Rim

Rim avser vanligen ljudlikhet i slutet av två versrader, s.k. slutrim. Emellertid finns det flera former av rim:
- manligt rim
- kvinnligt rim
- löpande rim
- Assonans
- Allitteration
- Inrim
- Stockholmsrim Gemensamt för dem alla är att ljudlikheten har en sammanbindande effekt, i synnerhet vid recitation; rimmet för versraderna samman till en högre enhet genom ett musikaliskt välljud. Alla typer av rim förekommer såväl inom dikt som reklam och lagskrift. Rimlexikon som finns på nätet (svenska): http://kjell.haxx.se/rimlexikon/index.cgi http://www.dblex.com/rimlexikon/ http://www.gameelite.se/rimma/index.asp

Se även

- Vers
- Versmått
- Versfot ja:韻文

Kvinnligt rim

Litteraturvetenskap: Med kvinnligt rim menas ett tvåstavigt rim ex. kvinna-finna Det till skillnad från Manligt rim (enstavigt) och Löpande rim (trestavigt)

Se även:

- Assonans
- Allitteration
- Inrim
- Stockholm rim

Assonans

Assonans är ursprungligen en typ av inrim som innebär att vokalen i två ord åtföljs av samma konsonant. Som t.ex bollen och trolla. Det är inte orden som är assonanta, utan stavelserna, så vad som kommer före och efter spelar ingen roll (som i exemplet ovan). Ett enda ord kan innehålla en assonans, t.ex Rhenvin. Vokalen i de assonanta stavelserna behöver inte heller vara den samma. Plättlagg kan t.ex. sägas vara assonant med uggla, men vanligare är det att assonansen används för att sammanbinda två ord som tillsammans skapar en bild, t.ex. det klassiska exemplet ligga huggen. Assonansen är vanlig inom mycket isländsk poesi. Assonans får ofta också betyda inrim generellt sett.

Se även

- manligt rim
- kvinnligt rim
- löpande rim
- allitteration
- Inrim
- Stockholm rim

