:: wikimiki.org ::

Romerska Riket

Romerska riket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken

- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken
Kejsartiden
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.
Historiska förlopp under kejsartiden
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet
Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store
Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)
Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius
Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.
Det sena Östrom

Romerska rikets fall
Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.
Språk
Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.
Latin i väst
Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Grekiska i öst
Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin
Religion
: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi
Kultur
Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag. Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte. Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom. Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden. : Se även: Antikens konst, Senantikens konst
Provinser
: Huvudartikel: Romerska provinser En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner. Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.
Se även

- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion Kategori:Romerska riket kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:ローマ帝国 ko:로마 제국 simple:Roman Empire

Imperium
Imperium (lat. imperium "befallning", "myndighet", "herravälde") syftade ursprungligen på det Romerska rikets maktsfär. Inom juridiken kan ordet fortfarande ha en betydelse liknande denna, då det hänsyftar till statens rätt till maktutövning inom sitt territorium (till skillnad från dess dominium, dess civilrättsliga äganderätt). Senare har ordet imperium kommit att syfta på en statsbildning som omfattar stora geografiska områden, flera olika folkslag, eller mer allmänt något som har en stor maktbas inom näringsliv, kriminalitet eller liknande.
Se även

- imperialism
- Brittiska imperiet
- Imperiet
- Rymdimperiet Kategori:Statsvetenskap ja:帝国

31 f.Kr.

Händelser

- 2 september - Slaget vid Actium, ett sjöslag där Octavianus (senare kejsar Augustus) besegrar sin rival Antonius (vilken fick stöd av Kleopatra VII:s flotta), och därmed kan etablera sig som ensam härskare över det romerska riket. F0031 ko:기원전 31년

Romerska republiken

Den romerska republiken existerade från 500-talet f.kr. och gick upp i kejsardömet runt Kristi födelse då Augustus blev kejsare. Ordet republik härstammar just från Rom och då i formen res publica, direktöversatt "offentlig sak". Följande artikel behandlar tiden från republikens grundande 509 f Kr fram till ungefär 300 f Kr.

Historia

Republikens grundande

Den romerska republiken grundades genom störtandet av Tarquinius Superbus 509 f.Kr.. Sedan Tarquinius störtats, överlämnades regeringen åt två för ett år valda consules (urspr. praetores), valda bland patricierna. De första var Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius Collatinus. Konsulerna valdes av hären (på Comitia centuriata) samt hade kungligt imperium och rätt att anställa auspicier. Sin värdighet fick de formellt av kuriatkomitierna och slutlig bekräftelse av senaten. Genom Publius Valerius lagar stadgades redan på republikens första tid, att ingen utan centuriatkomitiernas uppdrag kunde utöva högsta makten och att man i fråga om döds- och svåra kroppsstraff samt om höga böter kunde vädja från konsulerna till hären. Under fristatens äldre tider fördes ständiga krig med Rom grannar, latiner, sequer och volsker. Enligt sagan ska romarna efter kungarnas fördrivande ha råkat i strid med de latinska städerna, som måhända ännu var monarkier under reges (kungar) eller dictatores. Romarna segrade i slaget vid Regillus (499 eller 496 f.Kr.), och 493 förnyades förbundet, som 486 även utsträcktes till hernikerna. Sequer och volsker förefaller vid denna tid ha gjort en framstöt mot Latium.

Expansionen under 400-talet f.Kr.

Sagan berättar, hur den landsflyktige Cnejus Marcius Coriolanus i spetsen för volskerna bragte Rom i yttersta fara. Kriget mot de nämnda folken synes ha haft ringa omfång och obetydliga följder. År 485 segrade Rom över volskerna, 484 över sequerna. Ännu 458 ska diktatorn Lucius Quinctius Cincinnatus ha besegrat det senare folket och därmed räddat en romersk, av fiender omringad här. På denna tid synes Rom ha haft en tills vidare obestridd hegemoni i Latium. I ett handelsfördrag med Kartago (509) förpliktar sig kartagerna att ej angripa Roms bundsförvanter - sålunda existerade ett latinskt förbund -, och från 493 har vi en förteckning på 30 latinska städer, som var medlemmar av förbundet, över volskerna vanns en seger 446. Mot sequerna fördes åter krig sedan 432. I detta vann Aulus Postumius en lysande seger. Segrar förmäls också 418 och 414. Anxur (det nuvarande Terracina) erövrades 406. Även mot Etrurien vände Rom sina vapen. Städerna Veji och Fidense var de närmaste fienderna; det förra tillfogade Rom det svåra nederlaget vid Cremera 477, då 306 medlemmar av klanen Fabius ska ha stupat efter ett hjältemodigt försvar. Ännu på Augustus tid förvarades i Juppiter Feretrius tempel de spolia opima, som Aulus Cornelius Cossus (omkr. 426) ska ha tagit från anföraren för Fidenses här. Efter ett 11-årigt krig erörades Veji år 396 av Marcus Furius Camillus; under detta krig infördes seden att betala krigsfolket sold. Genom denna seger kunde romarna framflytta sitt välde i Etrurien ända till trakten av Viterbo.

Gallisk invasion

395 utbröt ett krig med faliskerna. Mot sequerna utkämpades den avgörande striden 392. Volskerna hade samtidigt bemäktigat sig de romerska kolonierna Velitrae och Satricum; detta föranledde ett krig, som slutades med romarnas seger. I Etrurien led invånarna i Vulsinii ett nederlag 391. Då inbröt plötsligt ofärd över Rom. Gallerna hade, okänt varifrån, gått över Alperna och bemäktigat sig Poslätten (Gallia cisalpina), kastat sig över etruskerna där och undantränt umbrerna från Adrias kust ända till Ancona. Sedan gick en svärm av främlingar över Apenninerna och belägrade Clusium i Etrurien. Romerska sändebud, berättas det, avsändes dit och deltog mot folkrättens sedvanor i kampen. Gallerna fordrade de skyldigas utlämnande, och då deras begäran avslogs, tågade de under sin brennus (hövding) mot Rom. Vid Allia, en biflod till Tibern, blev romarna och deras bundsförvanter slagna. Staden togs utan motstånd och gick till en stor del upp i lågor (390, enligt andra 387 eller måhända 388). Rom måste betala 1,000 marker guld, innan det kunde förmå erövrarna till avtåg.

