SpråkpolitikSpråkpolitik är språkplanering som bedrivs med politiska medel. Flera länder tillämpar språklagar, som föreskriver vilket eller vilka som är landets officiella språk och vilka andra språk som är erkända minoritetsspråk. Det handlar om vilka språk som myndigheterna måste kunna hantera. Men språklagar kan också ställa villkor för medborgarskap och rösträtt. Detta har varit aktuellt i Baltikum och länder i Östeuropa efter Sovjetunionens fall. Frankrike har språklagar som föreskriver att franska måste användas i vissa fall, vilket betyder att det är förbjudet att använda andra språk, som engelska.
I valrörelsen år 2002 föreslog folkpartiledaren Lars Leijonborg, till mångas förvåning, att krav på kunskaper i svenska skulle kunna bli ett villkor för naturaliserat svenskt medborgarskap. Sådana förslag har tidigare bara framlagts av Sverigedemokraterna och andra partier utanför riksdagen. Sverige har hittills inte haft några språklagar, och den språkvård och forskning inom lingvistik som bedrivs av Svenska språknämnden och Svenska Akademien har inte varit av normativ art, utan enbart inriktad på deskriptiv lingvistik.
Sedan 2000 finns i Sverige fem officiella minoritetsspråk; nämligen samiska, finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani chib och jiddisch. Enligt lagarna SFS 1999:1175-76 har samer, finnar och kväner rätt att använda sina språk i officiella sammmanhang i vissa kommuner i Sverige. Enligt bl.a. förvaltningslagen SFS 1996:223 har alla också rätt till tolkning vid kontakter med myndighet, om personen ifråga saknar kunskap i svenska. Enligt skollagstiftningen har i allmänhet barn i familj med annat hemspråk än svenska rätt till undervisning i detta språk i skolan.
Länkar till relevant svensk lagstiftning
- http://www.riksdagen.se/srvfunc/dokarkiv/9900/rskr/R69.doc
- http://www.riksdagen.se/SrvFunc/dokarkiv/9900/bet/KU6.doc (se ssk s.48)
Se även
- domänförlust
- politik
- språk
- språklag
- språkvård
- nationell minoritet
Kategori:Politik
MinoritetsspråkEtt officiellt språk är ett språk som specifikt anges vara ett sådant i länders, delstaters eller andra områdens konstitutioner eller lagar. De officiella språken används i landets offentliga administration och är de språk som lagar, domar och myndighetsbeslut avfattas på. Ordet nationalspråk kan användas med samma betydelse, till exempel i Finlands grundlag och språklag.
Lista över officiella språk
- EU: Danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. [http://www.europa.eu.int/comm/education/policies/lang/languages/lang/europeanlanguages_sv.html]
- Finland: Finska och svenska (utom Åland, som endast har svenska).
- FN: Arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska.
- Indien: Hindi, bengali, telugu, marathi, tamil, urdu, gujarati, malayalam, kannada, oriya, punjabi, assamese, kashmiri, sindhi och sanskrit.
- Norge: Bokmål och nynorsk.
- Schweiz: Tyska, franska, italienska och rätoromanska.
- Storbritannien har inget officiellt språk, även om engelska i praktiken fungerar som ett sådant. Däremot finns fem officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk enligt Europarådskonventionen om landsdelsspråk och minoritetsspråk: kymriska (som är ett officiellt språk i Wales), skotsk gaeliska (som är ett officiellt språk i Skottland sedan 2004), skotska, iriska och korniska.
- Sverige har inget officiellt språk, även om svenska i praktiken fungerar som ett sådant. Däremot finns fem officiella minoritetsspråk, finska, tornedalsfinska (meänkieli), samiska (sáme-giella), jiddisch och romani chib, som man har rätt att använda vid kontakt med offentliga myndigheter.
Extern länk
- [http://conventions.coe.int/Treaty/Commun/QueVoulezVous.asp?NT=148&CM=8&DF=23/01/05&CL=ENG Officiell hemsida - European Charter for Regional or Minority Languages]
Kategori:Språkpolitik
Kategori:Politik
ja:公用語
ko:공용어
simple:Official language
zh-min-nan:Koaⁿ-hong gí-giân
MedborgarskapMedborgarskap är ett uttryck från den franska revolutionen. Med detta avses i modernt språk en person som åtnjuter fulla politiska och sociala rättigheter och skyldigheter i en viss stat.
medborgarskapet baseras vanligen på en av två principer:
- Ius sanguinis: "Blodets princip". En person får sitt medborgarskap beroende på vilket medborgarskap hans föräldrar innehar. Detta är vanligast i germanska stater.
- Ius soli: "Jordens princip". En person får sitt medborgarskap beroende på var han är född. Detta är vanligast i anglosaxiska stater.
Vissa stater tillåter dubbelt medborgarskap. Denna möjlighet har nyligen införts i Sverige.
Bakgrund
Medborgarskapets uppkomst
Medborgarskapet eller medborgarrätten (lat. "ius civitatis"), innebär i vidsträckt bemärkelse rättslig samhörighet för en viss person med ett visst statsfolk såsom medlem av detsamma. Denna rättsliga samhörighet
har två sidor, en yttre, folkrättslig, och en inre, statsrättslig. Den förra betecknas som medborgarskap eller nationalitet, den senare som medborgarskap eller medborgarrätt i inskränkt bemärkelse.
Envar, som vistas inom en stats gränser, blir, så länge vistelsen varar, denna stats tillfällige undersåte. Bosätter han sig inom staten och sålunda där vinner domicil, blir det personliga undersåtsförhållandet starkare;
erhåller han rätt att besitta fastighet eller inneha ämbete, övergår han till de s.k. forensernas klass och uppnår verkligt stats- och medborgarskap,
så snart undersåtsförhållandet blivit så fast, att personen icke ens genom att resa ur landet eller ta hemvist i en annan stat omedelbart upphör att vara
samma stats undersåte. De fakta, varpå uppkomsten av ett dylikt stats- och medborgarskap kan grundas, är av olika slag:
# Familjerättslig anhörighet såsom biperson med annan som huvudperson i statsborgerligt avseende,
# Samhörighet med det land, som utgör statens faktiska underlag,
# Upptagningsbeslut genom statsmyndighet. Genom upptagningsbeslut uppkommer naturalisation, vilken förutsätter ansökan därom av någon, som själv är huvudperson, men kan avse såväl denne ensam som med honom förbundna bipersoner.
