Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Tyska

Tyska

Tyska är efter engelskan det mest talade germanska språket. Det förekommer i många dialekter (med huvudtyperna högtyska och lågtyska), och har i motsats till de flesta andra germanska språk bevarat den ursprungliga grammatiken, med till exempel i stort sett bibehållna kasusböjningar.

Grammatik

Kasus

Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus, nämligen nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen och substantivets artikel kasusböjs.

Genus

Det tyska språket har tre genus(maskulin, feminin och neutrum). Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus. I plural görs ingen uppdelning mellan genus.

Verb

På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben böjs efter person (subjek-predikat kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person plural.

Adjektiv

När ett adjektiv står före substantivet (attributivt) så böjs det efter kasus, numerus och genus. När adjektivet står senare i satsen (predikativt) så lämnas adjektivet helt oböjt. Detta gör att tyska språket saknar markör för att visa på skillnaden mellan predikativa adjektiv och adverb.

Substantiv

Substantiv böjs i det tyska språket efter kasus, numerus, genus och bestämdhet. Bestämdhet uttrycks genom bestämd eller obestämd artikel. Kasus, numerus och genusböjning påverkar substantivets artikel och ibland även substantivet. Substantivets första bokstav skrivs alltid versal. Substantivets genus kan generellt sätt inte utläsas utifrån substantivet själv, utan måste läras in för en person som vill lära sig det tyska språket. Det finns några grupper med ord med vissa ändelser som tillhör specifika genus (Exempel: ord med -chen ändelse är alltid neutrala). Det finns även ändelser som indikerar att substantivet oftast tillhör ett specifikt genus (Exempel: Ord med -e ändelse är oftast feminina). Substantiv som är tydligt maskulina eller feminina till sin natur är också oftast maskulina respektive feminina. Substantiverade verb är alltid neturala. De tyska substantivets pluralform är oregelbunden och måste läras in ord för ord för en person som ska lära sig det tyska språket. Substantivets pluralform består oftast av ett suffix. Substantivets slutbokstav indikerar vilken pluraländelse som kan tänkas vara trolig, men några generella regler finns inte. Det förekommer också att ordet stam förändras, och när en sådan stamförändring sker är det särskillt vanligt att a ändras till ä eller att o ändras till ö. Tyska substantiv kan i likhet med de svenska kombineras till nya genom sammansättning. Likt det svenska språket så finns det ingen generell regel för hur många substantiv som på detta sätt kan sammanfogas vid bildandet av ett nytt. Generellt kan sägas att tyskan oftare använder sig av långa sammansättningar.

Pronomen

Pronomen böjs efter kasus, numreus och genus.

Relativpronomen

Relativpronomen kasusböjs efter relativpronomets roll i relativsatsen. Däremot så hämtas genus- och numerustillhörighet från bestämningsordet.

Personliga pronomen

Som artighetsform så används tredje person plural till skillnad från andra person plural i svenska språket. En skillnad mellan artighetsformen i tredje person plural och den vanliga formen i tredje person plural görs däremot i skrift då artighetsformen skrivs med stor första bokstav (Sie och sie). Artighetsformen används mycket mer filitigt än i svenska språket och bör alltid användas till äldre eller okända personer för att man inte ska uppfattas som oartig.

Prepositioner

Tyskans prepositioner styr olika kasus. De flesta prepositionerna kan delas in i tre grupper där de styr dativ, ackusativ eller antingen dativ och ackusativ beroende på befintlighet eller rörelse. Det finns även prepositioner som styr genitiv.

Ordföljd

I huvudsatsen så står det personböjda verbet på position två. Men i bisatsen så sätts det personböjda verbet i slutet på satsen. Detta leder till en för tyska språket typisk verbuppräkning i slutet av bisatsen. I tyska språket så sätts komma mellan en menings alla ingående satser. I tyskt skriftspråk så används ofta en meningslängd som vida överstiger vad man kan hitta i en modern svensk text. Bisatser och relativsatser staplas på varandra till en struktur ovan för den moderne svensken.

Uttal

I stort sett uttalas tyska språket som svenska språket. Det finns dock några viktiga undantag och några ljud som bara finns i tyskan, som till exempel ach-ljud och låga y-ljud, samt även pf och z (uttalat med tonande tz) i början på ord. Den tyska sättet att betona orden skilljer sig däremot starkt gentemot det svenska språkets. Observera att ä, ö och ü inte är några enskilda bokstäver i tyskan, utan anses som omljud och sorteras som a, o eller u i ordböcker och i listan ovan. ß sorteras som ss. Ett h som står efter en vokal betyder att vokalen ska uttalas lång, t. ex. ordet Zahl uttalas med ett långt a, jämför med det svenska ordet tal.

