:: wikimiki.org ::

Shkodra

Shkodra

Shkodër (Shkodra) är en stad i norra Albanien. Den är centralort i distriktet Shkodër och residensstad för Shkodërprefekturen. Staden har 85 800 invånare (2004). Invånarna i Shkodër kallas shkodraner. Albaniens regering har sitt säte i staden Tirana, men landets huvudort är Shkodër vid sjön med samma namn, Shkodërsjön. Det är en av landets äldsta städer och en av de historiskt mest betydande städerna i Albanien. Den är idag ett viktigt lokalt kultur- och handelscentrum.

Historia

kultur Shkodër är en av Europas äldsta städer, det var ursprungligen en illyrisk bosättning. Den inrättades som huvudstad i kungariket Illyrien under Gentius herravälde, kapitulerade därefter för romarna 168 f.Kr. Efter romarrikets sönderfall kom staden under olika herrar. Under namnet Scutari tillhörde staden 1396-1479 Venedig, därefter Osmanska riket. Den albanska folkstammen Bushati gjorde staden självständig år 1760. Efter 1831 undertryckte Osmanska riket dess självständighet och gjorde Shkodër till huvudstad i Vilajeten (provinsen) med samma namn. Efter att Prizrenligan nedkämpats 1881, spelade Shkodra en framträdande roll under den albanska frihetsrörelsen. Under ledning av kung Nikolaus belägrade Montenegro Shkodër 22 april 1913, men efter starka påtryckningar från stormaktshåll tvingades den montenegriska armén att utrymma staden redan 9 maj. 1913 Mellan år 1916 och 1924 hamnade staden under Österrike-Ungerns styre. Under andra världskriget intog tyska trupper staden och den var ockuperad ända fram till 1944. Befolkningen, med ett stort inslag av katoliker, spelade en framträdande roll under den politiska reformperioden 1990–1991. Shkodër blev centrum för en stark demokratisk rörelse som motarbetade kommunismen i Albanien.

Kultur

Litteratur

kommunism Många välkända namn inom den albanska litteraturvärlden har fötts eller verkat i staden. Bland dem är Gjon Buzuku och Marin Barleti.

Måleri

Shkodër har Albaniens äldsta traditioner inom måleri. Berömda målare från denna stad har bidragit till att öppna många skolor inom målerikonsten.

Musik

måleri Shkodër har likt många andra albanska städer sin egen särpräglade musikstil. Stadens folkmusik är välkänd i Albanien, och shkodraner sjunger ofta om hjältemod och kärlekspar. Vid festivaler, bröllop eller vid andra högtider är det populärt med sånger från Shkodër.

Sevärdheter

Ovanför floden Buna och staden Shkodër finns den gamla borgen Rozafat som var en tid i labeaternas och sedan i ardianernas ägo, båda illyriska stammar. Enligt legenden blåste varje natt en hård vind som rasade borgbygget, och de tre frustrerande byggherrarna fick av en gammal man rådet att mura in en av sina fruar levande i borgens mur. De följde rådet och murade in den yngsta frun Rozafa och därefter kunnde borgbygget avslutas.

Kända personer från Shkodër

- Ramiz Alia
- Ledia Dushi
- Gjergj Fishta
- Luigj Gurakuqi
- Mikel Koliqi
- Marubi
- Marinus Barletius
- Millosh Gjergj Nikolla
- Alfred Moisiu
- Andrea Kushi
- Pjetër Bogdani
- Arshi Pipa
- Kole Idromeno
- Simon Rrota Kategori:Orter i Albanien als:Shkodra

Stad

Stad, visst tätbebyggt landområde som definieras antingen genom rättslig status eller genom varifrån riket styrs. I vardagligt språkbruk kan stad betyda "plats med stadsbebyggelse", och när en stad då omnämns kan gränserna till denna vara flytande och annorlunda än de för tillfället gällande kommungränserna. Ordet "stad" betyder ursprungligen "plats, ställe" och har alltså inget egentligen med just det vi i modernt dagligt tal kallar stad. Detta förklarar varför ordet ingår som suffix eller prefix i ord som "eldstad" "stadsfästa" "stadga" m.fl. ord (även i de övriga nordiska språken ingår ordet som i t.ex. danskans sted, som betyder plats). Den nuvarande betydelsen är framförallt inlånat från tyskans "Stadt".

Sverige

Städer var i Sverige före kommunindelningsreformen 1971 de borgerliga primärkommunerna som erhållit stadsrättigheter till skillnad från kommunerna och köpingarna. Efter kommunreformen kallades städer för kommuner. Efter ett beslut i riksdagen 1983 får en svensk kommun benämna sig själv stad i vissa sammanhang. Exempel på kommuner som använder benämningen "stad" är Borås, Göteborg, Haparanda, Helsingborg, Lidingö, Stockholm, Trollhättan, Vaxholm och Västerås. Det är bara i juridiskt språk som ordet "stad" blivit ålagt begränsningar i modern tid, och i allmänt språkbruk används ordet stad lika ofta som förut. Nu avser dock begreppet vanligen en tätort som någon gång varit centralort i en stadskommun, snarare än en hel kommun (med visst undantag för kommuner som åter kallar sig "städer"). Denna moderna användning gör att t.ex. Gränna ännu räknas som en stad, trots att orten ligger i en annan stads (Jönköpings) kommun.

