:: wikimiki.org ::
| Sydafrika |
Sydafrika
Republiken Sydafrika, stat i södra Afrika, gränsande till Botswana, Lesotho, Moçambique, Namibia, Swaziland och Zimbabwe. Sydafrika är ett av de mer utvecklade länderna på kontinenten.
Historia
När Storbritannien besatte området Godahoppsudden 1806, flyttade många av de holländska nybyggarna (boerna) norrut för att grunda en egen republik. Upptäckten av diamanter (1867) och guld (1886) skapade välstånd och immigration och ökade underkuvandet av de ursprungliga invånarna. Boerna motstod britternas försök till utvidgning av sitt territorium, men besegrades i boerkriget 1899-1902. Det var i dessa Boerkrig som världens största ungdomsrörelse bildades, nämligen scouterna. Den 31 maj 1910 blev landet självständigt från Storbritannien, och Sydafrikanska Unionen bildades. 1948 valde Sydafrikas vita befolkning in det boerdominerade Nationalistpartiet i parlamentet som lagstiftade den nya apartheidregimen (apartheid = "åtskillnad"), ett politiskt system som bygger på segregation mellan olika rasgrupper. 1962 bildades Sydafrikanska Republiken. Apartheid försvann från den politiska arenan i början av 1990-talet då svarta för första gången tilläts rösta, vilket ledde till en jordskredsseger för partiet ANC och dess ledare Nelson Mandela (sedermera Sydafrikas första svarta president, mellan 1994-99).
Sydafrika hade från 1970-talet och framåt ett fåtal primitiva egenkonstruerade kärnvapen, men förstörde dem frivilligt och skrev på icke-spridningsavtalet år 1991. Sydafrika är det enda landet som utvecklat kärnvapen och sedan avsagt sig dem. En av teorierna till att Sydafrika avskaffade kärnvapnen sägs vara att Nationalisterna inte ville att så farliga vapen skulle hamna i händerna hos de svarta. Och när de insåg att de skulle förlora makten förstörde de sina kärnvapen.
Klimat och miljö
Klimatet är halvtorrt i större delen av landet, men subtropiskt längs östkusten. Ibland förekommer längre torrperioder.
Det finns fler än 20 000 växtarter i Sydafrika, vilket är omkring 10 procent av samtliga kända arter i hela världen. I Fynbos, ett smalt bälte med buskvegetation i södra Western Cape, finns fler än 9 000 av dessa arter. De flesta är ständigt gröna växter med hårda, smala, nålliknande blad. Ett annat typiskt sydafrikanskt växtsläkte är Protea. Det är blommande växter och omkring 130 av släktets arter finns i Sydafrika. Även om det finns en stor artrikedom av växter i landet så är endast omkring 1 procent av Sydafrikas yta skog. Denna finns nästan uteslutande längs kusten mot Indiska oceanen i provinsen KwaZulu-Natal.
Avsaknad av stora floder och insjöar gör att man måste begränsa användning av färskvattnet men man har problem med att få vattnet att räcka till. Andra miljöproblem är vatten- och luftföroreningar och jorderosion. 93 procent av elektriciteten framställs av fossila bränslen, 6 procent av kärnkraft och 1 procent av vattenkraft.
Aids är ett mycket stort hälsoproblem och 2001 var 20 procent av den vuxna befolkningen smittad.
Ekonomi
Sydafrika är ett medelinkomstland med ett överflöd av naturtillgångar, välutvecklad ekonomi, lagstiftning, kommunikationssektor, energiförsörjning och transportsektor. Den sydafrikanska börsen är bland de tio största i världen och infrastrukturen är modern. Trots detta har den ekonomiska tillväxten inte varit tillräckligt stark för att minska den höga arbetslösheten och stora ekonomiska problem finns kvar sedan apartheidtiden, speciellt en utbredd fattigdom och stora inkomstskillnader.
Fakta
- Naturtillgångar: guld, krom, antimon, kol, järnmalm, mangan, nickel, fosfat, tenn, uran, diamant, platina, koppar, vanadin, naturgas olja
- Befolkningens medelålder: 24,5 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: 6% (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 46,6 år (2003)
- Religiös tillhörighet: kristna 68%, inhemska religioner 28,5%, muslimer 2%, hinduer 1,5%
- Analfabetism: 2003 var knappt 14,92% av den vuxna befolkningen analfabeter
- Etnicitet: Svarta Afrikaner 78%, Vita 10,6%, Färgade 8,9% , Indier/Asiater 2,5%
Karta
Etnicitet
Kategori:Afrikas länder
ja:南アフリカ共和国
ko:남아프리카 공화국
ms:Afrika Selatan
simple:South Africa
zh-min-nan:Lâm-hui
Afrika
Afrika är jordens näst största kontinent, både vad gäller area och folkmängd. Med kontinentens öar inräknade mäter Afrika 30 244 050 km2 vilket motsvarar 20,3 % av jordens landmassa. Omkring 22 miljoner km2 av dessa ligger i tropikerna vilket gör Afrika till världens varmaste kontinent. I Afrika bor mer än 900 miljoner människor - en sjundedel av jordens befolkning. Dess längd i nordlig-sydlig riktningär omkring 8 000 km och dess största bredd omkring 7 500 km.
Afrikas kuster är mindre inskurna än någon annan världsdels och saknar helt betydande halvöar. Antalet vikar och bukter är också obetydligt. Hela kustlängden utgör endast 28 000 km. varav Medelhavet står för 5 400 km, Atlanten 11 000 km, Indiska oceanen 8 700 km och Röda havet 2 900 km(1 km. kust på 1 057 km2 land, jämför med Europas 1 km kust på 278 km2 land).
Etymologi
Ordet "Afrikas" etymologiska bakgrund är dunkel, och ordet har dessutom haft olika betydelse under olika epoker.
När romarna först använde termen Africa terra avsåg de före andra puniska kriget endast trakten kring Kartago, dvs motsvarande ungefär dagens Tunisien. Romarna uppfattade först Egypten som en del av Asien, och det var först geografen Ptolemaios som drog gränsen vid Suez. Under kejsartiden kom Africa att avse hela det området romarna kände till av kontinenten, och allt eftersom européerna har upptäckt mer och mer av kontinenten har termen avsett ett allt större område.
Namnet ska ha avsett "landet där afri" (singularis: Afer) bodde. Afer avsåg namnet på ett folk som kan motsvara dagens berber. Ordet afer kan
#härstamma från fenikiskans ´afar - damm, stof.
#syfta på stammen Afridi som levde i norra Afrika kring Kartago (jämför ovan).
#komma av grekiskans phrike. Historikern Leo Africanus knöt termen till grekiskans phrike, (φρικε, kall och hemsk). Prefixet a negerar denna betydelse och aphrike betyder isåfall "utan kyla och andra hemskheter". I grekiskan byttes dock "ph" ut till "f" under det första århundradet e.Kr. och detta etymologiska ursprung har därför ifrågasatts.
#latinets aprica, solig.
Historia
latin
Den första mänskliga migrationen, från kontinenten men även inom Afrikas kuster, kan spåras lingvistiskt, kulturellt och genom datoranalyser av genetiskt material.
Någonstans i Östafrika tror dagens forskare att de första hominider uppkom. I Etiopien har man hittat ett två miljoner år gammalt skelett - Lucy - av den första kända mänskliga primaten.
Lingvistiska spår tyder på att Bantufolk emigrerade från Västafrika in i khoisanfolkets (de som tidigare kalldes bushmen och hottentoter) område och undanträngde dem. Bantufolken använde en uppsättning grödor, bl.a. kassava och jams, som var mer lämpade för jordbruk i det tropiska Afrika, och med sitt jordbruk kunde bantu försörja en betydligt större befolkningsmängd än de jägare-samlare de undanträngde. Bantufolkens traditionella bosättningsområde sträcker sig från Saharaöknen till de tempererade regionerna i söder. Historiskt har deras vapen varit spjut, sköld, pil och båge. Det för khoisanspråkens karaktäristiska klickljuden återfinns i nguni- och bantuspråk som t.ex. xhosa och zulu. Khoisanspråken talas idag främst av utspridda minoritetsgrupper i södra Afrika i länderna kring Kalahariöknen.
Afrika söder om Sahara har bestått olika stater och riken, mindre stadsstater samt stammar och klaner. Den forna egyptiska riket, är en av världens äldsta stater, och den mest kända av de äldre afrikanska civilisationerna. Det fanns även statsbildningar i Nubien, Ghana, Timbuktu, Kanem-Bornu och i nuvarande Zimbawe.