Sårad nationalkänsla

Den romerska nationalkänslan kunde ej lida detta förnedrande minne; så uppstod sagan, att Lucius Furius Camillus besegrat gallerna och fråntagit dem lösesumman. Ännu två gånger ryckte gallerna till närheten av Rom, 361 ända ner till Kampanien; 334 slöts med dem formlig fred. I dessa krig, förmäler arvsägnen, utfördes stora bragder av Marcus Manlius Torquatus och Marcus Valerius Corvus. Från den tiden är legenden om de åt Juno helgade gässen, som vid gallernas anfall skulle varskott vakterna på Capitolium. Rom repade sig snart. I södra Etrurien upprättades redan 387 fyra nya romerska tribus. Åt många av de underkuvade gavs romersk medborgarrätt. I Latium utbröt däremot oroligheter, som ej slutade förrän 358, då de latinska städernas förbund förnyades. 357-354 stred Rom mot de etruskiska städerna Tarquinii och Falerii; därvid erövrades staden Caere. Därmed var södra Etrurien fullständigt kuvat av romarna.

Söndra och härska

Förbund ingicks med Falerii år 343. Med mellersta Italiens tappraste folk, samniterna, slöts skyddsförbund 354. Tillsammans med sina bundsförvanter slog romarna, anförda av Camillus, 348 gallerna så grundligt, att ryktet därom framträngde till Grekland. Rom började åter få en vidsträcktare handel. Med Kartago slöts 348 ett handelsfördrag, vars ordalydelse vi känner. De latinska kuststäderna byggde fartyg för handelsfärder eller sjöröveri. I förening med samniterna underlade romarna sig nu de folk, som bodde mellan bådas gränser. Det må lämnas därhän, huruvida de båda folken kom i strid om bytet, eller om det s.k. första samnitkriget (343-341) är en dikt. Latinerna slöt sig tillsammans med kampanerna och möjligen andra mot romarna, som måhända med hjälp av samniterna, vilka efter 423 börjat bemäktiga sig Kampaniens fruktbara slätter, fullkomligt besegrade fienderna vid Sinuessa på gränsen mellan Latium och Kampanien (340). Till detta krig förläggas berättelserna om konsuln Publius Decius Mus d.ä., som, genom att själv inviga sig åt underjordens gudar, räddade sin här, och om konsuln Titus Manlius Torquatus, som lät avrätta sin egen son för brott mot krigsdisciplinen. Båda dessa konsuler vann slaget vid Vesuvius (340).

Upplösning av det latinska förbundet

Rom fråntog fienderna en del av deras land; det latinska förbundet upplöstes, och latinerna förlorade en god del av sina privilegier samt fick motta romerska kolonier. Efter 338 ingick Rom förbund med Capua och kampanerna; kontrahenterna medgav varandra ömsesidig borgarrätt utan rösträtt (civitas sine suffragio) och kämpade sida vid sida, men Rom hade hegemonien. Andra städer i Kampanien följde Capuas exempel. Därmed slutar första skedet i Roms yttre utveckling, under vilket romarna gjort sig till herrar över landet mellan ciminska skogen i norr och Terracina och Circeji i söder.

Staten och politiken

Tidig författningsutveckling och klasskamp

Stora svårigheter erbjuder skildringen av den inre utvecklingen och de strider, genom vilka författningen fick sin gestalt. Härvidlag har nämligen sägnen och den avsiktliga förfalskningen ej bara överdrivit och förvrängt, utan på flera ställen kastat händelser och tider så om varandra, att klarhet knappt står att vinna. En långvarig och hetsig strid rådde emellan adeln, patricierna, och de sannolikt från Latium inflyttade plebejerna, vilka drev småhandel och hantverk. En tredje samhällsklass var klienterna, patriciernas "torpare", vilka i början följde patricierna i allt.

Socialt maktmissbruk

Att patricierna, i besittning av nästan all jord och förmögenhet, missbrukade sin makt, är otvivelaktigt. Lagen eller rättssedvänjan berättigade en patricier, som hade att fordra något av en plebej, att, om tillgång till betalning ej fanns, bysätta gäldenären och sedan sälja honom som slav, ja till och med i vissa fall döda honom. Plebejerna, som till följd av de ständiga krigen i allmänhet blev allt fattigare, fick till en stor del göra straffarbete i patriciernas hus, i synnerhet som dragare i mjölkvarnar. De kunde ej hoppas på rättvisa av konsulerna, vilka liksom sannolikt även senatsmedlemmarna var patricier. Till slut blev spänningen så stark, att plebejerna (494) beslöt att grundlägga en egen stat och gjorde utvandring (secessio) till "Heliga berget", ett stycke nordost om Rom, den första "storstrejk", som omtalas i historien. Ett formligt fördrag, såsom mellan två krigförande nationer, slöts mellan patricier och plebejer.

Plebejernas ökande makt

Därigenom fick plebejerna som motvikt emot patricierna egna ämbetsmän, tribuni plebis, "folktribuner. Folktribunerna, vilkas antal med tiden ökades från 2 till 10 (senast 449) hade inga bestämda befogenheter, men deras personer var på grund av det högtidligt besvurna fördraget oantastliga (sacrosancti). Därigenom kunde de hjälpa plebejerna, då folktribunerna, på vilka ingen vid svåra timliga och andliga straff kunde förgripa sig, med sin person skyddade dem från att häktas av de patriciske ämbetsmännen. Konsulerna fann det snart mera praktiskt att på förhand inhämta tribunernas mening; om dessa hotade med intercessio (mellankomst) eller sade "veto" (jag förbjuder), kunde intet uträttas mot plebejerna, varken av konsuler eller senat. Tribunerna fick därför småningom plats i denna; de kunde sammankalla tribuskomitierna, i vilka plebejerna hade majoritet, valdes även där (sedan Publilius Voleros lag, 471) och blev alltmera erkända som hela statens ämbetsmän. Så småningom fick folktribunerna större befogenhet än någon annan magistratus (ämbetsman), varför också en av kejsarmaktens hörnstenar var den potestas tribunicia, tribunbefogenhet, som tillkom kejsaren.