Historiskt

Sveriges städer, som vid slutet av medeltiden var 41, vid mitten av 1600-talet 60 och efter de sydsvenska landskapens förvärvande 1664 uppgick till 81, utgjorde i januari 1917 ett antal av 103, varvid dock 2 (Skanör och Falsterbo) var förenade under gemensam styrelse sedan 1754, då de växte ihop med varandra. Ett mindre antal städer tillkom sedan mellan 1917 och 1971. De sista städerna var Säffle och Oxelösund som blev städer 1951. Stad (fsv köpstader), var i juridisk mening en genom utbrytning från omgivande landsbygdskommun särskilt bildad kommunal enhet, som erhållit stadsprivilegier. I motsats mot antikens folk, som företrädesvis koncentrerade sig i stora städer, bildade germanerna först långsamt särskilda stadssamhällen. I Skandinavien var dessa bildningar särdeles länge svaga och obetydliga, tills kungarna började främja deras uppkomst och utveckling. De svenska städerna började redan under folkungaregenterna erhålla privilegier. Städerna erhöll efter hand egen rättsordning (t.ex. Björköarätten), egen lagskipning och administration, då deras borgare erhållit särskilt politiskt inflytande som riksstånd samt stora företrädesrättigheter ifråga om näringsverksamhet. Vid avskaffandet av skråväsendet och införandet av näringsfrihet förlorade städerna mycket av sin traditionella juridiska särställning i Sverige.

Stadsrätt

Stadsrätten utgjorde i Sverige sammanfattningen av de rättsgrundsatser, som gällde specifikt för förhållanden i en stad. Den äldre germanska rätten är - i motsats till den romerska, som ursprungligen var en stadsrätt - en landsrätt, emedan hos de germanska folken verkliga rättssamhällen tidigast utvecklat sig på landet. Så småningom uppväxte emellertid stadssamhällen även i norr, i vilka särskilda näringar drevs och i övrigt särskilda förhållanden utbildade sig. Dessa äldsta stadssamhällen, i vilka sannolikt tidigast den rätt tillämpades, som gällde för det kringliggande landet, syns först så småningom ha lösgjort sig från landets rättsområde och erhållit egen jurisdiktion, varefter de för städerna mer och mer sig utbildande egendomliga förhållandena medförde en omskapning av själva den materiella rätten. I de flesta städer fanns en domstol i form av en rådstuvurätt, även om vissa mindre städer lydde under en häradsrätts domsaga. Rådhusrätterna ersattes vid tingsrättsreformen 1971 med tingsrätter.

Storbritannien

Både begreppen town och city brukar översättas till stad på svenska. Town betecknar då städer som fått marknadsrättigheter och är vanligt förekommande, medan city är mer begränsat och gäller städer som är eller varit av betydelse, ursprungligen i första hand stiftsstäder.[http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cities_in_the_United_Kingdom].

Se även

- Huvudstäder listade efter land
- Huvudstäder listade efter stad
- Finska städer i storleksordning
- Finska städer i alfabetisk ordning
- Svenska städer i alfabetisk ordning
- Svenska städer i storleksordning
- Städer i världen i storleksordning
- Svenska städer med stadsprivilegium
- Lista över Sveriges kommuner
- Sveriges kommuner listade per län
- köping (samhällsbildning)
- murkrona Kategori:Städer ja:都市

Shkodër distrikt

right Skodra distrikt (alb. Rrethi i Shkodrës) är ett av Albaniens 36 distrikt. Det har ett invånarantal på 185 000 och en area av 1 631 km². Det är beläget i norra Albanien och dess centralort är Skodra. Kategori:Albanska distrikt

Tirana

Tirana är huvudstaden i Albanien. Den är centralort i distriktet Tirana och residensstad för Tiranaprefekturen. Staden har 352 900 invånare (2004). Platsen är bebodd sedan antiken. Staden grundades 1614 av den osmanske generalen Süleyman Pascha som lät uppföra en moské, ett bageri och ett turkiskt bad på platsen som han döpte till Teheran efter en militär seger i Teheran i Persien. Tirana ersatte Durrës som huvudstad då Albaniens självständighet utropades 1920. Under kung Zog:s tid (1928-39) anlitades italienska arkitekter för att återbygga och förfina staden. Staden var säte för kommunistpartiet i Albanien som grundades 8 november 1941. Den albanska partisanarmén lyckades befria staden från de tyska och italienska ockupanterna i november 1944 och pressade ut dem mot hamnstaden Durrës. I "Gamla stan", som sträcker sig i öst och norr om torgen, finns ålderdomliga byggnader och arkitektur. Skanderbegtorget är belägen i stadens centrum, brevid finns Etehem Bej-moskén och Kulturpalatset. Bland sevärdheter finns även Nationalhistoriska museet och Kommunistpartiets hus samt Shpella e Zezë. Shpella e Zezë Kategori:Orter i Albanien Kategori:Europas huvudstäder als:Tirana ja:ティラナ

Kultur

Kultur kan sägas vara andlig, biologisk eller ekonomisk odling; i talspråk i regel andlig sådan. Ordet kultur är ett lånord från latinet, cultura av cultus, som betyder odling, och som etymologiskt hör samman med ordet kult. I sin ursprungliga betydelse förekommer det i till exempel bakteriekultur.

