 200 meter nedanför Orenburg och närmare 180 meter i nedre loppet. Vattenmängden avtar dels genom fördunstning, dels genom försinkande armar. Så att den ovanför deltat är ungefär hälften så stor som vid Uralsk. Flodområdet beräknas till omkring 250 000 kvadratkilometer. Av ekonomisk betydelse är flodens fiskrikedom. Kategori:Asiens floder Kategori:Europas floder Kategori:Vattendrag i Ryssland Kategori:Kazakstan ja:ウラル川

Kaspiska havet

] Kaspiska havet (på ryska Каспийское море, Kaspijskoje more; på persiska Dariae Mazenderan) är jordens största insjö, med en yta på 371 000 km². Den är belägen på gränsen mellan Asien och Europa, mellan länderna Iran, Azerbajdzjan, Ryssland, Kazakstan och Turkmenistan. De största städerna vid Kaspiska havet är den ryska hamnstaden Astrachan och den azerbajdzjanska huvudstaden Baku. Kaspiska havet är mycket rikt på olja och naturgas. I sjön finns även omfattande fiskning och bland annat produceras där den berömda ryska kaviaren. De viktigaste tillflödena är Volga, Ural, Terek och Kura. Vattenytan och en stor del av kustområdena ligger på cirka 28 meter under havsnivån. Sjöns storlek har de senaste decennierna minskat på grund av dammar och konstbevattning som bromsar vattentillförseln. Kaspiska havet delas in i en grundare norra halva och en djupare södra. De båda halvorna skiljs åt av en grundare passage som förbinder halvöarna Apsjeron (i Azerbajdzjan) och Tjeleken (i Turkmenistan) på var sin sida om sjön. Till sjön räknas också den mycket grunda bukten Kara-Bogaz-Göl just norr om Tsjeleken-halvön, men denna bukt håller på att förvandlas till en salt sumpmark och är i det närmaste avskärd från Kaspiska havet av en landremsa. Kategori:Sjöar Kategori:Centralasien ja:カスピ海 ko:카스피 해

Svarta havet

Svarta havet är ett bihav till Medelhavet, beläget mellan Mindre Asien och sydöstra Europa. Länder med kust mot Svarta havet (medurs med start i norr):
- Ukraina
- Ryssland
- Georgien
- Turkiet
- Bulgarien
- Rumänien Havet står i sydväst genom Bosporen, Marmarasjön och sundet vid Dardanellerna i förbindelse med Medelhavet och i nordöst genom sundet vid Kertj med Azovska sjön, som kan betraktas som en förgrening av Svarta havet. Vattenytans största längd, nära sammanfallande med 42:a breddgraden, är 1 187 kilometer och dess största bredd är 613 kilometer. Den minsta bredden mellan Krims sydligaste udde och Kap Kerempe är 229 kilometer. Arealen är cirka 424 000 kvadratkilometer och djupet når 2 244 meter. Svarta havet erhöll sitt benämning av turkar och tatarer på grund av sina dimmor och stormar. Från Bosporen till Kap Emine på Balkan är kusten brant och har en större inskärning, som kallas Burgaski zaliv. Vidare åt norr, förbi Varna och genom det så kallade Dobrudsja till Donaus mynningar, är den däremot lågland och blir vid utloppet av nämnda flod, som årligen avsätter omkring 82 miljoner kubikmeter sand och lera, sönderskuren i en mängd träsk och bankar. Även norr om Donau är kusten låg och kantad av laguner. På Krim höjer sig kusten åter och den består där av en brant bergskedja av kalkformation. På Krim märks åtskilliga vikar med goda hamnar, såsom Jevpatorija, Sevastopol, Balaklava och Feodosija. Halvöarna Kertj och Taman, vilka båda skiljer Azovska sjön från Svarta havet, är till större delen låga och sandiga. Den senare är uppfylld av saltträsk och laguner. Den omständigheten att dylika vattensamlingar vidare sträcker sig upp mot Don och österut till Astrahan visar tydligt på en forntida förbindelse mellan Kaspiska havet och Svarta havet, vilken fanns ännu under kvartärtiden. Först senare bröt sig Svarta havet ett utlopp till Medelhavet. På andra sidan om Tamanhalvön närmar sig bergskedjan Kaukasus kusten och följer den till Rionis floddal. Från Batumi, nära turkiska gränsen, vidtar Mindre Asiens kustberg, som endast med korta avbrott löper efter Svarta havets hela södra kust. På grund av de branta stränderna finns på denna sträcka endast ett fåtal goda ankarplatser. Städer av vikt vid Svarta havet är, utom de redan nämnda: Constanta, Odessa, Tuapse, Sotji, Sochumi, Trabzon, Samsun och Zonguldak. Tillflödena Donau, Dnestr, Dnjepr, Don, Kuban, Kizilirmak med flera, är både många och stora. Deras flodområde uppgår till 2 087 060 kvadratkilometer. På grund av flodernas olika vattenstånd är emellertid den vattenmassa, som tillförs havet, högst växlande. Den är störst i maj till juni, minst i februari. Som en naturlig följd av det rika tillflödet av sött vatten är Svarta havets salthalt (1,5–1,8 procent) knappt hälften så stor som Medelhavets. Dess temperatur är i allmänhet lägre än man kunde vänta av det sydliga läget. Sommarisotermen för 19,6 °C följer den norra kusten och den för 21 °C den södra. Vid två tillfällen, åren 401 och 762, vet man att hela havet varit fruset. Medelhavsvattnet strömmar som en salt underström genom Bosporen in i Svarta havet, medan ytvattnet med stark ström går från Svarta havet genom Bosporen till Medelhavet. De härskande vindarna är vanligen under sommaren nordostvinden, under vintern sydliga och sydöstliga vindar. Dimmor förekommer ofta, och häftiga stormar uppkommer plötsligt. Ebb och flod är endast obetydligt märkbara. Med avseende på djurlivet har Svarta havet stor likhet med Kaspiska havet men å andra sidan finns även flera för Medelhavet kännetecknande arter. Vid de stora flodmynningarna lever stören, i saltare vatten förekommer makrill och tonfisk i mängd. Däremot fann en rysk expedition att inget djurliv existerar i djupare vattenområden, till följd av den rikliga förekomsten av svavelväte. Kategori:Hav ja:黒海 ko:흑해 th:ทะเลดำ

