:: wikimiki.org ::
| Skolastik |
SkolastikSkolastik (ytterst av grek. scholastikos "person som ägnar sin lediga tid åt studier") är benämningen på den filosofiska och kristet vetenskapliga huvudströmningen under högmedeltiden. Skolastiken berörde alla sidor av det dåtida vetandet och utvecklade den teologiska vetenskapen.
Skolastiken försökte förklara alla trossanningar i termer av förnuftssanningar. Utgångspunkten är att den kristna tron i princip kan begripas. Innehållet utvecklades i skolor och universitet, i samband med studiet av Skriften, av kyrkofäderna, eller erkända (ofta antika) klassiker, kallade auctores. Skolastikens viktigaste redskap var diskussioner, debatter eller logik, varigenom man via slutledningar ansågs sig kunna uppställa rationella utsagor om Gud, världen och skapelsen. Målet var att framställa hela kristendomens sanning och att rationellt vederlägga de invändningar som anförts mot den. Skolastiken var aldrig källkritisk; felaktiga slutsatser ansågs bero på felaktig argumentering, medan källorna sågs som absoluta sanningar. Om källorna däremot innehöll några felaktigheter förkastades de.
Den tidiga skolastiken (1000-1200) ägnade sig framför allt åt logik, metafysik och semantik. Bland dess företrädare märks Anselm av Canterbury och Pierre Abaelard.
Under högskolastiken (1200-talet), skolastikens blomstringstid, inarbetades Aristoteles' tänkande i den kristna teologin och filosofin. Högskolatikens främsta företrädare var Albertus Magnus, Thomas av Aquino och Bonaventura. Denna tids främsta förtjänst var i vetenskapsteoretiskt avseende, och i forskningsfälten naturfilosofi, psykologi.
Senskolastiken (1300-talet) var en nedgångsperiod, då kristendomens roll alltmer började att ifrågasättas genom nominalismen (bl.a. William av Occam). Dessa sysslade med frågor gällande förhållandet kyrka-stat, och var av betydelse för den politiska filosofin. En efterblomstring upplevde skolastiken i Spanien under 1600-talet.
kategori:filosofi
kategori:Teologi
ja:スコラ学
ko:스콜라 철학
Grekiska
Grekiska (Ελληνικά) är ett indoeuropeiskt språk som talas av omkring 12 miljoner människor, främst i Grekland. Språket, i varianten demotisk grekiska (Δημοτική), är officiellt språk i Grekland och på Cypern, samt i EU. Det skrivs med det grekiska alfabetet.
Nygrekiska är den form av grekiska som används idag. Den är utvecklad direkt från koiné (i sin tur en utveckling av den klassiska attiska grekiskan), och är den moderna formen av det språk som talades i den grekiska världen under antiken (för klassisk grekiska se separat: klassisk grekiska).
Kategori:Grekiska
Kategori:Indoeuropeiska språk
Kategori:EU-språk
als:Griechische Sprache
ja:ギリシア語
ko:그리스어
ms:Bahasa Greek
simple:Greek language
th:ภาษากรีก
Medeltiden
Upplysningstiden
Tidsperiod mellan antiken och nyare tiden. Inom europeisk historia brukar man se medeltiden som perioden mellan Västroms och Östroms fall, det vill säga ungefär 500-talet (eller år 476) till 1500-talet (år 1453 då Konstantinopel föll i turkarnas händer).
Medeltiden delas ofta in i tidig medeltid (ca 500-900-talet), högmedeltiden (ca 1000-1300-talet) och senmedeltiden (ca 1300 och 1400-talet).
Under medeltiden blev den feodala prägeln mer markant genom adelsätternas jordägande och uppror eller släktfejder mellan kungahusen vilka utmynnade i slag och inbördeskrig. Dessutom växte skråsystemet fram, digerdöden härjade, kristendomen slog succesivt ut de gamla hedniska religionerna, lagar nedtecknades, kloster och universitet grundades.
Kyla, dåliga skördar och pesten gjorde att en tredjedel av Europas befolkning dog.
