:: wikimiki.org ::

Tysk-romerska Riket

Tysk-romerska riket

Tysk-romerska riket, egentligen Heliga romerska riket av tysk nation (ty. Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation), var en stat i västra och centrala Europa som grundades 962 och upplöstes 1806. Då det var som störst innefattade det inte bara dagens Tyskland utan även Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tjeckien samt delar av östra Frankrike, norra Italien och västra och norra Polen. Redan Karl den store använde sig av titeln kejsare över Rom, vilket kan betraktas som en länk från det sönderfallande (väst-)Rom till tysk-romerska riket. Detta grundades när Otto I kröntes till kejsare 962. Grunden för riket lades dock redan i fördraget i Verdun år 843. Ordet helig lades till namnet på 1100-talet, vilket var ett sätt att poängtera kejsarens överhöghet som motvikt mot påvestolens ambitioner. Den tyska nationen lades på först på 1400-talet. Efter reformationen delades de ingående staterna i en katolsk och en protestantisk grupp, vilket blev en av orsakerna till det trettioåriga kriget. Efter westfaliska freden 1648 förlorade det tysk-romerska riket i praktiken sin politiska betydelse. År 1804 lämnade Österrike federationen för att bilda ett eget kejsardöme. Två år senare krossades det Tysk-romerska riket av Napoleons armé. 1806 upplöstes riket även formellt. Det var egentligen inte så mycket ett rike som en federation bestående av ett stort antal stater av olika storlekar och uppsättning. Det styrdes dock av en kejsare som ansågs vara helig och även arvtagare till de romerska kejsarna. Varje stat var representerad i en riksdag uppdelad i tre, senare fyra, ständer. Kejsaren valdes av kurfurstarna. Utländska regenter kunde ha territorium inom det Tysk-romerska riket – till exempel Sveriges besittningar i Pommern. Ett känt uttalande från Voltaire beskriver riket som 'varken heligt eller romerskt eller ens ett rike'.

Det tysk-romerska rikets författning

Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inom Karl den stores ätt. Först vid Henrik I:s val 919 spelade arvsrätten inte någon roll, men i stället var Henrik rekommenderad av sin företrädare. Den sachsiska ättens konungar brukade redan under sin livstid låta hylla sina efterträdare, och inom den frankiska ätten följde man detta föredöme. Det första fullt fria valet var Lothar II:s 1125. Efter denna tid försvann alltmer arvsrättens begrepp, om man än av vana höll sig inom ätten vid valet. I början deltog i valet biskopar, ärkebiskopar och hertigar. Småningom utbildade sig den seden, att de viktigaste andliga och världsliga furstarna (om furstarna i tysk-romerska riket, se Furste) företog ett förberedande val, som sedermera underställdes de andres godkännande. Slutligen blev det alltmer sed, att endast de furstar som innehade de högsta riksämbetena deltog i detta förberedande val, vilket alltmer blev det bestämmande och slutligen (från mitten av 1200-talet) det enda valet. Riksämbetena var i början sju, och deras innehavare var alltså valfurstar eller kurfurstar. Dessa riksämbetsmän var de tre ärkekanslererna, nämligen ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln, ärkedrotsen, pfalzgreven vid Rhen, ärkemunskänken, kungen av Böhmen, ärkemarskalken, hertigen av Sachsen, och ärkekammarherren, markgreven av Brandenburg. Denna ordning lagstadgades i "Gyllene bullan" (1356). År 1623 erhöll Bayern Pfalz' gamla valrätt; men för Pfalz' räkning skapades 1648 en åttonde kurvärdighet, vartill 1692 kom en nionde, för Hannover, vars regent blev ärkeskattmästare. Som kurfurstarna ofta utövade sin valrätt genom sändebud och inte infann sig vid kröningarna (vilka skedde i Aachen), skapades nya ärftliga ämbeten, vilkas innehavare (subofficiales imperii) tjänstgjorde som deras vikarier. Detta var dock fallet endast med de världsliga sysslorna. Sålunda var grevarna av Waldburg arvdrotsar, grevarna av Limburg och (efter 1713) grevarna av Althau arvmunskänkar, grevarna av Pappenheim arvmarskalkar, furstarna av Hohenzollern arvkammarherrar och grevarna av Zinzendorf arvskattmästare. Även andra ärftliga riksämbeten skapades. Så var furstarna av Thurn und Taxis ärftliga rikspostmästare, furstarna av Schwarzburg arvstallmästare, grevarna av Werthern det heliga romerska rikets arvdörrvaktare o.s.v. Vid interregnum (tiden mellan en kejsares död och valet av hans efterträdare) var pfalzgreven riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska länderna (juris francici), kurfursten av Sachsen för de sachsiska (juris saxonici).

Se även

- Lista över Tysklands statsöverhuvuden för de tysk-romerska kejsarna
- Riksstäder
- Riksstånd
- Kurfurste
- romarriket Kategori:Tysk-romerska riket ja:神聖ローマ帝国 zh-min-nan:Sèng Roma Tè-kok

Tyska

Tyska är efter engelskan det mest talade germanska språket. Det förekommer i många dialekter (med huvudtyperna högtyska och lågtyska), och har i motsats till de flesta andra germanska språk bevarat den ursprungliga grammatiken, med till exempel i stort sett bibehållna kasusböjningar.

Grammatik

Kasus

Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus, nämligen nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen och substantivets artikel kasusböjs.

Genus

Det tyska språket har tre genus(maskulin, feminin och neutrum). Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus. I plural görs ingen uppdelning mellan genus.

Verb

På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben böjs efter person (subjek-predikat kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person plural.

Adjektiv

När ett adjektiv står före substantivet (attributivt) så böjs det efter kasus, numerus och genus. När adjektivet står senare i satsen (predikativt) så lämnas adjektivet helt oböjt. Detta gör att tyska språket saknar markör för att visa på skillnaden mellan predikativa adjektiv och adverb.

