Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Italien

Italien

Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica Italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.

Historia

Huvudartikel: Italiens historia Italien blev en nation 1861 när halvöns stadsstater tillsammans med Sardinien och Sicilien enades under kung Viktor Emanuel II. Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Hans förödande allians med Nazityskland ledde till att Italien besegrades i andra världskriget. 1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Klimat och miljö

I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpinskt och i söder där det är hett och torrt. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig. Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.

Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.

Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga. Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg.

Diverse fakta


- Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
- Lägsta punkt: havsytan (0 meter)
- Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
- Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
- Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
- Religiös tillhörighet: övervägande katoliker, men även grupper av protestanter, judar och muslimer
- Språk: italienska (officiellt språk), tyska (vissa delar av regionen Trentino-Alto Adige är tysktalande), franska (en liten fransktalande minoritet i regionen Valle d'Aosta), slovenska (slovensk-talande minoritet i området kring Trieste-Gorizia)
- Nationaldag: Republikens dag 2 juni

Administrativ indelning

Huvudartikel: Italiens regioner och provinser Italien är indelat i 20 regioner, vilka är indelade i totalt 103 provinser. Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Se även


- Fascismen i Italien
- Mezzogiorno Kategori:Europas länder Kategori:Italien als:Italien fiu-vro:Itaalia ja:イタリア ko:이탈리아 ms:Itali simple:Italy th:ประเทศอิตาลี zh-min-nan:Italia

Italienska

Italienska, romanskt språk som talas av ungefär 70 miljoner människor, varav de flesta i Italien. Den italienska som talas idag är till stora delar baserad på toscanska dialekter och kan sägas vara ett mellanting av dialekterna som talas i Italiens södra delar och de norra delarnas galloromanska dialekt. Den sedan länge etablerade toscanska språkstandarden har de senaste årtiondena börjat bli influerad av den typ av italienska som talas i Milano, Italiens ekonomiska nav.

Historik

Historien av italienska är komplex, men nutidsstandarden för språket är väldigt skapad av fall som är relativt färska. De äldsta texterna som kan definitivt kallas italienska (mittemot italienskas föregångaren vulgärlatin) är några juridiska formler från regionen av Benevento, daterad circa 960-963 C.E. Italienska normaliserades först på 1300-talet av Dante Alighieri, som blandade några sydliga dialekter, särskilt sicilienska, med hans tuscaniska modersmål i de episka dikterna som kollektivt kallades Commedia (det lär vara Boccaccio som senare lade till epitetet divina i titeln).

Geografisk fördelning

Italienska är det officiella språket i Italien, San Marino och dessutom i de schweiziska kantonerna Ticino och Graubünden. Det är även det andra officiella språket i Vatikanstaten samt på den kroatiska halvön Istrien som hörde till Italien mellan världskrigen. Italienska talas också av stora invandrargrupper i Luxemburg, USA, Venezuela, Brasilien, Kanada, Argentina och Australien. Språket talas även i närliggande länder som Albanien och Malta. De flesta invånare i den albanska staden Shkodra är tvåspråkiga, med italienska som andra språk. Nämnas kan också att mindre italiensktalande grupper finns i de delar av Afrika som förr stått under italienskt styre, såsom Somalia, Libyen och Eritrea.

Grammatik

Italienska substantiv är antingen maskulinum eller femininum. Substantiv som slutar på -o är oftast maskulina och substantiv som slutar på -a är oftast feminina. Substantiv som slutar på -e kan vara antingen maskulina eller feminina. Substantiv på -o och -e får i pluralis ändelsen -i och feminina substantiv på -a får ändelsen -e.

Obestämd artikel

Obestämda artikeln (en, ett) heter i maskulinum un och i femininum una. Formen uno i maskulinum används framför ord som börjar på s framför konsonant eller på gn, ps, x eller z. I femininum förkortas una till un framför ord som börjar på vokal.

Bestämd artikel

Bestämda artikeln heter i maskulinum il, och i femininum la. Framför ord som börjar på vokal används både i maskulinum och femininum l. I maskulinum används lo framför ord som börjar på s framför konsonant eller på gn, ps, x eller z. I pluralis heter bestämda artikeln i maskulinum i, i femininum le. I maskulinum används gli framför ord som börjar på vokal, på s plus konsonant, på gn, ps, x eller z.