Eftervärldens bild av medeltiden
Renässansen, reformationen och ännu mer upplysningstiden betraktade medeltiden som "den mörka tiden" för att man i perioder ansett att delar av antikens högkultur försvann under medeltiden och inte återkom förrän i och med renässansens återupptäckt av en rad grekiska verk. Senare forskning (se t.ex. Michael Nordberg nedan) betonar att medeltiden är den period då grunderna för all senare europeisk samhällsutveckling lades. Det blir således bara den tidiga medeltidens första århundraden, mellan Västroms fall och Karl den store, som kan kallas "mörka" i och med att de lämnat efter sig få skriftliga källor och större byggnadsverk och all politisk maktutövning och organisation var geografiskt begränsad.
Den svenska medeltiden
Den svenska medeltiden räknas från omkring år 1060 (ynglingaättens utslocknande) till Gustav Vasas val till kung år 1523. Härefter följer Äldre vasatiden. Kulturellt sett kan man hävda att medeltiden varade från kristendomens införande (vilket skedde från 800-talet till 1100-talet) t.o.m. reformationen (som hade ett utdraget förlopp i Sverige från 1527 och nästan ett sekel framåt). Den svenska medeltiden motsvarar alltså ungefärligen den tid då katolicismen var den dominerande religionen.
För Sveriges historia under medeltiden, se vidare följande artiklar:
- Sverige under äldre medeltid (omkr. 1050-1250)
- Folkungatiden (1250-1389)
- Sverige under Kalmarunionen (1389-1521)
Se även
- Medeltidens filosofi
- Medeltidsgenealogi
- Medeltidens konst
- Medeltidsveckan på Gotland
- Stockholms Medeltidsmuseum
- SCA världsompännande medeltidsförening
Länkar
- [http://forum.skalman.nu/viewforum.php?f=24 Diskussioner om medeltiden på Skalman]
- [http://dmoz.org/World/Svenska/Vetenskap/Humaniora/Historia/Tidsperioder/Medeltiden/ medeltida länkar från ODP]
- [http://www.rollspel.nu/juneborg/Historia/ Juneborgs Medeltida Länkar]
- [http://www.middelalderfestival.dk Europeisk medeltidsfestival i Horsens]
- [http://www.formonline.se/kyrkor/index.html Medeltida konst]
- [http://www.jaixa-imaging.net Bilder från Medeltidsveckan i Visby]
- [http://www.historiska.se/histvarld/sok.htm Sök i Medeltidens ABC]
Litteratur
- Michael Nordberg: Den dynamiska medeltiden
- Nina Folin & Göran Tegnér (red.): Medeltidens ABC
Kategori:Medeltiden
Kategori:Historiska epoker
ja:中世
simple:Middle Ages
TeologiTeologi är läran om Gud och andra begrepp inom religionen. Den som ägnar sitt studium åt teologi kallas teolog. Här följer några exempel på viktiga teologiska begrepp och teman:
Begrepp som rör religionsstudier
- animism
- ateism
- agnosticism
- eskatologi
- kult
- monoteism
- panteism
- polyteism
- synkretism
- teodicéproblemet
- bibelskola
- befrielseteologi
- ecklesiologi
- ekumenik
- empati
- framgångsteologi
- frälsning
- försoning
- galaterbrevet
- Gudsbild
- helgelse
- kristologi
- medvetande och hjärna
- närhet
- liturgi
- sakrament
- syndabekännelse
- teologer
- tro
- Guds folk
- kabbalah
- Mishna
- shema
- Talmud
- Torah
- Tosefta
- dhikr
- hajj
- halal
- sharia
- sunna
- Kitab-i-Iqan
- Bayán
- progressiv uppenbarelse
Indelning av teologin
Den kristna teologin har traditionellt indelats i fyra huvuddelar:
- Systematisk teologi
- Biblisk teologi
- Historisk teologi
- Praktisk teologi
I samband med att teologin vid de svenska universiteten utvecklats från att ha varit ett konfessionellt kristet studium till ett allmänt, vetenskapligt studium av religion är denna indelning inte längre lika relevant.
Se även
- religionsvetenskap
Kategori:Teologi
TroTro är antagande att någonting är sant. Tro används även för att uttrycka en religiös övertygelse.