Tyska i Sverige

I Sverige var tyska det första främmande språket i skolundervisningen fram till 1946 då det ersattes av engelska. Det blev med grundskolereformen på 1950-talet frivilligt ämne från årskurs 7. Vissa skolor börjar redan vid årskurs sex.

Stavning och skrivregler

Tyska skrivs med det latinska alfabetet med tilläggstecknen ä, ö, ü och ß. Dessa räknas som ae, oe, ue respektive ss i bokstavsordningen. Stavningen är relativt oregelbunden, bland annat till följd av starkt folkligt motstånd mot stavningsreformer.

Varianter och dialektuppdelning

Det tyska standardspråket har inte någon strikt regional anknytning, liknande London för engelskan eller Paris för franskan. Standardspråket (den "dialektfria" tyskan, högtyskan) kommer istället från en utjämning av ett antal olika stavningsvarianter från 1500-, 1600- och 1700-talen. Normen för uttalet brukar regionalt bestämmas till Hannover, men detta är omstritt. De flesta med tyska som modersmål kan obehindrat prata standardspråket och gör så ofta i formella sammanhang, samtidigt som man bland vänner och familj pratar sin regionala dialekt. Speciellt i södra delen av det tyska språkområdet (södra Tyskland, Schweiz, Österrike) skiljer sig dialekterna avsevärt från standardspråket. Lågtyska eller plattyska brukar, på grund av historia, släktskap ordförråd och uttal bland lingvister räknas till en annan undergrupp till västgermanska språk, tillsammans med nederländska.
- jiddisch
- plattyska
- schweizertyska

Utbredning

Länder där tyska är huvudspråket


- Tyskland
- Liechtenstein
- Österrike
- Schweiz (tillsammans med franska, italienska och rätoromanska)

Andra länder där tyska är ett officiellt språk

(officiellt språk betyder att lagarna publiceras på tyska, invånare har rätt att kommunicera med myndigheterna på tyska, samt att ort- och gatunamn är på tyska)
- Italien (regional i Sydtyrolen, tillsammans med italienska)
- Belgien (tillsammans med franska och nederländska)
- Luxemburg (tillsammans med franska och luxemburgiska)
- Danmark (i Sönderjylland tillsammans med danska) I den gamla tyska kolonien Namibia var tyska mellan 1984 och 1990 tillsammans med engelska och afrikaans ett officiellt språk.

Andra länder med tyskspråkiga områden eller tyskspråkiga minoriteter


- Argentina
- Australien
- Brasilien
- Chile
- Estland
- Frankrike (Alsace)
- Kazakstan
- Kroatien
- Lettland
- Litauen
- Moldavien
- Namibia
- Nederländerna
- Paraguay
- Polen (Pommern, Ostpreussen)
- Rumänien (Transsylvanien)
- Ryssland
- Tjeckien
- Slovakien
- Ukraina
- Ungern

Länder med stora tyska immigrantgrupper


- USA
- Kanada

Tyska som främmande språk

Tyska (standardtyska) studeras i många länder som främmande språk; främst i Europa. Majoriteten av studerande finns framförallt i Nederländerna, Skandinavien, Baltikum, Slovenien, Kroatien, Polen, Japan, Bosnien och Hercegovina, Schweiz, Serbien, Ungern, Montenegro och Makedonien. Tyska är i många av dessa länder det första främmande språket i skolan. Även i före detta Sovjetunionen studeras mycket tyska. I länder som Frankrike och USA är många andra språk mer populära. Tyskt inflytande i Japan under 1800- och 1900-talet ledde till att tyska var det språk som användes istället för latin inom den medicinsk utbildning. Enligt statistik från tyska myndigheter fanns det år 2000 de flesta tyskstuderande i:
- Ryssland: 4 657 500
- Polen: 2 202 708
- Frankrike: 1 603 813
- Ukraina: 629 742
- Tjeckien: 799 071
- Ungern: 629 472
- Kazakstan: 629 874
- Nederländerna: 591 190
- USA: 551 274 Det universitetsämne som ägnas åt vetenskapliga studier av det tyska språket och den tyska litteraturen (samt i icke-tysktalande länder även språkfärdighet) kallas internationellt för germanistik.