Barn förvärvar, om de föds i ett giltigt äktenskap, i de flesta stater sin faders nationalitet och följer sedermera fadern, tills de blir myndiga enligt dennes hemlands lag; dör fadern under barns minderårighet, blir barnet liksom modern huvudperson och kan ej ändra nationalitet genom t.ex. moderns omgifte med utlänning. Barn, som föds utom äktenskap eller i ett icke lagligen erkänt äktenskap, följer på liknande sätt modern i st.f. fadern, dock ej om modern gifter sig med utländsk man, som ej är barnets naturlige fader, varemot moderns möjliga giftermål med fadern och barnets därav beroende legitimation även medför för detsamma förvärv av faderns medborgarskap. Beträffande s.k. ofullkomnade äktenskap torde som regel få anses, att barn i sådant anses som oäkta i nationalitetsavseende, såvida ej föräldrarna sammanlever just i faderns hemland och detta erkänner sammanlevnaden som ett äktenskap eller i allt fall betraktar barnet som äkta.
Samhörigheten med landet grundar medborgarskap väsentligen i två fall, nämligen dels vid avträdelse av landområde till annan stat, då invånarna,
d.v.s. de å området bosatta personerna, tillika förvärvar medborgarrätt i denna stat, därest de ej opterar för sitt gamla fädernesland, dels
när barn av utländska föräldrar föds inom ett land och där förblir bosatt tills uppnådd myndighetsålder enligt samma lands lag utan att begagna möjligen
medgiven optionsrätt genom att inom viss tid därefter inför myndighet i landet förbehålla sig sin gamla nationalitet. Förvärvas medborgarskap på sist nämnda sätt, anses personen dock icke som infödd, utan förstås med infödda allenast de, som redan genom födseln på grund av familjerättslig anhörighet erhållit viss nationalitet, oavsett om de faktiskt blivit födda inom eller utom landet.
I äldre rätt medförde ofta redan födelse inom ett visst lands gränser medborgarskap, oavsett föräldrarnas nationalitet, i synnerhet om föräldrarna tillika var bosatta i landet, men infödselrätten eller indigenatsrätten i denna vida bemärkelse har mer och mer upphört.
Förlust av medborgarskap
Medborgarskap i stat där dubbelt medborgarskap ej erkänns förloras dels regelmässigt i de fall, då efter födseln annat sådant på något av ovan antydda sätt vinns - enligt svensk rätt fram till den stora förändring av medborgarskapslagen som genomfördes av regeringen Persson har svenskt medborgarskap förlorats av envar huvudperson, som vunnit utländskt, grunden härtill må vara vilken som helst, ävensom av envar biperson, vilken i denna egenskap vinner utländskt - dels därjämte stundom oberoende av nationalitetsförvärv i annan stat, nämligen genom viss tids oavbruten bosättning utom riket, enligt äldre svensk rätt 10 år, utan att förbehåll gjorts hos svensk myndighet före tidens utgång om bibehållande
av det svenska medborgarskapet. I äldre rätt fordrades ej sällan för att medborgarskap skulle upphöra formlig frisägelse genom behörig myndighet från det undersåtliga förhållandet.
Folkrättslig innebörd
Den folkrättsliga innebörden av medborgarskapet är den, att statsborgarens hemland, d.v.s. det land, som han genom sin nationalitet tillhör, visserligen
icke kan göras ansvarigt för hans göranden och låtanden, men dock måste i sista hand, om så krävs, med begagnande av sin höghetsmakt ta hand om honom och å andra sidan är berättigat att gentemot andra stater och deras undersåter ge honom skydd och stöd, allt under anspråk på fortsatt lydnad och trohet
från statsborgarens sida mot hemlandet, dess lag och myndigheter, även när statsborgaren vistas i främmande land.
Medborgares rätt- och skyldigheter
Medborgarrätten åter i inskränkt mening, såsom innehåll i medborgarskapet från statsrättslig synpunkt, är av två slag, allmän och speciell. Den
allmänna medborgarrätten omfattar å ena sidan de friheter och rättigheter i privaträttsligt och politisk-rättsligt hänseende, som tillkommer alla landets statsborgare redan på grund av deras medborgarskap (församlingsfrihet, religionsfrihet, tryckfrihetsrätt, näringsfrihet, frihet från utvisning o.s.v.), samt å den andra de skyldigheter, som av samma grund ålagts eller kunnat åläggas statsborgarna i gemen (värnplikt och annan tjänsteplikt, m.m.). Som speciell åter innebär medborgarrätten, att en statsborgare på grund av särskild familjerättslig eller social status, d.v.s. rättslig och faktisk
samhörighet med viss grupp av medborgare, erhåller vissa särskilda fri- eller rättigheter eller ålägges vissa särskilda skyldigheter (valrätt, valbarhet, skyldighet att mottaga val, tidigare rätt till ståndsprivilegier o.s.v.).
Gränsen mellan allmän och speciell medborgarrätt är stundom flytande; i synnerhet gäller detta om den medborgerliga rätt, eventuellt plikt, som hänför sig till röstning vid val eller andra tillfällen och som stundom betraktats som medborgarrätten framför andra. Medborgarrätten såsom innefattande vissa politiska friheter har ofta i modern rätt tillförsäkrats formellt grundlagsskydd därigenom, att den i författningarna erkänts, om än detta erkännande av naturliga skäl i regel måst begränsas till ett principiellt uttalande.
Medborgarskap i olika delar av världen
EU
Sverige
Kategori:Samhälle
ja:市民
[nn:statsborgar]]
BaltikumBaltikum, område vid sydöstra Östersjön, vanligen beteckning på Estland, Lettland och Litauen.
Baltia omtalades först av den grekiske författaren Xenofon från Lampsakos såsom en ofantlig ö, belägen på tre dagsresors avstånd från kusten av Skytien, d.v.s. Germaniens norra kust. Andra grekiska
författare nämner ett annat Baltia såsom liggande på västkusten av Slesvig eller Holstein, och troligen åsyftandes någon av de östfriesiska eller
slesvigska öarna. I nyare tid har man antagit, att med detta namn skulle betecknas än skandinaviska halvön, än halvön Sameland på preussiska kusten. Först hos Adam av Bremen (1000-talet) förekommer benämningen Baltiska havet (Mare Balticum) för Östersjön. Sannolikt är ordet Baltia av samma rot som Belt, enligt somliga av latinets ba'lteus, "bälte".
