Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Rousseau

Rousseau

Jean-Jacques Rousseau, född 28 juni 1712, död 2 juli 1778. Han var en schweizisk-fransk författare, politisk filosof och autodidakt kompositör som verkade under upplysningen. Han fick stor betydelse inom politik, pedagogik och litteratur.

Filosofi

Rousseaus filosofiska insats kan kortfattat formuleras med det kända slagordet "Tillbaka till naturen!" (som han dock aldrig själv formulerade). Rousseau såg negativt på vetenskapens och teknikens inflytande på människan (jfr. legenden om Adam och Eva och kunskapens frukt). Människans liv hade genom dessas inflytande blivit alltmer artificiellt, och för var dag som gått hade hon mer och mer förlorat kontakten med sitt ursprung (naturen). Resultatet hade blivit ett materialistiskt inriktat samhälle, styrt av pengar och egen vinning. Världen - och människornas förhållande till varandra - hade övergått från vara till sken. Dessa tankar stod i bjärt kontrast till övriga franska upplysningsfilosofers (Voltaire, Diderot m.fl.) mer framstegsvänliga och förnuftsbaserade ideologi - en enligt Rousseau falsk upplysning som enbart fäste "girlander av blommor längs de kedjor av järn" som fängslade människorna, men som inte påverkade de grundläggande missförhållandena i världen. Fokuseringen på individen, skild från helheten, riskerade att än mer föra henne än bort från sitt naturliga sammanhang: andra människor. 1762 propagerade Rousseau, i Om samhällsfördraget, för ett helt och fullt jämlikt samhälle, där medborgarna skulle avsäga sig sina egna individuella anspråk, till förmån för vad han kallade "allmänviljan" (som bl.a. skulle manifesteras genom direktdemokrati). Denna genomgripande förändring av samhällets organisation skulle först och främst uppnås, inte genom revolutionära metoder men genom uppfostran (jfr. Émile). Genom sina egenartade idéer kom Rousseau att bli, inte bara idémässigt, socialt isolerad; en situation som bl.a. gav avtryck i den posthumt utgivna skriften En enslig vandrares drömmerier. Trots detta upphöjdes han, tillsammans med Voltaire, till en av den franska revolutionens "fäder", och 1794 fördes hans stoft (genom Maximilien de Robespierres försorg) till Panthéon för den sista vilan. Jean-Jacques Rousseau betraktades redan i samtiden som "svår" och något av en bakåtsträvare, men hans kritik av det moderna samhället och teknikens utveckling har ändå levt kvar - även i vår egen tid, t.ex. genom den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright och hans Myten om framsteget (1993).

Citat


- Om det är förnuftet som styr människan, så är det känslan som leder henne.

Bibliografi (urval)


- 1753 - Avhandling rörande ursprunget till och grundvalarna för olikheten mellan människorna (Discours sur l'origine et les fondements de l'inégalité parmi les hommes)
- 1755 - Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till sedernas förädlande (Discours sur les sciences et les arts) I dessa skrifter skriver Rousseau att människan av naturen är god, men att hon förstörts av vetenskaperna, konsterna och samhällets organisation.
- 1761 - Julie, eller Den nya Heloïse
- 1762 - Émile, eller Om barnuppfostran
- 1762 - Om samhällsfördraget Rousseau, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Jacques ja:ジャン＝ジャック・ルソー ko:장 자크 루소 th:ชอง-ชาก รุสโซ

1712

Händelser


- 30 februari - Man lägger till en extradag till februari i den svenska almanackan detta år, för att återigen komma rätt med Gamla stilen, eftersom det är krångligt att ha en helt egen kalender.
- Maj - Magnus Stenbock utnämns till överbefälhavare över den svenska armé, som skall skickas till Polen via Tyskland.
- September - Magnus Stenbock landstiger med en svensk här på Rügen för att försvara Sveriges tyska besittningar.
- 19 november - Stillestånd sluts i Lüssow mellan de svenska och de fientliga arméerna på kontinenten.
- 9 december - Svenskarna under Stenbock besegrar danskarna i slaget vid Gadebusch i Mecklenburg, vilket blir den sista stora svenska segern under Stora nordiska kriget.
- Den osmanske sultanen ger order om att Karl XII skall köras ut ur Osmanska riket med våld om han inte lämnar landet frivilligt.
- Ärkebiskop Haquin Spegel ger ut en svensk ordbok.

Födda


- 24 januari - Fredrik II, kung av Preussen 1740-1786.
- 31 mars - Anders Johan von Höpken, svensk politiker, riksråd 1746-1761.
- 28 juni - Jean-Jacques Rousseau, schweizisk-fransk författare och politisk filosof.

Avlidna


- 14 september - Giovanni Domenico Cassini, italiensk astronom. Kategori:Årtal Kategori:1710-talet ko:1712년 ms:1712

2 juli

Dagens namn


- Rosa, Rosita

Äldre namnsdagar:


- tidigare: Marie besökelse (Visitatio [beate] Marie)
- 1901: Rosa
- 1986: Rosa, Rose och Rosemarie
- 1993: Rosa, Rosita - från 17 maj. (Rose och Rosemarie utgår ur almanackan)

Händelser


- 1900 - Ferdinand von Zeppelins första luftskepp flyger.
- 1956 - Elvis Presley spelar in "Hound Dog" och "Don't Be Cruel" i RCA:s studio i New York.
- 1985 - ESA:s rymdsond Giotto skjuts upp
- 1987 - Joakim Nyström vinner Swedish Open genom att slå Stefan Edberg i finalen.

Födda


- 1859 - Hjalmar Selander, svensk skådespelare, regissör och teaterdirektör.
- 1869 - Hjalmar Söderberg, svensk författare och journalist.
- 1885 - Björn Hodell, svensk teaterchef, manusförfattare och författare.
- 1889 - Åke Claesson, svensk skådespelare och sångare.
- 1890 - Rune Carlsten, svensk regissör, manusförfattare och skådespelare.
- 1903
  - Olav V av Norge, norsk kung 1957-1991.
  - Alec Douglas-Home, brittisk politiker, premiärminister 1963-64.
- 1906 - Hans Bethe, amerikansk fysiker, nobelpristagare.
- 1917
  - Stuart Görling, svensk kompositör och arrangör av filmmusik.
  - Murry Wilson, amerikansk musikproducent.
- 1923 - Wislawa Szymborska, polsk poet, essäist och översättare, nobelpristagare.
- 1925 - Patrice Lumumba, kongolesisk politiker.
- 1929 - Imelda Marcos, filippinsk presidenthustru, skoägare.
- 1936 - Harry Barnes, brittisk parlamentsledamot för Labour.
- 1940
  - Robert Broberg, svensk artist.
  - Kenneth Clarke, brittisk konservativ politiker.
- 1942 - Vicente Fox, Mexikos president 2000-.
- 1946
  - Richard Axel, amerikansk nobelpristagare.
  - Ricky Bruch, svensk diskuskastare.
- 1947 - Lars Dejert, svensk skådespelare.
- 1949 - Roy Bittan, amerikansk musiker, pianist i E Street Band.
- 1950
  - Agneta Eckemyr, svensk skådespelare och modefotograf.
  - Annika Thor, svensk författare och bibliotekarie.
- 1956 - Jerry Hall, amerikansk fotomodell och TV-värdinna, Mick Jaggers fru 1990-1999.
- 1968 - Ulf Ottosson, svensk fotbollsspelare.
- 1970 - Jakob Tamm, svensk skådespelare.
- 1975
  - Johan Ehn, åländsk politiker (frisinnad).
  - Erik Ohlsson, svensk designer och musiker, gitarrist i Millencolin.
- 1976 - Tomas Vokoun, tjeckisk ishockeyspelare.
- 1986 - Lindsay Lohan, amerikansk skådespelare.

Avlidna


- 1591 - Vincenzo Galilei, italiensk (florentinsk) kompositör, musikteoretiker och musiker.
- 1706 - John Methuen, brittisk diplomat och politiker.
- 1778 - Jean-Jacques Rousseau, schweizisk-fransk författare och politisk filosof.
- 1915 - Porfirio Díaz, mexikansk militär och politiker, Mexikos envåldshärskare 1876-1911 (med fyra års uppehåll).
- 1937 - Amelia Earhart, amerikansk pilot.
- 1961 - Ernest Hemingway, amerikansk författare, nobelpristagare.
- 1965 - Hilma Swedahl, svensk guldgrävare och skapare av turistmålet Alaska.
- 1972 - Tord Stål, svensk skådespelare.
- 1973
  - Ferdinand Schörner, tysk generalfältmarskalk.
  - Sven Zetterström, svensk journalist och manusförfattare.
  - Betty Grable, amerikansk skådespelare.
- 1977 - Vladimir Nabokov, rysk-amerikansk författare.
- 1991 - Lee Remick, amerikansk skådespelare.
- 1994 - Andres Escobar, colombiansk fotbollsspelare, back.
- 1997 - James Stewart, amerikansk skådespelare.
- 1999 - Mario Puzo, amerikansk författare.
- 2005 - Luther Vandross, amerikansk soullegend.