Substantiv

Substantiv böjs i det tyska språket efter kasus, numerus, genus och bestämdhet. Bestämdhet uttrycks genom bestämd eller obestämd artikel. Kasus, numerus och genusböjning påverkar substantivets artikel och ibland även substantivet. Substantivets första bokstav skrivs alltid versal. Substantivets genus kan generellt sätt inte utläsas utifrån substantivet själv, utan måste läras in för en person som vill lära sig det tyska språket. Det finns några grupper med ord med vissa ändelser som tillhör specifika genus (Exempel: ord med -chen ändelse är alltid neutrala). Det finns även ändelser som indikerar att substantivet oftast tillhör ett specifikt genus (Exempel: Ord med -e ändelse är oftast feminina). Substantiv som är tydligt maskulina eller feminina till sin natur är också oftast maskulina respektive feminina. Substantiverade verb är alltid neturala. De tyska substantivets pluralform är oregelbunden och måste läras in ord för ord för en person som ska lära sig det tyska språket. Substantivets pluralform består oftast av ett suffix. Substantivets slutbokstav indikerar vilken pluraländelse som kan tänkas vara trolig, men några generella regler finns inte. Det förekommer också att ordet stam förändras, och när en sådan stamförändring sker är det särskillt vanligt att a ändras till ä eller att o ändras till ö. Tyska substantiv kan i likhet med de svenska kombineras till nya genom sammansättning. Likt det svenska språket så finns det ingen generell regel för hur många substantiv som på detta sätt kan sammanfogas vid bildandet av ett nytt. Generellt kan sägas att tyskan oftare använder sig av långa sammansättningar.

Pronomen

Pronomen böjs efter kasus, numreus och genus.

Relativpronomen

Relativpronomen kasusböjs efter relativpronomets roll i relativsatsen. Däremot så hämtas genus- och numerustillhörighet från bestämningsordet.

Personliga pronomen

Som artighetsform så används tredje person plural till skillnad från andra person plural i svenska språket. En skillnad mellan artighetsformen i tredje person plural och den vanliga formen i tredje person plural görs däremot i skrift då artighetsformen skrivs med stor första bokstav (Sie och sie). Artighetsformen används mycket mer filitigt än i svenska språket och bör alltid användas till äldre eller okända personer för att man inte ska uppfattas som oartig.

Prepositioner

Tyskans prepositioner styr olika kasus. De flesta prepositionerna kan delas in i tre grupper där de styr dativ, ackusativ eller antingen dativ och ackusativ beroende på befintlighet eller rörelse. Det finns även prepositioner som styr genitiv.

Ordföljd

I huvudsatsen så står det personböjda verbet på position två. Men i bisatsen så sätts det personböjda verbet i slutet på satsen. Detta leder till en för tyska språket typisk verbuppräkning i slutet av bisatsen. I tyska språket så sätts komma mellan en menings alla ingående satser. I tyskt skriftspråk så används ofta en meningslängd som vida överstiger vad man kan hitta i en modern svensk text. Bisatser och relativsatser staplas på varandra till en struktur ovan för den moderne svensken.

Uttal

I stort sett uttalas tyska språket som svenska språket. Det finns dock några viktiga undantag och några ljud som bara finns i tyskan, som till exempel ach-ljud och låga y-ljud, samt även pf och z (uttalat med tonande tz) i början på ord. Den tyska sättet att betona orden skilljer sig däremot starkt gentemot det svenska språkets. Observera att ä, ö och ü inte är några enskilda bokstäver i tyskan, utan anses som omljud och sorteras som a, o eller u i ordböcker och i listan ovan. ß sorteras som ss. Ett h som står efter en vokal betyder att vokalen ska uttalas lång, t. ex. ordet Zahl uttalas med ett långt a, jämför med det svenska ordet tal.

Tyska i Sverige

I Sverige var tyska det första främmande språket i skolundervisningen fram till 1946 då det ersattes av engelska. Det blev med grundskolereformen på 1950-talet frivilligt ämne från årskurs 7. Vissa skolor börjar redan vid årskurs sex.

Stavning och skrivregler

Tyska skrivs med det latinska alfabetet med tilläggstecknen ä, ö, ü och ß. Dessa räknas som ae, oe, ue respektive ss i bokstavsordningen. Stavningen är relativt oregelbunden, bland annat till följd av starkt folkligt motstånd mot stavningsreformer.

Varianter och dialektuppdelning

Det tyska standardspråket har inte någon strikt regional anknytning, liknande London för engelskan eller Paris för franskan. Standardspråket (den "dialektfria" tyskan, högtyskan) kommer istället från en utjämning av ett antal olika stavningsvarianter från 1500-, 1600- och 1700-talen. Normen för uttalet brukar regionalt bestämmas till Hannover, men detta är omstritt. De flesta med tyska som modersmål kan obehindrat prata standardspråket och gör så ofta i formella sammanhang, samtidigt som man bland vänner och familj pratar sin regionala dialekt. Speciellt i södra delen av det tyska språkområdet (södra Tyskland, Schweiz, Österrike) skiljer sig dialekterna avsevärt från standardspråket. Lågtyska eller plattyska brukar, på grund av historia, släktskap ordförråd och uttal bland lingvister räknas till en annan undergrupp till västgermanska språk, tillsammans med nederländska.
- jiddisch
- plattyska
- schweizertyska

Utbredning

Länder där tyska är huvudspråket

- Tyskland
- Liechtenstein
- Österrike
- Schweiz (tillsammans med franska, italienska och rätoromanska)

Andra länder där tyska är ett officiellt språk

(officiellt språk betyder att lagarna publiceras på tyska, invånare har rätt att kommunicera med myndigheterna på tyska, samt att ort- och gatunamn är på tyska)
- Italien (regional i Sydtyrolen, tillsammans med italienska)
- Belgien (tillsammans med franska och nederländska)
- Luxemburg (tillsammans med franska och luxemburgiska)
- Danmark (i Sönderjylland tillsammans med danska) I den gamla tyska kolonien Namibia var tyska mellan 1984 och 1990 tillsammans med engelska och afrikaans ett officiellt språk.

