:: wikimiki.org ::
| Svarta Havet |
Svarta havet
Svarta havet är ett bihav till Medelhavet, beläget mellan Mindre Asien och sydöstra Europa.
Länder med kust mot Svarta havet (medurs med start i norr):
- Ukraina
- Ryssland
- Georgien
- Turkiet
- Bulgarien
- Rumänien
Havet står i sydväst genom Bosporen, Marmarasjön och sundet vid Dardanellerna i förbindelse med Medelhavet och i nordöst genom sundet vid Kertj med Azovska sjön, som kan betraktas som en förgrening av Svarta havet. Vattenytans största längd, nära sammanfallande med 42:a breddgraden, är 1 187 kilometer och dess största bredd är 613 kilometer. Den minsta bredden mellan Krims sydligaste udde och Kap Kerempe är 229 kilometer. Arealen är cirka 424 000 kvadratkilometer och djupet når 2 244 meter. Svarta havet erhöll sitt benämning av turkar och tatarer på grund av sina dimmor och stormar.
Från Bosporen till Kap Emine på Balkan är kusten brant och har en större inskärning, som kallas Burgaski zaliv. Vidare åt norr, förbi Varna och genom det så kallade Dobrudsja till Donaus mynningar, är den däremot lågland och blir vid utloppet av nämnda flod, som årligen avsätter omkring 82 miljoner kubikmeter sand och lera, sönderskuren i en mängd träsk och bankar. Även norr om Donau är kusten låg och kantad av laguner. På Krim höjer sig kusten åter och den består där av en brant bergskedja av kalkformation. På Krim märks åtskilliga vikar med goda hamnar, såsom Jevpatorija, Sevastopol, Balaklava och Feodosija. Halvöarna Kertj och Taman, vilka båda skiljer Azovska sjön från Svarta havet, är till större delen låga och sandiga. Den senare är uppfylld av saltträsk och laguner. Den omständigheten att dylika vattensamlingar vidare sträcker sig upp mot Don och österut till Astrahan visar tydligt på en forntida förbindelse mellan Kaspiska havet och Svarta havet, vilken fanns ännu under kvartärtiden. Först senare bröt sig Svarta havet ett utlopp till Medelhavet.
På andra sidan om Tamanhalvön närmar sig bergskedjan Kaukasus kusten och följer den till Rionis floddal. Från Batumi, nära turkiska gränsen, vidtar Mindre Asiens kustberg, som endast med korta avbrott löper efter Svarta havets hela södra kust. På grund av de branta stränderna finns på denna sträcka endast ett fåtal goda ankarplatser.
Städer av vikt vid Svarta havet är, utom de redan nämnda: Constanta, Odessa, Tuapse, Sotji, Sochumi, Trabzon, Samsun och Zonguldak. Tillflödena Donau, Dnestr, Dnjepr, Don, Kuban, Kizilirmak med flera, är både många och stora. Deras flodområde uppgår till 2 087 060 kvadratkilometer.
På grund av flodernas olika vattenstånd är emellertid den vattenmassa, som tillförs havet, högst växlande. Den är störst i maj till juni, minst i februari. Som en naturlig följd av det rika tillflödet av sött vatten är Svarta havets salthalt (1,5–1,8 procent) knappt hälften så stor som Medelhavets. Dess temperatur är i allmänhet lägre än man kunde vänta av det sydliga läget. Sommarisotermen för 19,6 °C följer den norra kusten och den för 21 °C den södra. Vid två tillfällen, åren 401 och 762, vet man att hela havet varit fruset. Medelhavsvattnet strömmar som en salt underström genom Bosporen in i Svarta havet, medan ytvattnet med stark ström går från Svarta havet genom Bosporen till Medelhavet. De härskande vindarna är vanligen under sommaren nordostvinden, under vintern sydliga och sydöstliga vindar. Dimmor förekommer ofta, och häftiga stormar uppkommer plötsligt. Ebb och flod är endast obetydligt märkbara.
Med avseende på djurlivet har Svarta havet stor likhet med Kaspiska havet men å andra sidan finns även flera för Medelhavet kännetecknande arter. Vid de stora flodmynningarna lever stören, i saltare vatten förekommer makrill och tonfisk i mängd. Däremot fann en rysk expedition att inget djurliv existerar i djupare vattenområden, till följd av den rikliga förekomsten av svavelväte.
Kategori:Hav
ja:黒海
ko:흑해
th:ทะเลดำ
BihavEtt bihav eller innanhav är en avgränsad del av ett hav. Ett bihav kan antingen vara ett randhav eller ett medelhav. Några exempel på bihav är Östersjön, som är ett medelhav, och Arabiska havet, som är ett randhav.
Kategori:Hav
Medelhavet
Medelhavet är ett hav som ligger mellan de tre kontinenterna Europa, Afrika och Asien med en yta på 2 620 254 km² (2 967 570 med Svarta havet och Azovska sjön inberäknat) med ett medeldjup på knappt 1 500 m.
Från Gibraltar sund till Syriens kust är det 3 860 km, mellan Trieste och Stora Syrten 1 665 km och mellan Mindre Asiens sydkust och Nilens delta 460 km. Kustlängden är omkring 24 100 km och havets volym ungefär 4 250 000 km3.
