:: wikimiki.org ::
| Sundsvall |
Sundsvall
Sundsvall är en tätort och centralort (stad) i Sundsvalls kommun.
Historia
Sundsvalls kommun
Sundsvalls kommun
Från fiskarby till stad
Sundsvall fick stadsprivilegier 1621 av Gustav II Adolf som också står staty på Stora Torget i centrala Sundsvall.
Sundsvall var ursprungligen en fiskarby och stadsprivilegiet innebar att en stad skulle byggas där byn låg. 1624 hade byn vuxit till en liten stad med 300 invånare och var den stad i Sverige som växte snabbast näst efter Göteborg. I slutet av 1640-talet beslutade drottning Kristina att staden skulle flyttas eftersom den låg fel om ett anfall från ryssarna skulle komma. Staden flyttades därför en kilometer uppåt längs Selångersån och hamnade i Åkroken i nuvarande Västermalm. År 1721 kom ryssarna ändå åt staden och plundrade och brände ner den och kvar blev endast ruiner.
Staden byggdes upp igen på samma plats och växte till kraftigt under 1800-talet med sågverksindustrin. När dåvarande televerket byggde upp det svenska stamnätet för telefoni, blev Sundsvall en av huvudorterna tillsammans med Stockholm, Göteborg och Malmö. Sundsvallsområdet var i slutet på 1800-talet världens sågverkstätaste område. I Sundsvall stod Elias Sehlstedt år 1852 och blickade ut över Alnön och sade: "Såg vid såg jag såg varhelst jag såg!". Sundsvall var vid den tiden en av landets rikaste städer.
Sundsvallsstrejken
:Huvudartikel: Sundsvallsstrejken
I maj 1879 utbröt den stora Sundsvallsstrejken vid stadens sågverk. Sundsvall hade då 9000 invånare och industrin hade växt i snabb takt. En depression gjorde att industrins vinster minskade och därför sänktes arbetarnas löner vilket ledde till konflikten. Strejken avbröts efter åtta dagar trots att arbetarnas löner inte höjts.
Sundsvalls centrum
:Huvudartikel: Stenstaden
Stenstaden
1888 brann stora delar av staden ner (Sundsvallsbranden) och efter branden fördes långa diskussioner om hur stadsnätet skulle byggas upp igen. Beslutet togs att endast stenhus fick byggas i stadens centrum, därför kallas Sundsvalls stadskärna för Stenstaden.
Stadsdelar & bostadsområden
- Bergsåker
- Bosvedjan
- Bydalen
- Granlo
- Granloholm
- Gärde
- Haga
- Korsta
- Mårtensro
- Nacksta
- Skönsberg
- Skönsmon
- Stenstaden (centrum)
- Södermalm
- Västermalm
- Östermalm
Sport
- GIF Sundsvall i Superettan
- Sundsvall Dragons i Basketligan
- IF Sundsvall Hockey i Allsvenskan i ishockey
- IFK Sundsvall
- Anna-Karin Kammerling, Sundsvalls SS, simning
Nöje
- Sveriges första internationella kasino öppnade 1 juli 2001 i Sundsvall. Kasinots ägare är Casino Cosmopol, ett dotterbolag till Svenska Spel.
- Varje år arrangeras under en vecka i juli festivalen Gatufesten i Stenstaden.
Utbildning
Sundsvall är en av Mittuniversitetets campusorter.
Externa källor
- Sundsvall då och nu (2004), Ann Kristin och Curt Bladh, Utgivare: Winberg CityBook AB
- [http://web.telia.com/~u86523901/docs/strejk.htm Sundsvallsstrejken 1879]
Kategori:Sveriges städer
Kategori:Orter i Sverige
Kategori:Sundsvall
Tätort
Tätort är ett område där en större grupp hus finns samlade. Begreppet kan vara oklart i vissa situationer. I trafiken innebär begreppet tätort att vägarna övergår till en mer gatubetonad karaktär. Hastigheten är då 50 km/h och speciella vägmärken sätts upp för att markera att tätorten börjar (ibland är hastigheten ytterligare sänkt till t ex 30 km/h).
Man har i Norden enats om en gemensam definition av begreppet tätort:
:En tätort är en samling av hus där det bor minst 200 invånare. Det bör inte vara mer än 200 meters avstånd mellan husen i samlingen.
SCB, Statistiska Centralbyrån, gör tätortsavgränsningar vart 5:e år. Vid den senaste tätortsavgränsningen (2000) fanns det 1 936 tätorter i Sverige. Jämfört med tidigare räkning (1995) hade tillkommit 46 nya tätorter och samtidigt hade 48 orter upphört (dvs uppfyllde inte definitionen, t ex kan antal invånare ha sjunkit under 200 personer).
Svenska Kommunförbundet grupperar sina kommuner i 9 olika grupper beroende bland annat på hur befolkningen bor. Det som exempelvis kallas storstad är en kommun med över 200 000 invånare.
Internationellt sett brukar som tätort räknas stadsbebyggelse med 5 000 eller 10 000 invånare.
Se även
- Småort
- Lista över svenska tätorter
- Lista över svenska tätorter sorterad efter invånarantal
- Urbanisering
Kategori:Bebyggelsetyper
ja:村
th:หมู่บ้าน
Stad
Stad, visst tätbebyggt landområde som definieras antingen genom rättslig status eller genom varifrån riket styrs. I vardagligt språkbruk kan stad betyda "plats med stadsbebyggelse", och när en stad då omnämns kan gränserna till denna vara flytande och annorlunda än de för tillfället gällande kommungränserna.
Ordet "stad" betyder ursprungligen "plats, ställe" och har alltså inget egentligen med just det vi i modernt dagligt tal kallar stad. Detta förklarar varför ordet ingår som suffix eller prefix i ord som "eldstad" "stadsfästa" "stadga" m.fl. ord (även i de övriga nordiska språken ingår ordet som i t.ex. danskans sted, som betyder plats). Den nuvarande betydelsen är framförallt inlånat från tyskans "Stadt".
Sverige
Städer var i Sverige före kommunindelningsreformen 1971 de borgerliga primärkommunerna som erhållit stadsrättigheter till skillnad från kommunerna och köpingarna. Efter kommunreformen kallades städer för kommuner. Efter ett beslut i riksdagen 1983 får en svensk kommun benämna sig själv stad i vissa sammanhang. Exempel på kommuner som använder benämningen "stad" är Borås, Göteborg, Haparanda, Helsingborg, Lidingö, Stockholm, Trollhättan, Vaxholm och Västerås.
Det är bara i juridiskt språk som ordet "stad" blivit ålagt begränsningar i modern tid, och i allmänt språkbruk används ordet stad lika ofta som förut. Nu avser dock begreppet vanligen en tätort som någon gång varit centralort i en stadskommun, snarare än en hel kommun (med visst undantag för kommuner som åter kallar sig "städer"). Denna moderna användning gör att t.ex. Gränna ännu räknas som en stad, trots att orten ligger i en annan stads (Jönköpings) kommun.
Historiskt
Sveriges städer, som vid slutet av medeltiden var 41, vid mitten av 1600-talet 60 och efter de sydsvenska landskapens förvärvande
1664 uppgick till 81, utgjorde i januari 1917 ett antal av 103, varvid dock 2 (Skanör och Falsterbo) var förenade under gemensam styrelse sedan 1754, då de växte ihop med varandra. Ett mindre antal städer tillkom sedan mellan 1917 och 1971. De sista städerna var Säffle och Oxelösund som blev städer 1951.
