:: wikimiki.org ::
| Svenska |
Svenska
Svenska är ett östnordiskt språk som talas främst i Sverige och delar av Finland av cirka 9 miljoner människor. Det är ömsesidigt begripligt med två av de andra nordiska språken, danska och norska. Rikssvenska är den gängse benämningen på det standardspråk som används i etermedia, press och vid kommunikation mellan personer från olika dialektområden, och är baserat på dialekterna kring Stockholm och Mälardalen. Även om distinkta regionala varianter baserade på lokala dialekter talas, så är både det talade och skrivna riksspråket standardiserat och mycket enhetligt i hela landet. Några av de mer traditionella glesbygdsdialekterna skiljer sig markant från rikssvenskan i grammatik, ordförråd och även fonologi, och vissa kan vara mycket svåra för utomstående att förstå. Dessa dialekter kallas av språkforskare bygdemål eller sockenmål och talas av relativt få människor i glesbygdsorter, ofta med låg social mobilitet. Även om många av dessa dialekter inte riskerar att dö ut inom en snar framtid, så har dialekternas utbredning successivt minskat under 1900-talet, trots att de är väl kartlagda och ofta uppmuntras av lokala myndigheter.
Svenskan särskiljer sig bland annat med sin prosodi, som kan variera rätt markant mellan olika dialektområden. I detta ingår både aspekter som betoning och i viss mån ton. Språket har ett relativt stort antal vokaler, med 9 olika fonem som har både korta och långa varianter och bildar sammanlagt 17 vokalfonem (kort [e] och sammanfaller). En unik aspekt av svenskan är också det så kallade sje-ljudet, som finns i många olika dialektala varianter. Även om liknande ljud, i synnerhet med tydliga labialiserade uttal, finns i världens språk, så är svenskan än så länge det enda språket som använder ljudet. Även svenskans uttal av den skrivna vokalen u (både som lång och kort ) är närmast unikt för språket.
Klassificering och släktskap
Svenska är ett indoeuropeiskt språk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar färöiska och isländska. Detta på grund av att norskan blivit kraftigt påverkad av i synnerhet danska under det senaste årtusendet och fjärmat sig från de övriga västskandinaviska språken.
Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Men på grund av åtskilliga sekler av konflikter mellan särskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lång rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken separata ortografier, ordböcker, grammatik och språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs från ett lingvistiskt perspektiv därför bäst som en grupp närbesläktade dialekter av "skandinaviska", och många dialekter av nationalspråken kan beskrivas som ett mellanting mellan två språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i västra Värmland, nära gränsen till Norge.
Geografisk spridning
Svenska är nationalspråk i Sverige, modersmål för i princip samtliga 8 miljoner infödda invånare och andraspråk för cirka 1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5% (300 000 talare) av den totala befolkningen. Den finlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kustområden i Österbotten, Åboland, huvudstadsregionen och skärgårdsområdet i sydvästra Finland. I dessa områden dominerar ofta svenska och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet.
Enligt 2004 års folkräkning talar cirka 67 000 människor i USA svenska, dock utan någon närmare specificering för hur väl man behärskar språket.
Historiska språkminoriteter
Tidigare har det funnits större svenskspråkiga områden i Estland, i synnerhet på öarna Dagö, Ösel och Ormsö längs Östersjökusten. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1000 svensktalande ester till Ukraina där man grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal äldre personer som talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten väl behandlad under mellankrigstiden. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Efter andra världskriget, då Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar till Sverige och idag återstår endast en handfull äldre talare.
I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande Delaware (på den tiden Nya Sverige), på 1800-talet i t.ex. Bishopshill och i Chicago, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande språkgrupper.
Officiell status
Sverige har haft en förhållandevis homogen kultur med svenska som det överlägset dominerande språket under en mycket lång period. Språkminoriteter som samerna har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet även aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort någon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige.
Svenska är ensamt officiellt språk på Åland, en autonom del av Finland, där 95% av de 26 000 invånarna talar svenska som modersmål. I Finland är svenska officiellt språk, i alla sammanhang jämställt med finskan. Svenska är också ett av många officiella språk inom EU.
Språkmyndigheter
Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Svenska språknämnden har dock halvofficiell status som språkorgan och bekostas av den svenska regeringen, men har inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål. Språknämnden består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordböcker som Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning. Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.
I Finland regleras svenskan av Svenska språkbyrån som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Språkbyrån har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.
Historik
Under 800-talet började fornnordiskan att delas upp i en västlig (Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Island) och en östlig (Sverige och Danmark) gren. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och benämns efter 1200-talet fornsvenska och forndanska. Båda de östnordiska språken blev starkt påverkade av lågtyska under medeltiden. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.
Fornnordiska
lågtyskaen som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag.]]
På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i att två olika dialekter utvecklades; fornvästnordiska och fornöstnordiska.
Fornöstnordiska benämns ofta rundanska respektive runsvenska i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 bokstäver. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Exempelvis användes runan som betecknade vokalen u också för att skriva o, ø och y, och runan för i användes även för att skriva e. En aspekt som skilde de östra från de västra dialekterna var förändringen av diftonger som æi till monoftonger som e (stæin blev sten), något som tydligt avspeglades i runinskrifter.
Fornsvenska
monoftong.]]
Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av landskapslagarna, Västgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade många nya lånord från grekiska och latin. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte tyska, i synnerhet lågtyska, tydliga spår i svenskan. Hansans inflytande bidrog till att Sverige tog emot ett stort antal tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt från tyskan. Be- i början på dagens svenska ord kommer av tyska ge-. Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från nederländskan.
Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genussystem. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet påminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat reale). Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av ligaturer som æ. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.
Nysvenska
ligatur. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swensko. Tryckt i Upsala. 1541".]]
Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade Gustav Vasa en svensk bibelöversättning. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas Gustav Vasas bibel (GVB). Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.
GVB anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk före kort vokal, nyheter som skilde den från den danska bibeln, troligen avsiktligt för fjärma svenskan från språket i Danmark, som Sverige skulle ligga i nästan konstant fejd med ända fram till 1600-talet.
Även om GVB hade en mycket stark prägel på ortografin, så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och man var mycket påverkad av tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav.
Några viktiga förändringar i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till /j/ och före främre vokaler. De dentala och velara frikativorna och ersattes gradvis av de motsvarande klusilerna /d/ och /g/.
Nusvenska
klusil
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige som var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nya nationalspråket som utvecklades, varibland August Strindberg (1849-1912) ofta ses som den mest betydelsefulle.
Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig vid stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi gingo" mot det moderna "vi gick") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket, var språket i princip identiskt med den svenska som talas idag. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.
En viktig förändring i språket skedde på 1960-talet med den så kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frågan ytterligare. Under sekelskiftet 1900 gjordes ett misslyckat försök att ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det bruk som finns än idag i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang.
Ljud
Svenska utmärker sig genom ett relativt stort vokalförråd som består av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 fonem i de allra flesta dialekter (kort /e/ och sammanfaller). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och även sociala sammanhang.
Svenskans prosodi (ordmelodi) är också ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.
Vokaler
Standardsvenskans vokalfonem
Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvalitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat uttalas som (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.
Konsonanter
Det unika svenska fonemet (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de akustiska elementen i de olika varianterna av är relativt lika så skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.
Det vanligaste uttalet är -liknande ljud med undantag för i Norrland och i finlandssvenskan. Även uvulara uttal, , används i många varianter påverkade av invandrarspråk som arabiska, kurdiska och persiska.
Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna och och väldigt ofta som approximanten . Även tappar som är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal som och . Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland så assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. uttalas alltså således .
Prosodi
Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:
- formel
- formell
De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Dessa benämns ofta akut respektive grav accent, men även accent 1 respektive accent 2, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.
Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut eller grav accent. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ord använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:
- and-en
- ande-n
- en steges steg är stegen (accent 1) på stegen (accent 2)
Fonotax
Som i många andra germanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa slaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:
:(K)(K)(K)V(K)(K)(K)
Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ och förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.
Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a] och .
Grammatik
Svenska substantiv och adjektiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) och två numerus (singular och plural). Pronomen har även speciella objektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:
Som i andra germanska språk finns det förförställd bestämd och obestämd artikel, som i engelskans the och a/an eller tyskans der/die/das och einer/eine/ein, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:
:hon – hennes – henne
Verb böjs enligt tempus och i viss mån modus. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan indikativ och konjunktiv, men idag finns den nästan enbart i fasta fraser och idiom som "hon leve" och "om han vore här", men även dessa börjar bli mer sällsynta. Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:
:Perfekt particip: "en stekt fisk"
:Presens particip: "en stinkande fisk"
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används hjälpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).
Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Som germanskt språk delar svenskan syntaktiska drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen rum-sätt-tid, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.
Ordförråd
Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska och i viss mån engelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av latinskt eller grekiskt ursprung, ofta lånat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är översättningslån som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr. parapluie), "nivå" (fr. niveau) och ateljé" (fr. atelier).
Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".
Dialekter
Huvudartikel: Svenska dialekter
Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. Dialekterna kallas ofta bygdemål eller sockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Flera exempel från varje grupp ges nedanför. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.
socknar
- Norrländska mål — Norrland
:1. Överkalix, Norrbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Norrbotten/Overkalix/yw.html yngre kvinna]
:2. Burträsk, Västerbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Vasterbotten/Burtrask/ow.html äldre kvinna]
:3. Aspås, Jämtland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Jamtland/Aspas/yw.html yngre kvinna]
:4. Färila, Hälsingland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Halsingland/Farila/om.html äldre man]
- Sveamål — Svealand
:5. Älvdalen, Dalarna; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Dalarna/Alvdalen/ow.html äldre kvinna]
:6. Gräsö, Uppland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Uppland/Graso/om.html äldre man]
:7. Sorunda, Södermanland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Sodermanland/Sorunda/ym.html yngre man]
:8. Köla, Värmland [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Varmland/Kola/yw.html yngre kvinna]
:9. Viby, Närke; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Narke/Viby/om.html äldre man]
- Gotländska mål — Gotland
:10. Sproge, Gotland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Gotland/Sproge/yw.html yngre kvinna]
- Östsvenska mål — Åland and Finlands fastland
:11. Närpes, Österbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Osterbotten/Narpes/yw.html yngre kvinna]
:12. Dragsfjärd, Åboland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Aboland/Dragsfjard/om.html äldre man]
:13. Borgå, Nyland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Nyland/Borga/ym.html yngre man]
- Götamål — västra och norra Götaland, traditionellt med center i Västergötland
:14. Orust, Bohuslän; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Bohuslan/Orust/om.html äldre man]
:15. Floby, Västergötland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Vastergotland/Floby/ow.html äldre kvinna]
:16. Rimforsa, Östergötland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Ostergotland/Rimforsa/ow.html äldre kvinna]
:17. Årstad-Heberg, Halland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Halland/Arstad/ym.html yngre man]
:18. Stenberga, Småland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Smaland/Stenberga/yw.html yngre kvinna]
- Sydsvenska mål — sydligaste Sverige, inklusive Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland
:19. Jämshög, Blekinge; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Blekinge/Jamshog/ow.html äldre kvinna]
:20. Bara, Skåne; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Skane/Bara/om.html äldre man]
Samtliga ljudfiler tillhör [http://swedia.ling.umu.se/ SweDia], ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt 100 olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man.