Andra länder med tyskspråkiga områden eller tyskspråkiga minoriteter

- Argentina
- Australien
- Brasilien
- Chile
- Estland
- Frankrike (Alsace)
- Kazakstan
- Kroatien
- Lettland
- Litauen
- Moldavien
- Namibia
- Nederländerna
- Paraguay
- Polen (Pommern, Ostpreussen)
- Rumänien (Transsylvanien)
- Ryssland
- Tjeckien
- Slovakien
- Ukraina
- Ungern

Länder med stora tyska immigrantgrupper

- USA
- Kanada

Tyska som främmande språk

Tyska (standardtyska) studeras i många länder som främmande språk; främst i Europa. Majoriteten av studerande finns framförallt i Nederländerna, Skandinavien, Baltikum, Slovenien, Kroatien, Polen, Japan, Bosnien och Hercegovina, Schweiz, Serbien, Ungern, Montenegro och Makedonien. Tyska är i många av dessa länder det första främmande språket i skolan. Även i före detta Sovjetunionen studeras mycket tyska. I länder som Frankrike och USA är många andra språk mer populära. Tyskt inflytande i Japan under 1800- och 1900-talet ledde till att tyska var det språk som användes istället för latin inom den medicinsk utbildning. Enligt statistik från tyska myndigheter fanns det år 2000 de flesta tyskstuderande i:
- Ryssland: 4 657 500
- Polen: 2 202 708
- Frankrike: 1 603 813
- Ukraina: 629 742
- Tjeckien: 799 071
- Ungern: 629 472
- Kazakstan: 629 874
- Nederländerna: 591 190
- USA: 551 274 Det universitetsämne som ägnas åt vetenskapliga studier av det tyska språket och den tyska litteraturen (samt i icke-tysktalande länder även språkfärdighet) kallas internationellt för germanistik.

Se även

- Lista över falska vänner/Tyska
- Lista över mest talade språk

Externa länkar

- [http://svenska-tyska-ordboken.elch.nu/lexikon.php?begriff=tyska Elchs svenska-tyska ordboken]
- [http://www.tysk-bok.se Tyska böcker och ljudböcker] Kategori:Tyska Kategori:Germanska språk Kategori:EU-språk als:Deutsche Sprache ja:ドイツ語 ko:독일어 ms:Bahasa Jerman simple:German language th:ภาษาเยอรมัน

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.
Landformer
Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.
Floder
Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.
Berg
Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar
Den största sjön är Ladoga.
Öar
Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.
Klimat
Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.
Natur
Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanje regnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.
Demografi
Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.
Språk
Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.
Religion
Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.
Politik
Huvudartikel: Politik i Europa
Europeiska politiska organisationer
I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.
Stater
EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.
Områden med särskild status
Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)
Organisationer

- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:Europa Kategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

962

Händelser

- 2 februari - Det tysk-romerska riket bildas då Otto I, Otto den store, kröns till kejsare av påven Johannes XII.

Födda

Avlidna

0962 Kategori:960-talet ko:962년

1806

Händelser

- 12 april - Det svenska Produktplakatet upphävs på nytt till följd av franska kaperier.
- 6 augusti - Det tysk-romerska riket upphör att existera i och med att Frans II tvingas att avsäga sig den tysk-romerska kejsarkronan.
- 6 november - Svenskarna besegras av fransmännen under Jean Baptiste Bernadotte i slaget vid Lübeck.
- Byggandet av Södertälje kanal påbörjas.
- Engelsmannen Samuel Owen, en av de främsta utvecklarna av ångfartyget, bosätter sig i Sverige.
- G. Stephens, pionjär inom dikning och skiftning av jordbruket, kallas till Sverige.
- Kemisten Jöns Jacob Berzelius utger Föreläsningar i Djurkemien, varmed han grundlägger den fysiologiska kemin.
- Sveriges första mekaniska bomullsspinneri anläggs i Lerum i Västergötland.
- Ett lantvärn, som omfattar alla ogifta män i åldrarna 19-25 år, organiseras i svenska Pommern.
- Napoleon proklamerar kontinentalblockaden, som innebär att europeiska hamnar stängs för brittiska fartyg. Detta får konsekvenser även för svensk handel och sjöfart.
- Liechtenstein blir självständigt.
- Triumfbågen i Paris börjar uppföras.

Födda

- 6 april - Friedrich Wilhelm Ritschl, tysk klassisk filolog.
- 26 april - Alexander Duff, skotsk missionär i Indien.
- 12 maj - Johan Vilhelm Snellman, finländsk filosof, författare, tidningsman och statsman.
- 20 maj - John Stuart Mill, brittisk filosof.
- 27 juni - Augustus de Morgan, brittisk matematiker.
- 6 oktober - Andreas Randel, svensk kompositör och musiker (violinist).
- 4 november - Hans Jörgen Kristian Aall, norsk amtman.
- Charles Gleyre, konstnär.
- Ludvig Manderström, svensk utrikesminister.
- Lungtok Gyatso, nionde Dalai Laman.

Avlidna

- 23 januari - William Pitt d.y., brittisk statsman och premiärminister.
- 20 april - Sara Elisabeth Moraea, Carl von Linnés hustru.
- 23 augusti - Charles-Augustin de Coulomb, fransk fysiker.
- 12 november - Joseph Gottlieb Koelreuter, tysk genetiker.
- John Breckinridge, amerikansk politiker.
- Louis Alexandre de Cessart, fransk ingenjör.
- Mozaffar Mohammad Shah, indisk stormogul. Kategori:Årtal Kategori:1800-talet (decennium) ko:1806년 ms:1806 simple:1806

Österrike

Österrike är en förbundsrepublik i Centraleuropa, som gränsar till Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Italien, Schweiz och Liechtenstein. Huvudstaden heter Wien. Andra viktiga städer är Graz, Innsbruck, Linz, Salzburg.