De tolv tavlornas lag

Till sitt biträde fick tribunerna ediler och judices decemviri (senare decemviri litibus judicandis). Kampen mot patriciernas företrädesrättigheter fortsattes oavlåtligt. Patricierna var de enda, som rättsligt hade del i statens offer och religion. På religionen vilade till stor del den oskrivna sedvanerätten. Lagens tillämpning låg sålunda i patriciernas händer. Efter en lång strid genomdrev plebejerna 451 en ovanlig och i botten revolutionär åtgärd, att i stället för de ordinarie ämbetsmännen valdes decemviri legibus scribundis ("tiomän för lagars skrivande"), d.v.s. att författningen suspenderades, för att decemvirerna, oberoende av de patriciska ämbetsmännen, skulle kunna fylla sitt värv. Dessa fulländade, ej utan grekiskt inflytande, särskilt kretensiskt, tio lagtavlor. Det följande årets decemvirer tillade ytterligare två. Emellertid ville de ej avgå, utan behöll olagligt makten. Då en av dem, berättas det, Appius Claudius, begick en upprörande våldsgärning mot den plebejiska flickan Virginia, ryckte krigshären, som befann sig på berget Algidus, mot Rom; ett folkupplopp utbröt, och decemvirerna måste avgå. Emellertid bestod deras verk, De tolv tavlornas lagar, såsom grundvalen för den senare så vidlyftigt utbildade romerska rätten. Enligt andra skulle de två senaste tavlorna ha tillagts av konsulerna för år 449, Marcus Horatius och Lucius Valerius. Dessa skulle först ha infört präglat mynt samt genomdrivit lagar av innehåll, att tribuskomitierna skulle ha samma beslutanderätt i fråga om lagstiftningen som centuriatkomitierna samt att ingen ämbetsman skulle få tillsättas med en makt, som inte kunde återkallas (provocatio) av folket. Genom dessa lagar stadfästes också folktribunernas okränkbarhet. Genom lex Canuleja (445) fick plebejerna connubium, d. v. s. den särdeles följdrika rätten att ingå äktenskap inom de patriciska familjerna. Plebejernas fordran att få del i statens jord (ager publicus) ledde först senare till påföljd. För att bereda plebejerna tillträde till statens högsta ämbeten utgavs s.å. en lag, varigenom man i stället för konsuler skulle kunna välja tribuni militum consulari potestate ("krigstribuner med konsulsmyndighet"), till antalet växlande emellan 3 och 8. Deras ämbete anses vara bildat efter mönster av de atenska strategernas; även plebejer var valbara till detsamma, ehuru under de omkr. 80 år ämbetet ägde bestånd blott sällan någon plebej valdes.

Delningen av finansmakten

Förmodligen sedan 447 ägde menigheten rätt att till konsulernas biträde vid kassaförvaltning m.m. välja 2 patriciska, dock av tribuskomitierna valda questores; sedan 421 valdes 4. För uppskattningen (census) av medborgarnas förmögenhet och den därmed följande indelningen i klasser, som förut tillkommit konsulerna, valdes sedan 443 två patriciska censores. Oroligheter rådde under dessa och följande tider beständigt. Ej mindre än tre försök att bemäktiga sig despotisk makt omtalas, men såväl Spurius Cassius (486) och plebejen Spurius Melius (439) som Marcus Manlius (384) fick för sitt "högförräderi" plikta med livet. Snart efter den galliska branden utbröt stridigheterna med förnyad häftighet. Måhända just genom kostnaderna för stadens återuppbyggande måste den fattigare befolkningen skuldsätta sig och dessutom göra krigstjänst.

Tvisten kring konsulatet

Ett annat tvistefrö var plebejernas tillträde till konsulatet. Vid den tiden måste således förnäma och jämförelsevis förmögna plebejiska släkter ha funnits, vilket åter förutsätter en utvidgad handel. Då, säger den vanliga berättelsen, framlade folktribunerna Caius Licinius Stolo och Lucius Sextius Lateranus förslag till tre lagar, som efter lång kamp genomdrevs (367) och vilkas följd bl.a. var, att den ene av konsulerna måste vara plebej. Samtidigt avskildes dock från konsulatet domsrätten och uppdrogs åt en praetor, som i början visserligen måste vara patricier, men vars ämbete sedan 337 stod öppet även för plebejer. 366 inrättades ett nytt patriciskt ämbete, cediles curules. 356 bekläddes diktaturen, 350 eller 339 censuren av en plebej, och 300 fick plebejerna genom lex Ogulnia tillträde även till de högsta prästämbetena.

Resterna av den patriciska makten

För patricierna förbehölls endast saliernas kollegium och den betydelselösa befattningen som "offerkonung". Sannolikt först under dessa stridigheter fick plebejerna tillträde till senaten. Senatens rätt att bekräfta folkbesluten, auctoritas patrum (andra menar därmed, att kuriatkomitierna skulle haft denna rätt), gjordes genom en lex Publilia (339) till en tom form. Härmed var författningsstriden mellan patricier och plebejer till ända: båda hade nu ett gemensamt statsväsen, och bland båda fanns rika, förnäma och ansedda släkter. I överensstämmelse därmed ombildade censorn Appius Claudius 312 författningen därhän, att i de 5 servianska klasserna, i vilka dittills endast de bofasta (assidui) upptagits, numera samtliga borgare, även proletärer och frigivna, fick rösträtt.

Se även:

- Demokrati
- Latin
- Republik
- Romerska riket ---- Kategori:Romerska riket

ROM

ROM är en akronym för Read-only Memory som betyder ungefär "endast läsbart minne". Det är inte möjligt att skriva till minnet eller ändra dess innehåll och det används därför till att lagra programvara för att styra hårdvaran i elektroniska enheter. Ursprunligen tillverkades ROM-kretsar färdiga med innehåll, men snart kom PROM, programmerbart ROM, som man kunde skriva till en gång med en särskilld skrivutrustning, EPROM, Erasable PROM, som man dessutom kunde radera (med kraftigt ultraviolett ljus i en särskilld utrustning) och skriva igen, och EEPROM, Electrically Erasable PROM, som kunde raderas med en elektrisk signal. Flashminnen är en vidareutveckling av EEPROM som har två transistorer per minnescell istället för en. Fördelen med EEPROM är att man kan radera små block i taget. I små EEPROM-kretsar kan man programmera och sudda 8 bitar i taget, att jämföra med det typiska flashminnets blockstorlek på 524 288 bitar. Minnescellen i EEPROM är större, vilket innebär högre produktionskostnad.

