:: wikimiki.org ::

Skåneland

Skåneland

Skåneland är en historisk region som innefattade Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm. Regionen har genom historien varit drabbat av många krig och härjningar från svenska och danska krigsherrar som gjort anspråk på landområden. Skåneland tillföll Sverige vid Roskildefreden 1658. Bornholm återgick dock till Danmark inom ett år efter ett uppror mot svenskarna. Officiellt angavs ett landbyte som anledning till detta, där danska kronans ägor på Söderslätt och Bjäre tillföll svenska kronan i utbyte mot Bornholm. Den halländska ön Anholt förblev dansk, eftersom den glömdes bort då Sverige besatte Halland. Under medeltiden kallades provinserna av och till Terra Scaniæ, vilket är latin för "Skånes land", så namnet är ingen sentida konstruktion. Den svenska beteckningen "södra Götaland" för Skåneland är ett resultat av försvenskningen av de nya provinserna under 1600-talet.

Geografi

Skånelands gräns mot Sverige fastställdes på 1000-talet, med hjälp av fem stenar längs Hallands gräns och en till Skånes och Blekinges. Dessa stenar står fortfarande kvar.

Symboler

120px
Skånelands flagga är röd med gult kors. Bild:Vapen%2C_skånsk_panter.jpg
Skånelands vapen är en heraldisk skånsk "panter" av guld i ett rött fält.

Myter

Det finns de som anser att ett av de tre leopardiserade lejonen i det danska riksvapnet symboliserar Skåneland, men som så många andra heraldiska myter saknar den en skälig grund. Man vet inte med säkerhet hur det förhåller sig, men kulturhistorikern Jonny Ambrius anser detta är sannolikt. I det fallet skulle de övriga två lejonen i vapnet symbolisera Själland och Jylland.

Historia

Skånska lagen som gällde i hela Skåneland, är den äldsta av de nordiska landskapslagarna. I egenskap av gränsbygd var Skåneland ofta utsatt för härjningar under de dansk-svenska krigen. Mellan 1276 och 1710 blev Skåneland invaderat 39 gånger! Skåneland blev svenskt första gången 1332 när Magnus Eriksson köpte detta landområde som Danmark hade pantat bort till en holsteinsk greve. Danmarks kung Valdemar Atterdag erkände att Skåneland inte längre var danskt 1343 men återerövrade trots det landområdet 1360. Sverige betraktade detta som en olaglig ockupation och skulle hålla fast vid sina anspråk på regionen till recessen i Malmö 1524. Skåneland blev återigen svenskt, och denna gång permanent, vid freden i Roskilde. I denna fred erhåll Skåneland rätt att få ha kvar sin lag, sitt språk och sina seder. Svenskarna försökte dock att genomföra en mild försvenskning av skåningarna iallafall, bland annat användes rätten att delta i den svenska riksdagen som en morot för att få skåningarna att ge delar av sin sär-rättigheter. Riksdagsrepresentation erhölls 1662 och därmed kan man säga att Skåneland blev formellt en del av Sverige. Skåningarnas illojalitet mot den svenska kronan under det skånska kriget fick dock konsekvenser. De nekades tillträde till den svenska riksdagen 1678, hallänningar och blekingsbor fick dock komma, och efter kriget behandlades Skåne fortfarande som en ockuperad provins. Som villkor för att återgå till normala fredstida förhållanden krävde kungen en mer grundlig försvenskning. Denna ägde rum 1681-83 varmed skånelagen bland annat ersattes med den svenska landslagen och skåningarna återfick då sin representation i den svenska riksdagen. Kontakter med Danmark uppmuntrades fortfarande inte och ända till 1857 var danska böcker förbjudna i Skåneland. Under de första 60 åren efter övergången till Sverige, mellan 1658 og 1720, sjönk befolkningsmängden i Skåneland med 38% till följd av avrättningar, tvångsutskrivningar, flykt till Danmark, hungersnöd och sjukdomar. Det sägs att den fyrlängade danska bondgården, blev så utbredd vid återuppbyggandet efter 1658, eftersom man kunde ha fönster in mot gården så att de otaliga, hungrande, skånska flyktningarna inte bröt sig in genom fönsterna. Skåneland kunde dock har råkat betydligt värre ut eftersom när Karl XI 1676 gick över gränsen till Skåne blev han så upprörd över skåningarnas fientlighet mot honom och allt svenskt, att han föreslog att hela Skåne skulle rensas på skåningar. I slutet av kriget diskuterade det att skåningarna skulle deporteras till det svenska Baltikum och ersättas av svenska bönder, präster, borgare och adelsmän. Detta förhindrades dock av att Kungens inflytelsrike och radikale generalguvernör över Skåne, Johan Gyllenstierna, dog oväntat. Den nye generalguvernören förespråkade en mildare linje mot skåningarna och denna segrade. Skåneland blev på grund av sin speciella bakgrund och danska koppling 1993 upptaget som medlem i UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) och i FUEN (Federal Union of European Nationalities) som har rådgivande status i Europarådet.

Externa länkar

- [http://www.foteviken.se/Skane/skindex.htm Skånelands historia] - Fotevikens museum
- [http://www.ts.skane.se/ Terra Scaniae] Historisk sida riktad till skolungdom, med stöd av Region Skåne Kategori:Historiska områden Kategori:Sveriges historia Kategori:Danmarks historia

Skåne

Skåne är Sveriges sydligaste landskap. Det ligger i det som historiskt sett kallas Skåneland. Landskapet sammanfaller i stort sett med Skåne län, tidigare delat i Malmöhus och Kristianstads län. I väster skiljer Öresund Skåne från Danmark. Skåne har landgräns till Halland i nordväst, Småland i norr samt Blekinge i nordöst. Skåne omges av Nordsjön i väster (här kallat för Kattegatt och Öresund) och Östersjön i söder och öster. Skåne utgör tillsammans med östra Själland den s.k. Öresundsregionen.

Historia

Huvudartikel: Skånes historia Efter att sedan vikingatiden varit danskt blev Skåne svenskt vid freden i Roskilde 1658. 1675 bedrev Sverige krig med kurfurstendömet Brandenburg, Danmark och Nederländerna. Från 1676 fördes kriget mellan Damnark och Sverige i Skåne också känt som "det skånska kriget" eller Snapphanekriget. Gerillasoldater, så kallade snapphanar opererade i hela Skåne. Under våren 1677 reste Johan Gyllenstierna och en stor trupp svenska soldater, runt i socknarna för att få den manliga befolkningen att skriva på en trohetsförsäkring till den svenske kungen. Man lovade amnesti och hotade med svåra repressalier om man samarbetade med snapphanarna. För att statuera exempel gav Karl XI, i april 1678, order om att Örkened socken, som ansågs som ett av de värsta tillhållen för snapphanar, skulle brännas och alla vapenföra män skulle avrättas. Befolkningen hann till största del sätta sig i säkerhet, men några slogs ihjäl, gårdarna brändes och åkrarna skövlades.

Kuriosa

Det latinska (och även det engelska) ordet för Skåne är Scania och företaget Scania, ursprungligen Maskinfabriks Aktiebolaget Scania grundades i Malmö år 1900 och hade sitt huvudsäte där innan det slogs ihop med Vabis i Södertälje år 1911.