Verb

Verben böjs till skillnad från svenskan i många olika tempus och dessutom i två modus. Det talas oftast om tre konjugationer: första (i infinitiv slutar verbet på -are), andra (slutar på -ere) och tredje (slutar på -ire). Vissa av verben i tredje deklinationen är så kallade "isc-verb", som skjuter in "isc" på 1:a, 2:a och 3:e person singular samt 3:e person plural. Mönsterverb: parlare (tala), credere (tro), servire (tjäna), capire (förstå - "isc-verb"): Parlare
Infinitiv: parlare
Particip: parlato
Presens particip: parlante
Gerundivum: parlando
Nominativo:
PresenteImperfettoPass remotoFuturoCondizionaleImperativo
jagparloparlavoparlaiparleròparlerei-
duparliparlaviparlastiparleraiparlerestiparla
han/hon/Niparlaparlavaparlòparleràparlerebbeparli
viparliamoparlavamoparlammoparleremoparleremmoparliamo
niparlateparlavateparlasteparlereteparleresteparlate
de/flera Niparlanoparlavanoparlaranoparlerannoparlerebberoparlino
Congiuntivo:
PresenteImperfetto
jagparliparlassi
duparliparlassi
han/hon/Niparliparlasse
viparliamoparlassimo
niparliateparlaste
de/flera Niparlinoparlassero
Credere
Infinitiv: credere
Particip: creduto
Presens particip: credente
Gerundivum: credendo
Nominativo:
PresenteImperfettoPass remotoFuturoCondizionaleImperativo
jagcredocredevocredeicrederòcrederei-
ducredicredevicredesticrederaicrederesticredi
han/hon/Nicredecredevacredòcrederàcrederebbecreda
vicrediamocredevamocredemmocrederemocrederemmocrediamo
nicredetecredevatecredestecrederetecrederestecredete
de/flera Nicredonocredevanocrederonocrederannocrederebberocredano
Congiuntivo:
PresenteImperfetto
jagcredacredessi
ducredacredessi
han/hon/Nicredacredesse
vicrediamocredessimo
nicrediatecredeste
de/flera Nicredanocredessero
Servire
Infinitiv: credere
Particip: creduto
Presens particip: credente
Gerundivum: credendo
Nominativo:
PresenteImperfettoPass remotoFuturoCondizionaleImperativo
jagservoservivoserviiserviròservirei-
duserviserviviservistiserviraiservirestiservi
han/hon/Niserveservivaservìserviràservirebbeserva
viserviamoservivamoservimmoserviremoserviremmoserviamo
niserviteservivateservisteservireteserviresteservite
de/flera Niservonoservivanoservironoservirannoservirebberoservano
Congiuntivo:
PresenteImperfetto
jagservaservissi
duservaservissi
han/hon/Niservaservisse
viserviamoservissimo
niserviateserviste
de/flera Niservanoservissero
Capire
Infinitiv: capire
Particip: capito
Presens particip: capente
Gerundivum: capendo
Nominativo:
PresenteImperfettoPass remotoFuturoCondizionaleImperativo
jagcapiscocapivocapiicapiròcapirei-
ducapiscicapivicapisticapiraicapiresticapsci
han/hon/Nicapiscecapivacapìcapiràcapirebbecapisca
vicapiamocapivamocapimmocapiremocapiremmocapiamo
nicapitecapivatecapistecapiretecapirestecapite
de/flera Nicapisconocapivanocapironocapirannocapirebberocapiscano
Congiuntivo:
PresenteImperfetto
jagcapiscacapissi
ducapiscacapissi
han/hon/Nicapiscacapisse
vicapiamocapissimo
nicapiatecapiste
de/flera Nicapiscanocapissero
Presente: Presens. Används som i svenskan, utan nämnvärda undantag; "parlo svedese" (jag talar svenska).
Imperfetto: Imperfekt. Används oftast vid upprepade handlingar; "andavo a piedi alla città ogni giorno" (jag gick till stan till fots varje dag).
Passato prossimo: Perfekt. Används vid nyliga enstaka händelser; "ieri sera ho parlato con Luigi" (igårkväll pratade jag med Luigi). Böjs med antingen avere (ha) eller essere (vara) som temporalt hjälpverb samt participet (parlato).
Passato remoto: Saknar motsvarighet i svenskan. Används ej i dagligt tal, uteslutande i litterära sammanhang för att beskriva en enstaka händelse. Kan användas för att beskriva något som hände för väldigt länge sedan. "Dante nacque 1265" (Dante föddes 1265).
Trapassato prossimo: Pluskvamperfekt. Används på samma sätt som i svenskan; "avevano già parlato quando sono venuto" (de hade redan talat när jag kom). Här går, precis som på svenska, "hade" (avevano) i imperfekt.
Trapassato remoto: Saknar motsvarighet i svenskan. Används för att uttrycka "dåtid i dåtid", precis som trapassato prossimo, men detta när huvudverbet står i passato remoto; "la bambina cominciò piangere dopo che ebbe capito che la sua bambola era rotta" (flickan började att gråta efter att hon hade förstått att hennes docka gått sönder).
Futuro: Futurum. Används som i svenskan, samt även vid vissa antaganden. "- Che ora è? - Saranno le undici." (- Vad är klockan? - Den är (kanske, omkring) elva.)
Condizionale: Konditionalis. Används på samma sätt som i svenskan, ibland kan dock det infinita verbet utelämnas: "vorrei un caffè, per favore" (jag skulle vilja ha en kopp kaffe, tack).
Congiuntivo presente: Presens konjunktiv. Används av puritaner och i litterära sammanhang, oftast efterföljande "che" (bl.a. "att"); "credo che lei faccia finta di essere innamorata" (jag tror att låtsas vara förälskad).
Congiuntivo imperfetto: Imperfekt konjunktiv. Används på samma sätt som presensformen när det andra verbet står i imperfekt; "credevo che lei faccesse finta di essere innamorata" (jag trodde att hon låtsades vara förälskad). Används även tillsammans med condizionale för att uttrycka "om ... vore ... så skulle ..."; "se fossi ricco andrei in Italia" (om jag vore rik så skulle jag åka till Italien).