Se även

- RAM Kategori:Akronymer Kategori:Datorteknik Kategori:Elektronik ja:Read Only Memory ko:롬 simple:Read-only memory

Jorden

Jorden, eller Tellus, är den tredje planeten från solen och den enda kända planeten i universum med liv. Jorden har en naturlig satellit kallad månen. Jorden är närmast solen (perihelium) i januari och längst ifrån (aphelium) i juli. Planeten är den största med fast kropp i solsystemet. Alla andra planeter är antingen mindre eller består till största delen av gas. Jorden är nästan ett klot. På grund av dess rotation är den något tillplattad vid polerna. Skillnaden mellan ekvatorns omkrets (40 076,592 km) och omkretsen längs polerna (40 009,153 km) är bara 0,27 %. Man kan säga att jorden är en ellipsoid. Differensen mellan denna matematiska kropp och havsytan är ±100 meter. Planetens yta kan delas i vattenarealer (70,7 %) och landarealer (29,3 %). De förra bildas huvudsakligen av oceaner, de senare huvudsakligen av kontinenter.

Ålder och uppkomst

En nybildad stjärna omges av ett moln av gas och stenar vars massa motsvarar ungefär 0,01 % av stjärnans massa. Det lättaste materialet i detta moln samlas i anhopningar i koncentriska banor ytterst i solsystemet och bildar de första planeterna kring den nybildade solen – stora gasplaneterna som Jupiter och Saturnus. Det mesta av det tyngre materialet som sedan återstår cirkulerar kring stjärnan i excentriska banor, vilket gör att dessa stenar tenderar att kollidera med varandra och gradvis samlas i större himlakroppar till dess de himlakroppar som återstår alla rör sig koncentriska banor och inte längre kolliderar med varandra. På så vis skedde jordens födelse för ungefär 4,6 miljarder år sen, och strax därefter tillkom månen. De första hundra miljoner åren träffades den troligtvis av ett stort antal meteoriter. På grund av den senare geologiska aktiviteten finns idag inga spår av dessa händelser kvar. Till följd av dessa nedslag och av hettan från radioaktiva processer smälte jorden. Tunga ämnen som järn sjönk ner till mittpunkten och lätta ämnen som syre, kisel och aluminium flöt på ytan. Dessa ämnen omvandlades till mineraler och bergarter som idag bildar jordens yttre skal. Enligt en teori tillfördes vattnet på jorden genom kollisioner med kometer: Efter att planeterna bildats återstår ytterst i solsystemet därefter isolerade objekt som "i sin perifera ensamhet" inte har kolliderat med andra föremål. Dessa objekt tvingas av gasplaneternas gravitation att falla in mot solsystemets centrum och det mesta av det vatten som finns på jorden tillfördes när dessa objekt träffade jorden. Enligt andra teorier kan vattnet har tillkommit genom kollisioner med asteroider eller t.o.m. vara produkten av vulkanisk ånga från jordens inre.

Fysiska egenskaper

: Huvudartikel: Geologi

Jordens inre

Seismiska mätningar visar att jorden består av flera skikt med olika egenskaper: En yttre hård skorpa, innanför denna en segflytande mantel som brukar indelas i en över och undre del, och längst in en kärna som i sin tur består av en yttre flytande del (men mer trögflytande än manteln) och en inre fast del. Jordskorpan och den övre delen av manteln kallas tillsammans litosfären och är mellan 10 och 200 km tjock. Manteln och den flytande delen av kärnan skiljs av en tydlig gräns på c:a 2900 km djup, där seismiska vågor abrupt ändrar hastighet. De olika lagrens djup sammanfattas av följande tabell: litosfär Totalt sett fördelar sig jordens massa över olika grundämnen enligt:

järn	34,6%
syre	29,5%
kisel	15,2%
magnesium	12,7%
nickel	2,4%
svavel	1,9%
titan	0,05%
övriga ämnen	3,65%

Jordens inre är varmt, i centrum mellan 4000 och 5000 °C. Denna hetta uppstod ursprungligen när jorden skapades och dess beståndsdelar trycktes samman av gravitationen, och den vidmakthålls av radioaktivt sönderfall av grundämnen som uran, torium, och kalium. Temperaturen ökar med igenomsnitt 15-25 °C/km. Ökningen är långsammare i områden med urberg, och snabbare i de med yngre sedimentera bergsarter. I genomsnitt är jordens täthet 5 515 kg/m³ vilket gör den till den kompaktaste planeten i solsystemet. Tätheten vid ytan är runt 2 - 3 000 kg/m³ vilket betyder att tätheten i de inre delarna är mycket högre.

Kärnan

Innerst ligger den fasta inre kärnan som håller en temperatur på 5 000 °C. Trycket i den inre kärnan är fem miljoner gånger högre än det på jordens yta. I de inledande stadierna av jordens tillblivelse var den till stor del flytande och genom gravitationens inverkan kom de tätaste besåndsdelarna att skjunka mot mitten medan de lättare delarna migrerade mot, eller stannade kvar vid, ytan. Som en följd av denna differentiering består kärnan idag till 80% av järn, och därutöver nickel och kisel. Andra tyngre element som bly och uran är antingen sällsynta eller tenderar att vara bundna till lättare ämnen i jordskorpan. Kärnans radie är ungefär hälften av den totala radien. Den består av en inrre fast del som tros till största delen bestå av järn med inslag av nickel. Enligt vissa teorier skulle den fasta kärnan utgöras av en enda stor järnkristall. Den yttre kärnan tros bestå av flytande järn och nickel och mindre mängder andra lättare element. Den allmänna uppfattningen, den s.k. dynamoteorin, är att konvektioner i den flytande ytttre kärnan tillsammans med omrörning orsakade av Corioliskrafter ger upphov till jordens magnetfält. Den fasta inre kärnan är alltför varm för att kunna hålla ett permanent magnetfält, men hjälper till att stabilisera de magnetiska krafterna som genereras i den yttre delen. Enligen nyligen framkommna tecken tycks den inre kärnan rotera något snabbare än resten av planeten, c:a 2° per år. (Comins DEU-p.82).