Historia

Huvudartikel: Österrikes historia Landet grundades som bayrisk gränsmark (markgrevskap) kring 800 och fick senare namnet Ostarrichi (966). Det upphöjdes på 1100-talet till hertigdöme och blev en viktig maktfaktor i det tysk-romerska riket till dess upplösning 1806. Därefter var Österrike huvudlandet i det stora multietniska habsburgska väldet. Österrike (men inte de ungerska, kroatiska, dalmatinska och italienska delarna av väldet) var också medlem av det Tyska förbundet fram till 1866, när kriget med Preussen ledde till Österrikes utträde. Efter mångåriga krav från magyarerna om ökat självstyre bildades 1867 den Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Efter dubbelmonarkins nederlag i det första världskriget, och dess upplösning i fredsfördraget från St. Germain, bildades flera nya nationalstater och, efter misslyckade försök att ansluta sig till Tyskland, bildades därefter den första republiken Österrike, omfattade den större delen av Österrike-Ungerns tysktalande områden. Inre politiska splittringar och strider mynnade i en kristligt-konservativ diktatur 1934, som i sin tur föll, när tyska trupper marscherade in i Österrike i mars 1938 och Österrike införlivades med det Tredje riket under namnet Ostmark. Efter Tysklands nederlag i det andra världskriget besattes Österrike av de fyra segermakterna och den österrikiska republiken återupprättades. Vid Potsdamkonferensen 1945 ställdes landet under en ockupationsförvaltning. Ockupationsmakterna lämnade Österrike först 1955 efter att ha skrivit under ett statsfördrag som återställde landets suveränitet. Österrike förband sig till ständig neutralitet (grundlag från 1955) och förpliktade sig att inte gå med på en återförening med Tyskland. Först efter sammanbrottet av östblocket och det kalla krigets slut blev det möjligt för Österrike att delta i det europeiska integritetsarbetet. Efter en folkomröstning 1994 blev Österrike medlem i den Europeiska unionen (EU) 1995 och den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) 1999.

Politik

Österrike är en parlamentarisk-demokratisk förbundsrepublik. Statschef är förbundspresidenten, som väljs av folket vart sjätte år. Förbundspresidentens viktigaste politiska uppgift är att utnämna förbundskanslern (regeringschefen) och regeringen. Österrikes parlament består av två kammare: nationalrådet och förbundsrådet.
- Nationalrådet är den lagstiftande parlamentskammaren. Den väljs av folket för en mandatperiod på fyra år och har 183 ledamöter. Fyra partier är för nuvarande invalda i nationalrådet: Österrikes socialdemokratiska parti (Sozialdemokratische Partei Österreichs, SPÖ), De gröna (Die Grünen), det kristdemokratiska Österrikiska folkpartiet (Österreichische Volkspartei, ÖVP) och Österrikes frihetliga parti (Freiheitliche Partei Österreichs, FPÖ), ett högerpopulistiskt parti. I början av 2005 bröt de flesta FPÖ-ledamöterna och alla deras ministrar sig ut ur partiet och grundade Alliansen för Österrikes framtid (Bündnis Zukunft Österreich, BZÖ).
- Förbundsrådet representerar de nio förbundsstaterna. Deras 64 ledamöter väljs av de nio förbundsstatsparlamenten för samma mandatperiod som gäller för de själva. Förbundsrådet har vetorätt inom lagstiftningen, som dock kan röstas ner av nationalrådet genom ett så kallad tröghetsbeslut (Beharrungsbeschluss). Förbundsrådet spelar därför i praktiken ingen roll. Österrikes regering utnämns av förbundspresidenten. Den består av förbundskanslern och ministrarna. Den nuvarande regeringen är en borgerlig koalitionsregering bestående av det Österrikiska Folkpartiet (ÖVP) och Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ). Österrike är en federal republik med nio förbundsstater (Bundesland). Varje förbundsstat har egen författning, folkförsamling och regering. De folkvalda delstatsparlamenten kallas för Landtag och har rätten att lagstifta inom sitt kompetensområde. Lantdagen väljer regeringschefen, landshövdingen (Landeshauptmann/Landeshauptfrau). Den regionala förvaltningen handhas av förbundsstaterna, vilka i sin tur är indelade i kommuner som styrs av folkvalda församlingar. En administrativ mellannivå mellan kommuner och delstatsförvaltningen utgör häraden (Bezirk). right

Österrikes nio förbundsstater - och deras huvudstäder

#Burgenland - Eisenstadt #Kärnten - Klagenfurt #Niederösterreich - St Pölten #Oberösterreich - Linz #Salzburg - Salzburg #Steiermark - Graz #Tirol - Innsbruck #Vorarlberg - Bregenz #Wien - Wien

Geografi

Österrike består av fem landskapsregioner. Den största delen av Österrike upptas av Östalperna (63% av ytan) som sträcker sig från gränssjön Bodensee fram till staden Wien i öster. I Alperna ligger Österrikes högsta topp (Großglockner, 3 797 m ö.h.). Norr om Alperna bildar Donaufloden gränsen till utlöparna av det Böhmiska massivet (10%) och Karpaterna (11,3%). Wien ligger i Wien-sänkan (4,4%) och söder och öster om Wien utbreder sig en låglandsregion som tillhör det ungerska låglandet (11,3%). Österrikes viktigaste flod är Donaufloden, som avvattnar Alperna genom bifloderna Lech, Inn och dess biflod Salzach, Enns, Drau och dess biflod Mur m m. I Österrike kan man urskilja tre klimatzoner. De östra delarna är präglade av det kontinentala pannoniska klimatet (medeltemperatur i juli oftast över 19°C, årsnederbörden i regel under 800 mm), de inre Alpområdena har ett alpint klimat (mycket nederbörd, permanent snötäcke över 3 000 m ö.h., korta somrar, långa vintrar) och resten av landet präglas av det milda och fuktiga medeleuropeiska övergångsklimatet med medeltemperaturer i juli mellan 14 °C och 19 °C och upp till 2000 mm årsnederbörd beroende på region. En speciell företeelse i Alperna är den varma och torra föhnvinden, en fallvind, som påverkar människor negativt.