Tredje konjugationen
Verben som slutar på -ire kan alltså vara "vanliga" ire-verb eller så kallade "isc-verb". Det finns en regel för att se vad ett verb är, men som brukligt är finns det så klart undantag.
Vanliga -ire: servire, partire, mentire (tjäna, avresa, ljuga)
"isc-": fallire, finire, sparire (misslyckas, sluta, försvinna)
Om de två bokstäverna som står innan "ire" antingen är likadana konsonanter (fallire) eller en vokal och en konsonant (finire, sparire) är verbet till största sannolikhet ett "isc-verb".

Externa länkar


- [http://www.ur.se/italiano Kurs i italienska från Utbildningsradion] Kategori:Italienska Kategori:Romanska språk Kategori:EU-språk ja:イタリア語 simple:Italian

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.

Landformer

Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.

Floder

Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.

Berg

Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar

Den största sjön är Ladoga.

Öar

Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.

Klimat

Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.

Natur

Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.

Demografi

Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.

Språk

Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.

Religion

Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.

Politik

Huvudartikel: Politik i Europa

Europeiska politiska organisationer

I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.

Stater

EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.

Områden med särskild status

Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)

Organisationer


- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:EuropaKategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

Apenninska halvön

Apenninska halvön, halvö som ligger i Medelhavet och utgör huvuddelen av Italien. På halvön ligger även Vatikanstaten och San Marino som båda är självständiga stater. Temperaturen kan variera mycket mellan den södra och nordliga delen. Temperaturen kan vara nere i -15oC längst i norr medan det fortfarande är plusgrader i söder. Halvön har fått sitt namn av bergskedjan Apenninerna, som sträcker sig längs hela halvön. Ibland kallas halvön också för Italienska halvön, eftersom Italien ligger där. Det högsta berget heter Corno Grande. Apenninska halvön består av flera mindre delar. Kategori:Halvöar Kategori:Medelhavet Kategori:Italien ja:イタリア半島

Sicilien

Sicilien (italienska: Sicilia) är en italiensk ö och region i Medelhavet. Öns största stad tillika regionens huvudstad är Palermo. Palermo]

Historia

Innan greker och kartager koloniserade ön beboddes den enligt traditioner från antiken av tre folkgrupper kallade sikaner, sikeler och elymer. Under det andra puniska kriget spelade ön en stor roll då staden Syrakusa (italienska: Siracusa) allierade sig med Karthago. Den romerske fältherren Marcellus intog dock staden och kartagerna förlorade därmed en av sina viktigaste allierade. Ön är beryktad på grund av maffian. Den första maffiaorganisationen, Cosa Nostra, är siciliansk och många amerikanska maffiabossar har sicilianskt påbrå.

Se även


- Kungariket Sicilien och Bägge Sicilierna Kategori:Italienska öar Kategori:Italiens regioner ja:シチリア島 ko:시칠리아 zh-min-nan:Sicilia

Medelhavet

Medelhavet är ett hav som ligger mellan de tre kontinenterna Europa, Afrika och Asien med en yta på 2 620 254 km² (2 967 570 med Svarta havet och Azovska sjön inberäknat) med ett medeldjup på knappt 1 500 m. Från Gibraltar sund till Syriens kust är det 3 860 km, mellan Trieste och Stora Syrten 1 665 km och mellan Mindre Asiens sydkust och Nilens delta 460 km. Kustlängden är omkring 24 100 km och havets volym ungefär 4 250 000 km3.