Se även

1 juli - 3 juli - 2 juni - 2 augusti -- lista över alla datum januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december 185 ja:7月2日 ko:7월 2일 simple:July 2 th:2 กรกฎาคม

Schweiz

Schweiz, eller officiellt Schweiziska Edsförbundet, (latin: Helvetia, Confoederatio Helvetica; tyska: Schweizerische Eidgenossenschaft; franska: Confédération Suisse; italienska: Confederazione Svizzera; rätoromanska: Confederaziun Svizra) är en förbundsrepublik i Centraleuropa, gränsandes till Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike och Liechtenstein. Landet har en lång tradition av politisk och militär neutralitet, men även av internationellt samarbete då det är hem för många internationella organisationer.

Historia

Huvudartikel: Schweiz historia

Geografi

Schweiz ligger i Centraleuropa och ligger till största delen i Alperna. Schweiz är en av Europas minsta stater med sina 41 285 km2 (något större än Skåne och Småland tillsammans) och är helt omgärdat av andra stater.

Kantoner

Huvudartikel: Schweiz kantoner 300px Schweiz är indelat i 23 kantoner varav 3 är uppdelade i halvkantoner. De äldsta kantonerna är Schwyz, Unterwalden och Uri som tillsammans bildade Schweiziska edsförbundet den 1 augusti 1291. Schweiz kantonsindelning har varit densamma sedan 1815 med undantag för kantonen Juras utbrytning ur Bern, 1979.

Regioner

Schweiz delas in i sju regioner.
- Östschweiz - bestående av kantonerna Sankt Gallen, Thurgau, Appenzell, Glarus, Shaffhausen och Graubünden
- Zürich - bestående av kantonen Zürich
- Centralschweiz - bestående av kantonerna Luzern, Schwyz, Unterwalden, Uri och Zug
- Nordvästschweiz - bestående av kantonerna Basel och Aargau
- Mittelland - bestående av kantonerna Bern, Fribourg, Jura, Neuchâtel och Solothurn
- Tessin - bestående av kantonen Ticino
- Lémanique - bestående av kantonerna Genève, Vaud och Valais

Natur

Schweiz består av tre naturliga regioner: bergskedjorna Alperna och Jurabergen som dominerar söder och öster respektive nordväst samt en skogsregion som skiljer de två bergskedjorna åt. Schweiz består av 38 % åkermark, 30,4 % skog, 25,5 % impediment och 5,8 % bebyggelse.

Klimat

Det schweiziska klimatet domineras av atlantvindar i väst, medelhavsvindar i söder, kontinentalvindar i öst och mellaneuropeiska lågtryck i norr. Under sommaren ligger medeltemperaturen mellan 18 och 20 grader i dalarna och runt 10 grader på de högre höjderna. Sommartid så brukar gränsen för minusgrader ligga kring 3 000 m.ö.h.. De södra delarna av kantonen Ticino har i det närmaste medelhavsklimat.

Berg

medelhavsklimat Med sitt läge i Alperna finns det många höga bergstoppar i Schweiz. I kantonen Valais återfinns Schweiz högsta berg, Dufourspitze 4 634 m.ö.h..

Floder

Dom tre längsta floderna i Schweiz heter Aare (295 km), Rhône ( 264 km) och Rhen (375 km)

Sjöar

Med sitt bergiga landskap har Schweiz många långsmala och djupa sjöar.

Städer

Demografi

300px Schweiz har fyra officiella språk: tyska (gult), franska (lila), italienska (grön) och rätoromanska (röd).

Politik

Alla vuxna medborgare i Schweiz har rätt att delta i kommunfullmäktiges möten och i lokala folkomröstningar i vilka kommunala beslut fattas. Kantonerna (Glarus och Innerrhoden i Appenzell) har en medborgarförsamling bestående av alla röstberättigade medborgare. Sammanträdena hålls på ett torg i staden en gång om året. Besluten fattas genom handuppräckning.(Direktdemokrati) Landet har haft flest folkomröstningar i världen.

Styrelseskick

Schweiz är en federation med ett utbrett självstyre i kantonerna. Kantonerna har sina egna författningar, parlament och regeringar. Federationen är en republik med en president och ett tvåkammarparlament, Förbundsförsamlingen (ty. Bundesversammlung, fr. Assemblée fédérale). Förbundsförsamlingens är uppdelad i Ständerrådet (ty. Ständerat, fr. Conseil des États, it. Consiglio degli Stati) och Nationalrådet (ty. Nationalrat, fr. Conseil national, it.Consiglio nazionale). Den verkställande makten utövas av en regering, Förbundsrådet (ty. Bundesrat, fr. Conseil fédéral), som består av sju ministrar som utses av Förbundsförsamlingen.

Den schweiziska konstitutionen

Den nuvarande schweiziska konstitutionen instiftades år 1848 och har sedan dess reviderats två gånger 1874 och 1999.

Federalism

I den schweiziska konstitutionen är kantonernas existens och självständighet hårt reglerad. Varje kanton är namngiven i konstitutionens första artikel. Detta medför att en förändring av konstitutionen är nödvändig för att skapa en ny kanton eller om en kanton vill lämna federationen. För att en ändring av konstitutionen ska komma till stånd krävs en federal folkomröstning där en majoritet av de röstande är för förändringen samt att det finns en majoritet för förslaget i en majoritet av kantonerna. Om ändringen avser en tillkommande kanton krävs även en majoritet av rösterna i den tilltänkta kantonen. Detta förfarande har inneburit att antalet kantoner har i princip varit oförändrat sedan 1848. Efter 30 års förhandlingar lyckades den franskspråkiga och katolska kantonen Jura att bryta sig ur den tyskspråkiga och protestantiska kantonen Bern. De schweiziska kantonerna är garanterad en väl tilltagen självständighet. I princip kräver konstitutionen endast att kantonerna skall vara republiker och att de skall respektera jämlikhet och mänskliga rättigheter. Trots detta så skiljer sig inte kantonernas egna konstitutioner, lagar och styrelseskick i från varandra, de största skillnaderna ses i kommunernas självständighet och i vilken utsträckning som man använder sig av folkomröstning i beslutsprocessen. En viktig del i den schweiziska federalismen är att även de små kantonerna måste få göra sin stämma hörd och detta märks tydligt i den majoritet som krävs för en förändring av konstitutionen. Sedan 1970 har de små kantonerna röstat ner fyra konstitutionsförändringar trots att en majoritet av den schweiziska befolkningen har varit för förslagen har förslagen inte haft majoritet i en majoritet av kantonerna.

Rösträtt

Alla schweiziska medborgare, oavsett kön, som har fyllt 18 år har rösträtt i de federala valen. Den schweiziska kvinnan fick inte rösträtt i federala val förrän 1971, vilket är mycket sent med västerländska mått mätt.

Förbundsförsamlingen

Huvudartikel: Förbundsförsamlingen

Ständerrådet

Ständerrådet har 46 ledamöter och varje kanton har två platser. Kantonerna Unterwalden, Basel och Appenzell är uppdelade i halvkantoner där varje halvkanton har en representant i Ständerrådet

Nationalrådet

Nationalrådet har 200 ledamöter som väljs för en mandatperiod om fyra år. Antalet ledamöter i Nationalrådet är proportionerligt mot antalet invånare i kantonen, med undantaget att alla kantoner och halvkantoner skall ha minst en plats i Nationalrådet. Kantonerna Uri och Glarus samt halvkantonerna Obwalden, Nidwalden, Appenzell Ausserrhoden och Appenzell Innerrhoden har en ledamot var. Kantonen Zürich är med sina 34 ledamöter den kanton med störst representation.

Förbundsrådet

Huvudartikel: Förbundsrådet (Schweiz) Förbundsrådet är Schweiz verkställande organ, regering. Förbundsrådet utses av Förbundsförsamlingen och ministrarnas politiska och geografiska tillhörighet är reglerad. Minst två ministrar skall komma från de fransk- eller italienskspråkiga kantonerna, medan de övriga fem kan komma från alla kantoner. De största partierna i Förbundsförsamlingen är alltid garanterade någon eller några ministerposter enligt en fastställd formel.

President

Ordförande i Förbundsrådet väljs i december varje år av Förbundsförsamlingen, det vill säga Nationalrådet och Ständerrådet gemensamt, och den som innehar det uppdraget är även Schweiz' president. Presidentens huvudsakliga uppgift är att vara ordförande vid Förbundsrådets sammanträden. Presidenten har ingen mer makt än övriga ledamöter i Förbundsrådet, förutom vid lika röstetal när hans röst är avgörande. Schweiz presidenter och vicepresidenter: Lista över Schweiz presidenter och vicepresidenter

Ekonomi

Schweiz hör till de rikaste länderna i världen. Landet har en god ekonomi och försörjer sig bland annat på turism, choklad, klockor och ost.

Utbildning

Kultur

Världsarv


- Benediktinerklostret Sankt Johann i Müstair
- Klostret i Sankt Gallen
- Glaciärområdet Jungfrau-Aletsch-Bietschhorn
- Gamla staden i Bern
- De tre slotten och försvarsmuren runt handelsstaden Bellinzona
- Monte San Giorgio

Externa länkar


- [http://www.burgen.ch/GIFS_KL/Schweiz.jpg Karta över Schweiz och omgivande länder] (engelsk)
- [http://www.bfs.admin.ch/bfs/portal/en/index.html Swiss Federal Statistical Office Swiss Statistics]
- [http://www.admin.ch/ch/f/rs/101/index.html 101 Constitution fédérale de la Confédération suisse] Kategori:Europas länder Kategori:Kustlösa staterKategori:Schweiz als:Schweiz ja:スイス ko:스위스 ms:Switzerland simple:Switzerland th:ประเทศสวิตเซอร์แลนด์ zh-min-nan:Sūi-se

Författare

En författare eller författarinna (om kvinnor) är en person som skriver böcker, noveller, artiklar till tidningar, etc.