Tro inom Kristendomen
Tro är i kristen mening en övertygelse som baserar på en personlig upplevelse av Guds tilltal som en kallelse, uppenbarelse eller djupinsikt. Tro formuleras gärna i västerlandet som en trosbekännelse, som den apostoliska, nicenska eller atanasianska, som också kallas för ekumeniska bekännelser, därför att de formulerades av ekumeniska kyrkomöten som talade för hela kyrkan, innan splittringarnas tid började. Tro bygger dessutom på en lära, vilket betonas starkt sedan Augustinus tid, medan man i den östliga kyrkan betonade trons liv, som gestaltar sig i lovsång och liturgi.
Som framgått kan man tala om kristen tro i skilda betydelser:
- Tron, när man åsyftar dess innehåll, trosläran.
- Den personliga tron. Den attityd av tillit som en individ känner gentemot Gud.
Tron på Jesus Kristus (att man bekänner honom och att man bekänner sina synder) är det inom kristendomen avgörande för att få evigt liv.
Centralt för kristendomen är tron på att Gud kommer till mötes i Jesus Kristus. Därför visar sig tron i en tendens att söka kontakt med honom. Kristna uppfattar ofta tron som att den kommer och går, i en pendling mellan övertygelse och tvivel. Bönen till Jesus är ett trons livstecken, och avslöjar dess existens, även om känslan av övertygelse och visshet skulle lysa med sin frånvaro.
Ett nyckelställe för detta i Bibeln är då Johannes Döparen från sitt fängelse sände en fråga till Jesus. Johannes satt fängslad för att ha kritiserat makthavares lasciva leverne. I sin ensamhet kom han i tvivel om det han förut hade predikat. Han undrade om Jesus verkligen var den av profeterna utlovade Messias. Fastän det var Jesus som tvivlen gällde vände han sig ändå just till honom för att få hjälp i sina funderingar.
Kategori:Teologi
Kategori:Kristendom
KyrkofaderKyrkofader, auktoritativ representant för fornkyrkans lära. De mest kända kyrkofäderna är Clemens av Alexandria, Origenes, Tertullianus, Hieronymus, Ambrosius och Augustinus.
Enligt den katolska kyrkan förutsätter beteckningen, utom renlärighet, ett heligt liv.
Kategori:Kristendom
ko:카톨릭의 교부
GudEn gud är en övermäktig och intelligent ickemänsklig entitet, ofta transcendent, ofta med makt att överträda vad som vanligen anses som naturlagar, och som av de troende ofta anses ha spelat en större eller mindre roll i världens tillkomst. I flera monoteistiska religioner anses guden vara allsmäktig. Detta innebär att guden kan åstadkomma vad som helst. Tro på och dyrkan av en eller flera gudar har förekommit i samtliga kända kulturer. Den enda kända helt ateistiska statsbildningen hittills är Albanien under kommunismen.
När ordet skrivs med stor initialbokstav avses guden i den i sammanhanget aktuella monoteistiska religionen, särskilt när det gäller kristendom.
Muslimer använder beteckningen Allah, medan man i judendomen i allmänhet anser ordet Gud vara alltför heligt för att användas, varför man i stället använder beteckningen "Adonaj", hebreiska för "Herren".
Gud - med stor begynnelsebokstav - används också ibland av exempelvis filosofer som Platon om något slags enhetlig högsta makt som inte nämns med något specifikt gudanamn och inte förknippas med någon bestämd religion.
Typer av gudstro
- Monoteism är tron på en enda Gud. Exempel på monoteistiska religioner är kristendom, bahá'í, islam och judendom.
- Panteism är tron att Gud finns i allt som existerar eller där världsalltet är detsamma som gud. Panteism förekommer i indisk religion.
- Polyteism är tron att det finns flera gudar, som t.ex. i egyptisk, grekisk, romersk, sumerisk och fornnordisk religion.
- Deism är tron på en gud som skapat världen, men som inte påverkar den just nu.
- Ateism är avsaknad av gudstro.