Se även


- Lista över falska vänner/Tyska
- Lista över mest talade språk

Externa länkar


- [http://svenska-tyska-ordboken.elch.nu/lexikon.php?begriff=tyska Elchs svenska-tyska ordboken]
- [http://www.tysk-bok.se Tyska böcker och ljudböcker] Kategori:Tyska Kategori:Germanska språk Kategori:EU-språk als:Deutsche Sprache ja:ドイツ語 ko:독일어 ms:Bahasa Jerman simple:German language th:ภาษาเยอรมัน

Engelska

:Denna artikel handlar om språket engelska. Dansrytmen engelska återfinns under engelska (musik). ---- Engelska är ett västgermanskt språk. Det är världens kanske mest spridda språk och fungerar i många delar av världen som lingua franca. Engelskan har ett mycket omfångsrikt ordförråd med bortåt 250 000 ord. Uppemot 7 500 ord i engelskans aktiva ordförråd är franska lånord som en följd av den normandiska invasionen av England år 1066 genom slaget vid Hastings.

Historia

Engelskan är ett västgermanskt språk. Det nu talade västgermanska språk som räknas som närmast besläktat med engelskan är frisiskan. Germanska språkvarieteter kom till de brittiska öarna på 400-talet med olika germanska stammar. Dessa har traditionellt beskrivits som främst saxare (talande saxiska dialekter) och angler (talande angliska dialekter) som tillsammans fått beteckningen anglosaxare, samt även jutar, friser och franker. Britannien hade tidigare varit bebott främst av kelter, som talade keltiska språk, men dessa trängdes undan av germanerna (de keltiska folken fortsatte länge att vara dominerande i Skottland och Wales samt på Irland; de keltiska språken återfinns även i modern tid som gaeliska och kymriska). Det fornengelska språk som etablerades i England kom sedan att påverkas av senare inflyttningsvågor. Under 800-talet utgjorde danska vikingar en maktfaktor på Englands östra kust och många fornnordiska ord anammades av engelskan som lånord. Även pronomen som "them" (dem) togs upp i det engelska språket vilket är anmärkningsvärt i språkutbytessammanhang och tyder på stort skandinaviskt inflytande över det dåvarande engelska språket. Under samma tid skrevs hjälteeposet Beowulf, det mest kända litterära verket på fornengelska. Skandinaverna kom att utgöra en stor maktfaktor i England fram till 1066 då normanderna invaderade England. Engelskan, som från denna tid benämns medelengelska, blandades nu med betydande romanska influenser från franskan. Folket talade engelska medan hovet och den administrativa klassen som följde i spåren av normandernas invasion (präster, skatteuppbärare med flera) talade franska. Denna franska påverkan kom att bestå i drygt tre hundra år tills Englands band med Frankrike definitivt bröts i och med hundraårskriget (1337-1453). Många ord lånades in från franskan. Spåren av denna påverkan märks bland annat i ord för mat. En levande hjort heter "deer" (gammalt germanskt ord, besläktat med "djur"), medan hjortkött heter "venison" (inlånat ord från franskan). Låneorden från denna tid är även ord som används i administrationen inom till exempel militären (till exempel lieutenant av franska lieu tenant, "ställföreträdare"), skatteväsendet och det juridiska systemet. Under 1400-talet skedde ett omfattande vokalskifte, vilket är en anledning till att engelskans stavning skiljer sig mycket från uttalet. Det är från denna tid den nuvarande engelskan räknas som "modern" engelska. Det brittiska imperiets växande makt från 1600-talet gjorde engelskan till ett världsspråk och USA:s ökande inflytande under 1900-talet förstärkte denna ställning ytterligare.

Grammatik

Engelskans grammatik är baserad på dess germanska rötter. Engelskan har relativt få böjningar jämfört med de flesta andra indoeuropeiska språk. I stället används funktionsord och ordföljd i större utsträckning för att ge grammatisk information. Engelskan är därmed i ganska hög grad ett analytiskt språk. Engelskans verbsystem är ganska omfattande och komplicerat och många verb böjs oregelbundet.