Historia

Yrket som vi ser det har inte existerat särskilt lång tid. Det är först på 1700-talet och 1800-talet som författare med ambitioner att skapa konstnärliga verk har kunnat försörja sig på sitt värv. Innan dess arbetade de flesta författare med stöd av mecenater, och hade då bland sina uppgifter att skriva hyllningsverk, födelsedagsmeddelanden eller epitafer. Övergången till industrisamhället och den ökade läskunnigheten gjorde att fler böcker såldes, vilket ledde till ökad efterfrågan av olika typer av författare för att passa olika typer av läsare.

Yrkets krav

Det finns inga egentliga yrkesutbildningar för författare, även om det finns skrivarkurser. Det anses allmänt att man inte blir författare officiellt förrän man har blivit publicerad av ett förlag eller en tidning, fått ett verk uppfört på en teater eller gjort en film. Det kan därför vara svårt att etablera sig inom yrket.

Olika typer av författare

Författare delas ofta in i vilken typ av litteratur de skriver, såsom:
- poet
- dramatiker
- manusförfattare
- kåsör
- komiker
- manusdoktor Vanligtvis delas författare dessutom in i efter vilken genre de skriver i, såsom deckarförfattare eller science-fiction-författare. Vissa författare växlar dock mellan genrer och typer av litteratur, så att det kan vara svårt att sätta någon fast etikett på dem. ja:作家 Kategori:Yrken Kategori:Skrivande

Politik

Politik, av det grekiska ordet pólis, "stadsstat". Politik betyder ordagrant översatt: Det som rör staten. I vardagligt tal används dock begreppet politik för att innefatta maktkamp på många olika nivåer, exempelvis inom intresseorganisationer och arbetsplatser även om det som händer inom dessa organisationer inte direkt rör själva staten. I akademiskt hänseende studeras politik och politiskt relaterade ämnen inom bland annat statsvetenskap, nationalekonomi, praktisk filosofi och sociologi. Det politiska system vi har i Sverige är parlamentarisk demokrati. Politik är ett omstritt begrepp med många definitioner. En minsta gemensam nämnare är att begreppet alltid syftar på offentlig maktutövning och den process som bestämmer hur den offentliga makten utövas, det vill säga maktkamp. Vissa har argumenterat för att politikbegreppet bör vidgas till att innefatta fenomen som normalt betraktas som privata (till exempel familjeangelägenheter) eftersom dessa anses påverka resultatet av den offentliga maktutövningen och maktkampen i hög grad. Tilläggas kan att ordet idiot kommer av grekiskan idiotes som betyder en 'privat man', det vill säga motsatsen till statsman, politiker.

Se även


- Pluralism
- Demokrati
- Diktatur
- Parlament
- Regering
- Republik
- Monarki
- Folkomröstning
- Svensk politik
- Sveriges regering
- Sveriges riksdag
- Finlands regering
- Finlands riksdag
- Policy
- Ideologi
- Parti
- Myndighet
- Landsting
- Kommun
- Utomparlamentarism
- Symbolpolitik
- Språkpolitik
- Makt
- Frihet
- Lista över politiska skandaler
- ja:政治 ko:정치 ms:Politik simple:Politics th:การเมือง

Filosof

Filosof, person som ägnar sig åt filosofi. Av grekiskans philos och och sofia dvs kärlek till visdom (jmf Filantrop). En filosof kan tex ägna sig åt moralfilosofi eller etik; dvs vad som är rätt och fel handlande,logik;läran om hur man tänker rätt=motsägelsefritt, vetenskapsteori eller epistemologi; frågor om vad man kan veta och varför, ontologi; frågan om vad som egentligen ´finns´ i grunden oberoende av våra föränderliga begrepp, och vad som är livets mening; tex människans väg till oförstörbar lycka genom att hon är absout sann mot sig själv och andra och är medveten om det gott egoistiska värdet av att vilja alla medmänniskor väl.

Se även


- Lista över filosofer
- Lista över indiska filosofer Kategori:Filosofi

Autodidakt

Autodidakt kommer från grekiskans autos ("själv") och didaskein ("lära", "undervisa") och betyder alltså självlärd. Ordet används oftast i samband med vetenskap och konst.

Upplysningen

Upplysningen, kulturhistorisk rörelse i Europa, från 1600-talets slut till omkring 1800. Kulmen nåddes i 1700-talets Frankrike. Denna intellektuella rörelse hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum tycktes oförenligt med den gamla "av Gud givna ordningen". I stället för den uppenbarade religionen vände man sig till deism och naturlig religion. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799). Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. Alla människor är kapabla att tänka själva, var tanken. Men flera upplysningsfilosofer levde kvar i det gamla tänkandet och menade ändå att endast bildade människor som inte var tvungna att kroppsarbeta kunde tänka själva. Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som präster eller imamer predikar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Mot slutet av 1700-talet uppstod romantiken, som till stor del var en proteströrelse mot upplysningens empirism.

Upplysningsfilosofer (urval)


- Jonathan Swift
- John Locke
- Marquis de Condorcet
- David Hume
- Adam Smith
- Thomas Reid
- Voltaire
- Jean-Jacques Rousseau
- Daniel Defoe
- Charles Louis de Montesquieu

Se även


- Sveriges historia: Frihetstiden Kategori:Filosofi Kategori:Historiska epoker ja:啓蒙時代 ko:계몽주의 th:ยุคแสงสว่าง

Pedagogik

Pedagogik är läran om utbildning, framför allt av barn. Ibland avses strategier och tekniker för undervisning; den akademiska termen för detta är dock didaktik. En mer snäv definition av pedagogik är att det är läran om undervisningen i ett sociologiskt eller kulturellt perspektiv, särskilt med avseende på individens och samhällets påverkan på varandra samt utbildningens mål och syfte. Som akademisk disciplin är det ett tvärvetenskapligt ämne som bl a innefattar allmän psykologi, ledarskap, organisationsteori, kunskapsteori, intelligensforskning, och sociologi.

Se även


- Lista över pedagoger Kategori:Pedagogik ja:教育学

Litteratur

Litteratur (Från latinets litteratur alfabet, bokstavsskrift, skrift(lig) framställning), grammatik, språkvetenskap, av littera bokstav), här en samlingsbeteckning för skrivna texter som uppfyller vissa estetiska kriterier. I latinet förekommer litteratura med tre skilda betydelser: #någonting skrivet #filologi #lärdom eller vetenskap.

Kuriosa

Världens minsta bok har måtten 0,9 x 0,9 mm. Det är en version av Chameleon av den ryske författaren Anton Tjechov. Boken gavs ut i Sibirien 1996. Varje bok består av 30 sidor och har 11 rader text på varje sida samt 3 färgbilder. Boken trycktes blott i 100 exemplar, hälften på engelska och resten på ryska. Priset per ex var 500 dollar.

Se även


- Branschböcker, ekonomi- och affärslitteratur
- [http://wikisource.org/wiki/Main_Page Wikisource]
- Svensk litteratur
- [http://ca.geocities.com/gruppo04web/bookmarks.html Gruppo04]
- Wikipedia:Önskelista/Litteratur
- Litteraturhistoria Kategori:Litteraturvetenskap Kategori:Skrivande ja:文学 ko:문학 simple:Literature

Eva

Eva är ett kvinnonamn. Ordets historia ser ut så här: Det hebreiska ordet chavah betecknar den bibliska urmodern. Motsvarande ord i persiskan är hava. Ordet är inte ett namn utan betyder helt enkelt att ge liv dvs. mänsklighetens livmoder. Chavah i 1 Mosebok 3:20 har översatts till Eva (lat. Eva och Heva, eng. Eve). Versen i 1917 års Bibel lyder "Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder åt allt levande". Ordet Eva har därefter tolkats som varande ett namn på en kvinna. Eva uttalas Äva om man bor i Bergslagen. Namnet förekommer också i dubbelnamn som Eva-Britt, Eva-Karin, o.s.v. Totalt finns ca 195000 personer i Sverige med namnet Eva varav ca 95000 med det som tilltalsnamn. År 2002 fick 623 flickor namnet, varav 17 fick det som tilltalsnamn. Namnsdag: 24 december.

Personer med namnet Eva


- Eva Bergman
- Eva Braun
- Eva Burrows
- Eva Bysing
- Eva Cassidy
- Eva Dahlbeck
- Eva Norberg
- Eva Merthen
- Eva Moberg
- Eva Perón
- Eva Sophia Piper
- Eva Remaeus
- Eva Rydberg
- Eva Röse
- Eva Spångberg
- Eva Winther
- Eva Zetterberg

Se även


- Bibelns Adam
- Adam och Eva (bibeln)
- Mytologi: Första kvinnan

Litteratur


- Jackie Jakubowski: Ljudet av Alef Kategori:Kvinnonamn

Natur

Natur är ett mångtydigt begrepp. Natur kan syfta på den materiella världen i stort, men särskilt den av människan (väsentligen) opåverkade omgivningen i form av växter, djur, landformer o.s.v.
- I geografisk mening: Natur som en dikotomi till staden
- I filosofisk mening: Natur som någons/någots inneboende strävan och mål; se essens
- I social mening: Natur som motsats till konstgjord ja:自然 simple:Nature

Materialism

Materialism (även fysikalism), en inriktning inom filosofin som grundar sig på åsikten att världen existerar i någon mening oberoende av oss människor och vår betraktelse av den. Detta till skillnad från idealism där tanken istället är den motsatta att världen är helt beroende av hur vi betraktar den. Den idealistiska tanken grundades av Platon och kulminerade med Berkeley som menade att vi konstituerar verkligheten fullständigt (med Guds hjälp).