Nordafrika kom fr.o.m. 600-talet under arabiskt inflytande - en tid av kulturell blomstring - och med kamelens hjälp spreds islam och den arabiska kulturen genom Sahara och vidare söderut. Arabiska och persiska handelsmän spred likaså Islam längs med den östafrikanska kusten. Den östafrikanska handelsutbytet med araber och persier sträckte sig ända bort till Java, därmed den etniska, kulturella och språkliga mångfalden på östafrikas kust, Madagaskar och Komorerna.
Etiopien är en tidig kristen högkultur i Afrika. Språket, skördsystemet och kulturen i Etiopien är tämligen anorlunda de i övriga Afrika, vilket kan bero på dess läge vid de nordliga, torra högländerna och kontakten med Eurasien. Det är bland annat härifrån kaffe kommer.
Under 1300-talet började europeiska upptäcktsresande att utforska väst- och centralafrika. Genom handel med lokala stamledare och våld exporterades miljontals afrikaner som slavar över hela jordklotet. Tidiga kolonisatörer var portugiserna och holländarna. Därefter kom engelsmän, fransmän och spanjorer.
I början av 1800-talet inleddes koloniseringen av Afrika då europeiska stater ockuperade nästan hela kontinenten. Denna kolonisering innebar en rovdrift på både kontinentens naturresurser och människor. Det kom att dröja ända till efter andra världskriget innan de kolonierna började uppnå självständighet. Kung Leopolds rovdrift på sin privata koloni Kongo är ökänd och kostade miljontals afrikanska liv.
Idag består Afrika av över 50 oberoende stater, varav många fortfarande har gränser som härstammar från kolonialtiden.
Geografi
Kongo
Afrika är namnet på den största av de södra kontinenter som skjuter ut från jordens stora landmassa på det norra halvklotet. Inom sina anmärkningsvärt regelbundna kuster rymmer den en total yta på omkring 30 244 050 km2 inklusive öarna. Afrika åtskiljs från Europa av Medelhavet och förenas med Asien i sitt nordöstra hörn genom näset vid Suez, omkring 130 km i bredd. Omkring 8 000 km skiljer den nordligaste punkten, Ras ben Sakka i Marocko, från dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Från Kap Verde, dess västligasta punkt, till Ras Hafun i Somalia är det omkring 7 400 km. Afrikas kuster mäter omkring 26 000 km, och avsaknaden av djupare bukter blir uppenbar om man jämför med Europas 9 700 000 km2 som omgärdas av 32 000 km kust.
Afrikas genomsnittliga höjd över havet är omkring 600 m, vilket motsvarar de båda amerikanska kontinenternas höjd men är lägre än den asiatiska på omkring 950 m. Jämfört med de andra kontinenterna utmärker sig Afrika med en liten andel landområden på mycket hög respektive mycket låg höjd. Landområdena under 180 möh upptar en osedvanligt liten del av den totala landmassan, och även de högsta delarna, som är betydligt lägre än motsvarande i Asien, utgörs av isolerade berg och bergkedjor. Generellt ligger de högre platåerna i öst och söder och de lägre delarna åt väst och norr och med en linje från ungefär vid Röda havets mitt till Kongoflodens mynning kan kontinenten delas upp i ett lågland i norr och ett högland i söder. Man kan således dela upp Afrika i fyra övergripande landområden:
#Slättlanden vid kusterna - ofta med mangroveträsk insprängda - når aldrig långt in från kusterna utom vid vattendragens nedre delar. Slamrika slättland finns egentligen bara vid de större flodernas deltan, och annars utgör kustområdena det lägsta steget i en serie terrasser som bildar stigningen upp till de inre platåerna.
#Atlasbergen i norr som ligger isolerat av Saharaöknen som bitvis ligger under havsnivån.
#De södra och östra höglanden som ligger på mellan 600-1000 möh.
#De nordliga och västra slättlanden, inklusive Sahara, som kantas och genomfars av stråk med högra landområden, men i allmänhet håller sig under 600 möh.
Hela Afrika har ett tropiskt eller subtropiskt klimat.
- Västafrika - Östafrika - Nordafrika - Centralafrika - Södra Afrika
Politik
Nationerna i Afrika har ofta visat sig vara instabila stater som efter självständigheten hemsökts av korruption, våldsamma statskupper, despotism och militärdiktaturer. Under perioden 1960-1989 genomfördes över 70 kupper och 13 mord på presidenter. Under det kalla kriget kämpade USA och Sovjetunionen om makten i Afrika och, tillsammans med länder som Frankrike, stödde de aktivt diktaturer och iscensatte de flera av dessa kupper och illgärningar mot demokratiskt valda regeringar. Många militära konflikter om territorier och gränser under Afrikas moderna historia har berott på de gränser från kolonial tid som dragits över Afrika. Förutom dessa supermakters globala, strategiska ställningstaganden motiverades ofta interventionerna i Afrika av tillgången till kontinentens rika råvarutillgångar - diamanter och metaller som uran och koppar.
Korruption och havererade politiska program har lett till utbredd undernäring och undermålig infrastruktur orsakar alljämt brist på mat och rent vatten. Sanitetsproblemen har också orsakat en akut spridning av bl.a. HIV-viruset som leder till sjukdomen AIDS
Trots nöd och umbäranden finns det tecken på att Afrika går en ljus framtid till mötes - demokratiskt valda regeringar växer i antal även om de inte utgör någon majoritet ännu. Genom påtryckningar från t.ex. Internationella valutafonden (IMF) har många afrikanska stater lyckats vända en nedåtgående ekonomisk spiral som varat i flera decennier till en positiv tillväxt. Om man beaktar IMF:s katastrofala misslyckanden i länder som Argentina och Filippinerna är det dock oklart i vilken omfattning dessa konventionella ekonomiska kriterier ger en rättvis bild av vad Afrika faktiskt behöver.
Det finns också tecken som tyder på de afrikanska staterna i ökad omfattning hittat en form för framgångsrikt samarbete sinsemellan. Under inbördeskriget i Kongo var det grannstaterna som intervenerade i konflikten snarare än rika, utomafrikanska stater. Antalet döda i konflikten har uppskattats till 3.5 miljoner under en femårsperiod vilket kan leda till en situation liknande den i Europa efter andra världskriget då staterna där påbörjade en integrationsprocess som idag gör ett krig mellan t.ex. Frankrike och Tyskland mycket osannolikt. Politiska organisationer som African Union underlättar också ett framtida samarbetet mellan kontinentens stater.
Demografi
Människan, Homo sapiens sapiens, antas härstamma från Afrika och spred sig sen härifrån till de omgivande kontinenterna. Den svarta befolkningen söder om Sahara tillhör den ursprungliga befolkningen som hela tiden levat här.
Norr om Sahara präglar samröret med övriga Medelhavsområdet och inte minst s.v. Asien både befolkning, språk och kultur.
På Madagaskar, som var obebott under lång tid, härstammar majoriteten av befolkning från människor som emigrerat från Indonesien. Under kolonialtiden skedde inflyttning från Europa och Asien till södra Afrika där den icke-svarta befolkningen idag utgör betydande minoritetsgrupper.
Afrikas befolkning uppvisar många av de för utvecklingsregioner typiska drag såsom höga födelsetal i kombination med sjunkande dödstal med snabb befolkningsökning och låg medelålder (45% är under 15 år) som följd. Även om befolkningstätheten varierar kraftigt mellan olika regioner, är Afrika en glest befolkad kontinent med i genomsnitt 18 invånare per km2.
Afrika är den kontinent som har den lägsta urbaniseringsgraden, med endast 25% boende i städer. Även här är variationerna stora, och i norra och östra Afrika finns en lång urban tradition.
Kultur
dödstal
Se även Afrikansk konst.
Språk
Afrikansk konst
- Afroasiatiska språk
- Arabiska
- Hausa
- Nilo-sahariska språk
- Afrikaans
- Engelska
- Franska
- Portugisiska
- Niger-Kongospråk
- Bantuspråk
- Swahili
- Mandespråk
- Khoisanspråk
- Austronesiska språk
- Malagassiska
Religion
- Afrikanska religioner
- Judendom
- Hinduism
- Godianism
Se även
- Afrikas jordbruk
- Nordafrika
- Västafrika
- Östafrika
Externa länkar
- [http://www.courses.psu.edu/aaa_s/aaa_s110_tah/AFIM/Main_HTML/M_EG.html Pennsylvania State University - African Ethnic Groups och andra kartor]
- [http://www.pygmies.info/ Pygméerna i Afrika] Kultur och musik av de första urinvånarna i Afrika
Kategori:AfrikaKategori:Världsdelar
ja:アフリカ
ko:아프리카
ms:Afrika
simple:Africa
th:ทวีปแอฟริกา
zh-min-nan:Hui-chiu
BotswanaBotswana är en stat i södra Afrika, gränsande till Namibia, Sydafrika och Zimbabwe. Botswana har många naturreservat och ett rikt djurliv. I sydvästra delen av landet finns öknen Kalahari.