Bosporen

Bosporen (från grekiskans Bosporos, "boskapsvadstället") är det sund vid Istanbul i Turkiet som skiljer europeiska Balkan och asiatiska Anatolien från varandra. Det utgör, tillsammans med Marmarasjön och Dardanellerna, Svarta havets förbindelse med Medelhavet. Kategori:Sund Kategori:Turkiets geografi Kategori:Istanbul ja:ボスポラス海峡 ko:보스포루스 해협

Dardanellerna

Dardanellerna (Hellesponten; turkiska: Çanakkale Boğazı) är ett sund i Turkiet som förbinder Egeiska havet med Marmarasjön och avskiljer Gallipolihalvön på Balkan och nordvästra Mindre Asiens kust. De större städerna på sundet kuster är Çanakkale (som fått sitt namn av de berömda slott som kantar sundet; kale betyder slott på turkiska), Larseki och Gelibolu (Gallipoli). Genom historien har sundet haft stor strategisk betydelse. Exempelvis utkämpades det Trojanska krigets avgörande slag på sundets asiatiska sida. Den persiske kungen Xerxes och efter honom Alexanders arméer korsade sundet i motsatta riktningar för att erövra varandras länder. De slott som kantar sundet tillkom under den osmanska tiden. De första två, de "gamla slotten", uppfördes vid Abydos och Sestos 1456 av Mehmet II kort efter Konstantinopels fall och de "nya slotten" 1658 vid sundets öppning mot Egeiska havet. Under första världskriget misslyckades de allierade att ta kontrollen över sundet. Ett nederlag som officellt tillkännagavs den 18 mars 1915 och vars kostnader i människoliv (se ANZAC) nästan gjorde slut på Winston Churchills karriär.

Externa länkar


- [http://www.pbase.com/dosseman/canakkale_turkey Bilder från Çanakkale]
- [http://www.turkishclass.com/turkey_pictures_gallery_46 Bilder från Çanakkale] Kategori:Sund Kategori:Turkiets geografi ja:ダーダネルス海峡 ko:다르다넬스 해협

Europa (mytologi)

Europa (Ευπώπα) i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Se även


- Ovidius: Metamorfoser
- Mytologi: Övernaturlig avlelse Kategori:Personer i grekisk mytologi ja:エウロパ ko:에우로파 (신화)

Fenicien

Fenicien var ett historiskt konglomerat av stadsstater i sydöstra medelhavsområdet vid nuvarande Libanon och Syrien. Invånarna kallades fenicier (eller feniker) och de talade fenikiska.

