Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Slovenien

Slovenien

Slovenien är ett land i centrala Europa som gränsar till Italien, Österrike, Ungern och Kroatien. Landets huvudstad är Ljubljana.

Historia

Huvudartikel: Sloveniens historia Slovenien var en del av Romerska riket fram till Västroms sönderfall. De slaviska anfäderna till dagens slovener antas ha bosatt sig i området på 500-talet. Det slaviska hertigdömet Karantanien, den första proto-slovenska och den första stabila slaviska staten, grundades på 600-talet. År 745 förlorade Karantanien sin självständighet till förmån för Frankerriket och många slaver konverterade då till kristendomen. Runt år 1000 skrevs de freisingska skrifterna, som var de första slovenska och även de första slaviska skrifterna med det latinska alfabetet. Under medeltiden var dagens Slovenien delat främst mellan Venedig och Bayern. På 1300-talet kom det mesta av Slovenien att hamna under det habsburgska Österrike och förblev så ända fram till första världskriget slut och Österrike-Ungerns kollaps år 1918 då slovenerna ingick i Serbers, kroaters och sloveners kungadöme, som efter 1926 kom att bli känt som Jugoslavien. Efter andra världskriget återbildades Jugoslavien, efter en tid av tysk ockupation, som en socialistisk förbundsrepublik den 29 november 1945. Under Titos ledarskap bestod Jugoslaviens inre sammanhållning, men efter Titos död 1980 ökade splittringen mellan delstaterna. Slovenien genomförde under 1980-talet steg mot ökad demokrati och yttrandefrihet och blev det första land som bröt sig ur och förklarade sig självständigt från Jugoslavien, den 25 juni 1991. Efter att ha klarat sig lindrigt undan de jugoslaviska krigen kunde Slovenien snabbt närma sig EU ekonomiskt och politiskt. Landet gick med i NATO den 29 mars 2004 och blev medlem av den europeiska unionen den 1 maj samma år.

Politik

Huvudartikel: Sloveniens politik Slovenien är en parlamentarisk republik. Statschef är presidenten, som väljs i allmänna val vart femte år. Den verkställande makten innehas av premiärministern och ministerrådet (regeringen), vilka väljs av parlamentet. Slovenien har ett tvåkammarparlament som består av Nationalförsamlingen (Državni zbor) och Nationalrådet (Državni svet). Nationalförsamlingen har 90 ledamöter som väljs i allmänna direkta val i en kombination av majoritetsval och proportionella val. Två platser är reserverade för den ungerska och den italienska minoriteten. Nationalrådet har 40 indirekt valda ledamöter som representerar samhällsgrupper, ekonomiska grupper, yrkesgrupper och lokala intressegrupper. De väljs vart femte år av en elektorsförsamling. Nationalrådet har begränsad makt och är mestadels ett rådgivande organ. Slovenien är medlem av EU och NATO.

Geografi

Slovenien har en omväxlande natur med både alplandskap och kort medelhavskust mot Adriatiska havet. Landets högsta punkt är Triglav på 2 864 meter över havet, landets medelhöjd över havet är 557 meter. Ungefär halva landets yta (10 124 km²) är täckt av skog, vilket gör Slovenien till Europas tredje skogstätaste land efter Finland och Sverige. Rester av de uråldriga skogarna kan fortfarande hittas, den största finns i Kočevjeområdet. 5593 km² av landet täcks av gräsmarker, och 2471 km² täcks av fält och gårdar. Landet har medelhavsklimat vid kusterna, alpint klimat i bergen och kontinentalt klimat med milda till varma somrar och kalla vintrar i platåerna och dalarna i öst. Medeltemperaturen är -2°C i januari och 21°C i juli. Medelnederbörden är 1000 mm vid kusten, upp till 3500 mm i Alperna, 800 mm i sydöst och 1400 mm i centrala delarna av landet. Kočevje

Städer i Slovenien


- Ljubljana (huvudstad)
- Maribor
- Celje
- Kranj
- Koper (hamnstad)
- Nova Gorica Populära turistmål är Ljubljana, Koper, Lipica, Postojna, Kranjska Gora och Maribor.

Floder i Slovenien


- Drava
- Isonzo
- Mura
- Sava

Demografi

Huvudartikel: Sloveniens demografi Sloveniens består av de etniska grupperna slovener (89%), kroater, serber, bosniaker och andra gamla jugoslaviska etniciteter (10%), samt etniska ungerska och italienska minoriteter (0,5%). Den förväntade medellivslängden låg 2000 på 71,8 år för män och 79,5 år för kvinnor. Slovenien har en befolkningstäthet på 95 invånare per kvadratkilometer, vilket är lågt för Europa. Ungefär 50% av befolkningen bor i städer, och resten på landsbygden. Officiellt språk är slovenska, som är ett språk i den sydslaviska språkfamiljen. Ungerska och italienska är också officiella språk i de språkblandade regionerna nära ungerska och italienska gränsen.