Manteln

Jordens mantel sträcker sig ned till ett djup av ~2 890 km. Trycket i de nedre delarna är ~1,4 Matm (140 GPa). Viskositeten i de övre delarna av manteln varierar mellan 10²¹ och 10²⁴ Pa·s, beroende på djupet. Manteln är till stora delar uppbyggd av ämnen som är rika på järn och magnesium. Genom att ett ämnes smältpunkt varierar med trycket kommer det ökande trycket på större djup att göra att materian i de lägre delarna i stort sett är fast medan de över delarna består plastiskt halvsmält trögflytande materia. Att de lägre delarna av manteln tros vara fast medan den innanförliggande yttre kärnan är flytande, beror på att manteln består av mer blandat material som ger en högre smältpunkt medan kärnan består av mer rent järn som ger en lägre smältpunkt.

Jordskorpan

smältpunkt Jordskorpan (och den översta delen av manteln, tillsammans kallade litosfären) består av fasta s.k. tektoniska plattor av olika storlekar som täcker jordens yta och flyter omkring på den innanförliggande delen av manteln och stöter mot varandra. (Se kontinentaldrift.) I samband med detta tar sig ständigt ny materia från det inre upp till ytan genom vulkaner och sprickor i havsbottnen, och andra delar sjunker ned i manteln. Största delen av jordskorpan är yngre än 100 miljoner år; de äldsta delarna är dock cirka 4,4 miljarder år. Jordskorpans tjocklek varierar från 5-15 km under oceanerna till 35-50 km under kontinenterna.

Biosfären

: Huvudartikel: Biosfären Livet på jorden uppkom enligt aktuella forskningar för 3,5 miljarder år sedan strax efter jordens nerkylning så att vatten fanns i flytande form. De äldsta omdiskuterade tecken på liv är förstenade bakterier som hittades i australiska stenar. I 3,9 miljarder år gamla mineraler från grönländiska borrtagningar hittade man differenser i proportioner av kolisotoper som tyder på biologisk ämnesomsättning. Kanske är livet ännu äldre. Med livet ändrade sig jordens utveckling och jordskorpans utseende tydlig. Syreandelen i atmosfären ökade och jordens albedo ändrade sig. De nyaste ändringar sker huvudsaklig genom människans påverkan. Befolkningen ökar snabbt, idag huvudsakligen i utvecklingsländer.

Atmosfären

: Huvudartikel: Jordens atmosfär Jorden omslutes av en cirka 100 km tjock atmosfär. Den består till största delen av kväve – 78 % – och syre – 21 %. Alla väderprocesser sker i atmosfären. Genomsnittliga temperaturen vid marken ligger vid 15 °C. Huvudenergikällan för jorden är solen.

Hydrosfären

: Huvudartikel: Ocean Jorden är den enda planeten i solsystemet vars yta är täckt av vatten. 71 % av dess yta består av vatten (varav 97 % är havsvatten och 3 % färskvatten) som delar upp jorden i fem oceaner och sju kontinenter. Jordens plats i solsystemet, vulkaniska aktivitet, gravitation, växthuseffekt, magnetfält och dess syrerika atmosfär gör tillsammans att jorden är den vattenplanet den är. Egentligen ligger jorden så långt bort från solen att vattnet borde frysa till is, men genom växthuseffekten hålls temperaturen uppe. Så har det dock inte alltid varit. Paleontologiska tecken tyder på att oceanerna först koloniserades av blågröna alger (cyanobakterier), men att haven därefter frystes till is under en period på 10-100 miljoner år. På andra planeter som Venus förstörs vattenångan av ultraviolett strålning vilket gör att vätet joniseras och förs bort av solvinden. Teorin om denna mycket långsamma men obevekliga process förklarar varför Venus saknar vatten. Utan väte binds syret upp i mineraler i marken. I jordens atmosfär, i stratosfären, finns ett tunt lager med ozon som absorberar det mesta av denna ultravioletta strålning ytterst i atmosfären vilket gör att den så kallade krackningen minskar. Ozon kan i sin tur bara produceras i en atmosfär med stora mängder obundna syremolekyler vilket uppstår genom närvaron av biosfären (växterna). Även magnetosfären skyddar jonosfären från den skadliga solvinden. Vulkanerna gör dessutom att vattenånga ständigt förs upp från jordens inre. Plattektoniken gör att kol och vatten i form av kalksten genom subduktion tvingas ned i manteln. Vid vulkanutbrott frigörs sedan koldioxid och ånga. Det har uppskattats att manteln kan innehålla så mycket som tio gånger så mycket vatten som det finns i oceanerna – vatten som dock kommer att förbli bundet i jorden. Hydrosfärens totala massa är omkring 1,4 · 10²¹ kilogram eller ungefär 0,023 % av jordens totala massa.

Jorden i solsystemet

koldioxid : Huvudartikel: Solsystemet Jordaxeln bildar en vinkel på 23,5° mot normalen till banellipsen, vilket ger upphov till årstidernas växlingar. Det tar jorden 23 timmar, 56 minuter och 4,09054 sekunder (1 sideriskt dygn) att rotera ett varv runt sin axel. Eftersom jorden roterar motsols sett från nordpolen (i östlig riktning), så tycks andra himlakroppar röra sig medsols (i västlig riktning) över himlen. Medelavstånd till solen är är 149,597 87 miljoner km. Jorden går ett varv runt Solen på 365,2564 medelsoldygn (1 sideriskt år). Så från jorden tycks Solen röra sig c:a 1°/dag österut i förhållande till stjärnhimlen. Banhastigheten runt Solen är omkring 30 km/s, vilket innbär att jorden förflyttar sig en jorddiameter (~12 700 km) på 7 min och på 4 timmar en sträcka som motsvarar avståndet till Månen.

Månen

: Huvudartikel: Månen Jorden har en naturlig satellit, Månen, som roterar ett varv runt jorden på 27,321662 dagar eller c:a 27 1/3 dag (1 siderisk månad). Avståndet till månen är c:a 384 000 km. Månens bana runt jorden ligger inte i samma plan som jordens bana runt solen, utan lutar c.a 5° i förhållande till detta. Om det inte vore så skulle det bli en solförmörkelse en gång i månaden.