Se även:
- balter
- baltiska språk
- baltisk religion
- baltutlämningen
- baltikums litteratur
Externa länkar:
- [http://dmoz.org/World/Svenska/Regionalt/Europa/Regioner/Baltikum/ OPD: Baltikum]
Kategori:Baltikum
Kategori:Europa
ja:バルト三国
ko:발트 3국
ÖsteuropaÖsteuropa var under kalla kriget benämningen på de länder i Europa som tillhörde Sovjetunionens inflytelsesfär. Förutom Sovjetunionen innefattade detta även Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland.
Ibland räknades även Jugoslavien och Albanien in, eftersom de var kommuniststyrda, fastän de stod utanför Warszawapakten.
I dag är begreppet "Östeuropa" mer diffust. Det brukar användas för de slaviska och baltiska länderna plus Ungern, Rumänien och Albanien. Ibland räknas den asiatiska delen av Ryssland in.
Östeuropa omfattar:
- Ryssland
- Ukraina
- Polen
- Estland
- Lettland
- Litauen
- Vitryssland
- Tjeckien
- Slovakien
- Ungern
- Bosnien och Hercegovina
- Serbien och Montenegro
- Makedonien
- Slovenien
- Kroatien
- Albanien
- Bulgarien
- Rumänien
Jämför Centraleuropa.
Kategori:Europa
ja:東ヨーロッパ
ko:동유럽
Sovjetunionen
Sovjetunionen, egentligen Socialistiska rådsrepublikernas union (ryska: Союз Советских Социалистических Республик, ), SSSR (СССР med det kyrilliska alfabetet), var en union av republiker, vilken styrdes av ett kommunistiskt parti. Unionen existerade mellan 1922 och 1991. Före upplösningen bestod unionen av 15 republiker varav Ryska rådsrepubliken var störst både till yta och folkmängd. Sovjetunionen ingick i militäralliansen Warszawapakten och i det ekonomiska samarbetet (liknande EEG) COMECON (SEV på ryska).
Efter andra världskriget (enligt sovjetisk terminologi det stora fosterländska kriget) ansågs Sovjetunionen vara en supermakt.
Historia
Huvudartikel: Sovjetunionens historia
Mellankrigstiden
Vladimir Lenin befann sig i landsflykt när han under första världskriget fick hjälp av de tyska myndigheterna att ta sig tillbaka till Ryssland. Efter tsarens avgång hade en borgerlig regering under Kerenskij tagit makten men under hösten 1917 hade landet glidit in i anarki. Lenin och hans bolsjeviker lyckades genomföra en statskupp och tog makten.
Lenins första mål var att den nya staten, Sovjetunionen, skulle dra sig ur kriget och Trotskij skrev under ett fredsavtal med Tyskland där stora delar av Vitryssland och Ukraina hamnade under tysk kontroll. Åren efter präglades av "krigskommunism" där bolsjevikerna gjorde stora ansträngningar för att få landet på fötter.
Lenin införde så småningom vad som har kallats NEP, Nya ekonomiska politiken, där man inom vissa gränser tillät marknadsekonomi, t.ex. vid försäljning av livsmedel. Efter 1925 började man dock gå ifrån detta och bönderna blev tvungna att lämna ifrån sig livsmedel mot ett mycket lågt pris till staten. Landets industrialisering finansierades genom att hålla bönderna i armod.
I takt med att Lenin blev allt sämre kunde Stalin ta makten. Han lyckades krossa all opposition, bland annat med hjälp av skenrättegångar. Trotskij utmanövrerades och blev tvingad i exil.
Andra världskriget
Stalin lyckades förvåna hela omvärlden när Sovjetunionen och Tyskland skrev under Molotov-Ribbentroppakten där man i ett hemligt tilläggsprotokoll delade upp Östeuropa. När Tyskland anföll Polen 1939 anföll Sovjetunionen landet i ryggen och Polen delades upp. Den 30 november anfaller Sovjetunionen Finland utan föregående krigsförklaring. Sommaren 1940 ockuperades de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Fördraget med Tyskland gav Sovjetunionen respit att bygga upp sin försvarsförmåga men det förefaller ändå ha kommit Stalin som en överraskning när Tyskland anföll Sovjetunionen vid Operation Barbarossa.
Tyskarna vann på kort tid stora framgångar men kunde inte erövra Leningrad eller Moskva, och slaget vid Stalingrad blev en vändpunkt. 1945 ockuperade Röda armén östra Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien, och i alla dessa länder kunde kommunister ta makten och en järnridå sänktes över Europa. De lokala kommunistpartierna var alla underavdelningar till det sovjetiska och Moskva hade alltid sista ordet.
Kalla kriget
När Stalin dog i mars 1953 tog en ledartrojka över, men snart hade Nikita Chrustjov tagit makten. Förhoppningar om ett fredligare Sovjetunionen kom på skam när sovjetiska trupper tågade in i Ungern 1956. Chrustjov var också oberäknelig - ett toppmöte med USA:s president ställdes in efter att ett amerikanskt spaningsplan skjutits ned över Sovjetunionen, och Chrustjov fick intern kritik för hur han hade skött Kubakrisen och misslyckandena i det sovjetiska jordbruket. Han hade också försökt organisera om kommunistpartiet vilket hotade partibyråkraternas makt.
1964 fick han lämna politiken och en ny ledartrojka tog makten. Av dessa tre blev snart Leonid Brezjnev den mäktigaste. Under hans ledning försökte Sovjet återuppväcka folkfrontspolitiken från 1940-talet i den europeiska vänstern, d.vs. att kommunister skulle samarbeta med socialdemokrater, men efter Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien 1968 gick en kris genom de europeiska kommunistpartierna. 1970-talet blev stagnationens årtionde för Sovjet. Brezjnev fick partibyråkraterna på sin sida genom att ge dem ämbeten på livstid, men följden blev att de tusentals delegaterna i Högsta sovjet blev allt äldre och äldre.
Efter Brezjnevs död 1982 tog först Jurij Andropov och sedan Konstantin Tjernenko över som generalsekreterare. Båda tillhörde samma generation som Brezjnev och satt endast kort tid. Andropov förde dock fram Michail Gorbatjov som blev generalsekreterare 1985.