Rikssvenska
Huvudartikel: Rikssvenska
Rikssvenska, den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen, är det språk som används av den stora majoriteten av såväl svenskar som finlandssvenskar. I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Rikssvenskan har många olika regionala varianter som är typiska för vissa delar av landet (regioner, landskap, städer). Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska. I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna.
Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter". I en undersökning som genomfördes av Handelns Utredningsinstitut (HUI) i december 2005 framgick att 54% av de svarande ansåg att "rikssvenska" var den variant av svenska de helst ville höra från en telefonförsäljare. Detta trots att till exempel "gotländska" och "skånska", som bör betraktas som regionala varianter av standardsvenska, var givna som alternativ i undersökningen.
Finlandssvenska
Handelns Utredningsinstitut
Huvudartikel: Finlandssvenska
Finland var från mitten av 1300-talet en del av Sverige, men förlorades till Ryssland 1809. Svenska fortsatte att vara det enda administrativa språket ända fram till 1902 och det dominerande kultur- och utbildningsspråket fram till Finlands självständighet 1917. 2004 talade enligt officiell statistik 5,53% av den finländska befolkningen svenska som modersmål. Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för att ta studentexamen; studenter väljer numera själva om de vill ta examen i båda språken eller bara ett. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att åtgärda den stadiga nedgången av antalet svensktalande och för att undvika att skapa stora språkklyftor inom befolkningen. Finska, som är ett finskt-ugriskt språk, är obesläktat med svenska och begripligheten mellan språken är i praktiken nästan obefintlig. Dock finns det stora mängder svenska lånord i finskan vilket inkluderar relativt nya lån i till exempel den slang som talas i Helsingfors.
Nya dialekter
Rinkebysvenska (efter den hårt segregerade Stockholmsförorten Rinkeby) är det vanligaste samlingsnamnet för de varianter av svenska som talas främst av andra och tredje generationens invandrare, i synnerhet bland yngre talare i invandrartäta förorter kring Stockholm, Malmö och i viss mån Göteborg.
Den svenska språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas har beskrivit dessa varianter som främst använda av ungdomar som bor i invandrarförorter och mest utpräglad av tonårspojkar. I detta sammanhang kan rinkebysvenskan ses som ett uttryck av ungdomskultur specifik för dessa bostadsområden. Rinkebysvenska är dock inte begränsat till barnen till invandrare och är ofta förvånansvärt lik det som talas i relativt avlägsna förorter. I en undersökning genomförd av Kotsinas fick personer med svenska som andraspråk lyssna på inspelningar av ungdomar som talade rinkebysvenska och ombads gissa vilket modersmål ungdomarna hade. Undersökningen visade att de tillfrågade i allmänhet hade stora problem att avgöra ungdomarnas modersmål, och den enda talare som hade svenska som modersmål gissade endast 1,8% rätt på.
Se även
- rikssvenska
- finlandssvenska
Källor
- Bolander, Maria (2002) Funktionell svensk grammatik ISBN 91-47-05054-3
- Crystal, David (1999) The Penguin Dictionary of Language ISBN 0-14-051416-3
- Engstrand, Olle (2004) Fonetikens grunder ISBN 91-44-04238-8
- Elert, Claes-Christian (2000) Allmän och svensk fonetik ISBN 91-1-300939-7
- Garlén, Claes (1988) Svenskans fonologi ISBN 91-44-28151-X
- Hällström, Charlotta af (2000) Finlandssvensk ordbok ISBN 951-50-1136-1
- Kotsinas, Ulla-Britt (1994) Ungdomsspråk ISBN 91-7382-790-8
- Ladefoged, Peter & Maddieson, Ian (1996) The Sounds of the World's Languages ISBN 0-63-119815-6
- Pettersson, Gertrud (1996) Svenska språket under sjuhundra år ISBN 91-44-48221-3
- Svensson Lars, (1974) Nordisk Paleografi, Studentlitteratur Lund ISSN 3683420;28
- Thorén, Bosse (1997) [http://www.webgraph.se/bosse.thoren/prosodi_eng.html Swedish prosody]
- Dagens Industri 2005-05-03
- [http://www.stat.fi/index_en.html Statistics Finland]
- [http://www.kommunerna.net Kommmunerna.net]
- Nationalencyklopedin, artiklarna svenska, du-tilltal, ni-tilltal, svenskbyborna
- [http://www.svenskbyborna.com/foreningen.htm Svenskbyborna]
- [http://www.us-english.org/foundation/research/lia/languages/swedish.pdf US English Foundation, English in America: A Study of Linguistic Integration] (Washington DC: US English Foundation, 2005)
Externa länkar
- [http://www.ielanguages.com/swedish.html Swedish Language Tutorial at ielanguages.com]
- [http://www.ethnologue.org/show_language.asp?code=swe Ethnologue-rapport om svenska]
- [http://www.omniglot.com/writing/swedish.htm Omniglot]
- [http://lexin.nada.kth.se/swe-eng.shtml Internetbaserad ordbok]
- [http://www.ling.lu.se/persons/JohanF/dialects/laryngograph.html Laryngografinspelningar och syntetiseringar av olika svenska dialekter] - Ljudfiler som illustrerar prosodiska skillnader i olika svenska dialekter
- [http://www.kb.se/ENG/F1700/Start.htm Digitaliserade texter från före 1700] - länk till Kungliga Bibliotekets hemsida
Kategori:svenska
Kategori:nordiska språk
Kategori:EU-språk
ja:スウェーデン語
ko:스웨덴어
Nordiska språkNordiska språk (även skandinaviska språk eller nordgermanska språk) är den undergrupp av de germanska språken som härstamar från fornnordiskan, det språk som talades i Skandinavien från 500-talet e.Kr. och som började delas upp i mer distinkta regionala dialekter runt 1000-talet. Nordiska språk utgör tillsammans med de västgermanska språken och de utdöda östgermanska språken de germanska språken, en av huvudgrupperingarna inom de indoeuropeiska språken.
