:: wikimiki.org ::

Samhällsgeografi

Samhällsgeografi

Kulturgeografi (andra namn på disciplinen är samhällsgeografi eller antropogeografi) är den del av geografin som behandlar mänsklighetens förhållande till jorden. Komplementet är naturgeografi. Kulturgeografin delas bland annat upp i politisk geografi och ekonomisk geografi. Kategori:Geografi ko:인류지리학

Geografi

Geografi är den vetenskap som beskriver hur jordytan ser ut, förklarar varför den ser ut som den gör och sätter detta i relation till hur mänsklig aktivitet påverkar och påverkas av jorden. Ordet geografi härleds ur grekiskan, γη (ge) eller γεια (geia), vilket betyder "jord" respektive "jordmån", och γραφειν (grafein), med betydelsen "att skriva" eller "att beskriva". Geografer söker inte bara svaren på hur jorden är beskaffad, utan de försöker också fastställa varför dessa platser i rummet befinner sig just där och om de hamnade där av naturens försorg eller som ett resultat av mänsklig påverkan. Det stora begreppet geografi innefattar mycket mer än forskningsgrenen kartografi, vilket ofta felaktigt jämställs med geografi. Vetenskapen geografi kan därför indelas i två undergrenar, naturgeografi och samhällsgeografi. Båda grenarna är tvärvetenskapliga med inslag av till exempel hydrologi, geovetenskap, klimatologi, sociologi och matematik.

Geografins historia

Huvudartikel: Geografins historia Den första kända kulturen att aktivt utveckla geografi som en vetenskap var antikens Grekland. Romarna utvecklade sedan kartografiska tekniker, då de utforskade nya områden. Under medeltiden utvecklade främst araberna Muhammad al-Idrisi, Ibn Battuta, och Ibn Khaldun teknikerna som uppfunnits av grekerna och romarna, och utvecklade även nya egna tekniker. Efter Marco Polos resor ökade geografiintresset i Europa. De långa upptäcksfärderna under 1500- och 1600-talet återupplivade intresset för geografin, och då främst mer detaljerade kartor, och fler teoretiska idéer. Under 1700-talet blev geografi en erkänd vetenskap.

Naturgeografi

Europa] Europa] Inom naturgeografin studeras fysisk geografi som behandlar berggrund, mark, terrängformer, vatten och klimat och biologisk geografi som behandlar organismers geografiska fördelning över jordytan. Se även geovetenskap.

Fysisk geografi

Fysisk geografi är en sammanfattande benämning på de vetenskaper inom naturgeografin som studerar jorden (berggrund, mark, terrängformer, vatten och klimat), dess miljö och globala förändringar. Den fysiska geografin beskriver vilka processer som styr och hur dessa processer påverkar landskapsutvecklingen.

Geomorfologi

Huvudartikel: Geomorfologi I Geomorfologi studeras jordytans morfologi och de processer som har skapat dessa, så som vittring, erosion och sluttningsprocesser och sedimentation. Även olika landformer som rullstensåsar och moränryggar studeras. Denna inriktning har utvecklats och tagit intryck från både geologin och geografin.

Klimatologi

Huvudartikel: Klimatologi Klimatologi är studiet av klimatet på lokal, regional och global nivå. Detta innefattar allt från studiet av mikroklimatet på t.ex. en vägsträcka för att minska väghalka till globala klimatförändringar. En central fråga för dagens klimatforskning är att klarlägga hur stor del av den globala klimatförändring som sker idag orsakas av mänsklig aktivitet.

Hydrologi

Huvudartikel: Hydrologi Inom hydrologin studeras förekomst och processer av vattnet på jordens landområden. Den tidigare termen hydrografi används idag enbart för kartläggningen av hav, sjöar och vattendrag. I Sverige studeras de fysikaliska aspekterna av sötvatten inom ämnet hydrologi och de biologiska och kemiska aspekterna inom limnologi. I andra länder är det vanligt att dessa vetenskapsgrenar behandlas tillsammans.

Oceanografi

Huvudartikel: Oceanografi Internationellt sätt är oceanografi en benämning studiet av havens geologi, biologi, fysik och kemi. I Norden avgränsas ämnet oftare till att bara inbegripa de fysikaliska och kemiska egenskaperna och processerna. Fysisk oceanografi behandlar havets fysikaliska egenskaper och processer som temperatur och havsströmmar. Kemisk oceanografi studerar den kemiska sammansättningen av havet som salthalt och kvävets kretslopp.

