:: wikimiki.org ::

Sicilien

Sicilien

Sicilien (italienska: Sicilia) är en italiensk ö och region i Medelhavet. Öns största stad tillika regionens huvudstad är Palermo. Palermo]

Historia

Innan greker och kartager koloniserade ön beboddes den enligt traditioner från antiken av tre folkgrupper kallade sikaner, sikeler och elymer. Under det andra puniska kriget spelade ön en stor roll då staden Syrakusa (italienska: Siracusa) allierade sig med Karthago. Den romerske fältherren Marcellus intog dock staden och kartagerna förlorade därmed en av sina viktigaste allierade. Ön är beryktad på grund av maffian. Den första maffiaorganisationen, Cosa Nostra, är siciliansk och många amerikanska maffiabossar har sicilianskt påbrå.

Se även

- Kungariket Sicilien och Bägge Sicilierna Kategori:Italienska öar Kategori:Italiens regioner ja:シチリア島 ko:시칠리아 zh-min-nan:Sicilia

Italien

Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica Italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.

Historia

Huvudartikel: Italiens historia Italien blev en nation 1861 när halvöns stadsstater tillsammans med Sardinien och Sicilien enades under kung Viktor Emanuel II. Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Hans förödande allians med Nazityskland ledde till att Italien besegrades i andra världskriget. 1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Klimat och miljö

I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpinskt och i söder där det är hett och torrt. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar. Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig. Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.

Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.

Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga. Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg.

Diverse fakta

- Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
- Lägsta punkt: havsytan (0 meter)
- Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
- Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
- Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
- Religiös tillhörighet: övervägande katoliker, men även grupper av protestanter, judar och muslimer
- Språk: italienska (officiellt språk), tyska (vissa delar av regionen Trentino-Alto Adige är tysktalande), franska (en liten fransktalande minoritet i regionen Valle d'Aosta), slovenska (slovensk-talande minoritet i området kring Trieste-Gorizia)
- Nationaldag: Republikens dag 2 juni

Administrativ indelning

Huvudartikel: Italiens regioner och provinser Italien är indelat i 20 regioner, vilka är indelade i totalt 103 provinser. Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Se även

- Fascismen i Italien
- Mezzogiorno Kategori:Europas länder Kategori:Italien als:Italien fiu-vro:Itaalia ja:イタリア ko:이탈리아 ms:Itali simple:Italy th:ประเทศอิตาลี zh-min-nan:Italia

Medelhavet

Medelhavet är ett hav som ligger mellan de tre kontinenterna Europa, Afrika och Asien med en yta på 2 620 254 km² (2 967 570 med Svarta havet och Azovska sjön inberäknat) med ett medeldjup på knappt 1 500 m. Från Gibraltar sund till Syriens kust är det 3 860 km, mellan Trieste och Stora Syrten 1 665 km och mellan Mindre Asiens sydkust och Nilens delta 460 km. Kustlängden är omkring 24 100 km och havets volym ungefär 4 250 000 km³.

Djup

Västra Medelhavet

Gibraltar sund, som är Medelhavets enda förbindelse med Atlanten, är inte grundast på sitt smalaste ställe 14,3 km öster om Tarifa utan den egentliga tröskeln mellan haven ligger betydligt längre västerut, nordväst om Cap Spartel där djupet är 320 m. Öster därom ökar djupet snabbt till omkring 700 m vid Tarifa, 1 000 m söder om Gibraltar och 1 400 m ytterligare längre österut. En sekundär tröskel på mindre än 1 000 m går över ön Alboran från den marockanska kusten till den spanska. Därefter följer Baleariska bäckenet där botten är jämnare med mycket branta kanter. Djupet är 2 400-2 900 m, endast öster om Menorca och väster om Sardinien överskrider djupet 3 000 m. Balearerna är förenade med Spanien genom en tröskel med ett maximalt djup på 825 m. Korsika och Sardinien åtskiljs av det mycket grunda Bonifatiosundet och de båda öarna är förbundna med Toskana via en tröskel vid öarna Capraja och Elba med ett maximalt djup på 400-500 m. En bred, ungefär 1 900 m djup tröskel sträcker sig mellan Sardinien och Tunisien och skiljer det Baleariska havet från Tyrrenska havet som når ned till ca 3 000 m, vid Pontinska öarna enda till 3 700 m. Det djupa och smala Messinasundet korsas mellan Sant' Agata och Punta del Pezzo av en tröskel på 105 m. Mellan Sicilien och Tunisien går gränsen mellan Medelhavets västra och östra huvudbäcken. Här ligger öarna Pantelleria, Lampedusa och ögruppen Malta ovanpå bankarna Adventurebanken, Skerkibanken och den ryktbara Grahamsbanken med sista återstoden av den plötsligt uppdykande och hastigt försvunna ön Ferdinandea.

Östra Medelhavet

Det östra s.k. Orientaliska eller Levantiska bäckenet omfattar hela Medelhavet öster om Malta och bort till Syriens kust. Joniska havet har ett maximalt djup på över 4 400 m men i övrigt överstiger djupet i östra medelhavet sällan 3 000 m. Utanför Rhodos har man uppmätt drygt 3 800 m. Djupet mellan Cypern och det asiatiska fastlandet understiger 1 000 m. Se vidare Adriatiska havet och Egeiska havet.

Länder

Egeiska havet Länderna som gränsar till Medelhavet är från Gibraltar och medurs med namngivna kuststräckor och vikar: # Spanien ## Costa del Sol ## Golfo de Almería ## Costa Blanca ## Costa del Azahar ## Costa Dorada ## Costa Brava # Frankrike ## Étang de Leucate ## Golfe de Lion ## Rivieran ## Cöte d'Azur # Monaco # Italien ## Liguriska havet ### Riviera di Ponente ### Riviera di Levante ## Tyrrenska havet ### Golfo di Gaeta ### Golfo di Salerno ### Golfo di Policastro ### Stretto di Messina ### Golfo di Castellammare ## Canale di Sicilia ## Golfo di Squillace ## Golfo di Taranto ## Adriatiska havet ### Golfo di Manfredonia # Malta ## Canale di Malta # Slovenien # Kroatien # Jugoslavien # Albanien # Grekland ## Joniska havet ### Korintiska viken ### Kyparissiska bukten (Arkadiabukten) ### Ambrakiska viken (Artaviken)
sydkusten
### Argoliska (Naupliaviken), ### Lakoniska viken (Marathonisiviken) och ### Messeniska viken (Koronviken) ## Egeiska havet ### Saroniska viken (Eginaviken) ### Pagaseiska viken (Voloviken) ### Maliska viken # Turkiet # Cypern # Syrien # Libanon # Israel # Egypten # Libyen ## Stora Syrten (Sidra) # Tunisien ## Lilla Syrten (Gabèsbukten) # Algeriet # Marocko