Andlig odling

Kultur används emellertid främst i betydelsen människors andliga odling: för de konkreta former och begreppsliga understrukturer som denna tar sig uttryck i, eller i en generell betydelse "ett sätt att leva". Den andliga odlingen manifesterar sig i språk, traditioner, religion, estetiskt skapande och kreativa uttrycksformer (konst, litteratur, musik, teater med mera), teknologi och annat som bildar en kollektiv identitet. Ett samhälles kultur tjänar som förmedlare och upprättare av samhällets moral och värderingar till individen. Kultur kan särskilt inom antropologin och arkeologin även avse en civilisation i sig, ett samhälles symbolvärld, och de mönster, uttryck och former som bibehåller dessa. I denna betydelse hör "kultur" nära samman med begreppsvärlden och samspelet mellan människor. I ett mer individuellt sammanhang, att någon är kulturell, betyder det dock att vederbörande är kreativ, bildad och intresserad av kulturella uttryck i form av till exempel konst. Särskilt förr avsågs med kultur en (aristokratisk) förfining och bildning (se finkultur), men numera inbegrips även folklig kultur i begreppet då även "bildning" fått en mer allmän betydelse. Som motsats till kultur sätts ofta natur eller förvildning, men detta är inte helt okontroversiellt. Till skillnad från en människas natur är hennes kultur dock inte medfödd. En människas kultur står i relation till hennes socialklass, etnicitet, miljö och könsroll, men kan inte reduceras till ett av dessa begrepp. I västvärlden skiljer man mellan barns- och ungdomskultur och den vuxna kulturen, men denna åtskillnad förekommer inte globalt. Kulturen hör nära samman med politik, och sedan början av 1900-talet har flera regeringar runt om i världen haft en konkret kulturpolitik för att påverka samhället. Kulturpolitiken i vissa stater har varit mycket kritiserade, när en regering använt kulturen som medel för att behålla sin makt och använt kulturen för att sprida propaganda. I andra länder har kulturpolitiken främst varit av ekonomisk art, och begränsat sig till statliga anslag till utövande konstnärer utan avsikt att påverka kulturens innehåll. En viktig funktion för kulturpolitiken är att finansiera bevarandet av kulturarvet i form av muséer, arkiv, och att hålla äldre hantverk som industrialiseringen ersatt levande. En annan uppgift för kulturpolitiken är att lösa eventuella konflikter mellan minoritets- och majoritetsbefolkningar, och att värna om minoriteters kulturer. Somliga som förespråkar naturlig ordning är motståndare till att en regering utövar kulturpolitik, bl.a. för att de anser att kulturen är självförsörjande om den har någon funktion. Andra menar att kulturpolitik per definition alltid är ett negativt maktmedel med vilket en regering sprider värderingar som är kännetecknande för dess ideologi, och att urvalet av vilka som får statliga anslag aldrig saknar ideologiska hänseenden. Dessa slag av kritik kan i Sverige höras från såväl medlemmar av Moderaterna som anarkister. Enligt en numera utbredd uppfattning är kulturer dynamiska och föränderliga. Nya kulturella uttryck uppkommer ibland genom att två olika kulturer möts, men kulturerna kan även krocka och kulturmötet kan då i stället skapa en motsättning. En stark intolerans, avsky eller rädsla mot andra kulturer eller människor från andra kulturer kallas xenofobi. Att värna om kulturell mångfald och minoritetskulturers bevarande kallas pluralism. Vissa stater i västvärlden kallas ibland "kulturimperialister" med vilket menas att de anses tycka att deras kultur är överlägsen andras, att de försöker förändra andra stater så att de ska anamma deras kultur, och att deras kultur slutligen regerar andras så att det strukturellt påminner om imperialism. Ibland anges ekonomiska motiv till detta. Sådan kritik har riktats mot bland annat USA, i Sverige av Vänsterpartiet.

Andra betydelser

Man talar också om olika kulturer när man menar en folkstam som odlat och brukat ett jordområde, exempelvis induskulturen, indiankulturen, den egyptiska högkulturen och så vidare. I senare tid behöver det inte nödvändigtvis vara en homogen folkstam, utan man kan tala om amerikansk kultur. Den här betydelsen inkluderar, men är absolut inte begränsad av, den ovanstående betydelsen. Här inkluderas också saker som statsskick, militär och en massa annat. När olika folkgrupper blir mer eller mindre isolerade från varandra, uppstår förgreningar av kulturen med olika utveckling på olika håll. Detta kan ske både geografiskt och socialt. I det senare fallet talar man om subkulturer.