Ekonomi

Av de forna delrepublikerna i Jugoslavien är Slovenien den som klarat övergången till marknadsekonomi bäst. Med 21 567 USA-dollar har Slovenien den högsta BNP:n per capita av de 10 länder som blev EU-medlemmar 2004. Landet har relativt hög inflation (3,6% 2004) jämfört med EU-genomsnittet, men inflationen väntas sjunka under 2005 till 2,5%. Sloveniens ekonomi växte kraftigt 2004. med 4,6%, efter en relativt långsam tillväxt under 2003. I det stora hela har landet god ekonomi, men mycket återstår att göra i områdena privatisering och reformering av kapitalmarknaden. Under 2000 skedde privatiseringar i bank-, tele- och kommunikationssektorerna. Begränsningarna för utländska investeringar avskaffas långsamt, och utländska direktinvesteringar väntas öka under de kommande två åren. Slovenien kan anses som ett av mest ekonomiskt framskridna av EU:s nya medlemsländer.

Industri

Slovenien har en stor turistnäring. Sloveniens industri består dessutom av det kända skidmärket Elan och husvagnstillverkaren Adria Mobil.

Extern länk


- [http://www.mojaslovenija.si/SLOIndex.htm 3D photos of Slovenian landmarks] Kategori:Europas länder Kategori:Slovenien Kategori:Balkan als:Slowenien fiu-vro:Sloveeniä ja:スロベニア ko:슬로베니아 ms:Slovenia th:ประเทศสโลวีเนีย zh-min-nan:Slovenia

Öland

Öland är ett landskap i Götaland i södra Sverige. Öland, som är Sveriges minsta landskap, är en ö i Östersjön och gränsar i väster till Småland via Kalmarsund, förbundet till fastlandet med Ölandsbron. Landskapet har ca 13 600 kända fornlämningar. Södra Öland domineras av slätten Stora Alvaret. Öland är indelat i två kommuner, Mörbylånga och Borgholm.

Tätorter på Öland


- Algutsrum
- Arontorp
- Björkviken
- Borgholm
- Degerhamn
- Färjestaden
- Grönhögen
- Gårdby
- Kastlösa
- Köpingsvik
- Löttorp
- Mörbylånga
- Norra Möckleby
- Rälla
- Skogsby
- Vickleby

Indelning

Öland är en del av Kalmar län och Växjö stift och delas upp i två kommuner: Mörbylånga kommun och Borgholms kommun. Kyrkligt delas ön upp i två kontrakt (Ölands norra kontrakt och Ölands södra kontrakt), två samfälligheter, åtta pastorat och 25 församlingar.

Kultur och sevärdheter

Varje år sedan 1980 utses årets ölänning som sedan får emotta priset ur konungens hand. Många imponerande fornminnen på Öland, som t ex runstenar, härstammar från vikingatiden. I Böda finns en stor dansanläggning för bl a square dance som drar till sig dansare från hela världen. Flest besökare under de veckolånga danskurserna kommer från Sverige, Danmark, Tyskland, England, men även från Amerika, Japan och många andra länder.

Natur

Berggrunden på Öland är till största delen uppbygd kalksten som avlagrades under ordovicium. Denna kalksten är flitigt använd som byggnadssten i hela landet. På de västra delarna av ön finns det avlagringar ifrån kambrium, främst genom sk alunskiffer. Det är den kalkrika berggrunden som har gett upphov till den rika flora av bland annat orkidéer som finns på ön.

Extern länk


- [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Oland/index.html Lyssna till några av Ölands dialekter] Kategori:Svenska öar Kategori:Öland Kategori:Sveriges landskap Kategori:Öar i Östersjön

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.

Landformer

Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.

Floder

Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.

Berg

Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar

Den största sjön är Ladoga.

Öar

Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.

Klimat

Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.

Natur

Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.

Demografi

Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.

Språk

Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.

Religion

Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.

Politik

Huvudartikel: Politik i Europa

Europeiska politiska organisationer

I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.

Stater

EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.

Områden med särskild status

Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)

Organisationer


- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:EuropaKategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

Österrike

Österrike är en förbundsrepublik i Centraleuropa, som gränsar till Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Italien, Schweiz och Liechtenstein. Huvudstaden heter Wien. Andra viktiga städer är Graz, Innsbruck, Linz, Salzburg.