Glaciologi

Huvudartikel: Glaciologi Inom glaciologi studeras glaciärer och inlandsisar samt egenskaper hos snö och is.

Biogeografi

Huvudartikel: Biogeografi I biogeografin studeras organismers geografiska fördelning över jorden. Faktorer som påverkar utbredningen kan till exempel vara naturkatastrofer, kontinenternas förflyttningar, fysiska barriärer, havsnivåförändringar, förändringar i klimat-, vegetations- och terrängförhållanden. Andra faktorer är organismernas förmåga att anpassa sig till rådande miljöförhållandenär.

Samhällsgeografi

Samhällsgeografi (andra benämningar är kulturgeografi och antropogeografi) handlar om att systematiskt studera samspelet mellan människan och jordytan. Speciellt fokuserar man på att undersöka orsakerna och konsekvenserna av mänskliga aktiviteter ur sociala, kulturella, politiska och ekonomiska perspektiv. Samhällsgeografin behandlar inte så mycket de rent fysiska aspekterna på jordens beskaffenhet, men det är omöjligt att diskutera kulturgeografi utan att ta hänsyn till den fysiska miljön där de mänskliga aktiviteterna utspelar sig.
- Ekonomisk geografi
- Demografi
- Utvecklingsgeografi
- Social geografi
- Politisk geografi
- Militär geografi
- Medicinsk geografi

Se även

- Kartografi
- Kartgeografi Kategori:Geografi als:Geografie ja:地理学 ko:지리학 ms:Geografi simple:Geography th:ภูมิศาสตร์

Jorden

Jorden, eller Tellus, är den tredje planeten från solen och den enda kända planeten i universum med liv. Jorden har en naturlig satellit kallad månen. Jorden är närmast solen (perihelium) i januari och längst ifrån (aphelium) i juli. Planeten är den största med fast kropp i solsystemet. Alla andra planeter är antingen mindre eller består till största delen av gas. Jorden är nästan ett klot. På grund av dess rotation är den något tillplattad vid polerna. Skillnaden mellan ekvatorns omkrets (40 076,592 km) och omkretsen längs polerna (40 009,153 km) är bara 0,27 %. Man kan säga att jorden är en ellipsoid. Differensen mellan denna matematiska kropp och havsytan är ±100 meter. Planetens yta kan delas i vattenarealer (70,7 %) och landarealer (29,3 %). De förra bildas huvudsakligen av oceaner, de senare huvudsakligen av kontinenter.

Ålder och uppkomst

En nybildad stjärna omges av ett moln av gas och stenar vars massa motsvarar ungefär 0,01 % av stjärnans massa. Det lättaste materialet i detta moln samlas i anhopningar i koncentriska banor ytterst i solsystemet och bildar de första planeterna kring den nybildade solen – stora gasplaneterna som Jupiter och Saturnus. Det mesta av det tyngre materialet som sedan återstår cirkulerar kring stjärnan i excentriska banor, vilket gör att dessa stenar tenderar att kollidera med varandra och gradvis samlas i större himlakroppar till dess de himlakroppar som återstår alla rör sig koncentriska banor och inte längre kolliderar med varandra. På så vis skedde jordens födelse för ungefär 4,6 miljarder år sen, och strax därefter tillkom månen. De första hundra miljoner åren träffades den troligtvis av ett stort antal meteoriter. På grund av den senare geologiska aktiviteten finns idag inga spår av dessa händelser kvar. Till följd av dessa nedslag och av hettan från radioaktiva processer smälte jorden. Tunga ämnen som järn sjönk ner till mittpunkten och lätta ämnen som syre, kisel och aluminium flöt på ytan. Dessa ämnen omvandlades till mineraler och bergarter som idag bildar jordens yttre skal. Enligt en teori tillfördes vattnet på jorden genom kollisioner med kometer: Efter att planeterna bildats återstår ytterst i solsystemet därefter isolerade objekt som "i sin perifera ensamhet" inte har kolliderat med andra föremål. Dessa objekt tvingas av gasplaneternas gravitation att falla in mot solsystemets centrum och det mesta av det vatten som finns på jorden tillfördes när dessa objekt träffade jorden. Enligt andra teorier kan vattnet har tillkommit genom kollisioner med asteroider eller t.o.m. vara produkten av vulkanisk ånga från jordens inre.

Fysiska egenskaper

: Huvudartikel: Geologi

Jordens inre

Seismiska mätningar visar att jorden består av flera skikt med olika egenskaper: En yttre hård skorpa, innanför denna en segflytande mantel som brukar indelas i en över och undre del, och längst in en kärna som i sin tur består av en yttre flytande del (men mer trögflytande än manteln) och en inre fast del. Jordskorpan och den övre delen av manteln kallas tillsammans litosfären och är mellan 10 och 200 km tjock. Manteln och den flytande delen av kärnan skiljs av en tydlig gräns på c:a 2900 km djup, där seismiska vågor abrupt ändrar hastighet. De olika lagrens djup sammanfattas av följande tabell: litosfär Totalt sett fördelar sig jordens massa över olika grundämnen enligt:

järn	34,6%
syre	29,5%
kisel	15,2%
magnesium	12,7%
nickel	2,4%
svavel	1,9%
titan	0,05%
övriga ämnen	3,65%

Jordens inre är varmt, i centrum mellan 4000 och 5000 °C. Denna hetta uppstod ursprungligen när jorden skapades och dess beståndsdelar trycktes samman av gravitationen, och den vidmakthålls av radioaktivt sönderfall av grundämnen som uran, torium, och kalium. Temperaturen ökar med igenomsnitt 15-25 °C/km. Ökningen är långsammare i områden med urberg, och snabbare i de med yngre sedimentera bergsarter. I genomsnitt är jordens täthet 5 515 kg/m³ vilket gör den till den kompaktaste planeten i solsystemet. Tätheten vid ytan är runt 2 - 3 000 kg/m³ vilket betyder att tätheten i de inre delarna är mycket högre.

Kärnan

Innerst ligger den fasta inre kärnan som håller en temperatur på 5 000 °C. Trycket i den inre kärnan är fem miljoner gånger högre än det på jordens yta. I de inledande stadierna av jordens tillblivelse var den till stor del flytande och genom gravitationens inverkan kom de tätaste besåndsdelarna att skjunka mot mitten medan de lättare delarna migrerade mot, eller stannade kvar vid, ytan. Som en följd av denna differentiering består kärnan idag till 80% av järn, och därutöver nickel och kisel. Andra tyngre element som bly och uran är antingen sällsynta eller tenderar att vara bundna till lättare ämnen i jordskorpan. Kärnans radie är ungefär hälften av den totala radien. Den består av en inrre fast del som tros till största delen bestå av järn med inslag av nickel. Enligt vissa teorier skulle den fasta kärnan utgöras av en enda stor järnkristall. Den yttre kärnan tros bestå av flytande järn och nickel och mindre mängder andra lättare element. Den allmänna uppfattningen, den s.k. dynamoteorin, är att konvektioner i den flytande ytttre kärnan tillsammans med omrörning orsakade av Corioliskrafter ger upphov till jordens magnetfält. Den fasta inre kärnan är alltför varm för att kunna hålla ett permanent magnetfält, men hjälper till att stabilisera de magnetiska krafterna som genereras i den yttre delen. Enligen nyligen framkommna tecken tycks den inre kärnan rotera något snabbare än resten av planeten, c:a 2° per år. (Comins DEU-p.82).

Manteln

Jordens mantel sträcker sig ned till ett djup av ~2 890 km. Trycket i de nedre delarna är ~1,4 Matm (140 GPa). Viskositeten i de övre delarna av manteln varierar mellan 10²¹ och 10²⁴ Pa·s, beroende på djupet. Manteln är till stora delar uppbyggd av ämnen som är rika på järn och magnesium. Genom att ett ämnes smältpunkt varierar med trycket kommer det ökande trycket på större djup att göra att materian i de lägre delarna i stort sett är fast medan de över delarna består plastiskt halvsmält trögflytande materia. Att de lägre delarna av manteln tros vara fast medan den innanförliggande yttre kärnan är flytande, beror på att manteln består av mer blandat material som ger en högre smältpunkt medan kärnan består av mer rent järn som ger en lägre smältpunkt.