Orter i Skåne

Skånska städer i storleksordning

- Malmö
- Helsingborg
- Lund
- Kristianstad
- Landskrona
- Trelleborg
- Ängelholm
- Hässleholm
- Ystad
- Eslöv
- Höganäs
- Simrishamn
- Skanör med Falsterbo

Övriga orter

- Abbekås
- Bjuv
- Bjärred
- Båstad
- Hammenhög
- Hörby
- Höör
- Klippan
- Kåseberga
- Ljungbyhed
- Perstorp
- Röstånga
- Skivarp
- Skurup
- Smygehamn
- Staffanstorp
- Svedala
- Tomelilla
- Åstorp

Kommunikation

Vägnätet är mycket väl utbyggt i Skåne. Sveriges första motorväg går mellan Malmö och Lund. I Skåne byggdes redan tidigt upp ett antal sammanhängande motorvägar som skulle binda ihop ett antal viktigare orter. Redan under 1950- och 1960-talen byggdes därför längre motorvägar som hängde samman enligt ett mönster som liknade t ex Tyskland. Detta skedde samtidigt som det i övriga Sverige mest byggdes små osammanhängande motorvägssnuttar. De skånska motorvägarna hade internationell anslutning med färjorna från början. Sedan Öresundsbron blev färdig blev denna sammankopplad med de övriga skånska motorvägarna och ersatte färjorna. Det skånska motorvägsnätet är idag integrerat med motorvägarna runt Köpenhamn. Även övriga vägar i Skåne håller hög standard. Järnvägarna i Skåne är även dessa är väl utbyggda idag. Huvudlinjerna är utbyggda för snabbtåg. Det lokala järnvägsnätet har tät trafik med Pågatåg och Öresundståg som dominerar de skånska järnvägarna. Öresundstågen går över Öresundsbron till Köpenhamn och Helsingör. Det skånska järnvägsnätet är idag helt integrerat med järnvägsnätet på Själland tack vare Öresundsbron. Detta innebär idag att de skånska järnvägarna är mer sammanlänkade med Köpenhamnsområdet än med övriga Sverige.

Några kända skåningar

- Hans Alfredson, komiker, manusförfattare, regissör
- Berndt David Assarsson Präst och skånsk historiker
- Sten Broman, musikkritiker, programledare
- Kal P. Dal, musiker, sångare, låtskrivare
- Anita Ekberg, skådespelerska, sexsymbol
- Ann-Louise Hanson, sångerska
- Per-Albin Hansson, statsminister 1934–46.
- Nisse Hellberg, musiker, sångare, låtskrivare
- Lasse Holmqvist, programledare, journalist
- Zlatan Ibrahimovic, fotbollsspelare
- Ernst-Hugo Järegård, skådespelare
- Jarl Kulle, skådespelare
- Henrik Larsson, fotbollsspelare
- Jalle Lorensson, musiker
- Siw Malmkvist, sångerska
- Jan Malmsjö, skådespelare
- Sven Melander, journalist, programledare, skådespelare
- Birgit Nilsson, operasångerska
- Fritiof Nilsson Piraten, författare, överliggare
- Percy Nilsson, affärsman, ishockeylagsägare
- August Palm, pionjär inom arbetarrörelsen
- Erik Penser, finansman
- Edvard Persson, skådespelare
- Peps Persson, sångare, musiker
- Nils Poppe, skådespelare
- Eva Rydberg, skådespelerska
- Pierre Schori, politiker, diplomat
- Leif Silbersky, advokat
- Stellan Sundahl, komiker, programledare, skådespelare
- Max von Sydow, skådespelare
- Timbuktu, musikartist
- Bo Widerberg, regissör
- Mikael Wiehe, sångare, låtskrivare
- David Batra, komiker
- Johan Glans, komiker
- Marie Fredriksson, sångerska, låtskrivare, artist

Se även

- Skånska sevärdheter
- Skånska fornlämningar
- Skånska slott och borgar

Fotnot

Externa länkar

- [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Skane/index.html Lyssna till några av Skånes dialekter] Kategori:Skåne Kategori:Sveriges landskap Kategori:Öresundsregionen

Blekinge

Blekinge är ett landskap i Götaland i sydöstra Sverige. Blekinge har ca 150 000 invånare och är, näst efter landskapen med något av storstadsområdena, landets mest tätbefolkade landskap. Blekinge kallas ofta för 'Sveriges trädgård' och har dessutom en vacker skärgård.

Historia

Blekinge var under flera hundra år gränsland mellan Danmark och Sverige. Landskapet var ofta skådeplats för sammandrabbningar mellan de båda arvfienderna. Städerna och landsbygden brändes och skövlades av både svenska och danska trupper. Vid freden i Roskilde 1658 övergick Blekinge permanent till Sverige. Under den svenska stormaktstiden upplevde Blekinge en storhetstid. Karlskrona anlades ute på ön Trossö 1680 som en ny svensk marinbas och var trettio år senare rikets tredje stad med mer än 10000 invånare. Det skyddade läget i den blekingska skärgården där befästningsanläggningar enkelt kunde försvara platsen kombinerat med en rik tillgång på ek på fastlandet spelade in när man synade platsen för den nya marinbasen. Även Karlshamn grundades under samma tid medan de äldre etablerade städerna Ronneby och Sölvesborg somnade in. Karlskrona och Karlshamn låg i närheten av de medeltida handelsplatserna Lyckeby respektive Elleholm och ersatte därmed även dessa. Under 1700-talet var landskapet Sveriges mest urbaniserade med en fjärdedel av invånarna som bodde i städer. Därefter har landskapet upplevt en långsammare utveckling än övriga delar av riket och har ibland elakt kallats för "Sveriges baksida"

Extern länk

- [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Blekinge/index.html Lyssna till några av Blekinges dialekter] Kategori:Blekinge Kategori:Sveriges landskap

Freden i Roskilde

Freden i Roskilde, fred mellan Sverige och Danmark-Norge. 26 februari 1658 slöts freden efter det att Karl X Gustav från Jylland hade tågat på isen över Bälten mot Köpenhamn med sin här. Sverige erhöll Skåne, Blekinge och Bohuslän med Uddevalla där Karl X Gustav står staty från segern, samt dessutom Halland. I freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år (förutom Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt tullfrihet i Öresund). Dessutom blev Bornholm och Trondheim svenska. I traktatens paragraf 9 tillförsäkrades invånarna i de erövrade landskapen att de skulle få behålla sina gamla privilegier, friheter, lagar och sin kyrkoordning, något som bröts mycket snart i och med försvenskningen. Redan till sommaren samma år utbröt kriget igen och avslutades först i och med freden i Köpenhamn 1660. Roskilde Kategori:Danmarks historia

1658

Händelser

- 6 januari - Svenskarna lyckas häva den ryska belägringen av Riga genom att man gör ett utfall och besegrar ryssarna i slaget vid Kobron.
- 30 januari
- Svenska hären tågar över isen på Lilla Bält.
- Svenskarna besegrar danskarna i slaget vid Tybrindvig.
- 6-12 februari - Svenska hären tågar över isen på Stora Bält.
- 26 februari - Danskarna tvingas till freden i Roskilde. Förutom landvinsterna beslutas att Sverige och Danmark gemensamt skall utestänga utländska flottor från Östersjön. Därmed har Sverige nått sin största utbredning någonsin. I freden erhåller Sverige
- Skåne
- Blekinge
- Halland
- Bohuslän
- Trondheims län
- Ön Bornholm
- 29 april - Svenskarna tar Bornholm i besittning.
- 17 maj - Vapenvila sluts mellan Sverige och Ryssland.
- Maj - Hertigen av Holstien-Gottorp erhåller med Sveriges hjälp full suveränitet över sitt hertigdöme.
- 1 juli - Thorn, hållet av svenskarna, innesluts av en fiendehär på 40.000 man.
- 23 juli - Karl X Gustav beslutar om ett nytt krig mot Danmark sedan landet försvårat fredsfördragets uppfyllande.
- 29 juli - Svenskarna innesluter Wolmar i Litauen.
- 4 augusti - Litauerna överlämnar Wolmar till svenskarna.
- 7 augusti - Svenskarna landstiger vid Korsör.
- 8 augusti - Svenska flottan börjar blockera Köpenhamn.
- 11 augusti - Köpenhamn börjar belägras av svenskarna.
- 27 augusti - En svensk här går in i Kurland.
- 6 september - Kronborg erövras av svenskarna.
- 12 september - Svenskarna erövrar Marienburg från ryssarna.
- Mitten av september - En allierad här bestående av österrikare, polacker och brandeburgare samlas i Mecklenburg.
- 17 september
- Svenskarna går över norska gränsen.
- Brandenburg ingår förbund med Polen i Wehlau. Den allierade hären går in i Holstein.
- 19 september - Hertigen av Kurland accepterar att svenskarna marscherar genom landet.
- 29 september - Svenskarna erövrar Kurland.
- 30 september - Svenskarna intar Mitau och tar hertigen av Kurland till fånga.
- 7 oktober - Svenskarna härjar ön Amager.
- 29 oktober - Svenska flottan besegras av den holländska i slaget i Öresund. Därmed kan holländarna bryta igenom den svenska blockaden och undsätta Köpenhamn.
- Oktober - Den allierade hären driver svenskarna från Jylland.
- 6 november - Svenskarna avslår ett anfall mot Thorn.
- 27 november - De allierade intar Kolding.
- 8 december
- Svenskarna utrymmer Als.
- Ett uppror utbryter på Bornholm och danska trupper tar ön.
- 11 december - Svenskarna i Trondheim kapitulerar.
- 13 december - Svenskarna i Thorn kapitulerar.
- 20 december - Stillestånd sluts mellan Sverige och Ryssland i Valiesar.
- Georg Stiernhielm publicerar Herkules, det första större diktverket på svenska.
- Före detta drottning Kristinas underhandlingar om Neapels krona avbryts och hon återvänder till Rom.
- Olof Rudbeck ger ut en katalog över beståndet i Uppsalauniversitetets botaniska trädgård; sammanlagt 1.800 arter, däribland den exotiska potatisen.
- Dalsland överförs från Skara till Karlstads stift.
- Sveriges allra första affärsbank, Stockholm Banco går i konkurs. Som en följd av detta inrättas Rikets Ständers Bank (nuvarande Riksbanken), världens första centralbank.