Teorier om Guds existens och gudstrons uppkomst
Det finns en mängd teorier som dels försöker förklara varför människor i alla kulturer utvecklat en tro på någon form av gud men dessutom försöker belägga eller vederlägga denne guds existens. Sådana teorier är antingen religiösa, argument för guds existens brukar då ingå i teorin, eller endera historiska, psykologiska eller sociologiska. Dessa senare teorier brukar inte beröra frågan om gudarnas existens utan studerar framför allt individens och samhällets relation till deras gudsbild.
Några gudar och gudsnamn
- Agni
- Ahura Mazda
- Allah
- Amaterasu
- Amon
- Apollon
- Baal
- Brahma
- El
- Hachiman
- Inanna
- Jehova
- Jesus
- JHVH
- Jupiter
- Oden
- Ptah
- Quetzalcoatl
- Ra
- Sabazios
- Shang Di
- Shiva
- Tor
- Zeus
Se även
- Ateism
- Mytologi
- Religion
- Teism
- Teologi
- Teodicéproblemet
- Gudsbevis
Kategori:Teologi
ja:神
simple:God
MetafysikMetafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande (ontologi).
Det första genomarbetade metafysiska systemet anses vara Aristoteles "första filosofi". I det medeltida tänkandet hade metafysiken till uppgift att klargöra enheten mellan det immanenta och det transcendenta och sammanföll då i stor utsträckning med den naturliga teologin.
Kategori:Filosofi
ja:形而上学
ko:형이상학
SemantikSemantik (av grekiska semainein, "betyda", "beteckna") avser betydelse hos språkliga uttryck, till skillnad från syntax som avser sådana uttrycks struktur.
Semantik sorterar under lingvistiken, men används inom logik, och i förlängningen därmed inom matematik och datavetenskap, för att beskriva och hantera strukturen hos ett system.
Se även
- Filosofi
- Lingvistik
- Språk
- Semiotik
Kategori:Semantik
ja:意味論
ko:의미론
ms:Semantik
Pierre Abaelard
Pierre Abaelard, född 1079, död 21 april 1142, fransk medeltida filosof, en av skolastikens grundare.
Abaelard betonade bl.a. att sinnelaget är viktigt, då man skall bedöma en handling moraliskt och ansåg att arvsynden inte medför skuld hos den enskilda människan. I sin försoningslära lägger han vikt vid att Kristus genom kärleken omskapar människan. På grund av kontroversiella åsikter låg Abaelard en tid i konflikt med påven.
Mest berömd är hans brevväxling med sin elev och älskade Heloïse.
Abaelard
ja:ピエール・アベラール
ko:피에르 아벨라르
Aristoteles
Aristoteles (född 384, död 322 f.Kr.) var en grekisk filosof och naturforskare av stor betydelse för det medeltida västerlandets tänkande.
Aristoteles föddes i Stageira (Makedonien) på halvön Chalkidike, son till Nicomachus d.ä. och Festis av Illyrien. Traditionellt ansedd som lärjunge till Platon, som i sin tur anses vara lärjunge till Sokrates. Gift med Pythias.
Logik
Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som logikens ursprung, som vetenskap betraktat. Se syllogismer. Aristoteles tankar kom i stor grad att påverka den lärda medeltida världen.
Filosofi
Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser. Det betydde att människor också är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik.
Naturvetenskap
Aristoteles fysik var för sin tid mycket nyskapande och är ett vidare begrepp än det vi idag kallar fysik. Aristoteles definition av rörelse innefattar t.ex. nästa alla former av förändring, alltså även tillväxt, åldrande m.m. Världsalltet sades bestå av fem element och var indelat i åtta sfärer. Fyra av elementen finns i den innersta sfären, d.v.s. på, runt och i jorden. Dessa element är jord, luft, eld och vatten.