Djup

Västra Medelhavet

Gibraltar sund, som är Medelhavets enda förbindelse med Atlanten, är inte grundast på sitt smalaste ställe 14,3 km öster om Tarifa utan den egentliga tröskeln mellan haven ligger betydligt längre västerut, nordväst om Cap Spartel där djupet är 320 m. Öster därom ökar djupet snabbt till omkring 700 m vid Tarifa, 1 000 m söder om Gibraltar och 1 400 m ytterligare längre österut. En sekundär tröskel på mindre än 1 000 m går över ön Alboran från den marockanska kusten till den spanska. Därefter följer Baleariska bäckenet där botten är jämnare med mycket branta kanter. Djupet är 2 400-2 900 m, endast öster om Menorca och väster om Sardinien överskrider djupet 3 000 m. Balearerna är förenade med Spanien genom en tröskel med ett maximalt djup på 825 m. Korsika och Sardinien åtskiljs av det mycket grunda Bonifatiosundet och de båda öarna är förbundna med Toskana via en tröskel vid öarna Capraja och Elba med ett maximalt djup på 400-500 m. En bred, ungefär 1 900 m djup tröskel sträcker sig mellan Sardinien och Tunisien och skiljer det Baleariska havet från Tyrrenska havet som når ned till ca 3 000 m, vid Pontinska öarna enda till 3 700 m. Det djupa och smala Messinasundet korsas mellan Sant' Agata och Punta del Pezzo av en tröskel på 105 m. Mellan Sicilien och Tunisien går gränsen mellan Medelhavets västra och östra huvudbäcken. Här ligger öarna Pantelleria, Lampedusa och ögruppen Malta ovanpå bankarna Adventurebanken, Skerkibanken och den ryktbara Grahamsbanken med sista återstoden av den plötsligt uppdykande och hastigt försvunna ön Ferdinandea.

Östra Medelhavet

Det östra s.k. Orientaliska eller Levantiska bäckenet omfattar hela Medelhavet öster om Malta och bort till Syriens kust. Joniska havet har ett maximalt djup på över 4 400 m men i övrigt överstiger djupet i östra medelhavet sällan 3 000 m. Utanför Rhodos har man uppmätt drygt 3 800 m. Djupet mellan Cypern och det asiatiska fastlandet understiger 1 000 m. Se vidare Adriatiska havet och Egeiska havet.

Länder

Egeiska havet Länderna som gränsar till Medelhavet är från Gibraltar och medurs med namngivna kuststräckor och vikar: # Spanien ## Costa del Sol ## Golfo de Almería ## Costa Blanca ## Costa del Azahar ## Costa Dorada ## Costa Brava # Frankrike ## Étang de Leucate ## Golfe de Lion ## Rivieran ## Cöte d'Azur # Monaco # Italien ## Liguriska havet ### Riviera di Ponente ### Riviera di Levante ## Tyrrenska havet ### Golfo di Gaeta ### Golfo di Salerno ### Golfo di Policastro ### Stretto di Messina ### Golfo di Castellammare ## Canale di Sicilia ## Golfo di Squillace ## Golfo di Taranto ## Adriatiska havet ### Golfo di Manfredonia # Malta ## Canale di Malta # Slovenien # Kroatien # Jugoslavien # Albanien # Grekland ## Joniska havet ### Korintiska viken ### Kyparissiska bukten (Arkadiabukten) ### Ambrakiska viken (Artaviken)
sydkusten
### Argoliska (Naupliaviken), ### Lakoniska viken (Marathonisiviken) och ### Messeniska viken (Koronviken) ## Egeiska havet ### Saroniska viken (Eginaviken) ### Pagaseiska viken (Voloviken) ### Maliska viken # Turkiet # Cypern # Syrien # Libanon # Israel # Egypten # Libyen ## Stora Syrten (Sidra) # Tunisien ## Lilla Syrten (Gabèsbukten) # Algeriet # Marocko

Öar

De största öarna i Medelhavet upptar omkring 100 000 km2 av havets yta. De är från öst till väst: # Cypern # Rhodos # Kreta # Malta # Sicilien # Sardinien # Korsika # Menorca # Mallorca # Ibiza