Djup
Västra Medelhavet
Gibraltar sund, som är Medelhavets enda förbindelse med Atlanten, är inte grundast på sitt smalaste ställe 14,3 km öster om Tarifa utan den egentliga tröskeln mellan haven ligger betydligt längre västerut, nordväst om Cap Spartel där djupet är 320 m. Öster därom ökar djupet snabbt till omkring 700 m vid Tarifa, 1 000 m söder om Gibraltar och 1 400 m ytterligare längre österut.
En sekundär tröskel på mindre än 1 000 m går över ön Alboran från den marockanska kusten till den spanska. Därefter följer Baleariska bäckenet där botten är jämnare med mycket branta kanter. Djupet är 2 400-2 900 m, endast öster om Menorca och väster om Sardinien överskrider djupet 3 000 m. Balearerna är förenade med Spanien genom en tröskel med ett maximalt djup på 825 m. Korsika och Sardinien åtskiljs av det mycket grunda Bonifatiosundet och de båda öarna är förbundna med Toskana via en tröskel vid öarna Capraja och Elba med ett maximalt djup på 400-500 m.
En bred, ungefär 1 900 m djup tröskel sträcker sig mellan Sardinien och Tunisien och skiljer det Baleariska havet från Tyrrenska havet som når ned till ca 3 000 m, vid Pontinska öarna enda till 3 700 m. Det djupa och smala Messinasundet korsas mellan Sant' Agata och Punta del Pezzo av en tröskel på 105 m.
Mellan Sicilien och Tunisien går gränsen mellan Medelhavets västra och östra huvudbäcken. Här ligger öarna Pantelleria, Lampedusa och ögruppen Malta ovanpå bankarna Adventurebanken, Skerkibanken och den ryktbara Grahamsbanken med sista återstoden av den plötsligt uppdykande och hastigt försvunna ön Ferdinandea.
Östra Medelhavet
Det östra s.k. Orientaliska eller Levantiska bäckenet omfattar hela Medelhavet öster om Malta och bort till Syriens kust.
Joniska havet har ett maximalt djup på över 4 400 m men i övrigt överstiger djupet i östra medelhavet sällan 3 000 m. Utanför Rhodos har man uppmätt drygt 3 800 m. Djupet mellan Cypern och det asiatiska fastlandet understiger 1 000 m. Se vidare Adriatiska havet och Egeiska havet.
Länder
Egeiska havet
Länderna som gränsar till Medelhavet är från Gibraltar och medurs med namngivna kuststräckor och vikar:
# Spanien
## Costa del Sol
## Golfo de Almería
## Costa Blanca
## Costa del Azahar
## Costa Dorada
## Costa Brava
# Frankrike
## Étang de Leucate
## Golfe de Lion
## Rivieran
## Cöte d'Azur
# Monaco
# Italien
## Liguriska havet
### Riviera di Ponente
### Riviera di Levante
## Tyrrenska havet
### Golfo di Gaeta
### Golfo di Salerno
### Golfo di Policastro
### Stretto di Messina
### Golfo di Castellammare
## Canale di Sicilia
## Golfo di Squillace
## Golfo di Taranto
## Adriatiska havet
### Golfo di Manfredonia
# Malta
## Canale di Malta
# Slovenien
# Kroatien
# Jugoslavien
# Albanien
# Grekland
## Joniska havet
### Korintiska viken
### Kyparissiska bukten (Arkadiabukten)
### Ambrakiska viken (Artaviken)
sydkusten
### Argoliska (Naupliaviken),
### Lakoniska viken (Marathonisiviken) och
### Messeniska viken (Koronviken)
## Egeiska havet
### Saroniska viken (Eginaviken)
### Pagaseiska viken (Voloviken)
### Maliska viken
# Turkiet
# Cypern
# Syrien
# Libanon
# Israel
# Egypten
# Libyen
## Stora Syrten (Sidra)
# Tunisien
## Lilla Syrten (Gabèsbukten)
# Algeriet
# Marocko
Öar
De största öarna i Medelhavet upptar omkring 100 000 km2 av havets yta. De är från öst till väst:
# Cypern
# Rhodos
# Kreta
# Malta
# Sicilien
# Sardinien
# Korsika
# Menorca
# Mallorca
# Ibiza
Floder
Många av Medelhavets egendomligheter beror på dess ställning till oceanen och dess ringa tillflöden. Den enda afrikanska floden av betydelse är Nilen och från den asiatiska kusten endast mindre kustfloder. Det är alltså i huvudsak från Europa som havet får sitt sötvattentillflöde. Efter Nilen, och bortsett från det starka tillflödet från Svarta havet, är det Po och därefter Rhône som står för tillflödet. Avdunstningen är till följd av det varma klimatet så stark att minst dubbelt så mycket vatten avdunstar som floderna tillför. Denna förlust motvägs av tillflödet av atlantvatten genom Gibraltarsund som, beroende på tidvattnet, varierar mellan +- 3,7-5,5 km/h. Medelhavet har alltså betydligt saltare vatten än oceanen, och salthalten är betydligt högre i östra Medelhavet än i västra; salthalten vid ytan i östra Medelhavet är den samma som bottenvattnet i de västra delarna. Medelhavets djupblå färg och transparenta vatten beror på dess höga salthalt och bristen på tillförseln av flodsediment.