Födda

Avlidna

- 3 september - Oliver Cromwell, engelsk militär och statsman, statschef med titeln lordprotektor i England, Skottland och Irland från 3 december 1653 till sin död. Kategori:Årtal Kategori:1650-talet ko:1658년

Bjäre

Bjärehalvön är en halvö som ligger i nordvästra Skåne. Största delen av Bjärehalvön tillhör Båstads kommun. Tack vara halvöns mycket gynnsamma klimat odlas mycket nypotatis här. Kategori:Skåne

Anholt

Anholt är en dansk ö i Kattegatt med en yta på cirka 21,75 km² och omkring 160 invånare. Ön tillhörde, troligen fram till mitten av 1500-talet Morups församling. Därefter fick ön en egen kyrka. Då det ofta kunde vara svårt för befolkningen att ta sig fram på Kattegatt med de små båtar de använde slogs ofta flera högtider samman då de begav sig till kyrkan i Morup. Det finns arkeologiska fynd från yngre stenåldern och vikingatiden på ön.

Externa länkar

- http://www.anholt.dk/ Kategori:Danska öar

1000-talet

Denna artikel handlar om seklet 1000-talet, åren 1000-1099. För decenniet 1000-talet, åren 1000-1009, se 1000-talet (decennium). För millenniet 1000-talet, åren 1000-1999, se 1000-talet (millennium). ---- Sekel: 900-talet - 1000-talet - 1100-talet Decennier och år:

1000-talet	1000	1001	1002	1003	1004	1005	1006	1007	1008	1009
1010-talet	1010	1011	1012	1013	1014	1015	1016	1017	1018	1019
1020-talet	1020	1021	1022	1023	1024	1025	1026	1027	1028	1029
1030-talet	1030	1031	1032	1033	1034	1035	1036	1037	1038	1039
1040-talet	1040	1041	1042	1043	1044	1045	1046	1047	1048	1049
1050-talet	1050	1051	1052	1053	1054	1055	1056	1057	1058	1059
1060-talet	1060	1061	1062	1063	1064	1065	1066	1067	1068	1069
1070-talet	1070	1071	1072	1073	1074	1075	1076	1077	1078	1079
1080-talet	1080	1081	1082	1083	1084	1085	1086	1087	1088	1089
1090-talet	1090	1091	1092	1093	1094	1095	1096	1097	1098	1099

Händelser

- Runristaren Öpir är verksam i Uppland under slutet av detta sekel och början av nästa sekel

Se även

- 1000-talet (millennium) Kategori:1000-talet (sekel) Kategori:Sekel ja:11世紀 ko:11세기 simple:11th century th:คริสต์ศตวรรษที่ 11

Danmarks riksvapen

Danmarks riksvapen är två, det stora och det lilla riksvapnet. Det stora vapnet är egentligen endast kungligt vapen, medan det är det lilla som skall användas av staten i andra sammanhang. Det stora vapnet består av flera fält. I första och fjärde fältet återfinns vapnet för det egentliga Danmark (tre heraldiska leopardiserade lejon), i andra fältet finns vapnet för Schlesvig (da. Slesvig) som också återfinns i den tyska delstaten Schleswig-Holsteins vapen; det historiska Schlesvig är delat mellan Danmark och Tyskland. I det tredje fältet finns vapnen för Grönland, i blått en sittande isbjörn, och för Färöarna, en vädur i blått fält, samt tre kronor. Fältet med tre kronor infördes i riksvapnet under Kalmarunionens tid och behölls även därefter för att visa att man efter Sveriges frigörelse från Kalmarunionen fortfarande gjorde anspråk på att Sverige skulle lyda under Danmark. Om Danmarks rätt att föra det svenska vapnet och om betydelsen av de tre kronorna tvistades ivrigt under 1500-talets senare del, men fortfarande ingår tre kronor i Danmarks riksvapen. Idag hävdar dock Danmark att de tre kronorna skall symbolisera Kalmarunionen och de tre riken som ingick i den. Hjärtskölden visar vapnet för ätten Oldenburg, som drottning Margrethe II tillhör. Det stora vapnet har som sköldhållare två vildmän.

Se även

- Danmark Kategori:Riksvapen kategori:Danmark

Själland

Själland är Danmarks största ö (7542 kvadratmeter). Den är belägen i östra Danmark, precis väster om det svenska fastlandet. Själland avgränsas i väster av Stora Bält och i öster av Öresund. På Själland finns Danmarks huvudstad, Köpenhamn. Själland tillhör också Öresundsregionen. Övriga städer på Själland är:
- Helsingör
- Hillerød
- Holbæk
- Kalundborg
- Korsör
- Køge
- Næstved
- Ringsted
- Roskilde
- Slagelse
- Vordingborg

Se även

- Öresundsförbindelsen Kategori:Öresundsregionen Kategori:Danska öar Kategori:Öar i Östersjön

Skånelagen

Skånelagen är den äldska danska och en av de äldsta nordiska landskapslagarna. Denna finns i ett flertal handskrifter på forndanska och latin och i handskriften Codex Runicus är den nedskriven i runskrift. Den första nedskriften anses vara från början av 1200-talet. Lagen tillämpades inte bara i Skåne, utan i hela Skåneland, d.v.s. förutom Skåne också i Blekinge, Bornholm och Halland. Lagen fortsatte att gälla i landskapen ända fram till 1683, då svensk lag infördes i de landskap som blivit svenska. Kategori:Danska historiska lagtexter Kategori:1200-talets historia

Landskapslag

Landskapslag, medeltida lag gällande för visst landskap som då ofta fungerade som egna länder. Landskapslagar har funnits i alla de nordiska länderna. De svenska landskapslagarna härrör från tiden före mitten av 1300-talet, då Sverige fick en rikslagstiftning genom tillkomsten av Magnus Erikssons landslag.

