:: wikimiki.org ::

Supermarine Spitfire

Supermarine Spitfire

Supermarine Spitfire var ett av världens bästa jaktplan från tiden under andra världskriget. Det är legendariskt för sin insats under Slaget om Storbritannien, men ett annat brittiskt jaktplan, Hawker Hurricane, gjorde faktiskt där en större insats. Spitfire var inspirerat i sin design av de racerplan som Supermarine tillverkat tidigare. Spitfire har vackra elliptiska vingar, som tyvärr var svåra att tillverka, vilket sinkade produktionen i början av kriget. Den första versionen av Spitfire hette Mk 1 med en topphastighet av 587 km/h, och den sista versionen hette Mk 24. Spifire Mk 1 hade till att börja med en tvåbladig träpropeller, men antalet propellerblad ökade successivt upp till fem blad på de senare versionerna. Paradoxalt nog hade även de sista spitfiremodellerna träpropellrar. Anledningen var att Spitfire hade blivit framtung och det var billigare att ersätta en träpropeller än en i stål. Beväpningen bestod i början av kulsprutor men kom senare att kompletteras, och till slut helt ersättas, av automatkanoner. Spitfire hade en kort vändradie och användes av de mycket skickliga piloterna i det brittiska flygvapnet Royal Air Force, (RAF). Svenska Flygvapnet använde 50 st PR Mk XIX Spitfire som spaningsflygplan, se vidare S 31.

Externa länkar

- [http://www.fighter-planes.com/info/spitfire.htm Spitfire, Supermarine]
- [http://www.spitfire-museum.com/ Spitfire Museum]
- [http://w1.354.telia.com/~u35402104/sida1.htm Privat webbplats med Supermarine Spitfire] Kategori:Stridsflygplan ja:スピットファイア (航空機) ms:Supermarine Spitfire

Jaktplan

Jaktflygplan är stridsflygplan, som är konstruerade för att främst anfalla andra flygplan. Jaktflygplan är jämförelsevis små, snabba och manövrerbara. Nutidens jaktplan är även utrustade med sofistikerade vapensystem för att lättare kunna hitta och förstöra andra flygplan. Andra typer av militära flygplan är attackplan, spaningsplan och bombplan.

Stridsflygplans utveckling

I takt med teknikutvecklingen har flygplan kunnat ges fler typer av uppdrag, och färre varianter av flygplan har behövts. Under andra världskriget fanns till exempel speciella flygplan för att skjuta ner fientliga bombplan och eskortflygplan, flyga på natten, eskortera bombplan och anfalla markmål. I dagsläget finns i princip endast två typer av stridsflygplan, en mindre variant som utgör ryggraden i de flesta länders flygflotta, och en större variant för uppdrag som kräver extremt långa flygningar. Större stridsflygplan kan i dag utföra bombfällningsuppdrag, och bära lika stor last som andra världskrigets bombplan.

1914-1918

Jaktflygplan utvecklades under första världskriget, där deras uppgift var att skjuta ner fiendens spaningsplan och spaningsballonger. Den franske piloten Roland Garros blev det första flygarässet (en pilot som skjutit ner fem eller fler fiender) när han monterade kulsprutor, som sköt genom propellernfältet, på flygplanets motorhuv. Kulsprutan var dock inte synkroniserad med propellern, utan han hade vinklade metallplattor på propellerbaksidorna som fick projektilerna att studsa undan. Den holländske flygplansdesignern Anthony Fokker utvecklade senare det första jaktplanet som synkroniserade kulsprutan med propellerns rotation.
- Kända jaktplan
- Nieuport
- Fokker: Fokker Dr.I, Fokker D.VII
- SPAD: SPAD VII
- Sopwith Camel
- RAE SE5a
- Albatros

1919-1938

Under mellankrigstiden påbörjades utveckling där biplan (med två vingar och därmde bättre manöverbarhet) ersattes av snabbare men mindre smidiga monoplan. Det var också under denna tid man i England och Tyskland började utveckla de första jetmotorerna.

1939-1945

Vid andra världskrigets utbrott blev jaktflygplanen extremt viktiga, eftersom luftherraväldet hade blivit en vital del av de militära doktrinerna, då främst Tysklands blixtkrig. Tyska Luftwaffes oförmåga att besegra det brittiska Royal Air Force vid slaget om Storbritannien ledde till att en invasion av de brittiska öarna blev omöjlig. Messerschmitt utvecklade det första jetdrivna jaktplanet, Me 262, vilket visade sig vara betydligt snabbare än konventionella jaktplan. I händerna på en skicklig pilot, som utnyttjade sitt hastighetsövertag, blev dessa flygplan i princip oövervinnliga. För få exemplar tillverkades dock för att ha någon strategisk inverkan på kriget, och det rådde även en ständig bränslebrist i Tyskland under krigets slutskede, vilket ledde till att de flesta av jetplanen förstördes på marken. Vidare insisterade Hitler på att jetplanen skulle användas som bombplan i stället, vilket gjorde att de tappade sitt fartövertag. I vilket fall som helst visade Tysklands jetplan att jetkraften var framtidens drivsystem för jaktplan. Storbritannien hade snart byggt sin Gloster Meteor, och vid krigsslutet hade så gott som all forskning på kolvmotordrift lagts ner.
- Storbritannien
- De Havilland Mosquito
- Gloster Meteor
- Hawker Hurricane
- Hawker Typhoon
- Hawker Tempest
- Supermarine Spitfire
- Frankrike
- Dewoitine D.520
- Tyskland
- Focke-Wulf Fw 190
- Heinkel He 162
- Messerschmitt Bf 109
- Messerschmitt Bf 110
- Messerschmitt Me 163
- Messerschmitt Me 262
- Italien
- Macchi C.202
- Macchi C.205
- Japan
- Mitsubishi Zero
- Polen
- PZL P.7a
- PZL P.11c
- Ryssland
- MiG-3
- Jakovlev Jak-9
- USA
- Vought F4U Corsair
- Grumman F6F Hellcat
- Lockheed P-38 Lightning
- Bell P-39 Airacobra
- Curtiss P-40 Warhawk
- Republic P-47 Thunderbolt
- North American P-51 Mustang
- Sverige
- Saab 21
- FFVS J 22 Många av dessa jaktflygplan hade en topphastighet på över 650 km/h, och kunde ibland under dykning närma sig ljudets hastighet. Detta kundde leda till och med ledde till att flyplanet gick sönder på grund av påfrestningarna att oförutsedda fladderproblem uppstod. Därför utvecklades senare under andra världskriget dykbromsar för att minimera problemen.

1945-1952

Den första generationen av jetdrivna jaktflygplan hade även de, precis som propellerplanen under andra världskriget, problem när de närmade sig ljudvallen. Det var inte förrän flygingenjören Richard Whitcomb upptäckte Whitcombs ytregel 1952 som problemen kunde designas bort.
- USA
- Lockheed P-80 Shooting Star
- Republic F-84 Thunderjet
- North American F-86 Sabre
- North American F-100 Super Sabre
- Grumman F-9 Cougar
- Grumman F9F Panther
- Lockheed F-104 Starfighter
- McDonnell XF-85 Goblin
- Sovjetunionen
- MiG-15
- MiG-17
- MiG-19
- MiG-21
- Storbritannien
- de Havilland Vampire
- Hawker Hunter
- Frankrike
- Dassault MD 450
- Dassualt Mystere IVB
- Dassault MD 550 Mirage I
- Sverige
- Saab 21R
- Saab 29 Tunnan
- Saab 32 Lansen
- Saab 35 Draken

1953-

I början av perioden fanns inom varje flygvapen tre till fyra olika typer av jaktplan för att kunna utföra olika slag av uppdrag. Exempelvis dagjaktplan, nattjaktplan och attackplan. Under 1960-talet började dock de första jaktplanen som klarade flera olika typer av uppgifter att komma, bland annat det amerikanska McDonnell F-4 Phantom II, som användes till så gott som alla typer av uppdrag. Nutidens forskning inriktas på att minimera stridsflygplanens radarekon och infrarödstrålning, en teknik som kallas för stealth, och på att öka deras manövreringsförmåga, egna upptäcktsmöjligheter och integrerad ledningsförmåga.
- Europa
- Panavia Tornado
- Eurofighter Typhoon
- Frankrike
- Dassault Super Étendard
- Dassault Mirage III
- Dassault Mirage F1
- Dassault Mirage 2000
- Dassault Rafale
- Jugoslavien
- Soko J-1 Jastreb
- Soko J-22 Orao
- Kanada
- Avro CF-100
- Avro Arrow
- Sovjetunionen/Ryssland
- MiG-23
- MiG-25
- MiG-29
- Su-27
- Storbritannien
- English Electric Lightning
- Hawker Siddeley Harrier
- Sverige
- Saab 37 Viggen
- Saab Gripen
- USA
- McDonnell Douglas F-4 Phantom II
- Northrop F-5 Freedom Fighter
- Grumman F-14 Tomcat
- McDonnell Douglas F-15 Eagle
- Lockheed Martin F-16 Fighting Falcon
- Lockheed Martin F-117 Nighthawk
- Boeing F/A-18 Hornet

Nya, experimentella och framtida utvecklingsprojekt

- USA
- Lockheed Martin F/A-22 Raptor
- Lockheed Martin F-35 Joint Strike Fighter
- ja:戦闘機 ko:전투기 ms:Pesawat pejuang zh-min-nan:Chiàn-tàu-ki

Andra världskriget

Andra världskriget var en världsomspännande militär konflikt som inleddes när Tyskland invaderade Polen den 1 september 1939 och slutade den 2 september 1945 med Tysklands och Japans totala nederlag i och med den allierade invasionen av Berlin och atombombningen av Hiroshima och Nagasaki. Kriget bestod av flera större och mindre konflikter, där de dominerande stod mellan axelmakterna Tyskland, Italien och Japan och de allierade England, Frankrike och, under senare delen av kriget, Sovjetunionen och USA. Därutöver deltog ett mycket stort antal andra stater. Från och med 1942 fanns det få stater i världen som stod utanför kriget. Medan första världskriget i huvudsak utspelade sig i Europa var andra världskriget verkligen ett globalt krig. Förutom Europa bedrevs kriget i Nordafrika, Ost- och Sydostasien, Atlanten och Stilla havet. De krigförande staterna satte också in alla tänkbara resurser för att vinna. Kriget ledde också till umbäranden utan motstycke för civilbefolkningen och avslutades med att ett nytt fruktansvärt vapen - atombomben introducerades för världen.