Se även

- Finkultur
- Kulturelit
- Populärkultur
- Subkultur
- Undergroundkultur
- Etnicitet

Huvudsakliga källor

- SAOB
- Vår skapande mångfald, Världskommissionen för kultur och uteckling (2:a rev uppl 1996), ordf. Javier Pérez de Cuéllar, utg. av Unesco Kategori:Kultur ja:文化 simple:Culture zh-min-nan:Bûn-hoà

Illyrien

Illyrien (Illyria, Iliria) är beteckning på historisk region på västra delen av Balkanhalvön, vid Adriatiska havets östra kust. En under äldre tid använd parallell beteckning för regionen är Dalmatien. Enligt grekisk mytologi grundades första kungariket av kung Illyrius. Under mer än tusen år innan slaverna på 500-talet invandrade var området öster om Adriatiska havet hemvist för antikens illyrer. De bebodde det som idag motsvarar större delen av det forna Jugoslavien samt norra och södra Albanien. De talade ett indoeuropeiskt språk vilket knappt lämnat några spår. Många namn på illyriska folkgrupper och platser har överlevt i skriftliga källor på både grekiska och latin. Vi kan inte vara säkra på att de själva kallade sig illyrer; i de flesta fall gjorde de förmodligen inte det. Vanligtvis har illyrerna främst definierats utifrån de grannfolk de skiljde sig från, d.v.s. kelter, daker, thraker, greker och makedoner. Trots att William Shakespeares pjäs Trettondagsafton utspelade sig i "en stad i Illyrien" tog det mer än två sekel innan namnet uppenbarade sig på Europakartan. På villkor från Schönbrunnfördraget skrivet den 14 oktober 1809 överlät Österrike en stor landmassa öster om Adriatiska havet tillsammans med Kärnten, den Istriska halvön och Dalmatiska kusten till det Napoleanska kungadömet av Italien att styras under beteckningen den Illyriska provinsen. Under 1830- och 1840-talen uppstod illyrismen, en sydslavisk rörelse, ledd av Ljudevit Gaj, med syfte att förena alla sydslaver. Vilken folkgrupp som idag kan hävda illyriskt ursprung är ej vetenskapligt säkerställt.

Geografi

Illyrien har i geografisk-etnografisk mening under olika tider haft olika betydelse. Först betecknades därmed det av en mängd illyriska folk bebodda området mellan floderna Arsia (nu Arsa i östra delen av halvön Istrien) i väster, Drinus (nu Drina), Boebiska bergen och den från Scardus i söder löpande bergåsen (Turjanska Planina och Grammos, mellan Albanien och Makedonien) i öster, Pannonien i norr, Epirus i söder och Adriatiska havet i sydväst och väster. Det omfattade sålunda större delen av nuvarande Kroatien och Bosnien, Dalmatien, Montenegro och norra hälften av Albanien. Men man gav det stundom en ännu vidsträcktare omfattning, i det man dit räknade även Pannonien och Noricum i norr.

Historia

Huvudartikel: Illyriens historia Ett flertal illyriska stammar kan ha slagit sig ner på Apenninska halvön. Dessa stammar kallas i förekommande fall italo-illyrier. Nordliga illyriska stammar vid floden Sava assimilerades av där boende keltiska stammar. Under 400-talet keltiska folkslag börja att slå sig ned i område mellan Drava och Savafloden som sträckte sig öst från i Kroatien till väst om Serbien. Uppgifter hos antika författare kan tyda på att stammarna Agrianes, Triballi och Paeoni var av trakiskt ursprung. Se vidare även lista över illyriska stammar.

Militärväsende

Uppgifter från 280 f.Kr omtalar att den illyriske kungen Monun erbjöd kungariket Makedonien 20 000 man som försvar mot en keltisk invasion. Arkeologiska fynd tyder på att illyrierna använde ett flertal olika vapen: Svärd, yxa, kniv, pilbåge och spjut (sybina). Sica var en böjd kniv som användes av illyrierna enligt den romerske poeten Ennius, och sicarius var det latinska termen för en illyrisk avrättningsmetod med hjälp av kniv. Stora delar av Illyrien var skogsbevuxet och bergigt, något som möjliggjorde överraskningstaktik mot inkräktare. Försvararna ska ofta ha tagit till flykten. Thukydides skriver "Kriga eller fly var lika hedersamt för dem". Skeppsbyggnadskonsten ska ha stått högt, med lätta och snabba galärer (jfr Liburnae och slaget vid Actium). Kategori:Balkan ko:일리리아