Öar

De största öarna i Medelhavet upptar omkring 100 000 km² av havets yta. De är från öst till väst: # Cypern # Rhodos # Kreta # Malta # Sicilien # Sardinien # Korsika # Menorca # Mallorca # Ibiza

Floder

Många av Medelhavets egendomligheter beror på dess ställning till oceanen och dess ringa tillflöden. Den enda afrikanska floden av betydelse är Nilen och från den asiatiska kusten endast mindre kustfloder. Det är alltså i huvudsak från Europa som havet får sitt sötvattentillflöde. Efter Nilen, och bortsett från det starka tillflödet från Svarta havet, är det Po och därefter Rhône som står för tillflödet. Avdunstningen är till följd av det varma klimatet så stark att minst dubbelt så mycket vatten avdunstar som floderna tillför. Denna förlust motvägs av tillflödet av atlantvatten genom Gibraltarsund som, beroende på tidvattnet, varierar mellan +- 3,7-5,5 km/h. Medelhavet har alltså betydligt saltare vatten än oceanen, och salthalten är betydligt högre i östra Medelhavet än i västra; salthalten vid ytan i östra Medelhavet är den samma som bottenvattnet i de västra delarna. Medelhavets djupblå färg och transparenta vatten beror på dess höga salthalt och bristen på tillförseln av flodsediment. Eftersom Medelhavsvattnet är betydligt tyngre än det i Atlanten skapas vid Gibraltar en stark underström på ungefär 200 m djup av utgående salt vatten under vattentillflödet från Atlanten. Detta frånflöde är dock betydligt mindre än tillflödet. Ungefär samma förhållandet råder mellan Medelhavet och Svarta havet vid Bosporen. De centrala delarna av Medelhavet ligger lägre än oceanen men vid kuststräckorna kan det omvända förhållandet råda. Tröskeln vid Gibraltarsundet gör att temperaturen i Medelhavet förblir konstant vid ca 12°-13°C ända ned till botten, där Atlantens vatten håller en temperatur ungefär 3° på 1 800 m och 2°C på 4 000 m. I oceanen innehåller det djupare vattnet en viss halt syre, som möjliggör ett rikt djurliv även på de största djupen. Detta syre kommer med djuphavsströmmarna från polartrakterna där syret tillförts vid ytan. In i Medelhavet når inte detta vatten på grund av Gibraltartröskeln. Medelhavet har därför ett mycket fattigt djurliv i de djupaste delarna. Att det förekommer något liv alls tyder på att någon blandning mellan yt- och djupvatten ändå sker. Tidvattnet är föga märkbart i Medelhavet. Oceanens kraftiga ebb och flod försvinner snart öster om Gibraltarsund och det tidvatten som bildas inom Medelhavet själv är så svaga att de knappast märks. Mer iögonfallande än tidvattnet är strömmarna som uppstår i de trånga sunden. Det händer att flodvågor delas av öar och att dess båda delar inte möts samtidigt på öns andra sida. Följden kan då bli att det råder ebb på öns ena sida och flod på dess andra vilket kan orsaka våldsamma strömmar i vattnet. I Messinasundet kallas dessa tidvattenströmmar för Scylla och Charybdis. Även seichefenomenet uppträder i Euripossundet utanför den grekiska staden Chalkis. I övrigt kan inga stora regelbundna strömmar uppstå i ett så litet hav som Medelhavet.

Historia

Medelhavet kallades av den romerske historikern Sallustius Mare intestinum och av Pomponius Mela och Plinius den äldre för Mare Internum och först av senare författare för Mare mediterraneum, dvs ett medelhav. Medelhavet har genom hela historien varit en förmedlande länk mellan de tre kontinenter det fysiskt skiljer. Dess stränder utgjorde världens centrum under hela antiken och både långt dessförinnan och långt därefter. Först i.o.m. upptäckten av sjövägen till Indien och senare Amerika började fartygen ta andra vägar. Med öppnandet av Suezkanalen återvände en del av världens sjöfart till Medelhavet. : ... ja:地中海 ko:지중해 th:ทะเลเมดิเตอร์เรเนียน zh-min-nan:Tē-tiong-hái

Palermo

Denna artikel handlar om staden Palermo. Se också Palermo (provins). ---- Palermo (provins) Palermo är huvudstad i Sicilien, en av Italiens autonoma regioner, och huvudort i provinsen Palermo. Palermo är den största staden på ön Sicilien och är belägen på öns nordvästkust. Stadens befolkning är 720 000. Palermo grundades på 700-talet f.Kr. av feniciska handelsresande, som behövde en hamn på Siciliens nordvästkust. Fenicierna kallade staden Zîz, grekerna i sin tur Panormo, och romarna Panormus. Kategori:Orter i Italien ja:パレルモ

Kartago

Karthago, Kartago, Cartago, grundades ursprungligen omkring år 850 f.Kr. i Nordafrika, nuvarande Tunisien av fenicier från Tyrus. Man blev en stormakt till sjöss och blev en framstående handelsstat, som kom att konkurrera med vissa delar av det Romerska riket vilket irriterade delar av romerska makteliten, mest känd är nog Cato d.ä., som avslutade många av sina anföranden med "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras" På latin: "Praeterea censeo Carthaginem esse delendam". Det karthagiska handelsväldet sträckte sig från Gibraltar sund i väster, längs Afrikas Medelhavskust ända till nuvarande Libyen i öster. Även nuvarande Spaniens sydkust, Mallorca och delar av Sicilien låg under Karthago. Konflikterna som uppstod med det romerska riket kom att resultera i de puniska krigen. I det 3:e och sista kriget, 149-146 f.Kr. förstördes staden fullständigt och salt spreds ut på de omkringliggande åkrarna för att göra området obeboeligt. År 44 f.Kr. återupprättades Karthago som romersk koloni av Caesar och blev huvudstad i provinsen Africa. År 698 e.Kr. förstördes staden åter, denna gång av araberna. Idag existerar Karthago som ruiner men även som villaförort i Tunisiens huvudstad Tunis. Karthago upptogs 1979 på UNESCO:s världsarvslista. Kategori:Tunisiens världsarv Kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:カルタゴ ko:카르타고

Antiken

Med antiken avses vanligen tidsperioden omkring 700 f.Kr.-400 e.Kr. i Europas historia, det vill säga perioden från och med grekisk arkaisk tid till det romerska rikets delning 395. Alternativt omkring 800 f.Kr.-600 e.Kr., det vill säga från början av grekisk, historisk tid till Islams expansion. Antiken har haft utomordentligt stort inflytande på matematiken, filosofin, religionen, konsten och politiken under senare epoker och varit föremål för flera "pånyttfödelser". Detta sätt att definiera antiken är begränsat av det västeuropeiska perspektivet. Om man inkluderar de första historiska skeendena i de kulturer utanför Europa som de grekiska och romerska kulturerna står i beroendeförhållande till, förlängs den antika epoken högst avsevärt och inkluderar kulturerna i Mesopotamien och Egypten från och med ungefär 3000 f.Kr. Ordet antik är i den europeiska kulturen intimt förknippat med ordet klassisk i betydelsen traditionell och av bestående värde. Historiskt har det klassiska arvet från Grekland och Rom utgjort en självklar referens för traditionellt kunnande inom konst, vetenskap och filosofi, och den snävare definitionen av ordet är att föredra ur ett europeiskt perspektiv på grund av den historiska betydelse som den grekisk-romerska kulturen har haft för den europeiska; "klassisk bildning" och "klassisk geometri" referar både till Grekland och Rom, ända till i början av 1900-talet kallades enskilda konstföremål från denna epok för "en antik", etc. Dessutom utgör denna snävare antikperiod ett i princip kongruent kulturområde där den vidare även inkluderar kulturyttringar som vi idag gärna uppfattar som främmande, exotiska eller svårbegripliga.