Historia

Huvudartikel: Österrikes historia Landet grundades som bayrisk gränsmark (markgrevskap) kring 800 och fick senare namnet Ostarrichi (966). Det upphöjdes på 1100-talet till hertigdöme och blev en viktig maktfaktor i det tysk-romerska riket till dess upplösning 1806. Därefter var Österrike huvudlandet i det stora multietniska habsburgska väldet. Österrike (men inte de ungerska, kroatiska, dalmatinska och italienska delarna av väldet) var också medlem av det Tyska förbundet fram till 1866, när kriget med Preussen ledde till Österrikes utträde. Efter mångåriga krav från magyarerna om ökat självstyre bildades 1867 den Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Efter dubbelmonarkins nederlag i det första världskriget, och dess upplösning i fredsfördraget från St. Germain, bildades flera nya nationalstater och, efter misslyckade försök att ansluta sig till Tyskland, bildades därefter den första republiken Österrike, omfattade den större delen av Österrike-Ungerns tysktalande områden. Inre politiska splittringar och strider mynnade i en kristligt-konservativ diktatur 1934, som i sin tur föll, när tyska trupper marscherade in i Österrike i mars 1938 och Österrike införlivades med det Tredje riket under namnet Ostmark. Efter Tysklands nederlag i det andra världskriget besattes Österrike av de fyra segermakterna och den österrikiska republiken återupprättades. Vid Potsdamkonferensen 1945 ställdes landet under en ockupationsförvaltning. Ockupationsmakterna lämnade Österrike först 1955 efter att ha skrivit under ett statsfördrag som återställde landets suveränitet. Österrike förband sig till ständig neutralitet (grundlag från 1955) och förpliktade sig att inte gå med på en återförening med Tyskland. Först efter sammanbrottet av östblocket och det kalla krigets slut blev det möjligt för Österrike att delta i det europeiska integritetsarbetet. Efter en folkomröstning 1994 blev Österrike medlem i den Europeiska unionen (EU) 1995 och den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) 1999.

Politik

Österrike är en parlamentarisk-demokratisk förbundsrepublik. Statschef är förbundspresidenten, som väljs av folket vart sjätte år. Förbundspresidentens viktigaste politiska uppgift är att utnämna förbundskanslern (regeringschefen) och regeringen. Österrikes parlament består av två kammare: nationalrådet och förbundsrådet.
- Nationalrådet är den lagstiftande parlamentskammaren. Den väljs av folket för en mandatperiod på fyra år och har 183 ledamöter. Fyra partier är för nuvarande invalda i nationalrådet: Österrikes socialdemokratiska parti (Sozialdemokratische Partei Österreichs, SPÖ), De gröna (Die Grünen), det kristdemokratiska Österrikiska folkpartiet (Österreichische Volkspartei, ÖVP) och Österrikes frihetliga parti (Freiheitliche Partei Österreichs, FPÖ), ett högerpopulistiskt parti. I början av 2005 bröt de flesta FPÖ-ledamöterna och alla deras ministrar sig ut ur partiet och grundade Alliansen för Österrikes framtid (Bündnis Zukunft Österreich, BZÖ).
- Förbundsrådet representerar de nio förbundsstaterna. Deras 64 ledamöter väljs av de nio förbundsstatsparlamenten för samma mandatperiod som gäller för de själva. Förbundsrådet har vetorätt inom lagstiftningen, som dock kan röstas ner av nationalrådet genom ett så kallad tröghetsbeslut (Beharrungsbeschluss). Förbundsrådet spelar därför i praktiken ingen roll. Österrikes regering utnämns av förbundspresidenten. Den består av förbundskanslern och ministrarna. Den nuvarande regeringen är en borgerlig koalitionsregering bestående av det Österrikiska Folkpartiet (ÖVP) och Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ). Österrike är en federal republik med nio förbundsstater (Bundesland). Varje förbundsstat har egen författning, folkförsamling och regering. De folkvalda delstatsparlamenten kallas för Landtag och har rätten att lagstifta inom sitt kompetensområde. Lantdagen väljer regeringschefen, landshövdingen (Landeshauptmann/Landeshauptfrau). Den regionala förvaltningen handhas av förbundsstaterna, vilka i sin tur är indelade i kommuner som styrs av folkvalda församlingar. En administrativ mellannivå mellan kommuner och delstatsförvaltningen utgör häraden (Bezirk). right

Österrikes nio förbundsstater - och deras huvudstäder

#Burgenland - Eisenstadt #Kärnten - Klagenfurt #Niederösterreich - St Pölten #Oberösterreich - Linz #Salzburg - Salzburg #Steiermark - Graz #Tirol - Innsbruck #Vorarlberg - Bregenz #Wien - Wien