Gentius

Gentius (alb. Genti, Genci, grek. Genthios.), son till Pleuratus och gift med drottningen Etuta. Gentius, illyrernas siste kung, regerade i Illyrien från 180 f.Kr. till 168 f.Kr.. Han dog berusad av alkohol 28 november 146 f.Kr. Det rapporterades 168 f.Kr. att Gentius beordade ett par av sina soldater att avrätta brodern Plator för att förhindra honom att äkta sig med den Etuta som var dotter till kung Monun av Dardanien. Ett sådant äktenskap skulle göra Plator allt starkare för att ta över Gentius rike. Plator blev avrättad och Gentius gifte sig med Etuta men snart insåg han ett stormisstag från hans sida. Gentius vägrade kriga mot sitt broderfolk i Makedonien. Han anslöt sig till Perseus av Makedonien för att förinta Romarriket och när kungen Gentius revolterade mot romare och greker blev han besegrad av romarna. 30 000 romare hade attackerat huvudstaden Scodra (nuvarande Shkodër) under vintermånaden och sålunda erövades Gentius rike på trettio dagar och Makedonien under samma år. Till slut skickades drottningen Etuta och Gentius med sina anhöriga till Iguvium i Umbrien där de blev inspärrade. Enligt myten hade Gentius en dubbelgångare som klädde sig som kungen och som färgade sina ögonbryn som honom. Då Scodra kapitulerade inför Lucus Anitius skickades drottningen Etuta och Gentius anhöriga till Rom i en triumftåg, däribland Gentius dubbelgångare. Romarna blev förbluffade och höga män frågade vad som hänt med den riktige Gentius. När Lucus firade sin illyriska triumf i Rom, kom dubbelgångaren fram till honom och skrek så att alla skulle höra; "Jag är Gentius, kung av illyrerna". Alla romare vrålade av skratt och gjorde narr av Lucus. Kategori:Illyrer

Romarriket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken

- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken
Kejsartiden
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.
Historiska förlopp under kejsartiden
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet
Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store
Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)
Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius
Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.
Det sena Östrom

Romerska rikets fall
Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.
Språk
Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.
Latin i väst
Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Grekiska i öst
Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin
Religion
: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi
Kultur
Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag. Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte. Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom. Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden. : Se även: Antikens konst, Senantikens konst
Provinser
: Huvudartikel: Romerska provinser En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner. Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.
Se även

- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion Kategori:Romerska riket kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:ローマ帝国 ko:로마 제국 simple:Roman Empire

Osmanska riket

دولتِ عَليه عُثمانيه
Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye
Osmanska rikets utbredning 1683
Officiellt språk	osmanska (turkiska)
Huvudstad	Konstantinopel (İstanbul)
Härskare	osmanska sultaner
Invånare	cirka 40 miljoner
Grundande	1299
Upphörande	29 oktober 1923
Valuta	akçe
Flagga	akçe
Se även Turkiets historia

Osmanska riket (från engelskan och franskan även den äldre benämningen Ottomanska riket; på osmanska دولتِ عَليه عُثمانيه, Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye) var ett välde i Mellanöstern, sydöstra Europa och norra Afrika som uppstod år 1299 och bestod fram till den 29 oktober 1923.

Historia

Huvudartikel: Osmanska rikets historia Riket bildades år 1299 i västra Anatolien av en stam oghuziska turkar som skulle komma att bli imperiets aristokrati, osmanerna, och förse det med dess härskarätt, den osmanska dynastin. De osmanska turkarna erövrade, på Bysans och andra turkiska rikens bekostnad, stora delar av Anatolien och Balkan under 1300-talet. Efter belägringen och intagandet av den bysantinska huvudstaden Konstantinopel år 1453 var det Osmanska rikets plats som stormakt säkrad. På 1500- och 1600-talen var riket som betydelsefullast och nådde sin höjdpunkt under sultanen Süleyman den Store. Trots att det var politiskt försvagat nådde riket sin största utsträckning först år 1683 då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst. På grund av korruption och en föråldrad militär började det Osmanska riket efter 1600-talet förfalla gradvis och förlora sitt territorium dels till stormakter som Österrike och Ryssland, dels till de områden som gjorde uppror och bildade självständiga stater (till exempel Grekland, Rumänien och Serbien). Efter att ha ställt sig på Tysklands sida besegrades riket slutligen i Första världskriget och tvingades att kapitulera. En turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen motsatte sig det osmanska styret och Ententens uppstyckning av riket. Efter ett frihetskrig mot greker och andra utropades republiken Turkiet den 29 oktober 1923.

Styrelse

Riket styrdes av sultanen och divanen, en regering bestående av vesirer under ledning av storvesiren. De senare sultanerna antog också den religiösa titeln kalif, alla muslimers andliga överhuvud. I flera hundra år ansågs sultanen vara den ende härskare som hade rätt att pålysa jihad, det heliga islamiska kriget. Osmanerna hade länge också kontroll över de heliga städerna Mekka, Medina och Jerusalem. Det osmanska riket delades upp i provinser (vilâyet) med olika nivå av autonomi. De två centrala provinserna, Rumelien (större delen av Balkan) och Anatolien (endast västra delen av halvön med det namnet), stod under sultanens direkta kontroll; övriga var mer självständiga och vissa var officiellt autonoma. Provinserna var uppdelade i mindre sandjaker. Sandjakerna bestod av förläningar som tilldelades soldater och statsmän som utmärkt sig i rikets tjänst. Det fanns tre typer av förläningar, av vilka timaren, den minsta, var den vanligaste; högre ämbetsmän och officerare kunde tilldelas en större ziam (även zeamet) medan generaler och personer inom den osmanska regeringsmakten kunde förlänas en hass som var ett stort område, ofta innefattande en större stad. Rikets olika kulturella, etniska och religiösa grupper administrerades i milleter som själva fick ordna sina interna angelägenheter: den religiösa administrationen, skolor, familjerätt, med mera. Varje millet hade en ledare som ansvarade inför sultanen för sin grupp. De främsta av dessa var muslimer, grekiskt-ortodoxt kristna, armenier och judar.