Gorbatjovs tid
Michail Gorbatjov var endast 54 år när han tillträdde. Han lanserade begreppen glasnost och perestrojka. Genom att allmänheten skulle ges möjlighet att påpeka fel och brister i samhället var tanken att motståndet från den konservativa partibyråkratin skulle brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot det hejdlösa alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde Gorbatjov mycket populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Det blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa, och 1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika sovjetrepublikerna och 1990 stod det klart att Gorbatjov höll på att tappa greppet. Under 1991 var han fullt sysselsatt med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation med Gorbatjov som president men efter ett kuppförsök i augusti 1991 försvann intresset. När republik efter republik utropade autonomi eller självständighet, och när OSS bildades (och därmed upplöste sovjetunionen) drog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen av det och avgick den 25 december 1991.
Politik
Sovjetunionens kommunistparti (bolsjevikerna), SUKP(b), var det enda tillåtna partiet. Makten var koncentrerad till kommunistpartiets centralkommittés politbyrå.
Brottslingar och även politiskt oliktänkande dömdes ofta till straffarbete, vilket verkställdes i GULAG-arkipelagen. Tvångsdeportering av befolkningsgrupper var vanligt (se egen artikel Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen).
Administrativ indelning
Huvudartikel: Sovjetunionens administrativa indelning
Sovjetunionen bestod av 15 delrepubliker som alla är självständiga stater idag.
- Armenska SSR (Armenien)
- Azerbadjanska SSR (Azerbajdzjan)
- Estniska SSR (Estland)
- Georgiska SSR (Georgien)
- Kazakiska SSR (Kazakstan)
- Kirgiziska SSR (Kirgizistan)
- Lettiska SSR (Lettland)
- Litauiska SSR (Litauen)
- Moldaviska SSR (Moldavien)
- Ryska SFSR (Ryssland)
- Tadzjikiska SSR (Tadzjikistan)
- Turkmenska SSR (Turkmenistan)
- Ukrainska SSR (Ukraina)
- Uzbekiska SSR (Uzbekistan)
- Vitryska SSR (Vitryssland)
Helgdagar
Kultur och media
- Film i Sovjetunionen
- Television i Sovjetunionen
Se även
- Sovjet
- Sovjetrepublik
- Kalla kriget
- Boris Pankin
- Michail Gorbatjov
- Nikita Chrustjov
- Leonid Brezjnev
- Jurij Andropov
- Konstantin Tjernenko
Kategori:Sovjetunionen
Kategori:Ej längre existerande riken och länder
Kategori:Unioner
ja:ソビエト連邦
ko:소비에트 연방
simple:Soviet Union
th:สหภาพโซเวียต
Franska:Franska är också något som man äter, se franskbröd.
----
Franska är ett av de största romanska språken och räknas som världsspråk. Det är officiellt eller administrativt språk i ett flertal internationella organisationer, kommittéer och föreningar som Europeiska unionen, Internationella Olympiska Kommittén, Förenta nationerna, Afrikanska unionen och [http://www.upu.int/ Världspostföreningen].
Historik
Den romerska invasionen av Gallien
Franska härstammar (som alla romanska språk) från latin. Före den romerska invasionen 58-52 f.Kr. bodde framför allt ett keltiskt folkslag i det som idag är Frankrike. Ett folkslag romarna kallade galler. Andra folkslag i området var iberer i söder mot dagens Spanien, ligurier vid medelhavskusten och mindre grekiska och feniciska grupper.
Det finns knappt 200 ord av keltiskt ursprung i modern franska, de flesta är platsnamn, namn på växter och ord som har med lantliv att göra. Från romarna lånades ord för nya begrepp, till exempel för vissa klädesplagg (som les braies). Latin blev snabbt lingua franca i den galliska regionen, för handel, diplomati och undervisning. Det vulgärlatin, den folkliga variant av latin som utvecklades till modern franska, har mycket litet gemensamt med det bildade prosalatin man ser i exempelvis Ciceros verk.
Frankerna
Från 200-talet och framåt blev Västeuropa i flera omgångar invaderat av germanska stammar från öst varav några bosatte sig i Gallien. För utvecklingen av franskan var frankerna i norra Frankrike, alemannerna på gränsen mot dagens Tyskland, burgunderna i Rhône-dalen och visigoterna i Akvitanien och Spanien de viktigaste. Dessa folkgruppers germanska språk påverkade det latin som talades i regionerna i fråga om uttal, syntax och ordförråd; så mycket som 15% av orden i modern franska tros bestå av germanska lånord, bland annat ord för militärtaktiska och sociala begrepp.
Langue d'oïl
Språkforskare delar upp den medeltida franskan i tre geografiska undergrupper: langue d'oïl and langue d'oc, (occitanska) är de största och frankoprovensalska betraktas som ett mellanting mellan de två förra.
Oïl-språk (av ett äldre uttal av franskans oui "ja") är de dialekter i norra Frankrike som blev mest påverkade av frankiska invasioner. Till dessa hör bland andra pikardiska, vallonska, francien och normandiska. Efter döpningen av den frankiske kungen Klodvig I cirka 498 stärkte frankerna sin makt över det mesta av norra Gallien och det franska språket utvecklades som en fusion av dessa dialekter.
Langue d'oc (numera oftast occitanska, av det alternativa uttalet oc av franskans "ja") är den dialekt (se ibero-romanska språk) i södra Frankrike och norra Spanien som höll sig trognare till det latinska ursprunget och inkluderar dialekter som gascognska och provensalska.
Icke-germanska språkinfluenser
Från 400- till 700-talet flyttade stora mängder keltisktalande människor på grund av de anglosaxiska invasionerna av England över Engelska kanalen till områden i dagens Bretagne. Även om det inte rörde sig om ett språk direkt härstammat från förromersk galliska så är tillhör det den keltiska språkgruppen (se bretonska).
Nordiska vikingar invaderade Frankrike på 800-talet och etablerade en maktsfär i vad som kom att kallas Normandie. Språkligt assimilerades dessa skandinaver helt och hållet av den langue d'oïl-dialekt som fanns i området med undantag för enstaka ord för bland annat sjöfart. Den normandiska invasionen av England under Vilhelm Erövraren 1066 ledde till att en speciell anglo-normandisk dialekt utvecklades som upphörde vid mitten av 1300-talet, då engelskan tog över som språk även inom den merkantila överklassen och aristokratin. Även om den normandiska invasionen inte hade en särskilt stor påverkan på det franska språket så hade den desto större påverkan på engelskan. Upp till två tredjedelar av det sammanlagda engelska ordförrådet uppskattas ha kommit via franskan.