Historia
Före självständigheten var Botswana det brittiska protektoratet Bechuanaland. Landet blev självständigt den 30 september 1966. Seretse Khama, ledare för Botswana Democratic Party, valdes till landets förste president. Denne blev omvald två gånger före sin död 1980. Hans efterträdare, Ketumile Masire, satt på presidentposten fram till 1998, då Festus Mogae valdes till president.
Botswana är ett av få afrikanska länder som varit demokratiskt styrda ända sedan självständigheten, även om det ska påpekas att ett och samma parti suttit vid makten hela tiden.
Klimat och miljö
Klimatet är halvtorrt, med varma vintrar och heta somrar. Ibland förekommer längre torkperioder. I augusti blåser en västlig vind, som för med sig sand och damm i sådana mängder att sikten blir dålig.
Några stora miljöproblem är begränsad tillgång på färskvatten och att öknen breder ut sig. All elektricitet produceras av fossila bränslen och därutöver importeras el.
Botswana har världens högsta andel hiv/aids-smittad befolkning (nästan 40% av den vuxna befolkningen 2001), men också Afrikas mest progressiva arbete för att hantera sjukdomen.
Ekonomi
Botswanas ekonomiska tillväxt är sedan självständigheten 1966 en av världens största. Under denna tid har landet förvandlats från ett av världens fattigaste länder till ett medelinkomstland. Diamant-utvinningen är en av de största anledningarna till utvecklingen, och för närvarande står diamanterna för en tredjedel av BNP och 90% av exportinkomsterna. Andra viktiga näringsgrenar är turism och jordbruk. Det negativa i Botswanas ekonomi är en hög arbetslöshet och att hälften av befolkningen är mycket fattig. Det är också möjligt att diamant-tillgångarna håller på att ta slut.
Fakta
- Lägsta punkt: där floderna Limpopo och Shashe flyter samman, 513 meter över havet
- Naturtillgångar: diamant, koppar, nickel, kol, järnmalm, silver
- Befolkning: tswana (eller setswana) 79%, kalanga 11%, basarwa 3%
- Befolkningens medelålder: 19,1 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: 6,7% (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 32,3 år (2003)
- Religiös tillhörighet: inhemska religioner 85%, kristna 15%
- Språk: engelska, setswana
- Analfabetism: drygt 20% av den vuxna befolkningen (2003)
- Nationaldag: Självständighetsdagen, även kallad Botswana-dagen, 30 september
Administrativ indelning
Botswana är indelat i nio distrikt och fyra kommuner (som inte är en del av distrikten).
- Distrikt
Central, Ghanzi, Kgalagadi, Kgatleng, Kweneng, Northwest, Northeast, Southeast och Southern.
- Kommuner
Francistown, Gaborone, Lobatse och Selebi-Pikwe.
Karta
Selebi-Pikwe
Kategori:Afrikas länder
Kategori:Kustlösa stater
ja:ボツワナ
ko:보츠와나
ms:Botswana
simple:Botswana
zh-min-nan:Botswana
NamibiaNamibia, stat i sydvästra Afrika vid Atlanten. Landet gränsar till Angola, Botswana, Sydafrika och Zambia. Längs kusten finns Namibia-öknen och i öster Kalahari-öknen.
Historia
Sydafrika ockuperade den tyska kolonin Sydvästafrika under första världskriget. Efter andra världskriget annekterades territoriet av Sydafrika. 1966 startade SWAPO-gerillan ett självständighetskrig för området som då började kallas Namibia, men Sydafrika erkände inte självständigheten förrän 1988. Då hade FN upprättat en fredsplan för hela regionen. Formellt blev Namibia självständigt den 21 mars 1990, och därpå följde demokratiska val.
Klimat och miljö
I Namibia råder ökenklimat vilket innebär att det är hett och torrt. Regnväder förekommer sporadiskt och sparsamt. Ibland är torrperioderna mycket långvariga.
Några av landets miljöproblem är mycket begränsade vattentillgångar, att öknen breder ut sig och tjuvjakt på de vilda djuren. Namibia var det första landet i världen som införde miljöskydd i konstitutionen. Omkring 14% av landets yta är skyddade områden, bland annat nästan hela kusten vid Namibia-öknen. Namibia producerar ingen elektricitet, utan importerar all el från Sydafrika. Det finns planer på att bygga en stor damm för vattenkraft, men detta protesterar Botswana mot.
Ett av de största hälsoproblemen är aids. 2001 var nästan 23% av den vuxna befolkningen smittad.
Ekonomi
Ekonomin är starkt beroende av utvinning och bearbetning av mineraler för export, Gruvdriften svarar för 20% av BNP. De viktigaste produkterna är uran och diamanter, därutöver utvinns även bly, zink, tenn, silver och wolfram.
Ungefär hälften av befolkningen lever på jordbruk, framför allt småjordbruk.
Därutöver får även fisket och turismen en allt ökande betydelse. Tillverkningsindustrin är däremot svagt utvecklad.
Även om Namibia räknas till Afrikas rikare länder råder utbredd fattigdom på grund av hög arbetslöshet och stora inkomstskillnader.
Namibia har nära ekonomiska relationer med Sydafrika, som svarar för största delen av importen. En stor del av exporten utgörs av råvaror som förutom till Sydafrika även går till Storbritannien och andra i-länder.
Fakta
- Naturtillgångar: diamant, koppar, uran, guld, bly, tenn, litium, kadmium, zink, vanadin, naturgas, vattenkraft, fisk
- Befolkning: ungefär hälften av befolkningen hör till ovambo-stammen och 9% hör till kavangos-stammen. Andra stammar är herero, damara, nama, caprivi, bushmen, baster och tswana.
- Befolkningens medelålder: 18,3 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: nästan 7% (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 42,8 år (2003)
- Religiös tillhörighet: kristna 80-90%, inhemska religioner 10-20%
- Språk: engelska, afrikaans, tyska, inhemska språk bl a oshivambo, herero och nama.
- Analfabetism: 2003 var ungefär 15% av den vuxna befolkningen analfabeter
Administrativ indelning
Namibia är indelat i 13 regioner: Caprivi, Erongo, Hardap, Karas, Khomas, Kunene, Ohangwena, Okavango, Omaheke, Omusati, Oshana, Oshikoto och Otjozondjupa.
Karta
Analfabetism
Kategori:Afrikas länder
ja:ナミビア
ko:나미비아
ms:Namibia
zh-min-nan:Namibia
Zimbabwe
Zimbabwe, stat i södra Afrika. Gränsar till Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia. Vid gränsen mot Zambia finns Victoriafallen, världens största vattenfall, i Zambezi-floden.
Historia
Storbritannien annekterade dåvarande Sydrhodesia från The South Africa Company 1923. Under åren 1953-1963 ingick Sydrhodesia i Centralafrikanska federationen tillsammans med kolonierna Nyasaland (Malawi) och Nordrhodesia (Zambia). 1961 års konstitution angav att de vita skulle ha företräde till makten. Landet fick 1964 namnet Rhodesia i samband med att Nordrhodesia blev självständigt som Zambia. 1965 deklarerade regeringen sin självständighet, men Storbritannien erkände inte detta eftersom man ville att den svarta majoriteten skulle ha större demokratiska rättigheter. FN införde sanktioner mot Rhodesia och marxist-leninistiska Zanu-PF under ledning av Robert Mugabe bedrev gerillakrig med bas i det kommunistiska Moçambique. 1979 ledde detta till att den vita regimen fick lämna ifrån sig makten.
1980 blev landet självständigt under namnet Zimbabwe (En sammandragning av shonaspråkets "zimba za mabwe", som betyder ungefär "byggnader av sten", vilket syftar på Stora Zimbabwe-ruinerna) och det nya landets första premiärminister blev Robert Mugabe. Han har varit landets ende ledare, som president sedan 1987. Massmord och andra övergrepp tvingade tidigt det starkaste oppositionspartiet, ZAPU, att gå ihop med ZANU-PF. Marxism-leninismen övergavs officiellt 1991, men präglar fortfarande regeringspolitiken. 2000 genomförde Mugabe och regeringen en kaotisk omfördelning av marken, vilket ledde till att vita jordbrukare utvandrade, att ekonomin försvagades betydligt samt att det blev brist på mat. Trots omvärldens fördömanden såg Mugabe till att försäkra sig om att bli omvald 2002 med hjälp av omfattande valfusk. Oppositionen och olika arbetargrupper genomförde flera generalstrejker under 2003 för att försöka tvinga Mugabe att avgå. Säkerhetsstyrkor fortsätter att brutalt kväva regimens motståndare.