Jordskorpan

smältpunkt Jordskorpan (och den översta delen av manteln, tillsammans kallade litosfären) består av fasta s.k. tektoniska plattor av olika storlekar som täcker jordens yta och flyter omkring på den innanförliggande delen av manteln och stöter mot varandra. (Se kontinentaldrift.) I samband med detta tar sig ständigt ny materia från det inre upp till ytan genom vulkaner och sprickor i havsbottnen, och andra delar sjunker ned i manteln. Största delen av jordskorpan är yngre än 100 miljoner år; de äldsta delarna är dock cirka 4,4 miljarder år. Jordskorpans tjocklek varierar från 5-15 km under oceanerna till 35-50 km under kontinenterna.

Biosfären

: Huvudartikel: Biosfären Livet på jorden uppkom enligt aktuella forskningar för 3,5 miljarder år sedan strax efter jordens nerkylning så att vatten fanns i flytande form. De äldsta omdiskuterade tecken på liv är förstenade bakterier som hittades i australiska stenar. I 3,9 miljarder år gamla mineraler från grönländiska borrtagningar hittade man differenser i proportioner av kolisotoper som tyder på biologisk ämnesomsättning. Kanske är livet ännu äldre. Med livet ändrade sig jordens utveckling och jordskorpans utseende tydlig. Syreandelen i atmosfären ökade och jordens albedo ändrade sig. De nyaste ändringar sker huvudsaklig genom människans påverkan. Befolkningen ökar snabbt, idag huvudsakligen i utvecklingsländer.

Atmosfären

: Huvudartikel: Jordens atmosfär Jorden omslutes av en cirka 100 km tjock atmosfär. Den består till största delen av kväve – 78 % – och syre – 21 %. Alla väderprocesser sker i atmosfären. Genomsnittliga temperaturen vid marken ligger vid 15 °C. Huvudenergikällan för jorden är solen.

Hydrosfären

: Huvudartikel: Ocean Jorden är den enda planeten i solsystemet vars yta är täckt av vatten. 71 % av dess yta består av vatten (varav 97 % är havsvatten och 3 % färskvatten) som delar upp jorden i fem oceaner och sju kontinenter. Jordens plats i solsystemet, vulkaniska aktivitet, gravitation, växthuseffekt, magnetfält och dess syrerika atmosfär gör tillsammans att jorden är den vattenplanet den är. Egentligen ligger jorden så långt bort från solen att vattnet borde frysa till is, men genom växthuseffekten hålls temperaturen uppe. Så har det dock inte alltid varit. Paleontologiska tecken tyder på att oceanerna först koloniserades av blågröna alger (cyanobakterier), men att haven därefter frystes till is under en period på 10-100 miljoner år. På andra planeter som Venus förstörs vattenångan av ultraviolett strålning vilket gör att vätet joniseras och förs bort av solvinden. Teorin om denna mycket långsamma men obevekliga process förklarar varför Venus saknar vatten. Utan väte binds syret upp i mineraler i marken. I jordens atmosfär, i stratosfären, finns ett tunt lager med ozon som absorberar det mesta av denna ultravioletta strålning ytterst i atmosfären vilket gör att den så kallade krackningen minskar. Ozon kan i sin tur bara produceras i en atmosfär med stora mängder obundna syremolekyler vilket uppstår genom närvaron av biosfären (växterna). Även magnetosfären skyddar jonosfären från den skadliga solvinden. Vulkanerna gör dessutom att vattenånga ständigt förs upp från jordens inre. Plattektoniken gör att kol och vatten i form av kalksten genom subduktion tvingas ned i manteln. Vid vulkanutbrott frigörs sedan koldioxid och ånga. Det har uppskattats att manteln kan innehålla så mycket som tio gånger så mycket vatten som det finns i oceanerna – vatten som dock kommer att förbli bundet i jorden. Hydrosfärens totala massa är omkring 1,4 · 10²¹ kilogram eller ungefär 0,023 % av jordens totala massa.

Jorden i solsystemet

koldioxid : Huvudartikel: Solsystemet Jordaxeln bildar en vinkel på 23,5° mot normalen till banellipsen, vilket ger upphov till årstidernas växlingar. Det tar jorden 23 timmar, 56 minuter och 4,09054 sekunder (1 sideriskt dygn) att rotera ett varv runt sin axel. Eftersom jorden roterar motsols sett från nordpolen (i östlig riktning), så tycks andra himlakroppar röra sig medsols (i västlig riktning) över himlen. Medelavstånd till solen är är 149,597 87 miljoner km. Jorden går ett varv runt Solen på 365,2564 medelsoldygn (1 sideriskt år). Så från jorden tycks Solen röra sig c:a 1°/dag österut i förhållande till stjärnhimlen. Banhastigheten runt Solen är omkring 30 km/s, vilket innbär att jorden förflyttar sig en jorddiameter (~12 700 km) på 7 min och på 4 timmar en sträcka som motsvarar avståndet till Månen.