Geografi

Österrike består av fem landskapsregioner. Den största delen av Österrike upptas av Östalperna (63% av ytan) som sträcker sig från gränssjön Bodensee fram till staden Wien i öster. I Alperna ligger Österrikes högsta topp (Großglockner, 3 797 m ö.h.). Norr om Alperna bildar Donaufloden gränsen till utlöparna av det Böhmiska massivet (10%) och Karpaterna (11,3%). Wien ligger i Wien-sänkan (4,4%) och söder och öster om Wien utbreder sig en låglandsregion som tillhör det ungerska låglandet (11,3%). Österrikes viktigaste flod är Donaufloden, som avvattnar Alperna genom bifloderna Lech, Inn och dess biflod Salzach, Enns, Drau och dess biflod Mur m m. I Österrike kan man urskilja tre klimatzoner. De östra delarna är präglade av det kontinentala pannoniska klimatet (medeltemperatur i juli oftast över 19°C, årsnederbörden i regel under 800 mm), de inre Alpområdena har ett alpint klimat (mycket nederbörd, permanent snötäcke över 3 000 m ö.h., korta somrar, långa vintrar) och resten av landet präglas av det milda och fuktiga medeleuropeiska övergångsklimatet med medeltemperaturer i juli mellan 14 °C och 19 °C och upp till 2000 mm årsnederbörd beroende på region. En speciell företeelse i Alperna är den varma och torra föhnvinden, en fallvind, som påverkar människor negativt.

Karta

föhnvind Det här är en karta över Österrike!

Befolkning

I Österrike bor 8 067 300 människor, varav 708 700 utländska medborgare (8,8%) (2002). Drygt 40% av befolkningnen bor i och kring staden Wien, ytterligare 30% i områdena norr och söder om Alperna, medan Alpområdet är glesbefolkat. Österrikes storstäder är Wien (2005: 1 626 440 inv.), Graz (2001: 226 244 inv.), Linz (2001: 183 504 inv.), Salzburg (2001: 142 662 inv.) och Innsbruck (2001: 113 392 inv.). Österrikes befolkning är huvudsakligen tyskspråkig. Standardspråket i Österrike skiljer sig i viss mån från det förbundstyska, framför allt inom ordförrådet som innehåller över 1000 s.k. austriacismer. I Österrike finns sex erkända språkminoriteter vars rättigheter är reglerade i statsfördraget från 1955 och senare lagar. De största grupperna utgörs av den slovensktalande minoriteten om 30 000-50 000 personer i delstaten Kärnten och en lika stor kroatisktalande minoritetsgrupp i Burgenland. I Burgenland bor också en ungersktalande minoritetsgrupp samt Roma och Sinti. I Wien och Niederösterreich finns det tjeckisk- och slovakisktalande minoritetsgrupper. 78% av österrikarna tillhör den romersk-katolska kyrkan, 5% de evangeliska kyrkorna (huvudsakligen den lutherska), 4,5% tillhör andra samfund och 9% betecknar sig som religionslösa.

Sociala förhållanden

Dagens Österrike är en modern socialstat. Första ansatser till en socialpolitik gjordes redan i den Österrikisk-ungerska monarkin mellan 1860 och 1890, men de första större sociala reformerna genomfördes under den sociala och politiska revolutionen (första republiken) efter första världskriget. Reformprogrammet avstannade efter några år p g a de hårda politiska striderna och de ekonomiska problemen. Samarbetsandan och samförståndet mellan arbetsgivare och fackföreningar i den andra republiken efter andra världskriget ledde slutligen till utvecklingen av ett omfattande offentligt välfärdssystem. Grundpelaren är socialförsäkringen som alla arbetstagare och deras anhöriga omfattas av. Den består av sjuk-, olycksfall-, arbetslöshets- och ålderspensionsförsäkringen. Därutöver finns det olika former av familjestöd och annat socialt understöd.

Föräldraförsäkring och barnomsorg

Modern ha rätt till ledighet från 8 veckor före födseln till 8 veckor efter födseln. Därefter får föräldrarna föräldrapenning tills barnet fyller två år, varav sex månader är knutna till varje förälder. Tas andra årets föräldraförsäkring ut på deltid, så kan man förlänga föräldraledigheten tills barnet fyller tre år. Den offentliga barnomsorgen (som för övrigt är ett frivilligt kommunalt åtagande) inskränker sig till deltidsförskola (Kindergarten) från tre års ålder. Yngre barn och de som önskar heltidsbarnomsorg är hänvisade till dagmammor och privata inrättningar som dominerar barnomsorgen. I Österrike får familjerna barnbidrag (Familienbeihilfe). Det betalas ut tills barnet fyllt 19 år eller tills det avslutat utbildningen, men högst till 25 års ålder, d v s så länge föräldrarna är underhållsskyldiga.