När Zimbabwe blev självständigt 1980 var den inhemska ekonomin i allt väsentligt centralstyrd och internationellt isolerad. Så förblev den i mer än tio år, till dess att man 1991 ändrade kurs och lade fram ett program för en marknads- och handelsinriktad ekonomi. När Zimbabwe nu lagt ytterligare tio år bakom sig, ser man snarast en återgång till en form av kommandoekonomi med starka inslag av statligt engagemang och kontroll och "indigenisering".
Den relativt lovande utvecklingen under mitten av 1990-talet - med låg inflation, acceptabelt underskott i den offentliga ekonomin och gynnsamma förutsättningar för investeringar – har definitivt kommit av sig. Det som för bara 5-6 år sedan var ett av Afrikas mest utvecklade länder är i en utförsbacke som bara ser ut att bli allt brantare. Lanserade program för strukturomvandling har haft mycket liten effekt, om ens någon alls. De fundamentala elementen i Zimbabwes ekonomi är i stor oordning och i det politiska, ekonomiska och sociala krisläge som nu råder är någon ljusning svår att se.
Bedömare som ambassaden talat med är i stort sett överens om att nedförslöpan började under senare delen av 1997, när regeringen gav efter för påtryckningar från organisationer företrädande de s.k. krigsveteraner som bekämpade kolonialmakten under det utdragna inbördeskriget under 1970-talet. President Mugabe beviljade förhållandevis generösa periodiska kontantbidrag som ersättning till frihetskämparna, utgifter som den offentliga ekonomin inte hade råd med.
Detta ledde snabbt till fortsatt och förvärrad fiskal odisciplin, allvarlig obalans i statens finanser, ökad inflation, höjda räntor och vittrande förtroende för valutan. På kort tid föll Zimbabwe-dollarns notering - hela tiden bunden genom offentliga dekret - från 18 till 38 mot 1 USD (idag är den officiella kursen 55/1 – allt medan den parallella marknaden just nu värderar Zim-dollarn till mellan 120 och 140 mot 1 USD). Hopplöst föråldrade och förlustbringande statsmonopol och landets engagemang och militär närvaro i konflikten i Kongo, som grävt djupa hål i statsbudgeten, har inte direkt förbättrat situationen.
Den onda, nedåtgående spiral som startade på hösten 1997 har successivt, men förfärande snabbt, gett minskade utländska investeringar, brist på utländsk valuta, krympande exportintäkter, bristande lönsamhet i företagen och - påspädning av arbetslösheten.
Härvidlag råder det ingen tvekan om att HIV/AIDS-epidemin har haft mycket allvarliga effekterna på samhället i stort – också på den nationella ekonomin. Den reella nedgång i BNP, som under 2000 var 5,5 %, kan till betydande del – enligt vissa beräkningar inemot hälften - förklaras med en åderlåtning av humankapitalet som redan är på väg att bli ödesdiger, minskat skatteunderlag och drastiskt ökade vårdkostnader
Handel
Exportbranschernas förutsättningar
Handeln med omvärlden har definitivt inte gynnats av den makroekonomiska utvecklingen under senare år. Försöken att bryta mönstret av produktion huvudsakligen för den inhemska marknaden har inte krönts med den framgång man kunde hoppas på för 5-10 år sedan. De lysande undantagen har hela tiden varit jordbruket – med stark tonvikt på tobak och hortikultur. Produktion och försäljning av halvförädlad tobak, som är Zimbabwes enskilt klart största källa till exportinkomster, gör landet till världens andra exportnation efter Brasilien, med hög kvalitet och långt driven marknadsanpassning som främsta försäljningsargument.
Men exportvolym och inkomster från innevarande års tobaksexport blir lägre än normalt – det står redan klart. Årets skörd blir klart mindre än de närmast föregående åren, huvudsakligen beroende på de störningar i produktionen som följt i spåren av landockupationer och påtvingad omfördelning av jordbruksmarken. Man beräknar nedgången till 20-30 % per år från 2000 till 2002. Som en illustration kan nämnas att exporten av tobak till Sverige under första halvåret 2001 sjunkit med hälften jämfört med motsvarande tid förra året.
De odlare som fortfarande är aktiva håller emellertid ännu stora delar av sina skördar borta från auktionsgolven, i förhoppningen att regeringen ska komma med en (av exportindustrin) länge efterlängad devalvering av Zim-dollarn. Valutapolitiken har dock, ännu så länge, mindre betydelse i exportledet där affärerna görs upp i stabila USD - alltmedan odlarna får nöja sig med betalning i Zim-dollar till en helt verklighetsfrånvänd kurs. Nya centrala regleringar av formerna för handeln i grossistledet har adderat till trögheten i försäljning och betalningsflöde.
Men också andra delar av det zimbawiska jordbruket, t.ex. blomodling, har varit på gång att ge landet viktiga marknadsandelar utomlands. Ännu så länge verkar hortikultur-sektorn vara relativt opåverkad av depreciering av valutan och starkt ökade transportkostnader till följd av bränslebristen. Men risken är överhängande att en fortsatt ekonomisk nedgång snabbt underminerar en lovande utveckling.
Jordbruket är alltså fortfarande i huvudsak inriktat på inhemsk konsumtion, men också den har upplevt allvarliga störningar, inte bara till följd av den i många stycken kaotiskt genomförda landreformen, utan också till handelsrelaterade bekymmer, eftersom jordbruket är starkt beroende av import av gödningsmedel.
På åter ett annat nyckelområde för Zimbabwes utbytet med omvärlden – gruvindustrin – har vikande världsmarknadspriser och/eller minskad efterfrågan på främst guld, krom och asbest haft en ytterligare dämpande inverkan på handel och exportintäkter. Den förda valutapolitiken har givetvis haft en förvärrande inverkan på lönsamheten.
Den tredje viktiga källan för inkomster från omvärlden är turismen. Zimbabwe har inom sina gränser ganska oslagbara tillgångar för s.k. ekoturism, bl.a. ett av världens sju underverk – Victoriafallen. Lägg därtill vidsträckta och djurrika nationalparker, gott om attraktiva hotellanläggningar och läckra golfbanor, och man inser lätt den potential som turistnäringen har här. Men: Alla goda förutsättningar till trots, så är utvecklingen även i denna sektor negativ. Mycket negativ. Orsaken är givetvis att söka i att Zimbabwes attraktionskraft minskat exponentiellt, i takt med att politisk polarisering och maktkamp, våldsamheter, farmockupationer, urholkad ekonomi och bränslebrist skapat svarta rubriker i världspressen. Det är tragiskt att se utmärkta hotell i bl.a. Victoria Falls stå - i bästa fall – halvtomma.
Den nedgång i tillverkningsindustrin som kunde konstateras redan under 1998 har fortsatt. Den onda spiralen har gjort sig gällande med särskild kraft där - hög inflation, höga investeringsräntor och styvnackad valutapolitik, som gjort importerade insatsvaror förhållandevis dyra, har minskat konkurrenskraften drastiskt.
Den kritiska bristen på utländsk valuta tvingar företag som måste importera insatsvaror till oortodoxa metoder för att komma åt den valuta som – till mer än dubbla priset – trots allt finns på parallellmarknaden. Bankerna, som är förbjudna att handla till annan kurs än den officiella, agerar nu i stället "penningmäklare" genom att, under stor diskretion, koppla samman företagare som har exportinkomster att realisera med kollegor som saknar valuta att betala utlandet med. Genom ett intrikat, men än så länge lagligt, tricksande med fakturor agerar det förstnämnda företaget "ställföreträdande importör" åt den valutafattige partnern, och det "överpris" som den senare betalar för valutan hamnar i böckerna som valutavinst respektive -förlust. Rykten går om en lagändring för att täppa till denna smyväg runt valutaregleringen men, som ambassadens kontakter säger: "Man får väl hitta på något annat sätt – vi bara måste ju för att överleva…"
Inomregional handel och integration
Sydafrika är fortfarande Zimbabwes i särklass största handelspartner – trots att det alltjämt saknas ett bilateralt handelsavtal länderna emellan. Mer än en femtedel av Zimbabwes totala handel sker med grannen i söder – södra Afrikas ojämförligt största ekonomi med en BNP mångdubbelt större än alla övriga SADC-länders tillsammans. Från Zimbabwe går främst jordbruksprodukter, i den motsatta riktingen mest maskiner, kemikalier och konsumtionsvaror. Men också ett par andra, för Zimbabwe helt vitala artiklar: Olja/bensin och elektricitet.