Militär

Under de första århundradena var det Osmanska rikets militära styrka överlägsen sina grannars. Elitsoldaterna, janitsjarerna, utgjorde kärnan av den osmanska armén och satte skräck i de kristna riddarna från bland annat Ungern genom sin kallblodiga skicklighet i strid som de fick genom att ägna hela sitt liv åt strid och träning. Men den osmanska medeltidstaktiken blev snart föråldrad och efter 1600-talet började riket förfalla. Dess ledare korrumperades och rikets militärmakt blev underlägsen de europeiska stormakternas, såsom Österrike och Ryssland mot vilka osmanerna förlorade många krig.

Dynastin

Huvudartikel: Osmanska dynastin Den osmanska dynastin var från början av turkisk härkomst men genom politiska giftermål och annamandet av de erövrade folkens kulturer utvecklades osmanerna snart till en mångkulturell aristokrati där det ansågs vara någonting negativt att vara turk. Dynastins herrar titulerades från 1383 sultaner och från 1517 även kalifer. Kategori:Osmanska riket Kategori:Turkiets historia Kategori:Islams historia Kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:オスマン帝国の君主 ko:오스만 제국 ms:Empayar Turki Uthmaniyyah

Montenegro

Република Црна Гора
Republika Crna Gora


(om flaggan)	(om riksvapnet)

Nationellt motto:

Yta
- totalt
- % vatten

13 812 km²
n/a

Befolkning
- folkmängd
- folktäthet

616 258 (2003)
48,7 inv./km²

Nationalsång

Oj, svijetla majska zoro

UTC +1

Montenegro ("Svarta berget") är en republik som tillsammans med Serbien bildar unionen Serbien-Montenegro, tidigare federationen Jugoslavien. Montenegro gränsar till Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Albanien samt den autonoma provinsen Kosovo. Huvudstad är Podgorica (tidigare kallad Titograd). Stora grupper i Montenegro vill ha ett utträde ur unionen med Serbien. Parlamentet beslutade den 12 juli 2004 att införa en ny flagga, ny nationalsång och ny nationaldag som ett steg i ökad självständighet. Nationaldagen firas den 13 juli till minne av kongressen i Berlin år 1878 som erkände Montenegro som världens 27e självständiga nation.

Städer i Montenegro

- Podgorica
- Nikšić
- Bijelo Polje
- Cetinje
- Pljevlja
- Bar
- Herceg Novi
- Ulcinj Populära turistmål är Budva, Herceg Novi, och Kotor. Kategori:Serbien och Montenegro Kategori:Balkan ja:モンテネグロ ko:몬테네그로