Utbildning

Barnen börjar den 4-åriga folkskolan (Volksschule) i sexårsåldern. Efter de fyra gemensamma åren ställs de (eller snarare deras föräldrar) inför valet att fortsätta 4 år i Hauptschule, en förlängning av folksksolan, (ca 2/3 av eleverna) eller gå till det 8-åriga gymnasiet (1/3 av eleverna). Ca 1/3 av eleverna på gymnasieskolan byter efter de första fyra åren till en 5-årig yrkesförberedande gymnasieskola, medan 2/3 fortsätter på det allmänna gymnasiets högre stadium som förbereder för högre studier. Absolventerna av Hauptschule går antingen vidare till en lärlingsutbildning vid företag med en dag yrkesskola (Berufsschule) i veckan eller till kortare yrkesutbildningar i skolform. Ett byte mellan skoltyperna är möjligt men sällsynt. Den gymnasiala avgångsexamen Matura ger generell behörighet för tillträde till universitetsstudier. Uppfylls de centralt reglerade särskilda behörighetskraven för ämnet, så ger den också rätt till en studieplats i den valda utbildningen och på det valda universitetet (med undantag för konstnärliga utbildningar). Det finns 19 universitet i Österrike. Studierna avslutas efter lägst fyra år med magisterexamen eller efter ytterligare studier med doktorsexamen. Det finns ochså kortare studier (minst tre år) som leder till bakkelaureusexamen. Sedan 1994 finns det fackhögskolor (Fachhochschulen) i Österrike vilka erbjuder kortare och mer praktikorienterade utbildningar.

Arbetsmarknad

2003 hade omkring 49% av den österrikiska befolkningen (77% av befolkningen i åldrarna 15-59 år) ett förvärsarbete. 45% av alla förvärvsarbetande var kvinnor; av dem arbetade mer än 37% deltid (men bara 4% av männen). Anställningen är reglerad genom lagstiftning och kollektivavtal. Genom lagstiftning regleras t ex normalarbetstid (högst 40 timmar/vecka), minimisemester (5 eller 6 veckor beroende på antal arbetade år), uppsägning och avgångsvederlag. I kollektivavtal regleras anställningsförhållanden och löner. En österrikisk arbetstagare har rätt till 14 månadslöner/år. Avtalspartner på arbetsgivarsidan är die Bundeskammer der gewerblichen Wirtschaft (ungefär 'Förbundsekonomikammaren'), där alla företag är tvångsanslutna. På arbetstagarsidan finns centralorganisationen Österreichischer Gewerkschaftsbund (ÖGB) (’Österrikiska fackföreningsförbundet’), som omfattar arbetare och tjänstemän i såväl privat som offentlig tjänst. Därutöver är alla arbetstagare obligatoriskt anslutna till Kammer für Arbeiter und Angestellte (’Arbetarekammaren’). Även andra självständiga yrkesgrupper har obligatorisk medlemskap i olika kammare, såsom bönderna i Landwirtschaftskammer (’Lantbrukskammaren’), advokater i Rechtsanwaltskammer (’Advokatkammaren’) m m. Vid arbetslöshet har man rätt till arbetslöshetsersättning under 20 till 52 veckor beroende på antal arbetade år och ålder. Den skattefria a-kassan motsvarar ungefär 55% av nettoinkomsten (arbetsinkomst efter skatt), men uppgår till högst 36,84 euro/kalenderdag (2003). Efter den här tiden kan man söka nödhjälp (Notstandshilfe) om hushållsinkomsterna (d v s inkomsterna av make/maka eller sambo) inte överstiger en viss gräns. 2003 var arbetslösheten i Österrike 4,2%. Kategori:Europas länder Kategori:Kustlösa stater Kategori:Österrike als:Österreich fiu-vro:Austria ja:オーストリア ko:오스트리아 ms:Austria simple:Austria th:ประเทศออสเตรีย zh-min-nan:Tang-kok

Kroatien

Kroatien (kroatiska: Hrvatska) är en republik på nordvästra Balkanhalvön i sydöstra Europa. Kroatien gränsar till Serbien och Montenegro, Bosnien och Hercegovina, Slovenien och Ungern. Kroatiens huvudstad är Zagreb.