Matematikfilosofi

Inom grenen matematikfilosofi i filosofin inebär materialism åsikten att det matematiska begreppen (tal, teorem, m.m.) verkligen existerar oberoende av oss människor. Detta till skillnad från t.ex. matematiska formalister som David Hilbert som menade att matematik endast är en konstruktion på papper och inte har någon verklighetsanknytning. En känd matematisk materialist, eller realist som är synonymt, var Quine.

Historisk materialism

Historisk materialism säger att historiens gång avgörs av materiella förutsättningar snarare än personers tankar.

Dialektisk materialism

Dialektisk materialism är en materialistisk variant av Hegels filosofi som hävdar att alla sociala fenomen bestäms av ekonomiska motiv, och ska inte sammanblandas med fysikalismen. Det finns nämligen flera andra materialistiska system som hävdar andra motiv. Till exempelmenade Buckle att klimatet är det som avgör, och enligt Sigmund Freud kan många handlingar spåras till sexuella orsaker. Likaså kan ekonomiska motiv vara avgörande oavsett om fysikalismen är sann eller inte. Därför är de två lärorna helt olika, även om den dialektiska materialismen är en slags materialism även i filosofisk mening. Kategori:Filosofiska ismer ja:唯物論

Voltaire

François-Marie Arouet, mer känd under pseudonymen François Voltaire eller bara Voltaire, född 21 november 1694 i Paris, död 30 maj 1778, var en fransk författare, deist och upplysningsfilosof. Han var ledamot av Franska akademien 1746-1778 och en av sin tids mest inflytelserika personer. Under sin levnad var Voltaire främst känd som en stor författare av tragedier. Idag är han mest känd för sin roman Candide, en satir över Gottfried Leibniz' filosofi, och för ett stort antal aforismer. Han är också känd för sitt skarpa intellekt, sina skrifter inom filosofi och försvar för medborgerliga rättigheter såsom rätten till en rättvis rättegång och sin argumentation för religionsfrihet. Såsom satirisk polemiker använde han flitigt sin penna för att kritisera sin tids franska institutioner, religiösa dogmer i allmänhet och katolska kyrkans maktövergrepp i synnerhet. Han fick också sona sin vassa penna med flera perioder i fängelse och landsflykt. Särskilt i Frankrike är han ihågkommen och ärad som en modig debattör, som outtröttligt stred för medborgerliga rättigheter och som pekade på regimens hyckleri och orättvisor. En del av hans kritiker, såsom Thomas Carlyle, menar dock att även om Voltaire var oöverträffad vad gäller litterär form har inte ens de mest genomarbetade av hans arbeten mycket substans och att han aldrig yttrade någon väsentlig idé som helt och hållet var hans egen. Voltaire misstrodde demokrati, och såg demokratiska system som ett sätt att låta massornas dumhet breda ut sig. Han såg den franska borgarklassen som för liten och ineffektiv för att kunna åstadkomma någon förändring av samhället, aristokratin som parasitisk och korrumperad, de vanliga medborgarna som okunniga och vidskepliga, och kyrkan som en statisk kraft som endast var nyttig såsom balanserande motkraft mot monarkin. För Voltaire var det bara en upplyst monark som, med råd från filosofer - sådana som han själv - skulle kunna åstadkomma en förändring, eftersom det låg i den franske kungens intressen att förbättra Frankrikes makt och rikedom. Voltaire var starkt emot den kristna tron. Han menade att evangelierna var uppdiktade och fulla av självmotsägelser och att Jesus inte existerat, utan att bägge var en produkt av dem som ville skapa Gud till sin egen avbild. De som försvarade kristendomen under Voltaires tid var inte särskilt övertygande, då de flesta hellre undvek hans verk än gick i polemik mot dem. Voltaire var dock inte ateist, utan var liksom många andra upplysningsfilosofer deist. Han trodde på en högre makt som skapat universum men som människan inte kan ha någon kunskap om, och som inte griper in i världsförloppet. deist Voltaires texter, och särskilt hans privata brev, innehåller ständigt ordet l'infâme (den skändliga) och uttrycket écrasez l'infâme (krossa den skändliga). Vissa menat att Voltaire med detta tillmäle syftade på Kristus, men det bör ses som ett missförstånd. "Den skändliga" i Voltaires vokabulär är inte Gud, Kristus, eller kristendomen. Det sägs ofta att uttrycket syftar på katolicismen, men då bör man komma ihåg den tid när Voltaire verkade och inse att han pratade om sin tids katolska kyrka som maktapparat, som en priviligierad grupp av "rättänkande" med makt och rätt att förfölja dem som tycker eller tror annorlunda. Representanter för denna priviligierade grupp mötte Voltaire under sin levnad både i kyrkans och andra maktsfärer, och känt av när han tvingats i exil och när hans böcker konfiskerats. Det religiösa förtrycket i hans tids Frankrike som drabbade personer som Jean Calas och Jean-François de la Barres var något som engagerade Voltaire djupt. Den stad, Ferney, där Voltaire bodde de sista 20 åren av sitt liv, blev till hans ära omdöpt till Ferney-Voltaire och hans hem har blivit museum. Hans eget bibliotek finns bevarat i det Ryska nationalbiblioteket i Sankt Petersburg.

Verk

Voltaire var en produktiv författare som skrev i nästan alla litterära former: teaterpjäser, poesi, romaner, essäer, historiska och vetenskapliga verk, politiska pamfletter och över 20 000 brev. pamflett Dramatik. Om man räknar även de oavslutade pjäserna, skrev Voltaire någonstans mellan 50 och 60 teaterpjäser. Under sin livstid gjorde han stor succé som pjäsförfattare. Med tanke på hans komiska talang är det lite ironiskt att han skrev en enda bra komedi, Nanine, men många bra tragedier. Två av dem, Zaire och Mérope, anses höra till de tio eller tolv bästa pjäserna inom den franska klassiska skolan. Romaner. Om Voltaires samtid kände honom som dramatiker, minns eftervärlden hans prosa bättre och främst då Candide. Hans romaner är i allmänhet skrivna i polemik, antingen mot kyrkan, politiskt eller i något annat syfte. Candide betyder "troskyldig" på franska, och boken är en frän attack på naiv religiös och filosofisk optimism inte minst mot Leibniz' tes att vi lever i den bästa av världar. En man värd fyrtio ecu (L'Homme aux quarante écus) och Zadig kritiserar olika företeelser i hans samtid medan andra av hans texter är rena smädeskrifter mot Bibeln. Författarens agenda blir dock inte påfrestande för läsaren, därtill är Voltaire alltför skicklig och formen passar honom alltför bra. I hans prosa framträder Voltaires främsta kvalitet, nämligen en ironi utan överdrifter. Hans språkbehandling är extremt enkel och behärskad, och han gör aldrig misstaget att stanna upp för länge vid sina poänger för att peka ut hur rolig han är. Candide är ett exempel på hans stil som mest fulländad. Tillsammans med Jonathan Swift lade Voltaire grunden för genren science fiction som filosofisk ironi, särskilt med Micromegas. Poesi. Voltaire visade tidigt en talang för att skriva vers, och hans första publicerade arbete var poesi. Han skrev två långa diktverk, Henriaden och Pucelle, och många småstycken som anses bättre än diktverken. Historiska verk. Bland hans historiska verk finns de två volymerna av Karl XII om den svenska kungen, liksom Ludvig XIV:s sekel (Le Siècle de Louis XIV), ett liknande verk om Ludvig XV, ett verk om den ryske tsaren Peter den store och ett flertal mindre verk. Voltaires kritiker menar att som historiker var Voltaire fördomsfull, och kunde inte kliva ur sin roll; han såg på det han skrev om med tämligen förgade glasögon. Hans bok om Karl XII kom att prägla bilden av den svenske kungen för lång tid framåt. Karl XII Filosofiska verk. Det främsta av Voltaires egentliga filosofiska arbeten är Dictionnaire philosophique ("Filosofiskt uppslagsverk") som innehåller de artiklar Voltaire skrev till den stora franska encyklopedin, plus flera mindre stycken. Verket innehåller kritik av franska politiska institutioner liksom mot Voltaires personliga fiender, men mest har verket sin udd riktat mot Bibeln och den katolska kyrkan. Arbetet är för ytligt för att kategoriseras som filosofiskt arbete av samma dignitet som Kant eller John Rawls, men innehåller skarpa och insiktsfulla observationer av konkreta problem. Diverse. Voltaire var även verksam som litteraturkritiker. Som sådan är hans huvudsakliga verk Commentaire sur Corneille, fast han skrev åtskilligt mera av samma slag, såsom en skrift om Molière. I denna typ av texter framträder det att Voltaire inte var särskilt kunnig vad gäller hans eget språk och dess litteratur. I sin litteratur kritik visar denne 1700-talets revoltör mot begränsningar och konventioner i teologiska, etiska och politiska frågor upp ett begränsat och konventionellt sinnelag. En stor mängd svårklassificerade skrifter och pamfletter varav många i brist på bättre ord ofta kallas essäer visar Voltaire som en utmärkt journalist. Korrespondens. Voltaires korrespondens var enorm. Denna stora textmassa är givetvis den som bäst visar Voltaires personlighet. Genom hela brevmängden framträder en stor energi och mångsidighet, skickligt smicker när han väljer att smickra, skoningslösa sarkasm när han väljer att vara sarkastisk, tämligen skrupellösa affärer, och stor beslutsamhet att ta till alla medel för att undkomma sina fiender.