Floder

Många av Medelhavets egendomligheter beror på dess ställning till oceanen och dess ringa tillflöden. Den enda afrikanska floden av betydelse är Nilen och från den asiatiska kusten endast mindre kustfloder. Det är alltså i huvudsak från Europa som havet får sitt sötvattentillflöde. Efter Nilen, och bortsett från det starka tillflödet från Svarta havet, är det Po och därefter Rhône som står för tillflödet. Avdunstningen är till följd av det varma klimatet så stark att minst dubbelt så mycket vatten avdunstar som floderna tillför. Denna förlust motvägs av tillflödet av atlantvatten genom Gibraltarsund som, beroende på tidvattnet, varierar mellan +- 3,7-5,5 km/h. Medelhavet har alltså betydligt saltare vatten än oceanen, och salthalten är betydligt högre i östra Medelhavet än i västra; salthalten vid ytan i östra Medelhavet är den samma som bottenvattnet i de västra delarna. Medelhavets djupblå färg och transparenta vatten beror på dess höga salthalt och bristen på tillförseln av flodsediment. Eftersom Medelhavsvattnet är betydligt tyngre än det i Atlanten skapas vid Gibraltar en stark underström på ungefär 200 m djup av utgående salt vatten under vattentillflödet från Atlanten. Detta frånflöde är dock betydligt mindre än tillflödet. Ungefär samma förhållandet råder mellan Medelhavet och Svarta havet vid Bosporen. De centrala delarna av Medelhavet ligger lägre än oceanen men vid kuststräckorna kan det omvända förhållandet råda. Tröskeln vid Gibraltarsundet gör att temperaturen i Medelhavet förblir konstant vid ca 12°-13°C ända ned till botten, där Atlantens vatten håller en temperatur ungefär 3° på 1 800 m och 2°C på 4 000 m. I oceanen innehåller det djupare vattnet en viss halt syre, som möjliggör ett rikt djurliv även på de största djupen. Detta syre kommer med djuphavsströmmarna från polartrakterna där syret tillförts vid ytan. In i Medelhavet når inte detta vatten på grund av Gibraltartröskeln. Medelhavet har därför ett mycket fattigt djurliv i de djupaste delarna. Att det förekommer något liv alls tyder på att någon blandning mellan yt- och djupvatten ändå sker. Tidvattnet är föga märkbart i Medelhavet. Oceanens kraftiga ebb och flod försvinner snart öster om Gibraltarsund och det tidvatten som bildas inom Medelhavet själv är så svaga att de knappast märks. Mer iögonfallande än tidvattnet är strömmarna som uppstår i de trånga sunden. Det händer att flodvågor delas av öar och att dess båda delar inte möts samtidigt på öns andra sida. Följden kan då bli att det råder ebb på öns ena sida och flod på dess andra vilket kan orsaka våldsamma strömmar i vattnet. I Messinasundet kallas dessa tidvattenströmmar för Scylla och Charybdis. Även seichefenomenet uppträder i Euripossundet utanför den grekiska staden Chalkis. I övrigt kan inga stora regelbundna strömmar uppstå i ett så litet hav som Medelhavet.

Historia

Medelhavet kallades av den romerske historikern Sallustius Mare intestinum och av Pomponius Mela och Plinius den äldre för Mare Internum och först av senare författare för Mare mediterraneum, dvs ett medelhav. Medelhavet har genom hela historien varit en förmedlande länk mellan de tre kontinenter det fysiskt skiljer. Dess stränder utgjorde världens centrum under hela antiken och både långt dessförinnan och långt därefter. Först i.o.m. upptäckten av sjövägen till Indien och senare Amerika började fartygen ta andra vägar. Med öppnandet av Suezkanalen återvände en del av världens sjöfart till Medelhavet. : ... ja:地中海 ko:지중해 th:ทะเลเมดิเตอร์เรเนียน zh-min-nan:Tē-tiong-hái

Frankrike

Frankrike, egentligen Republiken Frankrike, är ett land i Västeuropa. Frankrike brukar sägas ha sex kanter: tre kuster mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet och tre landgränser: I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike är en av de stater som grundade EU.

Historia

:Huvudartikel: Frankrikes historia Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som kom att bli den romerska provinsen Gallien under 100-talet f.Kr.. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200-300 e.Kr. och Gallien invaderades därefter av germanska stammar, i första hand frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France syftar dock på Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France). Trots att den franska monarkin kan härledas ända tillbaka till 400-talet började inte landets existera som enhetlig statsbildning förrän i mitten av 800-talet då Karl den stores rike delades i en östlig del, sedermera Tyskland, och den västliga del som blev Frankrike. Karl den stores söner styrde landet fram till 987 då Hugo Capet, frankisk hertig och Paris' greve, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789. Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig Förste konsul. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Franrike för att störtas i.o.m. den andra republiken som i sin tur avlöstes av Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III. Han avsattes och avlöstes av den tredje republiken. Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första och andra världskriget men led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Under det krisartade året 1958 genomförde General de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati. Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrikes och Tyskland haft en central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll i det europeiska samarbetet kring Ekonomiska och monetära unionen. Frankrike är en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar och har kärnvapen. :Se även:
- Ludvig XIV av Frankrike
- Lista över Frankrikes statsöverhuvuden

Politik

: Huvudartiklar: Frankrikes politik Den femte republikens konstitution antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Konstitutionen stärkte statschefens position gentemot parlamentet och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ursprungligen 7 år). Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Presidenten tillsätter premiärminstern, leder regeringen, kan utlysa nyval till parlamentet, har makten över militären och är den som undertecknar internationella avtal. De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen (les députés de l'Assemblée nationale), den lagstiftande församlingen, tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen som därmed återspeglar majoriteten i nationalförsamlingen. Hälften av senatorerna (les sénateurs, f.n. 331, kommer att utökas till 346 fram till 2010) i nationalförsamlingens överhus (Sénat) tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har ett stark inflytande över nationalförsamlingens dagordning. Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring franska socialistpartiet (Parti Socialiste) och högern kring först RPR (Rassemblement Pour la République) därefter dess efterföljare UMP (Union pour un Mouvement Populaire eller Union pour la Majorité Présidentielle). Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 16% av rösterna i valen. De har sedan även haft stora strejker i Paris under senare år.