1913

Händelser

- 1 januari - Socialstyrelsen börjar sin verksamhet. Den behandlar arbetarfrågor (avtal, arbetarskydd, socialförsäkringar, fattigvård etcetera).
- 19 januari - Hattnålsskydd börjar säljas på Stockholms spårvägar för att skydda andra passagerare mot dessa "fruktansvärda spjut".
- 3 februari - Osmanska riket säger upp stilleståndsavtalet i första Balkankriget.
- 13 februari - Svenska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungström (STAL) bildas.
- 14 februari - Samfundet De nio bildas för att främja svensk litteratur.
- 2 mars - Bondeförbundet bildas, eftersom Lantmannapartiet har försvunnit och många bönder misstror de existerande partierna.
- 3 mars - 5 000 kvinnor suffragetter demonstrerar i Washington D.C. för införandet av kvinnlig rösträtt.
- 18 mars
- Ingenjör Ivar Kreuger grundar den svenska tändstickstrusten, Förenade svenska tändsticksfabriker AB.
- Georg I av Grekland mördas.
- Vår vintern - En försvarsövning genomförs, för att kontrollera om Bodens fästning skulle stå emot ett ryskt anfall. Det visar sig, att så inte är fallet, eftersom det tar alldeles för lång tid att mobilisera fästningen.
- 3 april - Brittiska suffragetter demonstrerar vid en hästkapplöpning i London. En av demonstranterna, Emily Davison, hamnar på banan och blir ihjälsparkad av kungens häst.
- 16 april – Albert Schweitzer, tysk läkare och teolog, öppnar ett sjukhus i Lambarene i Afrika.
- 17 april - Brattsystemet för ransonering av alkoholinköp med motbok presenteras i Sverige.
- 29 april - Gideon Sundbäck får patent på blixtlåset.
- 21 maj - Folkpensionslagen antas av den svenska riksdagen. Alla över 67 år får 45-195 kronor per år.
- 30 maj - Preliminärfred i första Balkankriget sluts i London. Osmanska riket avträder alla sina områden i Europa utom Konstantinopel och ett område norr om Marmarasjön.
- 31 maj - 22-årige svensken Axel Ahlgren vinner ett marathonlopp i London på tiden 2.36,03.
- Juni
- Kalmar och Växjö stift slås ihop efter den siste kalmarbiskopens död.
- Bulgarien angriper de serbiska trupperna i de av dem besatta men av Bulgarien krävda områdena. Grekland sluter upp på Serbiens sida. Detta blir upptakten till andra Balkankriget.
- 17 juli - En svensk sjukvårdsgrupp anländer till Belgrad för att ta hand om sårade under det andra balkankriget.
- 10 augusti - Fredsavtal sluts i Bukarest, vilket avslutar andra Balkankriget för Rumäniens och Serbiens del.
- 15 september - Stadsfullmäktige ger AB Stockholmssystemet ensamrätt på handeln med alkohol i staden enligt Brattsystemet.
- 23 september
- Skådespelaren Gösta Ekman gör scendebut på Svenska teatern i Stockholm.
- Roland Garros, fransk flygpionjär, genomför den första flygningen över Medelhavet.
- 7 oktober
- Gustav Sundbärg överlämnar Emigrationsutredningens 900-sidiga betänkande till den svenska regeringen. Emigrationen skall motverkas genom förbättrade sociala förhållanden och lättnader i utvandringslagstiftningen.
- Tangon presenteras i Sverige på Cirkus i Stockholm.
- Löpande band-principen införs på The Ford Motor Company i Detroit.
- 15 oktober - Socialdemokratiska ungdomsförbundets antimilitaristiska Det befästa fattighuset utkommer som svar på Sven Hedins Ett varningsord.
- 27 oktober - Victor Sjöströms film Dramat om Ingeborg Holm väcker riksomfattande debatt om den svenska fattigvården.
- 14 november - Fredsavtal sluts i Aten, vilket avslutar andra Balkankriget för Greklands del.
- 29 november - Fredsavtal sluts i Konstantinopel, vilket avslutar andra Balkankriget för Osmanska riket del.
- 5 december - Första delen av Carl Grimbergs historieverk Svenska folkets underbara öden utkommer.
- 10 december - Mona Lisa återfinns efter att ha varit försvunnen i över två år.
- 20 december - Man börjar planera ett bondetåg till kungen i Stockholm för att betyga honom sin försvarsvilja.
- 21 december - Statsminister Karl Staaff offentliggör den svenska regeringens försvarsprogram genom ett tal i Karlskrona.
- 21 december – Världens första korsord publiceras i tidningen New York World.
- Tidningen Konsumentbladet, numera Vi, grundas.
- Den svenska riksdagen beslutar om en så kallad nomadskola för barn till nomadiserade samer. Den utmärks av kortare undervisningstid och lägre kompetens på lärarna, eftersom man inte anser att "de lägre stående lapparna" skall underkastas civilisationen. Endast barn till bofasta samer får gå i vanlig folkskola.
- AB Förenade Fabriker i Norrköping bildas genom en sammanslagning av fyra av de största ylletillverkarna.
- Läkemedelsföretaget Astra AB grundas i Södertälje.
- De första motoriserade traktorerna tillverkas av Munktells verkstäder i Eskilstuna.
- Sverige får en utlämningslag.