Se också

- Edsöreslag
- Upplandslagen
- Västgötalagen
- Östgötalagen
- Lagsaga
- Gutalagen
- Skånelagen

Externa länkar

- [http://hem.passagen.se/peter9/lag/index.html Svenska landskapslagar] Kategori:Danska historiska lagtexter Kategori:Svenska historiska lagtexter Kategori:1200-talets historia Kategori:1300-talets historia Kategori:1400-talets historia

1276

Händelser

- 21 januari - Pierre de Tarentaise blir påve med namnet Innocentius V.
- 24 maj - Magnus Ladulås blir krönt till Sveriges konung i Uppsala domkyrka. Han lovar att vid lägligaste tillfälle säkra kyrkornas rättigheter och inte utkräva några tjänster av dem.
- 11 juli - Ottobuono de' Fieschi blir påve med namnet Hadrianus V.
- 11 november - Kung Magnus gifter sig med den holsteinska prinsessan Helvig.
- Magnus och hans bror Valdemar träffas i Kongahälla för att förhandla, men detta misslyckas. Valdemar söker då stöd hos den danske kungen Erik Klipping. Med anledning av detta förklarar Magnus krig mot Erik Klipping. En annan orsak är också den skuld på 6.000 mark, som han har till den danske kungen.
- Magnus härjar i Halland och Skåne samt återvänder sedan till Sverige över Ryna bro, en bro över Rönneå i Skåne.
- Växjö domkyrka härjas av brand.
- Åbo domkapitel blir formellt stadfäst.
- Drotsämbetet införs i Sverige. Drotsen har rättsvårdande funktioner och är även kungens ställföreträdare.

Födda

- 19 oktober - Prins Hisaaki, shogun av Japan.

Avlidna

- 10 januari - Gregorius X, född Theobald Visconti, helgon, påve från 1271.
- 22 juni - Innocentius V, född Pierre de Tarentaise, påve 21 januari-22 juni 1276.
- 18 augusti - Hadrianus V, född Ottobuono de' Fieschi, påve 11 juli-18 augusti 1276. Kategori:Årtal Kategori:1270-talet ko:1276년

1710

Händelser

- 28 februari - Svenskarna under Magnus Stenbock besegrar danskarna i slaget vid Helsingborg, vilket var senaste (sista?) gången svenskar och danskar kämpade mot varandra på svensk mark.
- 21 mars - Arvid Horn blir ny svensk kanslipresident.
- 10 juni - Viborgs fästning, som aldrig tidigare betvingats av fiendehand, kapitulerar för ryssarna.
- Juni - Den asiatiska böldpesten kommer till Sverige-Finland.
- 1 juli - Ryssarna intar Riga.
- Augusti - Böldpesten når Stockholm och dödar en tredjedel av stadens befolkning på ett halvår.
- 24 september - Sjöslaget vid Köge bukt, mellan de svenska och danska flottorna, slutar oavgjort.
- 30 september - Reval kapitulerar varigenom Sveriges baltiska besittningar helt faller i rysk hand.
- 13 december - 53 sårade svenska officerare, som räddat sig från ryssarnas erövring av Riga, anländer efter en äventyrlig resa till Landskrona. Man har tvingas lämna kvar elva man på Ösel, som har erövrats av ryssarna.
- Danskarna erövrar Kristianstad och inom kort är hela Skåne, utom Malmö och Landskrona, i deras händer.
- Trots kung Karl XII:s motstånd går kanslipresident Arvid Horn i Stockholm med på den neutralitetsakt, som Sveriges fiender har föreslaget, för att skydda de tyska provinserna.
- Karl XII utsänder tre fortifikationsmästare på en upptäcktsresa till Orienten. Expeditionen går över Konstantinopel till Egypten, Palestina och Syrien.

Födda

- 4 januari - Giovanni Battista Pergolesi, italiensk kompositör.
- 26 april - Thomas Reid, skotsk filosof.
- 3 maj - Adolf Fredrik, svensk kung 1751-1771.

Avlidna

- 23 september - Ole Rømer, dansk astronom och ämbetsman. Kategori:Årtal Kategori:1710-talet ko:1710년 ms:1710

Magnus Eriksson

Magnus Eriksson
Magnus Erikssons domsigill

Regeringstid, Sverige:	8 juli 1319-februari 1364 (förmyndarregering trol. till 1331), delat regentskap med Erik Magnusson 1357-21 juni 1359 och med Håkan Magnusson från februari 1362
Regeringstid, Norge:	maj 1319-1343 (förmyndarregering trol. till 1331)
Regeringstid, Skåne:	19 juni 1332-1360
Kröning:	1336
Drottning:	Blanka av Namur (1335-1363)
Företrädare, Sverige:	Birger Magnusson
Företrädare, Norge:	Håkon V Magnusson
Företrädare, Skåne:	Johan av Holstein (pantherre)
Efterträdare, Sverige:	Albrekt av Mecklenburg
Efterträdare, Norge:	Håkon VI Magnusson
Efterträdare, Skåne:	Valdemar Atterdag (återbördade Skåne till Danmark)
Född:	april eller maj 1319
Död:	1 december 1377
Dödsplats:	Bömmelfjorden, Norge
Begravningsplats:	okänt

Magnus Eriksson, född i april eller maj 1316, död 1 december 1377 (drunkning), kung av Sverige 1319–1364, kung av Norge 1319–1343, kung av Skåne 1332-1360. Son till hertig Erik Magnusson och den norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter, samt sonson till Magnus Ladulås. Gift 1335 med Blanka av Namur. Barn med Blanka av Namur:
- Erik Magnusson (1339-1359), svensk kung
- Håkan Magnusson (1340-1380), svensk och norsk kung

Kung i Sverige, Norge och Skåne

Magnus Eriksson, sonson till Magnus Ladulås, son till hertig Erik Magnusson och Ingeborg, den norske kungen Håkon V Magnussons dotter, födde i april eller maj 1316 och hyllades endast tre år gammal efter sin morfars död (1319) till kung i Norge och valdes den 8 juli samma år, sedan ett unionsfördrag blivit upprättat mellan de två rikena, till kung även i Sverige. Till en början erhöll hans mor, hertiginnan Ingeborg, ett övervägande inflytande på regeringen i de båda rikena, men 1322 slöt sig de svenska stormännen tillsammans, fråntog henne styrelsen och öfverlämnade den åt rådet, i vars spets stod drotsen Knut Jonsson. Detta exempel följdes 1323 av norrmännen, som till riksföreståndare utsåg herr Erling Vidkunsson. Unionen emellan de båda rikena inskränktes därefter enligt unionsfördraget till ett försvarsförbund. Med Ryssland, till vilket land förhållandet länge varit spändt, ingicks en märklig fred i Nöteborg 1323. Troligen år 1331 blev Magnus myndig (han kröntes 1336 i Stockholm ), och året därefter vände sig Skånes inbyggare till honom med begäran om beskydd mot de holsteinska pantinnehavarna. Magnus visade sig villig att ge det, och för att ytterligare försäkra sig om besittningen av Skåne köpte han det formellt av pantinnehavarna för 34 000 mark silver. Magnus ändrade sin titel till "Rex Sveciae, Norvegiae et terrae Scaniae" (kung av Sverige, Norge och landet Skåne", och var nu regent för en personalunion av tre riken. När den danske kungen Valdemar Atterdag sedermera vägrade erkänna kung Magnus' äganderätt till Skåne och Magnus, som vänt sig till påven med begäran om bekräftelse på köpet, av denne erhöll endast ett undvikande svar, invecklades Magnus, närmast på grund av sin mors panträtt till vissa slott i Danmark, i krig med kung Valdemar. Fred dem emellan slöts först på hösten 1343 i Varberg, varvid Valdemar formellt avträdde Skåne och Halland. Då från förmyndarregeringen inga pengar fanns hopsparade, vållade anskaffandet av ovannämnda köpesumma ävensom utbetalandet av hans syster Eufemias brudskatt betydande svårigheter, och flera av rådets medlemmar måste ikläda sig ansvarsförbindelse samt nödgades även själva utbetala stora summor. Därav tvingades även kungen att förpanta stora delar av riket. Detta väckte allmänt missnöje, i synnerhet som kungen och hans gemål, Blanka av Namur, som han gift sig med 1335, trots penningbristen synas ha fört ett yppigt och slösande liv. Också klagades, att kungen förbigick sina gamla och erfarna rådgivare. Samtidigt härskade stark jäsning även i Norge, som Magnus, med förbigående av rådet och utan att tillsätta kansler, sökte till stor del styra från Sverige. En överenskommelse med de missnöjde där träffades visserligen 1339; men missnöjet fortfor, och 1343 valdes Magnus' yngre son, Håkan Magnusson, till kung i Norge, visserligen tills vidare under sin faders förmyndarskap, men den egentliga styrelsen kom dock därefter i rådets hand. Det följande året (1344) valdes Magnus äldste son, Erik Magnusson, till tronföljare i Sverige. Vid den ryska gränsen hade förhållandena länge varit osäkra, och Magnus övergick därför 1348 med en här till Finland. Till en början hade han framgång. Men hans fördelar gick snart förlorade; och då digerdöden 1350 började rasa i Sverige, upphörde kriget småningom, utan känt fredsslut, av sig självt. Samtidigt var Magnus även betänkt på att förskaffa sig besittningar i Estland och Livland. Till följd av dessa planer och den avoghet Magnus under ryska kriget visat Novgorodfararna kom han i fientligt förhållande till hansestäderna, mot vilka han inte heller förut någonsin visat sig särdeles vänligt stämd. Stillestånd ingicks visserligen med dem, men ständigt på kort tid. Vid dessa förhandlingar tjänstgjorde alltid Magnus Erikssons svåger, hertig Albrekt II av Mecklenburg, som fredsmäklare.