Eftersom Medelhavsvattnet är betydligt tyngre än det i Atlanten skapas vid Gibraltar en stark underström på ungefär 200 m djup av utgående salt vatten under vattentillflödet från Atlanten. Detta frånflöde är dock betydligt mindre än tillflödet. Ungefär samma förhållandet råder mellan Medelhavet och Svarta havet vid Bosporen.
De centrala delarna av Medelhavet ligger lägre än oceanen men vid kuststräckorna kan det omvända förhållandet råda.
Tröskeln vid Gibraltarsundet gör att temperaturen i Medelhavet förblir konstant vid ca 12°-13°C ända ned till botten, där Atlantens vatten håller en temperatur ungefär 3° på 1 800 m och 2°C på 4 000 m.
I oceanen innehåller det djupare vattnet en viss halt syre, som möjliggör ett rikt djurliv även på de största djupen. Detta syre kommer med djuphavsströmmarna från polartrakterna där syret tillförts vid ytan. In i Medelhavet når inte detta vatten på grund av Gibraltartröskeln. Medelhavet har därför ett mycket fattigt djurliv i de djupaste delarna. Att det förekommer något liv alls tyder på att någon blandning mellan yt- och djupvatten ändå sker.
Tidvattnet är föga märkbart i Medelhavet. Oceanens kraftiga ebb och flod försvinner snart öster om Gibraltarsund och det tidvatten som bildas inom Medelhavet själv är så svaga att de knappast märks. Mer iögonfallande än tidvattnet är strömmarna som uppstår i de trånga sunden. Det händer att flodvågor delas av öar och att dess båda delar inte möts samtidigt på öns andra sida. Följden kan då bli att det råder ebb på öns ena sida och flod på dess andra vilket kan orsaka våldsamma strömmar i vattnet. I Messinasundet kallas dessa tidvattenströmmar för Scylla och Charybdis. Även seichefenomenet uppträder i Euripossundet utanför den grekiska staden Chalkis. I övrigt kan inga stora regelbundna strömmar uppstå i ett så litet hav som Medelhavet.
Historia
Medelhavet kallades av den romerske historikern Sallustius Mare intestinum och av Pomponius Mela och Plinius den äldre för Mare Internum och först av senare författare för Mare mediterraneum, dvs ett medelhav.
Medelhavet har genom hela historien varit en förmedlande länk mellan de tre kontinenter det fysiskt skiljer. Dess stränder utgjorde världens centrum under hela antiken och både långt dessförinnan och långt därefter. Först i.o.m. upptäckten av sjövägen till Indien och senare Amerika började fartygen ta andra vägar. Med öppnandet av Suezkanalen återvände en del av världens sjöfart till Medelhavet.
: ...
ja:地中海
ko:지중해
th:ทะเลเมดิเตอร์เรเนียน
zh-min-nan:Tē-tiong-hái
Europa
och Frans Josefs land]]
Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.
Etymologi
Dardanellerna i tjurform.]]
I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland.
Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner.
En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.
Historia
Huvudartikel: Europas historia
De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut.
Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid.
Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa.
Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien.
Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur).
På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812.
Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse.
Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra.
Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes.
Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.
Geografi
EU
Huvudartikel: Europas geografi
Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt.
I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används.
Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten.
Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö.
Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.
Landformer
Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen.
De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten.
Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.
Floder
Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.
Berg
Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus:
# Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus
# Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus
# Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus:
# Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna
Sjöar
Den största sjön är Ladoga.
Öar
Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.
Klimat
Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.
Natur
Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker.
Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen.
Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent).
På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr.
Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön.
Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar).
Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera.
Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar.
Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.
Demografi
Huvudartikel: Europas demografi
Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.
Språk
Huvudartikel: Europas språk
Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska.
De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren.
Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland.
I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa.
Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land.
Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar.
Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid.
Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.
Religion
Huvudartikel: Religion i Europa
Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner.
Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.
Politik
Huvudartikel: Politik i Europa
Europeiska politiska organisationer
I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater.
En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada.
"Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena.
Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.
Stater
EFTA
Följande stater ligger helt inom Europas gränser.
Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien)
Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.