Stad (fsv köpstader), var i juridisk mening en genom utbrytning från omgivande landsbygdskommun särskilt bildad kommunal
enhet, som erhållit stadsprivilegier. I motsats mot antikens folk, som företrädesvis koncentrerade sig i stora städer, bildade germanerna först långsamt särskilda stadssamhällen. I Skandinavien var dessa bildningar särdeles länge svaga och obetydliga, tills kungarna började främja deras uppkomst och utveckling. De svenska städerna började redan under folkungaregenterna erhålla privilegier. Städerna erhöll efter hand egen rättsordning (t.ex. Björköarätten), egen lagskipning och administration, då deras borgare erhållit särskilt politiskt inflytande som riksstånd samt stora företrädesrättigheter ifråga om näringsverksamhet. Vid avskaffandet av skråväsendet och införandet av näringsfrihet förlorade städerna mycket av sin traditionella juridiska särställning i Sverige.
Stadsrätt
Stadsrätten utgjorde i Sverige sammanfattningen av de rättsgrundsatser, som gällde specifikt för förhållanden i en stad. Den äldre germanska rätten är - i motsats till den romerska, som ursprungligen var en stadsrätt - en landsrätt, emedan hos de germanska folken verkliga rättssamhällen tidigast utvecklat sig på landet. Så småningom uppväxte emellertid stadssamhällen även i norr, i vilka särskilda näringar drevs och i övrigt särskilda förhållanden utbildade sig. Dessa äldsta stadssamhällen, i vilka sannolikt tidigast den rätt tillämpades, som gällde för det kringliggande landet, syns först så småningom ha lösgjort sig från landets rättsområde och erhållit egen jurisdiktion, varefter de för städerna mer och mer sig utbildande egendomliga förhållandena medförde en omskapning av själva den materiella rätten.
I de flesta städer fanns en domstol i form av en rådstuvurätt, även om vissa mindre städer lydde under en häradsrätts domsaga. Rådhusrätterna ersattes vid tingsrättsreformen 1971 med tingsrätter.
Storbritannien
Både begreppen town och city brukar översättas till stad på svenska. Town betecknar då städer som fått marknadsrättigheter och är vanligt förekommande, medan city är mer begränsat och gäller städer som är eller varit av betydelse, ursprungligen i första hand stiftsstäder.[http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cities_in_the_United_Kingdom].
Se även
- Huvudstäder listade efter land
- Huvudstäder listade efter stad
- Finska städer i storleksordning
- Finska städer i alfabetisk ordning
- Svenska städer i alfabetisk ordning
- Svenska städer i storleksordning
- Städer i världen i storleksordning
- Svenska städer med stadsprivilegium
- Lista över Sveriges kommuner
- Sveriges kommuner listade per län
- köping (samhällsbildning)
- murkrona
Kategori:Städer
ja:都市
1621
Händelser
- 9 februari - Alessandro Ludovisio blir påve under namnet Gregorius XV.
- 7 juli - Uppsala universitet öppnas än en gång.
- 13 augusti - Svenskarna inleder en belägring av Riga.
- 15 september - Svenskarna erövrar Riga från polackerna. Härmed inleds den svenska ockupationen av Livland, som kommer att vara till 1721. Dessutom upplöses den svensk-polska unionen formellt.
- Kriget mellan Sverige och Polen, som legat nere några år, återupptas i Livland, och Livländska skedet 1621-1625 inleds i och med att 148 fartyg skeppar svenska trupper dit.
- Den första allmänna svenska skråväsendesordningen utkommer. Hantverk utanför skråorganisationerna förbjuds.
- Gustav II Adolfs krigsartiklar utfärdas. De 150 artiklarna utgör Sveriges första samlade krigslagstiftning.
- En finsk psalmbok, Soumenkielinen virskirja, trycks i Stockholm av Viborgsbiskopen Olof Elimaeus.
- Luleå, Piteå, Torneå, Göteborg och Sundsvall får stadsprivilegium.
Födda
- 3 januari - Lars Claesson Fleming, svenskt riksråd, landshövding i Stockholms län 1652-1654 och Uppsala län 1654.
- 21 juni - Axel Turesson Natt och Dag, svensk landshövding i Stockholms län 1645.
- 8 juli - Leonora Christina, dansk prinsessa.
- 8 september, - Louis II Condé, fransk fältherre.
- Rutger von Ascheberg, svensk greve, militär och ämbetsman (född i Kurland).
- David Beck, nederländsk konstnär.
- Johannes Schefferus, tysk-svensk lärd.
Avlidna
- 28 januari - Paulus V, född Camillo Borghese, påve 1605-1621.
- 17 september - Roberto Bellarmino, italiensk teolog, jesuit och kardinal, helgon.
- 24 september - Jan Karol Chodkiewicz, polsk fältherre.
- 16 oktober - Jan Pieterszoon Sweelinck, nederländsk kompositör.
- 13 december - Katarina Stenbock, svensk drottning, gift med Gustav Vasa.
- Hendrick de Keyser, nederländsk arkitekt och konstnär.
Kategori:Årtal
Kategori:1620-talet
ko:1621년
ms:1621
simple:1621
1624
Händelser
- 15 april - Sala får stadsprivilegium.
- Maj - Salvador i nuvarande Brasilien, plundras av holländarna.
- 1 juni - Stilleståndet mellan Sverige och Polen går ut men förlängs till 1 mars 1625.
- 21 september - Södertäljes borgmästare Z. Anthelius och två andra svenskar avrättas på grund av sin katolska tro.
- Gustavianska arvegodsen (300 hemman) doneras av Gustav II Adolf till Uppsala universitet. Härigenom tryggas universitetets ekonomi.
- Gustav II Adolf får erbjudande om att ingå i en antihabsburgsk, evangelisk allians, men ställer så höga motkrav (bland annat att få bli militär ledare), att Sverige hamnar utanför.
- Sverige utfärdar privilegier för Söderkompaniet eller Nya Sverigekompaniet, lett av nederländaren Willem Usselinx. Hälften av andelarna ägs av holländska köpmän.
- Man börjar i Sverige slå värdemynt av kopparen från Falun. (Detta innebär, att mynten värderas efter vad som står på dem, inte efter hur mycket metallen i dem egentligen är värd.)
Födda
- 1 januari - Olov Svebilius, svensk ärkebiskop.
- 17 januari - Guarino Guarini, italiensk arkitekt.
- 8 augusti - Sten Nilsson Bielke, svensk amiral och riksskattmästare.
- 10 oktober - Gustaf Kurck, svenskt riksråd.
Avlidna
- 26 december - Simon Marius, tysk astronom.
- Kristina Augusta, svensk prinsessa, dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.
Kategori:Årtal
Kategori:1620-talet
ko:1624년
ms:1624
Göteborg
:Denna artikel handlar om staden Göteborg. För kommunen med det officiella namnet Göteborgs Stad, se Göteborgs kommun. För andra betydelser, se Göteborg (olika betydelser).
Göteborg är Sveriges näst största stad med nästan en halv miljon invånare och Nordens femte största stad. Residensstad för Västra Götalands län. Även stiftsstad i Göteborgs stift.
Belägen på båda sidor om Göta älv, vid älvens mynning i Kattegatt. Göteborgs riktnummerområde 031 omfattar förutom Göteborgs kommun även Mölndals kommun, Partille kommun och västra delen av Härryda kommun. Storstadsregionen Storgöteborg har 817 000 invånare.
Storgöteborg i Majorna.]]
Historia
Huvudartikel: Göteborgs historia
Under medeltiden var den södra stranden av Göta älvs mynningsområde svenskt medan Halland längre söderut var danskt och Bohuslän i norr var norskt. Via hamnar i Göta älv hade Sverige en användbar direktkontakt med havet i väster, främst genom Lödöse fyra mil uppströms. På 1300-talet byggdes fästningen Älvsborg vid mynningen för att befästa Sveriges anspråk. År 1473 byggdes staden Nya Lödöse som en mer havsnära ersättare till Lödöse.