Administrativ uppdelning

Front National : Huvudartikel: Frankrikes administrativa uppdelning Frankrike är uppdelat i
- 26 regioner (régions), 22 inhemska och fyra översjöiska: Se Frankrikes regioner
- 100 departement (départements): Se Frankrikes departement
- 342 arrondisment (arrondissements): Se Frankrikes arrondissement
- 4 040 kantoner (cantons), inklusive 156 översjöiska: Se Frankrikes kantoner
- 36 679 kommuner (communes): Se Frankrikes kommuner Departementen är numererade och dessa nummer används som postnummer och på bilarnas registreringsskyltar. De översjöiska departementen är forna franska kolonier som numera åtnjuter samma eller motsvarande status som det egentliga Frankrike. De betraktas som delar av Frankrike (och därmed också EU) snarare än avhängiga territorier. De översjöiska territorierna och länderna utgör delar av den franska republiken men inte av Europa eller EU. Trots detta används euro som valuta även i dessa områden. De översjöiska kommunerna har en administrativ status mittemellan de översjöiska departementen och de översjöiska territorierna. Frankrike kontrollerar också ett antal öar i Indiska oceanen och Stilla havet: Nya Kaledonien, Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna och de Franska sydliga och Antarktiska territorierna. Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare: Frankrikes provinser. I Frankrike kallas motsvarigheten till landshövding Président du conseil général.

Geografi

Président du conseil général : Huvudartikel: Frankrikes geografi Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderslandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna. Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antaktis erkänns inte av de flesta länderna i världen). Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Alpernas högsta bergtopp Mont Blanc, 4 810 m. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna. Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och eras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum. : De större franska floderna är:
- Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela avrinningområde finns i Frankrike.
- Rhône - som födds i Schweiz och inträder i Franrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda franska flod rinna ut i Medelhavet vid Marseille.
- Seine - den enda större floden som mynnar ut i Engelska kanalen. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube.
- Garonne - som födds i Spanien men passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux.
- Meuse - födds i Frankrike men rinner ut i Belgien och Nederländerna
- Rhen - som utgör Frankrikes gräns mot Tyskland Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral- och Sirocconvindarna. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden. : Större eller kulturellt betydande franska städer: Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lille, Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy : Se även: Lista över Frankrikes städer, Lista över Frankrikes nationalparker

Ekonomi

: Huvudartikel: Frankrikes ekonomi Frankrike har en diversifierad marknadsekonomi med endast ett fåtal statsägda företag. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas till världens femte största efter USA, Japan, Tyskland och Storbritannien. Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina. Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjande i Västeuropa och den av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså väldigt hög. Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet på 1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är den enda europeiska nation som har en nationell rymdcenter. Den franska staten äger fortfarande en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten säljer bit för bit av sin andelar i företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings- och försvars- samt bankföretag. Frankrike sjösatte Euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen. Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta de som leder den europeiska integrationen inom EU. Frankrike lockar årligen 77 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51.7 miljoner) och USA (41.9 miljoner) enligt WTO (World Tourism Organisation). Det som lockar turisterna är många städer av stort kulturellt intresse; stora mängder bad- och skidorter; idylliska landskap och världsmetropolen Paris. : Se även: Lista över franska företag

Demografi

Religion

Frankrike är 75 % romerska katoliker, 6–7% muslimer (främst sunniter), 1,5 % protestanter, 1 % judar buddister m fl

Kultur


- Konstens historia: Frankrike
- Aubusson-tapet
- Gobeläng
- Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och kloster

Sport


- Frankrikes fotbollslandslag

Externa länkar


- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/fr.html CIA Factbook - France] Kategori:Europas länder kategori:Frankrike als:Frankreich fiu-vro:Prantsusmaa ja:フランス ko:프랑스 ms:Perancis simple:France th:ประเทศฝรั่งเศส zh-min-nan:Hoat-kok

Österrike

Österrike är en förbundsrepublik i Centraleuropa, som gränsar till Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Italien, Schweiz och Liechtenstein. Huvudstaden heter Wien. Andra viktiga städer är Graz, Innsbruck, Linz, Salzburg.