Jorden är tyngst och har en naturlig rörelse som strävar nedåt. Elden är lätt och har en naturlig rörelse som strävar uppåt. Vatten är "ganska tungt" och luft är "ganska lätt". Dessa båda rör sig normalt i sidled (som floder, havsvågor,vindar), utom i förhållande till varandra. Den innersta sfärens beståndsdelar är atomer som i sin tur är uppbyggda av de fyra elementen, en teori som tidigare framlagts av Demokritos. (En utveckling av den teorin ledde till slutsatsen att man genom att blanda olika ämnen i rätt proportioner skulle kunna få fram vilket annan ämne som helst - vilket i sin tur ledde till alkemin uppstod) De fyra elementen i den inre sfären sades ha en naturligt rätlinjig rörelse. Samtliga dessa element strävar efter att uppnå ett viloläge efter att de satts i rörelse. Vila är alltså enligt Aristoteles det naturliga tillståndet för all materia på jorden - en åsikt som hölls för sann i nästan 2000 år, tills Newton framlade sin teori om trögheten.
Himlakropparna antogs bestå av ett femte element, vars rörelse av naturen är cirkulär och som inte strävar efter att uppnå viloläge. Himlasfärerna är de skikt i vilka himlakropparna rör sig. I den innersta ligger månen, sedan följer solen och de på den tiden kända planeterna. I den yttersta sfären finns stjärnorna. Aristoteles trodde att jorden var ett klot, detta kom han fram till genom att han visste att månförmörkelser berodde på att jorden skymde månen för solljuset. Oavsett i vilken vinkel månen stod på himlen var skuggan alltid rund. Hade jorden varit en platt skiva eller haft någon annan form skulle denna form ha påverkat skuggans form vid vissa vinklar.
Poesi
Aristoteles poetik "Om diktkonsten" har varit av mycket stor betydelse för litteraturvetenskapen.
- Mellan 342 och 340 var han lärare till den unge Alexander.
- Tillbaka i Athen 335 grundade han en skola, Lyceum och antikens första bibliotek.
- Efter Pythias död levde han med Herpyllis
- Efter Alexander den stores död 323 härskade antimakedonska strömningar i Athen, varför Aristoteles flyttade till Chalcis.
- Död i Chalcis 322.
Aristoteles inflytande
Delar av Aristoteles skrifter, bl.a. Metafysiken, översattes till arabiska vid Al Mansurs hov i Bagdad. I det spanska kalifatet Cordoba stod dessa översättningar i centrum för framstående judiska och arabiska lärdes arbete, bland dem Maimonides, Avicenna och Averroës. Den ökande kunskapen om Aristoteles ledde till att ledande skolastiker under 1100- och 1200-talet förband hans spekulativa etik och logik med den kristna teologin. Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Johannes Duns Scotus utnyttjade alla Aristoteles filosofi men omvandlade den ibland, delvis under platonskt inflytande.
Barn (med Herpyllis)
- Nicomachus d.y.
Kategori:Grekiska filosofer
ja:アリストテレス
ko:아리스토텔레스
ms:Aristotle
simple:Aristotle
th:อริสโตเติล
Albertus Magnus (1352).]]
Albertus Magnus, eg. Albert, greve av Bollstädt, född 1206 i Lauingen an der Donau, död 15 november 1280 i Köln, tysk filosof, teolog och naturforskare. Biskop i Regensburg 1260-1262, dominikan. Utnämnd till kyrkolärare och helgon 1931, festdag 15 november.
Jämte Thomas av Aquino var Albertus den viktigaste representanten för den medeltida skolastiken. Han inträdde 1223 i dominikanorden och blev efter studier i Padua och Paris lärare i flera tyska städer, bl.a. Köln.
Albertus gjorde den första systematiska tolkningen av Aristoteles skrifter under medeltiden och sökte påvisa att det inte finns någon motsägelse mellan Aristoteles tänkande och kristen tro. Han var också en för sin tid framstående naturvetenskapsman.
Bibliografi (urval)
- De mineralibus et rebus metallicis (c:a 1260)
Extern länk
- [http://wikisource.org/wiki/Author:Albert_the_Great Wikisource]
Kategori:Tyska filosofer
Kategori:Teologer
Kategori:Helgonkategori:Kyrkolärare
ja:アルベルトゥス・マグヌス
Bonaventura
Bonaventura (Giovanni Fidanza di Bonaventura), född c:a 1217, död 15 juli 1274 under Andra Lyonkonciliet, franciskanmunk, kyrkolärare och helgon. Han var en av de stora skolastikerna om än inte så påverkad av Aristoteles som Thomas av Aquino och Albertus Magnus.