I början av 1600-talet ökade intresset från Sverige att etablera en välbefäst stad nära Göta älvs mynning vilket ledde till att staden Göteborg grundades år 1621 efter några års byggande. Staden blomstrar från mitten av 1700-talet fram till början av 1800-talet, bland annat på grund av Ostindiska kompaniet och det gynsamma läget under Napoleonkrigen. Göteborg växer som industri- och handelsstad under slutet av 1800-talet och utvecklas under 1900-talet till en stor varvsstad.
Efter att varven lades ner blev Göteborg viktigare ur evenemangssynpunkt och återigen för handlarna. Stora utländska kedjor väljer att etablera sig i Göteborg pga. det gynsamma läget och för att hyran är betydligt lägre än i Mälardalen.
Vänorter och systerstäder
Göteborg har fyra vänorter och två systerstäder.
Göteborgs stadsdelsområden
Kina
Göteborg har som många andra svenska städer sedan lång tid använt församlingar som administrativ indelning. År 1883 bestod Göteborgs stad av sex församlingar, idag finns det 36 stycken. Stadens användning av församlingarna som indelning är tänkt att försvinna.
För statistiska ändamål tog kommunen på femtiotalet fram en indelning i basområden. Basområdena är små, bara några kvarter stora och har inte namn utan nummer. Basområdena samlas ihop i primärområden som har storleken av en stadsdel.
Innan indelningen i bas- och primärområden användes en indelning i 52 stadsdelar. Denna indelning kvarstår, idag finns det 83 stadsdelar, men används ej administrativt utan fyller en historisk funktion.
Stadsdelsnämnderna är den mest betydelsefulla indelningen. Eftersom skola och omsorg administreras enligt denna indelning har det en faktisk betydelse för invånarna i vilket stadsdelsnämndsområde de bor. Göteborg är uppdelat i 21 stadsdelsnämnder, de flesta tillräckligt stora för att omfatta flera stadsdelar. Varje stadsdelsnämnd består av flera primärområden. Benämningen stadsdelsområde används inte av Göteborgs stad utan både styrande nämnden och området benämns stadsdelsnämnd (SDN). Själva nämnden är politiskt tillsatt med lika sammansättning som kommunfullmäktige. Ordförandeposterna i de 21 nämnderna är även de fördelade enligt fullmäktiges sammansättning.
Arkitektur & Byggnadsverk
Örgryte |right]]
- Centralstationen
- Centralhuset
- Feskekôrka (Fiskekyrkan)
- Götatunneln, Invigning 17 Juni 2006
- Göteborgsoperan
- Göteborgs rådhus (tillbyggnaden av Gunnar Asplund)
- Göteborgs Konserthus
- Kronhuset
- Landshövdingehus exempelvis på Hisingen, i Majorna och Vasastaden
- Masthuggskyrkan
- Nya Elfsborg
- Partihallsförbindelsen, Byggstart beräknad till 2006
- Pedagogen
- Rya Kraftvärmeverk, klar 2006
- Sannaskolan
- Skansen Lejonet
- Skanskaskrapan (Läppstiftet)
- Sveahuset
- Älvsborgsbron
- Älvsborg
- Örgryte trädgårdsstad
Broar & Tunnlar
- Angeredsbron
- Göta Älvbron
- Lundbytunneln
- Hisingsbron
- Marieholmsbron
- Marieholmstunneln, Ej finansierad
- Tingstadstunneln
Infrastrukturprojekt
- Nordlänken
- Västlänken
Sevärdheter och museer
Huvudartikel: Lista över hotell i Göteborg.
I Göteborg finns flera storhotell, bland annat:
- Hotel Gothia Towers
- Elite Plaza Hotel
- Elite Park Avenue Hotel
Köpcentrum
- Nordstan, Sveriges ledande köpcentrum på 60 000 kvadratmeter belägen mitt i centrum.
- Frölunda torg, Frölunda
- Arkaden, Centrum
- Backaplan, Hisingen
- Bäckebol Homecenter, Hisingen
- K-Center, Kållered
- Eken Center, Kållered
- Kompassen, Centrum
- Partille köpcentrum, Färdigt april 2006
- Femmanhuset, Centrum
Göteborgsklubbar på elitnivå
- Superserien (amerikansk fotboll)
- Göteborg Marvels
- Elitserien i badminton
- Askims BC, Göteborgs BK, Västra Frölunda BK, Vårvindens BMK
- Elitserien i bowling
- BK Joker, Team Pergamon
- Elitserien i bowling damer
- Örgryte IS
- Boxning
- Angered Boxing Club, Hisingens Boxningsklubb
- Damallsvenskan
- Kopparbergs/Göteborg FC
- Fotbollsallsvenskan
- GAIS, IFK Göteborg, BK Häcken, Örgryte IS
- Superettan
- Qviding FIF
- Friidrott
- Örgryte IS
- Elitserien i handboll
- Redbergslids IK, Önnereds HK
- Elitserien i handboll damer
- Kärra HF, Kv. IK Sport, Önnereds HK
- Sweden Inline Hockey League
- Duffy InLine Hockey, Göteborg Revolution Inliners, Jokers IHC, Landvetter Jets
- Elitserien i innebandy
- RBK Göteborg, Pixbo, IBF Älvstranden
- Elitserien i ishockey
- Frölunda Indians
- Orientering
- IFK Göteborg Orientering, Göteborg-Majorna OK
- Segling
- GKSS
- Allsvenskan i speedway
- Kaparna
- Elitserien i squash
- Team Göteborg Squashklubb
Arenor och idrottsplatser
- Frölundaborg
- Gamla Ullevi
- Göteborgs Curlinghall
- Lisebergshallen
- Rambergsvallen
- Ruddalen
- Scandinavium
- Slottsskogsvallen
- Ullevi
- Valhalla idrottsplats
- Valhalla Sporthall
- Växthuset (baskethall)
Kultur och nöjen
Evenemang
- Bok & Biblioteksmässan
- EM-loppet Göteborg
- Gothia Cup
- Göteborg Basketball Festival
- Göteborg Film Festival
- Göteborg Horse Show
- Göteborgs Internationella Konstbiennal
- Göteborgs Jazzfestival
- Göteborgskalaset
- GöteborgsVarvet
- Partille Cup
- Vetenskapsfestivalen
- Volvo Ocean Race
- Gymnasiemässan
Kommande evenemang
- EM i friidrott 2006
Humor
Se göteborgshumor.
Transporter
Tåg
- Göteborgs centralstation
Flygplatser
- Göteborg-Landvetter flygplats, några mil öster om staden, på riksväg 40 mot Borås
- Göteborg City Airport (f.d. Säve).
Hamnen
Göteborgs hamn är Nordens största hamn.
Spårvagnar
Huvudartikel: Göteborgs spårväg
Göteborg är idag en av få städer i Sverige som har kvar sina spårvagnar. Idag trafikeras Göteborg av 13 spårvagnslinjer. Den senaste linjeutbygnaden invigdes 2003 och var spårutbyggnaden på Skånegatan, som går mellan Stampgatan via Ullevi och Scandinavium till Korsvägen. Under 2005/2006 kommer 40 nya spårvagnar tas i bruk efter många års förseningar.
Trafikhistoria
Göteborgs första spårvagnslinje var hästspårvägen mellan Brunnsparken och Stigbergsliden som invigdes 1879. Året efter förlängdes linjen till Drottningtorget. Ytterligare förlängningar skedde och kring år 1900 fanns 4 hästspårvagnslinjer:
- Brunnsparken - Stigbergsliden
- Brunnsparken - Redbergslid
- Brunnsparken - Slottsskogen
- Brunnsparken - Getebergsäng
1902 invigdes de två första elspårvagnslinjerna och samma år försvann hästspårvagnarna.