Månen

: Huvudartikel: Månen Jorden har en naturlig satellit, Månen, som roterar ett varv runt jorden på 27,321662 dagar eller c:a 27 1/3 dag (1 siderisk månad). Avståndet till månen är c:a 384 000 km. Månens bana runt jorden ligger inte i samma plan som jordens bana runt solen, utan lutar c.a 5° i förhållande till detta. Om det inte vore så skulle det bli en solförmörkelse en gång i månaden.

Geografi

: Huvudartikel: Geografi

Terräng

Naturresurser

Naturkatastrofer

Klimat

: Huvudartikel: Klimat Med klimat avses de statistiska egenskaperna hos de meteorologiska elementens, såsom medelvärden, standardavvikelser, högsta och lägsta uppmätta värden, m.m., inom ett större område. Studiet av klimat kallas klimatologi och är en gren av meteorologin. Jorden delas in i klimatzoner. Traditionellt har man talat om huvudzonerna Tropiskt klimat Subtropiskt klimat Tempererat klimat Arktiskt klimat Man brukar även skilja mellan kustklimat och inlandsklimat.

Landanvändning

Befolkning

Politik

Jorden i konst och litteratur

Jorden i religion och mytologi

Se även

- Antipod
- Fjorgyn, jordens gudinna i fornnordisk mytologi
- Astronomi
- Geologi
- Himlakropp
- Jordens historia
- Jordens koordinatsystem

Externa länkar

- [http://www.wordwizz.com/10exp8.htm Bruce Bryson: "Earth"]
- [http://www.anzwers.org/free/universe/ Richard Powell: "An Atlas of the Universe"]
- [http://www.wordwizz.com/pwrsof10.htm Bruce Bryson: "Quarks to Quasars"]
- [http://micro.magnet.fsu.edu/primer/java/scienceopticsu/powersof10/ Molecular Expressions: "Science, Optics and You"]
- [http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html NASA - Earth Fact Sheet] Kategori:Geovetenskap Kategori:Jorden Kategori:Planeter ja:地球 ko:지구 ms:Bumi simple:Earth th:โลก zh-min-nan:Tē-kiû

Politisk geografi

Politisk geografi är den del av kulturgeografin som studerar jordens politiska indelning, särskilt med avseende på stater och statsgränser. Se även lista över länder. Kategori:Geografi Kategori:Politik

Ekonomisk geografi

Handelsvägar

Ekonomisk geografi behandlar lokalisering av utbud och efterfrågan, territoriella eller rumsligt differentierande marknadshinder, agglomerations- och dispersionseffekter samt ekonomiska beteenden.

Kategori:Geografi

Denna kategori och dess underkategorier innehåller artiklar relaterade till geografi. Kategori:Vetenskap als:Kategorie:Geografie ja:Category:地理学 ko:분류:지리 ms:Category:Geografi simple:Category:Geography th:Category:ภูมิศาสตร์ zh-min-nan:Category:Tē-lí-ha̍k

Hvidbalance

Hvidbalance er et begreb indenfor fotoverdenen som beskriver farvetemperaturen under forskellige fotografiske forhold for analoge- og digitalkameraer. Det menneskelige øje opfatter hvidt som hvidt i sollys, lys fra en glødelampe og lysstofrør, i lys fra et stearinlys etc. medens apparatet opfatter hvidt anderledes under de forskellige konditioner. Nogle apparater kan selv beregne hvidbalancen medens andre har indstillingsmuligheder for samme. Hvidbalancen kan korrigeres i et fotoredigerings program. Kategori:Fotografi ja:色温度

podatki kultura warsaw internet club dog breeders tani sylwester

:: RELATED NEWS ::

Észak-Magyarország
Észak-Magyarország a hét magyarországi statisztikai régió egyike; az ország északkeleti részében helyezkedik el. Régióként Borsod-Abaúj-Zemplén, Heves és Nógrád megyéket foglalja magába, de a köznyelvben gyakran Szabolcs-Szatmár-Bereg megye egyes részeit is

Története

Az Ikarus elődjének tekinthető Uhri Imre Kovács- és Kocsigyártó Üzeme 1895<