Områden med särskild status
Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)
Organisationer
- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE
Kategori:EuropaKategori:Världsdelar
als:Europa
ja:ヨーロッパ
ko:유럽
ms:Eropah
roa-rup:Evropa
simple:Europe
th:ทวีปยุโรป
zh-min-nan:Europa
Ukraina
Ukraina är en republik i Östeuropa med landgräns mot Rumänien, Moldavien, Ryssland, Polen, Slovakien, Ungern och Vitryssland. Huvudstad är Kiev. Ukraina var en av delrepublikerna i Sovjetunionen fram till dess fall 1991 och dessförinnan en del av Ryssland
Ordet Ukraina kommer av ett slaviskt ord för "på gränsen", "nära gränsen". En liknande benämning finns för det nuv. kroatiska landskapet Krajina. I äldre tid var det vidare vanligt att använda benämningen "Lillryssland" om Ukraina, under det att egentliga Ryssland benämndes "Storryssland". I kulturellt hänseende är Ukraina ett delat land, dels efter dimensionen tidigare polskkontrollerat område resp tidigare tsarkontrollerat område, där befolkningen i de tidigare polskkontrollerade områdena oftast är romerska katoliker eller tillhör en ortodox kyrka unierad med Rom, dels också efter dimensionen att etniska ryssar i hög utsträckning inflyttat under sovjettiden till områden främst i öst, där stora koncentrationer av tung industri byggts upp. Halvön Krim anses historiskt heller ej höra till Ukraina. Halvön som erövrades från turkarna under Katarina II flyttades administrativt över till Ukraina av den sovjetiske ledaren Nikita Chrustjov. På Krim finns ryska militärbaser. I Ukraina finns också en stor ungersk minoritet.
Historia
Huvudartikel: Ukrainas historia
På 800-talet bildades Kievriket, som kristnades från Bysans 988. Från och med 1200-talet inleds en lång tid av problem med andra riken: först invaderat av mongoler, därefter ett lydrike i Polen-Litauen. Kosacker, upprorsmän från bondeklassen, gjorde uppror på 1600-talet och vann anseende för sin krigskonst i hela Europa, men förföljde och attackerade judar. I slutet av 1600-talet tillfaller stora delar av Ukraina Ryssland. Sverige försökte befria Ukraina, men vid nederlaget i Poltava 1709 slås motståndet ner. I slutet av 1700-talet blir resten av vad som nu är Ukraina ryskt.
Efter freden i Brest-Litovsk 1918 så gjorde Tyskland Ukraina självständigt, något som dock varade i bara två år tills det erövrades av Sovjetunionen. 1941-1943 så var Ukraina ockuperat av Nazityskland, de sista västliga delarna återerövrades av Röda armén 1944. Efter Sovjetunionens fall 1991 så blev Ukraina självständigt. Ukraina har dock haft en viss självständighet under en lång period; egen huvudstad var tidigare Kharkov men byttes senare ut mot Kiev.
Geografi
Ukraina är ett bördigt land med svartjord och många floder, och är således en viktig jordbruksexportör för övriga Europa. Mot Vitryssland är det skogsmarker. Karpaterna till väster når upp till 2 061 meter över havet vid dess topp (Hoverla)
Under Sovjettiden var Ukraina de höga kommunistledarnas semesterparadis; det är medelhavsklimat vid Svarta havet, om än vintrarna är kallare. Populära turistmål är Lviv, Kiev, Odessa och Krim med dess riviera.
Näringsliv
Bortsett från jordbruket, finnes även rika naturtillgångar. Sovjetmakterna byggde upp industrin, särskilt vapenindustrin, men självständigheten innebar en svår omställning då flera företag gick under, bl a då Ukraina inte längre hade tillgång till Sovjets olja. Läget förbättrades en bit in på 1990-talet.
Städer i Ukraina
- Kiev
- Bila Tserkva
- Charkiv
- Donetsk
- Dnipropetrovsk
- Jalta
- Mizocz
- Odessa
- Lviv
- Sevastopol
- Tjernobyl
- Poltava
- Simferopol
Språk
Officiellt språk är ukrainska, ett östslaviskt språk som har likheter med ryska och vitryska med även med polska och slovakiska.
Extern länk
- [http://www.ui.se/fakta/europa/ukraina.htm Ukraina Utrikespolitiska institutet]
Kategori:Ukraina
Kategori:Europas länder
Kategori:Wikipedia:Veckans artikel
als:Ukraine
fiu-vro:Ukraina
ja:ウクライナ
ko:우크라이나
ms:Ukraine
simple:Ukraine
th:ประเทศยูเครน
zh-min-nan:Ukrayina
Ryssland
Ryssland (Россия), egentligen Ryska federationen (Российская Федерация), är en federal republik som sträcker sig från Stilla Havet i öster till Finland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland och Ukraina i väster, Georgien och Azerbajdzjan i sydväst. I nord-sydlig riktning gränsar det till Norra ishavet och Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan.
Ryssland är världens till ytan största land och täcker delar av både Europa och Asien. Gränsen mellan världsdelarna går över Uralbergen.
Ryssland har cirka 145 miljoner invånare. I huvudstaden Moskva bor cirka 9 miljoner människor.
Historia
Huvudartikel: Rysslands historia
De första slaviska statsbildningarna inom Rysslands territorium skedde i Kievområdet. Under senare medeltiden växte ett imperium med center i Moskvas omnejd fram, vilket under 1500-talet sakta växte österut in i Asien. Under tsarstyret växte Ryssland även västerut, bland annat efter flera krig mot Sverige, till att bli en av Europas stormakter.
Under 1900-talets början dalade landets makt och ett missnöje började sprida sig bland folket. Detta i kombination med det militära nederlaget under första världskriget banade vägen för den ryska revolutionen 1917. Revolutionen, under ledning av den bolsjevikiska ledaren Vladimir Lenin, där kommunistiska röda armén stred mot tsarens vita armé, skapade det kommunistiska Sovjetunionen.