Utbildning
Gymnasieskolor
- Angeredsgymnasiet
- Bräckegymnasiet
- Burgårdens Utbildningscentrum
- Ester Mosessons gymnasium
- Frölundagymnsasiet
- Hvitfeldtska gymnasiet
- IHGR, International High School
- Katrinelunds och Bernadottegymnasiet
- Lindholmens gymnasium
- Motorbranschens Tekniska Gymnasium (MTG)
- Munkebäcksgymnasiet
- Polhemsgymnasiet
- Schillerska gymnasiet
- Slottsbergsgymnasiet
- Vingagymnasiet
Högskolor
- Göteborgs universitet (GU)
- Chalmers tekniska högskola (CTH)
Externa länkar
- [http://www.goteborg.se/ Göteborgs Stad]
- [http://www.goteborg.com/ Göteborg & Co]
Kategori:Sveriges städer
Kategori:Västra Götalands län
Kategori:Västergötland
Kategori:Bohuslän
-
Drottning Kristina
Kristina, född 8 december 1626, död 19 (9) april 1689, var drottning av Sverige från 1644 till 1654. Hon var dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.
De första åren
Kristina föddes i Stockholm den 8 december 1626 som dotter till den svenske kungen Gustav II Adolf och hans hustru Maria Eleonora av Brandenburg. Två tidigare födda barn hade redan dött, och Kristina blev sålunda svensk tronarvinge i kraft av Norrköpings arvförening. Kungen lät redan 1627, för den händelse att han inte skulle efterlämna någon äkta son, ständerna erkänna Kristina som "rätta arvfurstinna och drottning". Det skedde sannolikt med hänsyn till de anspråk som kunde uppställas från polsk sida.
Tre år gammal skildes Kristina från fadern för att aldrig mer återse honom, och i ett rörande brev från den 4 december 1630 anförtrodde denne den sin dotter åt rikskanslern Axel Oxenstiernas vård, ifall kungen skulle gå bort. Detta inträffade också förr än någon kunde ana, och ännu inte sex år gammal kallades Kristina att bestiga Sveriges tron.
Förmyndaråren
Den unga drottningens uppfostran blev en riksangelägenhet. Efter Maria Eleonoras återkomst till Sverige anförtroddes hon till en början åt moderns vård. Men dennas besynnerliga lynne liksom hennes ofta uttalade missaktning för Sverige och svenska folket väckte snart ett berättigat bekymmer. Redan på 1634 års riksdag anmodades därför förmyndarna att leda drottningens uppfostran, och på ett ständermöte följande år avgavs ett utförligt "betänkande och råd" i saken. Där inskärptes bl.a. utförligt vikten av att hon inte bara uppfostrades till en god regent, utan även till en rättrogen lutheran, att hon gavs riktiga föreställningar om Sveriges regeringssätt och ständernas "villkor" och att hon förvärvade en "god affektion" till rikets råd, ständer och undersåtar.
Efter rikskanslerns hemkomst 1636 togs steget fullt ut. Maria Eleonora skildes från dottern, och dennas vård anförtroddes i stället åt hennes faster, pfalzgrevinnan Katarina, som redan under broderns frånvaro haft vården om den späda brorsdottern, men som dog redan 1638.
1638
Ledare för Kristinas studier var hovpredikanten Johannes Matthiæ Gothus. Hon inhämtade med lätthet kunskaperna, i synnerhet i språk. Vid tjugo års ålder talade och skrev hon latin, franska, tyska och holländska. På egen hand lärde hon sig grekiska, italienska och spanska, men även i andra vetenskaper gjorde hon framsteg. Den motvilja mot bruket av vin och starka drycker i allmänhet som utmärkte henne livet igenom framträdde redan hos barnet och väckte förvåning vid en tid och i ett land, där motsatsen var regel. För kvinnliga handarbeten förblev hon främmande, men lärde sig i stället manliga idrotter.
När hon var tolv år gammal började Axel Oxenstierna undervisa henne i statssaker. Redan vid späda år fick hon ta emot främmande sändebud, fjorton år gammal började hon få jämna underrättelser om regeringsärendenas gång, och 1643, vid sexton års ålder, började hon regelbundet bevista rådets sammanträden.
När tiden nalkades för drottningens övertagande av regeringen kom en viss jäsning i sinnena fram. Inom de högsta kretsarna rådde en mer eller mindre dold opposition mot det Oxenstiernska inflytandet, som samlade sig kring det pfalzgrevliga huset. Präster och borgare var avogt inställda mot adeln, och allmogen knotade över godsavsöndringen till densamma och de tunga skatterna. Men ingen sammanhållning fanns, och de förslag som framställdes till ett ändrat regeringssätt var omogna och opraktiska. Under dessa förhållanden blev man snart nog ense om att påskynda drottningens myndighetsförklaring. Det skedde på en riksdag i Stockholm mot slutet av 1644, och den kungaförsäkran som Kristina fick avge blev i själva verket mindre bindande än Gustaf II Adolfs. Inte heller bekräftade hon 1634 års regeringsform.
Regeringsåren
Kristina övertog regeringen 1644. Det danska kriget hade tagit ett mer gynnsamt förlopp än väntat, och från den tyska krigsskådeplatsen kom inte längre några budskap om nederlag.
Ett par år efter Kristinas regeringstillträdelse gav det franska sändebudet Pierre Chanut en beskrivning av henne, som blivit berömd. Han skildrar den unga flickan som brinnande av kärlek till hög dygd, älskade att lägga sin krona under sina fötter, men på samma gång aldrig glömde att hon var drottning.
drottning
Det var en utomordentlig ställning som Kristina intog. Två vägar öppnade sig för henne: den ena att inrikta sin stora begåvning till fäderneslandets och statslivets tjänst och att fylla de plikter, som därigenom ålades henne. Den andra att hänsynslöst hävda sin rika personlighets krav, att leva som en fri och obunden kvinna, men med alla en suveräns personliga förmåner, för de syften som mest intresserade henne.
Kristina ägnade sig emellertid till en början med iver även åt regeringsbestyren, och hon gjorde det allt framgent, om än med minskat intresse. Hon ville därjämte regera själv, och det gjorde att hon snart kom i konflikt med den gamle rikskanslern. Han förbigicks uppenbart och drog sig tidvis tillbaka från regeringsbestyren, och onåden sträckte sig även till hans söner. En stor framgång vann Kristina mot hela det Oxenstiernska partiet då hon 1648 genomdrev utnämningen av den lågbördige Johan Adler Salvius till riksråd. Visserligen återfick rikskanslern aldrig sitt forna inflytande, men hans förhållande till drottningen blev bättre, och hans mening kunde åter göra sig gällande, i synnerhet i utrikespolitiken.
Under tiden hade man börjat tala om drottningens personliga gunstlingar. Den förste och ryktbaraste var Magnus Gabriel De la Gardie. Kristina blev förtjust i honom och överhopade honom, sin vana trogen, med ynnestbevis. Diplomaterna visste berätta att hon verkligen var förälskad, tills hon slutligen för att få slut på skvallret påskyndade hans giftermål med pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne. På själva regeringen torde han dock inte ha utövat något större inflytande, och han föll till sist i en onåd, lika stor som gunsten en gång varit. Mot slutet av drottningens regeringstid blev en annan ung och ridderlig kavaljer, Clas Tott, en förklarad gunstling, men hann ännu mindre att utöva något politiskt inflytande.