Det är ingen överdrift att påstå att Zimbabwes ekonomi fungerar bara så länge importen av el från Sydafrika (men också från andra vattenkraftrika och mindre industrialiserade grannar) kan fortgå – trots att det statliga monopolföretaget ZESA (Zimbabwe Electricity Supply Authority) ligger notoriskt efter med betalningarna. I praktiken förser nu sydafrikanska leverantörer Zimbabwe med rejält subventionerad elkraft. Det ekonomiska beroendet av Sydafrika är alltså stort. Sydafrika, å sin sida, skulle däremot säkert klara sig utmärkt utan Zimbabwe, rent nationalekonomiskt. Men politiskt är det en annan femma – den regionala balansen skulle allvarligt rubbas om Zimbabwes ekonomi skulle hamna i helt ohämmat fritt fall, med åtföljande sociala spänningar och spridningsrisker. Det har varken Sydafrika eller resten av sub-regionen egentligen råd med.
Zimbabwe vill traditionellt gärna framställa sig som främjande av inom-regional handel och integration. Det successiva närmande mellan olika block av länder som skett inom SADC och den mer rent handelsorienterade sammanslutningen COMESA är viktiga steg i rätt riktning, en utveckling som Zimbabwe starkt förespråkat som medlem av båda organen. Detta dubbla medlemskap ses av zimbabwierna huvudsakligen som komplementärt, inte konkurrerande. Det regionala samarbetets framväxt hälsas generellt också med tillfredsställelse av affärsvärldens aktörer. Men man menar samtidigt att det blir svårt att dra fördelar därav så länge nationalekonomiska fundamenta är i sådan oordning.
Handels- och integrationsfrämjande initiativ och strukturer har också – hittills - stannat vid deklarationer och formella protokoll (SADC:s "Trade Protocol" och COMESA:s "Common Market Rules"). Implementeringen kräver en politisk målmedvetenhet och en nationalekonomisk "grundtrygghet" som saknats. Och den inom-regionala obalansen – med Sydafrika i en så oerhört dominerande roll – har inte hjälpt utvecklingen framåt.
Men att döma av de kontakter som ambassaden haft i det senaste, är regionen kanske nu på väg mot att fylla orden med mer handling – men med två skilda tillnärmningssätt. Inom COMESA – där Sydafrika, viktigt att konstatera, inte är medlem - är ambitionerna för tullfritt flöde av varor högt ställda, med en omedelbar målsättning om total avveckling av tariffära handelshinder – dvs. en "noll-lösning" på en gång, utan arrangemang för successiv anpassning. Detta har, så här långt, gjort det svårt för merparten av länderna att tillämpa överenskommelsen – av 20 medlemmar har endast nio, däribland Zimbabwe, öppnat sina gränser för varandra.
Inom SADC, å andra sidan, har man enats om en successiv nedtrappning av tariffära handelshinder, med viss inbyggd flexibilitet till skydd för relativt mindre utvecklade länders hemmamarknader. Målsättningen är att nå till 85% avveckling, motsvarande WTO:s informella standard för vad som kan anses vara fri handel, år 2008. Det slutliga målet – helt tullfri handel – är satt till år 2012. Här ser, inte oväntat, efterlevnaden ut att bli bredare - av de 14 medlemsländerna har hittills nio, i lite olika takt, vidtagit åtgärder för avveckling/anpassning av nationella regleringar och strukturer för det första steget i överenskommelsen. Fem av dem har anslutit sig kollektivt via Southern African Customs Union (SACU; omfattande Botswana, Lesotho, Namibia, Swaziland och Sydafrika). Tre SADC-länder har undertecknat avtalet, men väntar ännu med tillämpningen: Malawi, Mozambique och Seychellerna. Två länder – Angola och Kongo - står tills vidare helt utanför överenskommelsen.
Men - bortsett från varierande framgång i praktiken - grunden för regional integration är lagd och, förr eller senare, kommer alla länder i regionen att inse att utveckling kommer med utbyte. Bara detta utbyte inte störs eller ödeläggs av politiska spänningar i en omgivning där det blir viktigare att värna om maktpositioner än att skapa sunda förutsättningar för ekonomiskt framåtskridande.
Handeln med EU och övriga världen
Fortfarande är EU det länderblock som tar emot den största andelen av Zimbabwes export. Inom unionen är Storbritannien och Tyskland största handelspartners. Utöver tobak och grönsaker exporteras bomull, kött och socker. Enligt ambassadens kontakter har Zimbabwe dock misslyckats med att fylla vissa av sina exportkvoter till EU. Flera förklaringsgrunder har getts, alltifrån nedåtgående kapacitet i jordbruket, orsakad av en politiskt motiverad landreform, fördyrade insatsvaror och bränslebrist, över klimatologiska störningar (torkan i söder och översvämningar i norr i början av året), till spridningseffekter från Europas mardröm med galna kor och mul– och klövsjuka.
Under perioden 1999-2000 var handelsutbytet mellan Sverige och Zimbabwe fortsatt litet. Enligt Exportrådets siffror har Sveriges export till Zimbabwe under den senaste femårsperioden sjunkit drastiskt, från drygt 134 milj. SEK år 1996 till 53,5 miljoner år 2000. Sveriges import från Zimbabwe har under samma period gått motsatt väg, från knappt 90 milj. SEK till knappt 139 milj. SEK.
I den situation av ökande internationell politisk isolering som Zimbabwe, huvudsakligen självförvållat, nu hamnat i, har man sökt sig nya partners på världsscenen. Typiskt nog har president Mugabe och hans parti hamnat på friarstråt hos vad man kanske kan kalla "lone rangers" i den internationella ekonomin, med Kina, Libyen och Malaysia i första ledet. Ambassadens kontaker har genomgående karaktäriserat de allianser som knutits med dessa länder – t.ex. ett avtal med Malaysia om handelsutbyte med särskilda Zim-dollarbaserade betalningsarrangemang - som mer politiskt än ekonomiskt betingade.
Handelspolitiskt Agerande; Multilaterala Handelsförbindelser
Det grundläggande intresse för att utvidga handel och utbyte med omvärlden som vuxit fram i Zimbabwe efter självständigheten finns nog i grunden kvar. Men den kamp om makt och inflytande som nu rasar – med landfrågan som främsta tillhygge – kastar en våt filt över goda föresatser därvidlag. Potentialen för framgångsrik ekonomisk utveckling finns, men är alltså svår att utnyttja effektivt.
Så länge man inte förmår skapa - och följa - stabila spelregler och en öppen ekonomi med drastiskt mindre inslag av centralstatlig inblandning och marknadsmanipulation, och så länge humankapitalet inte fullkomligt eroderas av HIV/AIDS-epidemin och/eller förvärrad "brain drain", så kommer det att bli svårt att vända utvecklingen till något väsentligt bättre.
Den tveksamhet som funnits hos många afrikanska länder inför nya förhandlingsområden i kommande globala handelsförhandlingar kvarstår i stort sett. Det omfattar också Zimbabwe. Men – efter Seattle och inför Doha – ser strategin för att tillvarata ländernas särskilda intresse av att minska obalanser gentemot I-världen ut att utvecklas på regionalt, eller snarare sub-regionalt, plan. De integrationssträvanden som beskrivits ovan har otvivelaktigt gett länderna i (södra) Afrika en delvis ny plattform för samlat agerande för större styrka vid förhandlingsbordet.
Inom både COMESA och SADC diskuteras nu, enligt ambassadens sagesman, gemensamma eller samordnade förhållningssätt till de globala handelsfrågorna. Särskilt viktiga områden, som de allra flesta länder i Södra Afrika kan komma att samlas kring, är jordbruksfrågorna – en framträdande gemensam nämnare för de flesta - och servicesektorn. Förhandlingsmål kan komma att formuleras kring krav på flexibilitet i handelns liberalisering, med utgångspunkt från de särskilda behov av skydd för inhemska och tillträde till främmande marknader som upplevs som gemensamma för regionen.
Klimat och miljö
Klimatet är tropiskt men mildras av landets höjd över havet. Regntiden varar från november till mars. Ibland förekommer längre torrperioder.
Några av Zimbabwes stora miljöproblem är jorderosion, luft- och vattenföroreningar och giftigt avfall och tungmetaller från gruvindustrin. Hälften av elektriciteten produceras av vattenkraft och hälften av fossila bränslen.
Ett stort hälsoproblem är aids. 2001 uppskattas att mer än 30% av den vuxna befolkningen är smittad och fram till samma år hade 200 000 människor dött i aids.
Ekonomi
Zimbabwes regering har en mängd ekonomiska problem att hantera: en övervärderad växelkurs, oerhört hög inflation (228% i början av 2003) och brist på pengar. Man har varit inblandad i konflikter (t ex kriget i Demokratiska republiken Kongo 1998-2002) som har kostat miljoner. Landet har stort behov av hjälp från IMF, men får inte det så länge man inte klarar sin budget. Regeringens program för att omfördela marken har i stort sett ödelagt den kommersiella delen av jordbruket, vilket var den stora exportnäringen och sysselsatte omkring 400 000 personer.