Uppror mot Magnus Eriksson

Under det ryska kriget hade Magnus Eriksson måst upptaga ett lån av de penningar, som för påvestolens räkning hopsamlades i Sverige, och då han inte på utsatt tid kunde återbetala dessa, hotades såväl han som hans löftesmän (flera av rikets stora) med bannlysning. Det härav alstrade missnöjet ökades genom den gunst Magnus Eriksson visade hertig Bengt Algotsson. Troligen på inrådan av denne sökte kungen inskränka stormännens ofog att slå under sig skattegods, varjämte han äfven återkallade flera av de andligas friheter. Det av allt detta närda missnöjet fick sitt utbrott i den resning som Magnus Erikssons äldste son, junker Erik, i förening med flera av rikets stormän 1356 företog. Genom denna tvangs hertig Bengt att fly ur landet, och Magnus Eriksson måste (1357) till sin son avstå en stor del av riket. Oenigheten dem emellan upplågade emellertid snart ånyo, och Magnus Eriksson vände sig då till kung Valdemar i Danmark med begäran om hjälp samt ingick med honom ett fördrag 1359. Emellertid avled kung Erik helt plötsligt (juni 1359), och Magnus Eriksson blev därigenom åter ensam härskare över hela Sverige. Kung Valdemar ansåg sig vara bedragen av Magnus Eriksson samt började ett fälttåg mot Skåne och lyckades, troligen genom förräderi av hertig Albrekt av Mecklenburg, komma i besittning av Helsingborgs slott (1360). Inom kort intogs hela Skåne. År 1361 erövrades Öland med Borgholms slott och plundrades Visby. Magnus Eriksson hade emellertid utsänt flera av sina rådgivare till Tyskland för att sluta förbund med hansestäderna mot kung Valdemar. Ett sådant blev också ingånget, i Greifswald (september 1361), men på för Sverige ytterst hårda villkor, och de svenska sändebuden överskred därvid sina instruktioner. Då Magnus Eriksson därför inte ville ratificera fördraget, uppkom oenighet mellan Magnus Eriksson och hans son, kung Håkan Magnusson, och denne lät till och med fängsla sin far (november 1361). I februari 1362 blev Håkan Magnusson formellt vald till kung även över Sverige; men kort därpå ingicks en förlikning mellan honom och hans far, varefter de förde regeringen över Sverige gemensamt. Det mot Valdemar började kriget ledde inte till något resultat, och redan hösten 1362 börjades fredsunderhandlingar. På vintern förändrades ställningen helt och hållet, i det att Håkan, troligen i förhoppning att därigenom återfå Skåne, äktade Valdemars dotter, Margareta (april 1363). Därigenom bröts den av stormännen på hans vägnar ingångna förlovningen med Elisabet av Holstein. Samtidigt blev även flera av de svenska stormännen drivna i landsflykt. Dessa vände sig då till hertig Albrekt II av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt hans son, hertig Albrekt III av Mecklenburg. I november 1363 ankom denne med en här till Stockholm, hyllades av dess borgare och valdes i februari 1364 vid Mora stenar till kung. Magnus Eriksson och hans son kunde inte göra något verksamt motstånd, så att de redan i juli 1364 av det egentliga Sverige inte innehade mera än Västergötland, Värmland och Dalsland. På våren 1365 sökte de visserligen återtaga det förlorade, men blev slagna (i mars) vid Gata skog, nära Enköping, varvid Magnus Eriksson även blev tillfångatagen. Han satt därefter fången till 1371, då han vid den till hans förmån företagna resningen frigavs mot en dryg lösesumma. Han levde sedermera hos sin son i Norge, och avled 1374 (genom drunkning) i Bömmelfjorden i Norge. Man vet inte var han ligger begraven.

Magnus Eriksson som person

Fastän Magnus Eriksson såsom alltför svag, lättledd och godtrogen inte var vuxen de stormiga tider under vilka han levde är hans regeringstid minnesvärd för den storartade verksamhet som då utövades på lagstiftningens och rättskipningens områden. Magnus Eriksson utfärdade nämligen en mängd stadgar, genom vilka han avlyste träldomen, sökte förebygga våldgästning och övervåld samt närmare bestämde utövandet av den kungliga domsrätten. Till största delen ingick dessa sedermera i den omkr. år 1350 utarbetade, för hela landet gällande landslagen, den s.k. kung Magnus Erikssons landslag, och kan betraktas som förarbeten till denna. Otvivelaktigt är vidare att han utfärdat flera andra stadgar, vilka även införlivats i landslagen (se Landskapslagar och Landslag). Om hans verksamhet på rättskipningens område vittnar de inte få ännu i behåll varande domar, som utfärdats av honom eller på hans vägnar. Magnus Erikssons öknamn Magnus Smek har sitt ursprung i att den samtida Heliga Birgitta, vilken var fientligt inställd till honom, anklagade honom för homosexualitet. Detta har dock inte på något sätt kunnat styrkas.

Se även

- Folkungaätten
- uppror mot Magnus Eriksson

Företrädd av: Birger Magnusson	Sveriges regenter	Efterträdd av: Albrekt av Mecklenburg
Företrädd av: Håkon V Magnusson	Norges regenter	Efterträdd av: Håkon VI Magnusson

Kategori:Norges regenter Kategori:Personer som drunknat Kategori:Sveriges regenter

Freden i Roskilde

Karl XI

Karl XI
Bild:Charles XI of Sweden.jpg Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682

Regeringstid:	13 februari 1660-5 april 1697 (förmyndarregering till 18 december 1672)
Kröning:	28 september 1675
Valspråk:	In Jehovah sors mea, ipse faciet ("I Gud mitt öde, Han skall göra det") Factus est Dominus protector meus ("Herren är vorden min beskyddare")
Drottning:	Ulrika Eleonora d.ä. (6 maj 1680-26 juli 1693)
Företrädare:	Karl X Gustav
Efterträdare:	Karl XII
Födelsedag:	24 november 1655
Födelseplats:	Stockholms slott, Stockholm
Dödsdag:	5 april 1697
Dödsplats:	Stockholms slott, Stockholm
Begravningsdag:	24 november 1697
Begravningsplats:	Karolinska gravkoret, Riddarholmskyrkan, Stockholm