De nordiska språken indelas i två grupper baserat på historiska grunder. Till de västnordiska språken hör färöiska, isländska, norn (utdött) och norska, som alla har sitt ursprung i dialekten västfornnordiska. De östnordiska språken omfattar danska och svenska som uppstod ur fornöstnordiskan. En separat gren av de nordiska språken utgjorde forngutniskan, som talades på Gotland under medeltiden och hade ett skriftspråk fram till 1500-talet, men som idag har närmat sig svenska så mycket att det kan betraktas som en svensk dialekt. En modernare, s.k. synkron klassificering baserad på den utveckling som skett under särskilt de senaste 500 åren är vanligt förekommande idag. Enligt denna delar man upp de nordiska språken i fastlandsskandinaviska språk där danska, norska och svenska placeras i samma grupp p.g.a. att de är mer eller mindre ömsesidigt begripliga resktive öskandinaviska språken. I den senare gruppen placeras färöiskan och isländskan, som båda fjärmat sig betydligt även från de norska dialekter de en gång uppstod ur.
Se även
- Lista över falska vänner/Nordiska språk
Kategori:Germanska språk
Kategori:Nordiska språk
ko:북게르만어군
Finland
Finland, fin. Suomi, är en republik i norra Europa. Finland är sedan 1995 medlem i Europeiska unionen och det första nordiska land att införa euro som sin valuta. Det svenskspråkiga Åland utgör ett självstyrande landskap inom landet.
Historia
Huvudartikel: Finlands historia
Efter att under minst 700 år varit en del av Sverige erövrades Finland av den ryske tsaren Alexander I:s styrkor och blev ett eget storfurstendöme i personalunion med Ryssland 1808. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland och en tsar lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem.
Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses t ex boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar". Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar (fortfarande långt in på 1900-talet gällde delar av 1734 års svenska lag i Finland) och egen regering (se vidare Finlands historia: Storfurstendömet).
I slutet av 1800-talet infördes det flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt. Den ryske generalguvernören dödades vid ett attentat. Efter att Ryssland förlorat första världskriget förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917.
I det självständiga Finland hade dock borgerliga och socialister svårt att komma överens och det finska inbördeskriget utbröt.
Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga. 1939 ställde Sovjetunionen territoriella krav på Finland som avvisades och Finland blev därför anfallet i det Finska vinterkriget.
Efter fredsslutet 1940 efter vinterkriget var revanschlusten stor och Finland knöt sig närmare stormakten i söder, Nazityskland. I samband med Operation Barbarossa anföll Finland Sovjetunionen ("fortsättningskriget") för att få Karelen åter men det stod snart klart att Tyskland skulle förlora och Finland tvingades till fred på Sovjets villkor.
Efter andra världskriget skedde en total omläggning av Finlands utrikespolitik av president Paasikivi där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende. Genom VSB-fördraget kunde Finland få Sovjetunionens hjälp av försvara sig mot ett militärt anfall. Paasikivi-linjen fortsatte under president Kekkonen som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarna Chrusjtjov och Brezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda har internationellt fått det nedsättande namnet finlandisering.
finlandisering
Kekkonen var Finlands president ända fram till 1981 och efterträddes av Mauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem av EU 1995, samtidigt med Sverige och Österrike.
Geografi
Huvudartikel: Finlands geografi
Finland gränsar i söder till Finska viken och Östersjön, och i väster till Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Landgränserna i norr vetter mot Sverige, Norge och Ryssland. I söder, på andra sidan Finska viken, finns grannlandet Estland.
Finland nämnts som "de tusen sjöarnas land", enär de är legio, speciellt i sydöstra Finland. I Österbotten och längs de västra kusterna är terrängförhållandena, på grund av landhöjningen, annorlunda. Kustområdena domineras av vida slätter.
Naturtillgångar: timmer, koppar, zink, järn, silver
Styrelseskick
Huvudartikel: Finlands politik
Finland är en republik. Republiken leds av presidenten som väljs i två omgångar vart sjätte år. Nuvarande president är Tarja Halonen sedan år 2000. Till presidentens (republikens president) uppgifter hör bland annat att stadfästa lagar och att leda utrikes- och säkerhetspolitken tillsammans med regeringen. Presidenten utnämner enskilda ministrar och höga tjänstemän, och befriar också dessa från deras uppgifter. Finland är en demokrati, med en folkvald riksdag. Finlands regering kallas statsrådet (fi. valtioneuvosto). Val hålls vart fjärde år i mars. Regeringen leds av en statsminister. Efter riksdagsvalet utser presidenten (efter att ha samtalat med riksdagens talman och riksdagsgruppernas ledare) en statsministerkandidat till riksdagen som antingen godkänner kandidaten eller förkastar förslaget. Efter detta utnämns statsministern av presidenten och tillsammans utser de regeringen, som sedan godkänns av riksdagen. På senare år (efter Mauno Koivisto) har statsministerns makt ökat vilket har lett till att statsministern numera har en makt som motsvarar Sveriges statsminister.