Fakta
- Lägsta punkt: där floderna Runde och Save rinner ihop, 162 meter över havet
- Naturtillgångar: kol, krommalm, asbest, guld, nickel, koppar, järnmalm, vanadium, litium, tenn, platina
- Befolkningens medelålder: 18,9 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: 6,6% (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 39 år (2003)
- Etniska grupper: shona 82%, ndebele 14%, andra afrikaner 2%, andra 2%
- Vita ungefär 1% (afrikander och engelsmän)
- Religiös tillhörighet: syncreter (delvis kristendom och delvis inhemsk tro) 50%, kristna 25%, inhemska religioner 24%, muslimer och annan 1%
- Språk: engelska (officiellt), shona, sindebele (kallas ibland ndebele) och ett stort antal mindre stamdialekter
- Narkotika: Zimbabwe är genomfartsland för afrikansk cannabis och sydamerikanska droger såsom heroin, som ska till Europa och Sydafrika.
Administrativ indelning
Zimbabwe är indelat i åtta provinser: Manicaland, Centrala Mashonaland, Västra Mashonaland, Östra Mashonaland, Masvingo, Norra Matabeleland, Södra Matabeleland och Midlands samt två städer med provinsstatus: Bulawayo och Harare.
Karta
Europa
Kategori:Afrikas länder
Kategori:Kustlösa stater
ja:ジンバブエ
ko:짐바브웨
ms:Zimbabwe
simple:Zimbabwe
zh-min-nan:Zimbabwe
Storbritannien
Det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland är en konstitutionell monarki och unionsstat belägen på de brittiska öarna i västra Europa, vilken består av tre separata konstituerande länder (constituent countries), med delvis separata politiska och juridiska system: nationerna England, Skottland och Wales, belägna på ön Storbritannien. Av den tidigare ingående och konstituerande önationen Irland, ingår nu endast den norra delen: provinsen Nordirland.
Staten skapades först 1801 genom ett samgående mellan (Förenade) Konungariket Storbritannien (1707-1801) och Konungariket Irland. Konungariket Storbritannien (grundat genom Treaty of Union 1707) var i sig en politisk union mellan Konungariket England och Konungariket Skottland. Wales var nominellt ett furstendöme inom Konungariket England.
Under det Förenade konungariket lyder också ett antal icke självständiga områden, många av dem tidigare kronkolonier, belägna både i Europa och i andra världsdelar. Utan att i formell mening vara underlydande till det Förenade konungariket, utan istället som underlydande till den brittiska monarkin, står dessutom kanalöarna Jersey och Guernsey, samt Isle of Man.
Unionsmonarkins officiella namn är sedan 1927 "Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland" (eng. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, United Kingdom, UK). Detta sedan att Irland 1922 politiskt delats och den södra delen fått utökat självstyre som en fristat inom det brittiska imperiet.
Det fulla namnet eller kortformen "Förenade kungariket" är det som används i svenska utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. Denna form är dock något missvisande eftersom det inte klart framgår om man syftar på en statsbildning eller en ö, eller ens vilken statsbildning man menar. Det Förenade konungariket är till invånarantalet en av Europas större stater.
Historia
Huvudartikel: Storbritanniens historia
De områden som utgör England och Wales kom under det första århundradet att erövras av romarriket och blev provinsen Britannia (latin). Befolkningen på öarna var då framför allt keltisk. Då romarna behövde trupper på andra platser och nyttan av en erövring inte verkade vara stor nog jämfört med de problem den medförde kom den norra delen av Storbritannien, motsvarande Skottland (latin: Caledonia), att behålla sitt oberoende av Rom. För att stärka gränsskyddet byggde romarna både Hadrianus mur och Antonius mur. Denna kom i praktiken att bli en gräns mellan de keltiska romano-britterna och Caledonias pikterna; de senare ett äldre folkslag av okänt, men förmodat keltiskt ursprung.
Med början under 300-talet kom den romerska delen att utsättas för allt mer omfattande angrepp av omgivande folkgrupper, irländare, pikter, saxare, angler och jutar blev ett allt större problem. När de romerska trupperna lämnade ön kring år 400 innebar detta att ögruppen blev lämnad åt sitt öde och snart försvann den romerska kulturen. Istället kom sydöstra delen av ön att besättas av germanska folkgrupper (saxare, angler och jutar) som bosatte sig i nuvarande England och som steg för steg erövrade det från britterna, denna konflikt gav upphov till legenden om keltiska kungen Kung Arthur. Britterna behöll dock Wales (som då även omfattade dagens Cornwall), men en del britter bosatte sig i numera franska Bretagne (dvs Lilla Britannien). På så sätt kom det ökeltiska språket bretonska att talas på kontinenten.
De germanska folken bildade ett flertal kungariken som efterhand förenades som Kungariket England år 927, främst genom trycket av vikingarna, som började härja ön från slutet av 700-talet och framåt. Genom Alfred den stores ansträngningar att organisera och stärka sitt rikes försvar mot de jämförelsevis oorganiserade vikingaräderna lyckades anglo-saxerna bevara sin självständighet jämtemot vikingarna. Vikingarna lyckades dock etablera en mycket stark närvaro i nordöstra England med centrum i York, den s.k. Danelagen (the Danelaw), något som fortfarande märks i ortnamn och lokala dialekter. Vikingarnas makt över England kulminerade år 1013 då den danske kungen Sven Tveskägg gjorde sig till kung av England.
Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades dock normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England.
Ungefär vid denna tid gjorde gaelerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gaeliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.
Geografi
Huvudartikel: Storbritanniens geografi
Administrativ indelning
Storbritannien är först och främst indelat i fyra delområden: England, Skottland, Wales samt Nordirland.
| Rankning | Riksdel | Yta (km²) | Yta (%) | Invånare (2005) | Invånare (%)
| | 1. | England | 130 439 | 53.4% | 50 233 280 | 83.8%
| | 2. | Skottland | 78 783 | 32.3% | 5 003 906 | 8.4%
| | 3. | Wales | 20 798 | 8.5% | 2 935 280 | 4.9%
| | 4. | Nordirland | 14 121 | 5.8% | 1 716 941 | 2.9%
| | Totalt | Förenade konungariket | 244 140 | 100% | 59 889 407 | 100%
|
Den viktigaste administrativa indelningen i England, Wales och Nordirland är i grevskap (på engelska counties), vilket i svensk jämförelse närmast motsvarar landsting. I Nordirland, Wales och inom vissa delar av England, använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå, inte dubbla nivåer som i Sverige med både landsting och kommun.
Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska.
Den brittiska statliga förvaltningen för England följer inte indelningen i grevskap utan
är indelad i nio storregioner:
- Storlondon
- Nordvästra England (huvudort: Manchester)
- Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
- Sydvästra England (huvudort: Bristol)
- Sydöstra England (huvudort: Guildford)
- Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
- Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
- Östra England (huvudort: Cambridge)
- Östra Midlands (huvudort: Nottingham)
Storlondon har både en direktvald borgmästare och direktval regionförsamling. Regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21.8 procent, den 4 november 2004).
Skottland har en annan förvaltningshistorik och där finns där inga grevskap idag. Där var det tidigare stad/köping (skot. burgh) som var den viktigaste administrativa indelningen från 800-talet fram till avskaffandet 1975. Då infördes en ny indelning med nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i kommuner samt tre fristående ö-kommuner, men denna indelning varade endast till 1996. Idag har Skottland endast en föraltningsnivå med 32 kommuner (eng. local authorities / councils).
Politik
Storbritannien är en konstitutionell monarki. Staten har ett tvåkammar-system, bestående av ett överhus (House of Lords) och ett underhus (House of Commons).
Underhuset består av 646 ledamöter valda från lika många valkretsar (529 ifrån England, 59 ifrån Skottland, 40 ifrån Wales, och 18 ifrån Nordirland). Överhuset består 706 ledamöter som blivit tilldelade sina platser, antingen genom arv eller i egenskap av livstids adelskap eller som biskopar i anglikanska kyrkan.
Efter avvecklandet av imperiet valde många av de nya nationerna liknande politiska system.