Biografi
Bonaventura, vilket är det vedertagna kyrkliga namnet för Johannes Fidanza, var en berömd skolastiker och mystiker ("doctor seraphicus"), som föddes omkring 1220 i Bagnorea i Kyrkostaten. Han inträdde, troligen 1238, i franciskanorden, och gjorde sig där snart bemärkt genom sin glödande iver såväl i studier som i religiöst asketiska strävanden. Omkring 1242 sändes han till Paris, och studerade där flera år, särskilt under sin ordens dittills mest berömde lärare, Alexander Halesius. Han utnämndes 1257 till franciskanordens general.
Det var en kritisk tid för orden, som upprevs av häftiga strider mellan en mildare och en strängare riktning angående tillämpningen av budet om den frivilliga fattigdomen. Bonaventura intog i denna strid en medlande ställning och vann genom det kraftiga sätt, varpå han ingrep mot ytterligheter på båda hållen, stort kyrkligt anseende och inflytande. 1273 utnämndes han till kardinal och biskop av Albano. 1274 deltog han på påvens uppdrag i det grekisk-romerska unionskonsiliet i Lyon och höll där ett verkningsfullt tal, men avled samma år.
Lyon
Bonaventura är till sin person, liksom många andra av medeltidens förnämste teologer, ett bevis på, hur långt från sanningen det är att påstå att skolastiken och mystiken skulle utgöra varandras uteslutande motsatser. Sällan ha de dock varit så innerligt förenade som hos honom. Just häri, mera än i någon större originalitet eller systematisk kraft, ligger hans teologiska betydelse. Av det skolastiska systemet har han i Centiloquium och Breviloquium givit två värdefulla sammanfattningar, och på mystikens metoder ha särskilt hans skrifter Itinerarius mentis ad Deum och Soliloquium varit av stort inflytande.
1482 helgonförklarades han.
Teologi och filosofi
Bonaventura tog delvis avstånd från Platons idélära, men utgick från densamma i sin åskådning; han varsamtidigt starkt influerad av aristoteliska tankegångar. Till skillnad från Platon menade Bonaventura att det var värdena som kom från Gud, och att idéerna var inlärda. Naturen såg han som en återspegling av Gud, men hans fullkomlighet kunde i olika grad manifesteras i den; människans uppgift var att dechifferera naturen för att förstå Guds mening och ordning. Guds avbild tolkade inte Bonaventura som en fysisk sådan, utan det var själen, och via tron och nåden borde människan söka moralen och kunskapen för att få förlåtelse för syndafallet och närma sig Gud. Den främsta företrädaren för Guds avbild var Kristus. I människans vandring mot Gud måste hon förstå att hon måste bli lik Kristus, vilket sker först genom skapelsen och sedan i dopet.
Bonaventura hade ett uttalat känslomässigt och mystiskt drag i sin åskådning, där han var under påverkan av Augustinus och dennes illuminationsteori. Bonaventura menade att vandringen mot Gud började med det medfödda förnuftet, och att dess fullkomlighet skedde i kraft av Guds ljus, i bönen. Dess högsta form var den mystiska upplevelsen av insikt i Guds väsen.
Teologin var för Bonaventura filosofins avslutning. Människan kan inte enligt Bonaventura förstå tingen om hon inte ser dem som exemplar av Gud, och med Guds hjälp förstår att värdera dem rätt.
Kategori:Helgon
Kategori:Teologer
ja:ボナヴェントゥラ
ko:보나벤투라
Wilhelm av OckhamWilhelm av Ockham (även William av Occam, ibland bara Occam), född cirka 1285 i byn Ockham i grevskapet Surrey i England, död cirka 1348, sannorlikt i München, var en engelsk franciskanermunk och filosof.
Utgångspunkten för hans tänkande är kritiken av den realistiska kunskapsteorin. Enligt Wilhelm av Ockham har allmänbegreppen ingen verklig existens utanför medvetandet och är bara tecken för tingen, inte tingen själva, se den så kallade universaliestriden. Denna nominalism förenade han med ett nytt intresse för det individuella och för den empiriska världen i allmänhet. Hans ståndpunkt innebar en avgörande vändpunkt i skolastikens historia. Han formulerade den princip om minsta möjliga antagande som går under beteckningen Ockhams rakkniv.