Satsens uppbyggnad

Engelskan är ett tämligen strikt SVO-språk, det vill säga ett språk där i deklarativa satser (påståendesatser) subjektet placeras före predikatet, och där objektet följer efter detta predikat. Den strikta ordföljden nödvändiggörs av det faktum att subjekt och objekt ej markeras morfologiskt med hjälp av till exempel ändelser, det vill säga att ett substantiv ser likadant ut oavsett om det används som subjekt eller objekt. I interrogativa satser (frågesatser) placeras visserligen ett hjälpverb först i satsen, men den inbördes ordningen på subjekt och objekt förändras vanligen inte, det vill säga, subjektet kommer före objektet. Imperativa satser (befallningar) är subjektslösa, och predikatet placeras först i satsen.

Substantiv

Till skillnad från i de flesta andra indoeuropeiska språk använder sig modern engelska inte av grammatiskt genus. Man skiljer visserligen på naturligt genus (ibland kallat sexus) i pronominalsystemet, men substantiven är inte indelade i genuskategorier som svenskans n-genus och t-genus.

Plural

I engelskan bildas plural regelmässigt genom att ändelsen -s fogas till substantivet: cat -- cats, dog -- dogs. Denna pluraländelse kan dock uppträda i ett par olika former, varav några redovisas här. Om substantivet slutar på -s, -ch, -sh, eller -x så uppträder formen -es: bus -- buses, church -- churches. Vissa substantiv som slutar på -o använder sig av denna allomorf: tomato -- tomatoes. Även substantiv som slutar på -y direkt efter en konsonant använder sig av -es, och i dessa fall ändras dessutom -y till -i-: country -- countries. Om -y föregås av en vokal används dock den vanliga formen: day -- days. Det finns också ett väsentligt antal oregelbundna pluralbildningar, till exempel ox -- oxen, foot -- feet, sheep -- sheep.

Attribut

Vad det gäller placeringen av olika sorter av bestämningar till ett substantiv så följer engelskan i allt väsentligt samma regler som svenskan. Adjektivattribut placeras före substantivet. Observera också att adjektiven inte böjs efter substantivets numerus. Genitivattribut uppträder i två former, varav den ena placeras före substantivet, medan den andra fogas efter substantivet med hjälp av prepositionen of. Vilken typ av genitivattribut som används bestäms huvudsakligen av semantiska och pragmatiska avgöranden. Relativsatser placeras efter huvudordet, och fogas vanligen till detta med hjälp av that, who eller which.

Ordförråd

Nästan utan undantag är de germanska orden (som innefattar alla de grundläggande såsom pronomen och konjunktioner) kortare och mer informella än de av latinskt och romanskt ursprung. En engelsktalande kan ofta välja mellan germanska och romanska synonymer: "come" eller "arrive" (att komma), "sight" eller "vision" (syn), "freedom" eller "liberty" (frihet). Ibland kan den talande också välja mellan ett ord som ärvts via franskan och ett som inlånats direkt från latinet: "oversee", "survey" eller "supervise". Sådana synonymer har något olika betydelser, vilket möjliggör att språket används på ett flexibelt sätt för att utrycka fina nyanser. I vardagsspråk är huvuddelen av orden normalt germanska. Om en talare vill uttrycka sig kraftfullt och tvärt används vanligen germanska ord. Huvuddelen av orden med latinskt ursprung används vanligtvis i mer formellt tal- och skriftspråk, som i en domstol eller en encyklopedisk artikel. Kännetecknande för engelska är att dess aktiva ordförråd är så stort och föränderligt. Engelskan tar lätt upp tekniska termer i vardagsspråk och lånar in nya ord som ofta blir allmänt använda. Dessutom ger slang nya betydelser till gamla ord.

Antal ord i engelskan

Engelskans ordförråd är utan tvivel mycket stort, men att sätta en specifik siffra för dess storlek är mer en fråga om definition än om beräkning. Till skillnad från vissa andra språk har engelskan ingen språkakademi som kan definiera officiellt accepterade ord. Ord nybildas regelbundet inom medicin, naturvetenskap och teknik. Vissa av dessa får vidare spridning medan andra förblir hos en mindre grupp. Främmande ord som används i invandrargemenskaper tas ofta upp i den större språkgemenskapen. Ålderdomliga, dialektala och regionala ord kan betraktas som "engelska" eller inte. Oxford English Dictionary (andra upplagan) inkluderar över 500 000 uppslagsord med en ganska inkluderande hållning: :Den tar inte bara in standardspråket i litteratur och tal, nuvarande, föråldrat eller ålderdomligt, utan även det huvudsakliga tekniska ordförrådet och ett stort inslag av dialektalt språk och slang (enligt OED:s supplement 1933). Svårigheten att fastställa antalet ord ökas av att nya varianter av engelska framträder.