Biografi

Barn- och ungdom

Voltaire föddes i Paris som François-Marie Arouet, son till juristen François Arouet och dennes hustru Marie-Marguerite Daumart (eller D'Aumard). Senare i livet antydde Voltaire ibland att han skulle ha adlig bakgrund, vilket alltså inte var sant. Voltaires mor dog när han var sju år gammal. När han var nio, blev han skickad till en välkänd jesuitisk skola, Collège Louis-le-Grand, och där blev han till 1711. Fast Voltaire förlöjligade den utbildning han genomgått, utgjorde den ändå basen för hans avsevärda kunskap och troligen grundlades även hans livslånga passion för teater på skolan. När han vid sjutton års ålder kom hem från skolan med sin examen ville Voltaire börja en karriär som författare, men hans far satte sig emot. Voltaire studerade därför juridik, åtminstone på papperet. Senare låtsades han arbeta på en advokatfirma i Paris medan han i själva verket ägnade sin tid åt att skriva smädedikter. På grund av detta skickade hans far 1714 ut honom på landsbygden på ett år, men inte heller detta fick yngligen att ägna sig åt sina juridikstudier istället för litteratur. juridik Voltaire återvände till Paris vid tiden för Ludvig XIVs död. Den 16 maj 1717 blev skickad till Bastiljen, för några satiriska epigram om den dåvarande regenten, Filip av Orléans. Han satt i fängelset i elva månader. I fängelset skrev han färdigt sin pjäs Oedipe, skrev delar av diktverket Henriaden och beslöt sig för att byta namn. Oedipe blev uppförd på Théâtre Français, blev väl mottagen och framfördes 45 kvällar. Pjäsen gav Voltaire både berömmelse och pengar, som förefaller vara starten på hans långa serie lyckosamma ekonomiska spekulationer. Sedan han frisläppts från Bastiljen i april 1718 kallade han sig Arouet de Voltaire eller bara Voltaire. Ursprunget till detta namn är omdiskuterat. En åsikt är att Voltaire är en förkortning av ett barnsligt smeknamn, "le petit volontaire". Den vanligaste åsikten är dock att det är ett anagram av en variant av hans namn, Arouet l.j. - Arouet le jeune motsvarande "Arouet d.y." U är i så fall utbytt mot v och j mot i, ett förfarande som var vanligt.

Exil och politik

Ett gräl med en ung adelsman gjorde att Voltaire 1726 fick gå i exil i England för att slippa fängelse. Händelsen påverkade Voltaire starkt, och gjorde honom till en förespråkare för förändring av det rättsliga systemet. I slutet av 1725 hade Voltaire blivit förolämpad av Guy Auguste de Rohan-Chabot, och svarade slagfärdigt och skarpt. Som hämnd lät denna flera av sina tjänare klå upp Voltaire, medan han själv såg på. Voltaire utmanade den unge adelsmannen på duell, men familjen Rohan hade försett sig med ett lettre de cachet - en häktningsorder, formellt utfärdat i kungens namn men i realiteten utskrivna av en statssekreterarna eller någon högre polistjänstemän. Systemet var vid denna tid ordentligt missbrukat, då personer som stod högst i gunst hos rätt personer kunde skaffa sig sådana arresteringsorder underskrivna in blanco och använda mot den de önskade. Ingen rättegång följde på detta, så den som häktats på grund av ett sådant brev hade ingen chans att försvara sig. Samma morgon som duellen skulle utspelats, den 17 mars 1726, blev Voltaire arresterad och skickad till Bastiljen för andra gången. Han valde att gå i exil i England istället för fängelse i Frankrike. |England I Frankrike hade Voltaire lärt känna den brittiske statsmannen och filosofen lord Henry Saint John Bolingbroke. Bolingbroke hade väckt Voltaires intresse för filosofi, och fått honom att läsa Newton och Locke. I England upptäckte han även Shakespeares dramatik. Han ägnade stor del av sina tre år i England åt att studera den engelska konstitutionella monarkin och den religionsfrihet som rådde i landet, den filosofiska inriktningen rationalismen och inte minst naturvetenskaperna. Voltaire beundrade den engelska religionsfriheten och yttrandefriheten, och såg dessa som nödvändiga förutsätning för social och politisk utveckling. I England skrev han färdigt Henriaden, en hjältedikt över den franske kungen Henrik IV, som gavs ut 1728. Diktverket blev mycket uppskattad, men den franske kungen Ludvig XV och kyrkan var mindre förtjusta eftersom Henriaden för religionsfrihetens talan mot religiöst förtryck. Ludvig XV När Voltaire återvände till Frankrike fortsatte han sin litterära karriär. Vid denna tid publicerade han pjäser som Brutus, Zaire och Eriphyle. Karl XII kom ut 1731, och ses utanför Sverige kanske främst som kritik av krig medan den i Sverige ses som en inträngande psykologiskt trovärdig skildring av den svenska kungen Karl XII. 1733 publicerade han Lettres philosophiques sur les Anglais (ungefär "Filosofiska brev om engelsmännen"), där han prisade Englands religiösa och politiska frihet. Detta var en indirekt kritik mot Frankrikes politiska system och mot kyrkan. Boken ansågs ytterst farlig och förbjöds den 10 juni 1734, beslagstog och brändes. en häktningsorder mot författaren utfärdades och hans hem genomsöktes. Voltaire själv satt tryggt i det då självständiga hertigdömet Lorraine, hos markisinnan, matematikern, fysikern och författaren Émilie du Châtelet som han hade ett förhållande med sedan året innan. Han flyttade in i hennes slott i Cirey, på gränsen mellan det franska distriktet Champagne och Lorraine.

Cirey och Preussen

Voltaire stannade i Cirey hos Émilie du Châtelet i tio år. Slottet renoverades och byggdes om för Voltaires pengar, och blev till hem för Voltaire, madame du Châtelet och tidvis även hennes tolerante make. Madame du Châtelet uppmuntrade Voltaires intresse för naturvetenskap. De gjorde optiska experiment tillsammans och skrev ett verk om Newton och hans arbete, Eléments de la philosophie de Newton. Hans samtid har velat tillskriva Voltaire hela arbetet, men senare forskning har visat att de bägge hade del i verket. Från mars 1735 kunde Voltaire åter fritt vistas i Paris, men han höll sig mest i Ciray. Kring årsskiftet 1767/1737 hamnade Voltaire återigen i blåsväder på grund av dikten Le Mondain där han uttryckt sig respektlöst om Adam och Eva, och tillbringade tre månader i Holland. Väl hemkommen till Cirey ägnade sig han, förutom åt skrivande, åt fysikaliska experiment tillsammans med sin värdinna i det fysiklaboratorium som de inrett i slottet. Under tiden i Cirey skrev Voltaire Discours en vers sur l'homme, pjäsen Aizire och L'enfant prodigue (1736). Här fullbordade han också Pucelle, en satir över Jeanne d'Arcs liv som hycklar religionen och kyrkan, men avstod tills vidare från att publicera den av rädsla för mottagandet. Jeanne d'Arc Under början av 1740-talet rörde sig Voltaire över några olika platser i Europa. De framgångsrika pjäserna Profeten Mahomet från 1742, där han framställde islams grundare Muhammed som en härsklysten bedragare, och Mérope från 1743, skrevs i Bryssel. Voltaire levde sedan ett tag som hovman. 1745 fick han en utnämning till kunglig historieskrivare, och hans livssituation blev därmed för ögonblicket säker både ekonomiskt och socialt. Samma år fick han en medalj av påven Benedictus XIV och dedicerade Profeten Mahomet till honom. Han skrev också underhållning och hyllningsdikter till hovet. Voltaire hade i åratal ansetts för Frankrikes främste författare, men först nu, våren 1746, blev han invald i Franska akademien. Efter madame du Châtelets död 1749 accepterade Voltaire 1751 en inbjudan från Fredrik II av Preussen som var en stor beundrare av romanförfattaren och dramatikern Voltaire, att komma till hans hov i Berlin. Där stannade Voltaire i tre år, trots att han inte hade riktigt rätt läggning för en hovdiktare, vare sig i personlighet eller i vad han skrev. Hans Ludvig XIV:s sekel måste tryckas i hemlighet, under ett annat författarnamn. Han kom även i konflikt med Pierre de Maupertuis, och med anledning av detta skrev han den fräna satiren Doktor Akakias stridsskrift som utgavs 1752. Skriften ledde till en konflikt inte bara med Maupertuis utan också med kung Fredrik, och boken förbjöds och brändes.