Karl XI, född 24 november 1655, död 5 april 1697, kung av Sverige från 1660. Son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Gift 6 maj 1680 på Skottorp i Halland med Ulrika Eleonora av Danmark (1656-1693). Barn: #Hedvig Sofia (1681-1708), g.m. Fredrik IV av Holstein-Gottorp (->Holstein-Gottorpska ätten) #Karl XII (1682-1718), kung av Sverige 1697-1718 #Gustaf (1683-1685) #Ulrik (1684-1685) #Fredrik (1685-1685) #Karl Gustaf (1686-1687) #Ulrika Eleonora d.y. (1688-1741), g.m. Fredrik I av Hessen-Kassel (->Hessiska ätten)

Förmyndartiden

Karl XI, det enda barnet till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, föddes den 24 november 1655 på Stockholms slott, och ärvde Sveriges krona den 13 februari 1660. Vården om hans uppfostran tillhörde efter faderns död hans förmyndare, d.v.s. änkedrottningen och de fem höga riksämbetsmännen. De försummade i detta fall, lika som i många andra, sin plikt; de ådagalade detta redan därigenom, att de bibehöll som kungens guvernör riksrådet Krister Horn och som hans lärare Emund Figrelius (adlad Gripenhielm), ehuru båda var tämligen odugliga på sina platser. Karl XI växte upp till en självsvåldig, häftig och till lynnet oböjlig yngling, visserligen modig, stark och djärv, men med en mycket bristfällig bildning, en outvecklad omdömesförmåga samt med skick och later, som föga passade en kung. I botten hade han en god natur. Gudsfruktan, sanningskärlek, rättvisa och sedlig renhet hörde tidigt till hans dygder, och med hänsyn till dem höll mannen alltjämt de löften, som ynglingen givit.

Den första regeringstiden

Den 18 december 1672 övertog Karl XI, då 17 år gammal, själv regeringen, med mycken tack till sina förmyndare, vilkas trohet han prisade, men vilkas pliktkänsla och nit han först längre fram lärde sig att till deras rätta värde bedöma och uppskatta. Till sin karaktär blev styrelsen i början inte mycket förändrad. Söndringen och slappheten, som varit de utmärkande dragen i Karl XI:s förmyndarregering, snarare tilltog än minskades. Upplösningen inom förvaltningen blev för var dag större; och den svåra penningnöden, som var en följd av den föregående tidens misshushållning, växte till den grad, att man endast med hjälp av de främmande subsidierna kunde lotsa sig fram genom de värsta svårigheterna. Den unge, ännu alldeles oerfarne kungen fann inte mycket behag i de allvarsamma regeringsbestyren; han skötte helst sina nöjen och vistades mest utom huvudstaden. Ärendenas ledning överlämnade han företrädesvis åt sin frände, rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardie, som vid denna tid stod högst i hans förtroende och under några år var Sveriges mäktigaste man.

Sveriges dras in i de europeiska konflikterna

Magnus Gabriel De la Gardie] Det blev snart i alla avseenden annorlunda. Till följd av 1672 års skamliga och på De la Gardies tillskyndan ingångna subsidiefördrag med Frankrike rycktes Sverige med i den stora strid, som började 1672 med Ludvig XIV:s anfall på Holland och som fick en större vikt därigenom, att flera av Europas stater i den politiska jämviktens intresse skyndade till Hollands hjälp. Ludvig XIV, alltmer ansatt av sina fiender, påkallade Sveriges bistånd enligt traktatens ordalydelse och bragte det genom löften om förhöjda subsidier därhän, att en svensk här i slutet av 1674 ryckte in på Brandenburgs område. Det olyckliga slaget vid Fehrbellin den 18 juni 1675 lade i dagen det svenska militärväsendets djupa förfall och blev för flera makter signalen till öppet anfall. Kejsaren, Tysk-romerska riket, Holland och slutligen Danmark blev Sveriges fiender. Då uppgick för Karl XI en olyckans och bekymrens tid. De alltjämt växande farorna, de många motgångarna i kriget, både till lands och sjöss, den alltmer framträdande upplösningen inom förvaltningen, allt var ägnat att väcka den unge kungens tankar på vanskligheten i hans ställning och öppna hans ögon för hans förmyndares svåra pliktförsummelser. Från lekarna och nöjena kastades Karl XI med ens in i det hårdaste arbete och danades mitt under krigets skiften och de svåraste bekymmer till en av sitt lands samvetsgrannaste och mest dugande regenter. Det skånska kriget (1675-1679) blev egentligen hans lärotid. Med rikskanslerens makt var det för alltid slut, sedan händelserna blottat den egentliga halten av hans statsmannaskap. I stället började Karl XI:s eget personliga regemente, som var en nödvändighet och medförde landets räddning. Men vid kungens sida stod under några år, från 1676 till 1680, den duglige Johan Gyllenstierna i egenskap av rådgivare, lärare och vän, utövade ett inflytande, som även efter hans död bestämde Sveriges öde. Kriget fortgick under många skiften och blev i själva verket, vad Sverige angick, en kamp för tillvaron. Sveriges alla tyska besittningar gick förlorade; främsta orsaken därtill var den svenska flottans upprepade nederlag, som gjorde danskar och holländare till herrar över Östersjön. Däremot lyckades Karl XI mot danskarna försvara själva moderlandet och behålla Skåne. Det skedde genom hans egen beslutsamhet och tapperhet, med hjälp av män sådana som Simon Grundel-Helmfelt, Rutger von Ascheberg och Fabian von Fersen samt genom lysande segrar, vunna i slaget vid Halmstad 17 augusti 1676, slaget vid Lund 4 december 1676 och slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Det såg ut, som om framgången följde de svenska vapnen endast på de ställen, där Karl XI själv var med. Den omständigheten gjorde också sitt till att öka hans anseende och stärka folkets förtroende för Karl XI.

Enväldets införande

1677 Freden kom 1679 och ingicks på olika tider med var och en särskild av Sveriges fiender. Den slöts till följd av Frankrikes segrar och på Ludvig XIV:s diktatoriska bud utan någon nämnvärd förlust av svenskt område. På Sveriges alla förhållanden utövade emellertid kriget ett stort inflytande. Det fullbordade landets ekonomiska ruin och gjorde därför en ny, utsträckt reduktion till en oundviklig nödvändighet; det förberedde enväldets införande, och det kom till sist att för den närmaste framtiden ge den svenska politiken en avgjort fredlig och just därför franskfientlig riktning. Även för Karl XI:s egen karaktärsutveckling var kriget av stor betydelse. De bittra erfarenheterna därunder bestämde för livet hans lynne och hans åsikter. De gjorde honom, till denne stränge och sträve härskare, som fordrade den yttersta flit och blind lydnad av alla sina tjänare och som hushållade med statens medel samt krävde tukt och ordning överallt, emedan han med egna ögon sett, att liknöjdheten, självsvåldet och slöseriet dragit över land och folk de största olyckor. Det gällde att söka bot för alla krigets lidanden och finna medel att upprätta rikets djupt förfallna verk. Det var dessa ändamål, som åsyftades på 1680 års riksdag, där partierna - enväldets anhängare och vännerna av högadelns makt - drabbade samman på ett sätt, som i mycket hade revolutionens tycke. Det hela var sannolikt en på förhand avtalad sak mellan Karl XI och hans män. Det slut, till vilket man kom, betecknar en vändpunkt i Sveriges historia. Förmyndarräfsten, reduktionen, nedbrytandet av rådets gamla myndighet, alla dessa märkvärdiga fakta från 1680 års riksdag innebar, att perioden för det högaristokratiska regementet gått till ända och att i stället det kungliga enväldets tidevarv begynt. De viktiga besluten vid 1682 års riksdag, som gjorde reduktionen till kungens ensak och rev ned alla skrankor för hans lagstiftande makt, betydde endast fullbordandet av den välvning, som blivit inledd 1680. Från den tiden och ända till sin död ställde Karl XI själv om allt uti sitt rike efter sitt eget höga behag och med rastlös iver. Av detta arbetes beskaffenhet har den dom berott, som eftervärlden fällt över hans regering.