Grekland

Arkaisk tid

700 - 480 f.Kr., kännetecknas av urbanisering, stadsstaternas uppkomst och grekisk kolonisering längs Medelhavets och Svarta havets kuster.

Klassisk tid

480 - 300 f.Kr., är den period då konst, litteratur och filosofi har sin höjdpunkt. Stadsstaternas inbördes maktkamp leder till att de blir lydstater under Makedonien.

Hellenistisk tid

330 - 27 f.Kr., inleds med Alexander den stores erövring av Persien. Greker bosätter sig i de erövrade områdena och städer som Antiokia, Pergamon och Alexandria blir nya centra för grekisk kultur.

Det romerska riket

Republiken

Kejsartiden

27 f.Kr. - 500 e.Kr., Octavianus blir kejsare över romarriket och en 200-årig fred, "pax romana" inleds. Under 200-talet är riket i kris både finansiellt och administrativt, samtidigt som gränserna hotas i norr och öster. Rom faller år 476 för germanen Odovakar och kejsarmakten lever kvar endast i den östra rikshalvan, med Konstantinopel som huvudstad.

Konst, musik och litteratur

- Se Antikens konst, Grekisk konst, Romersk konst
- Den grekiska antikens musik

Filosofi och religion

Huvudartikel: Antikens filosofi
- epikurism
- gnosticism
- grekisk religion
- hellenism
- kristendom
- mysteriekulter
- nyplatonism
- romersk religion
- skepticism
- stoicism

Personer

Se Lista över personer under antiken

Städer

- Alexandria
- Antiokia
- Athen
- Delfi
- Edessa
- Efesos
- Karthago
- Pergamon
- Rom
- Sardes
- Sparta
- Thebe
- Troja

Se även

- as
- augur
- auriga
- dorer
- grekiska språket
- hexameter
- joner
- koncilium
- latin
- romerska kejsare
- Antikens kolonier

Föregått av:
Järnåldern

Historia

Eftergått av:
Medeltiden

Kategori:Antiken Kategori:Historiska epoker

Folkgrupp

Nation (från lat. Nat|io, -onis, f), börd, härstamning, personifierat i gudinnan Natio har flera betydelser: # släkte, klass, kast, folk eller stam. # ett folk som är förenat och unikt vad gäller språk, religion och sociala traditioner. Se även nationalism, nationalstat och etnicitet # självständig politisk enhet, se vidare land, rike, stat och unionsstat. # studentorganisation vid universitet, ofta med anknytning till studenternas hembygd, se vidare studentnation.

Se även

- Nationspersonifikation

Sikeler

Sikeler var en av tre folkgrupper som enligt traditioner från antiken bebodde Sicilien innan grekerna och kartager koloniserade ön. De andra folkgrupperna var sikaner och elymer. kategori:Förhistoriska folk

Elymer

Elymer var en av tre folkgrupper som enligt traditioner från antiken bebodde Sicilien innan grekerna och kartager koloniserade ön. De andra folkgrupperna var sikaner och sikeler. Kategori:Förhistoriska folk

Andra puniska kriget

Andra puniska kriget var ett av de puniska krigen som 218-202 f.Kr. utkämpades mellan Romarriket och Kartago. Rom hade som en följd av det första puniska kriget begärt att Karthago skulle lämna ut Hannibal Barkas. När man vägrade utbröt det andra Puniska kriget. Vidare hade Karthago under tiden efter det första puniska kriget byggt upp ett kolonialvälde i Spanien. I och med Saguntums belägring år 218, utbröt det andra puniska kriget och Hannibal anföll Rom norrifrån. Med 30 000 man och 37 vältränade krigselefanter, 36 afrikanska och Hannibals favorit, en asiatisk elefant som hette "Surus". De afrikanska elefanterna vara alla rätt små, sannolikt av (den utrotade) nordliga underarten av afrikansk elefant. Han marscherade över Spanien och Sydfrankrike, och med båtar och flottar skulle elefanterna fraktas över Rhone. Elefanternas bands fast på flottar av stockar, och man började med ledarelefanten, men vågorna fick dem att bli oroliga, och panik utbröt, och elefanterna slet sig. Mahouter kastades av från elefanterna och drunknade, vilket måste ha påverkat moral och elefanter. Alla elefanterna lär ha kommit iland på andra sidan, men större delen simmandes.I bergen genomled man en snöstorm, men alla nådde hösten 218 f.Kr. Podalen och slog vinterläger. Vid Ticinus hade en romersk expeditionsstyrka tilintetgjorts, och vid Trebia vintern 218 f.Kr. hände samma sak med en hel armé. Våren 217 f.Kr. gick man över Apenninerna, och in i Arnodalen (nära nuv. Florens). Vid Trasimenussjön så överraskade Hannibal ännu en romersk armé och drev dem till flykt ut i den iskalla sjön. Hannibal själv hade förlorat synen på ett öga och redan vid Trebia så hade de sista elefanterna frusit ihjäl. Men vägen till Rom låg öppen. Dock så vågade inte Hannibal ge sig på staden, eftersom han saknade belägringsmaskiner och elefanter. Istället så begav han sig neråt sydost, och försökte få rekryter genom att folkslag som Rom lagt under sig skulle resa sig - det gick inget vidare. Hären blev hastigt mindre, och en stor romersk armé sändes ut för att möta Hannibal. Den blev fullständigt förintad vid Cannae 216 f.Kr.. Efter det undvek Rom att möta Hannibal i fält igen och utförde istället en blockad för att förhindra förstärkningar. Möjligen fick han sin favoritelefant med sig tillbaka till Karthago. Medan allt detta pågick i Italien, angrep de romerska legionerna det karthagiska kolonialväldet i Spanien. Romarna lyckades besegra Hannibals bror Hasdrubal Barkas, som dock bröt sig igenom med sina trupper till Italien för att ge sin bror förstärkningar. Hasdrubal blev senare besegrad vid Metaurus (207), varpå romarna lät hugga av hans huvud vilket slängdes in i Hannibals tält medan han låg i fält i Italien. På Sicilien slöt Syracusa förbund med Karthago, varpå romerska trupper under Marcellus belägrade och intog staden år 212. Under försvaret av staden gjorde syracusarna bruk av krigsmaskiner konstruerade av Archimedes ("rubba inte mina cirklar"). I tio år bekrigade Hannibal romarna i Italien, innan han 204 f.Kr. kallades åter till Karthago, som hotades av den romerske härföraren Scipio Africanus. Trots en här med 80 krigselefanter förlorade Hannibal i slaget vid Zama, troligen för att hans effektiva numidiska kavalleri bytt sida till Rom och han fick skriva under ett fredsfördrag där man förband sig att ge upp sina flotta och sina krigselefanter. 20 år senare tog han sitt liv när han riskerade att utlämnas. 50 år senare fanns ingen elefant i Karthago. Läs mera:
- Lamb, Harold. Hannibal. One man against Rome. (1959)
- De Beer G. Hannibal: Challenging Rome's Supremacy.
- Cottrell L. Hannibal: Enemy of Rome.
- Rom og Hannibal. Livius romerske Historie. (Bok 21-26 Köpenhamn 1944-48)
- Fra byens grundlæggelse. Titus Livius. (Bok XXII om slaget vid Cannae)
- Hannibal Crosses the Alps, The Invasion of Italy and the Second Punic War, av Prevas, John, ISBN: 0306810700 Kategori:Krig Kategori:Romerska riket Kategori:Puniska krigen