Assonans

Artikel från Nordisk familjebok av Fr. L-r. Assonans (af Lat. adsonare, ljuda med, instämma, giva genljud), "samklang", metr., är i sin enklaste och allmännaste form en art ofullständigt rim, som består däruti att slutstavelserna i flere närstående versrader har samma vokaler, under det att ingen hänsyn tages till de på dessa följande konsonanterna. Sålunda äger assonans rum mellan stol och blod, mellan till och strid. Under denne form är assonansen vanlig i flere lands folkdiktning såsom nödhjälp i st. f. rim. Så förekommer ofta assonans i st. f. verkligt rim i de svenska folkvisorna, från de äldsta till våra dagars. Ex. lämna följande två verspar, af vilka det första har blott assonans, det senare verkligt rim: :Lilla Kerstin tar på sig skarlakan blå, :Så rider hon sig till konungens gård. :Och lilla Kerstin hon för sin fader steg, :Och konungen henne med ögonen neg. På samma sätt i den tyska folkdiktningen. Assonansen kan betraktas som det verkliga rimmets historiske förelöpare, såsom den enklare och ursprungligare form, varur den senare mer konstnärlige formen utvecklade sig. Det mindre övade örat fäste sig, naturligt nog, till en början endast vid vokalernas samklang, men ett för välljud mera utbildat öra fordrade sedan även överensstämmelse mellan de därefter följande konsonanterna. I den franska medeltidsdiktningen ser vi denna utveckling från assonans till rim försiggå. Der är assonansen i st. f. rim den regelbundne och allmänne konstformen ändå till slutet af 12:te årh.; då först avlöses assonansen af slutrimmet. Där slutar hela strofer ("tirader"), med stundom ändå till flere hundra versrader, på betonad stavelse med samma vokal, t. ex. ur dikten om Saint Alexis (från 11:te årh.) parchamin, mercit, Alexis, escrist, revint. Även den rika spanska romansliteraturen nyttjar än i dag assonans såsom härskande rimform. Där slutar varje versrad, en hel dikt igenom, på stavelser med samma vokaler, t. ex. crecida, mentira, Liria, la vida o.s.v. De spår av assonans, som man trott sig finna i fornhögtyskan, äro tämligen osäkra. - Assonans kan även äga rum mellan stavelser i samma versrad, såsom i den fornnordiske assonansen (varom straxt nedan), eller såsom i denna versrad (af Goethe): Da pfeift es und geigt es und klinget und klirrt. Assonansen har här en ljudhärmande verkan. Där en sådan ej avses, bör assonans inuti versen i nutida rimmad diktning undvikas, emedan den förtager slutrimmets verkan. Det har ock anmärkts som fel i en viss svensk skalds versbyggnad, att han tillåter sig oregelbundna assonanser inuti versen. I den fornnordiska versläran utbildade sig assonansen på ett alldeles egendomligt sätt. Där är den stavelseslutande konsonanten eller konsonantförbindelsen av så stor betydelse för assonansen, att dels assonans med blott vokal ytterst sällan nyttjas, och endast då stavelserna sluta på samma vokal, dels assonans t.o.m. kan äga rum mellan stavelser med olika vokaler, men med samma slutande konsonanter. Den fornnordiske assonansen äger rum, då i samma versrad två betonade stavelser förekomma, vilka sluta på samma eller likartade ljud. Den fornnordiske assonansen, sådan vi finner den redan i de tidigaste fornnordiska dikter där den förekommer, är af två slag: 1) hel-assonans, Isl. aðdalhending (hending, stavelserim), och 2) half-assonans, Isl. skothending. Hel-assonans äger rum, antingen då de båda stavelserna ändas på samme konsonant eller konsonanter och hava samme föregående vokal, t. ex. i Isl. borð-a och orð-um, eller - ett sällan förekommande slag af hel-assonans - då de båda stavelserna sluta med samme vokal eller diftong, t. ex. i Isl. blá och rá. Half-assonans äger rum, då de båda stavelserna hava samme slutkonsonant (l. konsonanter), men olika föregående vokaler, t. ex. i Isl. forð-um och harð-ir. Stavelserna avdelas enligt den gamla versläran så, som här skett, i det att till första stavelsen i osammansatta ord räknas så många konsonanter, som kunna uttalas. Böjningsändelser, i synnerhet r och s, samt avledningsändelser, såsom l, n, r, v, j, behöva dock icke medräknas vid assonansen, varför t. ex. arð-r och harð-s bildar god hel-assonans med varandra. I den äldsta fornnorska poesien förekommer assonansen mycket sparsamt och oregelbundet; i eddasångerna, som i regeln icke har assonans, utan blott alliteration, förekommer assonans här och där, t. ex. i Völuspå omkr. 20 gånger, i Atlamål, som af alla eddasånger har det största antalet assonanser, omkr. 50 gånger i 103 vers. Sin allmännaste användning och sin regelbundna utbildning fick assonansen i det fornnordiska drottqvädet, en versart med åttaradiga strofer och tre versfötter i var rad, samt i dettas utvidgade fyrfotade form (på isländska kallad hrynhenda eller liljulag). Även i de äldsta dikterna i drottqvädets versart förekommer emellertid assonansen alldeles oregelbundet. Så har det ålderdomliga Kråkomål (Ragnar Lodbroks dödssång) i sina tio-radiga strofer (en äldre form af drottqväde) blott enstaka assonanser, stundom ända till 6 gånger i var strof, men ofta blott 1 till 2 gånger, medan i några strofer assonans alldeles saknas. Egendomligt är, att i dessa äldsta spår af assonansens förekomst halv-assonansen är vanligare än helassonansen. Deraf, såväl som av andra skäl, synes man kunna sluta, att den fornnordiske assonansen icke har något samband med den romanske (för vilken ovan redogjorts), utan är en självständig nordisk bildning. Det fina öra för språkljudens harmoni, som nordbon i äldsta tider röjer, måste inom versläran lätt föra till en sådan utveckling af den från gemensam germansk tid kände rimformen alliteration, att icke endast stavelsernas begynnelseljud, utan även deras slutljud, i början oftast blott de slutande konsonanterna, blev använda till höjande af versens välljud. Men det är naturligt att fordran på än större välljud snart skulle framkalla likhet även mellan de föregående vokalerna. Till en början förekom detta slags rim blott tillfälligtvis, såsom i Völuspå, men man vande sig småningom därvid, och så uppväxte en verklig konstform, en märklig nyskapelse af den fornnordiske anden. Ännu i dikter af de äldste namngivne fornnordiske skalderna, såsom Brage och Tjodolf, är assonansens användning ej fullt regelbunden, men under den konstmässiga skaldediktningens tid blev snart stränga regler gällande. I drottqväde eller hrynhenda skulle enligt dessa regler ett assonerande stavelsepar finnas i varje versrad, av vilka det half-assonerande borde stå i den udda, det hel-assonerande i den jämna versraden. De båda assonerande stavelserna borde hälst stå så långt från varandra som möjligt. Exempel lämnar följande halva strof (Isl. visu-helmingr) af ett drottqväde: :Lætr
- ) så, er Håkun heitir, :hann rekkir lið, bannat, :jörð kann frelsa fyrðum :friðrofs, konungr ofsa. :
- ) Half-assonanserna äro här utmärkta med spärrad, :hel-assonanserna med kursiv och alliterationen med fet stil. Ett annat exempel lämnar följande fjärdedels strof (Isl. visu-fjórðungr) af en dikt i hrynhenda: :Mánadag kvaddi mildingr sina :Menn, drifu hart til vápna sennu. Det fanns dock många konstmässiga förändringar av det regelbundna drottqvädets assonanslagar, såsom då alla versraderna fick hel-assonans eller hade tre assonerande stavelser o.s.v. - En svensk runsten, den ryktbare Karlevi-stenen på Öland (vilken stundom - ehuru, enligt Bugge, med orätt - antagits vara diktad af en norsk viking), har en inskrift med en hel strof i regelbundet drottqväde med half- och hel-assonanser. Det förtäljes ock om danska kungar, att de diktat i drottqväde. Av dessa och andra skäl är det sannolikt, att assonansens rimform i forntiden varit inhemsk i alla de nordiska landen och ej, såsom den norske forskaren R. Keyser förmodar, varit en särskilt norsk utbildning. - Såsom prov på nyare försök att efterbilda assonansen må anföras följande af norrmannen P. A. Munch gjorda, mästerliga översättning af den strof i hrynhenda, varaf ovan anfördes en fjärdedel på fornnorska: :Mandag fyrsten sine mønstred; :mænd løb haardt mod fjenden at baarde. :Inges hird saa man op at gange :aarle morgen til Sverres-borgen. :Mod dem reiste man merker brede, :mange stænger og kæmped' længe; :begling stod i brodde-haglen :brendte skuder, mens fjender rendte. I Danmark har C. Rosenberg ypperligt återgivit assonansen i översättningar från fornnorskan. I Sverige har Clas Livijn i en dikt, "Styrkan", sökt efterbilda assonansen: som prov därpå må följande fjärdedels strof anföras: :Mörk de Oden märka :Midt på fältet sitta. På svenska kan assonans i fornnordisk mening återgivas med "midrim" eller "inrim"; på norska brukas namnet "linierim", på danska "indrim". - Utan något historiskt samband med den gamle assonansen finnes i äldre svensk poesi ej sällan halv-assonans nyttjad såsom slutrim och som nödhjälp för detta. Så svara i gamla psalmboken sådana verser som dessa: :Beviste mig sin nåd. :- - - :Mer än jag honom bad, eller dessa: :Hvar blefve då dit låf :- - - :När man är lagd i graf mot andra med verkligt rim. Det är af vikt att påminna sig detta, då man ofta försökt att av slutrimmet draga slutsatser rörande uttalet.

