Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Stormaktstiden

Stormaktstiden

Stormaktstiden är en benämning på epoken i Sveriges historia mellan åren 1611 till 1718. Namnet kommer av att Sverige under denna period erövrade och upprätthöll en stormaktsställning i Europa. Stormaktstiden föregicks av Äldre vasatiden (1521-1611) och efterföljdes av frihetstiden (1719-1772). Den indelas i Yngre vasatiden (1611-1654) och Karolinska tiden (1654-1718). Perioden inleds med att Gustav Vasas son Karl IX avlider och dennes son Gustav II Adolf bestiger tronen 1611. Den avslutas med att Karl XII stupar vid Fredrikshald 1718 och det svenska stormaktsväldet därmed går under.

Grundläggandet av Sveriges stormaktsvälde

År 1611 befann sig Sverige i krig med Danmark, Polen och Ryssland. De svårigheter som värnandet av Sveriges politiska och religiösa självständighet medförde framkallade hos det svenska folket en kraftutveckling som endast vikingatiden erbjuder ett motstycke till och som under ledning av snillrika och målmedvetna ledare för en tid skaffade Sverige en verklig stormaktsställning. Grundläggaren av denna var Karl IX:s store son och efterträdare Gustaf II Adolf (1611-1632). Sedan han, fastän han bara var en yngling, under stora svårigheter och mot en oerhörd penningutbetalning för Älvsborgs lösen lyckats uppnå freden i Knäred 1613 med Danmark och därmed bevarat rikets integritet, fullföljde han det ryska kriget med sådant resultat, att även den sydöstligaste delen av Finland, Kexholms län, tillsammans med det dittills också ryska Ingermanland blev svenskt 1617. Hans kamp för avvärjandet av Sigismunds krav på Sveriges krona ledde till att Polen 1629 tillsvidare måste avträda Livland och en del för östersjöhandeln viktiga preussiska hamnar. Genom dessa ryska och polska förvärv togs ett stort steg till att Östersjön skulle bli ett svenskt innanhav - en tanke som inte var orimlig vid en tid då haven till följd av kommunikationsväsendets beskaffenhet snarare förband än skilde länderna åt, och då nationalitetsprincipen ännu inte fått en bestämmande betydelse för statsbildningen. Trots att Sverige hade besegrat Polen hade Sigismund inte gett upp sina anspråk på den svenska kronan, och om den katolska reaktionen segrade i det 1618 utbrutna stora religionskriget i Tyskland, det trettioåriga kriget, kunde han påräkna dess understöd till Sveriges kuvande. Detta var orsaken till Gustav II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget. De för eftervärlden delvis i dunkel höljda planer med avseende på Sveriges blivande ställning som han anknöt till sitt segerlopp, blev till följd av hans förtidiga död ofullbordade, men tack vare dem som fortsatte verket - Axel Oxenstierna och de stora fältherrarna ur hans krigarskola, som Johan Banér och Lennart Torstenson, m.fl. - vanns i alla fall det för vars skull han sett sig nödsakad att ingripa i världsstriden: tryggandet av Sveriges nationella självständighet. Därmed vanns också det som var villkoret för detta och som Gustav II Adolf kände som en nådegåva för sig och sitt folk att få kämpa för: räddandet av protestantismens andliga frihet. Även landområden (en stor del av Pommern, Wismar och Bremen-Verden) tillföll Sverige i den fred, den Westfaliska freden, som under hans efterträderska Kristina (1632-1654) gjorde slut på det stora kriget 1648.

Stärkande och bevarande av stormaktsställningen

Besittningen av de tyska landområdena medförde inte den politiska maktställning, som Gustav II Adolf kanske skulle skaffat Sverige om han själv fått avsluta det tyska verket. Men då Sverige genom dem blev medlem av det Tyska riket och tillika i freden förklarades som en av garanterna för Tysklands i denna fastslagna ordning, var det nu erkänt som en av det europeiska statssystemets mera framstående medlemmar. Två av de tyska landförvärven - Pommern och Wismar - hade också betydelse för det svenska östersjöväldets utveckling och gav en ersättning för det tillbakasteg med avseende på detta som måste tas vid uppgivandet av de preussiska hamnarna 1635 för att bereda möjlighet att efter Gustav II Adolfs död fortsätta det tyska kriget. En vinst av stormaktsställningen som skulle komma att överleva denna var att det därigenom bereddes tillfälle att konsolidera det rent svenska området inom naturliga gränser mot Danmark-Norge. En direkt följd av framgångarna i det tyska kriget var nämligen freden i Brömsebro den 13 augusti 1645, som återgav Sverige Gotland, Jämtland och Härjedalen, och den i kriget förvärvade militära överlägsenheten blev förutsättningen för de bragder genom vilka drottning Kristinas efterträdare Karl X Gustav (1654-1660) sedan genom freden i Roskilde den 26 februari 1658 tvingade fram de dyrbara förvärven av Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Hans storslagna plan att fullborda östersjöväldet – på Polens bekostnad med anledning av att de polske Vasarna inte hade gett upp sina krav på den svenska kronan, och sedan genom ett nytt danskt krig med hela Danmarks erövring som mål - blev visserligen inte realiserad, men till följd av det polska kriget skaffades dock - efter hans död - genom freden i Oliwa 1660 det nämnda kravet fullständigt ur världen och Sveriges rätt till Livland blev definitivt erkänd. Livland-1632) efterträdde sin far Karl IX på tronen 1611 och grundlade Sveriges stormaktsställning]] Karl XI (1660-1697) tryggade genom sina vapenbragder i det skånska kriget 1675-1679 besittningen av de från Danmark förvärvade provinserna, som råkat i fara då riket genom hans förmyndares okloka politik dragits in i ett europeiskt krig (sjuårskriget, för Sveriges del kallat pommerska kriget) som inte berörde Sveriges intressen, och så länge han regerade behöll Sverige sedan sin europeiska maktställning utan krigiska förvecklingar..

Skapandet av den moderna svenska ämbetsförvaltningen

1600-talet blev för Sverige en storhetstid inte blott i yttre, utan också i inre hänseende. Då löstes en uppgift av den allra största betydelse för statsskicket: skapandet av bestämda former för utövningen av den självständiga statsmyndighet som Gustav Vasa grundat och Karl IX räddat. Även detta storverk knyter sig i främsta rummet till Gustav II Adolfs namn. Gustav II Adolf (1583-1654) skapade den moderna svenska ämbetsstat som var nödvändig för att upprätthålla Sveriges stormaktsställning]] Den enda rättsliga representanten för statsmyndigheten hade under de äldre Vasarna varit kungen själv. Riksrådet, som var en i landslagen lagfäst riksinstitution, skulle väl också ha kunnat betraktas som en representant för denna, men till följd av de minnen som knöts till dess maktutövning under medeltiden, fick det, som redan antytts, till en början endast en undanskjuten ställning i det "nya riket". Härav vållades emellertid den ovan omtalade aristokratiska opposition mot kungamakten som framträdde efter Gustav Vasas död. I dess program, vars främste talesman var riksrådet Erik Sparre, ingick en ordnad ämbetsförvaltning, men underställt rådet såsom varande statsmaktens egentliga innehavare. Detta skulle antagligen ha medfört en återgång till medeltidens regerande aristokrati med dess följd den av Gustav Vasa undertryckta aristokratiska anarkin. Hans söner förhöll sig därför reserverade mot de högadliga organisationsförslagen, och sedan Karl IX i blod kvävt rådsaristokratins restaurationsplaner (bl.a. i Linköpings blodbad 1600), fortsatte han i det stora hela det rent personliga regemente vari Vasarnas kungadöme, frånsedt några ej fullföljda ansatser, dittills förmått finna sitt enda uttryck. 1600-1689), här porträtterad av Sébastien Bourdon, abdikerade som regerande svensk drottning 1654]] Det var Gustav II Adolf som försonade aristokratin med den på monarkisk grund vilande nya statsordningen och kunde så göra den politiska duglighet, som adeln mer än någon annan klass då var mäktig, tjänstbar åt denna. Rusttjänsten förlorade härigenom sin konstitutiva betydelse för adelskapet, och detta erhöll genom riddarhusordningen en ny grund. Adeln blev därmed den samhällsklass som framför allt skulle ägna sig åt högre statstjänst, inte bara blott militär utan också civil, och för att främja detta gav Gustav II Adolf den ökade privilegier. Det var från dessa förutsättningar han tillsammans med den svenska aristokratins största personlighet, Axel Oxenstierna, utförde det organisatoriska storverk som fick sin avslutning i 1634 års regeringsform. Den föregående vasatidens sekreterarregemente upphörde, och det högadliga riksrådet blev en verklig regeringskonselj - inte egenmäktigt beslutande, inte parlamentarisk, men genom sin sociala maktställning ägnad att utgöra ett konstitutionellt band på kungamakten. Den kungliga domsrätten fick ett permanent organ i Hovrätten och riksrådet började få tjänstgöra även som en högsta instans för denna. En fast centralförvaltning upprättades i kollegiala former. Gustav Vasas stora reform av lokalförvaltningen fullbordades på ett sådant sätt att fogdarna underordnades landshövdingar, vilka i olikhet med medeltidens stora läntagare även de blev verkliga ämbetsmän. Visserligen mäktade den gamla folkliga självstyrelsen i landskap och härad inte bevara sin ställning vid sidan av den sålunda planmässigt organiserade kungliga ämbetsförvaltningen, men i stillhet lades grunden till en ny kommunal styrelse genom den självförvaltning som sockenmenigheterna utövade under prästerskapets ledning, och städernas självstyrelse undertrycktes inte utan ställdes endast i organiskt sammanhang med den kungliga lokalförvaltningen. Emellertid förlade Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas stora organisationsverk ingalunda statsmaktens utövning endast till kung, råd och ämbetsverk. Det var tvärtom det som gjorde också ståndsriksdagen till ett effektivt och lagstadgat organ för detta. Ordnad samverkan av alla nationella krafter för att förverkliga statsändamålets var grundtanken i Gustav II Adolfs statsskick, och därför har senare tider statsmän kunnat söka en ledning i detta även för sitt statsliv.

Den andliga och materiella kulturen

Gustav II Adolf-1660), här porträtterad av Sébastien Bourdon, gav Sverige dess naturliga gränser åt söder och sydväst genom erövrandet av Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge]] Även på den andliga och materiella kulturens område gjordes under stormaktstiden sådana insatser att perioden har gjort sig förtjänt av sitt namn. Vad som med avseende på den förra hade försummats under reformationstiden gottgjordes nu. Gymnasier inrättades, och Uppsala universitet, till vars återställande en svag början hade gjorts 1595, fick utvecklingsmöjligheter och ekonomisk trygghet genom Gustaf II Adolfs storartade donation 1624 från de Gustavianska arvegodsen. Tartu universitet grundades 1632, Åbo universitet 1640 och Lunds universitet 1666, för främjande av svensk odling i Finland och de skånska provinserna, och det folkbildningsarbete på protestantisk grund som denna tids svenska kyrka utövade kan inte värderas högt nog. Deltagandet i trettioåriga kriget förde visserligen med sig rätt mycket överdåd i levnadssättet, men det var å andra sidan därigenom som Sverige öppnades för inflytanden från andra europeiska länders kulturliv. Först nu kunde det bli tal om verklig svensk konstpoesi och svensk vetenskap. I båda märktes nybörjarskapets famlande försök, men också den storvulna patriotiska kraften hos den tid vars barn de var. Även med avseende på den materiella kulturen blev stormaktstiden epokgörande. Genom åtgärder i merkantilsystemets anda och genom inkallandet av utlänningar med större affärsvana eller yrkesskicklighet än dåtidens svenskar ägde sökte Gustav II Adolf och Kristinas förmyndarregering befordra denna. Sverige började nu få ett ordnat kommunikationsväsen, införandet av nya metoder i järntillverkningen grundlade den stormaktsställning landet sedermera länge intog i denna bransch, de första ansatserna till svensk fabriksindustri gjordes, handeln och i samband med denna stadsväsendet fick ett stort uppsving, som i synnerhet kom Stockholm till godo. Först genom detta och genom styrelsens centralisering blev denna plats rikets verkliga huvudstad. Inte ens för tanken att göra Sverige till en kolonialmakt var man främmande, vilket särskilt kolonin Nya Sverige Nordamerika vittnar om, men den kraftutveckling som skulle fordrats för detta togs i anspråk av den europeiska stormaktsställningens krav.

Statsfinansiella problem

Nordamerika-1697) i slaget vid Lund den 4 december 1676 under skånska kriget, där han lyckades försvara sin far Karl X Gustavs erövringar från ett danskt återerövringsförsök. Målning av David Klöcker Ehrenstrahl]] Stormaktstidens svenskar älskade att jämföra sina egna bedrifter med de svenska "götarnas" deltagande i folkvandringarna, om vilket tidens okritiska historieforskning gett dem förvirrade föreställningar. Om detta deltagande verkat upprivande på de inre förhållandena så skulle jämförelsen även i detta hänseende få en kärna av sanning. Under den äldre vasatiden hade ett nytt förläningsväsen uppkommit. Det innebar – frånsett hertigdömena samt grev- och friherreskapen - inte som under medeltiden ett utskiftande av själva statsmyndigheten, utan var rent ekonomiskt. Den bestod i bortförläning av kronogods eller rätt att inom ett område uppbära de på skattejorden vilande räntorna, d.v.s. skatterna, men det var i strid med landslagen ärftligt. Till följd av naturahushållningen fanns inte de nödvändiga penningtillgångar för att betala kostnaderna för den nya riksstyrelsens ökade behov av statstjänster, och då tillgreps det ekonomiska förläningsväsendet och gjordes ärftligt i analogi med adelns privilegier, som ju också betraktades som en ersättning för statstjänst. En för riket fördärvlig utsträckning av detta förläningsväsen blev följden av den abnorma kraftansträngning som Sveriges deltagande i trettioåriga kriget gjorde nödvändig. Det användes ofta till att belöna adelns fosterländska offervillighet, utan vilket de stora uppgifterna inte hade kunnat lösas, men det användes också i form av förpantning och frälseköp för att skaffa statskassan medel till kriget. Det ena likaväl som det andra medförde att man för stundens behov offrade själva inkomstkällorna, och då drottning Kristina efter att hon blivit myndig även under fredstiden på det mest överdrivna sätt fortsatte med det som under kriget kunnat vara berättigat som en nödfallsåtgärd blev rikets finansiella ställning förtvivlad. Men gods- och ränteavsöndringarna verkade också socialt förryckande. De senare innebar en fara för böndernas odalfrihet, och båda gav åt högadeln, som vunnit mest genom dem, en övermakt på samhällslivets olika områden som väckte ovilja och farhågor inte bara hos de ofrälse stånden, utan också hos den lägre ämbetsadeln. Yrkandet på en reduktion i kraft av landslagens förbud mot ärftliga förläningar blev samlingstecknet för den sociala oppositionens olika element, och med Karl X Gustavs trontillträde fick detta yrkande även stöd av kungamakten, för vilken det öppnade en möjlighet att råda bot på rikets finansiella nödläge. Den reduktion som genom detta kom till stånd 1655 fullföljdes dock inte så att detta mål vanns, och följden av detta blev att Karl XI:s förmyndare drevs till en äventyrlig subsidiepolitik och därigenom störtade riket i ett krig, det skånska kriget, som utan den unge kungens kraft och hjältemod skulle ha berövat landet frukterna av Karl X Gustavs segrar.

Det karolinska enväldet införs

Karl X Gustav-1718) blev kung 1697, endast 15 år gammal, och tvingades under nästan hela sin regeringstid försvara Sverige mot dess aggressiva grannar, men övermakten blev till slut för stor och Sverige förlorade sin stormaktsställning. Porträtt av Axel Sparre från 1712]] Även själva styrelsesättet påverkades av den aristokratiska förskjutningen inom samhällslivet. Hos den nu socialt dominerande högadeln framträdde tendenser att låta dess politiska organ, riksrådet, undantränga kungen från den plats som vasatiden gett honom inom riksstyrelsen. De båda förmyndarregeringarna (Drottning Kristinas 1632-1644 och Karl XI:s 1660-1672) hade inneburit ett konungslöst stormannaregemente, och tanken låg nära att göra ett sådant i sak, om än inte formellt, permanent. Förutsättningen för att den fasta förvaltningsorganisation som trätt i stället för de äldre vasarnas personliga regemente skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt var emellertid en kraftig regeringskontroll. Att åstadkomma en sådan var kungens uppgift, och om han inte kunde eller fick handha den hänvisades förvaltningsorganisationen till självkontroll genom sina egna till rådsregeringen hörande främsta ämbetsmän. Tack vare Axel Oxenstiernas exceptionella ledaregenskaper utföll experimentet inte dåligt under Kristinas omyndighetstid, men under Karl XI:s ledde frånvaron av kontroll utifrån över administrationen till en förvaltningsanarki vars faror för riket det skånska kriget i början av Karl XI:s egen regering bragte i öppen dag. Därmed föll planerna på ett självständigt rådsvälde, men deras fall drog med sig det på maktfördelning och samverkan mellan kung, råd och ständer grundade statsskick som, rotat i uråldrig svensk statsuppfattning, av Gustav II Adolf bragts till större fulländning än någonsin förut. Med hjälp av riksdagsoppositionen mot den aristokratiska utveckling som både i socialt och politiskt hänseende visat sig så betänklig samlade kungen, fäderneslandets räddare, i sin hand hela statsmyndigheten och så uppstod det karolinska enväldet – en styrelseform som utmärktes av att den var monistisk, d.v.s. statsmyndighetens koncentrerades till ett enda statsorgan. Detta var en nyhet i svenskt författningsliv, men då hade det ett visst berättigande såsom en tillfällig diktatur för att lösa viktiga samhällsuppgifter. Resultatet av det karolinska enväldets införande blev en ny omfattande reduktion som räddade den svenska bondefriheten och möjliggjorde att förvaltningskostnaderna tillgodosågs genom en fast avlöningsstat i stället för genom förläningar, skapandet av en ny härordning genom indelningsverket och införandet av reda och plikttrohet i förvaltningen. Denna berövades därvid sin aristokratiska självständighet och erhöll karaktären av en kunglig byråkrati, men Karl XI lät den arbeta i former från Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas reform och gav åt dessa ännu större fasthet. De nya krafter som Karl XI ingöt i riket förmådde dock inte rädda Sveriges stormaktsställning. I 18 år kämpade Karl XII (1697-1718) en förtvivlad kamp för denna, skoningslös mot både sig själv och sitt folk. Det var tillika en kamp för germanskt statsliv mot det framryckande ryska väldet, men i stället för att däri understödjas av stambesläktade folk måste han strida även mot sådana. Trots sagolika bedrifter blev den ojämna kampen slutligen hans folk övermäktig, och genom de freder, som 1719, 1720 och 1721 avslutade det stora nordiska kriget, störtade det svenska stormaktsväldet samman. Av de landförvärv på vilka det byggts upp återstod sedan endast i Tyskland en remsa av Pommern samt Wismar och i Sverige de från Danmark-Norge vunna provinserna.

Se även


- Axel Oxenstierna (1583-1654)
- Grafisk tidsaxel över stormaktstiden
- Gustav II Adolf (1594-1632)
- Karl XII (1682-1718)
- Marinhistoria
- Skånska kriget (1675-1679)
- Stora nordiska kriget (1700-1721)
- Trettioåriga kriget (1618-1648) Stormaktstiden Kategori:Wikipedia:Veckans artikel

Sveriges historia

Sveriges historia är beskrivningen av Sverige i det förflutna. Vad som menats med Sveriges historia har dock skiftat genom åren och mellan personer. Traditionellt har man avsett riket eller statens historia och dess relationer till andra stater och Sveriges folk. Idag avser man oftast de händelser som utspelats inom det nuvarande Sveriges gränser samt svenska relationer med utlandet. Dessutom använder sig olika personer av olika definitioner av Sverige som stat, vilket bland annat påverkar tidpunkten för Sveriges bildande avsevärt (se vidare Svearike).

Allmänt

För översiktsartiklar om olika perioder i Sveriges historia, se följande uppslagsord:
- Sverige under förhistorisk tid (till omkr. 800 e.Kr.)
- Sverige under vikingatiden (omkr. 800-1050 e.Kr.)
- Sverige under äldre medeltid (omkr. 1050-1250)
- Folkungatiden (1250-1389)
- Sverige under Kalmarunionen (1389-1521)
- Äldre vasatiden (1521-1611)
- Stormaktstiden (1611-1718, Yngre vasatiden,Karolinska tiden)
- Frihetstiden (1718-1772)
- Gustavianska tiden (1772-1809)
- Äldre 1800-tal (1809-1866)
- Yngre 1800-tal (1866-1905)
- Tidigt 1900-tal (1905-1914)
- Sverige under första världskriget (1914-1918)
- Mellankrigstiden (1918-1939)
- Sverige under andra världskriget (1939-1945)
- Efterkrigstiden (1945-1989)
- Nutiden (1989-)

Arkeologiska epoker


- Stenåldern
  - Paleolitikum
    - Senpaleolitikum
      - Hamburgkulturen
      - Brommekulturen
      - Ahrensburgkulturen
  - Mesolitikum
    - Tidigmesolitikum
      - Maglemosekulturen
    - Mellanmesolitikum
      - Kongemosekulturen
    - Senmesolitikum
      - Erteböllekulturen
  - Neolitikum
    - Tidigneolitikum
      - Trattbägarkulturen
    - Mellanneolitikum
      - Gropkeramiska kulturen
      - Stridsyxekulturen
    - Senneolitikum
      - Senneolitisk kultur
- Bronsåldern
  - Nordisk Bronsålderskultur
- Järnåldern
  - Förromersk järnålder
  - Romersk järnålder
  - Folkvandringstiden
  - Vendeltiden
  - Vikingatiden

Viktiga personer i Sveriges historia


- Engelbrekt Engelbrektsson
- Sten Sture d.ä.
- Sten Sture d.y.
- Gustaf Vasa
- Gustaf II Adolf
- Karl X Gustaf
- Karl XII
- Gustaf III
- Karl XIV Johan

Se även


- Den svenska slavhandeln
- Historia
- Tidsaxel över Sveriges historia
- Sveriges regentlängd
- Sveriges statsministrar
- Sveriges utrikesministrar
- Lista över svenska krig
- Lista över svenska freder

Externa länkar


- [http://www.historia.se Historia.se - Portalen för historisk statistik] Kategori:Sveriges historia

1718

Händelser


- 16 januari - Christopher Polhem sluter i Lund kontrakt med Karl XII om att på fem år bygga den kanalsträcka som idag utgöras av Trollhätte och Göta kanaler.
- Våren - Polhem låter igångsätta bygget av den så kallade Karlsgraf vid Vänersborg.
- Maj - Fredsförhandlingar mellan Sverige och Ryssland inleds i åländska skärgården. Mot stora landvinster skall ryssarna hjälpa svenskarna i ett anfall mot Norge. Karl XII tror sig dock kunna anfalla Norge utan rysk hjälp, varför han förkastar förslaget.
- 25 augusti - New Orleans grundas.
- Augusti - Carl Gustaf Armfeldts armékår infaller i Tröndelag från Jämtland.
- 30 oktober - Karl XII:s armé infaller med 22.000 man i Norge.
- 12 november - Görtz, som lett förhandlingarna med ryssarna på Åland, lämnar ön med ett slutgiltigt fredsförslag till Karl XII.
- 30 november - Karl XII stupar vid Fredrikshald mellan klockan nio och tio på kvällen.
- 1 december - Belägringen av Fredrikshald upphävs av Fredrik av Hessen-Kassel. Denne delar tillsammans med riksrådet krigskassan.
- 2 december - Görtz arresteras i Bohuslän, eftersom han förespråkar en annan tronföljare än Fredrik, som just nu har makten.
- 5 december - Budet om Karl XII:s död når Stockholm.
- 6 december
  - Kungens lik förs från Norge mot Uddevalla.
  - Ulrika Eleonora utropar sig till svensk drottning.
- 15 december - Ulrika Eleonora förklarar sig villig att avskaffa enväldet.
- December - Vid jultiden får de ryska krigsfångar, som hålls fångna på Visingsborg på ön Visingsö i Vättern budet om Karl XII:s död. De blir så glada över detta, att de "råkar" tända eld på slottet, vilket är anledningen till, att endast ruiner återstår idag.
- Exportförbud införs i Sverige som en radikal åtgärd för att dämpa missväxtens förödande verkan.
- Högertrafik införs för första gången i Sverige.
- Den svenska stormaktstiden är efter 107 år slut.

Födda


- 28 november - Hedvig Charlotta Nordenflycht, svensk författare.

Avlidna


- 1 februari - Charles Talbot, brittisk 12:e earl och 1:e hertig av Shrewsbury.
- April - Lars Gathenhielm, svensk kapare känd som "Lasse i Gatan".
- 22 november - Svartskägg, eg. Edward Teach, engelsk pirat.
- 30 november - Karl XII, svensk kung 1697-1718. Kategori:Årtal Kategori:1710-talet ko:1718년 ms:1718

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.

Landformer

Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.

Floder

Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.

Berg

Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar

Den största sjön är Ladoga.

Öar

Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.

Klimat

Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.

Natur

Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.

Demografi

Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.

Språk

Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.

Religion

Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.

Politik

Huvudartikel: Politik i Europa

Europeiska politiska organisationer

I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.

Stater

EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.

Områden med särskild status

Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)

Organisationer


- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:EuropaKategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

1521

Händelser


- Nyåret
  - Dalkarlarna ändrar sig och skickar sina två bästa skidlöpare efter Gustav Vasa, för att hämta tillbaka honom (det första Vasaloppet).
  - Dalkarlarna väljer den då endast 24-årige Gustav till Dalarnas hövitsman och upproret mot danskarna, Befrielsekriget, utbryter. Gustav får 16 livvakter han kan styra över, vilket är den första grunden till Svea Livgarde. Men han har ingen flotta, inga kanoner, inga slott eller borgar.
- 10 mars - Dalahären fängslar bergsfogden i Falun och indriver kungens skatt samt lägger beslag på Kopparbergs gruva.
- Gustav Trolle skickas mot Hälsningland, men när hans tvåhundra ryttare ser den tusenhövdade bondehären flyr de söderut.
- Början av april - Dalahären besegrar danskarna under Didrik Slagheck i slaget vid Brunbäcks färja.
- 29 april - Dalahären besegrar danskarna i slaget vid Västerås och slottet börjar belägras. I och med detta vänds oppositionen bland rådsaristokratin som ansluter sig till Gustav Vasa.
- 19 maj - Dalahären besegrar danskarna och erövrar staden i slaget vid Uppsala.
- 24 juni - Dalkarlarna börjar belägra Stockholm.
- 15 juli - Ett riksmöte hålls i Stockholm. Gustav Vasa erbjuds fri lejd till Stockholm och att allting skall vara förlåtet. För att bevisa detta låter Gustav Trolle låsa in Didrik Slagheck. Dessutom utlovas stora mängder med malt och humle. Gustav Vasa avvaktar. Snart har revolten nått Brunkeberg men bönderna kan omöjligt storma staden.
- Under sommaren lugnar situationen ner sig. Många åker hem så länge till sina gårdar och hjälper till med skörden. Lars Siggeson (Sparre), som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till danskarnas sida, går nu över till Gustav Vasa, även Hans Brask och Ture Jönsson (Tre rosor) går över till Gustav.
- 13 augusti - Spanjorerna erövrar den aztekiska huvudstaden Tenochtitlan.
- 23 augusti - Kristian II avsätts som svensk kung och Gustav Vasa väljs till svensk riksföreståndare vid ett möte i Vadstena. Härvid tvingas den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle i landsflykt, för att aldrig återkomma till Sverige.
- Riksråden flyr från Sverige eftersom de inte vågar stanna i landet längre. På hösten slår de läger i Rotebro och Botkyrka.
- 24 december - Den danske slottsfogden på Nyköpingshus kapitulerar för svenskarna.
- December - Befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, går över till Gustav Vasa och slottet faller i upprorshärens händer.
- Protester väcks mot att Gustav Vasa låter prägla klippingar, silvermynt med så låg silverhalt att de ej kan användas för utrikeshandel.
- Riksdagen i Worms hålls.

Födda


- 4 augusti - Urban VII, född Giovanni Battista Castagna, påve under tolv dagar 15-27 september 1590.
- 13 december - Sixtus V, påve 1585-1590.
- Kristina av Oldenburg, dotter till Kristian II.

Avlidna


- 27 april - Fernão de Magalhães, portugisisk sjöfarare och upptäcktsresande (stupad).
- 8 december - Kristina av Sachsen, dansk drottning 1481-1513, norsk drottning 1483-1513 och svensk drottning 1497-1501, gift med kung Hans.
- Jakob Ulvsson, svensk ärkebiskop 1469-1515. Kategori:Årtal Kategori:1520-talet ko:1521년 simple:1521

Frihetstiden

Frihetstiden är en benämning på epoken i Sveriges historia mellan 1719 och 1772. Den efterföljs av den Gustavianska tiden. Anledningen till att denna period kallas frihetstiden är att det kungliga enväldet upphävdes genom lag år 1719. Det är alltså frihet från enväldesmonarki som avses. Perioden inleds med att Karl XII stupar vid Fredrikshald 1718 och det svenska stormaktsväldet därmed går under. Den avslutas med att Gustav III år 1772 bestiger tronen och genomför en statskupp som ger kungen större makt.

Kungen förlorar makten till riksdagen

Då de tunga offer till stormaktsväldets bevarande som Karl XII utkrävt väsentligen möjliggjorts genom enväldets maktmedel hade ett allmänt missnöje uppstått mot detta styrelsesätt, framför allt bland ämbetsmännen, vilkas klass efter aristokratins fall och genom den av Karl XI genomförda fasta byråkratiska ordningen blivit den inflytelserikaste beståndsdelen i det dåvarande svenska samhället. Vad man där i synnerhet var upprörd över var att denna ordnings former genom enväldet brutits av kungen och dennes förste minister Georg Heinrich von Görtz, då formerna ställde sig i vägen för utkrävandet av uppoffringarna. När Karl XII:s död och Ulrika Eleonoras (1718-1720) omtvistade tronföljdsrätt gett den av ämbetsmannaintresset behärskade riksdagen fria händer bröts därör enväldet ner i grunden genom 1719 och 1720 års grundlagsstiftning. Den monistiska statsuppfattning som enväldet varit ett uttryck för gjorde sig dock därvid fortfarande gällande, men nu till förmån för riksdagen. Oinskränkt lagstiftningsrätt tillerkändes denna. Kungadömet bibehölls, men enbart som en dekoration, och till att det förblev så bidrog också att det fick så svaga representanter som Fredrik I (1720-1751) och Adolf Fredrik (1751-1771). Det egentliga regeringsorganet skulle nu vara riksrådet, som kunde rösta ner kungen, men det tillsattes enligt riksdagens förslag, och från 1738 tog sig riksdagen även rätt att avskeda de rådsherrar som var misshagliga för det härskande riksdagspartiet. Riksråden blev därför endast ständernas "fullmäktige" - exekutorer av deras vilja. Så avlöstes det kungliga enväldet, suveräniteten, av ständerenväldet, riksdagssuveräniteten. Detta innebar lika väl som det förra ett avsteg från den inbördes samverkan och kontroll av flera maktfaktorer som av ålder karakteriserat svenskt statsliv, men var dock ett verk av en statsuppfattning som byggde på nationell historisk erfarenhet, om också folksuveränitetsteorier – monarkomakiska och naturrättsliga - medverkade till dess uppkomst och sedermera framfördes till dess försvar. naturrätt 1710–1719 och 1720–1738.]] Av de gamla maktfaktorerna hade kungamakten förlorat förtroendet genom olyckorna under Karl XII:s tid. Som garanti mot detta önskades 1719 på aristokratiskt håll en tryggad byråkratisk förvaltningsorganisation enligt mönstret från 1634 års regeringsform under ett självständigt regerande riksråd, och såtillvida realiserades tanken att det nya statsskickets huvudurkund blev kallad regeringsform och att ämbetsverkens organisation där grundlagsfästes till skydd mot alla ingrepp. Men Karl XI:s omyndighetstid hade gjort att även en självständig rådsregering misstroddes, och detta omintetgjorde förverkligandet av denna punkt i det aristokratiska programmet. Om några maktmissbruk eller felgrepp av riksdagen - den tredje maktfaktorn - hade man inte någon erfarenhet, och därför tedde sig denna som ett ofelbart värn för "gammalsvensk rätt" och togs in i den nya regeringsformens bestämmelser, som på både kungens och rådets bekostnad samlade hela statsmakten hos riksdagen.

Positiva resultat av nyordningen

Genom den nya ordningen fick också nationella krafter ett större spelrum än någonsin förut, och goda verkningar av detta uteblev inte. Den nya friheten - efter vilken perioden fått sitt namn - blev föremål för hänförd beundran, och under inflytande av denna entusiastiska stämning utvecklades på olika områden – näringslivets, vetenskapens och litteraturens - en i enlighet med den rådande tidsriktningen på nyttan inriktad patriotisk verksamhet som läkte många av de gångna olyckstidens sår och i mycket blev grundläggande för den följande tidens kulturarbete. Även inom statslivet åstadkom frihetstiden erkännansvärda resultat. Formerna för riksdagens verksamhet, särskilt utskottsväsendet, utvecklade genom grundlag (1723 års riksdagsordning) och praxis. Dessutom grundlagsfästes riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck åt folkviljan samt att sammanträda på viss tid - vart tredje år. Bestämd skillnad gjordes först nu mellan grundlagsstiftning och vanlig lagstiftning, och på det senare området fullbordades ett under föregående period förberett storverk: 1734 års lag.

Riksdagsbyråkrati och maktmissbruk

Men om frihetstiden sålunda vittnade om fördelarna av ett fritt statsskick, så gav den å andra sidan påtagliga bevis på att den politiska maktens fullständiga samling på ett enda håll är ägnad att verka skadligt, även om det sker i frihetens namn. Den oinskränkta riksdagsmakten kom att innebära en oinskränkt och okontrollerad makt för det tillfälliga majoritetspartiet inom riksdagen och utnyttjades av detta på ett hänsynslöst sätt. Därigenom möjliggjordes hattpartiets äventyrliga utrikes- och näringspolitik. Utrikespolitiken blev bara en karikatyr av stormaktstidens krigiska statskonst, då förutsättningarna för denna nu saknades, och det som kom att kalla "hattarnas krig" mot Ryssland 1741-1743 kostade genom freden i Åbo i juni 1743 riket en del av Finland. Näringspolitiken å sin sida, ett överdrivet merkantilistiskt understöds- och skyddssystem (se Merkantilsystemet), var väl också till sitt syfte patriotisk och hade en inte försumbar andel i periodens ekonomiska livsaktighet, men den användes till att gynna enskilda intressen på det allmännas bekostnad och medförde i förening med den dyrbara krigspolitiken att statsverket hamnade i fullständig förvirring. Å andra sidan använde det 1765 segrande mösspartiet förfoganderätten över riksdagens envåldsmakt till ett ekonomiskt strypsystem som ytterligare ökade förvirringen i penningväsendet. Inte ens den personliga rättssäkerheten respekterades av dem som behärskade riksdagsmaskineriet. Riksdagen hade också tagit domsrätten i sin hand och ansågs vid dess utövning inte vara bunden av lagen, för man menade att lagstiftaren står över denna. Till detta var bägge partierna medskyldiga. Men inte nog med att riksdagsenväldet missbrukades eller användes till rättskränkningar och förtryck, det verkade också upprivande på själva statsmyndigheten. Riksdagen intog nu till förvaltningsorganisationen samma överhöghetsställning som förut kungen. Möjlighet till yttre kontroll saknades således inte, men innehavarna av riksdagens kontrollmakt, de egentligen maktägande stånden: adel, präster och borgare, och det enbart av medlemmar från dem bestående allsmäktiga sekreta utskottet utgjordes självt till största delen av ämbetsmän, och därför blev den skenbart utifrån verkande kontrollen i verkligheten bara byråkratisk självkontroll. Hos de yngre mössorna framträdde visserligen antibyråkratiska tendenser och en yttring av detta var att tryckfriheten infördes och grundlagsfästes 1766 genom Tryckfrihetsförordningen, men den praktiska verkan av deras makttillträde var bara att riksdagskontrollen övergick från riddarhusbyråkratin till prost- och borgmästarbyråkratin. Det som skilde frihetstidens byråkratiska självkontroll från vad som på högadligt håll åsyftats under 1600-talet och 1719 var sålunda att den inte handhades av den högsta förvaltningsmyndigheten rådet, utan av underordnade ämbetsmän i kraft av riksdagssuveräniteten. Härmed sammanhängde karaktären av den parlamentarism vari frihetstidens riksdagsenvälde från 1738 tog sig uttryck. Denna kom inte som den engelska att resultera i en stark kabinettsregering utan i ett direkt riksdagsregemente. En överordnad ställning i förhållande till alla förvaltningens utgreningar tillkom dock historiskt och rättsligt det svenska riksrådet och hade detta liksom det engelska kabinettet verkligen fått regera skulle dess chefsställning i någon mån ha kunnat bli ett band på riksdagsbyråkratins benägenhet att till privat fördel utnyttja ständersuveräniteten. Men nu inte bara bands rådet genom instruktioner från riksdagen utan denna drog också in verkliga regeringsärenden till direkt handläggning av sig själv eller sina deputationer (utskott). Att denna parlamentarism inte slog ännu sämre ut än den gjorde berodde på den administrativa rutin varmed riksdagen just till följd av sin byråkratiska sammansättning satt inne, men då den åstadkom en sådan upp- och nedvändning av förvaltningsorganisationen att de som borde ha kontrolleras själva kontrollerade eller sköt undan dem som förmanskap och kontroll rättsligen tillhörde, och så fick det byråkratiska självsvåldet därigenom fritt spelrum.

Bakgrunden till Gustav III:s statskupp

Aldrig har ämbetsmannagodtycke och ämbetsmannakorruption så frodats i Sverige som under denna "frihetstid", och inom hela förvaltningen uppstod en oreda, som t.o.m. överträffade den under Karl XI:s förmyndartid. Men även rikets självständighet råkade i fara. Då den direkta riksdagsregeringen utsträcktes även till den yttre politiken försökte främmande makter vinna den oansvariga riksdagsmajoriteten för sina syften, och därvid kom utländskt guld att spela en skamlig roll. Den franskvänliga hattpolitiken hade gett uppslaget härtill, men Frankrike önskade dock, om än i egoistiska syften, ett starkt Sverige. Ryssland åter, vars ärenden mössorna gick, åsyftade dess försvagande - en politik vars följder Polens öde skulle göra uppenbara. Därför blev omstörtandet av frihetstidens statsskick en nödvändighet, även om det varit möjligt att på annat sätt råda bot på dess skadliga inrikespolitiska verkningar. Det bar också inom sig självt ett frö till upplösning, nämligen de stridiga ståndsintressen, som söndrade de maktägande, och det var denna söndring, som beredde vägen till den revolution varigenom Gustav III (1771-1792) den 19 augusti 1772 berövade ständerna deras envåldsmakt.

Se även


- hattpartiet
- Karl XII
- mösspartiet
- Stora nordiska kriget Kategori:Sveriges historia

1719

Händelser


- 1 januari - Carl Gustaf Armfeldt d.ä. anträder återtåget från Norge, varvid en stor del av hans armékår fryser ihjäl i fjällen.
- 3-13 januari - Armfeldts karoliner kommer fram till byn Handöl i Jämtland.
- 23 januari - Riksdagen underkänner Ulrika Eleonoras arvsrätt men hon väljs ändå till drottning av Sverige sedan hon godkänt den parlamentariska författningen.
- 27 januari - Karl XII:s liktåg anländer till Karlbergs slott utanför Stockholm.
- 19 februari
  - Ulrika Eleonora skriver under den nya svenska regeringsformen.
  - Georg Heinrich von Görtz avrättas vid Skanstull i Stockholm.
- 21 februari - Den nya svenska regeringsformen träder i kraft. Grundlagsbegreppet införs och kungens, rådets och riksdagens maktbefogenheter fastställs i detalj. Riksdagen, som hädanefter sammanträder vart tredje år, får hela lagstiftnings- och beskattningsmakten samt visst inflytande över rådets sammansättning. Regenten, som inom rådet erhåller två röster, är enligt den nya regeringsformen bunden av riksdagens beslut.
- 26 februari - Karl XII begravs i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
- 17 mars - Ulrika Eleonora kröns.
- 10 april - Arvid Horn avgår som svensk kanslipresident.
- 23 april - En kunglig förordning utfärdas om att de svenska nödmynten skall samlas in 1-8 juni samma år och inlösas till halva värdet.
- 15 maj - Gustav Cronhielm blir ny svensk kanslipresident.
- 1 juni - Nödmynten börjar samlas in.
- Juli-augusti - Ryska flottan härjar de svenska kusterna.
- 24 juli - Nyköping bränns av en rysk galärflotta.
- 25 juli - Ryssarna skövlar Lövsta järnbruk i Uppland.
- 13 augusti - Ett ryskt anfall mot Stockholm avvärjs vid Stäket av sörmlänningarna under överste Fuchs.
- 19 augusti - Norrtälje bränns ner av ryssarna.
- 28 oktober - Stillestånd sluts mellan Sverige och Danmark.
- 9 november - Fred sluts mellan Sverige och Hannover i Stockholm varvid Bremen och Verden avträds.

Födda


- 5 april - Axel von Fersen d.ä., greve, riksråd, fältmarskalk, ledamot av Svenska Akademien.
- 24 oktober - Jakob Gadolin, biskop, vetenskapsman och statsman.

Avlidna


- 7 april - Elias Palmskiöld, svensk arkivman och samlare; arkivsekreterare i Riksarkivet.
- 8 juni - Rafi ad Daradjat, indisk stormogul 1719.
- 7 september - Djahan II, indisk stormogul 1719.
- 12 december - Gustaf Cronhielm, svensk kanslipresident.
- 31 december - John Flamsteed, brittisk astronom. Kategori:Årtal Kategori:1710-talet ko:1719년 ms:1719

1772

Händelser


- Januari - Hattpartiet förlorar sitt franska ekonomiska underhåll.
- April - Hattrådet störtas och ersätts av mössrådet.
- 9 april - Joachim von Düben blir ny kanlipresident, varvid mössorna tar över makten i Sverige.
- 29 maj - Gustav III kröns tillsammans med sin hustru Sofia Magdalena av Danmark.
- Maj - Vasaorden instiftas.
- Juni - Johan Christoffer Toll avreser från Stockholm till Skåne för att förbereda en statskupp mot det rådande svenska statsskicket.
- Juli - Jakob Magnus Sprengtporten reser till Finland för att börja upproret mot statsskicket där. Han tar Sveaborg i besittning.
- 12 augusti - Upproret bryter ut i Skåne.
- 16 augusti - Upproret bryter ut i Finland.
- 19 augusti - Eftersom upproren börjat något för tidigt tvingas Gustav III själv genomföra statsvälvningen i Stockholm.
- 21 augusti - Kungen samlar riksdagen i rikssalen, med trupper (med kanonerna riktade mot rikssalen) uppställda utanför. Kungen läser upp 1772 års regeringsform, som antas av riksdagen utan diskussion. Kungen får den styrande makten, och utser rådet, som skall ge honom råd i olika frågor och inte delta i beslut. Lagstiftningsmakten delas mellan kungen och riksdagen, medan riksdagen ensam får beskattningsmakten. Kungen kan inte börja anfallskrig utan riksdagens samtycke, men riksdagen sammankallas endast när kungen vill det. Den nya författningen innebär att 1720 års grundlag och 1766 års tryckfrihetsförordning upphävs.
- 22 augusti - Kanslipresidenten Joachim von Düben avgår.
- 23 augusti - Ulrik Scheffer blir ny kanslipresident.
- 27 augusti - Gustav III beslutar att tortyren ska avskaffas ur svenska fängelser.
- 1 september - Karl blir hertig av Södermanland.
- September - Den svenska brännvinsbränningen förbjuds på grund av missväxt.
- 2 november - Kungligt privilegium utfärdas för ett svenskt Generalassistentkontor (statlig pantbank) i Stockholm.
- Henrik af Trolle efterträder Augustin Ehrensvärd som befälhavare för den svenska skärgårdsflottan. af Trolle utarbetar tillsammans med skeppsbyggmästare Fredric Henric af Chapman en plan för hur flottan ska förbättras. Han kartlägger också de finska farvattnen.
- Den svenska vitterhetsakademien återupptar sin verksamhet.
- Brukspatron J. Fröding låter bygga Alsters herrgård utanför Karlstad.
- Härnösand blir biskopssäte.

Födda


- 4 januari - Anton Friedrich Justus Thibault, tysk rättslärd.
- 17 mars - Victor Emmanuel Leclerc, fransk adjutant, arbetade åt Napoleon Bonaparte.
- 19 april - David Ricardo, brittisk nationalekonom.
- 2 maj - Novalis, pseudonym för Friedrich Leopold, romantisk tysk poet och novellist.
- 21 oktober - Samuel Taylor Coleridge, brittisk författare.
- 22 november - Lars Hjortsberg, svensk skådespelare.
- Carl Löwenhielm, frilloson till Karl XIII.

Avlidna


- 29 mars - Emanuel Swedenborg, naturvetenskapsman, bibeltolkare och teosof.
- 28 april - Johann Friedrich Struensee, dansk statsman.
- 12 september - Samuel Olof Tilas, svensk baron, poet och kommissionssekreterare i Konstantinopel. Kategori:Årtal Kategori:1770-talet ko:1772년 ms:1772

1611

Händelser


- 12 februari - Svenskarna försöker överrumpla Nöteborgs fästning, men misslyckas.
- Februari - Svenskarna inleder en belägring av Kexholms fästning.
- 2 mars - Svenskarna erövrar Kexholms fästning.
- 4 april - Danmark förklarar Sverige krig i Örebro varvid Kalmarkriget utbryter. Anledningen är konflikt om herraväldet över Lappmarken och Baltikum.
- 3 maj - Danskarna börjar belägra Kalmar.
- 27 maj - Danskarna intar Kalmar stad.
- 11 juni - Svenskarna under Karl IX anländer till Kalmar slotts undsättning.
- 25 juni - Svenskarna under kronprins Gustav (II) Adolf överrumplar och plundrar Kristianopel.
- 15 juli - Novgorod erövras av svenskarna.
- 17 juli - Svenskarna anfaller danskarnas befästa läger utanför Kalmar, men tvingas dra sig tillbaka till Ryssby två mil norr om staden.
- 3 augusti - Danskarna intar Kalmar slott.
- 9 augusti - Borgh