Syrakusa

Syrakusa, it.: Siracusa, är en stad på italienska ön Siciliens ostkust. Staden är huvudort i provinsen Siracusa. Staden grundades 734 f.Kr. av grekiska kolonisatörer. De kallade sin stad för Siraka ("kärr"). Den mest framträdande medborgaren i det grekiska Syrakusa var uppfinnaren och matematikern Archimedes.

Se även

- Syracuse, New York Kategori:Historiska hellenska stater ja:シラクサ ko:시라쿠사

Italienska

Italienska, romanskt språk som talas av ungefär 70 miljoner människor, varav de flesta i Italien. Den italienska som talas idag är till stora delar baserad på toscanska dialekter och kan sägas vara ett mellanting av dialekterna som talas i Italiens södra delar och de norra delarnas galloromanska dialekt. Den sedan länge etablerade toscanska språkstandarden har de senaste årtiondena börjat bli influerad av den typ av italienska som talas i Milano, Italiens ekonomiska nav.

Historik

Historien av italienska är komplex, men nutidsstandarden för språket är väldigt skapad av fall som är relativt färska. De äldsta texterna som kan definitivt kallas italienska (mittemot italienskas föregångaren vulgärlatin) är några juridiska formler från regionen av Benevento, daterad circa 960-963 C.E. Italienska normaliserades först på 1300-talet av Dante Alighieri, som blandade några sydliga dialekter, särskilt sicilienska, med hans tuscaniska modersmål i de episka dikterna som kollektivt kallades Commedia (det lär vara Boccaccio som senare lade till epitetet divina i titeln).

Geografisk fördelning

Italienska är det officiella språket i Italien, San Marino och dessutom i de schweiziska kantonerna Ticino och Graubünden. Det är även det andra officiella språket i Vatikanstaten samt på den kroatiska halvön Istrien som hörde till Italien mellan världskrigen. Italienska talas också av stora invandrargrupper i Luxemburg, USA, Venezuela, Brasilien, Kanada, Argentina och Australien. Språket talas även i närliggande länder som Albanien och Malta. De flesta invånare i den albanska staden Shkodra är tvåspråkiga, med italienska som andra språk. Nämnas kan också att mindre italiensktalande grupper finns i de delar av Afrika som förr stått under italienskt styre, såsom Somalia, Libyen och Eritrea.

Grammatik

Italienska substantiv är antingen maskulinum eller femininum. Substantiv som slutar på -o är oftast maskulina och substantiv som slutar på -a är oftast feminina. Substantiv som slutar på -e kan vara antingen maskulina eller feminina. Substantiv på -o och -e får i pluralis ändelsen -i och feminina substantiv på -a får ändelsen -e.

Obestämd artikel

Obestämda artikeln (en, ett) heter i maskulinum un och i femininum una. Formen uno i maskulinum används framför ord som börjar på s framför konsonant eller på gn, ps, x eller z. I femininum förkortas una till un framför ord som börjar på vokal.
Bestämd artikel
Bestämda artikeln heter i maskulinum il, och i femininum la. Framför ord som börjar på vokal används både i maskulinum och femininum l. I maskulinum används lo framför ord som börjar på s framför konsonant eller på gn, ps, x eller z. I pluralis heter bestämda artikeln i maskulinum i, i femininum le. I maskulinum används gli framför ord som börjar på vokal, på s plus konsonant, på gn, ps, x eller z.
Verb
Verben böjs till skillnad från svenskan i många olika tempus och dessutom i två modus. Det talas oftast om tre konjugationer: första (i infinitiv slutar verbet på -are), andra (slutar på -ere) och tredje (slutar på -ire). Vissa av verben i tredje deklinationen är så kallade "isc-verb", som skjuter in "isc" på 1:a, 2:a och 3:e person singular samt 3:e person plural. Mönsterverb: parlare (tala), credere (tro), servire (tjäna), capire (förstå - "isc-verb"): Parlare
Infinitiv: parlare
Particip: parlato
Presens particip: parlante
Gerundivum: parlando
Nominativo:

Presente Imperfetto Pass remoto Futuro Condizionale Imperativo

jag parlo parlavo parlai parlerò parlerei -

du parli parlavi parlasti parlerai parleresti parla

han/hon/Ni parla parlava parlò parlerà parlerebbe parli

vi parliamo parlavamo parlammo parleremo parleremmo parliamo

ni parlate parlavate parlaste parlerete parlereste parlate

de/flera Ni parlano parlavano parlarano parleranno parlerebbero parlino
Congiuntivo:

Presente Imperfetto

jag parli parlassi

du parli parlassi

han/hon/Ni parli parlasse

vi parliamo parlassimo

ni parliate parlaste

de/flera Ni parlino parlassero

Credere
Infinitiv: credere
Particip: creduto
Presens particip: credente
Gerundivum: credendo
Nominativo:

Presente Imperfetto Pass remoto Futuro Condizionale Imperativo

jag credo credevo credei crederò crederei -

du credi credevi credesti crederai crederesti credi

han/hon/Ni crede credeva credò crederà crederebbe creda

vi crediamo credevamo credemmo crederemo crederemmo crediamo

ni credete credevate credeste crederete credereste credete

de/flera Ni credono credevano crederono crederanno crederebbero credano
Congiuntivo:

Presente Imperfetto

jag creda credessi

du creda credessi

han/hon/Ni creda credesse

vi crediamo credessimo

ni crediate credeste

de/flera Ni credano credessero

Servire
Infinitiv: credere
Particip: creduto
Presens particip: credente
Gerundivum: credendo
Nominativo:

Presente Imperfetto Pass remoto Futuro Condizionale Imperativo

jag servo servivo servii servirò servirei -

du servi servivi servisti servirai serviresti servi

han/hon/Ni serve serviva servì servirà servirebbe serva

vi serviamo servivamo servimmo serviremo serviremmo serviamo

ni servite servivate serviste servirete servireste servite

de/flera Ni servono servivano servirono serviranno servirebbero servano
Congiuntivo:

Presente Imperfetto

jag serva servissi

du serva servissi

han/hon/Ni serva servisse

vi serviamo servissimo

ni serviate serviste

de/flera Ni servano servissero

Capire
Infinitiv: capire
Particip: capito
Presens particip: capente
Gerundivum: capendo
Nominativo:

Presente Imperfetto Pass remoto Futuro Condizionale Imperativo

jag capisco capivo capii capirò capirei -

du capisci capivi capisti capirai capiresti capsci

han/hon/Ni capisce capiva capì capirà capirebbe capisca

vi capiamo capivamo capimmo capiremo capiremmo capiamo

ni capite capivate capiste capirete capireste capite

de/flera Ni capiscono capivano capirono capiranno capirebbero capiscano
Congiuntivo:

Presente Imperfetto

jag capisca capissi

du capisca capissi

han/hon/Ni capisca capisse

vi capiamo capissimo

ni capiate capiste

de/flera Ni capiscano capissero

Presente: Presens. Används som i svenskan, utan nämnvärda undantag; "parlo svedese" (jag talar svenska).
Imperfetto: Imperfekt. Används oftast vid upprepade handlingar; "andavo a piedi alla città ogni giorno" (jag gick till stan till fots varje dag).
Passato prossimo: Perfekt. Används vid nyliga enstaka händelser; "ieri sera ho parlato con Luigi" (igårkväll pratade jag med Luigi). Böjs med antingen avere (ha) eller essere (vara) som temporalt hjälpverb samt participet (parlato).
Passato remoto: Saknar motsvarighet i svenskan. Används ej i dagligt tal, uteslutande i litterära sammanhang för att beskriva en enstaka händelse. Kan användas för att beskriva något som hände för väldigt länge sedan. "Dante nacque 1265" (Dante föddes 1265).
Trapassato prossimo: Pluskvamperfekt. Används på samma sätt som i svenskan; "avevano già parlato quando sono venuto" (de hade redan talat när jag kom). Här går, precis som på svenska, "hade" (avevano) i imperfekt.
Trapassato remoto: Saknar motsvarighet i svenskan. Används för att uttrycka "dåtid i dåtid", precis som trapassato prossimo, men detta när huvudverbet står i passato remoto; "la bambina cominciò piangere dopo che ebbe capito che la sua bambola era rotta" (flickan började att gråta efter att hon hade förstått att hennes docka gått sönder).
Futuro: Futurum. Används som i svenskan, samt även vid vissa antaganden. "- Che ora è? - Saranno le undici." (- Vad är klockan? - Den är (kanske, omkring) elva.)
Condizionale: Konditionalis. Används på samma sätt som i svenskan, ibland kan dock det infinita verbet utelämnas: "vorrei un caffè, per favore" (jag skulle vilja ha en kopp kaffe, tack).
Congiuntivo presente: Presens konjunktiv. Används av puritaner och i litterära sammanhang, oftast efterföljande "che" (bl.a. "att"); "credo che lei faccia finta di essere innamorata" (jag tror att låtsas vara förälskad).
Congiuntivo imperfetto: Imperfekt konjunktiv. Används på samma sätt som presensformen när det andra verbet står i imperfekt; "credevo che lei faccesse finta di essere innamorata" (jag trodde att hon låtsades vara förälskad). Används även tillsammans med condizionale för att uttrycka "om ... vore ... så skulle ..."; "se fossi ricco andrei in Italia" (om jag vore rik så skulle jag åka till Italien).

Tredje konjugationen
Verben som slutar på -ire kan alltså vara "vanliga" ire-verb eller så kallade "isc-verb". Det finns en regel för att se vad ett verb är, men som brukligt är finns det så klart undantag.
Vanliga -ire: servire, partire, mentire (tjäna, avresa, ljuga)
"isc-": fallire, finire, sparire (misslyckas, sluta, försvinna)
Om de två bokstäverna som står innan "ire" antingen är likadana konsonanter (fallire) eller en vokal och en konsonant (finire, sparire) är verbet till största sannolikhet ett "isc-verb".
Externa länkar

- [http://www.ur.se/italiano Kurs i italienska från Utbildningsradion] Kategori:Italienska Kategori:Romanska språk Kategori:EU-språk ja:イタリア語 simple:Italian

Karthago

Marcellus

Marcellus, eg. Marcus Claudius Marcellus, född 42 f.Kr., död 23 f.Kr. i Baiae, var en romersk militär, son till Augustus syster Octavia. Marcellusteatern i Rom är uppkallad efter honom. Kategori:Romare ja:マルケッルス

Maffia

Maffia, organiserad verksamhet med syfte att tjäna pengar, genom kriminell verksamhet. Maffia förekommer främst i Italien (Mafia), USA (La Cosa Nostra), Ryssland (Bor) och Japan (Yakuza).