Slutligen bör arabiskan nämnas som bidrog med ord för lyx- och handelsvaror, kryddor samt termer inom naturvetenskap och matematik.
Från l'ancien français till modern franska
Perioden från 842 då Strasbourg-ederna, det äldsta beviset för franska i skrift, nedtecknades till cirka 1300 brukar benämnas fornfranska (ancien français). Under denna tid skrevs många av de kända chansons de geste, den trubadurdiktning som berättar om Karl den stores stordåd och deltagarna i korstågen.
Perioden efter detta såg franskan förlora sitt kasussystem och brukar benämnas medelfranska (le moyen français) 1539 utfärdade Frans I ett påbud (Ordonnances de Villers-Cotterêts) om att franskan skulle ersätta latinet som officiellt administrativt språk och det som skulle användas vid kungens hov. En reducering av slutkonsonanter framför ord som började på konsonant skedde och stavningen blev mer etymologisk och mindre uttalsenlig. Under denna period skedde en omfattande utvidgning av ord genom nybildning och lån. En reaktion mot detta kom på 1600-talet och ledde till det som brukar kallas klassisk franska (le français classique) då man gjorde stora ansträngningar att rensa ordförrådet från obegripliga termer och formulera enhetliga regler för grammatiken. Många språkforskare brukar dock benämna allt från 1600-talet och framåt modern franska (le français moderne).
1634 grundades Franska akademien (Académie française) av Richelieu som en officell myndighet vars målsättning var att bevara och rena franskan från yttre påverkan. Akademien finns än idag och består av 40 medlemmar som väljs på heltid och ägnar sig åt att övervaka språket och anpassa eventuella lånord för att bättre passa den franska språkbilden.
Från 1600- till 1800-talet dominerade franskan som ett lingua franca i Europa inom konst, litteratur och diplomati. Fredrik II av Preussen och Katarina den stora av Ryssland är exempel på regenter som inte bara behärskade franska i skrift och tal, utan som i Fredrik IIs fall även ansåg den vara klart överlägset sitt hemlands tyska.
Tack vare ansträngningar från akademien, utbildningssystemet, stark statlig kontroll och medias påverkan har ett officellt franskt språk vuxit fram. Fortfarande finns dock stora variationer i fråga om dialekter med avvikande uttal och ordförråd. Bland de mest ansedda av dessa i fråga om uttal anses ofta dialekten kring Tours och Loire-dalen vara, med en sjävklar reservation för rent subjektiva bedömningar. Som i så många språk har den dialekt som talas i huvudstaden (i det här fallet Paris), blivit det som i internationella sammanhang betraktas som "äkta" franska.
Dagens situation
En debatt pågår i dagens Frankrike om bevarandet av det franska språket och inflytandet från engelskan (franglais) genom media, näringsliv och en ökande globalisering. Lagar har införts som kräver att samtliga tryckta annonser, i press som på affischtavlor, ska innehålla franska översättningar av uttryck på främmande språk och en kvotering av fransk sångmaterial (minst 40%) på radio. Påtryckningar av varierande intensitet finns också från regionala intresse grupper att med offentligt stöd arbeta för att bevara dialektal rikedom.
Se också Toubon-lagen
Geografisk spridning
Franska är officiellt språk i följande länder:
Även om det inte har officell status, så talas det som ett andraspråk av stora delar av befolkingen i följande länder:
Det finns också fransktalande grupper i Libanon, Kambodja, Egypten, Indien (Pondicherry), Italien ( Aostadalen), Laos, Mauretanien, Storbritannien (Kanalöarna), USA (mestadels i Louisiana och New England) och Vietnam.
La Francophonie är en internationell organisation bestående av fransktalande länder och regeringar.
Officiell status i Frankrike
Fransk lag kräver att franska används i offentliga publikationer, inom skolväsendet (även om detta ofta ignoreras) och i kontrakt. Trots en åsikt ofta hålld för sanning i amerikansk och brittisk massmedia, förbjuder inte Frankrike användandet av utländska ord på hemsidor eller privattryck. Däremot tvingas statliga myndigheter att använda den franska motsvarigheten till ett utländskt ord i publikationer och offentliga handlingar om ett sådant finns. Myten kan ha uppstått efter att ett förbud liknande detta skapades i den kanadensiska provinsen Quebec genom en rätt drakonisk tolkning av en lag gällande från 1977 till 1993 som kom till för att garantera franskans ställning i provinsen.
Officiell status i Kanada
Cirka 9% av alla fransktalande bor i Kanada och franska är jämte engelskan är en av landets två officiella språk. Det federala regeringen är enligt lag bunden att upprätthålla samhällsservice på både franska och engelska, parlamentsförhandlingar måste publiceras på bägge språken och samtliga marknadsprodukter måste ha tvåspråkig märkning. Runt 22% av alla kanadensare talar franska som förstaspråk.
Franska är det enda officella språket i Quebec. Mellan 1977 och 1993 upprätthöll provinsen stränga lagar mot skyltar på offentlig plats på andra språk än franska. Många av dessa bestämmelser har under årens lopp ogiltigförklarats som stridande mot konstitutionen, inklusive upprätthållandet av förbud mot andra språk än franska på kommersiell skyltning, rättsprocesser och debatter i lagstiftande församlingar. 1993 skrevs lagen om så att skyltar på andra språk tilläts så länge franskan behöll en dominerande ställning.
Franska är officiellt språk i New Brunswick, Northwest Territories och Nunavut. I Ontario har franskan inte officell status, men myndigheterna upprätthåller ändå samhällsservice på franska i 23 utvalda samhällen där många fransktalare bor.
Samtliga provinser gör ansträngningar för att tillgodose sina fransktalande medborgares behov även om kvaliteten varierar kraftigt mellan enskilda provinser.