Karta

föhnvind Det här är en karta över Österrike!

Befolkning

I Österrike bor 8 067 300 människor, varav 708 700 utländska medborgare (8,8%) (2002). Drygt 40% av befolkningnen bor i och kring staden Wien, ytterligare 30% i områdena norr och söder om Alperna, medan Alpområdet är glesbefolkat. Österrikes storstäder är Wien (2005: 1 626 440 inv.), Graz (2001: 226 244 inv.), Linz (2001: 183 504 inv.), Salzburg (2001: 142 662 inv.) och Innsbruck (2001: 113 392 inv.). Österrikes befolkning är huvudsakligen tyskspråkig. Standardspråket i Österrike skiljer sig i viss mån från det förbundstyska, framför allt inom ordförrådet som innehåller över 1000 s.k. austriacismer. I Österrike finns sex erkända språkminoriteter vars rättigheter är reglerade i statsfördraget från 1955 och senare lagar. De största grupperna utgörs av den slovensktalande minoriteten om 30 000-50 000 personer i delstaten Kärnten och en lika stor kroatisktalande minoritetsgrupp i Burgenland. I Burgenland bor också en ungersktalande minoritetsgrupp samt Roma och Sinti. I Wien och Niederösterreich finns det tjeckisk- och slovakisktalande minoritetsgrupper. 78% av österrikarna tillhör den romersk-katolska kyrkan, 5% de evangeliska kyrkorna (huvudsakligen den lutherska), 4,5% tillhör andra samfund och 9% betecknar sig som religionslösa.

Sociala förhållanden

Dagens Österrike är en modern socialstat. Första ansatser till en socialpolitik gjordes redan i den Österrikisk-ungerska monarkin mellan 1860 och 1890, men de första större sociala reformerna genomfördes under den sociala och politiska revolutionen (första republiken) efter första världskriget. Reformprogrammet avstannade efter några år p g a de hårda politiska striderna och de ekonomiska problemen. Samarbetsandan och samförståndet mellan arbetsgivare och fackföreningar i den andra republiken efter andra världskriget ledde slutligen till utvecklingen av ett omfattande offentligt välfärdssystem. Grundpelaren är socialförsäkringen som alla arbetstagare och deras anhöriga omfattas av. Den består av sjuk-, olycksfall-, arbetslöshets- och ålderspensionsförsäkringen. Därutöver finns det olika former av familjestöd och annat socialt understöd.

Föräldraförsäkring och barnomsorg

Modern ha rätt till ledighet från 8 veckor före födseln till 8 veckor efter födseln. Därefter får föräldrarna föräldrapenning tills barnet fyller två år, varav sex månader är knutna till varje förälder. Tas andra årets föräldraförsäkring ut på deltid, så kan man förlänga föräldraledigheten tills barnet fyller tre år. Den offentliga barnomsorgen (som för övrigt är ett frivilligt kommunalt åtagande) inskränker sig till deltidsförskola (Kindergarten) från tre års ålder. Yngre barn och de som önskar heltidsbarnomsorg är hänvisade till dagmammor och privata inrättningar som dominerar barnomsorgen. I Österrike får familjerna barnbidrag (Familienbeihilfe). Det betalas ut tills barnet fyllt 19 år eller tills det avslutat utbildningen, men högst till 25 års ålder, d v s så länge föräldrarna är underhållsskyldiga.

Utbildning

Barnen börjar den 4-åriga folkskolan (Volksschule) i sexårsåldern. Efter de fyra gemensamma åren ställs de (eller snarare deras föräldrar) inför valet att fortsätta 4 år i Hauptschule, en förlängning av folksksolan, (ca 2/3 av eleverna) eller gå till det 8-åriga gymnasiet (1/3 av eleverna). Ca 1/3 av eleverna på gymnasieskolan byter efter de första fyra åren till en 5-årig yrkesförberedande gymnasieskola, medan 2/3 fortsätter på det allmänna gymnasiets högre stadium som förbereder för högre studier. Absolventerna av Hauptschule går antingen vidare till en lärlingsutbildning vid företag med en dag yrkesskola (Berufsschule) i veckan eller till kortare yrkesutbildningar i skolform. Ett byte mellan skoltyperna är möjligt men sällsynt. Den gymnasiala avgångsexamen Matura ger generell behörighet för tillträde till universitetsstudier. Uppfylls de centralt reglerade särskilda behörighetskraven för ämnet, så ger den också rätt till en studieplats i den valda utbildningen och på det valda universitetet (med undantag för konstnärliga utbildningar). Det finns 19 universitet i Österrike. Studierna avslutas efter lägst fyra år med magisterexamen eller efter ytterligare studier med doktorsexamen. Det finns ochså kortare studier (minst tre år) som leder till bakkelaureusexamen. Sedan 1994 finns det fackhögskolor (Fachhochschulen) i Österrike vilka erbjuder kortare och mer praktikorienterade utbildningar.