Se även


- Antikens kolonier Kategori:Ej längre existerande riken och länder Kategori:Främre Orienten ja:フェニキア

Kreta

Kreta, grekisk ö i Medelhavet. Kreta är ett av Greklands tretton distrikt. Det uppdelas i de fyra prefekturerna Chania, Heraklion, Lasithi och Rethymno.

Geografi

Kreta är 250 km lång och 60 km bred och därmed störst av de grekiska öarna. Ön är Medelhavets femte största ö och har en yta på 8 335 km2. Kreta ligger längs 35:e breddgraden, vilket är i jämnhöjd med bland annat norra delarna av Marocko, Algeriet och Tunisien. Det finns fyra stora bergskedjor på Kreta: Lefka Ori (Vita bergen), Psiloritisbergen (Idabergen), Lasithibergen och Sitiabergen. Kretas högsta berg finns i Psiloritisbergen; berget Ida eller Psiloritisberget, som är 2456 m högt.
Det finns många högplatåer i bergskedjorna, där jorden är bördig och odlingsklimatet gynnsamt. Där odlas bland annat oliver, vin och frukt. Kretas längsta flod, Geropotamus, är 45 km lång. Den längsta bergsklyftan är Samaria-ravinen i Lefka Ori. Den är 17 km lång och faller 1200 m. Det finns bara en insjö på ön, sjön Kournas. Kretas största stad är Heraklion, som är Greklands femte största stad. Strax söder om Heraklion ligger det minoiska palatset Knossos. Kreta har ett stort antal turistorter som t ex Agia Pelagia.

Historia

Stenålder och bronsålder

De första människorna som kom till Kreta var troligen från Mindre Asien eller Afrika. De kom på 6000-talet f Kr och levde ett stenåldersliv. Mellan 3000 och 2500 f Kr kom nya immigranter från Mindre Asien och de stora civilisationerna där. Man började bryta koppar på Kreta och detta inledde öns bronsålder. Man byggde städer och började odla vin och olivträd och man hade ett stort handelsutbyte med andra länder.

Den minoiska civilisationen

Från 1900 f Kr byggdes de stora palatsen vid Knossos, Faistos och Malia och man kallar den här perioden för den minoiska civilisationen. Runt 1700 f Kr utvecklades en skrift som nu kallas linear A. Denna har aldrig blivit dechiffrerad. Vid 1700 f Kr förstördes palatsen, troligen av en jordbävning, men byggdes upp igen, denna gång ännu större och mer arkitektoniskt utvecklade. Även städerna och byarna återuppbyggdes och handeln blomstrade. Ungefär 1450 f Kr förstördes även de nya palatsen, och man är inte helt säker på orsaken. Tidigare har man trott att ett stort vulkanutbrott på ön Santorini skulle ha förstört byggnaderna på Kreta, men en annan teori hävdar att mykenerna förstörde den minoiska civilisationen. Mykenerna hade från denna tid total kontroll över Kreta. De återuppbyggde Knossos och några mindre palats. Vid 1100 f Kr överföll dorerna från Balkan Kreta och tog kontroll över ön, vilket innebar det definitiva slutet för den minoiska civilisationen. Med dorerna kom järnåldern, eftersom de hade med sig verktyg och vapen i järn.

Romarriket och det bysantinska riket

Vid 100-talet f Kr hade romarna erövrat det mesta av Grekland och 69 f Kr invaderade de Kreta, men det tog tre år innan ön var helt besegrad. Kreta kom att tillhöra den romerska provinsen Cyrenaika, dit även Egypten och andra delar av Nordafrika hörde. Huvudstaden i denna provins blev den kretensiska staden Gortyn. Ruinerna av denna stad finns strax väster om den nutida staden Agii Dheka. Romarna byggde vägar och akvedukter och flera hundra fredliga och välmående år följde. År 59 kom aposteln Paulus och förde med sig kristendomen. År 395 delades det romerska riket och Kreta hamnade i det östromerska riket som styrdes från Konstantinopel (nuvarande Istanbul). 824 erövrades Kreta av arabiska pirater. Då hade det romerska riket fallit samman och läget var kaotiskt runt hela Medelhavet. Araberna byggde bland annat en borg på en plats som hette Heraclium. Där ligger idag huvudstaden Heraklion. 921 erövrade det bysantinska riket (som styrdes från Konstantinopel) Kreta och ett visst välstånd återkom. 1204 angreps Konstantinopel av det fjärde korståget och det bysantinska riket föll. Kreta såldes för en mindre summa till Venedig. Venetianarna styrde ön med hård hand. Skatterna var höga och man exploaterade skogen och jordbruket. Befolkningen gjorde uppror minst tio gånger.