Lenin följdes av Josef Stalin som ledare för landet, vilken förde en allt mer förtryckande politik, vilken krävde åtskilliga miljoner offer i avrättningar och arbetsläger. Stalin industrialiserade dock även effektivt Sovjetunionen.
Under andra världskriget fördes ett barbariskt utplåningskrig mellan Tyskland och Sovjetunionen, sedan Hitler beordrat en invasion 1941. I slutändan knäckte dock den Sovjetiska industin och dess stora befolkning Tyskland då den enorma fronten i öster slukade mer resurser än vad det nazityska riket kunde producera. Sovjetunionen fick dock betala dyrt för sin seger med 8 668 000 döda soldater, 16 900 000 döda civila och ett sönderbombat och plundrat land.
Andra världskriget följdes snabbt av en konflikt med främst USA, vilken kom att kallas det kalla kriget. Konflikten ledde aldrig till öppet krig utan utkämpades främst på en industriell nivå. Sovjetunionen hade en del framgångar i början då man till exempel chockade världen genom att skicka upp den första satelliten och senare den första människan i omloppsbana runt jorden, men USA:s industrikapacitet visade sig under de senare åren av kriget vara överlägsen. Kampen fördes även indirekt genom att de två nationerna gav stöd till konflikter inom och mellan andra länder.
Under senare delen av 1980-talet började ledaren för det kommunistiska partiet Michail Gorbatjov att reformera landets ekonomi, och tog små steg mot att skapa en demokrati med en västeuropeisk stat som mall . Slagorden för hans kampanj blev glasnost (ryska för öppenhet) och perestroika (ryska för återuppbyggnad). Försöken skapade dock katastrofala socio-ekonomiska förhållanden i östeuropa, vilket kullminerade med Sovjetunionens kollaps efter en misslyckad militärkupp 1991. Ryssland förklarade sig vara en självständig stat 24 augusti 1991 och Sovjetunionen upplöstes officiellt 26 december samma år. Ryssland har sedan kommunismens kollaps, som den största Sovjetdelstaten, försökt ta upp Sovjetunionens roll som supermakt, vilket har hindrats av landets svåra ekonomiska problem.
Politik
Två frågor har legat högt på dagordningen under senare tid: Tjetjenien och korruption/fattigdom. De val som har hölls till duman gav en stor majoritet åt president Putins parti "Förenade Ryssland" och dess samarbetspartier. Presidentens makt är mycket stor i Ryssland. Presidenten föreslår premiärminister, vilket förslag antas eller förkastas av duman.
Dumans viktigaste uppgift är att godkänna budgeten och stifta lagar. Presidenten kan dock upplösa duman och utlysa nyval.
Styrelseskick
Förbundsrepublik med parlament (federala församlingen) indelat i två kammare (federala rådet och duman). Statschef och president är sedan 31 december 1999 Vladimir Putin. Presidenten väljs vart 4:e år direkt av folket, senast år 2004, och han kan bara sitta i två mandatperioder. Ryssland är ingen parlamentarisk demokrati (regeringen behöver alltså inte ha stöd av parlamentet).
Ekonomi
Ryssland kämpar fortfarande, över ett decennium efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, med att skapa en modern marknadsekonomi. På senare år har dock tillväxten tagit fart i landet. Efter upplösningen av Sovjetunionen krympte ekonomin i fem år, då de statliga företagen raskt privatiserades och visade sig vara allt för ineffektiva för att kunna konkurrera på en marknadsekonomisk arena.
Landet började återhämta sig 1997, men när den asiatiska finansiella krisen fick sin kulmen i augusti det året tvingades regeringen devalvera rubeln, vilket ledde till en kraftig försämring av levnadsstandarden för den mesta befolkningen. Devalveringen hjälpte dock igång Rysslands ekonomi, och mellan 1999 och 2002 hade landet en ekonomisk tillväxt på 6 % årligen, skapad främst av oljeinkomster.
Den ekonomiska återhämtningen i kombination med Vladimir Putins starka styre av landet har höjt investerarnas förtroende för Ryssland. Ryssland förblir dock oerhört beroende av råvaruexporten, som utgör över 80% av landets export. Viktiga råvaror är olja, naturgas, metaller och timmer. Beroendet av råvaror gör landet oerhört känsligt för ändringar i dollarkursen (eftersom de flesta råvarubörser handlar i dollar) och svängningar i råvarupriserna.
Marknaden kontrolleras av ett fåtal oligarker, som genom kontakter i Boris Jeltsins administration skodde sig på privatiseringen av de statliga företagen genom att köpa upp företagen för struntsummor. Det största problemet med den ryska ekonomin är att det finns väldigt få små och medelstora företag. Detta antas bero på att bankerna, som ägs av oligarkerna, är oerhört korrupta. Syftet med bankerna verkar främst vara att understödja oligarkernas övriga företag, och det är därför i princip omöjligt att finansiera uppstarten av ett företag för gemeneman. EU och världsbanken har dock dragit igång projekt för att försöka bygga upp ett mer oberoende banksystem. Putin har också tagit krafttag mot ogliarkerna, bland annat arresterades Rysslands rikaste man Michail Chodorkovskij 2003, anklagad för att just tillförskansat sig företag vid Jeltsins privatisering på oegentliga sätt. Detta har dock också fått analytiker att tvivla på den ryska ekonomins stabilitet, då de flesta av dagens företagsledare i Ryssland antagligen gjort sig skyldiga till brott vid övergången mellan planekonomi och marknadsekonomi.