Ockham var den så kallade "nominalismens" huvudrepresentant, med hedersnamnen Venerabilis inceptor, Doctor singularis et invincibilis, Princeps et caput nominalium.
Han studerade i Oxford och ingick i franciskanorden, där han anslöt sig till observanternas strängare parti. Han var lärjunge till Johannes Duns Scotus (död 1308) och blev själv en framstående lärare i filosofi och teologi vid universitetet i Paris och därefter i Oxford. Där bekämpade han och vann över den rådande "realismen". 1322 uttalade han på ett ordenskonvent i Perugia en kraftig protest mot påven Johannes XXII:s välvilja mot ordens mindre stränga parti. På grund av detta blev han fängslad i Avignon, men lyckades fly. Han bannlystes 1328, och påven Klemens VI:s lyckades inte förmå honom till lydnad och underkastelse, trots förhandlingar.
Ockham ansåg att naturorsakerna, som frambringar tingen, omedelbart åstadkommer dem som individuella företeelser, varför en särskild individualiseringsprincip, som Duns Scotus hävdade finns, är helt överflödig. De föregående medeltidstänkarna hade i allmänhet tänkt sig sinnesförnimmelserna som någon sorts inre avbilder av tingen. Ockham bröt med denna syn och betraktade förnimmelserna och begreppen som endast tecken (termini) för de föremål som framkallar dem. Med hjälp av dessa tecken kommer vi inte åt tingens väsen. Men vi kan i tänkandet liksom räkna med dem såsom med ett slags lätthanterliga skiljemynt. Dessa tecken kan vart och ett för sig representera en mångfald individuella föremål och blir därigenom på sätt och vis något generellt. Men verkligheten i sig själv består endast av individer. Medan den föregående medeltidsfilosofin arbetade med endast abstrakta begrepp, antog Ockham även en intuitiv kunskap, inte bara i form av sinnesåskådning, utan också som ett vetande, som innebär omedelbar visshet och därigenom undgår det med slutledningar opererande abstrakta förståndets osäkerhet.
Denna uppfattning tillämpade han också i sin teologi. Guds existens kan enligt Ockhams syn varken omedelbart härledas ur hans begrepp, såsom Anselm av Canterbury försökt. Inte heller kan den bevisas kosmologiskt. Den enda kunskapskällan för vetandet om Gud är därför uppenbarelsen. Guds allmakt gör allting möjligt för honom. Denna föreställning om Guds allmakt utsträcker Ockham även till det moraliska området, och han förnekar därför att det finns något gott och rätt i sig självt. Hade det behagat Gud, så hade han kunnat dekretera, att det rätta varit en hänsynslös egoism. Endast uppenbarelsen, som lär oss känna hans vilja, definierar skillnaden mellan gott och ont.
Även om Ockhams lära fördömdes av universitetet i Paris 1340, omfattades den av en mängd lärjungar. Gabriel Biel (död 1495), "den siste skolastikern", sammanfattade Occams läror och utövade genom dem inflytande på Luther och Melanchthon, liksom å andra sidan Occam är att beteckna som en föregångare till den empiriska riktningen inom den nyare tidens engelska filosofi. Bland Occams många skrifter må nämnas Summa totius l logices, Super IV libros sententiarum subtilissimus quaestiones, Centiloquium theologicum och Dialogus in tres partes distinctus, hans kyrkopolitiska huvudverk, där han ger kejsaren rätt att avsätta påven och vänder sig mot påvens ofelbarhet, men även mot konsiliernas.
Kategori:Filosofer
ja:オッカムのウィリアム
ko:오컴의 윌리엄
1600-taletDenna artikel handlar om seklet 1600-talet, åren 1600-1699. För decenniet 1600-talet, åren 1600-1609, se 1600-talet (decennium).
----
Händelser
- Svenska kyrkan präglas av luthersk ortodoxi och allt starkare band till statsmakten.
- Trollformeln Hokus Pokus Filiokus är känd sedan detta århundrade.