Ords ursprung

En datorstödd genomsökning av omkring 80 000 ord i den gamla Shorter Oxford Dictionary (tredje upplagan) som publicerades i Ordered Profusion av Thomas Finkenstaedt och Dieter Wolff (1973) uppskattade ordens ursprung som följer:
- Franska, inklusive fornfranska och anglofranska: 28,3 %
- Latin, inklusive modernt vetenskapligt och tekniskt latin: 28,24 %
- Forn- och medelengelska, fornvästnordiska och nederländska: 25 %
- Grekiska: 5,32 %
- Ingen angiven etymologi: 4,03 %
- Avledda från egennamn: 3,28 %
- Alla andra språk: mindre än 1 % I engelskan finns det cirka ett tusental ord av fornnordiskt ursprung, men de skandinaviska språken har i modern tid inte lånat ut särskilt många ord till engelskan. Ett litet antal sådana återfinns ändock i engelskan. Av svenskt ursprung är ombudsman (”ombudsman”) och smorgasbord (”smörgåsbord”). Av nordiskt ursprung är även orienteering (”orientering”). Svenska uppfinnare har lånat ut sina namn till vissa begrepp, till exempel Anders Celsius för temperaturskalan Celsius och Anders Jonas Ångström för våglängdsenheten ångström, ofta skriven som angstrom. Begreppen sloyd (”slöjd”) och glogg (”glögg”) används ibland också. Isländskan har tillhandahållit saga (”saga”) och geyser (”gejser”), norskan fjord, slalom och även ski (”skida”) och finskan sauna (”bastu”).

Fonologi

Vokaler

Det är vokalerna som skiljer sig mest från område till område. Där tecken förekommer i par motsvarar det första ljudet det som används i nordamerikansk engelska och den engelska som talas på andra ställen. Vokalen U kan stå för antingen /u/ eller /ju/.

Konsonanter

Detta är engelskans konsonantsystem med tecken från internationella fonetiska alfabetet (IPA).

Noter

#Den velara nasalen är i vissa dialekter i norra Storbritannien en icke-fonemisk allofon av /n/, som bara förekommer framför /g/. I alla andra dialekter är den ett separat fonem, som dock bara förekommer i stavelsekoda. #Den alveolara flappen är en allofon av /t/ och /d/ i obetonade stavelser i nordamerikansk engelska och i ökande utsträckning i australisk engelska. Detta är ljudet av "tt" eller "dd" i orden latter och ladder, vilka är homofoner i nordamerikansk engelska. Det är samma ljud som representeras av enkelt "r" i vissa varieteter av spanska. #I vissa dialekter, såsom cockney, sammansmälter interdentalerna /θ/ och /ð/ vanligen med /f/ och /v/, och i andra, som afrikansk-amerikansk talad engelska sammanfaller /ð/ med /d/. I vissa irländska varieteter blir /θ/ och /ð/ de motsvarande dentala klusilerna, vilka då kontrasterar med de vanliga alveolara klusilerna. #Ljuden är labialiserade i vissa dialekter. Labialisering är aldrig kontrastiv i initial ställning och transkriberas därför inte alltid. #Den tonlösa velara frikativan /x/ används endast av skotska och walesiska engelsktalare för skotska eller gaeliska ord såsom loch eller av vissa talare för lånord från tyska och hebreiska som Bach och Chanukah /xanuka/, eller i vissa dialekter som Scouse (i Liverpool) där affrikatan [kx] används istället för /k/ i ord somdocker . De flesta som har engelska som modersmål har svårt att uttala detta ljud korrekt när de lär sig främmande språk, och använder ljuden [k] och [h] i stället. #Tonlöst w återfinns i skotska, irländska, vissa överklassbrittiska, vissa östamerikanska och nyzeeländska accenter. I alla andra dialekter sammanfaller det med /w/.