Arbetsmarknad

2003 hade omkring 49% av den österrikiska befolkningen (77% av befolkningen i åldrarna 15-59 år) ett förvärsarbete. 45% av alla förvärvsarbetande var kvinnor; av dem arbetade mer än 37% deltid (men bara 4% av männen). Anställningen är reglerad genom lagstiftning och kollektivavtal. Genom lagstiftning regleras t ex normalarbetstid (högst 40 timmar/vecka), minimisemester (5 eller 6 veckor beroende på antal arbetade år), uppsägning och avgångsvederlag. I kollektivavtal regleras anställningsförhållanden och löner. En österrikisk arbetstagare har rätt till 14 månadslöner/år. Avtalspartner på arbetsgivarsidan är die Bundeskammer der gewerblichen Wirtschaft (ungefär 'Förbundsekonomikammaren'), där alla företag är tvångsanslutna. På arbetstagarsidan finns centralorganisationen Österreichischer Gewerkschaftsbund (ÖGB) (’Österrikiska fackföreningsförbundet’), som omfattar arbetare och tjänstemän i såväl privat som offentlig tjänst. Därutöver är alla arbetstagare obligatoriskt anslutna till Kammer für Arbeiter und Angestellte (’Arbetarekammaren’). Även andra självständiga yrkesgrupper har obligatorisk medlemskap i olika kammare, såsom bönderna i Landwirtschaftskammer (’Lantbrukskammaren’), advokater i Rechtsanwaltskammer (’Advokatkammaren’) m m. Vid arbetslöshet har man rätt till arbetslöshetsersättning under 20 till 52 veckor beroende på antal arbetade år och ålder. Den skattefria a-kassan motsvarar ungefär 55% av nettoinkomsten (arbetsinkomst efter skatt), men uppgår till högst 36,84 euro/kalenderdag (2003). Efter den här tiden kan man söka nödhjälp (Notstandshilfe) om hushållsinkomsterna (d v s inkomsterna av make/maka eller sambo) inte överstiger en viss gräns. 2003 var arbetslösheten i Österrike 4,2%. Kategori:Europas länder Kategori:Kustlösa stater Kategori:Österrike als:Österreich fiu-vro:Austria ja:オーストリア ko:오스트리아 ms:Austria simple:Austria th:ประเทศออสเตรีย zh-min-nan:Tang-kok

Schweiz

Schweiz, eller officiellt Schweiziska Edsförbundet, (latin: Helvetia, Confoederatio Helvetica; tyska: Schweizerische Eidgenossenschaft; franska: Confédération Suisse; italienska: Confederazione Svizzera; rätoromanska: Confederaziun Svizra) är en förbundsrepublik i Centraleuropa, gränsandes till Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike och Liechtenstein. Landet har en lång tradition av politisk och militär neutralitet, men även av internationellt samarbete då det är hem för många internationella organisationer.

Historia

Huvudartikel: Schweiz historia

Geografi

Schweiz ligger i Centraleuropa och ligger till största delen i Alperna. Schweiz är en av Europas minsta stater med sina 41 285 km² (något större än Skåne och Småland tillsammans) och är helt omgärdat av andra stater.

Kantoner

Huvudartikel: Schweiz kantoner 300px Schweiz är indelat i 23 kantoner varav 3 är uppdelade i halvkantoner. De äldsta kantonerna är Schwyz, Unterwalden och Uri som tillsammans bildade Schweiziska edsförbundet den 1 augusti 1291. Schweiz kantonsindelning har varit densamma sedan 1815 med undantag för kantonen Juras utbrytning ur Bern, 1979.

Regioner

Schweiz delas in i sju regioner.
- Östschweiz - bestående av kantonerna Sankt Gallen, Thurgau, Appenzell, Glarus, Shaffhausen och Graubünden
- Zürich - bestående av kantonen Zürich
- Centralschweiz - bestående av kantonerna Luzern, Schwyz, Unterwalden, Uri och Zug
- Nordvästschweiz - bestående av kantonerna Basel och Aargau
- Mittelland - bestående av kantonerna Bern, Fribourg, Jura, Neuchâtel och Solothurn
- Tessin - bestående av kantonen Ticino
- Lémanique - bestående av kantonerna Genève, Vaud och Valais

Natur

Schweiz består av tre naturliga regioner: bergskedjorna Alperna och Jurabergen som dominerar söder och öster respektive nordväst samt en skogsregion som skiljer de två bergskedjorna åt. Schweiz består av 38 % åkermark, 30,4 % skog, 25,5 % impediment och 5,8 % bebyggelse.

Klimat

Det schweiziska klimatet domineras av atlantvindar i väst, medelhavsvindar i söder, kontinentalvindar i öst och mellaneuropeiska lågtryck i norr. Under sommaren ligger medeltemperaturen mellan 18 och 20 grader i dalarna och runt 10 grader på de högre höjderna. Sommartid så brukar gränsen för minusgrader ligga kring 3 000 m.ö.h.. De södra delarna av kantonen Ticino har i det närmaste medelhavsklimat.

Berg

medelhavsklimat Med sitt läge i Alperna finns det många höga bergstoppar i Schweiz. I kantonen Valais återfinns Schweiz högsta berg, Dufourspitze 4 634 m.ö.h..

Floder

Dom tre längsta floderna i Schweiz heter Aare (295 km), Rhône ( 264 km) och Rhen (375 km)

Sjöar

Med sitt bergiga landskap har Schweiz många långsmala och djupa sjöar.

Städer

Demografi

300px Schweiz har fyra officiella språk: tyska (gult), franska (lila), italienska (grön) och rätoromanska (röd).

Politik

Alla vuxna medborgare i Schweiz har rätt att delta i kommunfullmäktiges möten och i lokala folkomröstningar i vilka kommunala beslut fattas. Kantonerna (Glarus och Innerrhoden i Appenzell) har en medborgarförsamling bestående av alla röstberättigade medborgare. Sammanträdena hålls på ett torg i staden en gång om året. Besluten fattas genom handuppräckning.(Direktdemokrati) Landet har haft flest folkomröstningar i världen.