Historia

Huvudartikel: Kroatiens historia Kroaterna är ett slaviskttalande folk som bodde i det område som idag kallas Galizien (i Ukraina och Polen). Därifrån migrerade de under 600-talet längre söderut till dagens Kroatien. Kroaternas första konung var Tomislav I runt 900-talet. Under östromersk och senare frankisk överhöghet blev Kroatien ett av de mäktigaste kungadömena i regionen, men år 1102 avslutades en inre maktkamp, som pågått i ett århundrade, och kroaterna satte sig under ungersk överhöghet. Under mitten av 1400-talet blev det ungerska riket kraftigt påverkat av den osmanska expansionen, och stora delar av dåtidens Bosnien och Hercegovina föll till osmanerna. Under samma tid blev Dalmatien venetiansk. Dubrovnik var en stadsstat som först var bysantinsk och venetiansk, men blev senare en oberoende stat vid namn republiken Dubrovnik, även om den var satt under sina grannländernas överhöghet. Slaget vid Mohács år 1526 tvingade det kroatiska parlamentet att bjuda in habsburgarna under Ferdinand I att överta kontrollen över Kroatien. Det habsburgska styret ledde så småningom till att osmanerna betvingades och på 1700-talet var det mesta av Kroatien utom osmansk kontroll och habsburgarna gavs Istrien, Dalmatien och Dubrovnik mellan 1797 och 1815. Efter första världskriget och Österrike–Ungerns fall uppgick Kroatien i det som 1928 skulle bli Jugoslavien. Under andra världskriget invaderades Jugoslavien och Kroatien blev en fascistisk marionettstat. Efter krigets slut blev Jugoslavien en socialistisk, federativ stat under Josip Broz Titos diktatoriska ledarskap. Kroatien var tillsammans med Slovenien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro och Makedonien en av delrepublikerna i federationen Jugoslavien fram till 1991 då landet lämnade federationen. År 1991 förklarade sig Kroatien självständigt från Jugoslavien, men inte förrän efter ett blodigt inbördeskrig med den jugoslaviska armén och serbiska separatister som varade i fem år. Mellan 1992 och 1995 deltog kroatiska styrkor även i kriget i Bosnien–Hercegovina. År 1995 slöts fredsavtalet i Dayton. Inte förrän 1998 införlivades de separatistiska områdena med Kroatien och då som FN-mandat. Kroatien är sedan 2000 medlem i Partnerskap för fred (PFF), och aspirerar till medlemskap i Nato sedan 2002. År 2003 sökte Kroatien medlemskap i Europeiska unionen (EU). Landet beviljades status som kandidatland 2004, och har därmed gjort flera reformer för att anpassa sin ekonomi till EU:s. Det råder dock oklarheter och tveksamhet från EU om att vidareutveckla kandidaturen mot ett eventuellt fullt medlemskap. Detta beror bland annat på att Kroatien enligt EU har visat viss ovilja mot att utlämna personer som anses vara krigsförbrytare under krigen från 1990-talet.

Politik

Huvudartikel: Kroatiens politik Enligt författningen från 1990 är Kroatien en parlamentarisk demokrati. Kroatiens president är statschef och överbefälhavare, och väljs på fem år. Presidenten utser premiärminstern med parlamentets godkännande och har även visst inflytande över utrikespolitik. Kroatiens parlament (sabor) består av en kammare med 160 ledamöter valda på fyra år. Parlamentet sammanträder 15 januari till 15 juli samt mellan 15 september och 15 december. Regeringen (vlada), som leds av premiärministern, består av 2 vice premiärministrar och 14 ministrar. Rättsystemet är tredelat, med en högsta domstol samt länsdomstolar och kommundomstolar.

Geografi

15 december Huvudartikel: Kroatiens geografi Kroatien ligger mellan centrala, södra och östra Europa. Landet har en ganska egendomlig form som nästan återspeglar en halvmåne eller hästsko och som gör att Kroatien gränsar till många länder: Slovenien, Ungern, Serbien, Bosnien och Hercegovina och Montenegro samt maritimt mot Italien. Landet delas i två delar av Bosnien–Hercegovinas lilla kuststräcka runt Neum. I landets norra och nordöstra del domineras terrängen av fält, sjöar och åsar. I Lika och Gordski Kotar domineras landskapet av tätt skogbeklädda berg. Den smala adriatiska kustremsan (Istrien och Dalmatien) är mestdels bergig. Kroatien har en blanding av klimat. I nord och öst är det kontinentalt, vid kusten medelhavsklimat och i landets sydcentrala delar rådar höglandsklimat. Det högsta berget är Dinara på 1 830 meter över havet och den största sjön är Kozje. Den längsta floden är Donau. Städer i Kroatien inkluderar Zagreb, Split, Rijeka, Osijek, Zadar, Slavonski Brod, Pula, Karlovac, Dubrovnik, Varaždin, Sisak, Šibenik, Vinkovci, Vukovar, Đakovo, Knin, Rovinj, Opatija och Hum.

Ekonomi

Huvudartikel: Kroatiens ekonomi Turism är en viktig del av näringslivet. Kroatiens utrikeshandel är inriktad på EU, och därför påverkas landets ekonomi av trender i länder som Tyskland och Italien. Landets BNP per capita uppskattades (köpkraftsjusterad) 2004 till cirka 11 000 USA-dollar. Kroatien är, näst Slovenien, det mest välmående landet av staterna som en gång utgjorde Jugoslavien. I slutet av 1980-talet började i och med kommunismens fall en ekonomisk övergång. Kroatien hade ett fördelaktigt läge men skadades svårt av avindustrialiering och krig. De största problemen för landet är idag stor arbetslöshet och långsamma reformer. Speciellt svåra faktorer är rättssystemet och den allmänna administrationen som båda är föråldrade och ineffektiva. Landet har haft en snabbare tillväxt på senare år och förbereder sig för att söka medlemskap i EU. Flera steg har redan tagits för att göra Kroatiens ekonomi mer snarlik EU:s och man väntar att detta inom en snar framtid ska leda till ökad aktivitet i ekonomin.