Politiken intresserade sålunda helt visst drottningen och gjorde det ända till hennes död. Det politiska intresset kom henne att gång efter annan blanda sig i affärer som inte angick henne, som t. ex. fejden mellan franska hovet och fronden, och medförde att hon fick utstå den ena förödmjukelsen efter den andra. Men politiken hade en mäktig medtävlare i intresset för konst och vetenskap. Kristina samlade på konstverk, böcker och handskrifter. Den tysk-romerske kejsaren Rudolf II:s konstkammare i Prag flyttades till Stockholms slott, och drottningens bokuppköpare reste runt i Europa. Lärda män från olika länder reste till Sverige. Dit kom nederländarna Isaac Vossius och Nicolaas Heinsius, fransmännen Claudius Salmasius och Samuel Bochart, tyskarna Johannes Schefferus, som 1647 tilldelades den skytteanska professuren vid Uppsala universitet, Hermann Conring, Johan Henrik Boeclerus och Kristian Ravius, för att nämna endast några få. Främst bland alla dessa var den store tänkaren Cartesius. Även en svensk vetenskap och diktning började framspira. Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck hörde till Kristinas skyddslingar. De lärda höll tidvis sammanträden på Stockholms slott, och man talade om en akademi. Men främlingarna var illa sedda i Sverige. De trakasserade varandra, och det visade sig snart att det för drottningen fattades en väsentlig förutsättning för att hålla dem kvar i Sverige, nämligen pengar. De utlovade pensionerna betalades inte ut, och medel fattades snart för att betala hennes bok- och handskriftsköp. Andra omständigheter tillstötte, och efter ett par år lämnade de flesta Sverige.
Kristina älskade alla nationer, brukade hon säga, och hos dem ingenting annat än dygden. Tanken på en tronavsägelse har enligt hennes egen utsago tidigt nog uppstått, och andra omständigheter utom kärleken till konst och vetenskap tillkom för att bringa tanken till mognad. När ständerna 1604 antog bestämmelsen om kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning att en ogift drottning med det snaraste skulle gifta sig för att fortplanta ätten, och Kristina hade också tidigt blivit föremål för giftermålsplaner. Hennes far, Gustav II Adolf, hade en gång tänkt på en förbindelse mellan dottern och den dåvarande kurprinsen i Brandenburg, sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm. Förhandlingar om frågan bedrevs också verkligen, men avbröts definitivt 1646. Själv hade Kristina och hennes kusin Karl Gustaf hyst ungdomstycke för varandra, men tidigt nog framträdde hos den förra en bestämd motvilja mot äktenskap, och tycket för kusinen svalnade hastigt. Å andra sidan började ständerna allt enträgnare yrka på hennes giftermål. Hon nödgades 1647 avge ett slags förklaring, att hon skulle i det fallet tänka på hertig Karl, men hennes verkliga planer gick i en annan riktning. Frågan togs upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och livliga överläggningar ägde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott. Hon tvingades att tillstå, att hon aldrig kunde förmås till giftermål, och då hon påmindes om att hon enligt arvföreningen var skyldig att gifta sig, genmälde hon att om hon på annat sätt sörjde för tronföljden var det nog. Hon genomdrev sin vilja, och Karl Gustaf utkorades till tronföljare. Steget togs fullt ut vid Kristinas kröningsriksdag 1650, då ständerna på vissa villkor erkände hertigen och hans manliga avkomma som rikets arvfurstar.
1650
1650 års riksdag ställde också drottningen inför de svåraste inre samhällsproblemen. De ofrälse stånden protesterade mot adelns privilegier och mot godsavsöndringen. Drottningen fick spela medlarens roll, och gjorde det skickligt nog, försåvitt det kunde främja hennes egna planer. Hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden, men när det avgörande ordet krävdes, tillkännagav hon vid ett sammanträde med ett utskott av de ofrälse att en reduktion var omöjlig. Hon förklarade sig emellertid villig att enskilt mottaga deras protest mot godsavsöndringen och deras yrkanden i övrigt. En lösning av frågan hade måhända varit möjlig, men Kristina hade visat sig sakna vilja eller förmåga att främja en sådan. Jäsningen fortsatte och fick följande år sitt uttryck i de omogna planer som man utan skäl kallat den "messeniska sammansvärjningen".
Det var nära att drottningen samma år gjort allvar av sin tronavsägelse. Hon framställde sin avsikt i rådet för att kräva dess samtycke och lät endast med svårighet förmå sig att återta sitt beslut. Ett nytt motiv hade tillkommit, som hon likväl endast i dunkla ord antydde. Redan som barn hade Kristina enligt egen utsago fattat motvilja mot den stränga ortodox-lutherska religionsundervisning som bjöds henne. Hon hade aldrig varit "lutheran", skrev hon på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet av olika religionsformer bildat sig en religion efter eget huvud, tills hon under umgänget med högt bildade katoliker, såsom Pierre Chanut och René Descartes, mer och mer drogs till katolicismen. Huruvida andra mera världsliga eller personliga motiv inverkade torde vara svårt att säga. Redan 1651 anförtrodde hon sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo och lät honom i hemlighet avvika ur landet för att hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka att ett par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter, Casati och Malines, ankom under förklädnad följande år. Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för dem sin avsikt att bli katolik, och då de nekande besvarade frågan, om hon inte kunde medges att någon gång följa den lutherska religionens bruk utbrast hon: "då blir det nödvändigt att nedlägga kronan". Ett par främlingar invigdes snart i hennes innersta planer. Kristinas hälsa hade under övermåttet av studier, regeringsbestyr och nöjen länge varit vacklande. En fransk läkare, Pierre Bourdelot, som rekommenderats till henne, ankom till Sverige 1652, lyckades rädda hennes liv under ett sjukdomsanfall, och fick ta del av hennes hemlighet. Längre fram under år 1652 ankom till Sverige en ännu mer betydande representant för de katolska intressena, det spanska sändebudet don Antonio Pimentel, och genom honom trädde Kristina i förbindelse med Spaniens kung Filip IV.
Så hade ställningen vid det svenska hovet blivit så utomordentlig som möjligt, och Kristina själv blev ett rov för en sinnesoro, som visade sig i hennes levnadssätt samt väckte uppseende och förtal. De hemliga katolska sympatierna fick därjämte i någon mån inverka på den svenska utrikespolitiken. Sverige förordade sålunda bl.a. valet av ärkehertig Ferdinand till romersk kung och svek därigenom de protestantiska ständernas förväntningar i Tyskland. Andra, allmänt kända förhållanden bidrog till att göra ställningen under de sista regeringsåren ohållbar. Med allt sitt snille och skarpsinne saknade Kristina den verkligt praktiske statsmannens egenskaper, förmågan att bedöma vad som lät eller inte lät sig göra, den orubbliga viljan att hålla fast vid ett stort mål. Statshushållningen råkade i en ohjälplig oordning, godsavsöndringen till adeln fortsatte även efter 1650, och utgifterna för den egentliga hovhållningen flerdubblades under de sista åren. Grunderna för den tidens svenska budget rubbades, och man nödgades tillgripa utomordentliga åtgärder, lån, anvisningar på ett kommande års inkomster, indragning av löner och anslag m.m. Under sådana förhållanden var det som hovet på grund av en farsot i Stockholm hösten 1653 flyttade till Uppsala.
Uppsala. Målningen skänktes av drottning Kristina till Filip IV av Spanien.]]
I Uppsala tillkännagav Kristina i februari 1654 ännu en gång inför rådet sitt beslut att ofördröjligen nedlägga kronan. Alla invändningar var fruktlösa, ständerna sammankallades till början av maj, och Kristina sysselsatte sig ivrigt med frågan om sitt blivande underhåll. Den 1 juni 1654 daterades såväl hennes egen avsägelseakt som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll sig bl.a. full suveränitet för sin person och domsrätt över sitt hovfolk samt befriades från ansvar för den skuld som riket under hennes tid kunde ha råkat. Till underhållsländer bestämdes Norrköpings stad och slott, Ösel, Gotland och Öland, de tyska orterna Poel och Neukloster, Wolgast samt de s.k. taffelgodsen i Pommern. Drottningen ägde rätt att tillsätta domare och ämbetsmän, även de kyrkliga, samt av underhållsländerna uppbära inkomsterna, som beräknades till omkring 200 000 riksdaler (omkring 800 000 kronor). Vid hennes död skulle länderna återfalla till Sveriges krona, och hon fick inte avhända kronan någon del av desamma. Den 6 juni 1654 skedde den högtidliga avsägelseakten, och samma dag kröntes Karl X Gustav till Sveriges kung.