Styrelseskick

Schweiz är en federation med ett utbrett självstyre i kantonerna. Kantonerna har sina egna författningar, parlament och regeringar. Federationen är en republik med en president och ett tvåkammarparlament, Förbundsförsamlingen (ty. Bundesversammlung, fr. Assemblée fédérale). Förbundsförsamlingens är uppdelad i Ständerrådet (ty. Ständerat, fr. Conseil des États, it. Consiglio degli Stati) och Nationalrådet (ty. Nationalrat, fr. Conseil national, it.Consiglio nazionale). Den verkställande makten utövas av en regering, Förbundsrådet (ty. Bundesrat, fr. Conseil fédéral), som består av sju ministrar som utses av Förbundsförsamlingen.

Den schweiziska konstitutionen

Den nuvarande schweiziska konstitutionen instiftades år 1848 och har sedan dess reviderats två gånger 1874 och 1999.

Federalism

I den schweiziska konstitutionen är kantonernas existens och självständighet hårt reglerad. Varje kanton är namngiven i konstitutionens första artikel. Detta medför att en förändring av konstitutionen är nödvändig för att skapa en ny kanton eller om en kanton vill lämna federationen. För att en ändring av konstitutionen ska komma till stånd krävs en federal folkomröstning där en majoritet av de röstande är för förändringen samt att det finns en majoritet för förslaget i en majoritet av kantonerna. Om ändringen avser en tillkommande kanton krävs även en majoritet av rösterna i den tilltänkta kantonen. Detta förfarande har inneburit att antalet kantoner har i princip varit oförändrat sedan 1848. Efter 30 års förhandlingar lyckades den franskspråkiga och katolska kantonen Jura att bryta sig ur den tyskspråkiga och protestantiska kantonen Bern. De schweiziska kantonerna är garanterad en väl tilltagen självständighet. I princip kräver konstitutionen endast att kantonerna skall vara republiker och att de skall respektera jämlikhet och mänskliga rättigheter. Trots detta så skiljer sig inte kantonernas egna konstitutioner, lagar och styrelseskick i från varandra, de största skillnaderna ses i kommunernas självständighet och i vilken utsträckning som man använder sig av folkomröstning i beslutsprocessen. En viktig del i den schweiziska federalismen är att även de små kantonerna måste få göra sin stämma hörd och detta märks tydligt i den majoritet som krävs för en förändring av konstitutionen. Sedan 1970 har de små kantonerna röstat ner fyra konstitutionsförändringar trots att en majoritet av den schweiziska befolkningen har varit för förslagen har förslagen inte haft majoritet i en majoritet av kantonerna.

Rösträtt

Alla schweiziska medborgare, oavsett kön, som har fyllt 18 år har rösträtt i de federala valen. Den schweiziska kvinnan fick inte rösträtt i federala val förrän 1971, vilket är mycket sent med västerländska mått mätt.

Förbundsförsamlingen

Huvudartikel: Förbundsförsamlingen

Ständerrådet

Ständerrådet har 46 ledamöter och varje kanton har två platser. Kantonerna Unterwalden, Basel och Appenzell är uppdelade i halvkantoner där varje halvkanton har en representant i Ständerrådet

Nationalrådet

Nationalrådet har 200 ledamöter som väljs för en mandatperiod om fyra år. Antalet ledamöter i Nationalrådet är proportionerligt mot antalet invånare i kantonen, med undantaget att alla kantoner och halvkantoner skall ha minst en plats i Nationalrådet. Kantonerna Uri och Glarus samt halvkantonerna Obwalden, Nidwalden, Appenzell Ausserrhoden och Appenzell Innerrhoden har en ledamot var. Kantonen Zürich är med sina 34 ledamöter den kanton med störst representation.

Förbundsrådet

Huvudartikel: Förbundsrådet (Schweiz) Förbundsrådet är Schweiz verkställande organ, regering. Förbundsrådet utses av Förbundsförsamlingen och ministrarnas politiska och geografiska tillhörighet är reglerad. Minst två ministrar skall komma från de fransk- eller italienskspråkiga kantonerna, medan de övriga fem kan komma från alla kantoner. De största partierna i Förbundsförsamlingen är alltid garanterade någon eller några ministerposter enligt en fastställd formel.

President

Ordförande i Förbundsrådet väljs i december varje år av Förbundsförsamlingen, det vill säga Nationalrådet och Ständerrådet gemensamt, och den som innehar det uppdraget är även Schweiz' president. Presidentens huvudsakliga uppgift är att vara ordförande vid Förbundsrådets sammanträden. Presidenten har ingen mer makt än övriga ledamöter i Förbundsrådet, förutom vid lika röstetal när hans röst är avgörande. Schweiz presidenter och vicepresidenter: Lista över Schweiz presidenter och vicepresidenter

Ekonomi

Schweiz hör till de rikaste länderna i världen. Landet har en god ekonomi och försörjer sig bland annat på turism, choklad, klockor och ost.

Utbildning

Kultur

Världsarv

- Benediktinerklostret Sankt Johann i Müstair
- Klostret i Sankt Gallen
- Glaciärområdet Jungfrau-Aletsch-Bietschhorn
- Gamla staden i Bern
- De tre slotten och försvarsmuren runt handelsstaden Bellinzona
- Monte San Giorgio

Externa länkar

- [http://www.burgen.ch/GIFS_KL/Schweiz.jpg Karta över Schweiz och omgivande länder] (engelsk)
- [http://www.bfs.admin.ch/bfs/portal/en/index.html Swiss Federal Statistical Office Swiss Statistics]
- [http://www.admin.ch/ch/f/rs/101/index.html 101 Constitution fédérale de la Confédération suisse] Kategori:Europas länder Kategori:Kustlösa stater Kategori:Schweiz als:Schweiz ja:スイス ko:스위스 ms:Switzerland simple:Switzerland th:ประเทศสวิตเซอร์แลนด์ zh-min-nan:Sūi-se

Belgien

Belgien är ett mycket tätbefolkat land i västra Europa. EUs högkvarter, med sessionslokaler för EU-parlamentet och kontor för EU-kommissionen, ligger i huvudstaden Bryssel. Här finns också NATO:s högkvarter. Belgien är ett flerspråkigt land. Nederländska, franska och tyska är de officiella språken.