Geografi

: Huvudartikel: Geografi

Terräng

Naturresurser

Naturkatastrofer

Klimat

: Huvudartikel: Klimat Med klimat avses de statistiska egenskaperna hos de meteorologiska elementens, såsom medelvärden, standardavvikelser, högsta och lägsta uppmätta värden, m.m., inom ett större område. Studiet av klimat kallas klimatologi och är en gren av meteorologin. Jorden delas in i klimatzoner. Traditionellt har man talat om huvudzonerna Tropiskt klimat Subtropiskt klimat Tempererat klimat Arktiskt klimat Man brukar även skilja mellan kustklimat och inlandsklimat.

Landanvändning

Befolkning

Politik

Jorden i konst och litteratur

Jorden i religion och mytologi

Se även

- Antipod
- Fjorgyn, jordens gudinna i fornnordisk mytologi
- Astronomi
- Geologi
- Himlakropp
- Jordens historia
- Jordens koordinatsystem

Externa länkar

- [http://www.wordwizz.com/10exp8.htm Bruce Bryson: "Earth"]
- [http://www.anzwers.org/free/universe/ Richard Powell: "An Atlas of the Universe"]
- [http://www.wordwizz.com/pwrsof10.htm Bruce Bryson: "Quarks to Quasars"]
- [http://micro.magnet.fsu.edu/primer/java/scienceopticsu/powersof10/ Molecular Expressions: "Science, Optics and You"]
- [http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html NASA - Earth Fact Sheet] Kategori:Geovetenskap Kategori:Jorden Kategori:Planeter ja:地球 ko:지구 ms:Bumi simple:Earth th:โลก zh-min-nan:Tē-kiû

Augustus

Augustus Caesar, född 23 september 63 f.Kr. som Gaius Octavius Thurinus, död 19 augusti 14 e.Kr., var det romerska rikets förste kejsare; han regerade från år 27 f.Kr. till år 14 e.Kr. Augustus hette egentligen Gaius Octavianus och var son till Atia, Gaius Julius Caesars systerdotter. Strax före sin död adopterade Julius Caesar Octavianus som sin son. Efter mordet på Caesar 44 f.Kr. hämnades Octavianus adoptivfadern och tog upp kampen om hans arv, vilket hade omhändertagits av Marcus Antonius. Trots detta bildade Antonius och Octavianus, tillsammans med Lepidus, det andra triumviratet och bekämpade framgångsrikt Caesars mördare. År 40 f.Kr. och efter segern över Caesars mördare, slöts avtalet i Brundisium, vilket innebar att det romerska riket delades i tre delar mellan medlemmarna av det andra triumviratet. Antonius fick östern, Lepidus Afrika och Octavianus tog hand om de västra delarna. Italien förblev neutral mark. Slitningarna mellan triumviratets medlemmar blev dock snart uppenbara när Antonius gifte sig med den egyptiska drottningen Kleopatra år 36 f.Kr. År 32-30 f.Kr. utkämpade Octavianus och Antonius (stödd av Kleopatra) det berömda ptolemaiska kriget, vilket avgjordes i slaget vid Actium den 2 september 31 f.Kr. Kleopatra och Antonius tvingades fly tillbaka till Egypten, och efter att Octavianus' trupper stormat Alexandria, begick de två älskande självmord; Kleopatra genom att låta en orm bita sig. Octavianus höll ett lysande triumftåg i Rom. År 27 f.Kr. avstod Octavianus sin makt till den romerska senaten, vilket innebar att republiken återställdes. Han tilldelades därpå hedersnamnet Augustus. Den romerska staten styrdes därefter av ett system som hade inslag från både monarki och republik, principatet. Inom riket innehade Augustus obegränsad makt och var dessutom arméns överbefälhavare. I själva Rom och Italien leddes styrelsen av senatens 600 medlemmar. Från år 12 f.Kr. kallades Augustus pontifex maximus (en titel av religiös betydelse), och från år 2 e.Kr., innehade han titeln Pater Patriae, fäderneslandets fader. Imperator Augustus kallades enligt sitt släktnamn, Caesar (uttalas "kajsar", därav kejsare). Trots sina imponerande titlar och det faktum att han var rikets kejsare, levde Augustus ett enkelt liv. Han fortsatte under hela sin regering att klä sig som vanlig romersk medborgare, och bodde i ett oansenligt privathus på Palatinen, Augustus hus. Augustus antog en fredlig utrikespolitisk linje och eftersträvade att jämna ut rikets gränser. I öster bibehölls gränserna oförändrade mot partherna, medan man på Balkan pressade fram gränslinjerna mot Donau. Ett försök att jämna ut gränserna mot germanerna i norr, slutade i ett svidande nederlag för romarna. År 9 e.Kr. lyckades germanerna samla stammarna och förinta tre romerska legioner under Varus i slaget vid Teutoburgerskogen. I övrigt präglades hans regeringstid av fred och alltjämt stigande välstånd (pax romana). Augustus avled år 14 e.Kr., 76 år gammal och efterträddes av sin styvson Tiberius Julius Caesar (som kejsare endast benämnd Tiberius) som kejsare av det romerska riket. I Bibelns Nya Testamente beskrivs hur Augustus utfärdar en order om hur hela världen (det vill säga hela romerska riket) skall skattskrivas, se Lukasevangeliet 2:1.