Franska dialekter
- akadiska
- afrikansk franska
- belgisk franska
- kambodjansk franska
- cajunfranska
- Quebec-franska
- schweizisk franska
- parisiska
- Marseille-franska
- Lyonnais-franska
- Maghreb-franska
- vietnamesisk franska
Kreolspråk härstammade från franska
- haitisk kreol
- seychellekreol
- michif
- lanc-patuá
Ordförråd
Merparten av franska ord härstammar från latinet eller har bildats med hjälp av latinska och grekiska ordrötter. Det finns ofta ordpar där en är mer folkligt (substantiv) till ursprunget och det andra anses mer bildat (adjektiv), men där båda härstammar från latin. Exempel:
- bror: frère (brother) / fraternel
- finger: doigt / digital
- öde: foi (faith) / fidèle
- kyla: froid / frigide
- öga: œil / oculaire
Franska ord som har utvecklats från latinet är oftast svårare att känna igen än italienska ord av latinskt ursprung eftersom franskan under sin utveckling från vulgärlatin hade en tendens att reducera den sista obetonade stavelsen eller låta den smälta ihop med påföljande ord.
Det uppskattas att mindre än 13% (4200) franska ord man kan hitta i ett vanligt lexikon som Petit Larouse eller Micro-Robert Plus (35 000 ord) är av utländskt ursprung. Cirka 25% (1054) av dessa kommer från engelskan och är relativt nyligen inlånade. Alla andra långivade språk eller språkgrupper har färre än 1000 ord vardera där dom största är italienska, germanska språk, gallo-romanska språk, arabiska och tyska.
Källa: Henriette Walter, Gérard Walter, Dictionnaire des mots d'origine étrangère, 1998.
Franska språkets betydelse i Sverige
Franskan var tidigare ett mycket viktigt språk för internationell kommunikation i hela Europa. Franskan var under 1600-talet och framförallt 1700-talet det viktigaste främmande språket även i Sverige. Man kan säga att franskan var dåtidens engelska.
Franskan användes till och med som umgängesspråk inom den svenska adeln och hovet. Mycket tack vare att den svenske kungen Gustav III var en sann frankofil. Från den tiden har svenskan en stor mängd franska lånord. En del var till och med rädda för att svenskan skulle "ätas upp" av franskan.
Under 1600-talet invandrade många valloner till Sverige och Sverige fick därmed en inte obetydlig franskspråkig minoritet. Vallonerna har dock med tiden integrerats väl i det svenska samhället.
Franska var ett obligatoriskt skolämne i Sverige fram till 1960-talet men har sedan dess varit valbart.
Externa länkar
- [http://wikibooks.org/wiki/French Learning the French language] - en wikibok.
- [http://www.academie-francaise.fr/ Académie Française]
- [http://www.fdicts.com/dictlist1.php?k1=33 gratislexikon för franska]
- [http://www.azoria.com/lexikon/indexsw.shtml Fransk-Svenskt Lexikon]
- [http://www.frenchlesson.org/ Frenchlesson.org]
- [http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=FRN Ethnologue rappor för franskans situation]
- [http://www.websters-online-dictionary.org/definition/French-english/ fransk-engelskt lexikon]: från [http://www.websters-online-dictionary.org Webster's Online Dictionary] - the Rosetta Edition.
Kategori:Romanska språk
Kategori:Franska
Kategori:EU-språk
als:Französische Sprache
ja:フランス語
ko:프랑스어
simple:French language
th:ภาษาฝรั่งเศส
zh-min-nan:Hoat-gí
Folkpartiet liberalerna
Folkpartiet liberalerna (fp), vanligtvis kallat enbart Folkpartiet, är ett svenskt politiskt parti som har liberalismen och särskilt socialliberalismen som ideologi. Folkpartiet grundades 1934 som en återförening av två partier som tidigare splittrats till följd av inställningen till ett allmänt alkoholförbud i Sverige, och dess ena föregångare, frisinnade landsföreningen, bildades den 23 februari 1902. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har under de senaste decennierna förlorat i inflytande i förhållande till den dominerande socialliberalismen.
Folkpartiets nuvarande partiledare heter Lars Leijonborg. Han blev partiledare 1997.
I riksdagsvalet i september 2002 fick Folkpartiet 710 312 röster vilket motsvarar 13,3 procent. Valresultatet var en ökning med 8,7 procentenheter jämfört med valet 1998, och det bästa för partiet sedan riksdagsvalet 1985. Valframgången kopplas ofta till det samma år presenterade förslaget om ett krav på godkänt språktest för beviljande av medborgarskap som skapade stor uppmärksamhet kring partiet i valrörelsens början. Folkpartiets riksdagsgrupp ökade från 16 till 48 mandat. År 1999 hade partiet 23 000 medlemmar.
Folkpartiet befann sig senast i regeringsställning under tiden 1991-1994, och dess senaste statsminister var Ola Ullsten (1978-1979). Partiet tillhör det borgerliga blocket i riksdagen.
I Europaparlamentet ingår partiet i den liberala gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.
Historia
Folkpartiet räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet. Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten i Finland och riksdagsman på riksdagen 1765-66, drev fram ekonomiska avregleringar (avskaffande av det bottniska handelstvånget) och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland.
År 1809 grundades ett parti i den svenska riksdagen som kallade sig liberalt. Det är därför förmodligen det äldsta i världen. Det var dock rätt kortlivat. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick den nya regeringsformen 1809, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustaf III:s censur.
Ett parti med namnet folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer. Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade man 16 januari 1900 Liberala Samlingspartiet som kom att bestå till partisprängningen 1923.
1902 bildades Frisinnade landsföreningen, för att hjälpa Liberala samlingspartiet med valkamanjer. (Partiet var ett rent riksdagsparti.) Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den s.k. rösträttsrörelsen vars symbol var blåklinten som nu ingår i folkpartiets logotyp.
Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna hade förlorat. En del av liberala samlingspartiet ville dock fortsätta att verka för införande av ett förbud längre fram.
De två nya partierna kallades Frisinnade folkpartiet respektive Sveriges liberala parti (i riksdagen kallat liberala riksdagspartiet). Dessa förenades 1934 i folkpartiet. Ordet liberalerna lades till partinamnet 1990.
Ideologi
Folkpartiet är ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och högt skattetryck. Förre partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin myntade termen "socialliberalism" som beteckning för denna politiska linje. Spänningar har funnits inom partiet mellan marknads- och nyliberaler å ena sidan och socialliberaler och frisinnade å den andra.