Maffian i USA

Den amerikanska maffian har sina rötter på framförallt Sicilien (Cosa Nostra, "Vår Sak") i Neapel (Camorra) och Calabrien (N'dragheta). Italienska immigranter slog sig ner i New York kring sekelskiftet 1900, och då det rådde djungelns lag på New Yorks gator och ingen rättvisa fanns att få för en italiensk immigrant, bildades det snabbt maffiagrupperingar. Dessa grupperingar levde efter helt egna regler men förde en småskaligt kriminell verksamhet. Det var först på 1920-talet när spritförbudet infördes i hela USA som maffian fick ett ekonomiskt uppsving. De olika maffiafamiljerna ("borgata") i framförallt New York och Chicago insåg snabbt att stora pengar kunde göras på spritsmuggling vilket också snabbt organiserades. Snart flödade spriten in över gränserna från Canada, och hela skeppslaster med whisky skeppades över från Irland. Lönnkrogar som i dagligt tal kallades för speakeasies växte upp som svampar ur jorden i varenda amerikansk stad där spriten enligt maffians försorg försåldes. Att rättsväsendet (polis och domare) stod på maffians lönelista gjorde att verksamheten kunde fortgå utan några problem. När väl spritförbudet upphävdes av President Franklin D. Roosevelt hade maffian vuxit sig så ekonomiskt stark i USA att den var en maktfaktor att räkna med. FBI-chefen J. Edgar Hoover förnekade länge att maffian överhuvudtaget existerade. Påståendena att detta skulle ha berott på att maffian hade något slags hållhake på Hoover är dock helt grundlösa. Det handlade i stället om en klassisk amerikansk kombination av bristfälliga underrättelser och arrogans. Efter förbudstiden befäste maffian sin position främst genom att ta kontroll över ett stort antal av de amerikanska fackföreningarnas lokalavdelningar, särskilt inom bygg- och transportsektorn. Ett system med s k ”no work jobs” och ”no show jobs” skapades genom facken för att maffiamedlemmar skulle kunna visa upp en laglig inkomstkälla för skattemyndigheterna, trots att de i realiteten inte arbetade för de företag som formellt var deras arbetsgivare. Även på central nivå nåddes stora framgångar, t ex då man fick maffia-underhuggaren Jimmy Hoffa vald till ordförande i USA:s transportfack (Teamsters) och Genovese-capon Anthony ”Tony pro” Provenzano invald i styrelsen. Familjerna i t ex New York etablerade genom fackföreningarna ett slags servicemonopol inom vissa branscher före 1960-talets slut. Att då få någonting transporterat till Kennedy airport utan att en del av avgiften gick till familjen Lucchese var helt enkelt inte möjligt. För att sälja fisk på USA:s största grossistmarknad för det, Fulton Fish Market, var man tvungen att köpa tillstånd av familjen Genovese. Textilindustrin i New York kontrollerades av familjen Gambino. Fick de inte sin andel kom det inga tyger till fabrikerna. Dessa illegala intäkter från laglig verksamhet utgjorde den största delen av maffians inkomster under dess storhetstid ca 1950-80. De gamla ”basnäringarna” från tiden före spritförbudet såsom illegalt spel (”numbers”, ”bookmaking”), ocker (loansharking), utpressning (”protection”, ”street tax”) smuggling, kapningar av varutransporter, häleri (”fencing”) och befrämjande av prostitution försörjde under efterkrigstiden huvudsakligen den lägsta nivån av maffian, d v s nyblivna soldater och s k ”connected guys” (ej fullvärdiga medlemmar). Knarkhandel var för dessa en lockande, men formellt förbjuden, inkomstkälla. Eftersom det t.o.m. kunde leda till livstidsstraff bedömdes risken för avhopp mot löfte om strafflindring alltför stor. Den maffiasoldat som avslöjades för att ha deltagit i knarkaffärer kunde därför räkna med att bli dödad. Trots det har flera uppmärksammade fall avslöjats där maffiamedlemmar har deltagit i storskalig smuggling av heroin. Den amerikanska maffian fick operera tämligen ostört över hela USA tills dess existens 1957 uppdagades för allmänheten i USA genom att ett stormöte med tiotals högt uppsatta maffiamedlemmar på en gård i delstaten New York upptäcktes av en lokal polis och detta blev förstasidesstoff i hela landet. När president John F. Kennedy tillträdde 1961 och utsåg sin yngre bror Robert Kennedy till justitieminister förklarade bröderna maffian krig. Kort därefter presenterade FBI den första avhoppade fullvärdiga (s k "made guy") maffiamedlemmen någonsin. Han hette Joe Valachi och var s k soldat (soldier, button man) i den största av New Yorks fem familjer, familjen Genovese. Valachi har fått talrika efterföljare, ända upp till boss-nivån, och detta är ett huvudskäl till att maffia numera (2004) är oerhört försvagat. Antalet aktiva "made guys" i New York uppskattades i början av 2000-talet vara omkring 750, jämfört med över 3000 i början av 1970-talet. Vissa kritiker har dock menat att i dessa siffror finns en hel del skryt av brottsbekämpande myndigheter inbyggt och att antalet fullvärdiga medlemmar på New Yorks gator i själva verket aldrig har överstigit 1000. Den amerikanska maffian fick sin nuvarande struktur under 1930-talet. Dess främsta arkitekter var Salvatore Maranzano, katolsk präst till utbildningen, och Lucky Luciano (eg. Salvatore Lucania). New York-maffian delades av dem upp i fem familjer. Dessa hade då inga namn och var i stort sett okända för polisen. Den familj som senare blev känd som Lucchese kallades t ex i polisrapporter under 1930- och 40-talet helt enkelt ”the 107:th street gang” efter den gata där de hade sitt högkvarter, på maffiavis inrymd i en s k ”social club” dit endast medlemmar hade tillträde. Den som namngav familjerna var den förste avhopparen Joe Valachi som i rättegångar i början av 1960-talet identifierade familjernas dåvarande bossar och därmed fick familjerna sina namn: New Yorks fem familjeöverhuvuden var 1962 enligt Valachis vittnesmål Gaetano Lucchese, Vito Genovese (Valachis boss), Joseph Bonanno, Carlo Gambino och Joseph Profaci. Familjen Profaci fick namnet ändrat till Colombo i början av 1970-talet då familjens dåvarande boss, Joseph Colombo lyckades med att bli mediakändis genom att föra en kampanj med syftet att bevisa att maffian var ett oerhört överdrivet problem. En annan kuriositet är att Joseph Bonanno som 1931 blev den första bossen för den familj som ännu bär hans namn och avsattes i slutet av 1960-talet, dog en naturlig död 2002 i 97 års ålder. De flesta andra amerikanska städers (totalt 26) familjer namngavs på samma sätt genom Valachis vittnesmål: t ex De Cavalcante (TV:s ”Sopranos”) i New Jersey, Trafficante i Tampa/Miami, Marcello i New Orleans, Bruno i Philadelphia o.s.v. Ett undantag var Chicago-familjen som slapp benämnas efter sin boss Sam Giancana eftersom den sedan länge hade ett etablerat namn: ”the outfit”. Två av familjerna har filialer i Canada. I Toronto kontrollerar maffiafamiljen i Buffalo ända sedan förbudstiden den organiserade brottsligheten. På motsvarande sätt har New York-familjen Bonanno sedan 1950-talet haft en filial i Montreal. De sista 30 åren har maffian raskt varit på väg utför. Ett hårt slag var de s k kommissionsrättegångarna i mitten av 1980-talet, då flera av familjernas bossar dömdes till livstid eller 100 år i fängelse vilket torde vara samma sak i praktiken. Hela Detroit-familjen utplånades vid en rättegång för några år sedan när dess boss Jack Tocco och ett stort antal andra medlemmar dömdes till fängelsestraff. Samma öde verkar nu ha drabbat familjerna i Pittsburgh (Mike Genovese, kusin till Vito) och New Jersey (Vincent Palermo). New York-familjen Lucchese är så försvagad att den på sista tiden börjat trängas undan från sina traditionella områden (”turfs”) i Queens av albanska och grekiska ligor. Familjen Colombo slets under 1990-talet sönder av ett inbördeskrig som resulterade i 12 döda och en uppdelning av familjen i två fraktioner. Ledaren för den ena fraktionen, Alphonse "Allie Boy" Persico, åtalades 2004 för mord på sin huvudmotståndare William "Wild Bill" Cutolo som försvann spårlöst 1999. Nyligen åtalades Bonanno-bossen Joe Massino och flera av hans underhuggare för det trippelmord 1980 som förekommer i filmen "Donnie Brasco". Den enda av de fem New York-familjerna som fortfarande fungerar någorlunda "normalt" är den största, familjen Genovese, som traditionellt har utnyttjat "galjonsfigurer" och därigenom under långa tidsperioder lyckats dölja vem som är familjens verkliga boss. Det som blivit ett nytt och effektivt vapen i rättegångarna mot maffian är den s k RICO-lagstiftningen (RICO = racketeer influenced & corrupt organizations) som infördes på 1970-talet och som dels gör medlemskapet i maffian till ett brott i sig, dels innebär ett straffpåslag för alla andra brott eftersom de utförs av en kriminell organisation som skapats endast för det ändamålet.