Recitation

Recitativ, benämning på ett ackompanjerat vokalt soloparti som framförs i en opera, oratorium och kantat. Ett recitativ är relativt entonigt och syftar till att föra handlingen framåt, till skillnad från en aria som ägnar sig åt långtgående musikalisk utsmyckning. I andra typer av musiksammanhang kan recitativ ävan syfta på talad eller halvsjungen text. Kategori:Musiktermer Kategori:Opera

Reklam

Reklam är skapande och spridande av information som har till syfte att ändra människors åsikter, värderingar eller handlingar, särskilt beträffande konsumtionsbeteende. Oftast är avsändaren ett företag. Svenska reklambilder från veckotidningar 1920-1980 http://www.samlaren.org/reklam/

Se även

- åsiktsreklam
- propaganda
- reklambyrå
- Utomhusreklam
- Lista över svenska reklambyråer. Kategori:reklam Kategori:Marknadsföring ja:広告 simple:Advertising

Vers

Vers # I poesi menas med vers en versrad, dvs en rad som bundits till närliggande versrader av ett versmått. # Populärt (men enligt fackspråk oriktigt) kallas sångtexten mellan refrängerna för vers. Mer korrekt (enligt fackspråk) vore strof.

Se även

- Versmått

Versmått

Med versmått betecknas i dagligt tal en samling regler, utöver språkets syntax, vars tillämpning skiljer en poetisk text från en prosatext. Ordet används då synonymt med versform och diktform, som båda har mer övergripande betydelse. I egentlig mening beskriver versmått endast versens metriska form ("det som skall räknas"): en prosodisk regelbundenhet i utformningen av verser (textrader eller strofer). Antika och senare europeiska versideal Diktkonst och diktverk beskrivs än idag med en terminologi som vi ärvt från antiken. Lik den latinska grammatiken passar den mer eller mindre bra för att beskriva språkstrukturer som inte är antika. Från och med renässansen spred sig det klassiska synsättet även till folk som från början hade andra kriterier för poesi. (T.ex. bygger forngermansk poesi främst på rim: "det som skall samljuda"). Antika värderingar påverkade sättet att skriva vers, men i än högre grad sättet att beskriva vers. Metrik bygger på språkets rytmiska egenskaper. Under antiken var all poesi i första hand rytmisk (metrisk). Grekiska och latin kännetecknas av kvantiteter (eng. quantities): språken består av korta och långa stavelser. I de flesta nu levande europeiska språk uppstår rytmen i stället genom växlande betoning (eng. stress): språket består av en följd av starka (betonade) och svaga (obetonade) stavelser. I båda fall får man två metriska grundelement: en stark/lång och en svag/kort stavelse. I vanligt tal (prosa) uppträder dessa på måfå, eftersom innehållet är viktigare än formen. En poet som arbetar med versmått ska däremot välja och sortera sina ord så att de formar ett vackert, återkommande mönster. Regelbundenheten får texten att upplevas som poetisk. Mönstret gör att ord och fraser upplevs som särskilt betydelsefulla och uttrycksstarka då de fokuseras eller parallellställs i versbygget. Versmåttstänkandet har blivit mindre dominerande i den poetiska praktiken i och med den modernistiska poesins genombrott. Det skedde samtidigt som poesi alltmer avsågs att läsas innantill och inte deklameras inför publik. Den traditionella poesins verkningsmedel rim och rytm kom att ersättas av andra sätt att skapa poetisk effekt - grammatikbrott, grafiska mönster, djärva metaforer och idéassocationer, allusioner till andra texter. Under 1900-talet har dessa nästan helt trängt ut versmåttstänkandet, men behovet av betonings- och stavelseräkning och ett vackert ljudmönster lever dock kvar i sångtext och dagsvers. Versfötter Grekerna uppfann begreppet versfot (eng. poetical foot) för den minsta metriska byggstenen i en poetisk text. De namngav alla möjliga kombinationer av två till fyra stavelser. I senare europeisk verslära har man ofta bara brytt sig om de fem vanligaste: jamb, troké, daktyl, anapest och i någon mån spondé. De kan inläras på svenska med hjälp av Alf Henriksons minnesvers: ::Havet är fullt av daktyler som lägger sig.
::I sömntung jämvikt rörs spondéns boj.
::På stranden dansar jamb vid jamb.
::Där står fem trokéer stelt på linje.
::Anapester till häst rycker fram.
Här är en redovisning av alla de grekiska versfötterna, med svenska ordexempel som kan tänkas passa på dem, både med tanke på betoning och stavelsekvantitet. Spondén visar hur illa den antika versläran passar moderna nordiska språk. Som spondéer brukar man räkna sammansatta ord (t.ex. sömntung). Sådana uttalas med grav accent, men det gör också många andra tvåstaviga ord (t.ex. stråle). Bland annat Alf Henrikson har menat att tvåstaviga ord med grav accent är bra exempel på spondéer. Man brukar dock inte skilja mellan akut och grav accent i svensk och norsk verslära, två språk där accenterna förekommer. Ordet skålen har en annan betoning än strålen, men bägge slags ord brukar behandlas som trokéer, fast de är rytmiskt lika olika som formen och norrmän. Att sådana ordpar accepteras som rim innebär att ljudlikheten är av större vikt än stavelsekvaliteten.

