:: wikimiki.org ::
| Steiermark |
Steiermark
Steiermark är en delstat (ty.: Bundesland) i sydöstra Österrike. 1 183 303 invånare. Huvudstaden är Graz. Den slovenska minoriteten på 0,4% av befolkningen är numera erkänd som autokton minoritet.
På 1800-talet fanns en stor slovensk minoritet i Steiermark.
Kategori:Österrikes delstater
als:Steiermark
DelstatDelstat, förbundsstat, förbundsland, är en delvis självstyrande stat som utgör en del av en federal stat.
Länder som helt eller delvis består av delstater:
- Australien
- Brasilien
- Indien
- Malaysia
- Mexico
- Nigeria
- Tyskland, se Tysklands förbundsländer
- USA, se USA:s delstater
- Österrike
Kategori:Regionala politiska indelningar
Tyska
Tyska är efter engelskan det mest talade germanska språket. Det förekommer i många dialekter (med huvudtyperna högtyska och lågtyska), och har i motsats till de flesta andra germanska språk bevarat den ursprungliga grammatiken, med till exempel i stort sett bibehållna kasusböjningar.
Grammatik
Kasus
Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus, nämligen nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen och substantivets artikel kasusböjs.
Genus
Det tyska språket har tre genus(maskulin, feminin och neutrum). Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus. I plural görs ingen uppdelning mellan genus.
Verb
På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben böjs efter person (subjek-predikat kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person plural.
Adjektiv
När ett adjektiv står före substantivet (attributivt) så böjs det efter kasus, numerus och genus. När adjektivet står senare i satsen (predikativt) så lämnas adjektivet helt oböjt. Detta gör att tyska språket saknar markör för att visa på skillnaden mellan predikativa adjektiv och adverb.
Substantiv
Substantiv böjs i det tyska språket efter kasus, numerus, genus och bestämdhet. Bestämdhet uttrycks genom bestämd eller obestämd artikel. Kasus, numerus och genusböjning påverkar substantivets artikel och ibland även substantivet. Substantivets första bokstav skrivs alltid versal.
Substantivets genus kan generellt sätt inte utläsas utifrån substantivet själv, utan måste läras in för en person som vill lära sig det tyska språket. Det finns några grupper med ord med vissa ändelser som tillhör specifika genus (Exempel: ord med -chen ändelse är alltid neutrala). Det finns även ändelser som indikerar att substantivet oftast tillhör ett specifikt genus (Exempel: Ord med -e ändelse är oftast feminina). Substantiv som är tydligt maskulina eller feminina till sin natur är också oftast maskulina respektive feminina. Substantiverade verb är alltid neturala.
De tyska substantivets pluralform är oregelbunden och måste läras in ord för ord för en person som ska lära sig det tyska språket. Substantivets pluralform består oftast av ett suffix. Substantivets slutbokstav indikerar vilken pluraländelse som kan tänkas vara trolig, men några generella regler finns inte. Det förekommer också att ordet stam förändras, och när en sådan stamförändring sker är det särskillt vanligt att a ändras till ä eller att o ändras till ö.
Tyska substantiv kan i likhet med de svenska kombineras till nya genom sammansättning. Likt det svenska språket så finns det ingen generell regel för hur många substantiv som på detta sätt kan sammanfogas vid bildandet av ett nytt. Generellt kan sägas att tyskan oftare använder sig av långa sammansättningar.
Pronomen
Pronomen böjs efter kasus, numreus och genus.
Relativpronomen
Relativpronomen kasusböjs efter relativpronomets roll i relativsatsen. Däremot så hämtas genus- och numerustillhörighet från bestämningsordet.
Personliga pronomen
Som artighetsform så används tredje person plural till skillnad från andra person plural i svenska språket. En skillnad mellan artighetsformen i tredje person plural och den vanliga formen i tredje person plural görs däremot i skrift då artighetsformen skrivs med stor första bokstav (Sie och sie). Artighetsformen används mycket mer filitigt än i svenska språket och bör alltid användas till äldre eller okända personer för att man inte ska uppfattas som oartig.
Prepositioner
Tyskans prepositioner styr olika kasus. De flesta prepositionerna kan delas in i tre grupper där de styr dativ, ackusativ eller antingen dativ och ackusativ beroende på befintlighet eller rörelse. Det finns även prepositioner som styr genitiv.
Ordföljd
I huvudsatsen så står det personböjda verbet på position två. Men i bisatsen så sätts det personböjda verbet i slutet på satsen. Detta leder till en för tyska språket typisk verbuppräkning i slutet av bisatsen.
I tyska språket så sätts komma mellan en menings alla ingående satser. I tyskt skriftspråk så används ofta en meningslängd som vida överstiger vad man kan hitta i en modern svensk text. Bisatser och relativsatser staplas på varandra till en struktur ovan för den moderne svensken.
Uttal
I stort sett uttalas tyska språket som svenska språket. Det finns dock några viktiga undantag och några ljud som bara finns i tyskan, som till exempel ach-ljud och låga y-ljud, samt även pf och z (uttalat med tonande tz) i början på ord.
Den tyska sättet att betona orden skilljer sig däremot starkt gentemot det svenska språkets.
Observera att ä, ö och ü inte är några enskilda bokstäver i tyskan, utan anses som omljud och sorteras som a, o eller u i ordböcker och i listan ovan. ß sorteras som ss.
Ett h som står efter en vokal betyder att vokalen ska uttalas lång, t. ex. ordet Zahl uttalas med ett långt a, jämför med det svenska ordet tal.
Tyska i Sverige
I Sverige var tyska det första främmande språket i skolundervisningen fram till 1946 då det ersattes av engelska. Det blev med grundskolereformen på 1950-talet frivilligt ämne från årskurs 7. Vissa skolor börjar redan vid årskurs sex.
Stavning och skrivregler
Tyska skrivs med det latinska alfabetet med tilläggstecknen ä, ö, ü och ß. Dessa räknas som ae, oe, ue respektive ss i bokstavsordningen. Stavningen är relativt oregelbunden, bland annat till följd av starkt folkligt motstånd mot stavningsreformer.
Varianter och dialektuppdelning
Det tyska standardspråket har inte någon strikt regional anknytning, liknande London för engelskan eller Paris för franskan. Standardspråket (den "dialektfria" tyskan, högtyskan) kommer istället från en utjämning av ett antal olika stavningsvarianter från 1500-, 1600- och 1700-talen. Normen för uttalet brukar regionalt bestämmas till Hannover, men detta är omstritt. De flesta med tyska som modersmål kan obehindrat prata standardspråket och gör så ofta i formella sammanhang, samtidigt som man bland vänner och familj pratar sin regionala dialekt. Speciellt i södra delen av det tyska språkområdet (södra Tyskland, Schweiz, Österrike) skiljer sig dialekterna avsevärt från standardspråket.
Lågtyska eller plattyska brukar, på grund av historia, släktskap ordförråd och uttal bland lingvister räknas till en annan undergrupp till västgermanska språk, tillsammans med nederländska.
- jiddisch
- plattyska
- schweizertyska
Utbredning
Länder där tyska är huvudspråket
- Tyskland
- Liechtenstein
- Österrike
- Schweiz (tillsammans med franska, italienska och rätoromanska)
Andra länder där tyska är ett officiellt språk
(officiellt språk betyder att lagarna publiceras på tyska, invånare har rätt att kommunicera med myndigheterna på tyska, samt att ort- och gatunamn är på tyska)
- Italien (regional i Sydtyrolen, tillsammans med italienska)
- Belgien (tillsammans med franska och nederländska)
- Luxemburg (tillsammans med franska och luxemburgiska)
- Danmark (i Sönderjylland tillsammans med danska)
I den gamla tyska kolonien Namibia var tyska mellan 1984 och 1990 tillsammans med engelska och afrikaans ett officiellt språk.
Andra länder med tyskspråkiga områden eller tyskspråkiga minoriteter
- Argentina
- Australien
- Brasilien
- Chile
- Estland
- Frankrike (Alsace)
- Kazakstan
- Kroatien
- Lettland
- Litauen
- Moldavien
- Namibia
- Nederländerna
- Paraguay
- Polen (Pommern, Ostpreussen)
- Rumänien (Transsylvanien)
- Ryssland
- Tjeckien
- Slovakien
- Ukraina
- Ungern
Länder med stora tyska immigrantgrupper
- USA
- Kanada
Tyska som främmande språk
Tyska (standardtyska) studeras i många länder som främmande språk; främst i Europa. Majoriteten av studerande finns framförallt i Nederländerna, Skandinavien, Baltikum, Slovenien, Kroatien, Polen, Japan, Bosnien och Hercegovina, Schweiz, Serbien, Ungern, Montenegro och Makedonien. Tyska är i många av dessa länder det första främmande språket i skolan. Även i före detta Sovjetunionen studeras mycket tyska. I länder som Frankrike och USA är många andra språk mer populära.
Tyskt inflytande i Japan under 1800- och 1900-talet ledde till att tyska var det språk som användes istället för latin inom den medicinsk utbildning. Enligt statistik från tyska myndigheter fanns det år 2000 de flesta tyskstuderande i:
- Ryssland: 4 657 500
- Polen: 2 202 708
- Frankrike: 1 603 813
- Ukraina: 629 742
- Tjeckien: 799 071
- Ungern: 629 472
- Kazakstan: 629 874
- Nederländerna: 591 190
- USA: 551 274
Det universitetsämne som ägnas åt vetenskapliga studier av det tyska språket och den tyska litteraturen (samt i icke-tysktalande länder även språkfärdighet) kallas internationellt för germanistik.
Se även
- Lista över falska vänner/Tyska
- Lista över mest talade språk
Externa länkar
- [http://svenska-tyska-ordboken.elch.nu/lexikon.php?begriff=tyska Elchs svenska-tyska ordboken]
- [http://www.tysk-bok.se Tyska böcker och ljudböcker]
Kategori:Tyska
Kategori:Germanska språk
Kategori:EU-språk
als:Deutsche Sprache
ja:ドイツ語
ko:독일어
ms:Bahasa Jerman
simple:German language
th:ภาษาเยอรมัน
Österrike
Österrike är en förbundsrepublik i Centraleuropa, som gränsar till Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Italien, Schweiz och Liechtenstein.
Huvudstaden heter Wien. Andra viktiga städer är Graz, Innsbruck, Linz, Salzburg.
Historia
Huvudartikel: Österrikes historia
Landet grundades som bayrisk gränsmark (markgrevskap) kring 800 och fick senare namnet Ostarrichi (966). Det upphöjdes på 1100-talet till hertigdöme och blev en viktig maktfaktor i det tysk-romerska riket till dess upplösning 1806. Därefter var Österrike huvudlandet i det stora multietniska habsburgska väldet. Österrike (men inte de ungerska, kroatiska, dalmatinska och italienska delarna av väldet) var också medlem av det Tyska förbundet fram till 1866, när kriget med Preussen ledde till Österrikes utträde.
Efter mångåriga krav från magyarerna om ökat självstyre bildades 1867 den Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Efter dubbelmonarkins nederlag i det första världskriget, och dess upplösning i fredsfördraget från St. Germain, bildades flera nya nationalstater och, efter misslyckade försök att ansluta sig till Tyskland, bildades därefter den första republiken Österrike, omfattade den större delen av Österrike-Ungerns tysktalande områden. Inre politiska splittringar och strider mynnade i en kristligt-konservativ diktatur 1934, som i sin tur föll, när tyska trupper marscherade in i Österrike i mars 1938 och Österrike införlivades med det Tredje riket under namnet Ostmark.
Efter Tysklands nederlag i det andra världskriget besattes Österrike av de fyra segermakterna och den österrikiska republiken återupprättades. Vid Potsdamkonferensen 1945 ställdes landet under en ockupationsförvaltning. Ockupationsmakterna lämnade Österrike först 1955 efter att ha skrivit under ett statsfördrag som återställde landets suveränitet. Österrike förband sig till ständig neutralitet (grundlag från 1955) och förpliktade sig att inte gå med på en återförening med Tyskland.
Först efter sammanbrottet av östblocket och det kalla krigets slut blev det möjligt för Österrike att delta i det europeiska integritetsarbetet. Efter en folkomröstning 1994 blev Österrike medlem i den Europeiska unionen (EU) 1995 och den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) 1999.
Politik
Österrike är en parlamentarisk-demokratisk förbundsrepublik. Statschef är förbundspresidenten, som väljs av folket vart sjätte år. Förbundspresidentens viktigaste politiska uppgift är att utnämna förbundskanslern (regeringschefen) och regeringen.
Österrikes parlament består av två kammare: nationalrådet och förbundsrådet.
- Nationalrådet är den lagstiftande parlamentskammaren. Den väljs av folket för en mandatperiod på fyra år och har 183 ledamöter. Fyra partier är för nuvarande invalda i nationalrådet: Österrikes socialdemokratiska parti (Sozialdemokratische Partei Österreichs, SPÖ), De gröna (Die Grünen), det kristdemokratiska Österrikiska folkpartiet (Österreichische Volkspartei, ÖVP) och Österrikes frihetliga parti (Freiheitliche Partei Österreichs, FPÖ), ett högerpopulistiskt parti. I början av 2005 bröt de flesta FPÖ-ledamöterna och alla deras ministrar sig ut ur partiet och grundade Alliansen för Österrikes framtid (Bündnis Zukunft Österreich, BZÖ).
- Förbundsrådet representerar de nio förbundsstaterna. Deras 64 ledamöter väljs av de nio förbundsstatsparlamenten för samma mandatperiod som gäller för de själva. Förbundsrådet har vetorätt inom lagstiftningen, som dock kan röstas ner av nationalrådet genom ett så kallad tröghetsbeslut (Beharrungsbeschluss). Förbundsrådet spelar därför i praktiken ingen roll.
Österrikes regering utnämns av förbundspresidenten. Den består av förbundskanslern och ministrarna. Den nuvarande regeringen är en borgerlig koalitionsregering bestående av det Österrikiska Folkpartiet (ÖVP) och Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ).
Österrike är en federal republik med nio förbundsstater (Bundesland). Varje förbundsstat har egen författning, folkförsamling och regering. De folkvalda delstatsparlamenten kallas för Landtag och har rätten att lagstifta inom sitt kompetensområde. Lantdagen väljer regeringschefen, landshövdingen (Landeshauptmann/Landeshauptfrau).
Den regionala förvaltningen handhas av förbundsstaterna, vilka i sin tur är indelade i kommuner som styrs av folkvalda församlingar. En administrativ mellannivå mellan kommuner och delstatsförvaltningen utgör häraden (Bezirk).
right
Österrikes nio förbundsstater - och deras huvudstäder
#Burgenland - Eisenstadt
#Kärnten - Klagenfurt
#Niederösterreich - St Pölten
#Oberösterreich - Linz
#Salzburg - Salzburg
#Steiermark - Graz
#Tirol - Innsbruck
#Vorarlberg - Bregenz
#Wien - Wien
Geografi
Österrike består av fem landskapsregioner. Den största delen av Österrike upptas av Östalperna (63% av ytan) som sträcker sig från gränssjön Bodensee fram till staden Wien i öster. I Alperna ligger Österrikes högsta topp (Großglockner, 3 797 m ö.h.). Norr om Alperna bildar Donaufloden gränsen till utlöparna av det Böhmiska massivet (10%) och Karpaterna (11,3%). Wien ligger i Wien-sänkan (4,4%) och söder och öster om Wien utbreder sig en låglandsregion som tillhör det ungerska låglandet (11,3%).
Österrikes viktigaste flod är Donaufloden, som avvattnar Alperna genom bifloderna Lech, Inn och dess biflod Salzach, Enns, Drau och dess biflod Mur m m.
I Österrike kan man urskilja tre klimatzoner. De östra delarna är präglade av det kontinentala pannoniska klimatet (medeltemperatur i juli oftast över 19°C, årsnederbörden i regel under 800 mm), de inre Alpområdena har ett alpint klimat (mycket nederbörd, permanent snötäcke över 3 000 m ö.h., korta somrar, långa vintrar) och resten av landet präglas av det milda och fuktiga medeleuropeiska övergångsklimatet med medeltemperaturer i juli mellan 14 °C och 19 °C och upp till 2000 mm årsnederbörd beroende på region. En speciell företeelse i Alperna är den varma och torra föhnvinden, en fallvind, som påverkar människor negativt.
Karta
föhnvind
Det här är en karta över Österrike!
Befolkning
I Österrike bor 8 067 300 människor, varav 708 700 utländska medborgare (8,8%) (2002). Drygt 40% av befolkningnen bor i och kring staden Wien, ytterligare 30% i områdena norr och söder om Alperna, medan Alpområdet är glesbefolkat. Österrikes storstäder är Wien (2005: 1 626 440 inv.), Graz (2001: 226 244 inv.), Linz (2001: 183 504 inv.), Salzburg (2001: 142 662 inv.) och Innsbruck (2001: 113 392 inv.).
Österrikes befolkning är huvudsakligen tyskspråkig. Standardspråket i Österrike skiljer sig i viss mån från det förbundstyska, framför allt inom ordförrådet som innehåller över 1000 s.k. austriacismer. I Österrike finns sex erkända språkminoriteter vars rättigheter är reglerade i statsfördraget från 1955 och senare lagar. De största grupperna utgörs av den slovensktalande minoriteten om 30 000-50 000 personer i delstaten Kärnten och en lika stor kroatisktalande minoritetsgrupp i Burgenland. I Burgenland bor också en ungersktalande minoritetsgrupp samt Roma och Sinti. I Wien och Niederösterreich finns det tjeckisk- och slovakisktalande minoritetsgrupper.
78% av österrikarna tillhör den romersk-katolska kyrkan, 5% de evangeliska kyrkorna (huvudsakligen den lutherska), 4,5% tillhör andra samfund och 9% betecknar sig som religionslösa.
Sociala förhållanden
Dagens Österrike är en modern socialstat. Första ansatser till en socialpolitik gjordes redan i den Österrikisk-ungerska monarkin mellan 1860 och 1890, men de första större sociala reformerna genomfördes under den sociala och politiska revolutionen (första republiken) efter första världskriget. Reformprogrammet avstannade efter några år p g a de hårda politiska striderna och de ekonomiska problemen. Samarbetsandan och samförståndet mellan arbetsgivare och fackföreningar i den andra republiken efter andra världskriget ledde slutligen till utvecklingen av ett omfattande offentligt välfärdssystem. Grundpelaren är socialförsäkringen som alla arbetstagare och deras anhöriga omfattas av. Den består av sjuk-, olycksfall-, arbetslöshets- och ålderspensionsförsäkringen. Därutöver finns det olika former av familjestöd och annat socialt understöd.
Föräldraförsäkring och barnomsorg
Modern ha rätt till ledighet från 8 veckor före födseln till 8 veckor efter födseln. Därefter får föräldrarna föräldrapenning tills barnet fyller två år, varav sex månader är knutna till varje förälder. Tas andra årets föräldraförsäkring ut på deltid, så kan man förlänga föräldraledigheten tills barnet fyller tre år.
Den offentliga barnomsorgen (som för övrigt är ett frivilligt kommunalt åtagande) inskränker sig till deltidsförskola (Kindergarten) från tre års ålder. Yngre barn och de som önskar heltidsbarnomsorg är hänvisade till dagmammor och privata inrättningar som dominerar barnomsorgen.
I Österrike får familjerna barnbidrag (Familienbeihilfe). Det betalas ut tills barnet fyllt 19 år eller tills det avslutat utbildningen, men högst till 25 års ålder, d v s så länge föräldrarna är underhållsskyldiga.
Utbildning
Barnen börjar den 4-åriga folkskolan (Volksschule) i sexårsåldern. Efter de fyra gemensamma åren ställs de (eller snarare deras föräldrar) inför valet att fortsätta 4 år i Hauptschule, en förlängning av folksksolan, (ca 2/3 av eleverna) eller gå till det 8-åriga gymnasiet (1/3 av eleverna). Ca 1/3 av eleverna på gymnasieskolan byter efter de första fyra åren till en 5-årig yrkesförberedande gymnasieskola, medan 2/3 fortsätter på det allmänna gymnasiets högre stadium som förbereder för högre studier. Absolventerna av Hauptschule går antingen vidare till en lärlingsutbildning vid företag med en dag yrkesskola (Berufsschule) i veckan eller till kortare yrkesutbildningar i skolform. Ett byte mellan skoltyperna är möjligt men sällsynt.
Den gymnasiala avgångsexamen Matura ger generell behörighet för tillträde till universitetsstudier. Uppfylls de centralt reglerade särskilda behörighetskraven för ämnet, så ger den också rätt till en studieplats i den valda utbildningen och på det valda universitetet (med undantag för konstnärliga utbildningar). Det finns 19 universitet i Österrike. Studierna avslutas efter lägst fyra år med magisterexamen eller efter ytterligare studier med doktorsexamen. Det finns ochså kortare studier (minst tre år) som leder till bakkelaureusexamen. Sedan 1994 finns det fackhögskolor (Fachhochschulen) i Österrike vilka erbjuder kortare och mer praktikorienterade utbildningar.
Arbetsmarknad
2003 hade omkring 49% av den österrikiska befolkningen (77% av befolkningen i åldrarna 15-59 år) ett förvärsarbete. 45% av alla förvärvsarbetande var kvinnor; av dem arbetade mer än 37% deltid (men bara 4% av männen).
Anställningen är reglerad genom lagstiftning och kollektivavtal. Genom lagstiftning regleras t ex normalarbetstid (högst 40 timmar/vecka), minimisemester (5 eller 6 veckor beroende på antal arbetade år), uppsägning och avgångsvederlag. I kollektivavtal regleras anställningsförhållanden och löner. En österrikisk arbetstagare har rätt till 14 månadslöner/år.
Avtalspartner på arbetsgivarsidan är die Bundeskammer der gewerblichen Wirtschaft (ungefär 'Förbundsekonomikammaren'), där alla företag är tvångsanslutna. På arbetstagarsidan finns centralorganisationen Österreichischer Gewerkschaftsbund (ÖGB) (’Österrikiska fackföreningsförbundet’), som omfattar arbetare och tjänstemän i såväl privat som offentlig tjänst. Därutöver är alla arbetstagare obligatoriskt anslutna till Kammer für Arbeiter und Angestellte (’Arbetarekammaren’). Även andra självständiga yrkesgrupper har obligatorisk medlemskap i olika kammare, såsom bönderna i Landwirtschaftskammer (’Lantbrukskammaren’), advokater i Rechtsanwaltskammer (’Advokatkammaren’) m m.
Vid arbetslöshet har man rätt till arbetslöshetsersättning under 20 till 52 veckor beroende på antal arbetade år och ålder. Den skattefria a-kassan motsvarar ungefär 55% av nettoinkomsten (arbetsinkomst efter skatt), men uppgår till högst 36,84 euro/kalenderdag (2003). Efter den här tiden kan man söka nödhjälp (Notstandshilfe) om hushållsinkomsterna (d v s inkomsterna av make/maka eller sambo) inte överstiger en viss gräns.
2003 var arbetslösheten i Österrike 4,2%.
Kategori:Europas länder
Kategori:Kustlösa stater
Kategori:Österrike
als:Österreich
fiu-vro:Austria
ja:オーストリア
ko:오스트리아
ms:Austria
simple:Austria
th:ประเทศออสเตรีย
zh-min-nan:Tang-kok
Graz
Graz är huvudstad i delstaten Steiermark i Österrike.
1999 sattes gamla staden i Graz upp på UNESCO:s Världsarvslista.
Kategori:Orter i Österrike
Kategori:Österrikes Världsarv
ja:グラーツ
AutoktonAutokton (av grekiskans autos, själv, egen och chthon, jord), ett lands urinnevånare. Jfr
Aboriginer. Nerpa
Die Baikalrobbe (Phoca sibirica, russisch „Nerpa“) ist eine endemische Robbe des sibirischen Baikalsees. Als einzige Robbenart lebt sie ausschließlich im Süßwasser.
Merkmale
Mit einer Länge von etwa 130 cm ist die Baikalrobbe eine kleine Robbenart. Ihre Farbe ist dunkelgrau, wobei die Unterseite etwas heller ist. Manchmal zeigt sich eine undeutliche Fleckenzeichnung.
Lebensraum
Der Baikalsee ist der einzige Ort, an dem diese Robbenart vorkommt. Nur manchmal wandern Einzeltiere in die zum See hinfließenden Wasserläufe, bleiben aber niemals lange dort. Obwohl auch andere Robben im Süßwasser vorkommen (wie manche Unterarten der Ringelrobbe und des Seehunds), ist die Baikalrobbe die einzige Art, die ausschließlich im Süßwasser lebt.
Lebensweise
Da der Baikalsee im Winter von einer etwa 90 cm dicken Eisschicht bedeckt ist, halten sich die Robben in dieser Zeit an Eislöchern auf, die sie selbst durch Einsatz der Krallen und der Zähne offen halten. Im späten Winter gehen die trächtigen Weibchen auf das Eis, graben sich eine Höhle in den Schnee und bringen dort ihr einziges Junges zur Welt; in 4 % der Fälle kommt es zu Zwillingsgeburten (höchste Rate unter allen Robben).
Im Sommer sammeln sich die Baikalrobben im südöstlichen Teil des Sees, da dort die Nahrungsbedingungen am besten sind. Wenn der See zufriert, verteilen sie sich über den gesamten See. Baikalrobben sind einzelgängerische Tiere, doch können sich mehrere Robben ein Eisloch teilen.
Die Nahrung der Baikalrobben besteht ausschließlich aus Fischen, vor allem Baikalgroppen. Um diese zu erbeuten, tauchen die Robben bis zu 180 m tief und 25 Minuten lang.
Sonstiges
Nachdem die Jagd in der ersten Hälfte des 20. Jahrhunderts an den Rand der Ausrottung gebracht hatte, hatten sich die Bestände zwischenzeitlich einigermaßen erholt. Eine Zählung 1994 ergab einen Bestand von 104.000 Baikalrobben; nachdem eine neue Zählung 2000 auf 84.000 Tiere kam, gibt es Diskussionen über die Ursachen für diesen neuen Bestandsrückgang. Als eine Ursache wird die Jagd angesehen, die weiter legal ist. Weiterhin gibt es Probleme mit Gifteinleitungen, verenden Robben in Fischernetzen und an der Hundestaupe, die regelmäßig mehrere tausend Robben infiziert.
Nach einer gängigen Theorie stammen die Baikalrobben von der Ringelrobbe ab; seit 500.000 Jahren sind die Bestände voneinander getrennt. Wie die Robben in den weit von jedem Ozean entfernten See gelangt sind, ist nach wie vor rätselhaft.
Literatur
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. 6th Edition. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-80-185789-9
Kategorie:Raubtiere
ja:バイカルアザラシ
dieta cytaty wycieczki szkolne mieszne zdjcia WARSAW HOTELS
|
|
|
|