Fiktiva verk om maffian

Maffiafilm

- Casino - bygger på Chicagogangstern Frank "Lefty" Rosenthals liv.
- Donnie Brasco
- De omutbara - om hur polisen får fast Al Capone
- Gudfadern - baserad på en roman av Mario Puzo
- Gudfadern II - uppföljare till den första filmen, dock inte baserad på någon roman.
- Gudfadern III - uppföljare till den andra filmen, dock inte baserad på någon roman.
- Maffiabröder
- Road to Perdition
- The Sopranos The Valachi Papers (med Charles Bronson), om den första avhopparen från Cosa Nostra

Böcker

- Gudfadern (bok) - författad av Mario Puzo

Serier

- Björnligan - Seriefigurer i Kalle Anka som kan betraktas som maffia

Datorspel

- Mafia (spel) - racing-shooter-spel från 2003

Vetenskapliga verk om maffian

- The Sicilian Mafia - författad av Diego Gambetta
- The Russian Mafia - författad av Federico Varese
- The Japanese Mafia - författad av Peter Hill
- Maffia - författad av Norman Lewis
- Mafia - författad av Tomas Lappalainen

Se även

- Organiserad brottslighet

Externa länkar

- [http://www.gangrule.com GangRule.com]
- [http://committed.to/maffian Om maffian (Cosa nostra) dess bekämpare och medlemmar]
- [http://www.ganglandnews.com Om New York-familjerna, historia, aktuella nyheter mm] Kategori:Kriminella organisationer Kategori:Maffia ja:マフィア

Cosa nostra

Maffia, organiserad verksamhet med syfte att tjäna pengar, genom kriminell verksamhet. Maffia förekommer främst i Italien (Mafia), USA (La Cosa Nostra), Ryssland (Bor) och Japan (Yakuza).

Maffian i USA

Maffiabossar

De fem maffiafamiljerna i New York

Chicagomaffian

- The Outfit

Detroitmaffian

- The Purple Gang

Sicilianska Maffian

- Corleonefamiljen

Fiktiva verk om maffian

Maffiafilm

Böcker

- Gudfadern (bok) - författad av Mario Puzo

Serier

- Björnligan - Seriefigurer i Kalle Anka som kan betraktas som maffia

Datorspel

- Mafia (spel) - racing-shooter-spel från 2003

Vetenskapliga verk om maffian

Se även

- Organiserad brottslighet

Externa länkar

Kungariket Sicilien

Kungariket Sicilien uppstod sedan ön Sicilien efter 1060 anfallits av normander, som under ledning av Roger de Hauteville efter trettioåriga strider erövrade ön från saracenerna. Periodvis har fastlandsdelen av kungariket utgjort ett separat rike under benämningen Kungariket Neapel. Under en stor del av 1800-talet kallades riket Bägge Sicilierna. Geografiskt motsvaras kungariket Sicilien av dagens italienska regioner Kampanien, Kalabrien, Apulien, Abruzzo, Molise, Sicilien och Lukanien. Lukanien

Förhistoria

Sedan mitten av 500-talet inkräktades östromerska rikets välde i södra Italien alltmer av langobardiska hertigar och av stadsrepubliker. Från 800-talet inblandade sig i denna strid även saracenerna från Sicilien samt från 900-talet påvarna och de tyska kejsarna (i synnerhet Otto II), vilka sökte rycka till sig överväldet även på detta håll. Mitt i dessa invecklade förhållanden uppträdde under 1000-talet ett nytt statsbildande element i södra Italien, de ursprungligen som legokrigare ditlockade normanderna. De fick 1027 fotfäste i Aversa och utvidgade efter hand sina besittningar, under erkännande av påvens överhöghet. Sina yppersta ledare hade de i Tancrède de Hautevilles söner. Den märkligaste av dessa, Robert Guiscard, antog titeln hertig av Apulien och Kalabrien samt tillerkände sig länsrätt över Sicilien, vilken ö erövrades från saracenerna av hans bror Roger. länsrätt

Efter Robert Guiscards död

Vid Roberts död (1085) var resterna av såväl det langobardiska som östromerska väldet i Italien tillintetgjorda. Största delen av hans rike, bland vars huvudorter märktes staden Neapel, tillerkändes hans son Roger de Hauteville (1085-1111), varemot ett furstendöme Taranto tillföll hans på mödernet lågättade äldre son Boemund - den sedermera så bekante korsfararen - och ärvdes av dennes son med samma namn. De normandiska besittningarna samlades på en hand under Robert Guiscards brorson Roger II (död 1154), en son till Siciliens ovannämnde erövrare. Roger antog kungatitel och fick 1130 kungariket Sicilien erkänt av påven, med förbehåll av dennes överhöghet. Under Roger II förenades med Sicilien även Neapel jämte Capua och Apulien till ett betydande rike. Han lät kröna sig och tog Palermo till huvudstad. Den normandisk-sicilianska staten betecknar en ny glansperiod i Siciliens historia. Genom blandning av grekiska, arabiska, normandiska och italienska element nådde kulturen hög utveckling.

Rikets storhetsperiod

Hovlivet med sitt harem hade fullt österländsk prägel. Riket var ur flera synpunkter den första moderna statsbildningen, styrd av en centraliserad byråkratisk förvaltning. Såväl bysantinska som arabiska institutioner efterbildades, bland de senare t.ex. en hög domstol i kriminalmål. Den finansiella förvaltningen med stående skatter och statsmonopol nådde hög utveckling. Tolerans rådde, såväl romerska och grekiska katoliker som araber och judar fick utan intrång förrätta sin religionsutövning. Efter Rogers sons, Vilhelm den godes, död 1089 utbröt arvsstrider mellan den av sicilianerna understödde Tankred, Roger II:s broders naturlige son, som 1190 kröntes till kung, och tysk-romerske kejsaren Henrik VI av Hohenstaufen, förmäld med Rogers dotter Konstantia.