Ferney

När Voltaire lämnade Preussen, fick han inte tillåtelse att bosätta sig i eller ens besöka Paris eller dess omgivningar - på papperet inte ens i Frankrike. Han bodde ett tag på godset Les Délices strax utanför Genève, där han startade en egen privatteater och även själv framträdde på scenen. 1755 gav han till slut ut den kontroversiella Pucelle. I Genève började han en hövlig brevväxla med stadens mest berömda invåndare, Jean-Jacques Rousseau. Med tiden kom de att utkämpa hårda strider med anledning av Voltaires skoningslösa kritik av kristendomen. Jean-Jacques Rousseau Genèves lagstiftning tillät inte teaterföreställningar över huvud taget, vilket Voltaire efter påstötningar fick foga sig i. Han sökte därför efter någonstans att slå sig ner där han skulle åtnjuta både Genève politiska frihet och Frankrikes sociala frihet. I slutet av 1758 köpte han mark i Ferney, en halvmil ifrån Genève men på fransk mark, och lät där bygga ett slott där han bodde resten av sitt liv. Härifrån utövade han ett oerhört inflytande på den europeiska opinionen, och många av tidens berömda och inflytelserika människor, däribland den svenske kungen Gustav III, vallfärdade till Ferney för att träffa Voltaire. Candide, det verk som eftervärlden främst förknippar med Voltaire, skrevs på Ferney delvis påverkad av Voltaires reaktion inför hur hans samtid reagerade på och tolkade jordbävningen i Lissabon några år tidigare. Då Voltaire nu satt tämligen säkert engagerade han sig starkare i offentliga kontroverser, och låg i ständig fejd i filosofiska och litterära frågor. En välkänd sågning är den av poeten markis Jean-Jacques Lefranc de Pompignans verk Poésies sacrées et philosophiques ("Heliga/sakrala och filosofiska dikter") med orden Sacrés ils sont, car personne n'y touche ("Heliga är de, för ingen rör vid dem"). Förutom dramatik, prosa, poesi och litteraturkritik skrev han otaliga brev till tidens statsmän, kulturpersonligheter och vetenskapsmän. Han blev något av sin tids samvete, som engagerade sig och ingrep i många fall av rättsövergrepp och religiösa förföljelser. Hans kampanj efter dödsdomen mot Jean Calas, en kalvinistisk präst som det katolska prästerskapet anklagade för att ha mördat sin son som tänkt konvertera till katolicismen, resulterade efter avrättningen av Calas i en ny undersökning som kom fram till att han var oskyldig. Andra fall som engagerade Voltaire var Pierre-Paul Sirven, en historia som i grunden liknade Calas' fast inget justitiemord faktsikt skedde, Espinasse, som blev dömd till galärerna för att ha inhyst en protestantisk präst, Jean-François de la Barres vän d'Etalonde, som till skillnad från la Barre kunde fly till Schweiz medan la Barre blev torterad och bränd på bål på bål för att han inte tagit av sig hatten inför en religiös procesion. Jean-François de la Barre Först 1778 fick Voltaire tillstånd att åter besöka Paris, och togs emot med fest och jubel. Strax därefter dog han i Paris, 83 år gammal. På grund av hans kritik mot kyrkan förvägrades han en begravning på kyrkans mark. Till slut begravdes han i ett kloster i distriktet Champagne. 1791 flyttades hans kvarlever till den mest framträdande begravningsplatsen i Panthéon i Paris. 1814 fördes dock hans ben bort därifrån och förstördes. Hans hjärta finns bevarat, och förvaras på Théâtre Français.

Bibliografi

Ett urval av Voltaires viktigaste verk.
- Oedipe (Œdipe), 1719, pjäs
- Henriaden (La Henriade), 1728, diktverk
- Karl XII (Histoire de Charles XII), 1731, essä
- Zaire (Zaïre), 1732, pjäs
- Lettres philosophiques sur les Anglais, 1733, essä
- Den goda smakens tempel (Le Temple du goût), 1733, litteraturhistorisk översikt på både vers och prosa
- Filosofiska brev (Lettres philosophiques), 1734, essä
- Cesars död (La Mort de César), 1735, pjäs
- Den förlorade sonen (L'Enfant prodigue), 1738, pjäs
- Fanatismen eller Profeten Mahomet (Le Fanatisme ou Mahomet le Prophète), 1742, pjäs
- Mérope, 1744, pjäs
- Zadig eller Ödet (Zadig ou la Destinée), 1748, prosa
- Ludvig XIV:s sekel (Le Siècle de Louis XIV), 1751, historisk essä
- Doktor Akakias stridsskrift (Diatribe du Docteur Akakia), 1752, prosa
- Micromegas eller Lill-Masse (Micromégas), 1752, prosa
- Avhandling om den allmänna historien och om sederna (Essai sur l'histoire générale et sur les mœurs), 1756, essä
- Candide eller Optimismen (Candide ou l'Optimisme), 1759, roman
- Skottländskan eller Kaffehuset i London (Le Café ou l'Écossaise), 1760, pjäs
- Traktat om toleransen (Traité sur la tolérance), 1763, essä
- Filosofisk uppslagsbok (Dictionnaire philosophique), 1764
- L'Ingenu eller Naturens son (L'Ingénu), 1767, novellsamling
- En man värd fyrtio ecu (L'Homme aux quarante écus) 1768, novellsamling
- Den babyloniska prinsessan (La Princesse de Babylone), 1768, novellsamling
- Questions sur l'Encyclopédie, 1770, essä
- Den vita tjuren (Le Taureau blanc), 1773, novellsamling

Citat


- "Tänk själv, och låt andra åtnjuta privilegiet att göra samma sak." (ur Traktat om toleransen)
- "Om Gud inte hade funnits, hade det varit nödvändigt att uppfinna honom." (Si Dieu n'existait pas, il faudrait l'inventer. Ur Épître à l'Auteur du Livre des Trois Imposteurs)
- "Om Gud har skapat oss till sin avbild, så har vi återhjäldat honom den tjänsten." (Si Dieu nous a fait à son image, nous le lui avons bien rendu. Ur Le Sottisier)
- "Hemligheten bakom att vara tråkig, är att berätta allt." ( ur Sept Discours en Vers sur l'Homme)
- Det är förbjudet att döda; därför straffas alla mördare utom dem som dödar stora i antal, och till ljudet av trumpeter." (Il est défendu de tuer; tout meurtrier est puni, à moins qu’il n’ait tué en grande compagnie, et au son des trompettes. Ur Filosofisk uppslagsbok)
- Tvivlet är inget trevligt tillstånd, men att vara säker på sin sak är ett absurt sådant. Le doute n'est pas une condition agréable, mais la certitude est absurde. Ur ett brev till Fredrik II av Preussen)
- "Låt oss nu odla vår trädgård." (Il faut cultiver notre jardin. ur Candide)

Felaktiga citat

Det brukar ofta påstås att Voltaire sagt "Jag håller inte med om det du säger, men är beredd att offra livet för att försvara din rätt att säga det." I själva verket skrevs detta av Evelyn Beatrice Hall under pseudonymen Stephen G. Tallentyre i Voltaire-biografin The Friends of Voltaire från 1906, som en summering av Voltaires attityder som de uttrycks i Traktat om toleransen.

Externa länkar


- [http://www.gutenberg.org/browse/authors/v#a913 Voltaires skrifter] på Projekt Gutenberg, flera olika språk
- [http://www.bartleby.com/34/2/ Letters on the English] (engelska)
- [http://humanities.uchicago.edu/homes/VSA/letters/ Brev av Voltaire] (engelska/franska)
- [http://humanities.uchicago.edu/homes/VSA/trois.imposteurs.html Om Gud inte funnits, hade man tvingats uppfinna honom] (engelska/franska)
- [http://www.biblioweb.org/-VOLTAIRE-.html Biografi med utförlig bibliografi] (franska)
- [http://voltaire.nlr.ru:8101/ Voltaires bibliotek] (franska/ryska) Voltaire Voltaire Voltaire ja:ヴォルテール ko:볼테르 simple:Voltaire th:วอลแตร์

Förnuft

Förnuft fsv. fornuft, att gå på känsla Kategori:Filosofi ja:理性

Jämlikhet

Jämlikhet syftar till alla människors lika värde, och var en av den tidiga liberalismens pelare (1789 års idéer); de andra var frihet och broderskap. När det gäller skillnaden mellan jämlikhet och jämställdhet, så används inte sällan den enkla förklaringen att jämställdhet enbart handlar om kön, medan jämlikhet även omfattar andra faktorer, såsom etnicitet och funktionshinder. En mer nyanserad åtskillnad mellan begreppen är inte lika kategorisk, utan bygger på det faktum att jämlikhet handlar om individers lika värde, medan jämställdhet syftar till att grupper av individer ställs på samma värdenivå. kategori:Politik

Revolution

Revolution, fullständig omdaning av ett lands politiska eller sociala system. Kan även användas i andra sammanhang, t.ex. i teknik. En politisk revolution kan uppdelas i två huvudkategorier: # Våldsam, eller blodig revolution # Fredlig, eller pacifistisk revolution (se sammetsrevolution) Ursprungligen var den liberala ideologin revolutionär som bland annat fick sitt uttryck i den franska revolutionen. Vilken kan kallas för en borgerlig revolution. Under 1800-talet övergick revolutionstanken till främst olika socialistiska ideologier, och således inriktade på arbetarklassens revolution. På 1900-talet så kan även fascismen delvis ses som en revolutionär ideologi. Då brukar man tala om en nationell revolution. Gränsen mellan revolution och statskupp är inte absolut. De flesta hävdar att en förutsättning för att ett maktövertagande ska kunna kallas revolutionärt är att det har folkets stöd, men hur pass stort folkligt stöd som funnits vid olika revolutioner är oerhört svårt att avgöra. I begreppet revolution ligger även att det genomförs en revolutionär förändring i styrelseskick och/eller samhällssystem.