Versmått

Den näst högre byggstenen är versen, som i en metrisk dikt är typiskt lika med en textrad. Den beskrevs genom att räkna och nämna versfötterna i raden. Antalet angavs med räkneord: :Tetrameter (fyrmått) :Pentameter (femmått) :Hexameter (sexmått) Jambisk pentameter är då ett versmått som säger att varje vers består av fem jamber. Detta kan beskrivas med symboler: ta tam ta tam ta tam ta tam ta tam där ta står för kort/svag och tam för lång/stark. Vi gör det gärna något tydligare och skriver t ex ta - tam / ta – tam / ta - tam / ta – tam / ta - tam eller • - / • - / • - / • - / • - för att kunna skilja mellan versfötter med två och versfötter med fyra stavelser. Grekerna ansåg att jambisk pentameter var lämplig för formell poesi, med detta är överkurs. Det viktiga är: Man kan beskriva en klassisk metrisk dikt med hjälp av en enda rad bestående av en följd av endast två symboler utan ljudvärde. Exempel på versmått Daktylisk hexameter: Daktyl (lång-kort-kort) upprepas 6 gånger per rad. Används för långa episka dikter, t ex av Homer i Grekland (Odysse, Iliad) av Virgil i Rom (Aeneid), av Longfellow i USA (Hiawatha, Evangeline). Daktylisk pentameter: Daktyl upprepas egentligen 5 gånger per rad men detta ersattes vanligtvis med två par daktyler följd av en lång stavelse var. Dessutom varvades daktyliska pentameter med daktyliska hexameter för att få någonting värt att lyssna till. Här visar sig svagheten i ett strängt regelsystem när det möter verkligheten. Ingen duktig poet kan stampa på i samma takt vers efter vers: publiken snarkar inom en kvart, och själv blir han galen. Naturligtvis kände även gamla greker och romare till betoningsvariationer: vissa stavelser fick en extra tyngd, andra svaldes. För att bibehålla metrikens regler och ändå beskriva verkliga dikter fick man namnge en mängd avvikelser, :versfoten som skulle ha ingått ersattes av en annan :en versfot saknade början (huvudlös fot, en ganska gullig beteckning) :diktaren satte en paus istället för en stavelse (cesur). Redan de fyrstaviga versfötterna är rätt forcerade kreationer, för varenda en består av två tvåstaviga. Fast om de inte fanns visste ingen att ordet vikingarna bildar en versfot med fallande rytm som kallas primus paeon (fallande paeon). Några populära moderna versformer bygger på metrik: Blankvers (hos Shakespeare) består av oregelbunden jambisk pentameter. Runometer (i Kalevala och finsk folkdiktning) består av fyrtaktiga trokeiska versrader. Haiku består av fast antal stavelser (17) med ett fast fördelningsschema (5-7-5) men de är alla likvärdiga i styrka, längd, tonhöjd etc, så begreppet versfot kan inte användas och versmått passar dåligt på en komplett treradig dikt. En Limerick är metrisk endast i ett avseende: rad 3+4 skall vara minst en stavelse kortare än övriga. Viktigast är dock dess rimschema. Raka motsatsen till metrisk diktning (fast man räknade mycket även där) är ett fornnordiskt drottkvätt. För att beskriva detta schematiskt behöver man minst :3 till 4 symboler för rim (dubbelt så många om man vill uttrycka att en rim skall skilja sig från samma sorts rim i nästa enhet), :ett tecken for ’stavelse utan ljudvärde’ som fixerar rimmens position : och minst två rader: : - - S o - S o ä : S - a - - - a ä S = stav, o = halv inrim (skothending), a = full inrim (adalhending, ä = ändrim, - = neutral. Om man vill ange diktens metriska schema kan man använda klassiska versmått som ett litet extra.