Demografi

Huvudartikel: Kroatiens demografi Kroatiska är officiellt språk och modersmål för majoriteten av landets befolkning. Det är ett slaviskt språk som använder sig av det latinska alfabetet. Andra språk talas av mindre än fem procent av befolkningen. Kroatiens befolkningsmängd har stagnerat under det senaste decenniet. Kriget som varade mellan 1991 och 1995 bidrog främst till detta, dels genom att folk blev dödade i strid, dels genom att landet genomlevde en stor emigration. Landets naturliga befolkningsökning är noll eller negativ och ligger på ungefär ±1 %. Den förväntade livslängden ligger på runt 75 år, och andelen läskunniga är 98,5 %. Befolkningens medelålder är 38,9 år. Kroatien befolkas främst av kroater (89,6 %). De största minoritetsgrupperna är serber (4,5 %) (innan jugoslaviska krigen utgjorde serberna 13 %; det uppskattas att upp till 300 000 flydde till Serbien), bosniaker (0,5 %) och magyarer (0,4 %). Den främsta religionen är romersk katolicism (87,8 %), minoritetsreligioner är främst ortodox kristendom (4,4 %), islam (1,3 %) och protestantism (0,3 %). Övriga utgör 6,2 %.

Kultur

Kroatiens kultur baseras på en tretton århundraden lång historia, under vilken landet lyckats förvärva många monument och städer, vilka har gett ett stort antal utstående individer. Landet huserar också sex världsarv och åtta nationalparker. Tre nobelpristagare har kommit från Kroatien, plus ett stort antal uppfinnare. Några av de första reservoarpennorna kom från Kroatien. Halskläder har starka band till Kroatien, då slipsen (kravata) uppfanns här. Landet har också en lång tradition av musiker, artister och författare, liksom en mycket varierad matkultur.

Utbildning

Den allmäna skolplikten gäller från 7 till 15 år. Kroatien har fyra universitet, fördelade på städerna Zagreb, Rijeka, Osijek och Split.

Turism

Populära turistmål är Zagreb, Rijeka, Sibenik, Vodice, Makarska, Split och den medeltida staden Dubrovnik. Den mest besökta delen är Dalmatien, som utgör den södra delen av Kroatiens kust mot Adriatiska havet. Vid kusten finns också många välbesökta öar, bland annat Krk, Kroatiens största ö, samt nationalparken Kornati. Även Istrien är välbesökt, till exempel den romerska Amfiteatern i Pula och de pittoreska städerna Rovinj och Poreč. I Istrien finns även världens minsta stad, Hum, med bara 17 invånare. Kusten var populär bland turister fram till 1980-talet men under den första delen av 1990-talet var det inga turister som sökte sig till Kroatien då krig pågick. Efter fredsavtalet i Dayton 1995 har turismen återvänt och blomstrat under första hälften av 2000-talet.
- Lista över Kroatiens nationalparker Lista över Kroatiens nationalparker Lista över Kroatiens nationalparker] Kategori:Kroatien Kategori:Europas länder Kategori:Balkan fiu-vro:Horvaatia ja:クロアチア ko:크로아티아 th:ประเทศโครเอเชีย zh-min-nan:Hrvatska

Ljubljana

Ljubljana (på tyska Laibach) är huvudstaden och den största staden i Slovenien, belägen där Ljubljanica rinner ut i Sava i kommunen Ljubljana, med 265 881 invånare (2002).

Historia

Ljubljana Staden fick sitt namn 1144. 1220 fick den en stadslag. 1821 var den värd för Ljubljanas kongress. 1693 grundades Academia operosorum Labacensis. Staden låg fram tills Österrike-Ungern gick under 1918 i Österrike, under Habsburgarnas inflytande. Under 1800-talet började en slavisk rörelse bildas för att möta de ökade tyskhetskraven i Ljubljana/Laibach. Prästerna fick en nyckelroll när det gällde att förvalta det slovenska arvet från att helt gå under i den österrikiska kulturkretsen. 1895 drabbades staden av en allvarlig jordbävning som förstörde hela stadskärnan. Österrikiska arkitekter bygger upp staden i tidens nya stil, art deco och i barockinspirerade byggnader som präglar stadskärnan än idag. Det var dock arkitekten Jože Plečnik som kom att sätta störst avtryck i det nya Ljubljana när han lät rita flera av stadens mest kända byggnader under mellankrigstiden som Ljubljanas universitet m.m. Efter första världskriget blev Ljubljana en del av den nya slaviska staten Jugoslavien och tyskarna fördrevs. Tidigare hade Ljubljana räknats som en del av Österrikes kärnland och var en viktig järnvägsknutpunkt längs järnvägslinjen Wien - Trieste, men fick nu finna sig i att ligga i periferin om än att staden blev centrum för den slovenska och nya jugoslaviska kulturen. Staden införlivades i det tyska riket under andra världskriget 1941. Tyskarna såg framför sig att låta tyska bosättare få "livsrum" i norra delarna av Slovenien på slovenernas bekostnad. Efter befrielsen 1945 vidtog ett omfattande återuppbyggnadsarbete och staden blev snart en av Jugoslaviens rikaste städer per capita. Slovenerna var dock mest avogt inställda till den jugoslaviska federationen eftersom man menade att man var missgynnade av det utjämningssystem som fanns där rikare delar av landet tvingades betala till fattigare delar av Jugoslavien. Efter att den jugoslaviska federationen börjat knaka, först efter Titos död 1980 och sedan kring 1990, förklarades i staden 26 juni 1991 Slovenien sig självständigt varpå ett tio dagar långt självständighetskrig mot jugoslaviska federala armén följde, inklusive flygbombningar mot Ljubljana. För första gången sedan 1945 var en europeisk stad utsatt för flygbombardemang. Efter tio dagar gav dock den jugoslaviska federala armén upp, och staden kunde nu få njuta av att vara en av Europas minsta huvudstäder i ett av Europas minsta länder.