Bakgrund

Efter första världskrigets slut 1918 stod Tyskland som förlorare. Vid fredskonferensen i Versailles 18 januari 1919 ansågs Tyskland som ansvarigt för kriget, och ett enormt krigsskadestånd utkrävdes. Tyskarna förbjöds att ha krigsflotta, militärflygplan och stridsvagnar, armén fick bestå av maximalt 100 000 man och Rhenlandet skulle demilitariseras. Trots detta lyckades man bygga upp en krigsmakt med tillräcklig kraft för att erövra andra länder. Något förenklat kan man säga att trots att Versaillesfreden var en mycket hård fred var den inte tillräckligt hård för att knäcka den tyska industrikapaciteten. Villkoren för freden var mycket hårda, bland annat fick Tyskland avträda alla sina kolonier, man fick (som nämndes ovan) inte ha någon flotta, krigsmakten skars ner till ett minimum, man dömdes att betala ett jättelikt krigsskadestånd och man fick ta på sig hela skulden för kriget. I synnerhet det sistnämnda, den så kallade krigsskuldsparagrafen orsakade en enorm bitterhet hos många tyskar. Bland extremister på högerkanten samt inom militären föddes också "dolkstötslegenden", det vill säga att orsaken till förlusten var att soldaterna blivit svikna av politikerna på hemmaplan. En av många som svalde detta utan eftertanke var Adolf Hitler, som 1921 blev ledare för NSDAP - nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet, mer känt som nazistpartiet. Det är visserligen sant att ententen (de allierade) under första världskriget aldrig invaderade Tyskland, likväl var det den tyska krigsledningen som bad om vapenstilleståndet som trädde i kraft den 11 november 1918. Tysklands resurser var vid det här laget helt uttömda och man stod inför en enorm övermakt där till exempel 300 000 nya amerikanska soldater anlände varje månad. Dessutom hade en revolution utbrutit och kejsaren Wilhelm II tvingats att avgå. Man hade redan övervägt att be om vapenstillestånd flera månader tidigare. Tyskland var med andra ord grundligt besegrat. Något som extremister som Hitler och likasinnade vägrade eller inte ville inse. 1923 drabbades Tyskland av en extrem inflation som ruinerade många människor men landet fick 1924-25 ordning på ekonomin och mot slutet av 20-talet fungerade den unga demokratin relativt bra. Levnadsstandarden steg och stödet för NSDAP var ganska lågt. Snart skulle emellertid förutsättningarna bli annorlunda och Hitler ges möjlighet att vinna stöd från breda befolkningslager. Den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet medförde att Tyskland drabbades av massarbetslöshet. Krisen ledde till ett allmänt politikerförakt och tron på demokratin sjönk till bottennivåer hos många tyskar. Många såg Hitlers nazistparti som räddningen, en "stark man" som visste vad han ville och inte bara ägnade sig åt politiskt "käbbel". Hitler lovade att utplåna arbetslösheten och att få Tyskland på fötter igen. I riksdagsvalet 1932 blev NSDAP största partiet med 40 % av rösterna. I januari 1933 utsågs Hitler till rikskansler (regeringschef). En populär "myt" är att det bara var arbetslösa och konservativa i överklassen som röstade för nazisterna. Sanningen är att även många i medelklassen valde att rösta på nazisterna. De såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde rädda Tyskland från det kaos som rått 1923 när landet drabbades av en extrem inflation. Väl utnämnd till rikskansler förbjöd Hitler snabbt alla partier utom NSDAP och gjorde sig själv till diktator, från och med 1934 både som regeringschef och statschef (Führer). Åren som följde inleddes planeringen för det som skulle bli andra världskriget. Allmän värnplikt återinfördes (vilket stred mot Versaillesfreden) och en våldsam upprustning inleddes. 1938-39 införlivades Österrike och Tjeckoslovakien delades, varvid Böhmen och Mähren (ungefär motsvarande dagens Tjeckien) kom att ingå i Tyskland och Slovakien blev en lydstat. Allt som västmakterna förmådde att göra var att protestera. Att man inte agerade kraftfullare berodde dels på att man till varje pris ville undvika ett nytt storkrig, dels på att Nationernas förbund (NF), FN:s föregångare, inte fungerade som det var tänkt. Det berodde delvis på att USA aldrig gått med i organisationen utan bedrev en isolationistisk politik. Hitler uppfattade västmakternas brist på agerande som ett "bevis" på svaghet och fortsatte förberedelserna för krig. Samtidigt som Tyskland förberedde sig för krig blev läget allt oroligare i Ostasien. Japan inledde i början av 30-talet en mycket aggressiv utrikespolitik. 1931, i och med första kinesisk-japanska kriget, införlivades Manchuriet i Japan (från och med 1932 en japansk lydstat. 1937 invaderade japanska trupper resten av Kina och andra kinesisk-japanska kriget inleddes vilket så småningom blev en del av andra världskriget. Även här stod NF maktlöst. I Afrika hade Italien 1936 invaderat Abessinien (Etiopien) och 1936-39 rasade spanska inbördeskriget med inblandning från både Tyskland och Italien. När Hitler sommaren 1939 ställde krav på Polen var måttet rågat för Frankrike och Storbritannien och man förklarade att man skulle gå i krig mot Tyskland om Tyskland anföll Polen. Hitler ville till varje pris undvika ett tvåfrontskrig och valde i detta läge att underteckna en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen - Molotov-Ribbentroppakten. Hitler räknade sannolikt med att västmakterna skulle förbli lika passiva om han angrep Polen som när Österrike och Tjeckoslovakien införlivades i Tyskland. 1 september 1939 invaderade Tyskland Polen och andra världskriget hade startat men tvärtemot vad Hitler räknat med förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig 3 september. Därifrån fanns ingen återvändo, Europa hade återigen drabbats av ett storkrig som skulle bli mycket större och blodigare än första världskriget.

Orsakerna till andra världskriget

Den primära orsaken till andra världskrigets utbrott var den mycket aggressiva tyska utrikespolitiken under diktatorn Adolf Hitlers ledning. En politik som syftade på tyskt herravälde i Europa och ytterst världsherravälde. Den akuta orsaken till krigutbrottet var den tyska invasionen av Polen 1 september varpå Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Vid sidan av den oerhört aggresiva tyska utrikespolitiken är det också värt och notera Japans imperialistiska ambitioner som på allvar inleddes med invasionen av Manchuriet. Även här drevs militären (Japan var i praktiken en militärdiktatur från slutet av 20-talet) av en ideologi som påminde om den nazistiska även om man aldrig genomförde ett lika systematiskt folkmord som Förintelsen, d v s Nazitysklands försök att utplåna Europas judiska, romer, homosexuella mfl. Japan hade redan 1936 närmat sig Tyskland och 1940 slöts en allians mellan Japan och Tyskland. När Japans ambitioner att skapa ett imperium i Östasien till slut kolliderade med de västerländska staterna (som alla hade kolonier i regionen) var kriget oundvikligt. Det finns en del som menar att andra världskriget redan inleddes med andra kinesisk-japanska kriget när Japan invaderade det egentliga Kina 1937. Hur som helst så var Japans krig med Kina från och med december 1941 en del av andra världskriget Till skillnad från första världskriget (där alla Europas stormakter var indragna redan efter en vecka) utvecklades andra världskriget successivt till en global konflikt där nästan samtliga länder i världen var involverade. Först när Japan attackerade USA 7 december 1941 och Tyskland förklarade krig mot USA fyra dagar senare kan man tala om en global konflikt. Japans krig mot Kina, dess krig mot USA och de Europeiska kolonialmakterna och kriget i Europa vävdes nu samman. Hade andra världskriget kunnat förhindras? En del historiker (även om de är i minoritet) menar att västmakterna också har en stor del i skulden då de hade kunnat stoppa Hitler tidigare istället för att göra eftergifter åt Tyskland. På sätt och vis var andra världskriget en fortsättning på första världskriget. Huvudmotståndarna var i stort sett demsamma (undantaget Japan och Italien som slogs för de allierade under kriget 1914-18). De bakomliggande orsakerna till krigsutbrottet kan lätt spåras till följderna av första världskriget. Många historiker menar att de mycket hårda vilkoren i Versaillesfreden som avslutade första världskriget var ett stort misstag och i hög grad bidrog till att Adolf Hitler fick så stort stöd.

Sammanfattning av krigsförloppet

Se även tidsaxel över andra världskriget.