Dynastiska strider

Henrik lyckades efter Tankreds död 1194 göra sig till herre över ön. Han efterträddes av sin treårige son Fredrik II (1197-1250), sedan 1212 tysk kung och sedan 1216 kejsare, under vars regering italienskan blev Siciliens officiella språk. Efter Fredriks son Konrad IV:s död, 1254, styrdes Sicilien av Fredrik II:s naturlige son kung Manfred, som 1266 stupade i strid med hertig Karl av Anjou, åt vilken Hohenstaufernas fiende påven Urban IV skänkt Sicilien och som 1268 slog Konrads son Konradin, den siste Hohenstaufern, som med vapenmakt sökt vinna sitt fädernerike. Karls och fransmännens förtryck drev befolkningen 1282 till en resning, den s.k. sicilianska aftonsången, som gjorde slut på deras välde. Men fastlandsdelen, Neapel, kunde Karl behålla. sicilianska aftonsången

Främmande erövring

Siciliens krona övergick s.å. till kung Peter III av Aragonien, som genom sitt gifte med Manfreds dotter ärvt Hohenstaufernas rätt. Aragoniens och Neapels härskare stred om besittningen av ön till 1302, då de senare måste uppge sina anspråk. Under den följande tiden var Sicilien dels förenat med Aragonien, dels ett självständigt rike under en aragonsk furste, tills det under Alfons V av Aragonien (1442-1458), som erövrat Neapel, förenades med detta rike. Efter Ferdinands av Aragonien erövring av Neapel 1504 förenades Neapel och Sicilien till ett av vicekungen styrt spanskt lydrike. Under spanska väldet gick Sicilien tillbaka; inte ens för handelsherraväldet över Medelhavet syns det ha spelat någon större roll. Adeln drogs av de spanska kungarna till hovet i Madrid. Befolkningen trädde i allt större beroende av romersk-katolska kyrkan och dess många kloster. Endast i några få städer fanns tecken till ett svagt ekonomiskt liv.

Nya tiden, nya herrar

Frankrike gjorde 1674-1678 ett försök att skaffa sig herraväldet över Sicilien. Messina, missnöjt med, att Spanien undertryckte dess gamla kommunala självstyrelse, ställde sig under franskt skydd. Franska flottan under Duquesne behärskade farvattnen kring Sicilien, men på grund av det stora krigets utgång i övrigt kunde Frankrike inte genomföra den stora planen. Genom Utrechtfreden 1713 övergick Sicilien till Savojen, men lämnades redan 1720 av denna stat till Österrike, från vilket spanjorerna erövrade ön 1734. För en sidogren av de spanska Bourbonerna upprättades 1735 Kungariket Bägge Sicilierna. Genom fransmännens invasion i Neapel 1799 åstadkoms en skilsmässa mellan monarkins huvudområden. Till Sicilien drog sig den bourbonska dynastin tillbaka, liksom 1805, då den av Napoleon förklarats avsatt. Under brittiskt skydd regerade Bourbonerna på ön, där de av sina skyddsherrar tvangs att 1812 utfärda en liberal författning, som dock återkallades 1815. 1816 återvände dynastin till fastlandet, och kungariket Bägge Sicilierna återupprättades, varvid Sicilien förlorade den självständiga ställning, det dittills intagit.

Revolution

1820 utbröt revolution på Sicilien. De revolutionära åsyftade inte bara till att framtvinga en författning, utan syns även ha önskat åstadkomma en friare ställning för Sicilien inom kungariket genom en särskild representation för ön. Revolutionen undertrycktes, men oroligheterna fortfor och tog sig uttryck i sammansvärjningar 1822, 1823 och 1825, som åsyftade att tillintetgöra de "främmande trupperna" och återupprätta den egna författningen. Motsättningen mellan liberalerna i Neapel och sicilianarna, som främst strävade efter utvidgad självstyrelse, kunde den absolutistiska regeringen begagna för sina syften. absolutistiska

Neapel

Den peninsulära delen av kungariket Sicilien har i Sverige oftast kallats Kungariket Neapel. Som framgår ovan hade kung Roger II 1130 förenat Sicilien med Neapel jämte Capua och Apulien, vilket utgjorde ett betydande rike, och han erhöll (se även här ovan) av påven 1130 titeln kung av Sicilien, lät kröna sig och tog Palermo till huvudstad. 1282 slets den peninsulära delen av kungariket loss från Sicilien, men återförenades 1442-1458, 1504-1707 och 1720-1806. Under perioden 1816-1860 talade man om de båda förenade riksdelarna som de Bägge Sicilierna. Riket Siciliens fastlandsdelar bildade 1282-1442 en självständig monarki under regenter av huset Anjou: Karl I (död 1285), Karl II (1285-1309), Robert den gode (1309-1343), Johanna I (1343-81), Karl III av Durazzo (1381-1386), Vladislav (1386-1414), Johanna II (1414-1435) och den till en yngre gren av huset hörande Renatus (1435-1442). Den sistnämnde undanträngdes av aragonska huset (1442-1516) genom Alfons V av Aragonien (som kung av Neapel Alfons I), vilken förutom Aragonien, Sicilien och Neapel innehade även Katalonien, Valencia, Mallorca, Corsica, Sardinien och Roussillon. Han valde staden Neapel till sitt residens och dog där 1458. Neapel blev därefter åter ett självständigt rike under hans naturlige, men legitimerade son Ferdinand I (1458-1494). Dennes äldre son, Alfons II (död i november 1495), avträdde i januari 1495 tronen åt sin son, Ferdinand II. Denne måste s.å. fly för franske kungen Karl VIII, den dåvarande innehavaren av huset Anjous anspråk, men återvände från Sicilien före årets utgång, sedan en spansk styrka under Gonsalvo de Cordoba kommit till hans hjälp. Han dog 1496 och efterträddes av sin farbror, Fredrik (död 1504), som i känslan av sin oförmåga att avslå ett angrepp, som riktades mot honom av spanske kungen Ferdinand den katolske - Siciliens herre - och franske kungen Ludvig XII, överlämnade sig åt den senare och blev hans pensionär. Sedan de båda erövrarna råkat i inbördes strid om bytet, men Gonsalvo de Cordoba vunnit en avgörande seger vid Cerignola (1503), stannade det hos Ferdinand den katolske (död 1516), som var son av Alfons V:s bror och efterträdare på den aragonska tronen, Johan II. Såsom tillhörigt spansk-habsburgska dynastin (1516-1700) var Neapel därefter jämte Sicilien ett biland till den spanska kronan och råkade i det sorgligaste tillstånd genom vicekungarnas utpressningar och de dryga skattebördor, som framkallades av Spaniens ständiga krig. En episod i denna bedrövliga tidrymd var Masaniellos uppror 1647. Under Spanska tronföljdskriget var Neapel sedan 1707 i Österrikes våld, och fredsslutet mellan Österrike och Spanien (1714) tillerkände det åt habsburgska huset i Österrike. Detta förvärvade 1720 även Sicilien, och "Bägge Sicilierna" hade därefter åter gemensamma öden till 1806. Genom freden i Wien 1735 gjordes de jämte Elba och Stati degli presidii till en självständig monarki som sekundogenitur för spanska grenen av huset Bourbon.