Litteratur

- Edwin Linkomies, Kejsar Augustus och det romerska arvet, Helsingfors 1948. Kategori:Romerska kejsare ja:アウグストゥス ko:아우구스투스

Dominatet

Dominatet varade mellan 284 och 476. År 284 blev Diocletianus kejsare, och tillsammans med Konstantin den store skapade han vad som brukar kallas det senantika romarriket. Det var ett rike som i många avseenden skiljde sig från republikens Rom och även principatet. Kring kejsarna utvecklades ett stort hov, och alla kejsare från och med Konstantin den store bar ett diadem på huvudet, föregångare till kungakronan. Denna utveckling av kejsarmakten berodde till stor del på att kejsarna tagit starka intryck av kungadömena i Mellanöstern. En stor förändring inrikespolitiskt var att huvudstaden Roms betydelse minskade redan i slutet av 200-talet, och Konstantin lät på 330-talet flytta huvudstaden till Konstantinopel. En annan stor förändring var kristendomens utbredning. Diocletianus införde ett system med flera "underkejsare", och från slutet av 200-talet var det snarast regel att romarriket styrdes av flera kejsare, några undantag finns dock; Konstantin den store regerade som ensam kejsare 314-337. Denna utveckling var till stor del resultatet av det prekära läget för riket under stora delar av 200-talet. Man ansåg helt enkelt att det behövdes en uppdelning där flera kejsare styrde olika delar av riket. Efter att Konstantin den store besegrat alla rivaler om kejsarkronan stabiliserades den inrikespolitiska situationen och man fick bättre kontroll över gränsen mot det sassanidiska riket. Statsfinanserna förbättrades radikalt och man kunder övergå till myntbetalning igen och välståndet steg. Särskilt markant var det ekonomiska uppsvinget i rikets östra del som också var den folkrikaste. Kejsarna ansåg vid den här tiden att deras viktigaste uppgifter var att bevaka rikets gränser. Därför befann de sig ofta på resande fot vilket även med att det i regel fanns flera kejsare samtidigt skapade behov av kejserliga residensstäder vid sidan om den officiella huvudstaden.Att kejsarna reste så mycket var givetvis en mycket viktig förklaring till att Roms betydelse succesivt minskade. Städer som förutom Rom nu blev mycket viktiga var bl.a. Milano, Trier och Ravenna i väster. Förutom Konstantinopel i öster var Antiochia och Nikomedeia viktiga städer för kejsarna. I mitten av 300-talet verkade det mesta vara frid och fröjd i det väldiga imperiet, åtminstone på ytan. Ekonomin blomstrade och såväl germaner som Sassanider kunde hållas i schack. Men utvecklingen inrikespolitiskt hade börjat gå i rikting som ledde fram till att Romarriket så småningom kom att delas. Förutom krig och storleken på imperiet var en viktig orsak till detta att Romarrikets östra och västra delar kom att utvecklas på olika sätt. I väster talade man latin medan den östra delen var starkt influrerad av den hellenistiska kulruren och där var grekiska det talade språket av flertalet. Bytet av Rom till Konstantinopel som huvudstad var ett steg på vägen i denna utveckling. En annan mycket viktig utveckling i riket var acceptansen av kristendomen. De kristna hade fått religionsfrihet av Konstantin den store och år 385 blev kristendomen statsreligion i hela riket. Även krigsmakten hade genomgått stora förändringar. Yrkesarmé var infört sedan lång tid tillbaka (se principatet men nu hade krigsmakten blivit allt mer beroende av värvade germanska trupper. Det var en utveckling som startat redan i slutet av 100-talet och under krisen på 200-talet accerelerade den. De germanska soldaterna fick därmed alltmer makt. I början av 370-talet invaderade ett centralasiatiskt nomadfolk, Hunnerna Europa vilket skapade enorm oro blande alla germanska stammar och ökat tryck mot rikets gränser. För att lättare kunna försvara rikets gränser tillät man flera germanstammar att slå sig ned på romerskt område mot att de i gengäld skulle försvara rikets gränser som hotades av såväl hunner som andra germanstammar. Relationerna mellan kejsaren och de nya bundsförvanterna var inte alltid det bästa Ostrogoterna som fått slå sig ner söder om Donau gjorde uppror och besegrade kejsare Valens år 378 när kejsaren inte höll vad han lovade. Systemet att värva germanstammar som bundsförvanter skulle på längre sikt få svåra konsekvenser för framförallt Romarrikets västra del. Året 395 brukar ofta nämnas som ett avgörande år i romarrikets och antikens historia. Det var året då romarriket delades i två självständiga stater, Östrom med Konstantinopel som huvudstad och Västrom där Ravenna blev huvudstad. Sanningen är emellertid inte så enkel. Redan under Julius Caesars tid hade riket delats (se första triumviratet) och det föregående seklet var det vanligaste att riket var delat mellan flera kejsare. På 350-talet grundades i Konstantinopel en senat med samma rättigheter som motsvarigheten i Rom och från och med kejsar Constantius II (son till Konstantin den store) var det ofta konflikter mellan kejsaren i Konstantinopel och ståthållarna i västra rikshalvan. Det som skedde år 395 var egentligen endast att riket permanent fick två huvudstäder med två kejsare. Åtminstone under inledningen av 400-talet försökte kejsaren i Konstantinopel hjälpa kejsaren i väst som hade stora problem. På lite längre sikt var resurserna i Östrom otillräckliga för att hjälpa systerriet i väst, vilket till slut innebar en faktisk delning. Vad gäller utvecklingen efter år 395 se Romerska imperiets fall. Kategori:Romerska riket

Västrom

Med västromerska riket avses den västra rikshalvan av det romerska riket efter delningen mellan Theodosius I:s söner Honorius och Arcadius år 395. Rom faller slutligen år 476 när germaner under ledning av Odovakar avsätter den siste västromerske kejsaren, Augustulus, vilket markerar början på medeltiden i klassisk europeisk historieskrivning. Kategori:Romerska riket

Latin

Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten. Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.

Grammatik

Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd. Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer. Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum). Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer. Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.

Se även

- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika Kategori:Romerska riket Kategori:Utdöda språk Kategori:Latin als:Latein ja:ラテン語 ko:라틴어 simple:Latin language th:ภาษาละติน zh-min-nan:Latin-gí

Bysantinska riket

Bysantinska riket, eller Bysans, är av tradition namnet på det romerska riket under medeltiden, det vill säga den kristna statsbildning i Grekland som hade Konstantinopel (dagens Istanbul) som huvudstad från mitten av 300-talet till 1453. Under senantiken, i samband med västromerska rikets upplösning (200-400), benämns det bysantinska riket ofta Östromerska riket eller Östrom. Den bysantinska kulturen var ett amalgam av den romerska staten, den grekiska kulturen, den hellenistiska kosmopolitismen och religiösa strömmningar från Orienten. Fram till den arabiska expansionen i början av 600-talet dominerade arvet från senantiken riket - klassisk bildning och kulturell förfining uppbar den urbana kulturen hos det bildade skiktet i städerna. Sedan många städer gått förlorade till araberna, i princip utplånades denna stadskultur och genom bildstriderna som följde fick riket istället en medeltida karaktär - samma hagiografier lästes av alla samhällsklasser, ikonerna betraktades som heliga objekt och genom themasystemet blev landsbygden allt viktigare. Riket överlevde under sin tusenåriga historia många invasioner från barbarer, kristna och muslimer. Efter nederlaget mot seldjuker i slaget vid Manzikert år 1071 föll dock Bysans makt och efter det fjärde korstågets plundring av Konstantinopel, som följde erövringen av staden 1204, återhämtade sig aldrig riket. Det innebar slutet på den antika, urbana kultur som utgjorde rikets ryggrad. Riket gick slutligen under med Konstantinopels fall för Osmanska riket 1453 och idag återstår bara fragment av dess långa historia. 1453