Dessa fem reformområden är officiellt de viktigaste för Folkpartiet:
:1. Egen makt – Du ska bestämma
:2. Skolan
:3. Det glömda Sverige
:4. Global solidaritet
:5. Jämställdhet och livskvalitet
Valresultat
600px
Partiledare
- (1935–44) Gustaf Andersson (i Rasjön)
- (1944–67) Bertil Ohlin
- (1967–69) Sven Wedén
- (1969–75) Gunnar Helén
- (1975–78) Per Ahlmark
- (1978–83) Ola Ullsten
- (1983–95) Bengt Westerberg
- (1995–97) Maria Leissner
- (1997—) Lars Leijonborg
Andra kända folkpartister
- Fredrik Malm, förbundsordförande i LUF
- Karin Pilsäter, riksdagsledamot
Sidoförbund
- Liberala invandrarförbundet (LIF)
- Liberala kvinnor (LK)
- Liberala ungdomsförbundet (LUF)
Externa länkar
- [http://www.folkpartiet.se/ Folkpartiet liberalerna]
Kategori:Politiska partier i Sverige
Kategori:Liberala partier
Kategori:Folkpartiet liberalerna
Svenska
Svenska är ett östnordiskt språk som talas främst i Sverige och delar av Finland av cirka 9 miljoner människor. Det är ömsesidigt begripligt med två av de andra nordiska språken, danska och norska. Rikssvenska är den gängse benämningen på det standardspråk som används i etermedia, press och vid kommunikation mellan personer från olika dialektområden, och är baserat på dialekterna kring Stockholm och Mälardalen. Även om distinkta regionala varianter baserade på lokala dialekter talas, så är både det talade och skrivna riksspråket standardiserat och mycket enhetligt i hela landet. Några av de mer traditionella glesbygdsdialekterna skiljer sig markant från rikssvenskan i grammatik, ordförråd och även fonologi, och vissa kan vara mycket svåra för utomstående att förstå. Dessa dialekter kallas av språkforskare bygdemål eller sockenmål och talas av relativt få människor i glesbygdsorter, ofta med låg social mobilitet. Även om många av dessa dialekter inte riskerar att dö ut inom en snar framtid, så har dialekternas utbredning successivt minskat under 1900-talet, trots att de är väl kartlagda och ofta uppmuntras av lokala myndigheter.
Svenskan särskiljer sig bland annat med sin prosodi, som kan variera rätt markant mellan olika dialektområden. I detta ingår både aspekter som betoning och i viss mån ton. Språket har ett relativt stort antal vokaler, med 9 olika fonem som har både korta och långa varianter och bildar sammanlagt 17 vokalfonem (kort [e] och sammanfaller). En unik aspekt av svenskan är också det så kallade sje-ljudet, som finns i många olika dialektala varianter. Även om liknande ljud, i synnerhet med tydliga labialiserade uttal, finns i världens språk, så är svenskan än så länge det enda språket som använder ljudet. Även svenskans uttal av den skrivna vokalen u (både som lång och kort ) är närmast unikt för språket.
Klassificering och släktskap
Svenska är ett indoeuropeiskt språk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar färöiska och isländska. Detta på grund av att norskan blivit kraftigt påverkad av i synnerhet danska under det senaste årtusendet och fjärmat sig från de övriga västskandinaviska språken.
Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Men på grund av åtskilliga sekler av konflikter mellan särskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lång rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken separata ortografier, ordböcker, grammatik och språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs från ett lingvistiskt perspektiv därför bäst som en grupp närbesläktade dialekter av "skandinaviska", och många dialekter av nationalspråken kan beskrivas som ett mellanting mellan två språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i västra Värmland, nära gränsen till Norge.
Geografisk spridning
Svenska är nationalspråk i Sverige, modersmål för i princip samtliga 8 miljoner infödda invånare och andraspråk för cirka 1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5% (300 000 talare) av den totala befolkningen. Den finlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kustområden i Österbotten, Åboland, huvudstadsregionen och skärgårdsområdet i sydvästra Finland. I dessa områden dominerar ofta svenska och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet.
Enligt 2004 års folkräkning talar cirka 67 000 människor i USA svenska, dock utan någon närmare specificering för hur väl man behärskar språket.
Historiska språkminoriteter
Tidigare har det funnits större svenskspråkiga områden i Estland, i synnerhet på öarna Dagö, Ösel och Ormsö längs Östersjökusten. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1000 svensktalande ester till Ukraina där man grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal äldre personer som talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten väl behandlad under mellankrigstiden. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Efter andra världskriget, då Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar till Sverige och idag återstår endast en handfull äldre talare.
I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande Delaware (på den tiden Nya Sverige), på 1800-talet i t.ex. Bishopshill och i Chicago, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande språkgrupper.
Officiell status
Sverige har haft en förhållandevis homogen kultur med svenska som det överlägset dominerande språket under en mycket lång period. Språkminoriteter som samerna har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet även aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort någon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige.
Svenska är ensamt officiellt språk på Åland, en autonom del av Finland, där 95% av de 26 000 invånarna talar svenska som modersmål. I Finland är svenska officiellt språk, i alla sammanhang jämställt med finskan. Svenska är också ett av många officiella språk inom EU.
Språkmyndigheter
Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Svenska språknämnden har dock halvofficiell status som språkorgan och bekostas av den svenska regeringen, men har inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål. Språknämnden består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordböcker som Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning. Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.
I Finland regleras svenskan av Svenska språkbyrån som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Språkbyrån har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.
Historik
Under 800-talet började fornnordiskan att delas upp i en västlig (Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Island) och en östlig (Sverige och Danmark) gren. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och benämns efter 1200-talet fornsvenska och forndanska. Båda de östnordiska språken blev starkt påverkade av lågtyska under medeltiden. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.
Fornnordiska
lågtyskaen som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag.]]
På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i att två olika dialekter utvecklades; fornvästnordiska och fornöstnordiska.
Fornöstnordiska benämns ofta rundanska respektive runsvenska i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 bokstäver. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Exempelvis användes runan som betecknade vokalen u också för att skriva o, ø och y, och runan för i användes även för att skriva e. En aspekt som skilde de östra från de västra dialekterna var förändringen av diftonger som æi till monoftonger som e (stæin blev sten), något som tydligt avspeglades i runinskrifter.
Fornsvenska
monoftong.]]
Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av landskapslagarna, Västgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade många nya lånord från grekiska och latin. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte tyska, i synnerhet lågtyska, tydliga spår i svenskan. Hansans inflytande bidrog till att Sverige tog emot ett stort antal tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt från tyskan. Be- i början på dagens svenska ord kommer av tyska ge-. Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från nederländskan.
Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genussystem. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet påminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat reale). Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av ligaturer som æ. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.