Historia

Huvudartikel: Belgiens historia Belgien var under medeltiden, tillsammans med nuvarande Nederländerna, en del av det Tysk-romerska riket. Det nuvarande nederländska språket räknades då som inte mer än lågtyska dialekter. Sedan Nederländerna som habsburgska arvländer tillfallit den spanska kronan utbröt småningom uppror, och nuvarande Nederländerna lyckades frigöra sig från det spanska väldet. När Belgien efter napoleonkrigen blev självständigt utgjordes grunden för statsbildningen av att större delen av nuvarande Belgien beboddes av romerska-katoliker och till del av franskspråkiga valloner, medan nuvarande Nederländerna huvudsakligen var reformert och utan franskspråkig minoritet. Under det koloniala tidevarvet var även Belgien i besittning av ett mindre antal kolonier, nämligen i första hand Belgiska Kongo, med näraliggande Ruanda-Urundi, nuvarande Rwanda och Burundi. Belgien hade också (genom flamländarna) under 1700-talet ett kortlivat och föga framgångsrikt ostindiskt kompani. Det belgiska styret av sina kolonier, framförallt Kongo, kantades av brutalitet och exploatering av människor och naturtillgångar. Det har bl.a. skildrats i Joseph Conrads bok Mörkrets hjärta. Under 1950-talet började avkoloniseringen där bl.a. Kongo blev självständigt 1960. Banden till Kongo och Afrika finns kvar. Det bor bl.a. många personer med rötterna i kolonierna i dagens Belgien. Vid samma tid började det stora engagemanget inom EG/EU där Belgien var ett av grundarländerna. Belgiens huvustad Bryssel är EU:s maktcentrum. 1957 var Bryssel värd för världsutställningen och man skapade Atomium. Belgiens geografiska läge skapade nya arbetstillfällen i efterkrigstidens Europa där bl.a. Volvo etablerade en fabrik i Ghent. Under 1980- och 1990-talet växte sig det separatistiska politiska partiet Vlaams Blok (senare Vlaams Belang) till ett av de största i Flandern.

Historiska platser

- Waterloo - Slaget vid Waterloo
- Ieper - Västfronten i första världskriget

Geografi

Belgien är i huvudsak ett slättland, som har kust mot Engelska kanalen och gränsar på landsidorna till Nederländerna, Tyskland, Luxemburg och Frankrike. Belgiens högsta punkt ligger 694 meter över havet och kallas Signal de Botrange.

Regioner, gemenskaper och provinser

Belgien har ett mycket komplext styrelseskick med kulturella gemenskaper, indelade efter de tre officiella språken, tre regioner och 10 provinser. Fram till 1963 fanns det en provins som var delad mellan regionerna Flandern och Vallonien. Numera ligger ingen provins i båda regionerna. I Flandern har regionen ansvar för både det som ingår i den nederländskspråkiga gemenskapen och regionen. Bryssel ingår både i den nederländskspråkiga gemenskapen och i den franskspråkiga. De tyskspråkiga medborgarna i östra Vallonien utgör den tyskspråkiga gemenskapen. Vallonien

Politik

Politiska partier

- Konservativa
- Christen-Democratisch en Vlaams
- Centre démocrate humaniste
- Christlich Soziale Partei
- Socialdemokatiska
- Parti socialiste belge
- Sociaal Progressief Alternatief
- Liberalt
- Vlaamse Liberalen en Democraten
- Mouvement Réformateur
- Gröna
- Groen!
- Ecolo
- Extremhöger
- Vlaams Belang
- Front National

Kultur

Belgien har en rik tradition av tecknade serier, se bland andra Tintin.

Mat och dryck

Belgien är känt för pommes frites (gärna serverat med majonäs), våfflor, belgisk choklad och belgiskt öl.

Externa länkar

- [http://www.bruxelles.irisnet.be/ Bryssel Huvudstadsregionen]
- [http://www.ilotsacre.be/site/sv/bryssel.htm Bryssel karta] Kategori:Europas länder Kategori:Belgien als:Belgien fiu-vro:Belgiä ja:ベルギー ko:벨기에 ms:Belgium simple:Belgium th:ประเทศเบลเยียม zh-min-nan:Belgien

Nederländerna

Koninkrijk der Nederlanden

125px	125px
(om flaggan)	(om riksvapnet)

Nationellt motto: "Je Maintiendrai"
(Franska, "Jag kommer att stå fast")

Bild:LocationNetherlands.png

Officiella språk

Nederländska
(+Frisiska i Frisland)

Area
- Totalt
- % vatten

Rankad 131:a
41 526 km²
18,41%

Befolkning
- Totalt
Befolkningstäthet
- inv/km²

Rankad 58:e
16 407 491
Rankad 13:e
484,2

Självständighet
- Deklarerad
- Erkänd

Åttioårskriget
1579
1648

Valuta

Euro², Nederländska euromynt

UTC+1

Het Wilhelmus

.NL

(1) Säte för regeringen
(2) Före 1999: Gulden

Nederländerna är en monarki i västra Europa. Landet gränsar till Nordsjön, Belgien och Tyskland. Nederländerna kallas ofta Holland, vilket egentligen endast är namnet på en del av landet. Huvudstad är Amsterdam, vilket innebär att monarken har sitt residens här. Regering och parlament finns i Den Haag.

Historia

Huvudartikel: Nederländernas historia Under Karl V, tysk