Kristina efter tronavsägelsen
Dagen efter tronavsägelsen lämnade Kristina Uppsala. En eskader låg redo att föra henne till Tyskland, men hon föredrog landvägen. Redan året före hade hon låtit skeppa ut ett antal tapetserier, andra konstföremål, böcker, handskrifter m.m. Dock kvarlämnades bl.a. ett rätt stort antal tavlor. Själv färdades hon i mansdräkt genom Danmark, stannade några dagar i Hamburg och fortsatte, återigen förklädd, resan genom Tyskland och Nederländerna till Belgien, där hon tills vidare slog sig ned i Antwerpen. Här packades hennes konstsaker och böcker upp, men en mängd dyrbarheter måste snart säljas eller pantsättas för att bestrida hennes penningbehov. Bortsett från detta tycktes allt te sig lysande och leende för den svenska drottningen. Beundrares uppvaktningar, nöjen och förströelser av olika slag avlöste varandra. Mot slutet av året begav hon sig till Bryssel och avlade där julnatten 1654 i hemlighet sin katolska trosbekännelse.
På våren 1655 uppsteg på påvestolen under namnet Alexander VII kardinalen Fabio Chigi, med vilken hon tidigare stått i förbindelse. Hos honom sökte den spanske kungen åt de katolska makternas ryktbara skyddsling bereda ett henne värdigt mottagande, men påven krävde en offentlig övergång till katolska kyrkan, och Kristina dröjde med detta så länge hon hade hopp om att få sitt underhåll från Sverige ordnat på ett mera tillfredsställande sätt. På hösten 1655 bröt hon omsider upp från Bryssel, omgiven av ett lysande följe utlänningar, och avlade den 3 november (24 oktober) i Innsbruck offentligen sin katolska trosbekännelse. Så ställdes färden till Italien, och hennes resa genom landet blev ett oavbrutet triumftåg. Mot slutet av året anlände hon till Rom, höll där 23 (13) december sitt högtidliga intåg och antog nu de nya namnen Maria Alexandra, men skrev sig allt framgent endast Christina Alexandra. Hon slog sig tills vidare ned i Palazzo Farnese.
Men det skulle bli annorlunda för Kristina än vad hon hade tänkt. Hon blev aldrig den kyrkans lydiga dotter som påven väntat sig. Hennes fördomsfrihet och frispråkighet stötte de fromma. Man hade drömt om en rik gäst, som skulle strö guld omkring sig, och drottningens penningbekymmer blev snart en känd sak. Hon omgav sig med ett litet hov, utvalt med föga urskiljning, och som snart blev en skandal i Rom. Den nära förbindelsen med Spanien avbröts, och hon vände i stället sina blickar i mot Frankrike.
Till Frankrike begav sig Kristina 1656, och där fick hon ett lysande mottagande. Med kardinal Mazarin inlät hon sig i hemliga planer, åsyftande ett erövringståg till Neapel, vid den tiden en spansk besittning, planer som den sluge kardinalen åtminstone för syns skull tycktes gynna. Hon återvände till Italien, men uppträdde 1657 åter i Frankrike, denna gång föga välkommen. Hon fick slå sig ned i Fontainebleau, och det var där som hon, den 10 november på ett upprörande sätt lät döda sin förste hovstallmästare Gian Rinaldo Monaldesco. Denne hade, efter vad man antar, förutom annat också förrått hennes politiska planer till Spanien. Trots den förbittring som denna gärning uppväckte stannade hon kvar till följande år, då hon återkom till Italien. Planerna för Neapel hade under tiden gått upp i rök.
I Rom flyttade Kristina 1659 till Palazzo Riario (numera Palazzo Corsini) på den högra Tiberstranden, som sedermera blev hennes fasta bostad, och här kunde omsider hennes samlingar ordnas och uppställas. En annan förändring i hennes liv inträdde samtidigt. Vid sin ankomst till Rom hade hon bland många andra även gjort bekantskap med kardinalen Decio Azzolino, en rikt begåvad man och en inflytelserik politiker. Hon fattade för honom en djup affektion, och han blev den ende man som Kristina verkligen älskat. I korrespondens som finns bevarad avslöjar hon en passionerad kärlek till honom. Han blev också hennes oumbärlige rådgivare, reformerade hennes hov och bragte en viss reda i hennes trassliga ekonomiska förhållanden.
Snart befann sig emellertid drottningen på nya resor. Karl X Gustav dog helt oväntat 1660, och Kristina ansåg att hon personligen borde bevaka sina intressen i Sverige. Hon ankom dit under den senare riksdagen 1660 och lyckades utverka en bekräftelse på sina underhållsländer. Dock måste hon avstå från rätten att tillsätta kyrkliga ämbetsmän. Då begick hon den oförsiktigheten att i en inlaga till ständerna förbehålla sig sina arvsanspråk, för den händelse att den unge kungen, Karl XI, skulle dö. Det väckte en storm av förbittring. Hon tvingades återta inlagan, och ständerna uppsatte en eftertrycklig protest. Efter någon tids vistelse i Norrköping begav hon sig våren 1661 till Hamburg, där hon stannade omkring ett år och genom ett kontrakt med den judiske bankiren Texeira försökte ordna upp sina affärer. Först 1662 återkom hon till Rom.
1662.]]
Kristina hade emellertid kommit på spänd fot med förmyndarregeringen för Karl XI, som gjorde allt vad på den ankom att omöjliggöra hennes vistelse inom svenskt område. Inte desto mindre beslöt hon sig för att ännu en gång besöka sitt fädernesland. Hon lämnade Rom 1666, stannade någon tid i Hamburg, och kom 1667 till Sverige, men möttes snart av ett förbud att medföra någon katolsk präst eller att annat än i hemlighet hos den franska beskickningen åhöra mässan. Hon lämnade förbittrad sitt gamla fädernesland, som hon aldrig återsåg, men stannade ännu en gång i över ett år i Hamburg. Det var vidare här, som jämte mycket annat den sällsamma planen sysselsatte hennes inbillning att efter den polske kungen Johan II Kasimirs abdikation bli vald till hans efterträdare i Polen. Hennes kandidatur blev emellertid aldrig på allvar framställd, och hon synes ha upptagit denna motgång med mycken sinnesro.
Kristina återkom 1668 till Rom, för att inte fler gånger lämna denna stad. Omtanken om hennes underhåll hade varit ett huvudmotiv för hennes båda besök i Sverige. Hon hade i själva verket skäl att beklaga sig. Den rundligt tilltagna underhållssumman hade hon aldrig riktigt uppburit. Enligt en i slutet av 1670-talet inlämnad avräkning skulle hon under 25 års tid i medeltal haft endast 60 000 riksdaler om året i inkomst i stället för de beräknade 200 000. Kristina hade därjämte en dryg förvaltning att underhålla. En generalguvernör stod i spetsen för det hela, därjämte guvernörer i olika landsdelar jämte underordnade tjänstemän samt agenter för hennes penningtransaktioner på olika orter. Vid sitt senare besök i Sverige lyckades hon få Ösel och Gotland utarrenderade. Även för de pommerska godsen fanns en förpaktare, men förpaktarna kunde inte göra rätt för sig. De pommerska godsen hemsöktes två gånger av krigens förödelser, och Gotland intogs 1675 av danskarna. Det var under dessa förhållanden som hon gjorde ett par sällsamma försök att trygga sina intressen. År 1659 gjorde hon sålunda upp en visserligen snart övergiven plan att med kejsarens hjälp sätta sig i besittning av svenska Pommern, och 1678, då hon ansåg att Sveriges tyska besittningar var oåterkalleligt förlorade, önskade hon få dem överlåtna åt sig mot avstående av sina övriga underhållsländer och sina fordringsanspråk på svenska kronan. För denna sak verkade hon genom ett särskilt ombud. Men därjämte underhandlade hon med den svenska regeringen snart sagt från första stunden till den sista om utbyte av underhållsländerna antingen mot ett större kapital eller mot en årlig ränta eller slutligen mot hertigdömet Bremen. Det var inte med små krav som hon uppträdde. Gamla och nya fordringar beräknades en gäng till nära 12,5 miljoner riksdaler. Det var lätt för den svenska regeringen att styrka vissa krav, men andra hade bättre grund, och Karl XI sökte, så gott han kunde, tillfredsställa Kristina. Så anvisades åt henne gång efter annan inte så obetydliga penningsummor, och ett verkligt bytesavtal kom slutligen till stånd. I stället för Öland, som återlämnades till svenska kronan, fick hon vissa amt i hertigdömet Bremen, som i årlig avkastning beräknades lämna 20 000 riksdaler, varjämte en årlig inkomst av ytterligare 12,000 riksdaler anvisades åt henne från andra delar av Bremen. Man ansåg i Sverige att hennes ersättningsanspråk härmed borde vara till fullo gottgjorda. Hon hade därjämte inkomsterna från taffelgodsen, Gotland och Ösel samt lyckades under de sista åren i Johan Paulin Olivekrans finna en duglig generalguvernör.