De tre dominerande partierna i det Brittiska parlamentet, där mandatfördelningen sker via valkretsar vilken verkar emot små partier, är Labourpartiet, Konservativa partiet och Liberaldemokraterna. Både i Skottland och Wales finns nationalpartier, Scottish National Party respektiv Plaid Cymru - Party of Wales, som verkar för skotsk och walesisk självständighet, och de arbetar som en grupp inom brittiska parlamentet och EU-parlamentet. På Nordirland ser det politiska landskapet annorlunda ut med två unionistpartier, Democratic Unionist Party och Ulster Unionist Party som verkar för att provinsen försätta att vara en del av staten Förenade kungarike, och två republikanska partier, Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party som verkar för ett enat Irland, dvs att Nordirland ska återigen bli en del av staten Irland. I England finns sedan 2004 ett nytt vänster inriktad parti, Respectpartiet, som hade en ledamot vald till underhuset i allmänna valet Maj 2005.
I val till det Skotska parlamentet, National Assembly of Wales och Northern Ireland Assembly, där mandatfördelningen sker proportionellt, har flera små partier nått representation: Scottish Green Party, Scottish Socialist Party, Scottish Senior Citizens Unity Party, Forward Wales, Alliance Party of Northern Ireland, Progressive Unionist Party och UK Unionist Party.
I val till EU-parlamentet, där mandatfördelningen sker proportionellt, har även andra partier nått framgångar, framförallt United Kingdom Independence Party, men också Green Party of England and Wales och Veritaspartiet.
Ekonomi
Storbritannien har en mycket stor finanssektor: London är världens största finanscentrum och Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas tredje största finanscentrum. Staten är världens 6:e största turistdestination med omkring 24 000 000 turister varje år och 1 800 000 anställda. Servicesektorn i sin helhet står för 70% av sysselsättningen.
Energisektorn är även den omfattande, med en andel av BNP på 10%, större än för något annat industriland. Skottland är västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge) och Europeiska unionens största oljeproducent och naturgasproducent.
Jordbruket står för 2% av BNP och 1% av sysselsättningen. Produktionen täcker 60% av behovet.
Statens viktigaste handelspartner är: Tyskland, USA, Frankrike och Nederländerna. Dess valuta är pund.
Demografi
Språk
Engelska är det dominerande språket, även om det inte är ett officiellt språk. Utöver detta talar 30% av befolkningen i Skottland (och 2% av befolkningen i Nordirland) även skotska; 28% av befolkningen i Wales även kymriska; 3% av befolkningen i Nordirland även iriska; och 2% av befolkningen i Skottland även skotsk gaeliska.
I Wales är kymriska ett officiellt språk och i Skottland är skotsk gaeliska ett officiellt språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act 2004. Skotska, iriska och korniska är officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk sedan 2001, när Storbritannien signerade Europarådskonventionen om landsdelsspråk och minoritetsspråk, men saknar samma statliga stöd och status som kymriska och skotsk gaeliska.
Många andra språk talas av ett betydande procenttal av befolkningen i Storbritannien, särskilt i storstäder som London, Birmingham och Glasgow, till exempel urdu, gujarati, bengali, punjabi, spanska, kinesiska, somaliska och arabiska.
Religion
Storbritannien har haft en lång historia av religiösa stridigheter, både med och utan vapen. Liksom övriga delar om romarriket kom kristendomen att under 300-talet bli statsreligion i Britannia (nuvarande England, plus Wales) och få spridning bland befolkning. I samband med anglosaxarnas invasion kom de områden som de tog över, det vill säga England med undantag för Cornwall, att avkristnas och asatron fick spridning. Genom mission från den romersk-katolska kyrkan och irländska munkar kom England att återkristnas under 600- och 700-talen. Synoden i Whitby bidrog till att lösa de tvistigheter som uppstod mellan de områden som kristnats av Rom respektive Genom vikingarnas anfall kom delar att åter temporärt avkristnas under 800- och 900-talen.
Skottland (latin: Caledonia) låg utanför romarriket och har en annorlunda religösa historia, men även där var det irländska munkar som kristnades landet (se Whithorn, Iona, Sankt Columba).
Efter engelske kungen Henrik VIII:s brytning med Rom kom England under flera århundraden uppleva religös turbulens. Den anglikanska kyrkan, som är något av statskyrka i England fick konkurrens inte bara av den romersk-katolska kyrkan utan även bland nya grupper som bland annat puritanisterna.
Genom invandring under 1900-talet har landet också fått en betydande icke-kristen befolkning samtidigt som andel som inte är troende ökat ända sedan den industriella revolutionen.
Kommunikation
Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket väl utbyggt i Storbritannien. Motorvägar når de allra flesta större städer i landet och motorvägarnas standard är nästan alltid mycket hög. Det är också i Storbritannien som Europas mest trafikerade motorvägar finns och dessa finns framförallt runt London. Även övriga vägar som inte har motorvägsstandard har många gånger hög klass och är välunderhållna.
Järnvägarna i Storbritannien är även dessa väl utbyggda. Det var också i Storbritannien som världens allra första järnväg invigdes mellan Stockton-on-Tees och Darlington 1825. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Storbritannien. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg som många gånger är av hög klass. Ett av de mest kända snabbtågen i Storbritannien är snabbtåget EuroStar som går från London till Paris och Bryssel. Tågen mellan London och Edinburgh är också högklassiga snabbtåg.
Kultur
Ett stort antal sporter anses ha engelsk ursprung, bland dessa finns biljard, cricket, fotboll och rugby. Golf och curling har skotsk ursprung.
England har även producerat åtskilliga kända författare som John Donne, William Shakespeare, Daniel Defoe (Robinson Crusoe), Jane Austen, Charles Dickens, Agatha Christie, Barbara Cartland Colin Dexter och P.D. James. Skottland har producerat Sir Walter Scott, J. M. Barrie (Peter Pan), Robert Louis Stevenson (Skattkammarön mm), Sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes mm), Kenneth Grahame (Det susar i säven), A. A. Milne (Nalle Puh), Iain Banks och Alexander McCall Smith. Wales har producerat Bertrand Russell, Dylan Thomas, Thomas Edward Lawrence (Lawrence av Arabien) och Roald Dahl.
J. K. Rowling var född och växte upp i England, och skrev sina böcker omHarry Potter i Skottland där hon också nu bor.
Seamus Heaney är ifrån Nordirland.
Den engelska musikscenen tillhör även den en av de mest betydande med band som Beatles, Rolling Stones, David Bowie, Led Zeppelin, Pink Floyd, Black Sabbath, Spice Girls, Take That, Sex Pistols, The Clash mm. Många skottar har också haft framgång i musikbranchen: Donovan, Lulu, Malcolm Young och Angus Young (AC/DC), Bay City Rollers, Nazareth, Gerry Rafferty, Annie Lennox (Eurythmics), Midge Ure (Ultravox), Belle & Sebastian, Texas, Shirley Manson (Garbage), Travis, Idlewild, Franz Ferdinand mm. Wales har producerat Shirley Bassey, Tom Jones, Manic Street Preachers och Stereophonics bland andra; och Stiff Little Fingers, The Undertones och Van Morrison kommer ifrån Nordirland.
Se även
- Storbritanniens geologi
- Storbritanniens miljö
- Storbritanniens skolväsende
- Sport i Storbritannien
Externa länkar
Administrativa regioner i England
- [http://www.go-east.gov.uk/ East of England]
- [http://www.goem.gov.uk/ East Midlands of England]
- [http://www.london.gov.uk/ London]
- [http://www.go-ne.gov.uk/ North East England]
- [http://www.gonw.gov.uk/ North West England]
- [http://www.gose.gov.uk/ South East England]
- [http://www.gosw.gov.uk/ South West England]
- [http://www.go-wm.gov.uk/ West Midlands of England]
- [http://www.goyh.gov.uk/ Yorkshire and the Humber]
Kategori:Unioner
Kategori:Storbritannien
Kategori:Europas länder
Kategori:Europas östater
ja:イギリス
ko:영국
ms:United Kingdom
simple:United Kingdom
th:สหราชอาณาจักร
zh-min-nan:Liân-ha̍p Ông-kok
1806
Händelser
- 12 april - Det svenska Produktplakatet upphävs på nytt till följd av franska kaperier.
- 6 augusti - Det tysk-romerska riket upphör att existera i och med att Frans II tvingas att avsäga sig den tysk-romerska kejsarkronan.
- 6 november - Svenskarna besegras av fransmännen under Jean Baptiste Bernadotte i slaget vid Lübeck.
- Byggandet av Södertälje kanal påbörjas.
- Engelsmannen Samuel Owen, en av de främsta utvecklarna av ångfartyget, bosätter sig i Sverige.
- G. Stephens, pionjär inom dikning och skiftning av jordbruket, kallas till Sverige.
- Kemisten Jöns Jacob Berzelius utger Föreläsningar i Djurkemien, varmed han grundlägger den fysiologiska kemin.
- Sveriges första mekaniska bomullsspinneri anläggs i Lerum i Västergötland.
- Ett lantvärn, som omfattar alla ogifta män i åldrarna 19-25 år, organiseras i svenska Pommern.