Födda

- 2 januari
- Gunnar Ekström, svensk skådespelare.
- Anna Lee, amerikansk skådespelare.
- 6 januari
- Edward Gierek, polsk politiker.
- Loretta Young, amerikansk skådespelare.
- 9 januari - Richard M. Nixon, amerikansk president 1969-1974.
- 10 januari - Gustav Husák, tjeckoslovakisk politiker, president 1975-1989.
- 15 januari - Lloyd Bridges, amerikansk skådespelare.
- 18 januari - Danny Kaye, amerikansk komiker, sångare och skådespelare.
- 23 januari - Jean-Michel Atlan, konstnär.
- 25 januari - Witold Lutoslawski, polsk kompositör.
- 30 januari - Sten-Åke Cederhök, revyartist och skådespelare.
- 13 februari
- Bertil Anderberg, svensk skådespelare.
- Erik Nordgren, svensk kompositör, arrangör av filmmusik och orkesterledare.
- 15 februari
- Gert Fröbe, tysk skådespelare.
- Willy Vandersteen, belgisk (flamländsk) serietecknare.
- 16 februari - Tage Holmberg, svensk filmklippare , fotograf, regiassistent och manusförfattare.
- 22 februari - Hans-Diedrich von Tiesenhausen, tysk ubåtsbefälhavare under andra världskriget på U331.
- 27 februari
- Paul Ricœur, fransk filosof.
- Irwin Shaw, amerikansk författare.
- 15 mars - Macdonald Carey, amerikansk skådespelare.
- 19 mars - Karl Erik Flens, svensk skådespelare.
- 22 mars - Charles E. Dederich, grundare av "Synanon Church".
- 23 mars - Gustav Sjöberg, svensk fotbollsspelare, målvakt.
- 26 mars - Paul Erdős, ungersk matematiker.
- 30 mars
- Frankie Laine, eg. Frank Paul Lovecchio, amerikansk populärsångare.
- Martin Söderhjelm, svensk skådespelare, regissör, dramaturg och författare.
- 3 april - Per Borten, norsk politiker, statsminister 1965-1971.
- 8 april - Sourou Migan Apithy, president i Dahomey, nuvarande Benin.
- 11 april - Oleg Cassini, amerikansk modeskapare.
- 15 april - Olof Rydbeck, svensk radiochef och ambassadör.
- 18 april - Roland Schütt, svensk författare.
- 24 april - Paul Esser, tysk skådespelare.
- 1 maj - Balraj Sahni, indisk skådespelare.
- 3 maj
- Peer Gregaard, dansk teaterchef.
- Pelle Ström, svensk sångare.
- 5 maj - Tyrone Power, amerikansk skådespelare.
- 6 maj - Stewart Granger, brittisk skådespelare.
- 13 maj - William Richard Tolbert, Jr, liberiansk president.
- 16 maj - Woody Herman, amerikansk orkesterledare och klarinettist.
- 18 maj
- Neelam Sanjiva Reddy, Indiens president 1977-1982.
- Charles Trenet, fransk vissångare.
- 21 maj - Lars Lennartsson, svensk sångare och skådespelare.
- 23 maj - Folke Mellvig, svensk författare och manusförfattare.
- 26 maj - Karin Ekelund, svensk skådespelare, regissör och sångerska.
- 9 juni - Maud Walter, svensk skådespelare.
- 18 juni - Oswald Teichmüller, tysk matematiker.
- 19 juni - Per Gunvall, svensk regissör och manusförfattare.
- 27 juni - Birgit Eggers, svensk skådespelare.
- 14 juli - Gerald Ford, amerikansk president 1974-1977.
- 18 juli - Red Skelton, amerikansk skådespelare.
- 23 juli
- Michael Foot, brittisk politiker.
- Erik Huss, svensk folkpartistisk politiker, industriminister 1978-1979.
- 2 augusti - Siri Olson, svensk skådespelare, sångerska och dansös.
- 10 augusti - Wolfgang Paul, tysk nobelpristagare i fysik.
- 16 augusti - Menachem Begin, Israels sjätte premiärminister 1977-1983, mottagare av Nobels fredspris.
- 17 augusti - W. Mark Felt, amerikansk agent och tjänsteman inom FBI, Deep Throat.
- 21 augusti - Stig Bergendorff, svensk skådespelare, författare. regissör, manusförfattare, kompositör och textförfattare.
- 28 augusti - Robertson Davies, kanadensisk författare.
- 3 september - Alan Ladd, amerikansk skådespelare.
- 7 september - Anthony Quayle, brittisk skådespelare.
- 8 september - Helge Andersson, svensk konstnär.
- 12 september - Jesse Owens, amerikansk löpare, längdhoppare.
- 14 september
- Annalisa Ericson, svensk skådespelare, dansare och revyartist.
- Jacobo Arbenz Guzmán, president i Guatemala 1951-1954.
- 18 september - Erik Blomberg, finländsk filmregissör, skådespelare, manusförfattare och filmfotograf.
- 19 september - Frances Farmer, amerikansk skådespelare.
- 22 september - Ingrid Borthen, svensk skådespelare.
- 23 september - Arne Källerud, svensk skådespelare.
- 28 september - Edith Pargeter, engelsk författare.
- 29 september - Trevor Howard, brittisk skådespelare.
- 4 oktober
- Noel Counihan, australisk målare inom socialrealismen.
- Wiange Törnkvist, svensk skådespelare.
- 6 oktober
- Karin Hartman, överstelöjtnant i Frälsningsarmén.
- Meret Oppenheim, schweizisk konstnär inom surrealismen.
- 11 oktober - Lil Yunkers, svensk sångerska, journalist och författare.
- 24 oktober - Marie-Louise Sorbon, svensk skådespelare.
- 25 oktober - Klaus Barbie, tysk SS-officer.
- 1 november - Åke Engfeldt, svensk skådespelare.
- 2 november
- Lillie Björnstrand, svensk skådespelare och författare.
- Burt Lancaster, amerikansk cirkusakrobat och skådespelare.
- 3 november - Marika Rökk, tysk skådespelare.
- 4 november
- Jerry Högstedt, svensk kompositör och kapellmästare.
- Gig Young, amerikansk skådespelare.
- 5 november - Vivien Leigh, brittisk skådespelare.
- 7 november - Albert Camus, fransk författare, nobelpristagare.
- 9 november - Hedy Lamarr, österrikisk-amerikansk skådespelare.
- 11 november - Sonja Wigert, norsk-svensk skådespelare.
- 14 november - Vera Nilsson, svensk skådespelare.
- 15 november - Harald Lundquist, svensk kompositör, orkesterledare och sångare.
- 16 november - Gunn Wållgren, svensk skådespelare.
- 22 november - Benjamin Britten, brittisk tonsättare.
- 24 november - Geraldine Fitzgerald, amerikansk skådespelare.
- 25 november - Rune Skog, svensk sångare (andretenor) och pianist.
- 30 november - Kalle Schröder, svensk tennisspelare.
- 10 december - Gösta Folke, svensk regissör, skådespelare och teaterchef.
- 11 december - Jean Marais, fransk skådespelare.
- 13 december -