De sista tjugo åren tillbringade Kristina i Rom. Hon följde alltjämt politiken med intresse, men avhöll sig från de försök till aktivt ingripande, som ådragit henne så många förödmjukelser. Sin mening yttrade hon stundom på ett sätt, som hedrade henne, så t.ex. i ett berömt brev till den franske statsmannen Hugues Terlon, vari hon ogillade Ludvig XIV:s förföljelse mot de franska protestanterna. Men små konflikter trädde i stället, och hennes sista år stördes av en bitter strid med påven Innocentius XI om den s.k. kvartersfriheten.
kvartersfriheten
Med större sympati kan man följa Kristinas verksamhet för vetenskap och konst. Hennes bok- och konstsamlingar hörde till de förnämsta i sitt slag på den tiden. Sin tids vetenskapliga strävanden kom hon till mötes på ett erkännadsvärt sätt - hon uppträdde alltjämt som mecenat - och i Italiens litterära liv har hon spelat en roll. Hon instiftade 1674 en "kunglig akademi" (accademia reale), som bl.a. skulle verka för det italienska språkets renande och smakens förädling och som efter hennes död kan sägas ha återuppstått i arkadiernas sällskap. Själv saknade hon inte litterär begåvning. Hon förde en omfattande korrespondens med furstar, statsmän och lärda och ägde en lysande brevstil. På äldre dagar sysselsatte hon sig med sin självbiografi, som dock inte fördes fram utöver barnaåren. I enlighet med tidens smak sammanfattade hon sin livserfarenhet och sin levnadsvishet i tänkespråkens form och lämnade efter sig två samlingar av dylika under titlarna Ouvrage de loisir och Sentiments. Hon brukade i de böcker hon läste skriva ner sina reflexioner, och dessa har stundom värde som biografiska dokument.
Efter en kort tids sjukdom avled Kristina den 9 (19) april 1689 och begravdes med stor högtidlighet i Peterskyrkan, där en minnesvård av Carlo Fontana 1702 restes över henne. Till universalarvinge insatte hon Azzolino, som emellertid samma år dog.
Extern länk
- [http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_10513288.asp Att fostra en kung. Om drottning Kristinas utbildning]
Kristina
Kristina
Kristina
ja:クリスティーナ (スウェーデン女王)
Ryssland
Ryssland (Россия), egentligen Ryska federationen (Российская Федерация), är en federal republik som sträcker sig från Stilla Havet i öster till Finland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland och Ukraina i väster, Georgien och Azerbajdzjan i sydväst. I nord-sydlig riktning gränsar det till Norra ishavet och Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan.
Ryssland är världens till ytan största land och täcker delar av både Europa och Asien. Gränsen mellan världsdelarna går över Uralbergen.
Ryssland har cirka 145 miljoner invånare. I huvudstaden Moskva bor cirka 9 miljoner människor.
Historia
Huvudartikel: Rysslands historia
De första slaviska statsbildningarna inom Rysslands territorium skedde i Kievområdet. Under senare medeltiden växte ett imperium med center i Moskvas omnejd fram, vilket under 1500-talet sakta växte österut in i Asien. Under tsarstyret växte Ryssland även västerut, bland annat efter flera krig mot Sverige, till att bli en av Europas stormakter.
Under 1900-talets början dalade landets makt och ett missnöje började sprida sig bland folket. Detta i kombination med det militära nederlaget under första världskriget banade vägen för den ryska revolutionen 1917. Revolutionen, under ledning av den bolsjevikiska ledaren Vladimir Lenin, där kommunistiska röda armén stred mot tsarens vita armé, skapade det kommunistiska Sovjetunionen.
Lenin följdes av Josef Stalin som ledare för landet, vilken förde en allt mer förtryckande politik, vilken krävde åtskilliga miljoner offer i avrättningar och arbetsläger. Stalin industrialiserade dock även effektivt Sovjetunionen.
Under andra världskriget fördes ett barbariskt utplåningskrig mellan Tyskland och Sovjetunionen, sedan Hitler beordrat en invasion 1941. I slutändan knäckte dock den Sovjetiska industin och dess stora befolkning Tyskland då den enorma fronten i öster slukade mer resurser än vad det nazityska riket kunde producera. Sovjetunionen fick dock betala dyrt för sin seger med 8 668 000 döda soldater, 16 900 000 döda civila och ett sönderbombat och plundrat land.
Andra världskriget följdes snabbt av en konflikt med främst USA, vilken kom att kallas det kalla kriget. Konflikten ledde aldrig till öppet krig utan utkämpades främst på en industriell nivå. Sovjetunionen hade en del framgångar i början då man till exempel chockade världen genom att skicka upp den första satelliten och senare den första människan i omloppsbana runt jorden, men USA:s industrikapacitet visade sig under de senare åren av kriget vara överlägsen. Kampen fördes även indirekt genom att de två nationerna gav stöd till konflikter inom och mellan andra länder.
Under senare delen av 1980-talet började ledaren för det kommunistiska partiet Michail Gorbatjov att reformera landets ekonomi, och tog små steg mot att skapa en demokrati med en västeuropeisk stat som mall . Slagorden för hans kampanj blev glasnost (ryska för öppenhet) och perestroika (ryska för återuppbyggnad). Försöken skapade dock katastrofala socio-ekonomiska förhållanden i östeuropa, vilket kullminerade med Sovjetunionens kollaps efter en misslyckad militärkupp 1991. Ryssland förklarade sig vara en självständig stat 24 augusti 1991 och Sovjetunionen upplöstes officiellt 26 december samma år. Ryssland har sedan kommunismens kollaps, som den största Sovjetdelstaten, försökt ta upp Sovjetunionens roll som supermakt, vilket har hindrats av landets svåra ekonomiska problem.
Politik
Två frågor har legat högt på dagordningen under senare tid: Tjetjenien och korruption/fattigdom. De val som har hölls till duman gav en stor majoritet åt president Putins parti "Förenade Ryssland" och dess samarbetspartier. Presidentens makt är mycket stor i Ryssland. Presidenten föreslår premiärminister, vilket förslag antas eller förkastas av duman.
Dumans viktigaste uppgift är att godkänna budgeten och stifta lagar. Presidenten kan dock upplösa duman och utlysa nyval.