Inledande fas

Den 1 september 1939 inledde den tyska armén ett förkrossande blixtanfall mot det underlägsna Polen. Trots tappert polskt motstånd, krossades polackerna av de framryckande tyska trupperna på några veckor. Den 3 september följde krigsförklaringar mot Tyskland från Frankrike och Storbritannien. Nästa fas i det andra världskriget blev det finska vinterkriget, vilket såg framgångsrika finska försvarare avvisa ett otal sovjetiska anfall. Trots tappert försvar tvingades Finland slutligen på knä och freden undertecknades 1940 i Moskva. Finland avträdde stora delar av Karelen till Sovjetunionen. Den 9 april 1940 gav sig tyskarna på Danmark och Norge i ett försök att säkra järnmalmstransporterna från Sverige, samtidigt som man ville etablera fördelaktiga flottbaser längs den norska kusten. "Operation Weserübung" blev en total tysk framgång sånär som på lite motstånd under sjölandsättningen längst Norges västkust och de båda nordiska länderna ockuperades. Under tiden stod västfronten stilla (The Phoney War - Låtsaskriget). De franska trupperna förlitade sig på Maginotlinjen. Av den anledningen lät Adolf Hitler sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940 (jämför med Schlieffenplanen från första världskriget). De allierade trupperna gick därefter in i Belgien för att uppta kampen på belgiskt territorium, varpå tyskarna intog Nederländerna genom en djärv luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten (Dunkerque). När de drog sig ut ur Belgien, så gick Tyskland in ifrån öst. Frankrike stod inom kort besegrat. Den nye brittiske premiärministern Winston Churchill fortsatte dock kampen och Storbritannien uthärdade ett fruktansvärt tyskt luftkrig mot öarna. Under Slaget om Storbritannien sågs brittiska RAF, Royal Air Force besegra Hermann Görings Luftwaffe. Med hjälp av ny förbättrad radarteknik kunde det brittiska flygvapnet sätta in sina numerärt underlägsna flygplan vid de ställen de verkligen behövdes. I detta läge hade Mussolinis Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Grekland. Det italienska anfallet misslyckades kapitalt och tysk hjälp behövdes. Tyskland hade förberett ett anfall på Sovjetunionen till 15 maj 1941, men de tyska arméerna var först tvungna att besätta Jugoslavien och Grekland (utan större svårighet, men Barbarossa sköts upp från 15 maj till 22 juni, vilket möjligtvis kan ha varit avgörande för krigets utgång). 22 juni Mellan juni 1940 och juni 1941 såg det mörkt ut för alliansen. Frankrike hade kuvats, USA:s medborgare vägrade att gå med i kriget trots Roosevelts påtryckningar. Sovjetunionen hade ännu inte bytt sida och hade inga tankar på att göra det heller. Men snart så skulle det ändras...

Avgörandets tid

Den 22 juni 1941 satte Hitler igång Operation Barbarossa, det storskaliga anfallet på Sovjetunionen. Kriget på östfronten hade börjat. De tyska trupperna hade inledningsvist stora framgångar och stod snart utanför Moskva. Här kom krigets första vändpunkt. Stalin lyckades organisera ett tappert motstånd framför huvudstaden och de tyska trupperna körde snart fast i den begynnande ryska vintern. Förbindelselinjerna var uttänjda till bristningsgränsen och talrika sovjetiska förstärkningar anlände alltjämt till fronten. Den 7 december 1941 anföll Japan utan förvarning den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbor på Hawaii. På detta sätt drogs även USA in i det andra världskriget på de allierades sida. I den nordafrikanska öknen kämpade Erwin Rommel mot britterna under Bernard Law Montgomery. 1942 lyckades Montgomery slutligen tillfoga Rommel ett avgörande nederlag vid el-Alamein. 1943, efter amerikanska och brittiska landstigningar i de Vichy-trogna kolonierna Marocko och Algeriet, tvingades de tyska och italienska styrkorna i Nordafrika slutgiltigt kapitulera, efter att med viss framgång ha försvarat sig i Tunisien. I slutet av 1942 ryckte framskjutna tyska trupper in i Stalingrad, men blev slutligen omringade där efter en sovjetisk motoffensiv. Trots fältmarskalk Erich von Mansteins försök att bryta belägringen av Stalingrad, hölls tyskarna under befäl av fältmarskalk Paulus alltjämt instängda där. Den 2 februari 1943 kapitulerade tyskarna i Stalingrad, vilket blev krigets verkliga vändpunkt. Stalin gav order om en generaloffensiv, en offensiv som inte slutade förrän i Berlin.

Axelns sammanbrott

Berlin och Josef Stalin]] 1943 hade slutligen slaget om Atlanten avgjorts och enorma mängder amerikanska förstärkningar och materiel transporterades över till Storbritannien. Terrorbombningarna av Tyskland kom även igång på allvar. De allierade invaderade Italien och Mussolini tvingades avgå. Den 6 juni 1944 landsteg de allierade i Normandie (D-dagen) och öppnade därmed en andra front mot Tyskland. Vid slutet av 1944 genomförde den tyska armén sin sista stora motoffensiv mot de allierade, men den så kallade ardenneroffensiven misslyckades. I början av maj 1945 stod ryssarna i Berlin, där Hitler 30 april begick självmord. Den 7 maj kapitulerade det tredje riket för de allierade. I Stilla havet hade hårda strider rasat under hela kriget, men nu stod de allierade och knackade på Tokyos dörr. Franklin D. Roosevelt dog före krigsslutet och den nye presidenten, Harry S. Truman, gav order om att det nya vapnet, atombomben skulle fällas över Japan. Efter atombombningarna av städerna Hiroshima och Nagasaki kapitulerade även Japan inför övermakten, den 15 augusti 1945, men kapitulationen skrevs på först 2 september av den japanske generalen Umezu. Det andra världskriget var den mänskliga historiens största konflikt. Man räknar med att 50-60 miljoner människoliv gick förlorade, däribland alla de som dog på grund av terrorn (koncentrationsläger, terrorbombningar och andra illdåd). Förenta Nationerna bildades den 24 oktober 1945 som följd av en konferens i San Francisco under perioden april - juni. Andra världskriget avlöstes av kalla kriget.

Viktiga personer under kriget

:Se :Kategori:Personer i andra världskriget och lista över personer i andra världskriget.

Viktiga inslag

- Nazityskland - depression, judeförföljelser, upprustning
- Anschluss - Österrike och Sudettyskarna ansluts till tyska riket
- Förintelsen
- Polen under andra världskriget - tysk invasion som inledde kriget
- Finland under andra världskriget - Vinterkriget, fortsättningskriget, Finlands sak är vår
- Danmark under andra världskriget - tysk invasion
- Norge under andra världskriget - tysk invasion, Vidkun Quisling, kungen i London
- Slaget om Storbritannien
- Katynmassakern
- Nanjing-massakern
- Västfronten under andra världskriget - Maginotlinjen
- Östfronten under andra världskriget (Operation Barbarossa) - kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen
- Operation Bagration
- Operation Weserübung
- Sverige under andra världskriget
- Belägringen av Leningrad
- Blitzen
- Pearl Harbor - USA går med i kriget
- Stilla havskriget - Japan går in i kriget på Tysklands sida
- Andra kinesisk-japanska kriget (från 7 december 1941 en del av andra världskriget)
- Enigma - kryptering
- Manhattanprojektet
- Trinitytestet - världens första kärnvapentest
- D-dagen - allierade landstigningen i Normandie
- Operation Market Garden
- Operation Zitadelle
- Slaget om Atlanten
- Ökenkriget 1940-43
- Invasionen av Sicilien - upprättandet av en Europeisk sydfront
- finska vinterkriget
- Ardenneroffensiven
- Warszawaupproret 1943 - det judiska upproret
- Warszawaupproret 1944
- Nürnbergprocessen
- Jaltakonferensen
- Kriget i luften
- Bombningarna av Dresden
- Bombningarna av Tokyo 9-10 mars 1945
- Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki
- Vistula-Oder Offensiven
- Slaget vid Midway
- Slaget vid Leytebukten
- Slaget om Okinawa
- Slaget om Sevastopol
- Slaget vid el-Alamein
- Slaget om Monte Cassino
- Slaget om Moskva
- Slaget vid Stalingrad
- Slaget om Berlin
- Slaget vid Stalingrad
- Slaget vid Kursk
- Enhet 731 - japanska krigsförbrytelser

Tabell över antalet döda i resp. land

Andra världskriget är det blodigaste kriget i historien. Totalt beräknas kriget ha krävt 45-60 miljoner liv - att bedömningarna skiljer sig åt så pass mycket beror på att osäkerheten är stor över hur många civila kineser som dog. En del anser att det kan vara så många som 20 milj. De flesta beräkningarna idag anger antalet döda totalt till 56-60 miljoner. Andra världskriget var den första riktigt stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater. Tabellen nedan upptar de stater som hade de största förlusterna. När det gäller Sovjetunionen omkom miljoner soldater också som krigsfångar. När det gäller antalet stupade tyska soldater stiger de med 1-1,5 miljoner om österrikare, frivilliga och andra som tvingades att slåss för Hitler eller dog som krigsfångar räknas in. Inga civila amerikaner dog i kriget.

Land	Totalt antal dödsoffer	Militära dödsoffer
Sovjetunionen	27 000 000	6 500 000 + minst 3 miljoner krigsfångar
Tyskland	4 000 000 + 1-1,5 miljoner frivilliga, tvångskommenderade från andra länder, mfl	3 500 000
Japan	2 000 000	1 200 000
Kina	22-23 000 000 (?)	2,2 - 3 200 000
Polen	Ca 6 000 000	200 000
Storbritannien	426 000	326 000
Italien	530 000	330 000
Jugoslavien	1 700 000	300 000
Frankrike	530 000	200 000
USA	400 000	400 000
Finland	93 000	91 000

- Cirka 6 000 000 judar - ingår i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror.
- Anmärkning: Ovanstående siffror angående antalet döda tyskar inkluderar inte de civila som dödades eller dog när de flydde undan den framryckande röda armén. Siffror varierar från 200 000 ända upp till 2 miljoner.