Se även

- Versform
- Diktform
- Versform, jämförande betraktelse
- Versform i wikipedisk poesi Kategori:Versmått ja:韻律

Versfot

Versfot är den minsta enheten i versbunden lyrik och består av minst två stavelser varav vanligen en är betonad. Flera versfötter bildar tillsammans en vers. Ett återkommande mönster av versfötter kallas för versmått. Vid recitation uppfattas en versfot som en takt - man kan markera takten med foten vid de betonade stavelserna. En versfot som inleds med en betonad stavelse kallas fallande, om den avslutas med den betonade stavelsen kallas den stigande. I skrift brukar obetonad stavelse markeras med båge (U) och betonad med streck (-).
- Exempel på versfötter
- De tre stigande versfötterna är:
- Jamb: U - (banal, romans)
- Anapest: U U - (paradox, romantik)
- Stigande peon: U U U - (paradoxal, pekoralist)
- De tre fallande versfötterna är:
- Troké: - U (skymning, vemod)
- Daktyl: - U U (diktare, sagolik)
- Fallande peon: - U U U (sjöfarare, vikingarna)
- Dessutom finns en versfot, som varken är stigande eller fallande:
- Spondé: - - (jämvikt, sömnig)
- Dessutom talar man även om cesur. Det är en paus, eller taktvila, i en versrad. Cesur markeras ofta med vertikala streck (|).

Rover

- For the automobile brand, see Rover (car)
- For the parent company, see the more general and indepth article at MG Rover Group
- For the British civilian all-terrain utility vehicles brand, see Land Rover
- For the Japanese lawnmower, see Rover (lawnmower)
- For extraterrestrial vehicles, see Lunar Rover, Mars Rover
- For the softball position see softball rover
- For the Australian rules football position, see rover (football)
- For the UCLA cheer, see Rover (song)
- Rover was the bubble which captured would-be escapers from the Village in the TV series The Prisoner.
- A Rover is also a Public Transport Ticket

tani sylwester doda gry zr�czno�ciowe madrid accommodation kreatyna

:: RELATED NEWS ::

La Rivière rouge
La Rivière rouge (Red River) est un film américain (1948) d'Howard Hawks.

Synopsis

Tom Dunson a construit un empire du bétail avec son fils adoptif, Matthew Garth. Ensemble, ils partent avec un troupeau de dix mille bêtes à convoyer du Texas au Missouri. La tyrannie de Tom pousse Matthew à se rebeller, reprenant alors seul la tête du convoi. Mais Tom le

Noctis Labyrinthus
Noctis Labyrinthus (le labyrinthe de la nuit) est un relief martien situé à 6,9° S de latitude et 257,8° E de longitude. C'est un ensemble de vallées très encaissées (Chasma), qui forment une sorte de mosaïque à la surface de Mars. Le réseau de fractures commence à l'ouest des Tharsis Montes entamant le flanc du Horace Bénédict de Saussure (17 février 1740 à Conches (près de Genève) - † 22 janvier 1799 à Genève). Naturaliste et géologue. Cet Read More...

Minéraux composites (lettre A)

- Abelsonite oxalate, de couleur rose, mauve, rouge-brun. Découverte en 1978 à Green River, Uintah (Utah, USA). Nommé d'après Philip Hauge Abelson.
- Abenakiite-(Ce) cyclosilicate, de couleur brun pâle. Découverte au mont Saint-Hilaire, Rouville (Québec, Canada).
- 1856 par Pavel Mikhaïlovitch Tretiakov (1832-1898), industriel et grand amateur d'art. Le musée, un des plus importants du monde, est composé de plus de 130 000 œuvres d'artistes russes. Les collections sont réparties entre le complexe Lavrouchinsky (du au début du ) et la Nouvelle Galerie Trétiakov (). Quelques artistes exposés : Andrei Roublev, Ivan P. Argunov,

Catégorie:Lac du Canada
Les lacs du Canada. Étant donné que le nombre de lacs canadiens est innombrable, la catégorie devrait se diviser par province et territoire, p.ex. Lac du Québec, Lac de Terre-Neuve, etc. Catégorie:Géographie du Canada Canada Canada catégorie:Libye

Liste des chefs de Libye

- 1833-1859 : El-Kabi
- 1859-1902 : El-Mahdi
- 1902-1918 : Ahmed Ash Sharif
- 1918-1951 : Idris Al Mahdi

Royaume de Libye

Mensa (Mars)
Mensa (pluriel mensae) est un mot d'origine latine qui désigne une table. Ce mot possède la même racine que le terme espagnol Mesa également employé pour désigner une table. Mensa est utilisé ici pour décrire des petits plateaux aux sommets plats et horizontaux, bordés par des falaises généralement abruptes. Exemples : Aeolis Mensae ou Nepenthes Mensae à la limite sud d'Elysium Planitia<