Geografi
Ryssland, som är världens största land, sträcker sig över så gott som hela den norra delen av den Euroasiska superkontinenten. Även om stora delar av världens områden med arktiskt och subarktiskt klimat finns i Ryssland finns det också stora områden med andra klimat. Landet består till stora delar av vidsträckta stäpper i söder och djupa barrskogar i norr (Sibirien). Från landets västligaste del till dess östligaste är det 6600 km, och vid en resan mellan dessa punkter passerar man 11 tidszoner. Rysslands kustlinje till världshaven är 37 000 km lång, från Stilla Havet i sydöst till Ishavet i nordväst.
Det finns flera bergskedjor i landet, särskilt i landets södra gränsregioner. Exempel är Kaukasus (där berget Elbrus, Europas högsta topp, med sina 5 633 meter reser sig), Uralbergen och Altai. Uralbergen, som löper i nord-sydlig riktning, tillsammans med Kaukasus, som löper i väst-östlig riktning, utgör gränsen mellan Europa och Asien.
Demografi
Ryssland är ett förhållandevis glesbefolkat land på grund av sin enorma storlek; befolkningen är dock tätare i de västra europeiska delarna, runt Uralbergen och i de sydöstra delarna vid Stilla Havet. Landet är hem för många etniska grupper, majoriteten räknas dock som ryssar. 81,5% är ryssar, 3,8% tatarer, 3% ukrainare, 0,8% vitryssar, 0,7% moldaver, och återstående grupper 9,8% (tjetjener, kossacker, inuiter, tyskar, judar, koreaner och många fler).
Ryska är landets enda officiella språk, men flera delrepubliker har gjort sitt eget språk till officiellt språk i delrepubliken. Det kyrilliska alfabetet är det enda tillåtna i landet, så de delrepubliker som använder ett andra officiellt språk måste skriva detta med kyrilliska tecken.
Den rysk-ortodoxa kyrkan är landets dominerande kyrka; andra konfessioner är bland annat islam, protestantism, katolicism, buddhism och judendom.
Kultur
Ryssland har ett mycket rikt kulturarv med berömd konst, musik, arkitektur och litteratur. Den ortodoxa kyrkan, som bidrog till att sprida den bysantinska kulturen till de slaviska folken, förknippas med sina kyrkor och ikoner ofta med Ryssland.
Bland ryska författare märks Lev Tolstoj, Fjodor Dostojevskij, Alexander Pusjkin, Nikolaj Gogol, Ivan Turgenev, Anton Tjechov, Michail Lermontov, Maxim Gorkij, Ivan Bunin, Vladimir Nabokov, Michail Bulgakov, Michail Sjolochov, Boris Pasternak och Alexander Solsjenitsyn.
Några kända ryska kompositörer är Peter Tjajkovskij, Igor Stravinskij, Sergej Prokofjev och Nikolaj Mjaskovskij.
Se även artikeln om rysk konst.
Administrativ indelning
Huvudartikel: Rysslands administrativ indelning
Se även
- Lista över Rysslands statsöverhuvuden
- Sovjetunionen
- Kaliningrad
- Rysk konst
Kategori:Asiens länder
Kategori:Europas länder
Kategori:Ryssland
als:Russland
ja:ロシア
ko:러시아
ms:Russia
roa-rup:Rusii
simple:Russia
th:สหพันธรัฐรัสเซีย
zh-min-nan:Lō·-se-a
Georgien
Georgien är en stat i södra Kaukasus i sydvästra Asien och en liten del i sydöstra Europa. Landet gränsar till Ryssland, Azerbajdzjan, Armenien och Turkiet.
Historia
Georgien är ett mycket gammalt kristet kungadöme. Georgien kom under Tsarrysslands kontroll den 12 september 1801. Efter den ryska revolutionen förklarade det georgiska mensjevikpartiet landet självständigt 1917. Landet var självständigt för en kort tid fram till 1921 då det invaderades av Röda armén. År 1936 blev det en sovjetrepublik i Sovjetunionen. Under sovjettiden var Georgien känt för sin utsökta konjak. Från detta land kom också diktatorn Stalin, som i sin ungdom hade gått på ett georgiskt prästseminarium.
Landet blev självständigt 1991. Regionerna Abchazien och Sydossetien hävdar sin självständighet från Georgien. I november 2003 avsattes den förre presidenten, Eduard Sjevardnadze, genom massdemonstrationer grundade på misstankar om valfusk.
Geografi
Georgien är beläget mellan Stora och Lilla Kaukasus i Kaukasien. Landet har en kust mot Svarta havet.