Civilbefolkningen

I alla stora internationella konflikter före andra världskriget hade antalet stupade soldater alltid varit större än antalet civila offer. I andra världskriget var förhållandet det motsatta och det är ett mönster som upprepats sedan dess, i alla konflikter, och har t.o.m. förstärkts ytterligare. Av kanske 60 miljoner dödsoffer var "bara" 15-16 miljoner stupade soldater (döda krigsfångar oräknade). Resten var civila. Massbombningar mot städer, tortyr, våldtäkter, svält, massavrättningar och ren utrotning orsakade ett ofattbart lidande för civilbefolkningen i de drabbade länderna. 1940-41 regnade bomberna ner över de engelska städerna under Blitzen och tiotusentals människor omkom. Från och med 1943 var förhållandet det omvända. Nu angrep allierat flyg tyska städer i en bomboffensiv utan motstycke, i slutet av kriget var samtliga tyska storstäder helt sönderbombade och hundratusentals civila hade dödats. Över Japan var situationen liknande. Terrorbombningarna mot de Japanska städerna kulminerade först med atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. "Little Boy" och Fat man", bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki dödade tillsammans omedelbart 130 000-150 000 människor. Senare skulle hundratusentals människor avlida av brännskador och olika strålningsrelaterade skador och sjukdomar (t.ex cancer) (se vidare atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Medan de tyska ockupanterna var relativt återhållsamma i Västeuropa, inklusive Norden så länge man inte råkade vara jude, zigenare eller tillhörde motståndsrörelsen så var förhållandet det rakt motsatta i Östeuropa. Förutom den totala utrotningen av Europas judar (zigenare och aktiva kommunister (förintelsen), planerade Hitler och hans hantlangare också en drastisk minskning av de slaviske befolkningsgrupperna i Östeuropa. I Polen och Sovjetunionen skulle den civila befolkningen (judar och zigenare oräknade) antingen förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller masslikvideras. Medan Sovjetunionen var det land som hade de allra högsta totala dödstalen var Polen ännu hårdare drabbat i förhållande till folkmängden. Av cirka 35 miljoner invånare dog cirka 6 miljoner, nästan var sjätte invånare. Av dessa var cirka 3 miljoner judar, nästan 90 % av Polens judiska befolkning. I alla ockuperade länder uppstod det motståndsrörelser. I Västeuropa ägnade man sig främst åt sabotageverksamhet utan att i någon större omfattning kunna påverka händelserna vid fronten. Ändå ska deras insatser inte underskattas. Den aktiva motståndsrörelsen i Danmark var t.ex anledningen till att Danmark av de allierade våren 1945 erkändes som stridande part mot Nazityskland. I Norge utfördes ett lyckat attentat i Rjukan där tyskarna framställde tungt vatten för att kunna bygga atombomber. I Östeuropa utkämpade däremot motståndsrörelserna ett riktigt gerillakrig mot ockupationsstyrkorna. Mest känd bland de Östeuropeiska motståndsrörelserna är Titos partisaner i Jugoslavien och partisanerna i Sovjetunionen. I båda fallen band de upp stora tyska truppstyrkor, hundratusentals man i både Jugoslavien och Sovjetunionen. Tyskarnas svar på partisanaktiviteten var skoningslös terror från både SS och Wehrmacht som slog oerhört hårt mot civilbefolkningen. I till exempel Jugoslavien installerade tyskarna fascistiska lydregimer. Den fascistiska Ustasjarörelsen i Kroatien mördade med stöd av tyskarna hundratusentals serber under kriget. Cetnici var en annan motståndsrörelse som utgjordes av serbiska nationalister som dock periodvis krigade även mot Titos styrkor. På så sätt blev partisankriget mot tyskarna även ett inbördeskrig för Titos rörelse. I Frankrike fanns det två konkurrerande motståndsrörelser. En som var trogen en exilregering och en kommunistisk. Motståndsrörelsen i Västländerna fick efterhand stöd på olika sätt från de allierade styrkorna. Även i Ostasien och Stilla havet innebar kriget fruktansvärda umbäranden för civilbefolkningen. Någon motsvarighet till Hitler "endlösung" (förintelsen) fanns inte (åtminstone inte lika systematisk) men den japanska krigföringen var ändå oerhört brutal och brydde sig föga om Genevékonventioner. Värst drabbades Kina där många miljoner, kanske så många som 20 miljoner civila föll offer för japansk terrorkrigföring, svält, med mera. Även i dessa områden uppstod det motståndsrörelser.

Allierat samarbete

Storbritannien och Frankrike hade gått ut i krig mot Nazityskland två dagar efter att Hitler invaderade Polen 1 september 1939. Men efter att Frankrike besegrats av Tyskland 1940 stod Storbritannien ensamma i kampen mot Tyskland. USA stod ännu så länge utanför kriget och även om oron i USA blev större efter Frankrikes fall var motståndet hos den amerikanska befolkningen stor mot att gå med i kriget. USA stödde ändå Storbritannien. Från och med våren 1941 fick britterna hjälp med bland annat vapen genom lend an lease act. När USA slutligen blev indragna i kriget i december 1941 utsträcktes denna hjälp till samtliga krigförande stater på den allierade sidan. 9-12 Augusti 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill första gången. Där utfärdade man den så kallade Atlantdeklerationen som talade om alla folks rätt till självbestämmande, en framtid där konflikter skulle lösas utan våld samt den nazistiska statens totala utplåning. Churchill avskydde egentligen Josef Stalin och den politik den sovjetiske diktatorn stod för men efter att Hitler angripit Sovjetunionen inleddes ett nära samarbete mellan britterna och ryssarna. Båda partar förband sig att inte sluta separat fred, utan tillsammans besegra den gemensamma fienden. USA-s roll kan trots att man formellt var neutrala beskrivas som "icke krigförande" där man försåg såväl britter som ryssar med stora kvantiteter vapen. Strax efter nyår 1942 utformade amerikaner och britter den strategi som skulle besegra axelmakterna. Tyskland som ansågs vara den farligaste motståndaren skulle besegras först. Största resurserna skulle således läggas på att besegra Hitler innan alla resurser riktades mot Japan. I en rad andra länder (vid sidan om de tre stora plus Kina) åtog sig nu att gå i krig mot axelmakterna. Det slutliga målet med kriget var axelmakterna villkorslösa kapitulation. Sovjetunionen som redan innan USA:s inträde i kriget tagit emot omfattande hjälp från USA fick nu ännu mer hjälp från amerikanarna med både vapen och livsmedel. Visserligen var inte vapenbiståndet i närheten av de enorma volymer som den ryska industrin producerade från och med 1943 men den anses ändå ha bidragit starkt till att det ryska försvaret inte kollapsade innan Sovjetunionen definitivt fick initiativet sommaren 1943. Churchill besökte Stalin i Moskva sommaren 1942 för att förankra de västallierades strategi för att vinna kriget. Stalin var inte nöjd och krävde att en en västfront skulle upprättas så fort som möjligt genom en invasion i Frankrike. Det var krav som han envist reste resten av 1942 och 1943. De västallierades svar var att man inte var redo för ett så stort företag än. Viss tillfredsställelse fick Stalin sommaren 1943 då amerikaner och britter invaderade Sicilien och södra Italien och därigenom skapade en Europeisk sydfront. Sovjetunionens diktator var ändå inte nöjd då en överväldigande del av den tyska krigsmakten fortfarande opererade i Sovjetunionen. De tre stora bland de allierade - Roosevelt, Stalin och Churchill möttes första gången i Irans huvudstad Teheran 28 november-1 december i Teherankonferensen. Där fick Stalin löfte om att en västfront skulle upprättas i maj följande år Operation Overlord. Landstigning skulle ske även i Sydfrankrike och ryssarna skulle ungefär samtidigt inleda stora offensiver på Östfronten. Stalin blev också lovad att Sovjetunionens gräns efter kriget skulle flyttas längre västerut. Detta gick ut över Polen som i sin tur skulle kompenseras med att få tidigare tyska områden längre västerut. Relationen mellan Stalin och Churchill var spänd, däremot kom diktatorn bra överens med Roosevelt som Stalin hade stor respekt för. Stalin själv blev under kriget mycket populär i USA och kallades av amerikanarna för "Uncle Joe". Något möte mellan de tre stora förekom inte under 1944. Däremot drogs under året planerna upp för den nya internationella fredsorganisation som efter kriget skulle ersätta NF, det vill säga Förenta nationerna - FN. Världsbanken och Internationella valutafonden grundades också. 4-11 februari 1945 möttes Roosevelt, Stalin och Churchill igen i Jaltakonferensen. Tyskland var i praktiken besegrat och förhandlingarna gällde nu hur efterkrigstidens Europa skulle se ut. Man enades om att Tyskland efter kriget tills vidare skulle delas i fyra ockupationszoner. Stalin krävde att det besegrade Tyskland skulle demilitariseras och betala ett enormt krigsskadestånd. Någon enighet nåddes inte här utan frågorna sköts på framtiden. Man enades dock om att Sovjetunionen skulle gå med i kriget mot Japan 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Sovjetunionen lovade också att bli medlem i FN som grundades i San Fransisco i slutet av april 1945. Nästa stora möte var Potsdamkonferensen 17 juli-2 Augusti. Kriget i Europa var över men fortfarande hade inte Japan kapitulerat. Roosevelt hade avlidit och efterträtts av Harry S. Truman. Även Churchill var borta efter att ha förlorat parlamentsvalet. Ny brittisk premiärminster var labourledaren Attlee. Frågorna var densamma men någon enighet om en långsiktig lösning på Tysklandsfrågan kom inte, något fredsavtal blev det inte heller. Man enades dock om att rättegångar skulle hållas mot ledande nazistiska krigsförbrytare (Nürnbergprocessen). Motvilligt accepterade britter och amerikaner att Polens nya gränser skulle bli permanenta. Som avtalats redan i Jalta förklarade Sovjetunionen krig mot Japan 8 Augusti, exakt 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Japan kapitulerade 15 Augusti- 2 september efter att Hiroshima och Nagasaki förstörts av atombomber. Japan blev efter kapitulationen ockuperat av de allierade, Ett gemensamt allierat råd skulle styra landet men i praktiken var det USA och general Douglas MacArthur som styrde landet och Japan återfick sin självständighet först 1951. Även här hölls rättegångar mot de främsta krigsförbrytarna.'