- Napoleon proklamerar kontinentalblockaden, som innebär att europeiska hamnar stängs för brittiska fartyg. Detta får konsekvenser även för svensk handel och sjöfart.
- Liechtenstein blir självständigt.
- Triumfbågen i Paris börjar uppföras.
Födda
- 6 april - Friedrich Wilhelm Ritschl, tysk klassisk filolog.
- 26 april - Alexander Duff, skotsk missionär i Indien.
- 12 maj - Johan Vilhelm Snellman, finländsk filosof, författare, tidningsman och statsman.
- 20 maj - John Stuart Mill, brittisk filosof.
- 27 juni - Augustus de Morgan, brittisk matematiker.
- 6 oktober - Andreas Randel, svensk kompositör och musiker (violinist).
- 4 november - Hans Jörgen Kristian Aall, norsk amtman.
- Charles Gleyre, konstnär.
- Ludvig Manderström, svensk utrikesminister.
- Lungtok Gyatso, nionde Dalai Laman.
Avlidna
- 23 januari - William Pitt d.y., brittisk statsman och premiärminister.
- 20 april - Sara Elisabeth Moraea, Carl von Linnés hustru.
- 23 augusti - Charles-Augustin de Coulomb, fransk fysiker.
- 12 november - Joseph Gottlieb Koelreuter, tysk genetiker.
- John Breckinridge, amerikansk politiker.
- Louis Alexandre de Cessart, fransk ingenjör.
- Mozaffar Mohammad Shah, indisk stormogul.
Kategori:Årtal
Kategori:1800-talet (decennium)
ko:1806년
ms:1806
simple:1806
Nederländerna
Nederländerna är en monarki i västra Europa. Landet gränsar till Nordsjön, Belgien och Tyskland. Nederländerna kallas ofta Holland, vilket egentligen endast är namnet på en del av landet.
Huvudstad är Amsterdam, vilket innebär att monarken har sitt residens här. Regering och parlament finns i Den Haag.
Historia
Huvudartikel: Nederländernas historia
Under Karl V, tysk-romersk kejsare och kung av Spanien, var regionen en del av de sjutton nederländska provinserna, i vilka även det mesta av dagens Belgien ingick. Efter att ha fått formellt oberoende av Karl V:s son Filip II av Spanien år 1648 växte Nederländerna, under namnet De sju förenade Nederländerna, till en av de mäktigaste sjöfararnationerna och ekonomiska stormakterna under 1600-talet. Perioden kallas den Nederländska stormaktstiden. Kolonier och handelsstationer etablerades över hela världen.
Under Napoleon införlivades landet med det franska väldet men återfick självstyre tillsammans med nuvarande Belgien och Luxemburg 1815. Belgien bröts sig loss 1830. Luxemburg lydde under det nederländska kungahuset men med andra tronföljdsregler och bröts loss efter kung William III:s död. Under 1800-talet industrialiserades Nederländerna förhållandevis långsamt jämfört med kringliggande länder.
Nederländerna var neutrala i Första världskriget och i inledningen av andra världskriget, men ockuperades trots detta av Nazityskland i maj 1940 och befriades inte förrän 1945. Efter kriget blomstrade industrin åter inom Benelux och EG. Nederländerna blev också medlemmar i NATO.
När EU skapades 1992 var Nederländerna ett av medlemsländerna.
Se även: Lista över Nederländernas regenter.
Politik
Huvudartikel: Nederländernas politik
Nederländerna har varit en konstitutionell monarki sedan 1815, sedan det varit en republik från 1581 till 1806 (Nederländerna var ockuperat av Frankrike 1806-1815).
Statschef är sedan 1980 drottning Beatrix. Formellt tillsätts regeringsmedlemmarna av henne. I praktiken bildas en koalitionsregering när resultatet av parlamentsvalen presenteras (någon som kan ta flera månader). Därefter tillsätts denna formellt av drottningen. Premiärministern, eller Minister President, leder arbetet i regeringen. Denne är vanligtvis även ledare för det största partiet i koalitionsregeringen.
Parlamentet består av två kammare. Val till de 150 platserna i underhuset (Tweede Kamer eller den andra kammaren) äger rum vart fjärde år, eller tidigare om underhuset har gjort en misstroendeförklaring mot regeringen. Den mindre viktigare senaten (Eerste Kamer eller den första kammaren) väljs vart fjärde år efter provinsvalen av de nyvalda medlemmarna i provinsernas folkvalda församlingar. Tillsammans kallas de två kamrarna för Staten Generaal.
Statsvetare betraktar Nederländerna som ett klassiskt exempel på en samarbetsdemokrati (consociational state). Under 2000-talet har landet dock skakats av ett par mycket uppmärksammade politiska attentat (t.ex. mordet på högerpopulisten Pim Fortyun 2002), som fått det annars så lugna samhällsklimatet att skifta.
Nederländerna förknippas ofta som det laglösa landet, där droger används och säljs fritt på gatorna men det är egentligen bara fördomar, även om sådant finns så är det inte så tydligt.
Se även
- Nederländernas premiärminister
- Lista över Nederländernas premiärministrar
Administrativ uppdelning
Lista över Nederländernas premiärministrar
Nederländerna är indelade i 12 administrativa regioner, kallade provincies (provinser):
- Groningen - i nordöst
- Fryslân/Friesland - norr
- Drenthe - nordöst, söder om Groningen
- Overijssel - öst, söder om Drenthe
- Flevoland - mitten, vid IJsselmeer
- Gelderland - östra mitten, söder om Overijssel
- Utrecht - mitten
- Noord-Holland - nordväst
- Zuid-Holland - västra mitten, söder om Noord-Holland
- Zeeland - sydväst
- Noord-Brabant - söder
- Limburg - sydöst, sträcker sig in i Belgien.
Alla provinser indelas i gemeenten (kommuner), totalt 489 (fr o m 2004: 483); se Nederländska kommuner, även Nederländska städer.
Ett antal öar i Karibiska havet är dependencies till Nederländerna: de Nederländska Antillerna (Nederlandse Antillen), en grupp på fem öar, och Aruba, formellt en del av Antillerna.
Geografi
Antillerna
Huvudartikel: Nederländernas geografi
Med en storlek på 41 526 kvadratkilometer är Nederländerna något större än Småland men mindre än Jämtlands län.
Det mest utmärkande draget hos Nederländerna är det flacka landskapet. Ungefär hälften av landet ligger mindre än en meter över havet och en fjärdedel ligger faktiskt under havsytans nivå (se [http://www.minbuza.nl/default.asp?CMS_ITEM=MBZ302750 karta]). Högsta punkten är med sina 321 meter Vaalserberg i den sydöstligaste delen av landet, där en smal remsa skjuter ner mellan Belgien och Tyskland.
Många lågt liggande områden skyddas av vallar. Stora delar av landet är gammal havsbotten, t.ex. provinsen Flevoland. Dessa områden kallas poldrar. Den stora havsviken Zuiderzee avskars på 1930-talet från Nordsjön genom den tre mil långa skyddsvallen Afsluitdijk.
Landet delas in i två delar, åtskilda av de tre floderna Lek, Waal och Maas. I dessa två områden talar man olika dialekter.
Klimatet kännetecknas av ett tempererat, fuktigt kustklimat med milda vintrar och svala somrar. I allmänhet blåser det från sydväst och snö faller ungefär 20 dagar om året.
Ekonomi
Huvudartikel: Nederländernas ekonomi
Nederländerna har en välmående och öppen ekonomi, och regeringen har framgångsrikt minskat sin roll sedan 1980-talet. Industriell produktion sker främst inom matförädling, kemisk industri, oljeraffinering och tillverkning av elektriska maskiner. En högt mekaniserad jordbrukssektor sysselsätter inte mer än 4% av arbetskraften men producerar ett stort överskott till matförädlingsindustrin och export. Nederländerna är tredje största exportör av jordbruksprodukter i världen, efter USA och Frankrike. Nederländerna hanterade framgångsrikt frågan om offentliga finanser och stagnating job growth long before its European partners.
Som en av initiativtagarna till Euron ersatte Nederländerna sin tidigare valuta, gulden, den 1 januari 1999 tillsammans med de andra anhängarna av en gemensam europeisk valuta. Faktiska euromynt och sedlar infördes den 1 januari 2002.
Demografi
Huvudartikel: Nederländernas demografi
Nederländernas befolkningspyramid
(i % av total befolkningsmängd)
| % |
Män |
Ålder |
Kvinnor |
% |
| 0,36 |
|
|
85+ |
|
|
1,05 |
| 0,60 |
|
|
80-84 |
|
|
1,18 |
| 1,14 |
|
|
75-79 |
| | |