Etymologi

Byzantion var det gamla grekiska namnet på det som varit den östromerska huvudstaden Konstantinopel sedan 300-talet och för dess invånare skulle "bysantinska riket" te sig främmande. De kallade alltid sig själva för romare även om deras kultur var mer grekisk än latinsk. Riket kallade de "Romarriket" (Ρωμανία, Romanía) eller "Romerska kungadömet" (Βασιλεία Ρωμαίων, Basileía Romaíon). Termen "bysantinska riket" myntades 1557, det vill säga omkring ett sekel efter Konstantinopels fall, av den tyske historikern Hieronymus Wolf och populariserades senare av författare som Montesquieu. I Corpus Historiae Byzantinae introducerade Wolf en ny bysantinsk historiografi där han genom en tydlig distinktion mellan den antika romerska historien, som många ville bli associerade med, och den medeltida grekiska historien tonade ned det romerska arvet i Greklands historia. Wolfs distinktion härstammar från schismen mellan romarna (alltså bysantinarna som vi kallar dem idag) och frankerna under 800-talet då Karl den store, i samförstånd med påven i Rom, ville legitimera sina maktanspråk genom att överta det romerska arvet. Den s.k. Konstantinska donationen, en av historiens mest välkända falsarier, spelade en avgörande roll i detta syfte. Därefter kallades kejsaren i Konstantinopel för "Imperator Graecorum" och titeln "Imperator Romanorum" reserverades åt den frankiske monarken. Bysantinska riket refererade man till som "Imperium Graecorum", "Graecia", "Terra Graecorum" eller "Imperium Constantinopolitanus".

Den bysantinska identiteten

Bysans kan definieras som ett multietnisk imperium som uppstod som ett kristet kejsardöme för att snart omfatta det östra helleniserade riket och som slutade sin tusenåriga historia 1453 som en grekisk-ortodox stat: Ett imperium som blev en nation, nästan i ordets moderna mening.¹ Under de sekel som följde de arabiska och langobardiska invasionerna på 600-talet behöll riket sin multietniska (om än inte sin multinationella) karaktär även om den stora majoriteten i rikets centrum på Balkan och i Mindre Asien var grekisk. Etniska minoriteter och betydande icke-ortodoxa kristna samhällen existerade vid rikets gränser, varav det kristna armeniska var det största. Bysantinarna kallade sig själva för "romare" (Ρωμαίοι, Rhomaioi), vilket för dem var synonymt med "greker" eller "hellener" (Έλληνες, Ellenes). De utvecklade en stark nationalism och kallade sitt rike för romerskt (Ρωμανία, Romania). Denna nationalism tog sig i den bysantinska litteraturen uttryck i hjältedikter, i synnerhet i eposet Digenis Akritas, där gränskrigare (ακρίτες) hyllades för sin kamp mot rikets angripare. Efter rikets upplösning på 1400-talet fortlevde denna nationalism och grekerna fortsatte att identifiera sig både som romare och greker in i modern tid.

Bakgrund

Det bysantinska riket uppstod gradvis och dess uppkomst brukar, å ena sidan, få markera slutet på det romerska riket, det vill säga antikens övergång i medeltid, och, å andra sidan, uppkomsten av en specifikt kristen kultur. Redan i mitten av 300-talet hade såväl hellenismen som kristendomen etablerat sig i det romerska riket men en rad olika historiska händelser brukar få tjäna som det romerska rikets övergång i det bystantinska: # Diocletianus regeringstid 284-305 innebar att romerska riket för första gången delades i ett pars Orientis och ett pars Occidentis och hans administrativa reformer övertogs av bysantinarna. # Konstantin flyttade rikets huvudstad till sin nygrundade huvudstad Konstantinopel 330 vilket kom att bli det bysantinska rikets centrum under nästan tusen år. # Theodosius I regeringstid 379-395 innebar kristendomens seger över hedendomen och vid hans död 395 delades det romerska riket slutgiltligt i två delar. # Den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus tvingades abdikera 476 under trycket från vandaler och goter vilket gjorde den östromerske kejsaren till ensam romersk härskare. # Under Justinianus I (527-565) upplevde riket sin första kulturella och politiska blomstringstid. Bysans som stormakt i östra Medelhavet och många av den bysantinska konsten centrala verk härstammar från Justinianus regeringstid. Genom Caracallas dekret 212, Constitutio Antoniniana, erhöll alla fria män i det romerska riket romersk medborgarskap och fick samma juridiska status som invånarna i Rom. Förordningen ledde inte till några stora politiska omvälvningar men kom att få stor historisk betydelse då den lade grunden för den integrationsprocess där statens ekonomiska och juridiska system i Italien kom att tillämpas över hela Medelhavet, liksom man tidigare utökat dess jurisdiktion från Latium till hela Italien. Hela riket integrerades dock inte i samma omfattning. Förordningen kom att favorisera redan väl integrerade delar av riket, som t.ex. Grekland, på bekostnad av de provinser som var för fattiga eller för kulturellt avlägsna, som Storbritannien, Palestina och Egypten. Rikets delning började med Diocletianus quadrumvirate (tetrarki) 293, en regeringsreform som syftade till att effektivisera administrationen och kontrollen av riket. Han delade riket i två delar och tillsatte två överkejsare, augustus, som styrde från Italien och Grekland, med var sina underkejsare, caesar. Delningen bestod fram till 324 då Konstantin lyckades göra sig själv till ensam kejsare. Han valde att övergå till kistendomen och grunda en ny huvudstad i