De neutrala staternas situation

När kriget inleddes i början av september 1939 var bara fyra stater direkt inblandade i kriget, förutom Tyskland och Polen även Storbritannien och Frankrike. Merparten av värlrldens stater förklarade sig vara neutrala, inklusive USA som efter första världskriget bedrivit en isolatinistisk politik. Sovjetunionen var fram till sommaren 1941 neutrala mot västmakterna men angrep Polen (se Molotov-Ribbentroppakten i slutet av september 1939 och senare på hösten Finland - finska vinterkriget. Gentemot Japan skulle Sovjetunionen förbli neutrala fram till början av Augusti 1945. Andra världskriget skulle visa sig orsaka mycket stora problem för de mindre länderna. Båda parter i kriget visade sig hysa obefintlig respekt för att mindre stater ville stå utanför kriget. Trots att länder som Sverige, Finland Norge, Jugoslavien Nederländerna, Luxemburg och Belgien alla förklarade sig neutrala i krigets inledning blev samtliga stater utom Sverige indragna i kriget. Även de baltiska staterna blev indragna m. I samtliga fall beroende på att nämnda länder blev angripna. I Sveriges fall kan landets roll under finska vinterkriget beskrivas som "icke krigförande". (se vidare Sverige under andra världskriget) USA hade förklarat sig neutrala men gav trots detta som nämnts omfattande militärt bistånd till Storbritannien från och med 1940 och från hösten 1941 även till Sovjetunionen. President Franklin D Roosevelt ansåg att landet måste gå med i kriget men hade svårt att ändra det amerikanska folkets inställning till kriget. Först efter den japanska anfallet mot Pearl Harbour 7 december 1941 vände opinionen. Hurvida USA skulle engagera sig i både det asiatiska och Europeiska kriget "löstes" 11 december då Tyskland förklarade krig mot USA. Sovjetunionen var alltså neutralt gentemot västmakterna under krigets första två år. Först efter att Tyskland invaderade lander 22 juni 1941 slöts en allians med britterna och efter USA-s inträde även med amerikanaena. De Latinamerikanska staterna var från början neutrala men med några få undantag engagerade de sig så småningom i kriget på de allierades sida. Spanien och Portugal förblev neutrala hela kriget. Det kan tyckas överraskande att de inte ställde upp för Tyskland då landets regimer ideologiskt stod mycket närmare Nazityskland än de västerländska demokratierna. I Spaniens fall kan det emellertid sannolikt förklaras av att landet var "utmattat" efter tre års blodigt inbördeskrig (Spanska inbördeskriget Schweiz neutralitet var visserligen garanterad av alla stormakter men det torde knappast hindrat Hitler att invadera landet om han ansett det nödvändigt.

Frederna

Decenniet som följde efter andra världskrigets slut slöts efterhand fred med de länder som krigat mot de allierade (undantaget Japan och Sovjetunionen). I freden i Paris 1947 slöts fred med Italien, Finland, Ungern och Rumänien. De berörda länderna fick avträda landområden. Italien fick även avträda sina kolonier. Finland fick acceptera gränserna från freden efter Vinterkriget och förbjöds även att inneha vissa vapensystem, t.ex u-båtar. Österrike återfick sin självständighet först 1955 med några inskränkningar. Man måste lova att aldrig ingå i någon militärallians och aldrig ansluta sig till Tyskland igen. Man förbjöds även att inneha vissa vapensystem. Med Tyskland slöts däremot aldrig någon permanent fred. Först i och med kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening inträdde ett "riktigt" fredsförhållande för hela Tyskland gentemot de forna motståndarna i kriget. Japan och de västallierade slöt fred 1951 och samtidigt återfick landet sin självständighet.Japan fick b l a avträda Formosa (Taiwan)till Chang-Kai Cheks nationalistregim på ön (som USA då betraktade som Kinas legitima regim). Ö-grupperna Kurilerna och ön Sachalin fick man avträda till Sovjetunionen. Fortfarande har emellertid inget fredsfördrag undertecknats mellan Japan och Ryssland.

Krigets följder

Andra världskriget började som ett Europeiskt krig men efterhand spred det sig och från och med december 1941 var det ett globalt krig. I krigets efterdyningar följde flera stora förändringar på den världspolitiska scenen. Innan kriget hade Storbritannien med sitt jättelika koloniimperium varit den ledande stormakten. Efter krigets slut framträdde emellertid två särklassiga supermakter, USA och Sovjetunionen. Den amerikanska industrin var oskadad och stod nu för halva världens BNP. Den nyvunna positionen som världens mäktigaste stat innebar att USA-s roll i världspolitiken blev helt annorlunda än innan. Stalins land, Sovjetunionen hade bara 20 år tidigare varit ett utfattigt jordbruksland men hade också "tack vare" kriget också uppnått status som supermakt. Man förfogade över världens största armé och kontrollerade hela Östeuropa. Framgången hade dock skett till ett oerhört högt pris i mänskligt lidande. Storbritannien blev i efterhand, trots att man förklarat krig mot Nazityskland bara två dagar efter invasionen i Polen något av en förlorare. De kommande decennierna avvecklades nästan hela kolonialväldet och eran som jordens mäktigaste stat var över. Överhuvudtaget bidrog kriget starkt till att övriga stormakters kolonialvälden i Afrika och Asien efterhand avvecklades. Den stora koalitionen mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien bröts snabbt efter kriget då Nazityskland inte längre fanns som ett enande kitt mellan Sovjetunionen och de västallierade. Inom några år hade det s.k kalla kriget inletts och Europa delats politiskt, inklusive Tyskland. Ett block nära allierade med USA och ett annat block med sovjetiska lydstater i Östeuropa. Det kalla kriget ledde till en våldsam kapprustning mellan de två supermakterna och gav upphov till mängder med "lokala krig" som t.ex Vietnam och Koreakriget. Kalla kriget upphörde först i slutet av 80-talet.

Se även

- första världskriget
- Josef Stalin
- Adolf Hitler
- SS
- Teherankonferensen
- Jaltakonferensen
- Potsdamkonferensen

Litteratur

Se lista över litteratur om andra världskriget

Externa länkar

- Tomas Andersson Odén, [http://www.jmg.gu.se/fsmk/papers/oden.html Massmedia under mellankrigstiden och andra världskriget], 14:e nordiska konferensen för medie- och kommunikationsforskning. Kategori:Andra världskriget Kategori:1900-talets historia Kategori:Militärhistoria Kategori:Krig als:Zweiter Weltkrieg ja:第二次世界大戦 ko:제2차 세계 대전 ms:Perang Dunia II simple:World War II th:สงครามโลกครั้งที่สอง

Slaget om Storbritannien

: Denna artikel är bättre än motsvarande artikel i Nationalencyklopedin. Slaget om Storbritannien är benämningen på ett försök av Nazitysklands Luftwaffe att under andra världskriget skaffa sig kontroll över brittiskt luftrum och krossa Royal Air Force. Andrahandsmål var att förstöra fabriker för flygplanstillverkning och tvinga Storbritannien till neutralitet eller kapitulation. Operationerna startade som en förberedelse för en planerad invasion av landet. Brittiska historiker begränsar tiden för slaget till tiden mellan den 10 juli och 31 oktober 1940, men i tyska källor anges att slaget började i mitten av augusti och varade ända till maj 1941 då Luftwaffe drog bort sina bomplansenheter för att förbereda operationen Barbarossa, jätteattacken på Sovjetunionen.
Bakgrund

Dunkerque
Sovjetunionen] När evakueringen av Dunkerque genomförts och Frankrike kapitulerat var den tyska ledningen osäker om vad som borde komma härnäst. Adolf Hitler trodde att kriget var över och att britterna, som var besegrade på kontinenten, skulle komma till förhandlingsbordet tämligen snart. Det fanns i Storbritannien en tämligen stor opinion som var positiv till förhandlingar med Tyskland, medan premiärminister Winston Churchill fullständigt vägrade att höra talas om ett vapenstillestånd med nazisterna. Hans bländande retorik stärkte den allmänna opinionen mot en fredlig lösning och förberedde britterna på ett långt krig. I ett tal i underhuset den 18 juni konstaterade han: Det som general Weygand kallade Slaget om Frankrike är över. Jag förväntar mig att Slaget om Storbritannien snart kommer att börja.
Planer på invasion
Det brittiska avvisandet av de tyska kraven var mycket tydliga och för att åstadkomma ett slut på kriget i väster beordrade Hitler ett framtagande av en plan för invasion. Han hoppades att skrämma britterna till fred innan en invasion ens skulle behöva vara nödvändig. Planen togs fram av OKW - (Krigsmaktens överkommando) - och den fick täcknamnet Operation Seelöwe (Sjölejonet). Invasionen skulle enligt planen genomföras i mitten av september och krävde en landsättning på den brittiska sydkusten som skulle stöttas av ett kraftigt flyganfall.
Operation Seelöwe
Seelöwe var emellertid en tämligen oduglig plan - den saknade resurser framför allt i form av sjötransportmedel. Dessutom fanns en stor oenighet mellan armén och marinen. Med det hot som den brittiska flottan skulle utgöra vid en hel dags sjötransport över Engelska kanalen tycktes det inte finnas ens skuggan av möjlighet att genomföra den såvida inte Luftwaffe kunde tillskansa sig ett fullständigt luftherravälde. Med tysk kontroll av luftrummet kunde Royal Navy slås ut och därmed möjliggöra överskeppning av armestyrkor. Den första uppgiften var alltså att besegra RAF och därmed kunna få full rörelsefrihet. Av denna anledning gjordes en plan som innebar anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker. Luftwaffes befälhavare riksmarskalken Hermann Göring kallade sin plan Adlerangriff (Örnanfallet) och det skulle börja den 12 augusti med ett omfattande storanfall. Hermann Göring).]]
Inledningen på Slaget om Storbritannien
Innan starten av Adlerangriff kom en hel månad av anfall mot konvojer i Engelska kanalen och den perioden kallades av tyskarna för Kanalkampf (Kanalkampen) och den var avsedd att testa RAF:s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. Dessa attacker började den 10 juli och har av britterna blivit den dag som anses inleda Slaget om Storbritannien.
Luftwaffes strategi