- Högsta punkt: Sjschara (5 064 meter)
- Lägsta punkt: Svarta havet
- Naturtillgångar: järn, koppar
Demografi
- Befolkningens medelålder: 34,8 år
- Religion: ortodoxa 65 %, muslimer 11 %, andra 24 %
muslimer
Kategori:GeorgienKategori:Europas länderKategori:Asiens länder
ja:グルジア
ko:그루지야
ms:Georgia
th:ประเทศจอร์เจีย
zh-min-nan:Sakartvelo
Turkiet:För all hänvisning till Turkiet innan 1921, se Osmanska riket.
Turkiet är ett land som ligger i sydvästra Asien och i sydöstra Europa. I Europa gränsar det till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Iran, Irak och Syrien. Turkiet tillhör ofta begreppet mellanöstern. Turkiet var innan republikens grundande 1923 den centrala delen av det Osmanska riket.
Historia
Huvudartikel: Turkiets historia
Fram till den 29 oktober 1923 var Turkiet en del av det Osmanska riket. För områdets historia före 1300-talet, då osmanerna kom till makten, se Mindre Asien.
Republiken Turkiets historia, med början i Kemal Atatürks revolution och omfattande reformer, är mycket komplex med två militärkupper och en mängd politiska partier och makthavare.
Politik
Turkiet är en sekulär parlamentarisk republik. Den nuvarande konstitutionen skrevs den 7 november 1982 efter en tid av militärdiktatur (se Turkiets historia). Presidenten har stor makt och även premiärministern är mycket betydande. Militären har en inofficiell roll i Turkiets politik och har en del att säga till om. Eftersom Turkiet är kandidat för EU-medlemskap anstränger sig regeringen för att avskaffa korruptionen, som är utbredd, men har ännu inte lyckats. Det nuvarande regeringspartiet är Rättvise- och utvecklingspartiet. Den nuvarande presidenten, Ahmet Necdet Sezer, tillhör dock inte detta parti.
Ekonomi
: Huvudartikel: Turkiets ekonomi
Turkiets ekonomi domineras av jordbruket och 40% av befolkningen arbetar inom denna sektor. En fjärdedel av befolkningen arbetar inom industrin, främst inom stora, statliga företag. Omkring 35% arbetar inom servicesektorn, främst i de större städerna.
Ekonomin tyngs av stora budgetunderskott, utlandsskuld, korruption och inflation. Arbetslösheten är hög och många turkar beger sig varje år utomlands som gästarbetare, främst till Tyskland. Den 1 januari 2005 genomfördes en valutareform som avskrev 6 nollor från liran för att stävja inflationen.
Demografi
Majoriteten av Turkiets befolkning, uppskattningsvis 78-92%, är turkar och talar det officiella språket turkiska. De viktigaste minoritetsbefolkningarna är kurder, greker och judar. Övriga minoriteter är abchazer, albaner, araber, armenier, assyrier, bosnier, tjerkesser, georgier, romer, syriaker och zazaner.
En överväldigande majoritet, uppemot 99,8%, är muslimer. De flesta tillhör sunni men 15-20% är aleviter. Mindre religioner är shiitisk islam samt grekisk-ortodox, armenisk-apostolisk, romersk-katolsk och protestantisk kristendom.
Det förekommer stora ekonomiska och traditionella klyftor mellan olika klasser, främst mellan stadsbor och landsortsbor.
Geografi
kristendom
Turkiet utgörs främst (till 99 procent) av den stora asiatiska halvön Anatolien som skjuter ut från den asiatiska kontinenten mellan Medelhavet och Svarta havet. Den del av Turkiet som ligger i Europa är en del utav Balkan, närmare bestämt Thrakien. Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna binder samman Svarta havet och Medelhavet och utgör gränsen mellan världsdelarna.
Anatolien består i stort av en höglänt centralplatå innesluten av de Pontiska bergen i norr och Taurusbergen i syd samt med smala kustområden utanför dessa bergskedjor. Vid Anatoliens fäste innefattar Turkiet även delar av det bergiga Armeniska höglandet där bland annat den stora Vansjön och berget Ararat ligger. Det är också det område där floderna Eufrat och Tigris har sina källor.
Tigris
Större städer
- Adana
- Ankara
- Antalya
- Bursa
- Diyarbakır
- Erzurum
- Eskişehir
- Gaziantep
- İstanbul
- İzmir
- İznik
- Kayseri
- Konya
- Kocaeli (İzmit)
- Mersin
- Samsun
Populära turistmål är Marmaris och Alanya samt de arkeologiska utgrävningarna i Çatal Hüyük.
Provinser
Huvudartikel: Turkiets provinser
Turkiet är indelat i 81 provinser (il i singular, iller i plural):
Kultur
Den turkiska grundkulturen härstammar från de turkiska folkstammarna från Centralasien som började vandra mot väst i allt större utsträckning då öst (nuvarande Kina) allt mer satte stopp för invandringen (den kinesiska muren är en sådan åtgärd). I dagens Turkiet är den turkiska kulturen rikt uppblandad av olika kulturer, däribland kurdisk, arabisk, persisk, armenisk, grekisk, tjerkessisk och slavisk kultur. Orsaken till detta står att finna i det osmanska rikets erövring av dessa folkslag och, i stor utsträckning, anammandet av deras kultur. Efter osmanernas fall skedde under 1920-talet dels en tillbakagång till en mer genuint turkisk kultur, dels ett ökat kulturellt inflytande från Västeuropa.