Se även


- Lista över revolutioner
- Revolution, Arbetarmakts ungdomsförbund
- Kontrarevolution
- marxism Kategori:Politik ja:革命

Franska revolutionen

Franska revolutionen brukar beteckna den period av politiska omvälvningar i Frankrike mellan 1789 och 1799 som inleddes med stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 (numera Frankrikes nationaldag). Revolutionen hade dock förberetts under en lång tid före 1789 bland annat av upplysningen och dess filosofer (som till exempel Voltaire) och tankar om folkstyre och människans förnuft som sporrade befolkningen till uppror och krav på större jämlikhet gentemot kungamaktens och adelns provocerande lyxliv. Många såg den brittiska parlamentarismen som ett föredöme.

Bakgrund

Kungamakten i Frankrike byggde på ett feodalt samhälle där kungen enligt en ideologisk föreställning fått sin enväldiga makt av Gud, absolutismen. Den katolska kyrkan hade stort inflytande, och de som tillhörde de högre stånden, präster och adel, var befriade från att betala skatt. Frankrikes skattebörda vilade på de lägre stånden, dessa var utestängda från statens ämbeten vilka var förbehållna adeln. Konflikterna med England (senast i de amerikanska kolonierna där fransmännen hjälpt amerikanerna till uppror) hade också tvingat regeringen att höja skatterna ytterligare. Frankrike hade en usel ekonomi. I England hade den industriella revolutionen gjort sitt intåg, men kungen i Frankrike, Ludvig XVI, vägrade att ta till sig dessa brittiska idéer. Samtidigt var det missväxt, och kungamakten förtryckte folket med våld. Upplysningsidéerna spred sitt ljus. Man skulle kunna införa en konstitutionell monarki och erövra rättigheter åt andra i samhället än adeln Även inom adeln fanns det många som ville bygga nytt.

Generalständerna: 5 maj 1789 - 17 juni 1789

Ludvig XVI Efter ett ökande tryck både i Paris och runt om i landet bestämde sig kung Ludvig för att sammankalla ståndsriksdagen i sitt palats Versailles utanför huvudstaden den 5 maj 1789, något som inte gjorts sedan 1614. Enligt lagen skulle stånden få ha lika många representanter i riksdagen. Men eftersom de två övre stånden endast utgjorde 2% av Frankrikes befolkning, ansåg det tredje ståndet att det åtminstone skulle ha dubbelt så många ledamöter. Tredje ståndet krävde också omröstningar i ständerförsamlingen per capita och inte ståndsvis. Man lyckades inte få med sig de övriga stånden på detta och den 17 juni drog sig det tredje ståndet ur förhandlingarna, utropade sig ensidigt som nationalförsamlingen och barrikaderade sig i en tennishall i Versailles där de svor den så kallade eden i Bollhuset (20 juni 1789), att inte åtskiljas förrän de antagits som Frankrikes nya konstitution.

Den konstituerande nationalförsamlingen

Eftersom situationen förvärrades dagligen (med upplopp i Paris som följd) samlade nu kungen ihop de styrkor som fortfarande var lojala och ställde upp dem vid palatset och runt Paris. Den 11 juli avskedade Ludvig också sin finansminister, Necker, för att han ansåg att denne stödde nationalförsamlingen. Necker var populär bland borgarna och sågs som den som skulle lösa konflikten. Hans avskedande var droppen för de missnöjda parisborna. Ett rykte spreds att Ludvig planerade en massaker på alla i Paris, och folk började ta till vapen. De kungligt trogna soldater som fanns kvar i staden övermannades lätt men mot armén (som till största del bestod av tyskar) skulle folket inte ha en chans utan skjutvapen. Necker Den 14 juli invaderade man först Hôtel des Invalides (ett pensionat för gamla krigsveteraner) och sedan, efter fyra timmars belägring Bastiljen (se stormningen av Bastiljen). Händelsen är känd i historien som Stormningen av Bastiljen trots att fästningen kapitulerade. Då Pariskommunen och det nybildade nationalgardet tagit kontrollen över Paris gav Ludvig med sig och gick med på flera av nationalförsamlingens krav. Men parisarna saknade bröd, i huvudstaden och stora delar av Frankrike rådde svält. Det så kallade kvinnotåget marscherade från Paris till Versailles den 5 oktober. Kungen gav upp, öppnade sina förråd och tvingades följa med kvinnotåget tillbaka till Paris där han inrättade sig i Tuileriepalatset. Kungafamiljen gjorde i juni 1791 ett försök att fly från revolutionen. Avsikten var att komma tillbaka till Frankrike i spetsen för en utländsk invasionsarmé, krossa revolutionen och återställa den gamla ordningen. Flyktförsöket misslyckades. De flyende stoppades i den lilla byn Varennes vid gränsen och fördes tillbaka till Paris. Kungen avsattes inte men för första gången började kravet på republik att vinna gehör. Ett försök till republikansk manifestation, initierat av Cordelierklubben slogs dock ner i massakern på Marsfältet den 17 juli 1791, där en av hjältarna från 1789, Lafayette, verksamt bidrog till blodsutgjutelsen. Flera ledande revolutionsmän flydde till England, däribland Danton. Marat gick under jorden i Paris.

Den lagstiftande församlingen

På hösten 1791 antog nationalförsamlingen Frankrikes konstitution i vilken kungen tillerkändes en begränsad makt. Den konstituerande församlingen ersattes av den lagstiftande församlingen. Till den lagstiftande församlingen var ingen av ledamöterna i den första nationalförsamlingen valbar. Därför samlades många av den tidiga revolutionstidens politiker istället i jakobinklubben. Alla deputerade i lagstiftande församlingen var följaktligen nya, oerfarna män. Det ledande partiet i den nya församlingen var Girondisterna. I samförstånd med Ludvig XVI förklarade Girondisterna krig den 20 april 1792 mot Österrike. Maximilien Robespierre, som nu hade sin bas i jakobinklubben, motsatte sig krigsförklaringen i ett antal hetsiga debatter under våren. Det blev inledningen på hans stigande mot maktens höjder, även om han inte förmådde stoppa kriget. Den 10 augusti 1792 stormade beväpnade folkmassor Tuileriepalatset, kungen flydde till den lagstiftande församlingen men togs i fängsligt förvar inom kort. Frankrikes konstitution, i vilken monarkin ingick, blev en praktisk omöjlighet. En ny folkförsamling måste väljas, med uppdrag att skriva ännu en konstitution.

Nationalkonventet - Skräckväldet

Maximilien Robespierre Efter monarkins fall den 10 augusti 1792 hålls val till nationalkonventet. Den politiska striden står mellan jakobiner och girondister. De senare vill att revolutionen skall fortgå under lugnare former och att kungen skall kvarstanna i sitt fängelse och inte avrättas. Båda partierna är för republiken. Girondisterna har inledningsvis övertaget i konventet men förlorar alltmer av sitt inflytande. Jakobinerna, vilkas ledande grupp i konventet kallas Berget, vill försvara och utveckla revolutionen med kraftfullare medel. Där finns också opinionen som kräver kungens död. Under december 1792 och januari 1793 pågår intensiva debatter i konventet angående vad man ska göra med den störtade kungen. Maximilien Robespierre håller principiella tal och vederlägger sina motståndares åsikt att konventet vore en domstol som ska döma Ludvig XVI; istället bör den av Berget påyrkade avrättningen av kungen betraktas som ett utslag av en folkens rätt att besegra tyrannerna och en akt av statsnytta. Konventet beslutar i januari att kungen ska avrättas, och det sker den 21 januari 1793. Maximilien Robespierre är ledande bland jakobinerna och inledningsvis mycket populär bland de fattiga medborgarna. Uppgörelsen mellan de måttfulla girondisterna och det kraftfulla Berget slutar med girondistpartiets undergång i juni 1793. Därefter sätter de ledande revolutionsmännen "Skräcken på dagordningen". Robespierre väljs in i välfärdsutskottet, i praktiken Frankrikes regering. Inre och yttre kontrarevolution är Skräckväldets motivering. Under det år Skräckmännen sitter vid makten avrättas i Paris c:a 3000-4000 människor med giljotin. Men alla döms inte till döden i revolutionsdomstolen, många frikänns också. När det yttre hotet mot Frankrike lättar under sommaren 1794 försvinner den officiella motiveringen för Skräcken. Skräckmännen avslutar själva sin regim genom en statskupp mot Robespierre, under den så kallade Thermidorkrisen. Robespierre avrättas den 29 juli 1794.