Det strategiska flygkriget
Den tyska strategin influerades av teorier om strategisk bombning från tiden före kriget. Den betonade luftangreppet, luftförsvarets svaghet och terrorbombningens effekt på den allmänna moralen. Efter deltagandet i Spanska inbördeskriget hade tonvikten i stället svängt över mot ett mera taktiskt flygvapen. I Polen och Frankrike hade Luftwaffe opererat i samverkan med armén och därigenom skapat förutsättningarna för Blitzkrieg. I ett slag om Storbritannien skulle emellertid Luftwaffe tvingas att agera helt självständigt och genomföra sin uppgift utifrån egen kraft. Denna insats gav Göring utomordentliga möjligheter att bevisa och testa vad hans flygvapen kunde åstadkomma när det gällde strategisk bombning. Luftwaffe omgrupperades efter det avslutade Slaget om Frankrike i tre luftflottor på Storbritanniens södra och norra flanker.
- Luftflotte 2, som stod under befäl av generalfältmarskalk Albert Kesselring, ansvarade för bombandet av sydöstra England och London-området. Albert Kesselring
- Luftflotte 3, under befäl av generalfältmarskalk Hugo Sperrle hade ansvaret för Midlands, västra och nordvästra England.
- Luftflotte 5, som leddes av generalöverste Hans-Jürgen Stumpff från hans högkvarter i Norge, hade ansvaret för norra England och Skottland. Allt eftersom slaget fortlöpte kom ansvaret att förskjutas så att Luftflotte 3 fick ta ansvaret för den nattliga Blitz-bombningen, medan huvudanfallet föll på Luftflotte 2.
Oenighet bland tyska generaler
Inledande tyska beräkningar menade, att det skulle ta fyra dagar för att besegra RAF:s jaktplanskommando – Fighter Command. Det skulle följas av fyra veckors upprensningsaktioner mot resten av landet, där bombplan och långdistansjaktplan skulle radera ut flygindustrin. Planens intention var att börja anfallen mot de flygbaser, som låg närmast kusten i söder och därefter gradvis vandra inåt landet mot London och den ring av flygbaser, som skyddade huvudstaden. På det stora hela följde man detta schema, men befälhavarna hade något divergerande uppfattningar om strategin. Sperrle ville slå ut luftförsvarets infrastruktur genom bombning, medan Kesselring förordade ett direkt anfall mot London och att attackera den brittiska regeringen och locka upp brittiska jaktplan till avgörande strider. Göring, som hade nog med besvär med att upprätthålla sin egen maktposition inom Luftwaffe gjorde inget för att klargöra vad som gällde och ägnade sig i stället åt sina egna urmodiga idéer om luftstrid, vilket så småningom kom att leda till taktiska och strategiska misstag.
Misslyckat spioneri
Luftwaffe var dessutom dåligt förberett genom avsaknaden av information om det brittiska försvaret. Det tyska underrättelseväsendet var upphackat i delar – liksom så mycket annat inom den nazistiska staten – och stördes av den rivalitet, som rådde. Dess genomsnittliga prestation var enligt brittisk uppfattning klart amatöraktig. 1940 fanns det bara några få underrättelseagenter, som verkade i Storbritannien, om ens det. De försök, som gjordes att plantera in spioner i landet, spräcktes i ett tidigt skede. Det här innebar, att Luftwaffe inte hade några som helst färska informationer om de brittiska luftförsvarsanläggningarna, speciellt när det gällde viktiga kommando- och kontrollsystem, som hade installerats de sista åren före kriget. Dessutom ignorerades korrekt information om jaktförsvarets styrka och förmåga, om den inte stämde överens med vad man visste sedan tidigare. Vid ett flertal tillfällen trodde ledningen, att Fighter Command hade kollapsat och man övervärderade resultaten av strider mellan egna och brittiska jaktplan så att den högsta ledningen blev mer och mer fjärmad från verkligheten. Allt detta ledde till att man inte hade någon klok strategi ens när RAF hade blivit inträngt i ett hörn.
Dowdings system