Nysvenska
ligatur. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swensko. Tryckt i Upsala. 1541".]]
Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade Gustav Vasa en svensk bibelöversättning. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas Gustav Vasas bibel (GVB). Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.
GVB anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk före kort vokal, nyheter som skilde den från den danska bibeln, troligen avsiktligt för fjärma svenskan från språket i Danmark, som Sverige skulle ligga i nästan konstant fejd med ända fram till 1600-talet.
Även om GVB hade en mycket stark prägel på ortografin, så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och man var mycket påverkad av tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav.
Några viktiga förändringar i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till /j/ och före främre vokaler. De dentala och velara frikativorna och ersattes gradvis av de motsvarande klusilerna /d/ och /g/.
Nusvenska
klusil
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige som var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nya nationalspråket som utvecklades, varibland August Strindberg (1849-1912) ofta ses som den mest betydelsefulle.
Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig vid stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi gingo" mot det moderna "vi gick") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket, var språket i princip identiskt med den svenska som talas idag. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.
En viktig förändring i språket skedde på 1960-talet med den så kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frågan ytterligare. Under sekelskiftet 1900 gjordes ett misslyckat försök att ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det bruk som finns än idag i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang.
Ljud
Svenska utmärker sig genom ett relativt stort vokalförråd som består av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 fonem i de allra flesta dialekter (kort /e/ och sammanfaller). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och även sociala sammanhang.
Svenskans prosodi (ordmelodi) är också ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.
Vokaler
Standardsvenskans vokalfonem
Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvalitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat uttalas som (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.
Konsonanter
Det unika svenska fonemet (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de akustiska elementen i de olika varianterna av är relativt lika så skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.
Det vanligaste uttalet är -liknande ljud med undantag för i Norrland och i finlandssvenskan. Även uvulara uttal, , används i många varianter påverkade av invandrarspråk som arabiska, kurdiska och persiska.
Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna och och väldigt ofta som approximanten . Även tappar som är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal som och . Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland så assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. uttalas alltså således .
Prosodi
Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:
- formel
- formell
De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Dessa benämns ofta akut respektive grav accent, men även accent 1 respektive accent 2, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.
Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut eller grav accent. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ord använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:
- and-en
- ande-n
- en steges steg är stegen (accent 1) på stegen (accent 2)
Fonotax
Som i många andra germanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa slaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:
:(K)(K)(K)V(K)(K)(K)
Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ och förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.
Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a] och .
Grammatik
Svenska substantiv och adjektiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) och två numerus (singular och plural). Pronomen har även speciella objektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:
Som i andra germanska språk finns det förförställd bestämd och obestämd artikel, som i engelskans the och a/an eller tyskans der/die/das och einer/eine/ein, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:
:hon – hennes – henne
Verb böjs enligt tempus och i viss mån modus. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan indikativ och konjunktiv, men idag finns den nästan enbart i fasta fraser och idiom som "hon leve" och "om han vore här", men även dessa börjar bli mer sällsynta. Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:
:Perfekt particip: "en stekt fisk"
:Presens particip: "en stinkande fisk"
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används hjälpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).
Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Som germanskt språk delar svenskan syntaktiska drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen rum-sätt-tid, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.
Ordförråd
Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska och i viss mån engelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av latinskt eller grekiskt ursprung, ofta lånat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är översättningslån som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr. parapluie), "nivå" (fr. niveau) och ateljé" (fr. atelier).
Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".
Dialekter
Huvudartikel: Svenska dialekter
Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. Dialekterna kallas ofta bygdemål eller sockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Flera exempel från varje grupp ges nedanför. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.
socknar
- Norrländska mål — Norrland
:1. Överkalix, Norrbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Norrbotten/Overkalix/yw.html yngre kvinna]
:2. Burträsk, Västerbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Vasterbotten/Burtrask/ow.html äldre kvinna]
:3. Aspås, Jämtland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Jamtland/Aspas/yw.html yngre kvinna]
:4. Färila, Hälsingland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Halsingland/Farila/om.html äldre man]
- Sveamål — Svealand
:5. Älvdalen, Dalarna; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Dalarna/Alvdalen/ow.html äldre kvinna]
:6. Gräsö, Uppland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Uppland/Graso/om.html äldre man]
:7. Sorunda, Södermanland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Sodermanland/Sorunda/ym.html yngre man]
:8. Köla, Värmland [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Varmland/Kola/yw.html yngre kvinna]
:9. Viby, Närke; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Narke/Viby/om.html äldre man]
- Gotländska mål — Gotland
:10. Sproge, Gotland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Gotland/Sproge/yw.html yngre kvinna]
- Östsvenska mål — Åland and Finlands fastland
:11. Närpes, Österbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Osterbotten/Narpes/yw.html yngre kvinna]
:12. Dragsfjärd, Åboland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Aboland/Dragsfjard/om.html äldre man]
:13. Borgå, Nyland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Nyland/Borga/ym.html yngre man]
- Götamål — västra och norra Götaland, traditionellt med center i Västergötland
:14. Orust, Bohuslän; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Bohuslan/Orust/om.html äldre man]
:15. Floby, Västergötland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Vastergotland/Floby/ow.html äldre kvinna]
:16. Rimforsa, Östergötland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Ostergotland/Rimforsa/ow.html äldre kvinna]
:17. Årstad-Heberg, Halland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Halland/Arstad/ym.html yngre man]
:18. Stenberga, Småland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Smaland/Stenberga/yw.html yngre kvinna]
- Sydsvenska mål — sydligaste Sverige, inklusive Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland
:19. Jämshög, Blekinge; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Blekinge/Jamshog/ow.html äldre kvinna]
:20. Bara, Skåne; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Skane/Bara/om.html äldre man]
Samtliga ljudfiler tillhör [http://swedia.ling.umu.se/ SweDia], ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt 100 olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man.
Rikssvenska
Huvudartikel: Rikssvenska
Rikssvenska, den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen, är det språk som används av den stora majoriteten av såväl svenskar som finlandssvenskar. I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Rikssvenskan har många olika regionala varianter som är typiska för vissa delar av landet (regioner, landskap, städer). Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska. I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna.
Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter". I en undersökning som genomfördes av Handelns Utredningsinstitut (HUI) i december 2005 framgick att 54% av de svarande ansåg att "rikssvenska" var den variant av svenska de helst ville höra från en telefonförsäljare |