Historia

Huvudartikel: Österrikes historia Landet grundades som bayrisk gränsmark (markgrevskap) kring 800 och fick senare namnet Ostarrichi (966). Det upphöjdes på 1100-talet till hertigdöme och blev en viktig maktfaktor i det tysk-romerska riket till dess upplösning 1806. Därefter var Österrike huvudlandet i det stora multietniska habsburgska väldet. Österrike (men inte de ungerska, kroatiska, dalmatinska och italienska delarna av väldet) var också medlem av det Tyska förbundet fram till 1866, när kriget med Preussen ledde till Österrikes utträde. Efter mångåriga krav från magyarerna om ökat självstyre bildades 1867 den Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Efter dubbelmonarkins nederlag i det första världskriget, och dess upplösning i fredsfördraget från St. Germain, bildades flera nya nationalstater och, efter misslyckade försök att ansluta sig till Tyskland, bildades därefter den första republiken Österrike, omfattade den större delen av Österrike-Ungerns tysktalande områden. Inre politiska splittringar och strider mynnade i en kristligt-konservativ diktatur 1934, som i sin tur föll, när tyska trupper marscherade in i Österrike i mars 1938 och Österrike införlivades med det Tredje riket under namnet Ostmark. Efter Tysklands nederlag i det andra världskriget besattes Österrike av de fyra segermakterna och den österrikiska republiken återupprättades. Vid Potsdamkonferensen 1945 ställdes landet under en ockupationsförvaltning. Ockupationsmakterna lämnade Österrike först 1955 efter att ha skrivit under ett statsfördrag som återställde landets suveränitet. Österrike förband sig till ständig neutralitet (grundlag från 1955) och förpliktade sig att inte gå med på en återförening med Tyskland. Först efter sammanbrottet av östblocket och det kalla krigets slut blev det möjligt för Österrike att delta i det europeiska integritetsarbetet. Efter en folkomröstning 1994 blev Österrike medlem i den Europeiska unionen (EU) 1995 och den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) 1999.

Politik

Österrike är en parlamentarisk-demokratisk förbundsrepublik. Statschef är förbundspresidenten, som väljs av folket vart sjätte år. Förbundspresidentens viktigaste politiska uppgift är att utnämna förbundskanslern (regeringschefen) och regeringen. Österrikes parlament består av två kammare: nationalrådet och förbundsrådet.
- Nationalrådet är den lagstiftande parlamentskammaren. Den väljs av folket för en mandatperiod på fyra år och har 183 ledamöter. Fyra partier är för nuvarande invalda i nationalrådet: Österrikes socialdemokratiska parti (Sozialdemokratische Partei Österreichs, SPÖ), De gröna (Die Grünen), det kristdemokratiska Österrikiska folkpartiet (Österreichische Volkspartei, ÖVP) och Österrikes frihetliga parti (Freiheitliche Partei Österreichs, FPÖ), ett högerpopulistiskt parti. I början av 2005 bröt de flesta FPÖ-ledamöterna och alla deras ministrar sig ut ur partiet och grundade Alliansen för Österrikes framtid (Bündnis Zukunft Österreich, BZÖ).
- Förbundsrådet representerar de nio förbundsstaterna. Deras 64 ledamöter väljs av de nio förbundsstatsparlamenten för samma mandatperiod som gäller för de själva. Förbundsrådet har vetorätt inom lagstiftningen, som dock kan röstas ner av nationalrådet genom ett så kallad tröghetsbeslut (Beharrungsbeschluss). Förbundsrådet spelar därför i praktiken ingen roll. Österrikes regering utnämns av förbundspresidenten. Den består av förbundskanslern och ministrarna. Den nuvarande regeringen är en borgerlig koalitionsregering bestående av det Österrikiska Folkpartiet (ÖVP) och Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ). Österrike är en federal republik med nio förbundsstater (Bundesland). Varje förbundsstat har egen författning, folkförsamling och regering. De folkvalda delstatsparlamenten kallas för Landtag och har rätten att lagstifta inom sitt kompetensområde. Lantdagen väljer regeringschefen, landshövdingen (Landeshauptmann/Landeshauptfrau). Den regionala förvaltningen handhas av förbundsstaterna, vilka i sin tur är indelade i kommuner som styrs av folkvalda församlingar. En administrativ mellannivå mellan kommuner och delstatsförvaltningen utgör häraden (Bezirk). right

Österrikes nio förbundsstater - och deras huvudstäder

#Burgenland - Eisenstadt #Kärnten - Klagenfurt #Niederösterreich - St Pölten #Oberösterreich - Linz #Salzburg - Salzburg #Steiermark - Graz #Tirol - Innsbruck #Vorarlberg - Bregenz #Wien - Wien