Kulturpersonligheter
- Orhan Pamuk, författare
- Yaşar Kemal, författare
- Sertab Erener, sångerska och vinnare av 2003 års eurovisionsschlagerfestival
- Gülseren, sångerska och skådespelerska
- Tarkan, musiker
Se även
- [http://www.kb.se/HS/draktbok/info.htm Rålambska dräktboken med Turkiska kläder från 1600-talet]
Kategori:Europas länder
Kategori:Asiens länder
Kategori:Mellanösterns länder
Kategori:Turkiet
ja:トルコ
ko:터키
ms:Turki
simple:Turkey
th:ประเทศตุรกี
zh-min-nan:Türkiye
Bulgarien
Bulgarien är ett land i sydöstra Europa som gränsar till Grekland, Serbien, Makedonien, Rumänien och Turkiet och har kust mot Svarta havet. Huvudstad är Sofia, belägen i centrala landet nära berget Vitosja.
Historia
Huvudartikel: Bulgariens historia
Det "första bulgariska riket" bildades när ett östligt folk, bulgarerna eller protobulgarerna, flyttade in i området i slutet av 600-talet och med tiden blandades med de slaver som sedan tidigare levde där. Under khanen Boris I antogs officiellt kristendomen år 864.
En fornbulgariskan närstående språkform, fornkyrkoslaviskan, användes som liturgiskt språk hos olika slaviska folk och utvecklades till de varianter av kyrkslaviska som fortfarande används i liturgin i östligt ortodoxa kyrkor i slaviska länder.
Städerna Preslav och Ohrid i dåvarande Bulgarien blev viktiga lärosäten, där troligen det kyrilliska alfabetet utvecklades.
Det första bulgariska rikets tid präglades till stor del av konflikter med Bysantinska riket, och från slutet av 900-talet till slutet av 1100-talet var Bulgarien mestadels integrerat i detta.
1186 blev Bulgarien åter självständigt under det "andra bulgariska riket", som blev en stormakt som härskade över väsentliga delar av Balkanhalvön. I slutet av 1300-talet erövrades Bulgarien av det Osmanska riket, som landet sedan kom att tillhöra i nästan 500 år.
Munken Paisij Chilendarski var den första som skrev på modern bulgariska med sin Den slavisk-bulgariska historien från 1762. Detta historieverk har blivit något av ett nationalopus, och satte igång en nationell kulturell och politisk rörelse, den bulgariska renässansen. Ryssland var en aktiv part i Bulgariens självständighetskamp i början av 1900-talet.
Kommunisterna grep makten i Bulgarien 1946, efter ett år av samregerande med de demokratiska krafterna. Förändringarna i Östeuropa i slutet av 1980-talet nådde även Bulgarien; 1990 valdes den förste ickekommunistiske presidenten, och 1991 infördes en demokratisk grundlag i landet.
Bulgarien blev medlem av Nato 2004 och skrev på ett anslutningsfördrag med EU 2005.
Politik
Huvudartikel: Bulgariens politik
Bulgariens nuvarande författning antogs 12 juli 1991. Enligt den är Bulgarien en parlamentarisk republik.
Verkställande makt
Bulgariens president (sedan 22 januari 2002 Georgi Părvanov) väljs i direkta val för en femårig mandatperiod med möjlighet till omval en gång. Presidenten är statschef och överbefälhavare och kan fördröja lagstiftning genom att återkalla lagförslag till parlamentet för ytterligare debatt. Parlamentet kan dock upphäva presidentens veto med ett enkelt majoritetsbeslut.
Ministerrådet (regeringen) leds av premiärministern (sedan 16 augusti 2005 Sergej Stanisjev) och är det viktigaste verkställande organet. För närvarande består det av 20 ministrar. Premiärministern nomineras av den största gruppen i parlamentet och ges mandat av presidenten att bilda regering.
Den nuvarande regeringskoalitionen består av Bulgariska socialistpartiet, Nationella rörelsen Simeon II och Rörelsen för rättigheter och friheter.
Lagstiftande makt
Bulgarien har ett enkammarparlament som kallas Nationalförsamlingen (Narodno Săbranie) och består av 240 ledamöter valda för en fyraårig mandatperiod i allmänna val. Väljarna röstar på partilistor eller koalitionslistor av flera partier. De 28 administrativa regionerna utgör valkretsar. Listorna måste komma över en spärr på fyra procent för att komma in i parlamentet.
Parlamentet ansvarar för att stifta lagar, godkänna budgeten, planera presidentval, välja och avsätta premiärministern och övriga ministrar, förklara krig, sätta in trupper i andra länder samt ratificera internationella fördrag och överenskommelser.
Det senaste valet skedde i juni 2005 och nästa parlamentsval är planerat till sommaren 2009.
Dömande makt
Det bulgariska rättssystemet består av regionala domstolar, distriktsdomstolar och appellationsdomstolar samt en högsta kassationsdomstol. Dessutom finns en högsta förvaltningsdomstol och ett system av militärdomstolar. Ordförandena i hö | | |