Inom Finland utgör Åland ett demilitariserat och självstyrande landskap. Åland är även enspråkigt svensktalande, vilket innebär att det är den enda del av landet där finska inte har officiell status. För den områdesvisa statliga förvaltningen är landet i övrigt indelat i sex län, där också Åland räknas in som ett län. Länen indelas i landskap. I Finland finns både historiska landskap, vilka har ungefär samma ställning som de svenska landskapen, och moderna landskap, vars gränser fastställts av staten. De moderna landskapen har även vissa uppgifter. Lokalförvaltningen handhas av kommuner som producerar bastjänster för invånarna, bl.a. utbildning, social- och hälsovårdstjänster, samhällsteknik och miljötjänster. De kommunala beslutsfattarna väljs vart fjärde år i kommunalvalet. Kommunernas antal är 431, av vilka 113 är städer.
Finlands huvudstad är Helsingfors (fi. Helsinki), vilken även är landets största stad. De största städerna därefter är i ordningsföljd; Esbo (fi. Espoo), Tammerfors (fi. Tampere), Vanda (fi. Vantaa) Åbo (fi. Turku) och Uleåborg (fi. Oulu). Esbo och Vanda utgör tillsammans med Helsingfors och Grankulla (fi. Kauniainen) en sammanhängande stadsbildning (huvudstadsregionen eller Stor-Helsingfors).
Demografi
I Finland bor finländare, varav en minoritet, ca 6 %, är svenskspråkiga. Många svenskspråkiga finländare skiljer noggrant mellan finländare (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland), finnar (de som har finska som modersmål), och finlandssvenskar (finländare som har svenska som modersmål). I de norra delarna av landet bor samer. På senare tid har även en omfattande invandring från det forna östblocket skett, främst av personer med anknytning till finskt språk eller finsk/karelsk/ingermanländsk kultur.
84 procent av finländarna är medlemmar av den evangelisk-lutherska statskyrkan. Trots detta är finländarna ett relativt sekulariserat folk (likt svenskarna) och det religiösa engagemanget inskränker sig vanligen till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Engagemanget i dessa riter är dock mycket stort; 90% av alla nyfödda döps och 90% av alla ungdomar konfirmeras (att jämföra med situationen i Sverige där 70% av alla nyfödda döps och ca 55% av alla ungdomar konfirmeras). Den finska evangelisk-lutherska kyrkan upplever inte något större medlemstapp. Drygt 1 procent av finländarna hör till den ortodoxa kyrkan, som också har ställning som statskyrka. Statskyrkorna är inte, i motsats till Svenska kyrkan, skilda från staten.
- Befolkningens medelålder: 40,3 år
- Religion: lutheraner 84 %, ortodoxa 1 %, ingen 13 %, annan 1 % (2003)
Industri
Den finska industrin har precis som den svenska historiskt varit knuten till skogs- och pappersindustrin. Den finska verkstadsindustrin har inte varit inriktad på samma tunga verkstadsindustri som den svenska. Efter kriget med Sovjetunionen tvingades Finland betala stora krigsskadestånd men fick samtidigt en stor handelspartner. Under 1950-talet slog den finska industridesignen igenom internationellt och företag som Marimekko, Iittala och Fiskars har fortsatt i den traditionen. Fiskars är ett tydligt exempel på finsk industri där industridesignen lett till framgångar och där produkten varit av det mindre slaget (knivar, saxar).
I slutet av 1960-talet etablerade Saab-Scania personbilstillverkning i Nystad (fi. Uusikaupunki). Idag är fabriken i Nystad en legotillverkare för personbilsindustri och har bl.a. tillverkat för Opel och Porsche. Finland har inte haft en egen personbilsindustri men har lastbils- och traktortillverkning (Valmet, Sisu).
Under 1990-talet blev Nokia den finska industrins stora motor och hade en viktig del i den finska ekonomins återhämtning efter den ekonomiska krisen som Sovjetunionens kollaps orsakade.
Se även
- Finlands presidenter
- Kommuner i Finland
- Län i Finland
- Lista över Finlands städer i storleksordning
- Alfabetisk lista över Finlands städer
- Sisu
- Finsk mytologi
Externa länkar
- [http://www.tpk.fi/svenska/ Republiken Finlands Presidents officiella hemsida]
- [http://www.government.fi/vn/liston/base.lsp?k=sv Statsrådets (regeringens) officiella hemsida]
- [http://www.eduskunta.fi/rfakta/index01.htm Finlands riksdag]
- [http://www.defmin.fi/index.phtml/lang/2/topmenu_id/88/menu_id/88/fs/12 Försvarsministeriet]
- [http://www.terra.es/personal2/monolith/finland.htm Finlands ledare (presidenter, talmän, partiledare...)]
Kategori:Europas länder
Kategori:Finland
fiu-vro:Soomõ
[[got:
Danska
Danska är ett nordiskt språk som är officiellt språk i Danmark och modersmål för flertalet danska medborgare.