Slaget om Storbritannien
har kommit att göra RAF:s jaktplan Spitfire och Hurricane till legender. Man kan emellertid inte bortse från att systemet för upptäckande av fientliga plan och ledning av striden var den verkliga hörnstenen, som luftförsvaret byggde på. Det är känt som Dowdings system efter sin chefsarkitekt flygmarskalken Sir Hugh Dowding, som ledde RAF:s Fighter Command.
Radarstationer
Dowdings system byggde på ett tidigt upptäckande av fientlig flygverksamhet. En lång rad av radarstationer längs den södra kusten bevakade luftrummet över Frankrike och kunde varna när flygformationer började byggas upp och startade sin rörelse mot den brittiska sydkusten. Som komplettering av radarbevakningen fanns en kår av observatörer - drygt 1 000 observationsposter, som kunde fånga flygplansrörelserna visuellt från sina bevakningsplatser. De rapporter, som flöt in från radarstationerna och observatörerna samlades upp av filtreringsstationer, som sorterade och organiserade informationen. Den sändes därefter vidare till jaktflygets högkvarter i Stanmore och även till varje jaktflygeskader. Informationen markerades på så kallade plottingbord – stora kartor där inkommande flygrörelser kunde följas av flygstridsledare, som beordrade insatser av jaktflyg från lämpliga divisioner. radar
Enigma
Det har ibland sagts, att den chiffermaskin Enigma, som det brittiska försvaret lyckats lägga beslag på, skulle ha haft stor inverkan på slagets utgång. Det är nog snarare så att den information, som man kunde erhålla den vägen, var mera att betrakta som förhandsinformation om de tyska planerna på kommande insatser. En annan viktig informationskälla var den avlyssning av Luftwaffes radiotrafik som i tidigt skede varnade för kommande anfall.
RAF:s organisation
Det brittiska luftrummet var indelat i fyra eskadrar (10:e i sydvästra England, 11:e i sydöstra England, 12:e i Midlands och 13:e i Skottland), vilka i sin tur delades upp i sektorer, som var och en till sitt förfogande hade i allmänhet två till fyra jaktdivisioner (Se nedan Sektorfält). Sektorstationen med sin ledningsstab var hjärtat i organisationen, men den hade också tillgång till ett antal satellitflygfält dit man kunde sprida sina divisioner vid behov. De flesta av dessa fält hade inga permanenta banor utan bestod av jämna gräsfält, vilket var möjligt med de plan som användes under andra världskriget. När information från den centrala luftförsvarsledningen kom till eskadrarnas ledningsstab, sände den ut filtrerad information till de olika sektorsstationerna med instruktioner att vidta åtgärder genom att göra sina divisioner luftburna. Väl i luften dirigerades planen via radio från sektorns stridsledning.
Tekniska begränsningar
Trots att detta system var det mest sofistikerade luftförsvarssystemet i världen vid denna tid, hade det sina begränsningar. Radarstationerna råkade då och då ut för allvarliga tekniska fel och kedjan av observatörer hade av naturliga skäl svårigheter att upptäcka och följa fientlig flygverksamhet nattetid och vid dålig väderlek – en inte alltför ovanlig situation i Storbritannien. Möjligheten till radio kommunikation var starkt begränsad eftersom man använde sig av kortvåg med begränsad räckvidd, vilket bl a hindrade kommunikation med divisioner, som flög nära kusten (sektorstationerna låg en bit inne i landet). Varje division hade sin egen frekvens, vilket omöjliggjorde kommunikation mellan divisioner och till sist hade systemet för att känna igen de egna planen, som gick under benämningen ”Huff-Duff”, en begränsning till fyra divisioner från samma sektor samtidigt i luften.
Effektiv bekämpning
Trots allt detta lyckades jaktflyget uppnå en mycket hög effektivitet med tidvis upp till 80% bekämpning av fientligt flyg. Problemen med radiokommunikationen löste sig så småningom när man övergick till ultrakortvåg, som både gav bättre ljudkvalitet och fler kanaler. Trots sina brister var det brittiska systemet bättre än det tyska, som egentligen helt saknades vid den tiden.
Anfallen
Slaget om Storbritannien kan i grova drag indelas i fyra faser.
- 10 juli – 11 augusti – Angreppen på fartyg i Engelska kanalen - Kanalkampf
- 12 augusti - 23 augusti – Angreppen på flygfälten nära kusten - Adlerangriff
- 24 augusti – 6 september – Angreppen på alla flygfält
- 7 september och framåt – Attackerna riktas nattetid mot London
Attack mot konvojer
Kanalkampf innehöll en serie av strider ovanför konvojer av fraktfartyg, som gick genom Engelska kanalen. I stort sett kom dessa strider att i första hand gynna tyskarna, som hade en jakteskort, som kraftigt överskred antalet brittiska plan i konvojpatrullerna. Antalet sänkta fraktfartyg blev till sist så stort, att det brittiska amiralitetet ställde in alla konvojer genom kanalen. Perioden gav också vissa erfarenheter för både brittiska och tyska flygvapnet. Vissa plan dög helt enkelt inte i de intensiva strider, som karakteriserade stridsverksamheten.
Attack mot radarstationer
ultrakortvåg Den 12 augusti hade i den tyska planen kallats för Adlertag, starten av Adlerangriff, men vädret försenade starten en dag. Luftwaffe gjorde visserligen ett försök att den 12 augusti slå ut kustradarstationerna genom ett specialanfall med precisionsbombning. Fyra stationer träffades och togs temporärt ur drift, men de kunde redan inom sex timmar åter vara i tjänst och Luftwaffes ledning fick intrycket att det var mycket svårt att slå ut radarn. Adlertag startade med en serie attacker mot flygfälten närmast kusten. Under veckans lopp flyttades anfallen längre inåt land men även ett antal räder gjordes mot radarlinjen. Den 15 augusti inträffade det som britterna kallar Den Största Dagen då Luftwaffe genomförde det största antalet flyguppdrag på en dag. Det är den dag, som britterna än i dag firar som Battle of Britain Day. Det här var den dag som Luftflotte 5 gjorde sin enda stora insats i slaget. I tron att praktiskt taget alla brittiska jaktplan skulle vara upptagna i södra England gjorde man en omfattande attack mot norra England eskorterade av endast Me 110 attackplan, vilket fick till följd att de tyska bombplanen sköts ned i stort antal. Som en följd av denna katastrof kom Luftflotte 5 aldrig mera att göra några allvarliga insatser i striderna. Tre dagar senare såg de största förlusterna på båda sidor och den dagen har fått namnet Den Värsta Dagen. Till följd av de stora förlusterna den 18 augusti, utmattning och uselt väder blev den följande veckan tämligen lugn och gjorde det möjligt för Luftwaffe att återställa sin kraft. Den Värsta Dagen innebar svanesången för Ju 87 Stuka i den här kampanjen. Veteranen från Blitzkrieg var helt enkelt för långsam och därmed ett så enkelt mål för anfallande jaktplan, att Hermann Göring beslutade att dra bort den från verksamheten. Därmed försvann Luftwaffes huvudsakliga precisionsbombare från scenen och eftersom Me 110 hade visat sig för långsam och sårbar i striderna mot de snabba brittiska jaktplanen skars även dess uppträdande ner. Den kom att bli använd endast när flygavståndet krävde det eller när man inte kunde få fram tillräcklig eskort i form av den snabba Messerschmitt Bf 109.
Misstag av Göring
Göring fattade ytterligare ett fatalt beslut. Han beordrade mera omfattande eskort av bombplan på bekostnad av fritt jagande jaktplan. För att åstadkomma detta fick Luftflotte 2 huvudansvaret för bombningar och huvuddelen av de Me 109-plan, som fanns i Luftflotte 3 fördes över till Kesselrings förband. Eftersom Luftflotte 3 därmed nästan saknade jakteskort fick den koncentrera sig på nattuppdrag. Anfallen mot radarstationerna avslutades också eftersom de ansågs vara utan verkan och varken den tekniskt inkompetente riksmarskalken eller hans närmaste underordnade förstod vikten av radarstationerna för det brittiska luftförsvaret.
Allierade piloter
Den 24 augusti och den närmaste tiden därefter inriktades de tyska anfallen i huvudsak mot de flygfält och sektorstationer, som låg i sydöstra England och i närheten av London. Av de 33 stora anfall, som genomfördes de närmaste två veckorna var 24 riktade mot flygfält och flera av dem drabbades av upprepade anfall. Ett bevis på den svaga tyska underrättelsetjänsten i Storbritannien är de sju anfall som gjordes mot ett fält, som inte hade det minsta med jaktförsvaret att göra. Den här perioden var mycket kritisk för Dowdings system och inte bara flygfälten var utsatta för stora problem utan även flygverksamheten var i fara eftersom man råkade ut för stora förluster bland den flygande personalen. Många gånger hände det att nyinsatta färska piloter sköts ned i klasar. Situationen hjälptes av att piloter från andra länder kom att täcka upp vakanser i de brittiska leden, förutom de piloter från samväldet, som redan tjänstgjorde i RAF tillkom också nya divisioner från Polen och Tjeckoslovakien kompletterade med fransmän, belgare och frivilliga amerikaner.
Fördel av hemmaplan
En fördel, som RAF hade i förhållande till Luftwaffe var att striderna ägde rum över eget territorium. Piloter, som räddade sig genom att lämna sina plan med fallskärm, hamnade i sitt eget land och kunde vara i tjänst igen efter några timmar. För tyska besättningar, som hoppade över brittiskt territorium, innebar det hela att man hade att vänta krigsfångenskap och ett uthopp över Engelska kanalen medförde oftast drunkning eller tillfångatagande. I de tyska leden började en kanalsjuka att sprida sig – en form av stridströtthet.
Tysk desperation
Trots allt detta var Luftwaffe på väg att vinna kampen om flygfälten. Ytterligare två veckor av samma obehagliga medicin för RAF hade fått till följd att man tvingats att dra tillbaka sina flygförband från södra England. Det stod tydligen inte klart för den tyska flygledningen, som såg sina bomplansstyrkor sakta vittra ned och började känna desperation för att kunna följa den ursprungliga tidtabellen. Man kunde inte förstå hur RAF hela tiden kunde få sina jaktplan till de platser där de bäst behövdes och varför man inte redan hade kollapsat. Något radikalt måste göras för att tvinga RAF till en slutlig strid.
Blitz av misstag
Adolf Hitler hade ursprungligen förbjudit Luftwaffe att bomba själva London. Den 4 september drog han tillbaka detta förbud. Anledningen var att natten mellan 25 och 26 augusti hade RAF genomfört en bombning av Berlin, en hämnd för att en tysk bombstyrka oavsiktligt bombat London. Räden mot Berlin sårade Görings stolthet – han hade ju själv lovat att ingen bomb skulle någonsin träffa den tyska huvudstaden, ”Då får ni kalla mig Meyer”. Kesselring såg chansen att ändra strategi och övertalade riksmarskalken att anfalla London, medan Sperrle förordade fortsatta anfall mot flygfälten. Kesselrings motiv var att få Storbritanniens befolkning att bli panikslagen och att få den att ge upp eller att i alla fall få upp de sista 50 Spitfire-planen i luften så att man skulle kunna utplåna dem.
Terrorbombning av London
Den första London-räden genomfördes 7 september och riktades mot hamnen och dockorna i huvudstadens East End. De kommande dagarna kom ytterligare omfattande anfall riktade både mot dockorna och även totalt slumpmässigt. Som Kesselring förutspått kom RAF upp men i långt större antal än man hade trott (hoppats?). De tyska piloterna blev rejält skakade av motståndet. Anfallen mot London fortsatte och sektorstationernas flygfält och ledningsstaber fick en välbehövlig andningspaus och detta var vändpunkten.
Bristande jakteskort
En viktig detalj i skeendet var att avstånden för anfallen mot London blev längre. De eskorterande Me 109, som hade en relativt bränsletörstig motor, hade bränsle för endast ca 10 minuter över London innan man måste återvända, om man över huvud taget skulle nå tillbaka. Därmed lämnades bombplanen helt oförsvarade och resultatet var ett antal katastrofala räder, som ledde till de största förlustsiffrorna för de tyska bombplanen den 15 september. Operation Seelöwe inställdes definitivt 19 september, men Slaget om Storbritannien var för den skull inte över. Offensiven i dagsljus fortsatte i någon mån ända tills årets slut och jaktplan med längre aktionsradie utrustades med bomber för nålsticksoperationer i hela södra England, men huvuddelen av verksamheten var nattliga räder mot London och andra städer. Från oktober 1940 till starten av Operation Barbarossa beräknas Luftwaffe ha genomfört ca 40 000 flyguppdrag.
Förlusterna
Under den tid som slaget pågick gjorde båda sidor starkt överdrivna påståenden om antalet nedskjutna fiender. Generellt sett var siffrorna två till tre gånger de verkliga. Analys som gjorts efter kriget har kunnat fastställa att RAF under tiden juli till september förlorade sammanlagt
- 1 023 jaktplan, 376 bombplan och 148 kustförsvarsplan. För Luftwaffe var siffrorna
- 873 jaktplan och 1 014 bombplan.
Sammanfattning

Brittisk seger
Totalt sett var Slaget om Storbritannien en betydelsefull brittisk seger. Oavsett att antalet deltagande stridande var lågt, skulle en seger för Nazityskland sannolikt ha inneburit, att kriget hade fått ett annat förlopp. Den brittiska segern betydde det första nederlaget för den tyska krigsmaskinen och det gav samtidigt en signal till den amerikanska opinionen att Storbritanniens öde ännu inte var beseglat - eller med Churchills ord: We shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills. We shall never surrender! Modern historieforskning menar, att slaget var omöjligt att vinna för Luftwaffe. Den numerära överlägsenheten var inte tillräcklig för att segra. Teorierna om den strategiska bombningen från tiden efter första världskriget, som räknade med en kollaps av den allmänna moralen höll inte. Även om RAF skulle ha tvingats att flytta sina förband till Midlands skulle den åtgärden ha varit möjlig och det har också visat sig att brittiska flygplan ersattes i en snabbare takt än de tyska. Sett ur synpunkten förlust av flygplan och erfarna piloter var händelserna ett slag, som Luftwaffe aldrig reste sig efter. Totalt var de civila förlusterna för Storbritannien från juli till och med december 1940 23 002 döda och 32 138 skadade. Det största antalet civila förluster var vid en räd 29 december 1940 varvid nära 3 000 personer omkom.
Citatet
Premiärminister Winston Churchill sammanfattade följderna av striderna och uttalade en hyllning av RAF i ett tal i underhuset 20 augusti 1940 i de odödliga orden: Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few – ofta på svenska citerat Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket.
De "få"
----