Geografi

Jugoslavien Staden ligger på 298 meters höjd. Medeltemperaturen är ca 3,4 grader i januari och ca 21,9 grader i juli. Det lilla vattendraget Ljublanica delar Ljubljana. LjublanicaLjublanica

Parker

Ljubljana har nära 30 hektar parker. Den största är Tivoli med 17, 5 hektar, resten är 28 mindre parker.

Demografi

I Ljubljana bodde det år 2002 265 881 personer, varav 126 237 var män och 139 644 kvinnor.
- Medelålder: 40,37 år.
- Näringsliv:
  - Sysselsatta: 130 122
  - Arbetslösa: 14 243
  - Studenter: 13 256 Källa: Slovenska statistiska Centralbyrån, 2002.

Industri och företag


- NAMA (ett företag som bland annat säljer kläder, kosmetika och annat) har flera butiker och ett kontor i Ljubljana. Sloveniens nationella flygbolag, Adria Airways, har sitt huvudkontor i staden, liksom nationella tågbolag, Slovenske zeleznice.

Kultur


- Gallerier: Slovenska folkets galleri, SKUC, Galleriet Equrna.
- Teatrar: Teater komedija
- Museer: Sloveniens teknikmuseeum, Ljubljanas stadsmuseeum, Slovenska folkets museeum, Slovenska naturmuseet, Tobaksmuseet.

Kommunikationer

Avstånd till och från staden

Med bil från Ljubljana är det 136 km till Zagreb, 379 km till Wien, och 501 km till Milano. Att resa med buss från Ljubljana till Dubrovnik tar 16 timmar.

Flygplats

:Huvudartikel: Aerodrom internationella flygplats Flygplatsen Aerodrom Ljubljana ligger cirka 26 kilometer norr om staden. Under de senaste åren har flygtrafiken ökat och flygplatsen håller på att byggas om i olika steg.

Busstationen

På Ljubljanas busstation finns avgångar till bland annat Kroatien, Frankrike, Italien, Bosnien-Hercegovina, Danmark och Sverige.

Vänorter


- Pesaro och Parma, Italien
- Chemnitz, Leverkusen och Wiesbaden,Tyskland
- Bratislava, Slovakien
- Sousse, Tunisien
- Tbilisi, Georgien
- Rijeka, Kroatien
- Chengdu, Kina
- Wien, Österrike
- Aten, Grekland
- Moskva, Ryssland
- Zagreb, Kroatien
- Sarajevo, Bosnien-Hercegovina

Externa länkar


- [http://www.ljubljana.si Officiell webbplats]
- [http://www.lju-airport.si Flygplatsens webbplats]
- [http://www.ap-ljubljana.si Busstationens webbplats]

Gallerier, teatrar och museer


- [http://www.ng-slo.si Slovenska folkets galleri]
- [http://www.galerija.skuc-drustvo.si SKUC]
- [http://www.galerija-equrna.si Galleriet Equrna:]
- [http://www.btc-city.com Teater komedija]
- [http://www.tms.si Sloveniens teknikmuseeum]
- [http://www.mm-lj.si Ljubljanas stadsmuseeum]
- [http://www.narmuz-lj.si Slovenska folkets museeum]
- [http://www2.pms-lj.si Slovenska naturmuseet]
- [http://www.mm-lj.se Tobaksmuseet] Kategori:Europas huvudstäder Kategori:Orter i Slovenien ja:リュブリャナ

Romerska riket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken


- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken

Kejsartiden

Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.

Historiska förlopp under kejsartiden

Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket

Principatet

Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba int