:: wikimiki.org ::

Strängnäs (tätort)

Strängnäs (tätort)

Strängnäs, tätort och centralort i Strängnäs kommun i Sörmland. Staden är belägen mellan Södertälje och Eskilstuna, och är stiftsstad i Strängnäs stift.

Historia

Strängnäs stift År 1080 reste den engelske missionärsbikopen Sankt Eskil från Tuna, som senare blev "Eskilstuna", för att kristna de starkt asatrogna Strängnäsborna. På offerritsplatsen där domkyrkan nu ligger stenades S:t Eskil till döds. År 1120 omnämns Strängnäs för första gången som biskopssäte. Staden fick sina rättigheter under 1280-talet, som även var det årtionde som den första domkyrkan i sten togs i bruk. På 1260-talet byggdes dominikanerklostret, i nu centrala Strängnäs, som efter reformationen revs. Den 6 juni 1523 valdes, vid domkyrkans norra vägg, Gustav Eriksson Vasa till konung över Sverige. Detta har gett upphov till Sveriges nationaldag. År 1626 grundades Sveriges näst äldsta gymnasieskola, Thomasgymnasiet utav Gustav II Adolf i staden. Gustav II Adolf

Näringsliv

Fram till våren 2005 var Södermanlands Pansarregemnete, P10, beläget i Strängnäs. Det gamla konkursbolaget Fermenta som var beläget i Strängnäs drivs idag av företagen Pfizer och AstraZeneca på samma ställe, där en stor del av dessa företags forskning inom det farmaceutiska området sker. I staden finns även centrallager för Mekonomen och Svanströms. Det statliga verket Lotteriinspektionen har sitt säte i Strängnäs. Strängnäs är beläget längsmed Svealandsbanan, som går mellan Södertälje och Eskilstuna. Kategori:Strängnäs kommun Kategori:Södermanland Kategori:Sveriges städer

Tätort

Bild:Tätortsskylt.gif

Tätort är ett område där en större grupp hus finns samlade. Begreppet kan vara oklart i vissa situationer. I trafiken innebär begreppet tätort att vägarna övergår till en mer gatubetonad karaktär. Hastigheten är då 50 km/h och speciella vägmärken sätts upp för att markera att tätorten börjar (ibland är hastigheten ytterligare sänkt till t ex 30 km/h). Man har i Norden enats om en gemensam definition av begreppet tätort: :En tätort är en samling av hus där det bor minst 200 invånare. Det bör inte vara mer än 200 meters avstånd mellan husen i samlingen. SCB, Statistiska Centralbyrån, gör tätortsavgränsningar vart 5:e år. Vid den senaste tätortsavgränsningen (2000) fanns det 1 936 tätorter i Sverige. Jämfört med tidigare räkning (1995) hade tillkommit 46 nya tätorter och samtidigt hade 48 orter upphört (dvs uppfyllde inte definitionen, t ex kan antal invånare ha sjunkit under 200 personer). Svenska Kommunförbundet grupperar sina kommuner i 9 olika grupper beroende bland annat på hur befolkningen bor. Det som exempelvis kallas storstad är en kommun med över 200 000 invånare. Internationellt sett brukar som tätort räknas stadsbebyggelse med 5 000 eller 10 000 invånare.

Se även

- Småort
- Lista över svenska tätorter
- Lista över svenska tätorter sorterad efter invånarantal
- Urbanisering Kategori:Bebyggelsetyper ja:村 th:หมู่บ้าน

Centralort

Centralort benämns den ort i en kommun eller region där kommun-/regionkontoret och den största delen eller huvuddelen av den kommunala eller regionala administrationen finns. Den ort som är centralort i en kommun kan alltså sägas vara "kommunens huvudstad". Ofta, men långt ifrån alltid, har kommunen samma namn som centralorten.
- se även: Residensstad Kategori:Politik

Strängnäs kommun

Strängnäs kommun är en kommun i landskapet Södermanland i Södermanlands län.

Fakta

- Landareal: 742 km²
- Folkmängd: 30 522 invånare (2004) varav tätorten 12 010 invånare (2000)
- Befolkningstäthet: 41 invånare per km²

Orter i Strängnäs kommun

- Mariefred
- Stallarholmen
- Strängnäs
- Åkers styckebruk

Näringsliv & Turism

I Strängnäs ligger bland annat pansarregementet Kungl. P10 (nedlagt 2005), Hemglass, Leine & Linde och läkemedelsföretag som AstraZeneca och Pfizer samt centrallager för Mekonomen och Svanströms. Statliga verket Lotteriinspektionen har sitt säte i Strängnäs. I Åkers styckebruk ligger Åkers International och i Marifred omsätter turismen till Gripsholms slott, Grafikens hus och museispårvägen stora pengar. Det natursköna Skottvångsområdet söder om Åker med Sörmlandsleden är ett känt naturområde. Kommunen är som i de flesta svenska städer den största arbetsgivaren.

Kultur

Arméns musikkår och Arméns trumkår är förlagda till regementet P10 (Båda dessa flyttar inom årskiftet 2005/2006 till Stockholm på grund av P10:s stängning. Strängnäs domkyrka med Roggeborgen och dess skatter är viktiga kulturella objekt. I Mariefred ligger Grafikens hus och Gripsholms slott med statens porträttsamlingar.

Politik

I Strängnäs kommunhus sitter en borgerlig allians med fyra kommunalråd i spetsen, ett för varje borgerligt parti.

Extern länk

- [http://www.strangnas.se/ Strängnäs kommun] Kategori:Sveriges kommuner Kategori:Strängnäs kommun

Eskilstuna

Eskilstuna är en tätort och centralort i Eskilstuna kommun. Eskilstuna är uppkallat efter den engelske missionärsbiskopen S:t Eskil som på 1100-talet slagit sig ned i Eskilstunaområdet. S:t Eskil stenades till döds i Strängnäs (en mycket viktig asabetingad ritplats) efter att ha försökt kristna Strängnäsborna. Inom Eskilstunaområdet fanns två byar, Fors och Tuna. Där S:t Eskil byggde sin kyrka blev senare ett kloster byggt i hans ära. Efter reformationen blev klostret ett Vasaslott, som dock brann på 1600-talet. Från S:t Eskil och framåt hade det funnits två församlingar inom Eskilstuna, men dock endast en hade en kyrka. Kloster församling fick sin kyrka byggd 1912. Eskilstuna har allltid varit en viktig industristad och detta har synts genom historien. Det nuvarande Eskilstuna är ett reultat av flera olika samväxta samhällen; Gamla staden med Fors kyrka, Fristaden, Carl Gustafs stad, Kloster och Nyfors municipalsamhälle. Torshälla har alltid fram till 1800-talet varit den viktiga staden i regionen. Industrier som genom olika epoker varit viktiga för Eskilstuna är Rademachersmedjorna från 1600-talet, Gevärsfaktorierna från 1800-talet, Bolinder-Munktell (senare Volvo BM), August Stenman (senare ASSA) och CE Johansson (även kallad Mått-Johansson). Kategori:Eskilstuna kommun Kategori:Orter i Sverige Kategori:Sveriges städer

Strängnäs stift

Strängnäs stift är ett stift inom Svenska kyrkan, bildat ca 1100. Det omfattar idag landskapen Södermanland, Närke (utom Nysunds församling) samt även delar av Västmanland. Stiftsstad är Strängnäs. Stiftet har 9 kontrakt, 67 pastorat och 107 församlingar med drygt 450 000 medlemmar. Hans-Erik Nordin är sedan 2005 biskop i stiftet.

Extern länk:

- [http://www.strangnasstift.com/ Strängnäs stift] Kategori:Sveriges stift

Sankt Eskil

Eskil firas den 12 juni. Han var en engelsk munk som av Sankt Sigfrid vigdes till missionsbiskop för 'all Sverige norranskogs', norr om Tiveden och Kolmården. Eskils säte blev Tuna, nu Eskilstuna. Han blev stenad till döds när han försökte hejda en hednisk offerfest i Strängnäs. Detta lär ha varit omkrig 1080. Eskil framställs som biskop, hans attribut är tre stenar. Han är det ene av Sörmlands helgon, det andra är Sankt Botvid.

Tuna

Tuna är ett namn på flera svenska orter. Bland annat dessa:
- Tuna, Vimmerby kommun
- Tuna, Södertälje kommun
- Tuna, Landskrona kommun
- Tuna, gammal benämning på Eskilstuna, Eskilstuna kommun

Asa

1. Asa, eller asatroende var de gamla skandinaverna, vikingarna, innan de började kristnas under 1000-talet och framåt. 2. Asa eller "Asa Vahista" var i zoroastrisk mytologi den av Amesha Spentas som förknippades med solens regelbundenhet och stabilitet. 3. ASA är en medicinsk förkortning för substansen Acetylsalicylsyra, som bla är det verksamma ämnet i aspirin. (Från engelskans Acetyl Salicylic Acid)

Gustav Eriksson Vasa

, föreställer "Karin Månsdotter visande från sig kungakronan", vid drottningens sida finns hennes och Erik XIV:s tvenne barn, Sigrid Eriksdotter Vasa och Gustav Eriksson Vasa.]] Gustav Eriksson Vasa, född 28 januari 1568, död i februari 1607, svensk prins, son till kung Erik XIV och Karin Månsdotter. I följd av kung Johan III:s fruktan för, att Erik XIV:s anhängare i Sverige skulle begagna hans son Gustav Eriksson Vasa till främjande av sina planer, hade han 1575 blivit sänd i landsflykt och levde under de närmast följande åren i nöd och fattigdom i Polen, där han ska ha studerat vid de av jesuiter ledda bildningsanstalterna i Braunsberg, Thorn och Vilna och vid någon av dessa övergått till katolska läran. År 1586 ska han ha varit i Rom, men omtalas sedan såsom uppehållande sig dels i Mähren, dels i Schlesien under kejsar Rudolf II:s beskydd. Sin önskan att få återse sin moder Karin Månsdotter fick han först uppfylld 1596, då de möttes i Reval. Gustavs vistelseort var sedan en tid Thorn, vilken stad han dock lämnade 1600 för att begiva sig till Ryssland, vars dåvarande tsar Boris Godunov, lika som en gång förut Ivan IV av Ryssland ämnade begagna honom som redskap för politiska planer. Varken lockelser eller en flerårig fångenskap kunde dock förmå honom att därtill låna sig, och lik mycken ståndaktighet visade Gustaf mot de försök i samma riktning, som gjordes av Boris efterträdare Dimitri. Ett år efter dennes fall avled Gustav Eriksson Vasa i den lilla staden Kasjin i mellersta Ryssland.

Se även

- Gustav Vasa

Gustav II Adolf

Gustav II Adolf, Gustaf II Adolph, lat. Gustavus Adolphus, Gustav Adolf den store, född 9 december 1594, död (stupad) 6 november 1632, Sveriges regent 1611-32, samt, enligt senare svensk historieskrivning, "trettioåriga krigets odödlige hjälte och protestantismens räddare". Son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, far till drottning Kristina. Gift i november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg. Barn med Maria Eleonora av Brandenburg:
- Kristina Augusta (1623-1624).
- Drottning Kristina (1626-1689), drottning av Sverige 1644-1654 Barn med älskarinnan Margareta Slots:
- Gustav Gustavsson af Wasaborg, född 24 april 1616

Barn- och ungdomsåren

Gustav II Adolf föddes på Stockholms slott den 9 december 1594 som son till hertig Karl av Södermanland (sedermera kung Karl IX) och dennes hustru i andra äktenskapet, Kristina av Holstein-Gottorp. Namnet Gustav bar han efter farfadern, kung Gustav I (Gustav Vasa), namnet Adolf efter morfadern, den förste hertigen av Holstein-Gottorp. Gustav Adolf, ättling till den nationella svenska dynastin, tillhörde genom sin mödernehärstamning från det holsteinska huset också kretsen av de tyska furstesläkter ur vilka förkämparna för protestantismen framgått. Sålunda var Filip den ädelmodige av Hessen, Moritz av Sachsen, Vilhelm av Oranien och Moritz av Oranien alla släkt på mödernet med honom. Fadern sägs också om honom ha yttrat de ofta citerade orden ille faciet (lat. "han skall göra (det)"), även om autenticiteten i detta citat torde vara tvivelaktig. Gustav Adolf fick en omsorgsfull uppfostran. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin första färd över Östersjön, mitt i vintern återvände han genom Finland och runt Bottniska viken. Han fördes tidigt ut i det offentliga livet, från åttaårsåldern fick han bevista rådets överläggningar, från tolvårsåldern uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första av sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän som fyllde Karl IX:s hov, framför allt de utländska officerare som kommit till Sverige för att söka tjänst efter att det spansk-nederländska krigets slut 1609. Sin bokliga bildning erhöll han under ledning av Johan Skytte. Den vilade på klassisk grund och var ovanligt omfattande - ännu många år senare hördes han med lätthet återge yttranden från latinska och grekiska auktoriteter. I synnerhet han språkkunskaper var välutvecklade. Tyska var tillsammans svenska hans modersmål, och han verkar alltid ha pratat tyska med sin mor. Gustav II Adolfs ungdomskärlek tillhörde Ebba Brahe men statsskäl förmådde honom att offra denna kärlek. Statsskäl föranledde honom längre fram (1620) att gifta sig med en prinsessa av det hohenzollernska huset, Maria Eleonora av Brandenburg, syster till kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina. Utom äktenskapet hade han en son med Margareta Slots eller Margareta Cabeliau, som han träffade i fältlägret under ryska kriget 1609-1617, Gustav Gustavsson, som av sin halvsyster Kristina blev upphöjd till greve af Vasaborg.

De första regeringsåren

Efter en kort förmyndarregering, och sedan hans kusin Johan, hertig av Östergötland (son till Johan III), avsagt sig sina tronanspråk, besteg Gustav Adolf Sveriges tron i december 1611, vid 17 års ålder. Han kröntes i Uppsala den 12 oktober 1617 av ärkebiskop Petrus Kenicius. Gustav Adolf fann nu att riket var i ett tillstånd av förvirring och brist, vilket var naturliga följder av det senast förflutna halvseklets oupphörliga inre omvälvningar och yttre krig. Tre utländska krig ärvde han - det erövringskrig som Karl IX genom Jacob De la Gardie börjat i Ryssland och de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens kung, den från svenska tronen avsatte katolske Sigismund Vasa, Gustav Adolfs kusin, betraktade sig nämligen fortfarande som Sveriges legitime kung och såg i Gustav Adolf endast en usurpator. Kristian IV av Danmark hade 1611 börjat ett erövringskrig mot Sverige. Av dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran. Detta krig var också den hårda skola i vilken Gustav Adolf fick lära sig krigets praktiska hantverk. Trots sin ungdom var Gustav Adolf nu hänvisad endast till sig själv, eftersom de beprövade fältherrar som Sverige ägde, Jacob De la Gardie och Evert Horn, befann sig med en del av dess krigsmakt i det inre av Ryssland. Det lysande försvaret av fäderneslandets i detta krig kan därför räknas som Gustav Adolfs ungdomsbedrift. Fienden var honom vida överlägsen - ur de tyska värvningskvarter som stod öppna för Danmark fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, övermäktiga flotta var avskuret från varje förbindelse med utlandet. Men Gustav Adolf kallade det svenska folket till vapen, han begagnade landets för ett gerillakrig väl lämpade naturförhållanden samt tröttade ut och rev upp den överlägsna angriparen. Vid utgången av 1612 års fälttåg befann sig sålunda Kristian IV visserligen som herre över de båda fästningsnycklarna till Sverige - Kalmar i öster och Älvsborg i väster - men hans försök att erövra Jönköping, där Gustav Adolf i all hast hade skapat en centralställning för Sveriges försvar, hade misslyckats. Den danske kungens egen här som från Älvsborg hade ryckt fram dit tvingades att i all hast göra ett återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau framryckande hären flydde tillbaka undan folkresningen, halvt tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred den 28 januari 1613. Det hårdaste villkoret för Sverige i denna fred, om vilken Gustav Adolf sa till ständerna 1613 att den blev sluten "såsom drägligast var och mera olycka att undfly", var den dryga Älvsborgs lösen om inte mindre än 1 miljon riksdaler specie, att erläggas inom sex år. Det var en för tidens förhållanden oerhörd summa, och innan den blivit till fullo erlagd, hade kungens eget silver måst användas för att slå mynt. Omedelbart efter det danska kriget fördes även det ryska kriget till ett slut. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärvet av Ladogagränsen för Finland blev resultatet. Ett tag hade Gustav Adolf hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige som lydstat, men en rad af fälttåg, av vilka han personligen förde två 1614 och 1615 visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärvet av Ingermanland och Kexholms län, vilka Ryssland avträdde genom freden i Stolbova 1617. Kungens blick var öppen för den fara som från Ryssland hotade den svenska monarkin, och därför försökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden ha förvärvat en gräns om vilken han kunde säga att han hoppades till Gud att det skulle bli ryssen svårt "över den bäcken att hoppa".

Det polska kriget

1617]] Det mål Gustav Adolf ville uppnå med det polska kriget, som med avbrott för några vapenvilor uppfyllde tolv år av hans regeringstid, torde ha varit att på samma sätt som skett med Ryssland utestänga Polen från Östersjön och sålunda förvandla det nordeuropeiska innanhavet till en svensk insjö. Som innehavare av mynningarna för alla floder som faller ut i detta hav skulle Sverige kunna beskatta innanländernas handel och därmed kompensera de materiella maktvillkor som Sverige saknade inom sina egna gränser. Denna s. k. östersjöpolitik var den ena av den store kungens ledande politiska tankar. Den andra, som även fick sitt uttryck i det polska kriget, var strävandet att bidra till lösningen av århundradets stora religiösa frågor. Detta krig återupptogs nämligen av Gustav Adolf i samma anda som Karl IX hade börjat det, som en strid för protestantismen mot den allmänna katolska reaktionen, inte enbart som en strid med Sigismund om Sveriges tron eller med Polen om östersjölandskapen. Det innesluter därför även ett religiöst och ett världshistoriskt moment. I Livland och om Livland rörde sig det polska krigets första skede. Efter att 1617 ha vunnit fast fot genom erövringen av Pernau gick Gustav Adolf 1621 med kärnan av den svenska hären över Östersjön. Då stod striden om Livlands huvudstad, det tyska Riga, som fastän det var protestantiskt höll fast vid det katolska Polen, eftersom det slappa polska adelsväldet syntes mindre farligt för dess republikanska självständighet och dess handelsfriheter än den framväxande svenska militärmonarkin. Efter en månads belägring ryckte Gustav Adolf in i staden som segrare. Han visade där för första gången sin krigskonsts hela överlägsenheten. Men lika framgångsrikt som 1621 års fälttåg hade varit, lika litet blev resultatet av det följande årets. Sedan följde en rad av vapenvilor följde, till dess att kungen 1625 åter gick över Östersjön och med erövringen av Dorpat fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern i slaget vid Wallhof i Kurland den 7 januari 1626 var bekräftelsen på Sveriges överlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i dess hand, liksom Nevas. Nästa mål som vinkade var erövringen av Weichsels mynningsland, det viktiga Preussen med Danzig, som vid den tiden var Östersjöns förnämsta handelsstad. Lyckades dtta kunde Sveriges östersjövälde betraktas som fast grundat. Polen var då liksom Ryssland utestängdt från detta hav, och från Danzig kunde dess handel tullbeläggas, liksom Litauens och Rysslands kunde tullbeläggas från Riga och Narva. Under fyra fälttåg, 1626-29, kämpade Gustav Adolf för att uppnå detta mål, på samma gång som han från den preussiska krigsskådeplatsen uppmärksamt följde det trettioåriga krigets utveckling, beredd till ett ingripande där när hans hjälp behövdes. Och i själva verket deltog han redan indirekt i detsamma genom att han avledde Polens stridskrafter från Tyskland. Det första fälttåget, 1626, utmärktes av stora framgångar. Pillau i det kurfurstliga Ostpreussen, Elbing och Marienburg i det polska Västpreussen m. fl. städer, totalt 17 stycken, erövrades. Befolkningen, som var protestantisk, hälsade svenskarna med glädje.Men särskilt långt utöver detta gick aldrig de svenska erövringarna. Alla försök att med underhandling eller våld vinna Danzig misslyckades, och mer på detta än på de polska härarnas uppträdande strandade Gustav Adolfs försök att erövra det viktiga Weichsellandet. Kejserliga hjälptrupper kom också till Polens bistånd 1627 och 1629, det senare året en hel avdelning av Albrecht von Wallensteins här, under befäl av den från Stralsunds belägring bortdragande fältmarskalk Johann Georg von Arnim. Å sin sida hade Gustav Adolf sänt hjälptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor var således steg tagna, genom vilka det preussiska kriget skulle komma att övergå i det trettioåriga kriget. När stilleståndet i Altmark 1629 äntligen gav Gustav Adolf fria händer följde liksom av sig självt hans ingripande i Tyskland. Allt det föregående i hans historia synes därefter blott som en förberedelse till detta.

Gustav II Adolf och det civila livet

Sålunda visar Gustav Adolfs regeringingstid upp en kedja av krig, alltifrån hans uppstigande på tronen ända till dess han 1630 försvinner från fäderneslandet till den krigsskådeplats från vilken han aldrig mer skulle återvända dit. Men av detta skall man inte dra slutsatsen att han sökt dessa krig och, driven av ärelystnad och stridslust, fört dem för krigets egen skull. För Gustav Adolf stod, som han en gång sade, som högsta mål "den lyckan och äran att fäderneslandet genom honom måtte bliva bragt ur det brusande och stormande krigets hav i den önskliga fridens hamn". Kriget kallade han "en rot till allt samhällsont, ett syndastraff". Det var sålunda de förhållanden som han ställdes inför och som han själv inte kunde kontrollera som för honom gjorde kriget till en nödvändighet. De danska och ryska krigen ärvde han från sin far, liksom konflikten med Polen, där kung Sigismund hela tiden strävade efter att återta den svenska kronan och vägrade att acceptera Gustav II Adolf som Sveriges legitime kung. När han sedermera ingrep i det trettioåriga kriget var detta för att möta det hot mot Sverige och hela den protestantiska kristenheten som den katolske tysk-romerske kejsarens framgångar utgjorde. Att krigspolitiken inte var det väsentliga för Gustav Adolf visar klart den omsorg om Sveriges inre utveckling som han visade under sin regeringstid. Det arbete som hade grundlagts av Gustav I och Karl IX kom att fullbordas under Gustav Adolf. Framstegen på statsrättens område betecknas av att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Varje år, ofta mer än en gång om året, hölls riksdagar eller möten av någon annan sort. Såväl den centrala som den lokala förvaltningen fick genom honom den organisation som gjorde den till ett mönster för sin tid, vilket sedan till vissa delar efterbildades i andra länder, t. ex. i Danmark av Fredrik III och i Ryssland av Peter den store. Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blev, fördelat på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen. Den organisation som fullt genomförd återfinns i 1634 års regeringsform grundlades nu. Inom den lägre förvaltningen ersattes det gamla ståthållar- och fogderegementet av ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier - civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades, och i en rikshuvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Rättsskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen 1614 och upprättandet av hovrätterna - Svea hovrätt i Stockholm 1614, Åbo hovrätt 1623 och Dorpats hovrätt 1629. Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet av en stående här, det äldre indelningsverket ombildades och för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI kom senare att bygga vidare på denna grundval. Karl XI] För den andliga odlingen sörjdes genom ett högre undervisningsväsen, som med rätta kunde betraktas som ett av de för sin tid bäst ordnade i Europa. Uppsala universitet fick gåvor från Vasahusets eget arvegods, ett nytt universitet för östersjöländerna tillkom genom grundandet av Dorpats universitet och gymnasierna upprättades. På den materiella odlingens område var Gustav Adolfs tid inte mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tidigare, en mångsidig industri blomstrade upp, framför allt bergverksindustrin, till vars utveckling yrkesskickliga utlänningar, i synnerhet valloner, på ett verksamt sätt bidrog. De 15 nyanlagda städerna, bl.a. Göteborg 1619, blev hävstänger för handelns uppblomstring. På det handelspolitiska området, som på så många andra områden, gick Gustav Adolfs blick utöver det närvarandes trånga gränser. En plats för Sverige i den stora världshandeln och deltagandet i kolonisationen av de främmande världsdelarna hägrade för honom. Första tanken på ett nytt Sverige i Nordamerika härrör också från hans tid. Men Gustav II Adolfs regeringtid är fördenskull inte utan skuggor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på folkets massa.

Bakgrunden till Gustav II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget

utskrivning]] Den 12 januari 1628 gav den svenska riksdagens hemliga utskott fullmakt åt Gustav II Adolf att med Sveriges hela makt ingripa i det tyska kriget, till värn för fosterland och trosförvanter. I juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet, och ännu en gång blev det svenska folkets bifall till det stora företaget uttalat av den riksdag år 1630 vid vilken Gustav II Adolf bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet. När de första besluten fattades hade detta krig redan rasat i tio år, och hade då nått upp till Östersjöns sydkust och hotade därifrån Sverige med omedelbar fara. Det var tydligt för envar som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp att protestantismens hela existens var i fara. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, för i takt med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarhuset utvecklat en övermakt som hotade all självständighet i världsdelen. Tidigt uppstod tankar på en intervention i kriget. Gustav II Adolf kastade redan 1624 fram en plan för en allmän europeisk intervention. Den blev i sitt utförande av vida mindre omfång och kom inte att utföras av Gustav II Adolf själv, utan av Kristian IV av Danmark-Norge. Lämnad utan hjälp av sina bundsförvanter England och Frankrike besegrades emellertid denne och jagades av Albrecht von Wallenstein över till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen började i Mecklenburg grunda ett eget välde för sig - han utnämndes till "Baltiska havets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade att uppstå vid Östersjön. Samtidigt fanns det planer på en inre omvälvning av det tyska riket, varur ett kejserligt envälde verkade kunna uppstå. Restitutionsediktet 1629, i vilket kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt vad denna hade förlorat sedan Passaufördraget 1552 - inte mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nordtyskland - och ställde de reformerta utom lagen, var en krigsförklaring på liv och död mot protestantismen och visade till vilken nivå den kejserliga maktfullkomligheten hade nått. Det var under sådana omständigheter som Gustav II Adolf företog Sveriges intervention i Tyskland. Några öppna bundsförvanter hade han inte, men han hade gjort allt vad han kunde för att försäkra sig om en lycklig utgång genom underhandlingar med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland hade han knutit förbindelser på olika håll, men han var väl medveten om att under den panik som de kejserliga vapnen framkallat var öppet stöd att vänta först med hans egen framgång. Till alla det habsburgska husets fiender utanför Tyskland hade hans sändebud rest, och han visste att det där fanns gemensamma intressen som betydde lika mycket som formella traktat. Därför brådskade han inte ens med att avsluta förhandlingarna om subsidieförbundet med Frankrike, vars villkor han inte på alla punkter godkände, och för vars åstadkommande kardinal Richelieu hade skickat ett sändebud till Sverige 1629. Den främst tilliten satte han dock till sina egna rustningar, och när han på våren 1630 stod färdig att med omkring 13 000 man landstiga i Tyskland hade det totala antalet trupper ökats från 50 000 till omkr. 76 000 man. Av dessa beräknade han 40 000 till fältarmén.

Trettioåriga kriget

1630 1630]] I avskedstalet till ständerna på riksdagen 1630 sade Gustav II Adolf att "han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn", samtidigt som han avvisade tanken att han skulle ha börjat detta krig av själviska orsaker, "av eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla". Den 25 juni 1630 sätter så den svenske kungen vid udden Perd på Rügen foten på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom. Gustav II Adolfs berömda fälttåg i Tyskland kan ur militär synvinkel betraktas som en strid om behärskandet av flodlinjerna, till dess att han på våren 1632 står som herre även över Donaulinjen, och hans härar breder ut sig från Östersjön till Alpernas fot. Behärskandet av floderna var nämligen vid denna tid av stor vikt. Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Vid flodens mynning ligger Stettin, den dåvarande pommerska huvudstaden, vilken utan svärdslag föll i den svenske kungens hand den 10 juli. Den kejserliga härens fördrivande ur det fasta lägret vid Garz juldagarna 1630 och den blodiga stormningen av Frankfurt an der Oder i april 1631 gav honom därefter fullständig besittning av Oderlinjen. Förgäves hade Johann Tserclaes Tilly, som efterträtt Albrecht von Wallenstein 1630, försökt tränga tillbaka sin motståndare till östersjökusten. Efter ett misslyckat fälttåg i Mecklenburg i februari 1631 hade "den gamle korpralen", med vilken Gustav II Adolf där för första gången mätte sina styrkor, måst dra sig nedåt Elbe för att genom erövringen av Magdeburg, norra Tysklands starkaste fästning, hindra Gustav II Adolf från att vinna fast fot även vid denna flod. Under tiden befäste Gustav II Adolf sin ställning genom ett fördrag med Frankrike, som slöts i Bärwalde i januari 1631. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget. subsidie 1631]] Staden Magdeburg hade under årens lopp spelat den främsta rollen bland Nordtysklands protestantiska fria städer, och hade redan under hösten 1630 gett der första exemplet på frivillig anslutning till den svenske kungens sak. Försöken att vinna de protestantiske furstarna var dock förgäves. Under ledning av kurfurstarna av Sachsen och Brandenburg planerade dessa dessa istället på konventet i Leipzig att bilda en ny evangelisk union, ett tredje parti som under väpnad neutralitet skulle kunna inta en självständig ställning mellan kejsaren och Gustav II Adolf, i vilken de ännu att endast såg en i riket inträngande främling. Endast lantgreven Vilhelm av Hessen och hertigarna av Sachsen-Weimar vågade öppna förbindelser med honom. Till Magdeburg drog sig nu kriget samman under vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska punkt, på vars intagande Elbelinjens besittning berodde, försökte Tilly till varje pris bemäktiga sig, för att stänga vägen för motståndarens vidare framträngande. För Gustav II Adolf stod med Magdeburg även andra intressen än de rent militära på spel. Han kunde inte låta trosförvanten, som frivilligt hade blivit hans bundsförvant, falla i katolikernas händer. Men ledarna för Leipzigförbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade att ge sitt bistånd. Brandenburg tvingade han till förbund genom att rycka fram mot Berlin, Sachsen däremot kunde varken övertalas eller tvingas. Magdeburgs försvar leddes av den svenske kommendanten Dietrich von Falkenberg, men fienden var övermäktig, och den 10 maj 1631 föll staden i den katolske generalens händer. Staden plundrades och brändes ner, varvid 30 000 av stadens 36 000 invånare dödades. Efter Magdeburgs fall intog snart Gustav II Adolf en stark ställning i det fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel flyter samman, från vilken Tilly inte förmådde rubba honom. När den kejserlige fältherren besatte hans land fann kurfursten av Sachsen att hans enda räddning var ett förbund med Gustav II Adolf. Denne stod nu i spetsen för hela det protestantiska partiet. Han sågs nu inte längre som en främmande inkräktare i landet, utan den som ledde protestanternas frihetskamp i striden mot katolikerna. Av avgörande betydelse blev slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631, där katolikerna besegrades i grund och den svenska armén vann en av sina största segrar genom tiderna. Följden blev en markant svensk övervikt i den fortsatta krigföringen och att södra Tyskland låg öppet för svenskarna. Gustav II Adolf kunde nu ha följt Elbelinjen ner i Böhmen, fått de österrikiska arvländernas protestanter att resa sig mot sin katolske kejsare, och i Wien dikterat freden. Men Elbevägen lämnade han åt kurfursten av Sachsen, medan han själv ville tränga fram till Wien utmed Donau. Han gick därför först över Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oavbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen. I december 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt och nedåt Rhen. Från Rhen går han så mot Donau. I slaget vid Lech går svenskarna över floden Lech vid Donauwörth, varvid de kejserliga trupperna åter besegras, och Tilly blir dödligt sårad. Gustav II Adolf rycker sedan in i München och hans trupper besätter Alpernas pass. I detta läge träder Wallenstein åter in på krigsskådeplatsen. Han har i Böhmen skapat en ny här åt kejsaren, han har jagat bort den sachsiske kurfursten från Prag, och den flyende kurfursten av Bayern har förenat sig med honom. Gustav II Adolf tvingas nu vända sina trupper mot honom. Bayern]] Det första mötet i kampen mellan Wallenstein och Gustav II Adolf skedde vid Nürnberg, där strider rasade sommaren 1632. Från två befästa läger trotsar de bägge motståndarna varandra där. Gustav II Adolf vågar en stormning av Wallensteins befästningar, men slås tillbaka. Han försöker locka Wallenstein efter sig söderut, men denne drar i stället mot norr och förbereder sig för att slå upp sitt vinterläger i Sachsen, för att tvinga kurfursten där att ge upp sitt förbund och skära av Gustav II Adolfs reträttmöjligheter. Den svenske kungen tvingas marschera tillbaka över Thüringerwald, och striden sammandrar sig åter till de sachsiska slätterna. Så möts Albrecht von Wallenstein och Gustav II Adolf i det blodiga slaget vid Lützen den 6 november 1632, inte långt från den tidigare segerplatsen i slaget vid Breitenfeld. I Lützens dimma stupar Gustav II Adolf, men hans trupper vinner slaget. Ända till slutet har segern följ honom, ännu i döden segrar han. Gustav II Adolf begravs den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i det tyska kriget själv hade utsett sin grav.

Gustav II Adolfs mål med det tyska kriget

Vad hade Gustav II Adolf för mål med sitt och Sveriges deltagande i det tyska kriget? Har hans syfte varit, såsom den äldre historieskrivningen så ofta antagit, att vinna Tysklands kejsarkrona? Nej, därom är de nyare forskarna tämligen ense. Vad han åsyftat i Tyskland, när hans planer hunnit växa med framgångarna, var upprättandet inom riket av en fast och väpnad protestantisk sammanslutning, "corpus evangelicorum", inom vilken den svenske kungens ställning på visst sätt erinrar om huset Oraniens till de nederländska generalstaterna. Sverige, inträdande i det tyska riket som innehavare av det pommerska östersjölandet, skulle vara den nya sammanslutningens huvud- eller skyddsmakt och det svenska östersjöväldet alltså bli en borgen för protestantismens bestånd.

Gustav den II Adolf som fältherre

corpus evangelicorum. Överst två sköldar med Augsburgs stadsvapen och svenska riksvapnet.]] Som härförare var Gustaf II Adolf av världshistorisk betydelse. Han lade grunden till en ny krigskonst och skall i alla tider framstå som en av de störste härförare som funnits. Hans första omsorg var att ingjuta i sin här en god anda och att sålunda höja dess inre värde. Inflytandet av hans personlighet, den stränga ordning och krigstukt, som han städse visste upprätthålla, samt hans omsorger för soldatens bästa uträttade därvidlag beundransvärda saker. De under hans tid ännu gällande grundsatserna för truppernas utrustning och uppställning till strid samt själva stridssättet fann han alltför tunga och oviga, varför han upptog de av prins Morits av Oranien under nederländska frihetskriget införda förbättringarna och fulländade dem så, att en helt ny krigskonst därigenom kan anses ha tillkommit. Utrustningen och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare (särskilt genom införandet av färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad av pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida rörligare än förr därigenom att små s.k. regementskanoner infördes, vilka följde fotfolket under striden. I stället för de djupa massor, som ännu på Gustav II Adolfs tid uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på tunnare linjer, nämligen fotfolket på sex (i själva striden t.o.m. på bara tre) led, rytteriet på tre led, varigenom trupperna med större fördel kunde bruka sina vapen. Fotfolket indelades i brigader på 1 000-2 000 man (den s.k. svenska brigaden, i vilken musketerarna och pikenerarna verksamt understödde varandra) på två eller tre linjer, med artilleriet framför fronten och rytteriet, fördelat i skvadroner på 200-400 man, ävenledes vanligen på två linjer, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig att anfalla i fyrsprång i stället för i trav under ett gagnlöst skjutande, såsom fienden gjorde; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt livlig eld, och trupperna var genomträngda av den bästa anda. Så hade stridssättet utbildat sig under Gustav II Adolfs krig i Polen och Preussen, och sådant var det, då det i slaget vid Breitenfeld övervann det gamla stridssättet, uppburet av Tillys ännu aldrig besegrade trupper. Oaktat de goda egenskaperna hos Gustav II Adolfs trupper och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock inte kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförarskicklighet, med vilken kungen visste att leda dem. Fälttågen 1630-32 kommer också i alla tider att framstå som mönster. Efter landstigningen i Pommern förstod Gustav II Adolf att undvika varje avgörande strid, att småningom skrida framåt, alltefter som han satte sig i besittning av landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjälpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta blivit herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen. Han uppsökte då fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Därefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, och inom åtta månader stod han redan i Bayern. De båda därefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittnar liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försiktighet, varmed han undvek hugget, då han inte ansåg sig nog stark att mottaga det och den kraft, varmed han riktade stöten, då han visste sig ha fördelarna på sin sida. Gustav II Adolf var inte endast själv en stor härförare, han hade även den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad av fältherrar som den, vilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke.

Minnesmärken över Gustav II Adolf

general med bild av
Gustav II Adolf]] Den äldsta Gustav Adolfs-statyn är rest i Padua (1784; denna marmor stod restes till följd av en grundlös tradition, att Gusta II Adolf studerat vid Paduas universitet). Hans staty är också rest i Stockholm (1791, avtäckt 1796; modellerad av Pierre Hubert L'Archevêque, fullständigad, på bekostnad av E. Cederlund, med Johan Tobias Sergels grupp "Axel Oxenstierna och historien" m.m. 1906), Göteborg (1854; av Bengt Erland Fogelberg), Bremen och i Zwinglikyrkan i Berlin (1908). I Sundsvall restes 1911 en Gustav Adolfs-staty (av H. Sörensen-Ringi). En obelisk är till hans minne uppförd (1832) i Uppsala. På Lützens slagfält utmärker en minnessten ("Schwedenstein"), inhägnad och överbyggd med ett monument i gotisk stil, stället, där hjältekonungen föll. Tätt därinvid invigdes 6 november 1907 en av konsul Oscar Ekman bekostad minneskyrka. En staty över Gustav II Adolf (i sandsten), modellerad av L. Brunow och Lange, uppsattes 1885 i en hörnnisch på rådhuset i Lützen. Byster, medaljonger och minnestavlor, ägnade åt Gustav II Adolfs minne, finns i många tyska städer, ofta anbragta på hus, som han enligt traditionen bebott under sina fälttåg. I Vittsjö restes 11 februari 1912 en minnessten över Gustav II Adolfs räddning i slaget vid Vittsjö den 11 februari 1612. I Erfurt reste staden 1911 ett monument till minne av Gustav II Adolf och hans vistelse i Erfurt. Utanför byn Erfeiden på högra Rhenstranden snett emot Oppenheim finns en till minne av Gustav II Adolfs övergång över Rhen på kungens eget föranstaltande invid flodbädden rest, sedermera inåt landet flyttad obelisk, "Schwedensäule". I Naumburg uppsattes 1895 en minnestavla över Gustav II Adolfs vistelse i staden. Ett monument över slaget vid Breitenfeld 1631 restes där 1831. En "levande minnesvård" över Gustav II Adolf utgör för övrigt den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet av 200-årsdagen av slaget vid Lützen bildade "Gustaf Adolfsföreningen". Torg uppkallade efter Gustav II Adolf finns i Göteborg, Malmköping (Flens kommun), Helsingborg, Malmö och Stockholm (se Gustav Adolfs torg). Det länge i Wiens vapenmuseum förvarade älg hudskyller, som Gustav II Adolf bar i slaget vid Lützen, överlämnades 1920 å österrikiska regeringens vägnar till svenska staten som en gärd av erkänsla för svensk livsmedelshjälp till staden Wien åren 1918-1920 och för mottagandet i Sverige av österrikiska "krigsbarn". Kyllret förvaras nu i Livrustkammaren.

Se även

- Gustav Adolfs torg
- Trettioåriga kriget
- Sveriges historia: Stormaktstiden Kategori:Sveriges regenter Gustav 2 Gustav 2 ja:グスタフ2世アドルフ (スウェーデン王)

P10

P10, förkortning för "Pansarregemente 10". P10 var Kungl. Södermanlands regementes pansardivison och flyttades 1921 från Malmköping till Strängnäs. Efter ett snabbt riksdagsbeslut lades P10 ned under 2005.

AstraZeneca

AstraZeneca är ett av världens ledande läkemedelsföretag. läkemedelsföretag

Verksamhet

Bolaget bildades 1999 genom en sammanslagning av läkemedelskoncernerna Astra (svenskt) och Zeneca (brittiskt). Huvudkontoret förlades till Storbritannien. Av de cirka 60 000 medarbetarna arbetar drygt 13 000 i Sverige. Merparten av dessa arbetar på det forna huvudkontoret invid Snäckviken i centrala Södertälje eller i Gärtuna, söder om staden, där världens största tablettillverkningsfabrik finns. Idag satsar AstraZeneca främst på enheterna för forskning i neurovetenskap, marknadsföring och produktion i Sverige.

Bakgrund

Astra, eller Aktiebolaget Astra Apotekarnas Kemiska Fabriker, bildades år 1913 av apotekaren Adolf Rising i Södertälje. Till en början hade företaget endast tio anställda, men utvecklades redan under de första åren starkt. En av anledningarna till detta var det ökade läkemedelsbehov som uppstod i samband med första världskriget. Kategori:Svenska företag Kategori:Brittiska företag Kategori:Södertälje kommun Kategori:Företag listade på Stockholmsbörsens A-lista

Farmaceut

Farmaceut, person som genomgått utbildning till apotekare (5 år) eller receptarie (3 år) vid farmaceutisk fakultet. Stora arbetsplatser för farmaceuter är apotek, läkemedelsindustri, Läkemedelsverket och universiteten. Tills för några år sedan utbildades farmaceuter enbart i Uppsala, men nu finns utbildning på fler orter. kategori:Yrken

Södertälje

Södertälje är en tätort och centralort (stad) i Södertälje kommun i Sörmland. Staden är belägen mellan Strängnäs, Stockholm och Nyköping där Mälaren rinner ut i Östersjön igenom Södertälje kanal.

Historia

Inflyttningen till Södertälje började på 600-talet, under Sveriges förhistoriska tid, då landhöjningen hade gjort nuvarande Södertälje kanal så grund att den inte längre var farbar. Då man nu behövde släpa båtarna över det trånga näset med handraft bildades många arbetstillfällen. De genomresande var även i behov av service, vilket ytterligare bidrog till inflyttningen. På vikingatiden började Södertälje kallas för ”låset till Mälaren”, vilket kom av att all båttrafik till och från sjön var tvungen till att passera. Den då omfattande trafiken med järnvaror från Bergslagen till Nederländerna och Tyskland fraktades i stort sett uteslutande med båt, och passerade därigenom Södertälje. Tyskland]] Det exakta årtalet när Telge fick sina stadsprivilegier är inte helt klarlagt. Dock är de flesta idag eniga om att detta inte inträffade efter år 1386. Vissa historiker menar dock att stadsprivilegier kan ha utdelats så tidigt som år 1000. Det första årtalet som i skrift förknippas med staden är dock år 829, då missionären Ansgar besökte Birka. Slottsholmen är en ö i nuvarande Södertälje kanal. Den ligger strax utanför stadsdelen Brunnsäng, omkring tre kilometer norr om stadskärnan. Här ligger den medeltida fogdeborgen Telge Hus, som uppfördes under 1300-talet. Härifrån administrerades Telge län, som omfattade häraderna Öcknebo, Hölebo och Svartlösa. Arkeologiska utgrävningar har visat att borgen var omgiven av en vallgrav, samt en pålspärr som sträckt sig över stora delar av Linasundet. Mellan 1434 och 1436 ledde Engelbrekt Engelbrektsson och Karl Knutsson Bonde uppror mot Kalmarunionen och Erik av Pommern. Kungens fogdar fördrevs från sina borgar som sedan brändes. För att säkra den viktiga handeln i Mälaren försökte Engelbrekt gräva en kanal igenom Telge, ett arbete som aldrig avslutades. Med en kanal igenom Telge så skulle trafiken mellan Östersjön och Mälaren kunna ledas förbi det unionstrogna Stockholm. Engelbrekt lovade flera viktiga handelsstäder fri lejd igenom Telge. Detta lär ha upprört fogden Bengt Stensson Natt och Dag, som från början var en av Engelbrekts anhängare. Efter att Stensson beslagtog ett tyskt handelsskepp stacks Telge Hus i brand av Erik Kettilsson Puke, som var en av Engelbrekts närmaste män. 1448 utsågs Karl Knutsson Bonde till kung, och han påbörjade då arbetet med att återuppföra en borg på slottsholmen. Den nya borgen fick namnet Karlsborg. Under sent 1400-tal förlorade borgen mycket av sin betydelse, och övergavs därför. Under tidigt 1500-tal beskrevs Telge Hus som ”omkullfallen”. Det första kända namnet på Södertälje var Tælgia eller Tælga (andra stavningsvarianter: Tcelghia, Tcelge). Vissa anser att detta namn härstammar från ett fornsamiskt ord för ”näs eller landtunga mellan två vattendrag”. Andra menar att förklaringen ligger i ordet ”Tälja”. I Södertäljes fall menar man alltså de smala vikarna mellan Östersjön, Mälaren och själva staden. Namnets stavning moderniserades senare, och staden kom att kallas för ”Telge”. Detta namn användes ända fram till år 1622, då man lade till ordet ”söder” för att skilja staden från Norrtälje, 11 mil nordost om staden. I och med stavningsreformen som genomfördes under 1900-talets början ändrades återigen stavningen från Södertelge till Södertälje. Namnet ”Telge”/”Tälje” lever dock kvar, och är idag namnet på flera platser och företag i staden. Däribland finns Telgekoncernen, stadsdelen Tälje och det före detta Täljegymnasiet. Från början hade staden använt S:t Olof i sitt sigill. Vid 1600-talets början kändes han dock en aning omodern, och man valde då att leta efter andra potentiella kandidater till att vara stadens skyddshelgon. Valet föll på Sankta Ragnhild – troligtvis mycket beroende på Sankta Ragnhilds kyrka, som än idag ligger kvar på Stortorget. Stortorget]] På tidigt 1700-tal drabbades Södertälje av pesten, samt involverades i det stora nordiska kriget. De ryska trupperna som slog läger vid Igelstaviken brände ner en tredjedel av staden. Dock skonades en del viktiga byggnadsverk, som Sankta Ragnhilds kyrka. Efter detta sjönk invånarantalet under 200 personer. När rådhuset sedan återuppfördes, sattes en förgylld inskription upp på en tavla i byggnaden. Skriften, som numera finns bevarad i stadsarkivet, lyder: :Här har jag fagert grönskat långt öfver tusend' åhr.
:Af Helga Drottning Ragnhilds jag mig berömma får;
:Hon byggde "upp min kyrkia, här har hon ock sin graf
:Emellan Mälarns vikar och Beltens salta haf.
:Thet visa svenska skrifter och gamla permebref
:Att riksdag tio gånger häruti hållen blef.
:Jag 1650 af våda kom i brand;
:Men 1719 af Ryssens mordska hand;
:Min kyrkia blef bevarat igenom himblens mackt,
:Mitt rådhus begge gånger, värdto uti aska laggt;
:Men then och all min byggnad ånyo färdig blef,
:När tusen och sjuhundra och trettiofem man skref;
:Mitt bröd jag tungt förvärfvar uti mitt lilla bo.
:Men lätt om jag får tjena min Gud och Kung med roo.
1809 invigdes den ”nya” Södertälje kanal, och för första gången på över 1000 år var vattenvägen mellan Östersjön och Mälaren öppen och farbar. Dock hade flera försök att få vattenvägen farbar gjorts ändra sedan vikingatiden. Under 1400-talet lät Engelbrekt Engelbrektsson göra vissa arbeten med att rensa upp, och gräva i kanalen. Arbetet avslutades dock inte. Karl XI återupptog arbetet, och byggde en kanal mellan sjön Maren i centrala Södertälje och Igelstaviken. Denna kanal underhölls dock mycket dåligt och förföll med tiden. Rester av den är dock fortfarande synliga på sina håll. Framför allt delen mellan Scanias huvudkontor och Pershagen där vattenvägen fortfarande till största del är öppen. Det var slutligen under Erik Nordewalls ledning mellan åren 1806 och 1809 som kanalen fick en sluss, och blev farbar hela vägen från Mälaren till Östersjön. Idag är vattenvägen Landsort via Södertälje till Köping med sina 103 sjömil (190 km) Sveriges längsta lotsfarled. Under 1800-talets mitt började de berömda Södertäljekringlorna att bakas. Kringlorna såldes till genomresande av äldre kvinnor, så kallade ”kringelgummor”. Deras försäljningsmetoder blev dock sedermera så aggressiva att de förbjöds att sälja på stadens gator. Ungefär samtidigt började Södertälje på allvar etablera sig som kurort igenom byggandet av kallvattenkurinrättningen invid Maren år 1849. Byggandet av järnvägen mellan Södertälje och Stockholm några årtionden senare gjorde att staden blev lättillgänglig och därigenom en av de populäraste kurorterna i landet. Många av badgästerna bodde på det berömda Badhotellet. 1866 byggdes badanläggningarna ut med ett varmbadhus, som senare sammanbyggdes med det ursprungliga kallbadet år 1887. Hela anläggningen totalförstördes dock i en brand 1903, men återuppbyggdes på två år. Under 1800-talets senare del uppfördes ett flertal skolor i Södertälje. Däribland Oxbackens folkskola och läroverk. Den södra byggnaden uppfördes 1883–86. År 1894 hade man behov av ytterligare lokaler, och en likadan fastighet uppfördes norr om skolan. Denna stod färdig år 1895. Båda byggnaderna genomgick en invärtes totalrenovering mellan år 1992–94, men har behållit sin ursprungliga fasad.
Senare historia
Vid sekelskiftet 1900 etablerades flera stora fabriker i staden: Svenska Centrifug AB (1896), Baltic (1906), Aktiebolaget Astra Apotekarnas Kemiska Fabriker (Astra) (1913), Tobaksmonopolet (1915) och Wedaverken (1917). Mest intressant är kanske bildandet av VABIS, Vagnaktiebolaget i Södertälje, som år 1911 slogs samman med skånska Scania och bildade Scania-Vabis. Numera använder bolaget dock endast namnet Scania. Huvudkontoret ligger fortfarande kvar på samma plats, invid Järnagatan. Järnagatan Stadens befolkningsutveckling har varit stadigt positiv, och från att år 1800 endast ha 960 invånare har Södertälje successivt växt. År 1865, innan industrialiseringen under den industriella revolutionen, bodde det 2 044 personer i staden. Efter fabriksetableringarna ökade tillväxten starkt. 1890 hade Södertälje 4 590 invånare, år 1900 hade man 8 207 och 1917 hade invånarantalet ökat ända till 14 479. Nästan 100 år senare hade ytterligare några tiotusental flyttat till staden, och 1995 var 57 327 personer bosatta i staden. År 2000 var invånarantalet 59 342 personer. Om man räknar in den närbelägna tätorten Pershagen, vars postort är Södertälje, har staden 61 560 invånare. Under tidigt 1900-tal hade Södertälje kanal blivit alldeles för smal och slingrig för dåtidens moderna fartyg. Under 1920-talet grävdes kanalen återigen om, och utrustades då även med en ny sluss. Slussen, som fortfarande är i bruk, är den största i Norden. Under 1970-talet genomfördes ytterligare bredd- och bottenarbeten i kanalen. På 1950-talet var förhållandena i Södertäljes centrala delar minst sagt undermåliga. Samtidigt som staden växte, och moderna flerfamiljshus uppfördes i ytterområdena, dominerades stadskärnan av små trähus. Man beslöt sig då för att genomföra den så kallade ”citysaneringen”, där områdena kring den nuvarande gågatan (den bilfria delen av Storgatan) revs. En del av byggnaderna flyttades till stadsmuseet Torekällberget, som på den tiden låg väl utanför staden. 1800-tals bebyggelsen omkring Olof Palmes plats, Marenplan, Saltsjötorget och Stortorget skonades dock. För att möta industriernas stora expansion under 1960- och 1970-talen byggde man år 1975 upp stora ytterområden, för att möjliggöra ytterligare inflytning. Dock avstannade den ekonomiska utvecklingen. Staden stod då med ett stort antal tomma lägenheter. Detta medförde att man kunde ta emot flyktingar. På senare år har många assyrier och syrianer bosatt sig i Södertälje. Störst har inflyttningen varit i områdena Hovsjö och Ronna. På 1980-talet byggdes mycket av det som staden idag är känd för. Konsthallen höll en vetenskapsutställning i november år 1985. Förebilden var boken ”Tom Tit – La Science Amusante” (svensk titel: Tom Tits Experiment – Vetenskapliga förströelser). Utställningen blev så populär att man bestämde sig för att låta den bli permanent. Man flyttade in i Svenska Centrifug AB:s gamla lokaler (det så kallade Centrifugenhuset) på Storgatan, i närheten av Stortorget. Idag är Tom Tits ett av Sveriges största science centers. År 1987 invigdes även badhuset Sydpoolen. Med cirka 400 000 besökare årligen, är det en av landets populäraste badanläggningar.
Stadsbild
De centrala delarna av Södertälje är idag främst kvarteren omkring det som populärt kallas Gågatan, vilket är den bilfria delen av Storgatan. Från början var dock Stortorget stadens absoluta centrum. Förklaringen till att området sedermera skulle komma att bli mera vidsträckt (främst i sydlig riktning) består till stor del av att centralstationen lades invid stadsparken. Till skillnad från de flesta andra städer har det aldrig dragits någon järnväg igenom Södertäljes centrala delar, vilket inneburit att mycket lite central yta har behövt avsättas för spårområden och liknande. En annan intressant detalj är att det gamla Södertälje till största delen består av trähus. Detta är ett faktum som många menar beror på att Södertälje aldrig varit ett stort administrativt centrum, såsom till exempel en residensstad eller stiftsstad är. För en handelsstad ”räckte det” helt enkelt med byggnader i trä. Den ursprungliga träbebyggelsen är speciellt bra bevarad i områdena kring Fredsgatan och Västgötagatan. De äldre trähus som tidigare fanns i de centrala delarna har till stor del flyttats upp till Torekällberget, som idag är Södertäljes stadsmuseum. Det första flerfamiljshuset i sten uppfördes så sent som 1865. Fastigheten var Järnagatan 8, invid Saltsjötorget, som uppfördes av industrimannen D. J. Ekeberg. När Järnagatan sänktes under 1907 blev källarplanet de ytor som idag nyttjas av butiker. Saltsjötorget Vid Saltsjötorget ligger även det nuvarande Stadshuset, som uppfördes mellan 1931 och 32. Fastigheten uppfördes av Svensk-Engelska Mineralolje AB efter ritningar av arkitekten Albin Stark. Så sent som 1991 blev byggnaden stadshus. För att bättre kunna samla den offentliga verksamheten har kommunen dock förvärvat nuvarande Telge Forum, som ligger några hundra meter söderut längs Järnagatan. En annan känd byggnad är på Saltsjötorget är Stadshotellet, som idag ingår i kedjan Choice Hotels. Hotellet byggdes för att mätta den stora efterfrågan på rum som uppkom under badortstiden. Stadens direktörer beslutade sig för att ett nytt hotell skulle uppföras på platsen. Ernst Haeggelund anlitades som arkitekt, och när hotellet stod klart fick det namnet Nya Strandhotellet. Staden stod länge kvar som ägare till hotellkomplexet, men arrenderade ut restaurangrörelsen till krögaren C G Spannert. Bakom stadshotellet ligger centralstationen, som utmärker sig igenom att vara en av de få svenska järnvägsstationer med två stationshus. Den första byggnaden är helt i tegel, och ritades 1860 av Adolf Wilhelm Edelsvärd. Det gula stationshuset tillkom på 1910-talet och ritades av Folke Zettervall. Idag används endast den gula byggnaden som vänthall och för biljettförsäljning. I det som tidigare var förstaklassresenärernas vänthall ligger en Pressbyråkiosk. Denna låg tidigare i en egen byggnad, norr om spårområdet, där det även fanns en liten expedition och väntkur för taxi. Det äldre stationshuset inrymmer en bar, ett café samt en godisbutik. Det öppna torg som ligger emellan de två stationshusen, busstationen och järnvägsspåren heter Stationsplan. Väster om stationen, tvärs över Järnagatan märks Villa Bellevue som var en av stadens mest uppmärksammade byggnader under badortstiden. Fastigheten uppfördes år 1871 av hovkonditor Davidsson, efter ritningar av arkitekten Ernst Jakobsson. Granne med fastigheten är det nya stadshuset. Villa Bellevue ligger på gränsen mellan stadskärnan och det centralt belägna stadsdelen Mariekälla, som fått sitt namn efter en av stadens källor. På Parkgatan, som är en parallellgata till stadsdelens huvudgata Mariekällgatan, ligger Villa Walhall. Fastigheten uppfördes 1875 av ingenjören Ludvig Jerving. Villa Walhall och Villa Bellevue ansågs så typiska för badortsstaden Södertälje att de noggrant beskrevs och avbildades i en serie reportage i Svenska Familj-Journalen år 1881. De flesta restauranger och uteserveringarna återfinns idag i områdena kring sjön Maren. Marenplan, som tidigare kallades för Stadshamnen, var Södertäljes viktigaste hamn ända fram till att Mälarhamnen anlades år 1880. Vid stadshamnen angjorde fartyg med varor, som de sedan sålde vidare till privatpersoner och handlare som väntade vid kajen. Båttrafiken till inre Maren upphörde inte förrän 1963, då Marenbron mellan Strandgatan och Lotsudden uppfördes. Bron, som var avsedd att vara ett provisorium, revs år 1993. Marenbron ersattes efter flera turer av en gång- och cykelbro. Avsikten var att bron skulle lyftas bort under sommarhalvåret, vilket skulle medföra att det fortfarande var möjligt för småbåtar att trafikera Maren. Efter ytterligare turer beslöt man att bron skulle ligga permanent. Där Lotsudden och Marenplan möts ligger det Sorbonska huset, som uppfördes 1905. Här hade fotografen David Sorbon sin ateljé fram till 1928. Byggnaden totalrenoverades 1985-86, och innehåller idag flera lägenheter samt en exklusiv restaurang. ateljé] Strax ovanför Marenplan ligger Olof Palmes plats, som fått sitt namn efter den mördade statsministern. Bland byggnaderna på torget märks det gamla bankpalatset där Södertälje Sparbank tidigare höll till. Liksom så många andra fastigheter i Södertälje pryds byggnaden av Sankta Ragnhild, som är stadens skyddshelgon. Betydelsen av Olof Palmes plats har dock minskat något på senare år. Detta allt eftersom gatunätet har ritats om, och navet för busstrafiken numera flyttats från torget till centralstationen. Det har föreslagits att Olof Palmes plats skulle döpas om efter Sankta Ragnhild. Man menar att namnbytet på ett bra sätt skulle markera det förlängda gångstråket igenom centrala Södertälje, då linjenätet för buss återigen ritas om, och Järnagatan blir fri från busstrafik – och därmed blir en gågata. Från Olof Palmes plats utgår gatorna Storgatan, Badhusgatan och Järnagatan. De flesta varuhus och gallerior ligger på ”Gågatan”, vilket är den bilfria delen av Storgatan som löper mellan Torekällgatan och Stortorget. Bebyggelsen längs gågatan domineras av moderna varuhusbyggen, som uppfördes under 60-talet. De största varuhusen är Kringlan, Luna, Åhléns och Telgehuset. Den sistnämnda var från början ett Domus-varuhus. Ett viktigt undantag är Skandinaviska Enskilda Bankens bankpalats, som uppfördes mellan 1901 och 1902 på initiativ av tobakshandlaren TH. Gustafsson. Byggmästaren L. Lundberg ritade huset. 1939 moderniserades fasaden, för att sedan återställas då byggnaden totalrenoverades år 1975. Återigen planeras det nu för stora renoveringar av de mest centrala kvarteren, då många idag menar att rivningarna under 60-talet var stora misstag. Parallellt med detta planeras en total kollektivtrafikomläggning. Bland annat skall flera av stadsbussarna få nya linjesträckningar. För att göra busslinjerna ”rakare” vill man bland annat flytta trafiken från Järnagatan/Köpmangatan till Nygatan. Detta skulle t.ex. innebära att Järnagatan blev gågata, samt göra Köpmangatan mer attraktiv för etablering av butiker och restauranger. Det gamla lasarettet på Orionkullen uppfördes mellan år 1777-78. Fram till år 1823 var byggnaden Lasarett av Serafimerordern. Efter 1823 blev byggnaden privatbostad. År 1844 inrymdes rådhuset och läroverket i lokalerna. 1907 flyttade dock rådhuset från Orionkullen, varvid läroverket expanderade in i även dessa lokaler. I samband med att Läroverket flyttade till en ny byggnad, inrymdes flickskolan i lokalerna. Det nya läroverket uppfördes på Erik Dahlbergs väg, invid det Biologiska Museet. Arkitekten var Edward Ohlsson. Vid gymnasiereformen på 60-talet blev läroverket en gymnasieskola. Flickskolan på Orionkullen lades ner 1968, och idag inryms kulturell verksamhet i lokalerna. Allt eftersom landhöjningen gjorde Södertälje kanal grundare, blev det svårare att ta sig från mälaren till saltsjön för att sälja sina varor. Man beslöt sig då för att bygga ett torg i Södertälje där man kunde mötas för att handla med sina varor. Torgets placering valdes omsorgsfullt så att det skulle ligga precis mitt emellan Östersjön och Mälaren. På detta sätt behövde inte köpmännen släpa sina varor länge än vad som var absolut nödvändigt. Stortorget är alltså i första hand inte konstruerat som en handelsplats för stadsborna själva. Under många hundra år var Stortorget mycket viktigt, inte minst med tanke på den livliga torghandel som hölls där. På den tiden räknade man även Stortorget som stadens mest centrala plats. I modern tid, då merparten av handeln förlagts till butiker, har torgets betydelse minskat. Numera anses dessutom Marenplan vara den mest centrala platsen i staden. Stortorget kantas av bebyggelse från framför allt 1800-talet. Det mest kända byggnadsverket är kanske det gula rådhuset i trä, som invigdes år 1735. Rådhuset stod ursprungligen på torgets västra sida. Byggnaden flyttades dock tillfälligt till Västra Kanalgatan under rivningarna på 60-talet. Sedan 1982 har rådhuset stått på sin nuvarande plats, och inrymmer idag konstgallerier och kafé. kafé Tvärs över torget ligger den nuvarande Tingsrätten, som ritades av Åke Lindqvist, och uppfördes av byggmästaren Anders Diös. På torgets norra sida ligger 1200-talskyrkan Sankta Ragnhilds kyrka. Kyrkan, som är den största i staden, ingår i Södertälje-Tveta församling, och är huvudkyrkan i Södertälje kontrakt. Sankta Ragnhilds kyrka är en av de få byggnader som skonades av ryssarna, då de under tidigt 1700-tal brände stora delar av staden. Ovanför Stortorget och Gågatan ligger Nygatan, som i princip uteslutande kantas av bebyggelse i modernistisk stil. Bland fastigheterna här kan bland annat det s.k. Roxyhuset nämnas. Byggnaden ritades av arkitekten Björn Hedvall, och stod färdig år 1939. I huset fanns bland annat en biograf, som döptes till ”Roxy”. Den 13 september 1939 hade den första filmen premiär, och därefter låg Roxybiografen kvar i byggnaden fram till år 1992, då den flyttades till Lunagallerian på Storgatan. Efter detta renoverades Roxyhuset delvis, och en matbutik, restaurang och nattklubb flyttade in. Där Nygatan korsar Badhusgatan ligger telegrafverkets gamla byggnad. Fastigheten uppfördes mellan 1939-40, efter ritningar av U. Ahlbom. Ungefär samtidigt som byggnadens telegrafstation togs i bruk påbörjades automatiseringen av det svenska telefonnätet, vilket medförde att stationen lades ned efter endast 30 år. Strax nedanför Telegrafverket ligger Torekällskolan. Skolan är den äldsta av stadens skolor som fortfarande är i bruk. Sedan invigningen år 1869 har den byggts om och ut vid ett flertal tillfällen. Södertälje har haft relativt få etableringar av stora externa köpcentrum, som ofta uppförs utanför stadskärnorna, invid motorvägar eller andra stora trafikleder. Ända fram till 2000-talets början var den enda riktigt stora samlingen av butiker, bortsett från lokala stadsdelscentrum, Weda Köpcentrum beläget öster om staden. I och med byggandet av Morabergs köpcentrum, strax öster om Weda, ökade konkurrensen ytterligare. Coop Forums etablering invid Axa Sports Center i Geneta har i stort sett levt sitt eget liv, fram tills nyligen då ytterligare stormarknader och mindre butiker har öppnat i området. Därtill kommer den nya eventarenan att innehålla en galleria. Externhandel har även funnits omkring Hansaplan i stadsdelen Södra, där även den stora uthamnen finns.
Kulturliv
Södertäljes största teater är Oktoberteatern på Slussgatan, mellan Olof Palmes plats och Marenplan, där man sätter upp ett flertal pjäser varje år. Teatern har tidigare hetat Castor, och i lokalerna fanns det från början en biograf. Södertälje har även Sveriges enda professionella finskspråkiga teatergrupp, vid namn Teatteri Kipinä. Ett av de populäraste kulturella centrumen runt staden är Kulturhuset i Ytterjärna. I byggnaden ryms teater, café, konferenslokaler och kontor. Sedan premiären 1992 har kulturhusets popularitet ökat, och idag finns här ett rikt programutbud. Kulturhuset vann andra pris för Sveriges mest omtyckta moderna byggnad år 2001. Vid byggnationen satsade man speciellt på akustiken i lokalerna, vilket har gjort att många konserter hålls här. Konsertsalen har ca 500 platser, och får tillsammans med annan antroposofisk verksamhet omkring 30 000 besökare årligen. Av den övriga kulturella verksamheten märks även de uppmärksammade utställningarna om arkitektur och trädgårdskonst som hållits här. Kulturhuset i Ytterjärna]]
Museer
Invid Scaniakoncernens huvudkontor på Järnagatan ligger fordonsmuseet Marcus Wallenberg-hallen, som är döpt efter den framlidne finansmannen Marcus Wallenberg. Under 1900-talets början bidrog han till att utveckla Scania. I museet finns en rad äldre fordon som tidigare varit i bruk. Bland annat återfinns ett exemplar av den fösta serietillverkade svenska personbilen från år 1903. Här finns även järnvägsvagnar som tillhört Statens Järnvägar, och trafikerade våra svenska järnvägar under 1800-talets slut till början av 1900-talet. De utställda objekten har återställts till ursprungligt skick. Lite mindre än hälften av museet består av nyare fordon som tillverkats under 2000-talet. Torekällbergets Museum (i folkmun vanligtvis endast Torekällberget eller Berget) med Södertälje Stadsmuseum, är mycket välbesökta. Själva museet skapades i samband med den så kallade citysaneringen år 1961 då man valde att flytta många äldre byggnader till Torekällberget. Museet är uppdelat i miljöerna ”Staden” och ”Landet”. Stadsmiljön är uppbyggd omkring Torekällbergets torg, där man fortfarande håller marknader. Torget kantas av bebyggelse från 17- och 1800-talen. Landsmiljöerna är hemvist för djurparken. Här kan man få en bra inblick i hur livet på de sörmländska gårdarna var. Där finns även Torekällbergets Scen, där det sommarhalvåret ofta anordnas dans och uppträdanden. Det Biologiska museet skänktes till staden av mecenaten C F Liljewalch. Byggnaden ligger på på Erik Dahlbergs väg, och uppfördes i jugendstil. Museet öppnades för allmänheten år 1913. Utställningarna, som skapades av Gustaf Kolthoff och hans son Kjell Kolthoff, visar djur och fåglar från de sörmländska omgivningarna i sina naturliga miljöer. Totalt har man samlat över 100 olika arter i lokalerna. Kjell Kolthoff målade de stora dioramorna som än i dag finns kvar i museet. Byggnaden totalrenoverades år 1970, och återinvigdes år 1983. Sedan restaureringen har museiverksamheten drivits av Torekällbergets museum.
Näringsliv

De 10 största arbetsgivarna
Företag Antal
anställda

AstraZeneca 7 700

Scania AB 6 000

Kommunen 5 300

Landstinget 1 400

Foria AB (SÅAB) 800

Dynamate AB 700

SAAB Automobile Powertrain 570

Scania Infomate 309

De Laval Sales AB 300

Telge Energi AB 300

Den primära verksamheten i Södertälje är branscherna detalj- och partihandel samt restaurangrörelser med omkring 1 000 företag. Inom bygg- och anläggning finns cirka 600 företag samt omkring 450 bolag i konsult- och uppdragsbranschen. Sammanlagt finns det över 4000 företag i staden. Södertälje har en hög andel småföretag med fem eller färre anställda. I april 2005 var arbetslösheten 5,3% (inklusive personer i åtgärder) i jämförelse med 6,0 för hela riket. Inpendlingen är 15 695 personer, varav 9 298 män. Utpendlingen är 10 833, varav 6 333 är män. Detta innebär ett pendlingsnetto på + 4 862 personer. Inpendling sker främst från övriga Sörmland samt från Storstockholm. Utpendling sker framför allt till Stockholm. Dock är det viktigt att tillägga att inpendling från Södertälje är viktig för många mindre orter i Sörmland som t.ex. Gnesta, Nykvarn och Trosa, även om denna utpendling inte märks speciellt tydligt i Södertäljes statistik.
Utbildning
Kungliga Tekniska Högskolan har viss verksamhet förlagd till Södertälje. Det har dock länge diskuterats om Södertälje skall erbjuda högskoleutbildningar. Dels p.g.a. att man inte av tradition är en högskolestad, dels p.g.a. det stora utbud av högre studier som finns i Sverige idag. Gymnasieskolan har strukturerats om flera gånger på senare år, och i dagsläget finns det sju kommunala och sju fristående gymnasier i Södertälje.
Storföretag
Aktiebolaget Astra Apotekarnas Kemiska Fabriker, bildades år 1913 av apotekaren Adolf Rising. Företaget hade till en början endast tio anställda, men utvecklades redan under de första åren starkt. En av anledningarna till detta var det ökade läkemedelsbehov som uppstod i samband med första världskriget. År 1999 fusionerades bolaget med sin brittiske konkurrent Zeneca, och bildade läkemedelskoncernen AstraZeneca. I sina anläggningar vid Snäckviken och i Gärtuna sysselsätts omkring 8 000 personer, vilket gör dem till den största arbetsgivaren i Södertälje. År 1891 startades Vagnfabriks-Aktiebolaget i Södertelge eller VABIS. 1911 gick man samman med skånska Scania och bildade bolaget Scania-Vabis AB. Numera använder man sig dock endast av namnet ”Scania”. Huvudkontoret ligger kvar på dess ursprungliga plats invid Nyköpingsvägen (tidigare Järnagatan). Tillsammans med sina dotterbolag sysselsätter Scania idag över 6 000 personer i Södertälje, vilket gör koncernen till den näst största arbetsgivaren.
Infrastruktur
På grund av Södertäljes geografiska läge invid en länsgräns, så kör både Länstrafiken Sörmland och SL delar av busstrafiken i staden. Stadstrafiken består av ett femtontal busslinjer. Navet för dessa är centralstationen Södertälje C. Stadsbussarna har i många fall fått nya linjesträckningar under senare år. I synnerhet i anslutning till järnvägsstationen Södertälje Syd, AstraZenecas anläggningar i Gärtuna, samt den nya Saltsjöbron. Stadsbussarna kompletteras av den så kallade närtrafiken, som främst är avsedd för äldre och rörelsehindrade. Nattetid trafikeras Södertälje av två busslinjer. Dessa fungerar som ringlinjer, och trafikerar var sin sida om kanalen. Nattbussarna tar vid när de ordinarie bussarna slutar, och kör därefter hela natten, till de ersätts av ordinarie morgonbussar. I Södertälje möts motorvägarna på E4 och E20 vid trafikplats Saltskog (avfart nummer 143). Andra större vägar som går igenom Södertälje är väg 218 (till Trosa via Vagnhärad) samt väg 225 (till Nynäshamn via Ösmo). Södertälje har landsvägsbussförbindelse med ovan nämnda orter, samt bland annat med Mariefred, Stockholm och Gnesta. Dessutom finns det förbindelser med de flesta orterna i kommunen, samt med Nykvarn som tidigare tillhört Södertälje kommun. Dessutom börjar väg 57 (till Katrineholm via Flen) i Järna, strax söder om Södertälje.
Järnväg
På grund av att Södertälje är mycket kuperat, samt delas av den tungt trafikerade kanalen, så har det varit svårt att bygga bra tågförbindelser i och igenom staden. Detta till trots är Södertälje en av de största järnvägsknutarna i Sverige. När järnvägen till Södertälje anlades, och det bestämdes att huvudlinjen inte skulle dras igenom stadskärnan, lär en inflytelserik man ha sagt ”Staden får draga sig efter dit!”. Detta medförde bland annat att området Mariekälla, söder om Järnatullen, snabbt fick en detaljplan med framför allt villabebyggelse. Mariekälla] Järnvägsstationen i Södertälje blev Södertelge öfre, vilken ibland även har kallats Öfre Telge. Från början hette den dock endast ”Södertelge” vilket vållade viss förvirring, eftersom stationen på den tiden låg väl utanför staden. Det hela löstes igenom namnbytet till Södertälje öfre. Centralstationen fick namnet Södertelge nedre. År 1885 byttes stationernas namn ännu en gång, varvid Södertelge öfre fick namnet Saltskog, och Södertelge nedre blev Södertälje Central. Båda järnvägsstationerna invigdes i oktober år 1860, samtidigt som järnvägen till Stockholm. Järnvägen, som skulle komma att bli den Västra stambanan, drogs sedan vidare söderut mot Katrineholm och Göteborg. 1895 invigdes järnvägen igenom norra Sörmland (Norra Södermanlands Järnväg, NrSlJ), vilket medförde att Södertälje även fick järnvägsförbindelse med Eskilstuna. Södertelge öfre hade från början endast en mycket enkelt stationsbyggnad i trä, två perronger och en lagerbyggnad. Stationshuset i Saltskog flyttades dock till centralen i samband med att en modern stationsbyggnad i sten uppfördes år 1885. Byggnaden ritades av järnvägsarkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd. Södertälje C utmärker sig igenom sina två stationshus. Den äldsta byggnaden är uppförd helt i rött tegel, och ritades (i likhet med stationsbyggnaden i Saltskog) av Adolf W. Edelsvärd. Det gula stationshuset tillkom på 1910-talet och ritades av Folke Zettervall. I oktober år 1921 invigdes stationen Södertälje Södra i samband med att järnvägen fick en ny dubbelspårig dragning igenom staden. Södra staton ersatte den gamla järnvägsstationen i Saltskog, och Södertelge öfre revs 1947. I närheten av platsen där stationsbyggnaden låg ligger idag en röd träbyggnad tillhörande Scania som ofta förväxlas med det gamla stationshuset. Numera går Nyköpingsvägen på den gamla banvallen söderut mot Pershagen och Nyköping. Nästa trafikomläggning inträffade år 1994, då man invigde Igelstabron på seglingsfri höjd över