Från Antal Varav stupade under slaget

Storbritannien 2 421 397

Övriga länder 524 110

Totalt 2 945 507

Stupade senare under kriget - 790

Stupade deltagare i slaget - 1 297

Sektorfält

- 10:e eskadern – chef Vice flygmarskalk Sir Quintin Brand
- Middle Wallop med flygplantyperna Hurricane, Spitfire, Blenheim och Beaufighter
- Filton med Hurricane
- Desutom 7 satellitfält
- 11:e eskadern – chef Vice flygmarskalk Sir Keith Park
- Biggin Hill med flygplantyperna Spitfire och Hurricane (under en vecka även Defiant en division)
- Debden med Hurricane och Blenheim och Beaufighter (en division efter 8 oktober)
- Hornchurch med Spitfire samt en division Blenheim och Beaufighter
- Kenley med Hurricane och Spitfire
- Northolt med Hurricane och en division Spitfire
- North Weald med Hurricane och en division Blenheim och Beaufighter
- Tangmere med Hurricane och en division Spitfire
- Dessutom 17 satellitfält
- 12:e eskadern – chef Vice flygmarskalk Sir Trafford Leigh-Mallory
- Church Fenton med Hurricane
- Digby med Hurricane och Blenheim (en division) samt Spitfire (en division från 10 oktober)
- Duxford med Hurricane, Defiant och Spitfire
- Kirton-in-Lindsey med Spitfire, Hurricane och Defiant
- Wittering med Spitfire
- Dessutom 4 satellitfält
- 13:e eskadern – chef Vice flygmarskalk Richard Saul
- Acklington med Spitfire och Hurricane
- Dyce med Defiant, Blenheim och Hurricane
- Turnhouse med Spitfire, Hurricane och Defiant
- Usworth med Hurricane
- Wick med Hurricane
- Dessutom 5 satellitfält
Se även

- Operation Seelöwe
Litteratur

- Bishop, Patrick: Fighter Boys saving Britain 1940 (2004) (eng) ISBN 0-00-653204-7
- Deighton, Len: Jaktpiloterna (1989) ISBN 91-7486-094-1
- Wellum, Geoffrey: Jaktpilot i RAF (2003) ISBN 91-85057-61-4
Externa länkar

- http://www.raf.mod.uk/bob1940/bobhome.html
- http://www.battle-of-britain.com/
- [http://www.svd.se/statiskt/kultur/understreck/Gamla_US/understreck010404.asp "Fakta krossar myterna om slaget om Storbritannien"] av Carl Svernlöv, Understreckare i SvD Kategori:Slag under andra världskriget Kategori:Andra världskriget Kategori:Storbritanniens historia ja:バトル・オブ・ブリテン

Hawker Hurricane

Data Hawker Hurricane Mk IV
Flygslag:	Jaktplan Attackplan
Tillverkare:	Hawker
Längd:	9,81 m
Vingbredd:	12,19 m
Höjd:	3,98 m
Tomvikt:	2 790 kg
Max last:	kg
Max startvikt:	3 833 kg
Aktionsradie:	ca 1 465 km
Max höjd:	ca 9 935 m
Max hastighet:	531 km/h
Motor:	En Rolls-Royce Merlin 24 (eller 27) V-12, effekt 1 620 hk
Besättning:	1
Beväpning:	Flera olika alternativ:a.Tolv fasta framåtriktade 7,7 mm kulsprutor i vingarna b. fyra fasta 20 mms kanoner c. åtta fasta 7,7 mm kulsprutor plus utvändigt monterad last max 454 kg

Hawker Hurricane betraktas av många som brittiska RAFs främsta jaktplan. Planet byggdes under andra världskriget i fyra huvudvarianter - sammanlagt mer än 14 000 exemplar. Hurricane jämförs ofta med Supermarine Spitfire, som var både snabbare och mera vändbart, men de flesta nedskjutna fientliga planen noteras för Hurricane, mycket beroende på att Hurricane dirigerades mot de långsammare bombplanen, medan Spitfire fick ta sig an den snabbare jaktplanseskorten. Hurricane blev under den senare delen av kriget i stor utsträckning använd som attackplan och var då ofta utrustat med bomber eller raketer.

Se även

- Lista över stridsflyg
- Slaget om Storbritannien Kategori:Stridsflygplan ja:ホーカーハリケーン

Kulspruta

En kulspruta är ett helautomatiskt snabbskjutande eldvapen huvudsakligen avsett för att avge understödjande eld. Eldhastigheten ligger normalt på 600-800 skott per minut. Under 1600-talet förekom så kallad orgelbössor. Dessa var egentligen inga föregångare till kulsprutan, men visar att önskan om att kunna avlossa många skott på en gång, eller i snabb följd, funnits länge. Det som möjliggjorde utvecklingen av kulsprutan var konstruktionen av enhetspatronen i mitten av 1800-talet. En av de tidigaste och troligen den mest kända uppfanns av amerikanen Dr. Richard John Gatling i början av 1860-talet. Hans Gatlingkulsprutor bestod av 6 eller 10 pipor som roterade runt en gemensam axel. Rotationen överfördes till piporna med en vev och under ett varv hann var och en av piporna laddas, avfyras och plundras. En rad andra konstruktioner såg dagens ljus och fösvann åter; Hotchkiss, Gardner, Montigny, Sparre m.fl. I Sverige fick Helge Palmcrantz 1873 patent på en handdriven flerpipig kulspruta. Denna tillverkades i en rad gevärs-kalibrar med olika antal pipor - från två till tio - vid Palmcrantz' och Thedor Winborgs fabrik på Kungsholmen. Efter Palmcrantz' alltför tidiga bortgång förbättrades, tillverkades och marknadsfördes hans kulsprutor av den före kollegan Thorsten Nordenfelt. Den första automatiska kulsprutan uppfanns 1884 av amerikanen Hiram Maxim som var verksam i England. Den fungerade enligt principen kort piprekyl och hade knäledslåsning av slutstycket. Maxim var även först med bandad ammunition. Maxims konstruktion blev en stor succé och efter att Maxim gått samman med Vickers blev hans konstruktion känd under namnet Vickers. Maxims konstruktion kopierades och förfinades av tyskarn i deras MG 08. I Sverige konstruerades också några kopior av Maxims kulspruta och två av dem antogs av kungl. Flottan. Men när Infanteriet skulle utrustas med kulsprutor valde man den österrikiska Schwarzlose. Redan ett par år efter Maxims kulspruta började John Moses Browning experimentera med gasomladdade kulsprutor. Han sålde 1890 sitt patent till Colt och fem år senare antog den amerikanska marinen detta vapen som M1895. Även vid det franska företaget Hotchkiss konstruerades en gasomladdad kulspruta. Denna antogs av Frankrike som Mle 1897. Sverige inköpte ett mindre antal kulsprutor av Hotchkiss modell. Under det första världskriget konstruerade Browning en av världens mest använda kulsprutor - M1917. Med endast små förändringar tillverkas den fortfarande av USA som M2HB. Under första och andra världskriget var kulsprutor vanliga som beväpning på alla sorters stridsflygplan och som luftvärn. Maskingevär är den finlandssvenska beteckningen för kulspruta. Kategori:Automatvapen ja:機関銃

Flygvapnet

Flygvapnet är den del av svenska Försvarsmakten som främst är inriktat på luftstrid. Man använder olika stridsflygplan som jaktflygplan, attackflygplan, bombflygplan, helikoptrar, spaningsflygplan för att lösa sina uppgifter. I Flygvapnet ingår ett antal flygflottiljer och sedan 2003 Försvarsmaktens Helikopterflottilj. Flygvapnet samarbetar med Saab, som förser dem med stridsflygplan. Det senaste är JAS 39 Gripen.

Flygflottiljer

Extern länk

- [http://www.flygvapnet.mil.se/ www.flygvapnet.mil.se - Flygvapnet] Kategori:Försvarsmakten Kategori:Flyg

S 31

S 31 var ett svenskt spaningsflygplan. I Flygvapnet fanns ett antal Supermarine Spitfire, vilka man benämnde S 31. De var placerade på F 11 Nyköping där de fanns i aktiv tjänst fram till 1955 då de ersattes av S 29C Tunnan.

Externa länkar

- [http://www.mil.se/photo.php?id=27986&aid=4151 Försvarsmakten - Bild av Spitfire] Kategori:Sveriges militärflygplan

Kategori:Stridsflygplan

Lista över stridsflygplan Kategori:Flygplan Kategori:Krigsvetenskap ja:Category:軍用機 ko:분류:군용 항공기

Val Müstair

Das Val Müstair (deutsch Münstertal) ist ein Tal im Schweizer Kanton Graubünden. Man erreicht es von Zernez im Engadin aus über den Ofenpass. Östlich von Müstair verläuft die Grenze zum Vinschgau (Südtirol, Italien). Von Santa Maria aus führt der Umbrailpass nach Italien. Im Val Müstair wird Rätoromanisch gesprochen; der Taldialekt heisst Jauer, traditionelle Schriftsprache ist jedoch das Idiom Vallader, welches in den Schulen bald dem Rumantsch Grischun weichen soll. Im Ort Müstair befindet sich das bekannte Benediktinerkloster St. Johann (UNESCO-Weltkulturerbe). Durch das Val Müstair fliesst der Fluss Rom. Das Tal sorgte im Sommer 2005 für Schlagzeilen, als ein Bär aus dem Südtirol ins Val Müstair einwanderte und sich vor Touristen präsentierte.

Gemeinden im Val Müstair (talabwärts)

- Tschierv
- Fuldera
- Lü
- Valchava
- Santa Maria Val Müstair
- Müstair mit bekannter Klosteranlage Benediktinerkloster St. Johann Kategorie:Geographie (Schweiz)

ebay ruletka Pozycjonowanie kawa�y Granada accommodation

:: RELATED NEWS ::