- Under senare delen av detta århundrade införs inom armén benämningen bataljon, vilket var en ersättning för den äldre svenska benämningen skvadron
Sekel: 1500-talet - 1600-talet - 1700-talet
Decennier och år:
Kategori:Sekel
ja:17世紀
ko:17세기
Kategori:TeologiKategori:Religion
Kategori:Academica LillsjöbergLillsjöberg är en liten by sydväst om Tavelsjö, med omkring tio gårdar. En enskild grusväg går till byn från Kvarnfors.
Kategori:Umeå kommun
darmowe statystyki zasony video poker Pozycjonowanie Prague appartements
|
|
|
| :: RELATED NEWS :: |
Ruzsa Z. Imre
Ruzsa Z. Imre (Budapest, 1953. július 23.) magyar matematikus. Elsősorban számelmélettel foglalkozik.
1976-ban végzett az ELTE matematikus szakán.
Azóta a Magyar Tudományos Akadémia Matematikai Kutatóintézete (Rényi Matematikai Intézet) kutatója. A kitalált szereplők a Donald Kacsa univerzumban, Donald Kacsa három szinte egyforma unokaöccse (csak a ruhájuk színe alapján lehet megkülönböztetni őket). Ted Osborne és Al Taliaferro találta ki őket és először 1937. 1878. július 28. - ...) a szegedi – s általában: a vidéki – újságírás történetének egyik legjelentősebb lapja volt, s mint ilyen, a város közéletének évtizedeken keresztül egyik legfontosabb formálója. Indulásakor a főszerkesztő Enyedi Lukács, akit 1884-től főmunkatársa, Kulinyi Zsigmond követett. A politikai, g
|
Keresztény Múzeum
Az esztergomi Keresztény Múzeum Magyarország leggazdagabb egyházi gyűjteménye, amely a Prímási Palota második emeletén tekinthető meg. A múzeumot Simor János (1813–1891) esztergomi érsek, hercegprímás a
|
Korszakok
A történelmi korok és korszakok megalkotásának célja, hogy egységekre bontsa a történelmi időfolyamot és elnevezést adjon az egységeknek. A korszakokra bontás komplex probléma a történetírásban. A történelem folytatólagos, következésképpen minden felosztás önkényes. A dinamikusan átalakuló koroknak többnyire van megnevezhető átalakulási évük, ugyanakkor sokszor nem szükségszerű a változások időbeli lefolyása szerint felosztani a történelmet. Eltérő nemzetek és kultúrák különböző módon osztják fel a korokat. A korok elnevezései min
|
Egyenlítő
Az Egyenlítő a Föld leghosszabb szélességi köre (0 fok), a Föld forgástengelyére merőleges legnagyobb gömbi kör. Az Egyenlítő hossza kb 40075 km. Az Egyenlítő a Földet két egyenlő félgömbre, az északi és a déli féltekére osztja. Szerepel más földrajzi nevekben is, mint pl. Read More... |
Jobba Gabi
Jobba Gabi (Jobba Gabriella) (Szeged, 1947. március 27. – Budapest, 1983. augusztus 29.) színésznő.
A szegedi Ságvári Endre Gimnáziumban érettségizett 1964-ben. A Színház- és Filmművészeti Főiskolán 1969-ben szerzett okl
|
Ókor
Bevezetés
Az írott történelem terjedelme mintegy 5000–5500 év. Az első ismert írásos emlékek a valószínűleg legrégibb írásformával, az ékírással készültek i.e. 3500 körül. Ezt tekintjük az őskor végének és az ókor kezdetének. Ez a régészet korszakbeosztása szerint a frekvenciájú elektromágneses sugárzás (például látható fény vagy ultraibolya sugárzás) által egy anyag (leginkább fém) felszínéből elektronok kiváltása. Nincs el
|
Fotoelektromos jelenség
A fotoelektromos hatás (fotoeffektus, fényelektromos jelenség) a küszöbszintnél nagyobb frekvenciájú elektromágneses sugárzás (például látható fény vagy ultraibolya sugárzás) által egy anyag (leginkább fém) felszínéből elektronok kiváltása. Nincs el
|
|