Reduktionen

Den stora reduktionen och räfsterna under flera namn är i mångas ögon det egentligen utmärkande för Karl XI:s styrelse; de synas också åt densamma ge ett drag av frånstötande hårdhet. De tål dock att granskas mycket mer, än man tror. Vidräkningen med förmyndarna och kollegierna var i grundsatsen riktig och stod i de flesta fall, ehuru den var sträng, i ett någorlunda rättvist förhållande till de åtalade förseelserna. Vad den stora reduktionen angår, var den en naturlig följd av de stora politiska misstagen under Karl XI:s förmyndarregering och drabbade i det hela dem mest, som minst hade rätt till någon klagan. Denna indragning av kronans gods var enligt tidens uppfattning en ekonomisk och politisk nödvändighet; den stödde sig också på lag, för så vitt den rörde de egentliga donationerna. Emellertid är det visst, att Karl XI i sina räfster, och framför allt i den stora reduktionen, ofta överskred hovsamhetens gräns och råkade ut för "extremiteter", vilka han såsom en klok man borde ha undvikit. Detta visade sig i många av de allmänna reduktionsbestämmelserna, exempelvis i besluten vid 1686 års riksdag, och ännu mer i en mängd enskilda fall, i vilka den kungliga mildheten och nåden alltför litet fick talan. Grunden till hans skoningslösa hårdhet låg delvis i hans ensidiga uppfattning av statens rätt, vilken han alltför ofta gjorde gällande på bekostnad av den enskildes och om vilken han ansåg, att den av ingenting, inte ens av hans eget kungliga ord, kunde tillintetgöras. Å andra sidan kände ingen bättre än han samhällets behov, hur mycket, som krävdes för återställandet av den finansiella jämvikten, för genomförandet av viktiga reformer och för tryggandet av fäderneslandets yttre säkerhet. Han tvangs att på sitt folk lägga tunga bördor; och det var då inte så mycket att undra på, om han, för att slippa kräva ännu större offer, i första hand gjorde anspråk på vad som han med rätt eller orätt ansåg vara statens egendom. För övrigt må det väl ihågkommas att, hur stor än strängheten var, rum likväl därjämte fanns för mildheten. Reduktionens handlingar talar om många och stundom stora eftergifter, som förunnades de av nöden hemsökta eller sådana, vilka haft att åberopa egna eller förfäders förtjänster. Reduktionen ledde visserligen till beklagliga överdrifter och blev ett fruktansvärt vapen åt det kungliga enväldet, emedan den till sist lade alla medborgares ekonomiska väl och ve i kungens hand. Den har likväl under Karl XI:s tid och för kommande släkten verkat mycket till välsignelse. För den store kungen var reduktionen i själva verket aldrig sitt eget ändamål; den var endast ett medel att upprätta Sverige ur dess djupa förfall, att finna bot för sociala missförhållanden, ordna landets ekonomi och förvaltning, tillgodose odlingens krav, stärka försvaret och befästa den maktställning, som en gång blivit förvärvad. Åt denna ytterst mångsidiga verksamhet ägnade sig Karl XI med outtröttlig flit, troget understödd av de dugande män, på vilka hans tidevarv var så övermåttan rikt. Överallt grep han in, även inom områden, som man kunnat tro ha varit honom främmande. Han nöjde sig inte med att blott låta det landsnyttiga ske; han grep själv till initiativet, och hans regering var fullt ut lika mycket personlig som Gustaf Vasas, om vilken den för övrigt starkt påminner. Men Karl XI:s styrelse bär, om möjligt, ännu mindre än dennes de blida dragen. Man såg mest den stränge härskaren, som krävde mycket, prövade noga och hårt slog till, när någon hade felat. Men såg man närmare på denne härskare, kunde man varsna en rättänkande man, som gav sig hel och hållen åt sin kungaplikt, fyllde den så gott han det förstod samt älskade land och folk mer än mången, som talar mycket om sin kärlek. Han blev med alla sina fel och sina stränga lämpor en bland de allra största av Sveriges kungar. Efter honom har på Sveriges tron åtminstone inte suttit hans överman, knappast hans like.

Karl XI:s inre styrelse

kärlek Till de stora arbetena i Karl XI:s inre styrelse hörde ordnandet av drätseln och återupprättandet av landets försvarsväsen. För det lyckliga fullbordandet av båda dessa verk var reduktionen ett väsentligt villkor. Drätseln, som var i fullständig oreda efter kriget, hjälptes upp efter hand, så att inom några år statsbristen försvann och finansernas jämvikt återställdes. På 1693 års riksdag kunde Karl XI befria sitt folk från alla särskilda bevillningar. Vid hans död var statsskulden minskad från 44 till 11½ miljoner daler silvermynt, och en skatt på några miljoner var dessutom avlagd för oförutsedda behov. Försvarsverkets reorganisation anknöts till reformerandet och det successiva genomförandet av det s.k. indelningsverket. Riket fick en välrustad och välövad stående här på 38 000 man indelta eller roterade ryttare och soldater; därtill kom en värvad styrka på 25 000 man, som egentligen användes till de utrikes provinsernas försvar. Flottan, ödelagd under kriget, skapades så gott som ny - den bestod vid Karl XI:s död av 38 större krigsskepp med 2 648 kanoner och 11 000 man -, och en örlogshamn med dockor och varv byggdes i Karlskrona. Statsförvaltningen ordnades på nytt och erhöll delvis en förändrad organisation efter de autokratiska principer, som gjorde sig gällande under Karl XI:s egen styrelse. Riksrådet såsom sådant hade inte mycket att säga i regeringen. Besluten fattades av kungen efter rådplägning i en konselj, vars sammansättning förändrades efter ärendenas olika art. Inte heller på förvaltningen i kollegierna utövade rådet något inflytande. Kungen ensam gjorde sig gällande; han sköt undan de kollegiala formerna så mycket som möjligt och överlämnade de viktigaste ärendena åt särskilda avdelningar eller byråer, stående under hans egen omedelbara ledning. Den svenska förvaltningens centralisation når i dessa och andra stycken sin spets under enväldets dagar. För rättsväsendets utveckling har ingen svensk kung gjort mer än Karl XI. Lagskipningen upphjälptes, rättegångssättet förbättrades, och den genomgående lagreform, som stått på dagordningen sedan århundradets början, tog ett stort steg framåt, då 1686 den stora lagkommissionen tillsattes, vars slutliga frukt blev 1734 års lag. På försvenskningen av de erövrade dansk-norska landskapen arbetades med iver; snapphanarnas framfart under den sista danska fejden hade visat, att en dylik försvenskning var en nödvändighet. Det främsta medlet var folkets undervisning; men till sammansmältningen bidrog också införandet av svenskt kyrkoväsen, svensk lag och svensk härordning. Av mycken vikt var även återupprättandet (1682) av Lunds universitet (invigd 1668), vilken det sista kriget hade ödelagt. För den svenska kyrkan blev Karl XI:s egen styrelse epokgörande. Denna kyrka erhöll nu efter mycket vacklande en fast ordning, och dess förhållande till det världsliga samhället bestämdes genom 1686 års kyrkolag, som ännu i början av 1900-talet i huvudsak gällde. Även utarbetades och antogs en ny katekes (1689), en ny kyrkohandbok (1693) och en ny psalmbok (1695). Mycken möda nedlades på en ny bibelöversättning; den blev inte färdig under Karl XI:s tid, men utkom 1703 och hade officiell giltighet ända fram till 1917. I vissa fall upplevde Sveriges andliga odling en vacker tid under Karl XI. Han var visserligen själv en olärd man, men hyste stor aktning för allt slags kunskap. Han understödde på många sätt den vetenskapliga forskningen vid högskolorna i sitt rike; han befordrade elementarläroverkens utveckling på den grund, som förut var lagd, och ivrade framför allt för spridande av upplysning bland Sveriges allmoge. I fredens skydd tilltog också rikets materiella välstånd. Förtjänsten därav tillhörde i väsentlig mån kungen, som bevarade freden, upprätthöll den inre ordningen, stadgade myntväsendet och vårdade sig om handel och näringar.