Danskan, som precis som svenskan tillhör den del av de nordiska språken som kallas
östnordiska, är det språk som anses närmast besläktat med svenskan. I tal är dock språket svårbegripligt för en svensk, speciellt om det talas med någon av de jylländska dialekterna. Talet låter då aningen gutturalt och ’’stöts fram’’ med en främmande betoning. Sättet på vilket man räknar skiljer sig också från resten av Norden men har vissa likheter med franskans räknesätt där grunden ligger i att räkna med tjugotal.
Extern länk
- [http://www.lundberg-lagerstedt.se/danska/ Danska för svenskar]
Kategori:Nordiska språk
Kategori:Danska
Kategori:EU-språk
ja:デンマーク語
ko:덴마크어
RikssvenskaMed rikssvenska kan dels menas "skandinavisk svenska" såsom den (typiskt) är talad och skriven i riket (Sverige). Motsatsen till rikssvenska i denna betydelse är finlandssvenska och estlandssvenska. Rikssvenska i denna första mening omfattar även utpräglade dialekter, men inte den hög-status variant som, kallad högsvenska, talas av bildade finlandssvenskar.
Dels kan talad rikssvenska användas om en utjämnad dialekt, eller idiolekt, av rikssvenska i den förra meningen. Rikssvenska i denna andra mening används i kommunikation med någon som inte talar den egna dialekten, eller i offentliga sammanhang, och kännetecknas förutom av vidare begriplighet av högre status än det vardagliga språket. Rikssvenska i denna andra mening är alltså en skandinavisk motsvarighet till högsvenska.
Slutligen kan rikssvenska användas om svenskt (skriftligt) standardspråk, så som det lärs ut i skolor och till den som lär sig svenska som andra språk. Den som invänder mot användningen av begreppet talad rikssvenska med att variationen är för stor för att man ska kunna betrakta den som normerad brukar ofta hävda att det enda som är verkligt standardiserat för svenskan är skriftspråket.
Standardiserat skriftspråk
Redan i Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet finns en strävan till ett enhetligt skrivet riksspråk. Men även från Vadstena kloster eftersträvades en riksnorm med Götamål som riktgivare. Emellertid var det i och med boktryckarkonsten kring 1490 som det skrivna riksspråket började vinna spridning. När de kristna skrifterna började översättas till svenska under reformationen på 1500-talet var det slutligen lärda från Mälarlandskapen som stod för översättningarna, och Sveamålet blev på så vis normgivande för svenska språkets ordförråd och grammatik. (Att sveamålets ordformer tydligare skiljde ut svenskan från danskan var också en viktig orsak.) Landets präster hade mycket stor betydelse för rikssvenskans spridning i riket genom sin högläsning i predikostolarna.
Talat riksspråk
Talat riksspråk, främst influerat av Mälarlandskapens bildade samhällsklasser, vann vidare spridning först med 1900-talets etermedia. Etermedia, urbanisering, en högre utbildningsgrad och överhuvudtaget en större geografisk och social mobilitet gjorde att lokala talspråk och genuina dialekter trängdes undan under 1900-talet och att alltfler svenskar, i synnerhet i professionella sammanhang, började tala en utjämnad, likriktad svenska, må vara ofta med en tydlig regional färgning i framför allt uttalet. Att man med detta slags rikssvenska förstår en högprestigedialekt, och egentligen inte en dialektfri svenska, visas när man säger att den bästa svenskan talas i Nyköping (på gränsen mellan götamålen och sveamålen).
Den främsta normen för god talad rikssvenska erbjuds av de anställda på Sveriges Radio och Sveriges Television och av skådespelare på scen och film, i något mindre grad av skollärare, riksdagsmän och universitetsutbildade i allmänhet. Denna norm är verksam ännu under 2000-talet men är inte längre så enhetlig och inflytelserik som tidigare.
Markanta skillnader i prosodi, stora skillnader i fonetik, och i någon liten utsträckning också i ordförråd och grammatik, utmärker det talade riksspråket (i betydelsen högprestige-dialekter) från olika landsändar. Många andra språk, t.ex. franska, tyska och finska uppvisar en mycket större enhetlighet för talade högprestige-dialekter, varför "talat riksspråk" är en term av många anses vara mindre lyckad med avseende på svenska språket. Rikssvenska i meningen högprestigespråk är icke desto mindre ett ofta använt begrepp i dispyter om vad som är rätt och fel uttal.
Bland samtida svenska lingvister är deskriptivism helt dominerande i förhållande till preskriptivism. Preskriptivister kan dock tänkas använda begreppet "rikssvenska" för en tämligen arbiträrt utvald dialekt med hög status, som enligt deras uppfattning bör kungöras som (uttals-)norm för (standard)svenska. Preskriptiv lingvistik har vunnit ökad popularitet i takt med att andragenerationsinvandrares val av lågstatus-varieteter, som rinkebysvenska, uppmärksammats tillsammans med den åtföljande stigmatiseringen och de därmed försämrade möjligheterna till arbete.
På senare år har både rinkebysvenska och dialektfärgat talspråk börjat användas allt friare i offentligheten och medierna. Detta kan ha bidragit till att den mentala normen för hur talad rikssvenska ska låta blivit mindre fast och mindre Mälardalscentrerad än den var under större delen av 1900-talet.
Se även
- Svenska dialekter
Kategori:Svenska
EtermediaEtermedier, sammanfattande benämning på ljudradio och television.