Styrelseskick
Förbundsrepublik med parlament (federala församlingen) indelat i två kammare (federala rådet och duman). Statschef och president är sedan 31 december 1999 Vladimir Putin. Presidenten väljs vart 4:e år direkt av folket, senast år 2004, och han kan bara sitta i två mandatperioder. Ryssland är ingen parlamentarisk demokrati (regeringen behöver alltså inte ha stöd av parlamentet).
Ekonomi
Ryssland kämpar fortfarande, över ett decennium efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, med att skapa en modern marknadsekonomi. På senare år har dock tillväxten tagit fart i landet. Efter upplösningen av Sovjetunionen krympte ekonomin i fem år, då de statliga företagen raskt privatiserades och visade sig vara allt för ineffektiva för att kunna konkurrera på en marknadsekonomisk arena.
Landet började återhämta sig 1997, men när den asiatiska finansiella krisen fick sin kulmen i augusti det året tvingades regeringen devalvera rubeln, vilket ledde till en kraftig försämring av levnadsstandarden för den mesta befolkningen. Devalveringen hjälpte dock igång Rysslands ekonomi, och mellan 1999 och 2002 hade landet en ekonomisk tillväxt på 6 % årligen, skapad främst av oljeinkomster.
Den ekonomiska återhämtningen i kombination med Vladimir Putins starka styre av landet har höjt investerarnas förtroende för Ryssland. Ryssland förblir dock oerhört beroende av råvaruexporten, som utgör över 80% av landets export. Viktiga råvaror är olja, naturgas, metaller och timmer. Beroendet av råvaror gör landet oerhört känsligt för ändringar i dollarkursen (eftersom de flesta råvarubörser handlar i dollar) och svängningar i råvarupriserna.
Marknaden kontrolleras av ett fåtal oligarker, som genom kontakter i Boris Jeltsins administration skodde sig på privatiseringen av de statliga företagen genom att köpa upp företagen för struntsummor. Det största problemet med den ryska ekonomin är att det finns väldigt få små och medelstora företag. Detta antas bero på att bankerna, som ägs av oligarkerna, är oerhört korrupta. Syftet med bankerna verkar främst vara att understödja oligarkernas övriga företag, och det är därför i princip omöjligt att finansiera uppstarten av ett företag för gemeneman. EU och världsbanken har dock dragit igång projekt för att försöka bygga upp ett mer oberoende banksystem. Putin har också tagit krafttag mot ogliarkerna, bland annat arresterades Rysslands rikaste man Michail Chodorkovskij 2003, anklagad för att just tillförskansat sig företag vid Jeltsins privatisering på oegentliga sätt. Detta har dock också fått analytiker att tvivla på den ryska ekonomins stabilitet, då de flesta av dagens företagsledare i Ryssland antagligen gjort sig skyldiga till brott vid övergången mellan planekonomi och marknadsekonomi.
Geografi
Ryssland, som är världens största land, sträcker sig över så gott som hela den norra delen av den Euroasiska superkontinenten. Även om stora delar av världens områden med arktiskt och subarktiskt klimat finns i Ryssland finns det också stora områden med andra klimat. Landet består till stora delar av vidsträckta stäpper i söder och djupa barrskogar i norr (Sibirien). Från landets västligaste del till dess östligaste är det 6600 km, och vid en resan mellan dessa punkter passerar man 11 tidszoner. Rysslands kustlinje till världshaven är 37 000 km lång, från Stilla Havet i sydöst till Ishavet i nordväst.
Det finns flera bergskedjor i landet, särskilt i landets södra gränsregioner. Exempel är Kaukasus (där berget Elbrus, Europas högsta topp, med sina 5 633 meter reser sig), Uralbergen och Altai. Uralbergen, som löper i nord-sydlig riktning, tillsammans med Kaukasus, som löper i väst-östlig riktning, utgör gränsen mellan Europa och Asien.
Demografi
Ryssland är ett förhållandevis glesbefolkat land på grund av sin enorma storlek; befolkningen är dock tätare i de västra europeiska delarna, runt Uralbergen och i de sydöstra delarna vid Stilla Havet. Landet är hem för många etniska grupper, majoriteten räknas dock som ryssar. 81,5% är ryssar, 3,8% tatarer, 3% ukrainare, 0,8% vitryssar, 0,7% moldaver, och återstående grupper 9,8% (tjetjener, kossacker, inuiter, tyskar, judar, koreaner och många fler).
Ryska är landets enda officiella språk, men flera delrepubliker har gjort sitt eget språk till officiellt språk i delrepubliken. Det kyrilliska alfabetet är det enda tillåtna i landet, så de delrepubliker som använder ett andra officiellt språk måste skriva detta med kyrilliska tecken.
Den rysk-ortodoxa kyrkan är landets dominerande kyrka; andra konfessioner är bland annat islam, protestantism, katolicism, buddhism och judendom.
Kultur
Ryssland har ett mycket rikt kulturarv med berömd konst, musik, arkitektur och litteratur. Den ortodoxa kyrkan, som bidrog till att sprida den bysantinska kulturen till de slaviska folken, förknippas med sina kyrkor och ikoner ofta med Ryssland.
Bland ryska författare märks Lev Tolstoj, Fjodor Dostojevskij, Alexander Pusjkin, Nikolaj Gogol, Ivan Turgenev, Anton Tjechov, Michail Lermontov, Maxim Gorkij, Ivan Bunin, Vladimir Nabokov, Michail Bulgakov, Michail Sjolochov, Boris Pasternak och Alexander Solsjenitsyn.
Några kända ryska kompositörer är Peter Tjajkovskij, Igor Stravinskij, Sergej Prokofjev och Nikolaj Mjaskovskij.
Se även artikeln om rysk konst.
Administrativ indelning
Huvudartikel: Rysslands administrativ indelning
Se även
- Lista över Rysslands statsöverhuvuden
- Sovjetunionen
- Kaliningrad
- Rysk konst
Kategori:Asiens länder
Kategori:Europas länder
Kategori:Ryssland
als:Russland
ja:ロシア
ko:러시아
ms:Russia
roa-rup:Rusii
simple:Russia
th:สหพันธรัฐรัสเซีย
zh-min-nan:Lō·-se-a
KilometerKilometer, km, beteckning för 1 000 meter. Namnet kommer av de två orden kilo (med betydelsen tusen) och meter.
Måttet fastställdes efter franska revolutionen till 1/10 000 av sträckan från nordpolen till ekvatorn via den meridian som går genom Paris. Dock mättes avståndet fel och därav är det ca. 9 999,973 km från Nordpolen till ekvatorn genom Paris. Senare infördes en ny definition på metern. 1983 under det 17:e Conférence Générale des Poids et Mesures(Allmänna konferensen för mått och vikter), betecknas CGPM, bestämdes att en meter skulle motsvara den sträcka ljuset tillryggalägger i vakuum under tidsintervallet 1/299 792 458 sekunder.
simple:Kilometre
SelångersånSelångersån, å i Medelpad som rinner igenom centrala Sundsvall och ut i Bottenhavet.
Längre in i landet byter ån namn till Sättnaån.
Kategori:Sundsvalls kommun
Kategori:Vattendrag i Sverige
ÅkrokenÅkroken är en by i Nederkalix församling, Kalix kommun.
VästermalmVästermalm är ett ord med flera betydelser:
#Västermalm, Skövde är en stadsdel i Skövde
#Västermalm, Sundsvall är en stadsdel i Sundsvall.
#Västermalm, Västerås är en stadsdel i Västerås.
#Västermalm, Stockholm är ett annat namn på Kungsholmen i Stockholm.
1721
Händelser
- Maj-juni - Ryska flottan härjar Norrlandskusten. Hudiksvall, Härnösand, Piteå, Sundsvall, Söderhamn och Umeå bränns av ryssarna.
- 25 maj - Svenskarna besegras av ryssarna i slaget vid Selånger, vilket blir Stora nordiska krigets sista strid.
- 30 augusti - Freden i Nystad sluts mellan Sverige och | | |