Det osmanska riket

1645 erövrade det osmanska riket Kreta från Venedig. Staden Heraklion gjorde dock motstånd och var belägrad i 21 år innan man gav upp. Under de kommande 200 åren styrde turkarna ön och även nu beskattade man folket hårt. Man tvingade också människor att omvända sig till islam. Befolkningen gjorde många uppror, första gången 1770. 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och 1832 blev Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna stat, utan styrdes av Egypten innan ön återlämnades till turkarna.

Självständigheten och den tyska ockupationen

1898 blev slutligen Kreta självständigt, med hjälp av bland andra Storbritannien. De flesta av Kretas invånare ville ha en union med Grekland, och en sådan kom till stånd 30 maj 1913. Den 21 maj 1941 började den tyska invasionen av Kreta. Efter en vecka hade tyskarna vunnit och ockuperade ön fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner, vilka tyskarna hämnade genom att bränna ner hela byar. Efter andra världskriget återhämtade sig Kreta ganska snabbt tack vare sitt jordbruk och, från 1960-talet, även turismen.

Se även


- Minoisk konst Kategori:Greklands öar ja:クレタ島

Minos

Minos var i grekisk mytologi kung på Kreta, make till Pasifaë Minos, en viktig gestalt i den grekiska mytologin, levde i sitt labyrintliknande palats i staden Knossos. Mycket av hans gestalt kommer sig av hans opposition till havsguden Poseidon. Denne gav Minos en tjur som offergåva men Minos valde att behålla det ståtliga djuret. Som straff lät Poseidon kungens hustru Pasifaë förälska sig i tjuren och hon födde därefter monstret Minotauros, hälften människa, hälften tjur. I skam dolde kungen monstret inne i palatsets labyrinter som uppfinnaren Daidalos byggt åt honom. Nu var Minos dessutom i konflikt med den gryende maktfaktorn Aten och bela staden med tributet att regelbundet sända unga atenare som offer till Minotauros. Detta fortgick till dess hjälten Theseus satte stopp för det. Minos är även namnet på ett enklare 3D-CADprogram som är freeware och kan laddas ner gratis från internet.

Se även


- Ariadne
- Faidra Kategori:Grekisk mytologi ja:ミノス

Semitiska

Semitiska språk är en språkgrupp under afroasiatiska språk.

Semitiska språk i storleksordning

Totalt talas semitiska språk av ca 200 miljoner människor.
- Arabiska (170 miljoner talare)
  - Maltesiska (330 000 talare)
- Arameiska (17,5 miljoner)
  - Turabdinska (ca 1,5 miljoner)
  - Urmiska
- Amhariska (15 miljoner talare)
- Hebreiska (6 miljoner talare)
- Tigrinska (4 miljoner talare)
- Guragespråk - (700 000 talare i Etiopien)
- Tigre - (200 000 talare i Eritrea)
- Harari - (15 000 talare i Etiopien)
- Sydarabiska språk
  - Mehri, jibbali och soqotri (tillsammans ca 50000 talare)
- Utdöda semitiska språk
  - T.ex. akkadiska (fornassyriska), eblaitiska, amoritiska, ugaritiska, feniciska (forna Libanon) och sabeiska.
- Forntida semitiska språk (som övergått till en annan språkgrupp)
  - Arameiska (idag nyarameiska), syrianska/arameer, assyriska/assyrier, babylonier-kaldeer/kaldeiska. Kallas på det egna språket suroyo/suraya.
  - Kanaaniska (idag hebreiska),
  - Geez (idag tigrinska) samt
  - gammalarabiska som fortfarande används som talspråk. Kategori:Semitiska språk ja:セム語派