Se även
- Eter
Kategori:Massmedier
Stockholm: Material om Stockholm och dess omgivningar finns samlat på Wikipedia:Stockholmsportalen.
----
Stockholms kommun, officiellt Stockholms stad, är Sveriges huvudstad och består till sin helhet av tätorten Stockholm. Stockholm är residensstad för Stockholms län.
Historia
Huvudartikel: Stockholms historia
Staden grundades år 1252 av Birger Jarl på den ö, Stadsholmen, som nu benämns Gamla stan. Stockholm har haft en stor betydelse som handelsstad i regionen sedan grundandet och som Sveriges kommersiella och politiska centrum framför allt i.o.m. Gustav Vasas regeringstid. Stockholms befolkning bestod i mitten av 1500-talet inte av mer än 10 000 människor varav många var tyskar eller finländare.
Före Stormaktstiden då många palats uppfördes var dock Stockholm inte mycket mer än en fattig småstad och innan industrialismen på 1800-talet var staden för de flesta stockholmarna en smutsig, trång och farlig stad.
Under 1800-talets andra och 1900-talets första hälft började storstaden Stockholm ta form med esplanader, avlopp och rinnande vatten; spårvägar, telefon, gaslyktor och sedan elektricitet. Under de senaste 50 åren har Stockholms invånarantal fördubblats med bl.a. massbilism som följd.
Geografi
Öar och holmar i Stockholm
Stadsdelar
Stockholm är sedan den 19 april 1904 indelat i stadsdelar. Staden består av 117 stadsdelar. Av dessa ligger 44 i Västerort, 21 i innerstaden och 52 i Söderort. Gränserna mellan stadsdelarna fastställs av kommunen.
Den största stadsdelen till ytan är Hässelby Villastad, 758 hektar. Den minsta är Riddarholmen, 6 hektar.
Stockholms innerstad består av följande stadsdelar. Gränsen mellan
södra och norra innerstaden går i Mälaren-Riddarfjärden-Karljohansslussen-Strömmen-Saltsjön.
Södra innerstaden
Långholmen, Reimersholme, Södermalm, Södra Hammarbyhamnen
Norra innerstaden
Djurgården, Fredhäll, Gamla stan, Hjorthagen, Kristineberg, Kungsholmen, Ladugårdsgärdet el. Gärdet, Lilla Essingen, Marieberg, Norra Djurgården, Norrmalm, Riddarholmen, Skeppsholmen, Stadshagen, Stora Essingen, Vasastaden, Östermalm
Stockholms centrum, som i princip kan sägas bestå av nedre Norrmalm, kallas ibland för "city". Inspiration till detta uttryck har kommit från London, där stadens centrum emellertid faktiskt utgör en egen stad, City of London, inom den större enheten Greater London.
Söderort ligger söder om Mälaren, Årstaviken och Hammarby Sjö, dock tillhör Södra Hammarbyhamnen innerstaden.
Gröndal, Liljeholmen, Årsta, Aspudden, Midsommarkransen, Västberga, Östberga, Enskedefältet, Enskede Gård, Johanneshov, Hammarbyhöjden, Björkhagen, Hägersten, Hägerstensåsen, Solberga, Liseberg, Örby Slott, Stureby, Gamla Enskede, Enskededalen, Kärrtorp, Mälarhöjden, Bredäng, Sätra, Skärholmen, Vårberg, Västertorp, Fruängen, Långbro, Herrängen, Långsjö, Älvsjö, Hagsätra, Örby, Rågsved, Högdalen, Bandhagen, Svedmyra, Tallkrogen, Gubbängen, Hökarängen, Fagersjö, Farsta, Farstanäset, Farsta Strand, Larsboda, Sköndal, Skarpnäcks Gård, Bagarmossen, Flaten, Orhem, Skrubba
Kälvesta, Hässelby Villastad, Vinsta, Nälsta, Flysta, Sundby, Bällsta, Mariehäll, Hässelby Gård, Hässelby Strand, Grimsta, Vällingby, Råcksta, Beckomberga, Eneby, Bromma Kyrka, Blackeberg, Norra Ängby, Södra Ängby, Nockebyhov,Åkeshov, Riksby, Åkeslund, Ulvsunda Industriområde, Ulvsunda, Nockeby, Olovslund, Abrahamsberg, Stora Mossen, Höglandet, Ålsten, Smedslätten, Äppelviken, Alvik, Traneberg, Akalla, Hansta, Husby, Kista, Tensta, Rinkeby,Lunda, Solhem, Bromsten
Högsta punkter
Bromsten
Den högsta naturliga punkten i Stockholm är Vikingaberget i stadsdelen Vårberg, 77 m ö.h. Den högsta punkten i innerstaden är Henriksdalsbergets sydvästra topp, 57 m ö.h Den högsta punkten i staden inom tullarna är Skinnarviksberget, 53 m ö.h.
- Kumminvägen, Hökarängen, 61 m ö.h.
- Nybohovsberget, 58 m ö.h.
- Stora Lappkärrsberget, 50 m ö.h
- Fiskargatan vid Mosebacke Torg, 47,5 m ö.h.
- Stadshagen, 47 m ö.h.
- Vita Bergen, 46 m ö.h.
- Observatorielunden, 42 m ö.h.
Högsta konstgjorda toppar är Högdalstoppen nr 2, 102 m ö.h samt
Hammarbytoppen, 87 m ö.h.
Stadsdelsområden
Stockholms kommun är sedan 1998 indelad i 18 stadsdelsområden. Antalet invånare avser 2004-12-31
- Bromma, 59 622 inv.