Utrikespolitik

Sveriges utrikespolitik var efter 1679 avgjort fredlig, emedan Karl XI insåg, att det yttre lugnet av flera skäl var hans lands oavvisliga behov och ett villkor för genomförandet av de stora inre reformerna. Ledningen av utrikesärendena, vilka föga intresserade Karl XI, överlämnades efter Johan Gyllenstiernas död (1680) åt Bengt Oxenstierna, som under många vidrigheter lyckades bibehålla sig såsom kanslipresident och utrikesminister. Han förmådde sin kung att småningom överge den storslagna skandinaviska politik, till vilken Gyllenstierna gett uppslaget genom förbundsfördraget med Danmark 1679. I stället slöt sig Sverige till Holland ("garantitraktaten i Haag", 1681), kejsaren, (1682) och Spanien (1683), eller i allmänhet till de, makter, vilka under Vilhelm av Oraniens ledning mot Ludvig XIV:s krigiska planer sökte bevara den europeiska freden och jämvikten. Trots Karl XI:s och Oxenstiernas fredskärlek stod kriget en och annan gång för dörren. År 1683 hotade Frankrike i förbund med Danmark och Brandenburg; 1688 var Sverige nära att för Holsteins skull komma i fejd med grannen vid Sundet, och under det stora europeiska kriget på 1690-talet gjordes av det franska partiet under Nils Bielkes ledning väldiga försök att rycka Karl XI in i förbundet med Ludvig XIV och på samma gång in i den stora striden. Karl XI höll likväl fast vid Oxenstiernas politik och bevarade Sveriges neutrala ställning.

Karl XI:s sista tid

Karl XI avled på Stockholms slott efter en långvarig sjukdom (invärtes kräfta) 5 april 1697. Han ligger begraven i Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans staty (modellerad av John Börjeson) restes 1897 på Stortorget i Karlskrona.

Företrädd av:
Karl X Gustav

Sveriges regenter

Efterträdd av:
Karl XII

Karl 11 Kategori:Huset Wittelsbach ja:カール11世 (スウェーデン王)

1676

Händelser

- 23 mars - Den danske amiralen Niels Juel får kunglig befallning att ta befäl över danska flottan.
- 1 april - Danska flottan löper ut från Köpenhamn.
- April - En dansk här landstiger vid Klintehamn på Gotland.
- 1 maj - Gotland faller helt i danska händer och kommer att kvarstå så till krigsslutet 1679.
- 4 maj - På grund av hårt väder tvingas den danska flottan vid Visby söka skydd under Karlsöarna.
- 14 maj - Danska flottan får förstärkning av holländska skepp.
- 16 maj - Danska flottan lättar ankar från positionen vid Gotland och seglar mot Bornholm.
- 25 maj - De svenska och dansk-holländska flottorna träffas utanför Bornholm, men sjöslaget dröjer till 1 juni.
- 1 juni - Den svenska flottan besegras av den danska i sjöslaget vid Ölands södra udde varvid det svenska flaggskeppet Kronan, bestyckat med 126 kanoner, exploderar och förliser.
- 27 juni-16 augusti - Danskarna landstiger i Skåne och hela landskapet (utom Malmö) faller i deras händer.
- 4 juli - Helsingborgs slott kapitulerar för danskarna.
- 24 juli - Den svenska krigskassan erövras av danskarna i den så kallade Loshultskuppen.
- Augusti - Danska styrkor sänds från Skåne genom Halland, för att förenas med en här norrifrån. Svenskarna hinner upp dem vid Halmstad.
- 17 augusti - Svenskarna under fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt besegrar danskarna under generalmajor Jakob Duncan i slaget vid Halmstad vilket blir en vändpunkt i kriget. De båda danska härarna kan inte förenas.
- 21 september - Benedetto Odescalchi blir påve under namnet Innocentius XI.
- 4 december - Svenskarna under Karl XI besegrar danskarna under Kristian V i det blodiga slaget vid Lund.
- December - Helsingborgs slott återtas av svenskarna.
- Den svenske riksmarsken Carl Gustaf Wrangel dör varvid riksmarskämbetet avskaffas.
- Den svenske riksamiralen Gustav Otto Stenbock får skulden för flottans misslyckanden och avsätts därför från sitt ämbete. Han döms att betala konstanden för flottans utrustning, 210.000 daler silvermynt, vilket senare nedsätts till hälften.
- Karlshamn och Kristianopel intas av dansk-nederländska flottan.
- Danskarna börjar organisera frivilligkompanier i de skånska skogarna. Äventyrslystna och fattiga ansluter sig till vad som kommer att kallas Snapphanerörelsen.
- Ridande postbud införs i Sverige varvid tiden för att skicka ett brev från Stockholm till Helsingör pressas ner till fem dygn.
- I en åker utanför Linköping hittar man en rad silverföremål, som tillhört stadens domkyrka under medeltiden.

Födda

- 3 januari - Johannes Steuchius, svensk ärkebiskop.
- 28 april - Fredrik I av Hessen-Kassel, svensk kung 1720-1751.
- 3 juli - Leopold I av Anhalt-Dessau, preussisk fältmarskalk.

Avlidna

- 7 juni - Paul Gerhardt, tysk präst och psalmdiktare.
- 31 augusti - Laurentius Stigzelius, svensk teolog och ärkebiskop 1670-1676. Kategori:Årtal Kategori:1670-talet ko:1676년

1993

Händelser

- 1 januari
- Det svenska bensinpriset höjs med över en krona, vilket ger Sverige Europas högsta bensinpriser.
- Tjeckoslovakien delas upp i Tjeckien och Slovakien.
- 7 januari - Gudrun Schyman efterträder Lars Werner som partiledare för Vänsterpartiet.
- 11 januari - Sveriges finansminister Ann Wibble presenterar budgetpropositionen som visar ett underskott på 160 miljarder kronor och ett sparpaket på 81 miljarder.
- 14 januari - Sju svenskar finns bland de 54 som dör när den polska färjan Jan Heweliusz slår runt på Östersjön.
- 20 januari - Bill Clinton efterträder George Bush som president i USA.
- 26 januari - Vaclav Havel väljs till president i Tjeckien.
- 3 februari - Bankstödsnämnden, för rekonstruktion av den svenska banknäringen och de statliga finanserna, instiftas. Den får i folkmunnen namnet "Bankakuten".
- 26 februari - En explosion i garaget under World Trade Center i New York sliter upp ett 30 meter stort hål genom fyra våningar av betong. Sex personer dödas och tusentals skadas.
- Februari - Den svenska regeringens kriskommission lägger 113 förslag för att komma ur den ekonomiska krisen.
- 17 mars - Tele2 bryter det svenska Televerkets hundraåriga monopol när företaget erbjuder utlandssamtal.
- 2 april - Den svenska riksdagen beslutar med röstsiffrorna 184-144 att minska arbetslöshetsersättningen samt införa fem karensdagar i sagda ersättning.
- 3 april - Gunnar Weman vigs till svensk ärkebiskop och ger stöd för registrerat partnerskap för homosexuella.
- 7 april - Det svenska Banverket börjar borra en tunnel genom Hallandsåsen.
- 13 april - Dagens Nyheter publicerar en artikel om den med nöd och näppe undvikta härdsmältan vid Ågestaverket 1969.
- 15 april - Skivdirektören Billy Butt döms till fyra års fängelse för våldtäkt på nio unga kvinnor.
- 22 april - Finansminister Wibbles kompletteringsproposition innehåller ett sparpaket på 81 miljarder kronor.
- 3 maj - Den 30 km breda demilitariserade zonen mellan Sverige och Norge, med förbud mot militära anläggningar, tas bort.
- 16 maj - Val till