Akkadiska

Akkadiska är samlingsbeteckning på tre närbesläktade östsemitiska dialekter, gammalakkadiska, babylonska och assyriska, vilka är belagda i skriftliga källor från Mesopotamien under perioden från omkring 2500 f.Kr. till första århundradet efter den kristna tideräkningens början. Som talat språk hade akkadiskan vid den sistnämnda tidpunkten sannolikt sedan länge ersatts av arameiska. Den mellanbabylonska språkformen användes även som ett lingua franca i Främre Orienten och är belagd, ofta i former påverkade av språkliga substrata som exempelvis kanaaneiska, i dokument från andra delar av regionen, exempelvis de s.k. Amarnabreven. Kategori:Semitiska språk Kategori:Utdöda språk ja:アッカド語

Asien

Asien är jordens största och folkrikaste världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå genom Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Geografi

Norra Asien

Denna term är ovanlig hos geografer, men refererar oftast till Rysslands asiatiska del, som är mer känd som Sibirien. Ibland inkluderas även norra delar av andra asiatiska länder, såsom Kazakstan, i norra Asien.

Centralasien

Det finns ingen absolut definition på hur denna term ska användas. Generellt syftar Centralasien på:
- de forna sovjetiska centralasiatiska staterna, det vill säga Kazakstan (förutom delen av landet som ligger i Europa), Uzbekistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Kirgizistan.
- Mongoliet och Xinjiang i västra Kina
- Afghanistan inkluderas ibland.
- före detta sovjetstater i asiatiska Kaukasien (inkluderas sällan).

Östasien (eller Fjärranöstern)

Detta område inkluderar:
- Stilla havet-öarna som utgör Taiwan och Japan.
- Nord- Sydkorea på Koreahalvön.
- Kina, men ibland enbart dess östra delar. Ibland inkluderas även Mongoliet och Vietnam i Östasien. I mer informella sammanhang inkluderas även ibland Sydöstasien i Östasien.

Sydöstasien

Denna region inkluderar Malackahalvön, Indokina samt öar i Indiska oceanen och Stilla havet. Staterna regionen inkluderar är:
- I Indokina; Myanmar, Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam.
- Malaysia, Brunei, Filippinerna, Singapore och Indonesien, som dock har vissa delar i Oceanien. Ibland inkluderas även Östtimor. Staten Malaysia delas i två av Sydkinesiska havet, och har därmed både en del på fastlandet och en ödel.

Sydasien (eller Indiska halvön)

Sydasien kallas ibland Indiska halvön. Regionen inkluderar:
- staterna runt Himalaya, nämligen Indien, Pakistan, Nepal, Bhutan och Bangladesh.
- östaterna i Indiska oceanen, nämligen Sri Lanka och Maldiverna.

Sydvästasien (eller Västasien)

Denna region kallas även Mellanöstern, som är en vanligare term i Europa och Amerika. Sydvästasien inkluderar:
- Anatolien (Mindre Asien), som utgörs av Turkiet.
- Östaten Cypern i Medelhavet.
- Levanten, som inkluderar Syrien, Israel, Jordanien, Libanon, Irak och den asiatiska delen av Egypten.
- Arabiska halvön, som inkluderar Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar, Oman, Jemen och ibland Kuwait.
- Kaukasusregionen, som inkluderar Armenien, en liten bit av Ryssland, och nästan hela Georgien och Azerbajdzjan.
- Iranska platån, som inkluderar Iran och delar av andra stater.

Asiens självständiga stater


- Afghanistan
- Armenien
- Azerbajdzjan
- Bangladesh
- Bahrain
- Bhutan
- Brunei
- Burma (Myanmar)
- Cypern
- Filippinerna
- Förenade Arabemiraten
- Georgien
- Indien
- Indonesien
- Irak
- Iran
- Israel
- Japan
- Jordanien
- Kambodja
- Kazakstan (delvis i Europa)
- Kina
- Kirgizistan
- Kuwait
- Laos
- Libanon
- Malaysia
- Maldiverna
- Mongoliet
- Nepal
- Nordkorea
- Oman
- Pakistan
- Qatar
- Ryssland (delvis i Europa)
- Saudiarabien
- Singapore
- Sri Lanka
- Sydkorea
- Syrien
- Tadzjikistan
- Thailand
- Taiwan
- Turkiet (delvis i Europa)
- Turkmenistan
- Uzbekistan
- Vietnam
- Yemen
- Östtimor

Kolonier och områden med begränsad självständighet


- British Indian Ocean Territory
- Hongkong
- Macau
- Palestinska självstyret

Se även


- Mindre Asien
- Eurasien Kategori:AsienKategori:Världsdelar ja:アジア ko:아시아 ms:Asia simple:Asia th:ทวีปเอเชีย zh-min-nan:A-chiu