- Enskede-Årsta, 46 183 inv.
- Farsta, 45 671 inv.
- Hägersten, 29 847 inv.
- Hässelby-Vällingby, 58 796 inv.
- Katarina-Sofia, 44 224 inv.
- Kista, 30 142 inv.
- Kungsholmen, 54 283 inv.
- Liljeholmen, 31 309 inv.
|
- Maria-Gamla Stan, 63 953 inv.
- Norrmalm, 62 198 inv.
- Rinkeby, 15 613 inv.
- Skarpnäck, 40 248 inv.
- Skärholmen, 30 883 inv.
- Spånga-Tensta, 34 366 inv.
- Vantör, 35 248 inv.
- Älvsjö, 21 290 inv.
- Östermalm, 61 168 inv.
|
Östermalm
I innerstaden bor det 285 826 invånare. Söderort och Västerort har 479 218 invånare.
Demografi
Stockholms stads folkmängd uppgick till 765 044 per 2004-12-31. Av dessa var 370 482 män och 394 562 kvinnor. I innerstaden bodde 285 826 personer, i Söderort 280 679 och i Västerort 198 539. Invånarnas genomsnittliga ålder var 39.8 år (38.1 för män, 41.4 för kvnnor).
40,5% av befolkningen är mellan 20-44 år. Den till folkmängden största församlingen är Spånga församling (49 979 personer), följt av Hägerstens församling (49 075 personer) och Farsta församling (45 6771 personer).
Den mest tättbefolkade församlingen är Maria Magdalena församling (236 personer/hektar) följt av S:t Matteus församling (195 personer/hektar) och Katarina församling (193 personer/hektar).
Sevärdheter
Katarina församling, Stockholms ström, Skeppsholmen och Stadsgården.]]
- Stockholms slott
- Stockholms stadshus
- Gamla stan
- Djurgården
- Riksdagshuset
- Stockholms museer
- Sergels torg
- Hökarängens centrum
Kyrkobyggnader
Några av de mer välkända kyrkobyggnaderna är Riddarholmskyrkan, Storkyrkan och Gustaf Vasa kyrka.
Se vidare komplett lista över kyrkobyggnader i Stockholms stad.
Politik
Allmänt
Stockholms stad är Sveriges till folkmängden största kommun, vars politiska debatt ofta präglas av storstadsrelaterade frågor som infrastruktur och byggande. Bland kommunalråden, som i Stockholm tituleras borgarråd, anses finansborgarrådet ha den främsta positionen, och tillsätts sedan 1930-talet alltid av stadsfullmäktiges majoritet. Med början efter valet 1998 tillsätts alla borgarråd som har en särskild rotel av den politiska majoriteten, medan oppositionen tillsätter oppositionsborgarråd; innan dess delade man upp rotlarna mellan alla de större partierna i fullmäktige.
Kommunalpolitiken har kännetecknats av relativt frekventa maktskiften. Det kan noteras att Centerpartiet sedan flera år inte är representerat i kommunfullmäktige.
Stadens centrala politiska ledning finns i kommunfullmäktige, kommunstyrelse och borgarrådsberedning. Borgarrådsberedningen består av borgarråden och fungerar som ett slags arbetsutskott för kommunstyrelsen.
Kommunstyrelsens förvaltning finns i Stadsledningskontoret, som har ansvar för styrning, uppföljning och utveckling av stadens verksamheter. Förvaltningen arbetar med strategiska frågor och skall ha ett övergripande ansvar för stadens hela verksamhet. Staden har därutöver 18 stadsdelsförvaltningar, 18 fackförvaltningar och 14 bolag, alla med anställda tjänstemän. En av stadens fackförvaltningar är Revisionskontoret, där stadens revisorer är organiserade.
Nuvarande situation
Stockholm styrs sedan 2002 av en koalition av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Finansborgarråd är Annika Billström (s).
Borgarråd
- Annika Billström, (s), 1. Finansroteln
- Kersti Py Börjeson (s), 2. Stadsbyggnads- och idrottsroteln
- Leif Rönngren (s), 3. Gatu- och fastighetsroteln
- Mirja Särkiniemi (s), 4. Skolroteln
- Roger Mogert (s), 5. Kultur-, arbetsmarknads- och personalroteln
- Teres Lindberg (s), 6. Integrations- och demokratiroteln
- Margareta Olofsson (v), 7. Socialroteln
- Viviann Gunnarsson (mp), 8. Miljö- och konsumentroteln
- Kristina Axén Olin (m), Oppositionsborgarråd
- Jan Björklund (fp), Oppositionsborgarråd
- Sten Nordin (m), Oppositionsborgarråd
- Mikael Söderlund (m), Oppositionsborgarråd
Aktuella frågor
En av de frågor som debatteras mest i Stockholmspolitiken just nu är införandet av trängselskatt. Ett försök med sådan skall göras under år 2006, varefter det är tänkt att man skall anordna en kommunal folkomröstning om huruvida skatten skall permanentas eller tas bort.
Mandatfördelningen i kommunfullmäktige
Nedan presenteras hur många mandat varje parti har erhållit i de fyra senaste valen till kommunfullmäktige i Stockholms stad. Fullmäktige har 101 mandat, varför det krävs minst 51 för att uppnå majoritet. Valresultaten i staden har historiskt sett givit mandatfördelningar som har inneburit maktskifte i Stockholm efter varje val sedan flera decennier. Före 1970 hade fullmäktige 100 madat.
| | |