Geografi

Österrike består av fem landskapsregioner. Den största delen av Österrike upptas av Östalperna (63% av ytan) som sträcker sig från gränssjön Bodensee fram till staden Wien i öster. I Alperna ligger Österrikes högsta topp (Großglockner, 3 797 m ö.h.). Norr om Alperna bildar Donaufloden gränsen till utlöparna av det Böhmiska massivet (10%) och Karpaterna (11,3%). Wien ligger i Wien-sänkan (4,4%) och söder och öster om Wien utbreder sig en låglandsregion som tillhör det ungerska låglandet (11,3%). Österrikes viktigaste flod är Donaufloden, som avvattnar Alperna genom bifloderna Lech, Inn och dess biflod Salzach, Enns, Drau och dess biflod Mur m m. I Österrike kan man urskilja tre klimatzoner. De östra delarna är präglade av det kontinentala pannoniska klimatet (medeltemperatur i juli oftast över 19°C, årsnederbörden i regel under 800 mm), de inre Alpområdena har ett alpint klimat (mycket nederbörd, permanent snötäcke över 3 000 m ö.h., korta somrar, långa vintrar) och resten av landet präglas av det milda och fuktiga medeleuropeiska övergångsklimatet med medeltemperaturer i juli mellan 14 °C och 19 °C och upp till 2000 mm årsnederbörd beroende på region. En speciell företeelse i Alperna är den varma och torra föhnvinden, en fallvind, som påverkar människor negativt.

Karta

föhnvind Det här är en karta över Österrike!

Befolkning

I Österrike bor 8 067 300 människor, varav 708 700 utländska medborgare (8,8%) (2002). Drygt 40% av befolkningnen bor i och kring staden Wien, ytterligare 30% i områdena norr och söder om Alperna, medan Alpområdet är glesbefolkat. Österrikes storstäder är Wien (2005: 1 626 440 inv.), Graz (2001: 226 244 inv.), Linz (2001: 183 504 inv.), Salzburg (2001: 142 662 inv.) och Innsbruck (2001: 113 392 inv.). Österrikes befolkning är huvudsakligen tyskspråkig. Standardspråket i Österrike skiljer sig i viss mån från det förbundstyska, framför allt inom ordförrådet som innehåller över 1000 s.k. austriacismer. I Österrike finns sex erkända språkminoriteter vars rättigheter är reglerade i statsfördraget från 1955 och senare lagar. De största grupperna utgörs av den slovensktalande minoriteten om 30 000-50 000 personer i delstaten Kärnten och en lika stor kroatisktalande minoritetsgrupp i Burgenland. I Burgenland bor också en ungersktalande minoritetsgrupp samt Roma och Sinti. I Wien och Niederösterreich finns det tjeckisk- och slovakisktalande minoritetsgrupper. 78% av österrikarna tillhör den romersk-katolska kyrkan, 5% de evangeliska kyrkorna (huvudsakligen den lutherska), 4,5% tillhör andra samfund och 9% betecknar sig som religionslösa.

Sociala förhållanden

Dagens Österrike är en modern socialstat. Första ansatser till en socialpolitik gjordes redan i den Österrikisk-ungerska monarkin mellan 1860 och 1890, men de första större sociala reformerna genomfördes under den sociala och politiska revolutionen (första republiken) efter första världskriget. Reformprogrammet avstannade efter några år p g a de hårda politiska striderna och de ekonomiska problemen. Samarbetsandan och samförståndet mellan arbetsgivare och fackföreningar i den andra republiken efter andra världskriget ledde slutligen till utvecklingen av ett omfattande offentligt välfärdssystem. Grundpelaren är socialförsäkringen som alla arbetstagare och deras anhöriga omfattas av. Den består av sjuk-, olycksfall-, arbetslöshets- och ålderspensionsförsäkringen. Därutöver finns det olika former av familjestöd och annat socialt understöd.

Föräldraförsäkring och barnomsorg

Modern ha rätt till ledighet från 8 veckor före födseln till 8 veckor efter födseln. Därefter får föräldrarna föräldrapenning tills barnet fyller två år, varav sex månader är knutna till varje förälder. Tas andra årets föräldraförsäkring ut på deltid, så kan man förlänga föräldraledigheten tills barnet fyller tre år. Den offentliga barnomsorgen (som för övrigt är ett frivilligt kommunalt åtagande) inskränker sig till deltidsförskola (Kindergarten) från tre års ålder. Yngre barn och de som önskar heltidsbarnomsorg är hänvisade till dagmammor och privata inrättningar som dominerar barnomsorgen. I Österrike får familjerna barnbidrag (Familienbeihilfe). Det betalas ut tills barnet fyllt 19 år eller tills det avslutat utbildningen, men högst till 25 års ålder, d v s så länge föräldrarna är underhållsskyldiga.

Utbildning

Barnen börjar den 4-åriga folkskolan (Volksschule) i sexårsåldern. Efter de fyra gemensamma åren ställs de (eller snarare deras föräldrar) inför valet att fortsätta 4 år i Hauptschule, en förlängning av folksksolan, (ca 2/3 av eleverna) eller gå till det 8-åriga gymnasiet (1/3 av eleverna). Ca 1/3 av eleverna på gymnasieskolan byter efter de första fyra åren till en 5-årig yrkesförberedande gymnasieskola, medan 2/3 fortsätt