Människor


Homo sapiens idaltu (utdöd)
Homo sapiens sapiens Människan, Homo sapiens sapiens (latin: homo, människa; sapio, vis, tänkande, med urskiljningsförmåga), kallas även den förståndiga eller moderna människan, är en art av ordningen primater (tillsammans med människoapor och apor) av familjen hominider (Afrikas människoapor bland annat våra förfäder, jämför hominoider, homininer) av släktet homo (tillsammans med neandertalmänniskan och Homo floresiensis). Utmärkande för människan är artens kombination av bipedalism (tvåbenthet), anpassningsbarhet (kläder, verktyg etc), finmotorik (händer och fingrar), förmåga till abstrakt tänkande (att visa emotioner (känslor) och empati (medkänsla), urskilja kausalitet (orsakssamband), tolka språk, symboler etc) och, hävdar somliga, självmedvetande. Ingen av dessa egenskaper är egentligen unika för människan var för sig, utan återfinns hos olika djurarter – från insekter till apor och valar. Detta har gjort att människan kunnat utveckla samhälle, religion, vetenskap, teknik och konst. Den här artikel berör människan som art i förhållande till andra arter, hur denna relation utvecklats med tiden och historien om hur människor utvecklat sin kunskap därom. Människans kropp beskrivs i t.ex. människokroppen, anatomi och fysiologi. Människan som social varelse i kultur, samhälle, historia etc. Individers beteende i t.ex. psykologi, sociologi. Se även politik, religion, medicin, genetik, fortplantning. Studiet av människan brukar delas upp i olika ämnesområden. Studiet av människan kallas antropologi och läran om den den mänskliga evolutionen kallas paleoantropologi. Studiet av det mänskliga beteendet utifrån neutrala etologiska perspektiv kallas humanetologi. Studiet av vår hälsa mm, kallas humanmedicin.

Människans utveckling

: Huvudartikel: Människans utveckling Studiet av arten människa utveckling omfattar flera vetenskapliga grenar varav antropologi och genetik är de viktigaste. Dessa vetenskaper studerar homininer (alla tvåbenta primater, t.ex. Australopithecus) i allmänhet men ägnar kanske störst intresse åt vårt eget släkte homo. Biolologiskt definieras människan som som hominider av arten Homo spaiens, av vilken den enda nu levande underarten är Homo sapiens sapiens. I allmänhet betraktas denna underart även som den enda levande av släktet Homo, men somliga forskare anser att släktet schimpanser med de två arterna vanlig schimpans (Pan troglodytes) och dvärgschimpans (Pan paniscus, kallas även bonobo) borde omklassificeras som Homo troglotydes respektive Homo paniscus eftersom de är så nära besläktade med människan. [http://news.nationalgeographic.com/news/2003/05/0520_030520_chimpanzees.html NG, maj 2003] Efter att fullständigt ha kartlagt genomsekvenserna hos människan och schimpansen kunde man konstatera att efter sex miljoner års separat utveckling är skillnaden mellan dem ungefär tio gånger större än mellan två människor som inte är släkt med varandra och ungefär tio gånger mindre än mellan råttor och möss. [http://news.ft.com/cms/s/43445728-1a44-11da-b279-00000e2511c8.html] Man har uppskattat att människans utvecklingslinje skiljdes åt från schimpansen för omkring fem miljoner år sedan och från gorillans för omkring åtta miljoner år sedan. 2001 hittade man dock ett omkring sju miljoner år gammalt hominint kranium, klassificerad som Sahelanthropus tchadensis i Tchad vilket gav en antydan om att utveckling gått skilda vägar ändå tidigare. Det finns två huvudsakliga vetenskapliga teorier om människans ursprung: Antingen uppstod människan i Afrika och spred sig därifrån ut över världen och komkurrerade ut andra hominider eller utvecklades människan ur flera åtminstone delvis isolerade populationer av hominider. ; 65 MÅS • Paleogen: Adapiformes ; 35-25 MÅS • Oligocen: primater, pongider, hominider ; 10 MÅS • Miocen: Ramapithecus ; 7 MÅS Ramapithecus
- Homininer: Ett tjugotal tvåbenta primater
  - Sahelanthropus tchadensis (7 MÅS) - möjligen den första tvåbenta primaten med hjärna som en schimpans och tänder m.fl. drag liknande en människas.
  - schimpanser, bononoer, gorillor,