Thermidormännen regerar

De ledande Skräckmän som störtat Robespierre får makten i Frankrike. Frankrike får en period av relativ stabilitet. Landets ekonomi är dock fortfarande usel. Präster och de få adelsmän som finns kvar i landet är missnöjda med att få betala skatt, och bönder och fattiga är missnöjda för att revolutionen inte gett dem vad den lovade. Endast borgarna har fått det bättre, men det råder fortfarande stor brist på mat.

Napoleon tar makten

revolution 1799 griper en framgångsrik militär och artilleriofficer, Napoléon Bonaparte makten som förste konsul, genom en kupp, den s.k. brumairekuppen (november 1799). Folket följer honom eftersom han är en stark ledarkaraktär och lovar rättvisa åt såväl borgare som bönder och medellösa. Napoleon utmanövrerar sina eventuella konkurrenter och låter 1804 kröna sig till kejsare. Därmed har den franska revolutionen nått sitt slut.

Se vidare


- Bastiljen
- Frankrikes historia
- Giljotin
- Napoleon I av Frankrike
- Metersystemet
- Maktdelning Wikisource:
- Wikisource:Franska_Nationalförsamlingens_deklaration_om_de_mänskliga_rättigheterna Kategori:1700-talets historia Kategori:Frankrikes historia Kategori:Revolutioner ja:フランス革命 ko:프랑스 혁명 th:การปฏิวัติฝรั่งเศส

1794

Händelser


- Mars - Sverige och Danmark ingår en överenskommelse om väpnad neutralitet till skydd för handeln.
- 9 april - De ansvariga i Armfeltska sammansvärjningen ställs inför rätta och döms till olika straff.
- 15 maj - Marstrands frihamnsprivilgier upphävs på innevånarnas egen begäran, eftersom det ekonomiska experimentet har slagit fel och synden har blivit alltför utbredd i staden.
- 26 juni - 80.000 fransmän under Jean-Baptiste Jourdan besegrar en jämnstark österrikisk armé i slaget vid Fleurus.
- 1 november - Det första försöket med optisk telegraf i Sverige genomförs, genom att en födelsedagshälsning till kungen skickas från Katarina kyrktorn till Drottningholms slott.
- Kaffeförbud införs i Sverige, till mångas förtret.
- Armfeltska sammansvärjningens ledare Gustav Mauritz Armfelt flyr till Ryssland.
- Svenska artilleriregementet delas i fyra regementen: Svea artilleriregemente i Stockolm (A1), Göta artilleriregemente i Göteborg (A2), Wendes artilleriregemente i Kristianstad (A3) och Finska artilleriregementet (A4).

Födda


- 15 augusti - Elias Fries, svensk botaniker och professor, ledamot av Svenska Akademien 1847-1878.
- 29 december - Ferdinand von Wrangel, rysk friherre, amiral och sjöfarande.
- Gustaf Johan Schartau, svensk fäktmästare, grundare av Olympiska spelen i Ramlösa.

Avlidna


- 29 mars - Marie Jean Antoine Nicolas Caritat Condorcet, fransk matematiker, filosof och revolutionsman.
- 5 april
  - François Chabot, fransk revolutionspolitiker (avrättad).
  - Georges Jacques Danton, fransk revolutionspolitiker (avrättad).
- 23 juli - Alexandre de Beauharnais, fransk militär, guvernör på Martinique (avrättad).
- 29 juli - Maximilien de Robespierre, fransk revolutionspolitiker (avrättad). Kategori:Årtal Kategori:1790-talet ko:1794년 ms:1794 simple:1794



Finlandssvensk

Finlandssvenskar (I singularisform: finlandssvensk.) är personer som tillhör den svenskspråkiga minoriteten i Finland. I Finland är andelen svenskspråkiga 5,58 procent (2002) om det enspråkigt autonoma Åland inkluderas. Det är ett väldebatterat ämne ifall Finlandssvenskarna skall räknas som en etnisk eller bara lingvistisk minoritet. De flesta Finlandssvenskarna idag anser sig själv endast språkligt och i viss mån kulturellt skilja sig från den finskspråkiga majoriteten. Finland (utom Åland) har två officiella språk, finska och svenska. Svenska språket är alltså, enligt grundlagen, helt likställt med finska språket. Finlandssvenskarna skall i princip kunna få service på sitt modersmål vid besök hos statliga myndigheter i hela landet även om detta i praktiken är begränsat till officiellt tvåspråkiga ämbetsdistrikt. Beroende på språkförhållandena på den tvåspråkiga orten kan det, i sanningens namn, ta olika lång tid för finlandssvenskarna att få sitt ärende uträttat på sitt modersmål. I officiellt tvåspråkiga kommuner får båda språkgrupperna vända sig till kommunal myndighet på sitt eget språk och kommunen är skyldig att göra kungörelser på både finska och svenska. Enligt språklagen skall alla gatuskyltar, i tvåspråkiga kommuner, vara avfattade på landets båda språk. Däremot har affärslivet ingen laglig skyldighet att ge service på båda språken. Finlands tvåspråkighet kommer till synes i att bl.a. skolväsendet och föreningslivet är uppdelat på språklig grund. Ytterligare exempel på att svenskan är ett av Finlands två nationalspråk är att det utkommer ett flertal svenskspråkiga dagstidningar, att det finns svenskspråkiga teatrar, att det finns finlandssvenska förlag som ger ut svenskspråkiga böcker, att radion har två svenskspråkiga kanaler och TV:n en digital kanal och att det finns ett svenskspråkigt truppförband för de svenskspråkiga värnpliktiga. Svenska Folkpartiet (inte relaterat till Sveriges Svenska Folkpartiet), är ett parti som är mycket populärt bland finlandssvenskar och har därför ofta varit med i finlands regering, SFP jobbar mycket med finlandssvenska frågor. Svenskfinland delas traditionellt in i fyra regioner - Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. Medan det vid 1900-talets början var tveksamt huruvida ålänningarna av sig själva eller omvärlden sågs som "finlandssvenskar", torde detta vid 2000-talets början vara det vanligaste. Den svenska dialekt som talas på Åland står dock närmare uppländskan än finlandssvenskan. Finlandssvenskarna härstammar huvudsakligen från svenskar som sedan mycket långt tillbaka i tiden, i olika omgångar eller kontinuerligt, flyttade österut till delar av det område som i dag kallas Finland. Detta fortgick ända tills Sverige förlorade sin östra landshalva till kejsardömet Ryssland i Finska kriget år 1808. Alla barn i Finland läser både finska och svenska i skolan. De finsktalande börjar på de flesta håll läsa svenska i sjunde klass, medan de svensktalande som regel börjar med finskan redan i tredje. De som kan bägge språken riktigt väl och är sant tvåspråkiga är dock en mindre andel. I Österbotten och på Åland på landsbygden är det inte alls självklart att alla finlandssvenskar kan tala finska. Att finlandssvenskarna känner större samhörighet med Sverige än med det finska Finland är till stor del en missuppfattning. Detta på grund av att den finlandssvenska kulturen kanske aningen mer liknar den rikssvenska än den finska kulturen, och att de veckotidningar man läser utkommer i Sverige. Finlandssvenskar ser sig emellertid generellt sett som lika mycket finländare som de finskspråkiga, till exempel i sporttävlingar som Finnkampen. Orden svensk och finsk används i Finland generellt sett om språktillhörighet oftare än om nationalitet; härav uppkommer många missförstånd. Finlandssvenskar kan i allmänhet ta illa upp av att kallas såväl svensk som finne, många finlandssvenskar vill helst bara kallas finlandssvenskar. Man kan säga att finlandssvenskar i Nyland har mindre kontakt med den svenska kulturen än de på Åland och i Österbotten, men alla har en rätt likadan finlandssvensk kultur- och traditionsbas.

Historia

finne Andelen svenskspråkiga i Finland har minskat stadigt sedan 1700-talet, då uppemot 20% av befolkningen torde haft svenska som modersmål (efter att Karelen/Kexholms län och östra Nyland avträtts till Ryssland, samt exkluderandes de delar av dagens Finland som då räknades till Norrland). Sedan Storfurstendömet Finland bildats, och Karelen 1812 återanslutits, beräknades andelen svenskspråkiga till 15%. Under 1800-talet skedde ett nationellt uppvaknande i Finland. Under inflytande av tysk (romantisk) nationalism, och en önskan från rysk sida om trygghet mot finländska ansträngningar för återanslutning till Sverige, uppstod en kraftig rörelse för att upphöja finskan till ett språk användbart i högre utbildning, forskning och statsförvaltning. Tanken att staten skulle fungera på ett språk som var helt främmande för nära 90% av befolkningen ansågs helt otidsenlig. Många inflytelserika svenskspråkiga familjer lärde sig finska, förfinskade sina namn, och bytte med en icke föraktlig ansträngning från svenska till finska som dagligt språk. Andra såg detta som ett avståndstagande från Finlands historiska band med västligt samhällsskick och västlig kristendom, och språkstriden kom under ett sekel att rasa bittert, främst inom den finländska eliten. Till saken hör ju att den största delen av befolkningen - både den svensk- och finskspråkiga - var allmoge, fiskare och arbetare o.dyl. Allmogen levde vid denna tid rätt långt i enspråkiga områden, medan arbetarbefolkningen levde sida vid sida t.ex. i Helsingfors (något som bland annat lever kvar i också den finska helsingforsslangen / "stadin slangi", med starka inslag av svenska ord). I början av