Tonande och aspirerade konsonanter

Om klusiler uttalas tonande och aspirerade i engelska beror på dialekt och kontext, men några allmänna regler kan ges:
- Tonlösa klusiler och affrikator (//, //, // och //) blir aspirerade när de förrekommer initialt i ord eller i början av en betonad stavelse och inte ingår i en konsonantgrupp – jämför pin [] och spin [].
  - I vissa dialekter sker aspirationen även i obetonade stavelser.
  - I andra dialekter, såsom indisk engelska, kan de flesta eller alla tonlösa klusiler förbli oaspirerade.
- Ord-initiala tonande klusiler kan förlora stämbandston i vissa dialekter.
- I ordslut kan tonlösa klusiler bli outlösta eller åtföljas av en glottal klusil i vissa dialekter (till exempel många varieteter av amerikansk engelska) – exempel: tap [], sack [].
- I ordslut kan tonande klusiler förlora stämbandston i vissa dialekter (till exempel vissa varieteter av amerikansk engelska) – exempel: sad [], bag []. I andra dialekter är de fullt tonande i final ställning, men endast delvis tonande i initial ställning.

Utbredning

Engelskan talas som huvud-, minoritets- eller bispråk i:

- Antigua och Barbuda,
- Australien,
- Bahamas,
- Barbados,
- Belize,
- Botswana,
- Dominica,
- Fidji,
- Filippinerna (andraspråk),
- Gambia,
- Ghana,
- Grenada,
- Guyana,
- Indien,
- Irland,
- Jamaica,
- Kamerun,
- Kanada,
- Kenya,
- Kiribati,
- Lesotho,
- Liberia,
- Malawi,
- Malta,
- Marshallöarna,
- Mauritius,
- Mikronesien,
- Namibia,
- Nauru,
- Nigeria,
- Nya Zeeland,
- Pakistan,
- Palau,
- Papua Nya Guinea,
- Rwanda,
- Saint Kitts och Nevis,
- Saint Lucia,
- Saint Vincent och Grenadinerna,
- Salomonöarna,
- Samoa,
- Seychellerna,
- Sierra Leone,
- Singapore,
- Storbritannien,
- Swaziland,
- Sydafrika,
- Tanzania,
- Tonga,
- Trinidad och Tobago,
- Tuvalu,
- Uganda,
- USA,
- Vanuatu,
- Zambia,
- Zimbabwe
- Brittiska besittningar och protektorat.
Engelskan är också ett av de officiella språken i FN, och ett av de två huvudspråken i EU. Inom Nato är engelska det språk som används i de sammanhang där medlemsländer med två eller flera olika språk deltar.

Dialekter

Brittisk engelska

Huvudartikel: Brittisk engelska The Queen's English (före Elizabeth II The King's English) eller oxfordengelska (kallas även på engelska för Recieved pronounciation, RP, se brittisk engelska) är standardspråk i Storbritannien, och baserar sig på de dialekter som talades i grevskapen kring London på 1600-talet. Detta uttal av engelska är den som vanligen lärs ut på engelska språkkurser och språkutbildningar utomlands. Faktum är att endast 3-5 % av den brittiska befolkningen talar RP trots att den formen fram tills de senaste åren favoriserades i till exempel BBC:s radio- och tv-utsändningar samt inom det högre utbildningssystemet. Över hälften av alla britter anses tala nordengelska som har ett helt annat uttal och en annan intonation än syd(öst)engelska. I nordengelska (vilket anses vara den engelska som talas ungefär norr om en linje från Coventry och uppåt) uttalas "love" [lɐ:v] som [lov], läspljudet θ ersätts med f (thinner [θinne(r)] uttalas [finner]), r uttalas i alla ställningar till skillnad från RP m.fl. skillnader. Uttalen skiljer sig så kraftigt åt att mången engelsman från södern och många amerikaner knappt kan förstå vad människor med nordengelskt uttal säger. I London var det tidigare vanligt att tala cockney bland de lägre socialgrupperna, men detta har numera i stor utsträckning ersatts med en form som kallas Estuary English (flodmynningsengelska, syftar på mynningen vid floden Thames nära London) som påminner om en slags blandning mellan nordengelska och RP. En annan form som uppstått på senare år i framförallt London är "mid-Atlantic" som är ett slags blandspråk mellan RP och amerikansk engelska. Till dessa dialektala skillnader på de brittiska öarna kommer även skotsk engelska som talas i Skottland med tungspets-r och ett delvis annat ordförråd med större inslag av skandinaviska ord. En person med svenska som modersmål, och som lärt sig behärska engelska väl, talar naturligtvis ändå med "svensk brytning", som inte undgår en infödd engelsman. Svensken tros då ibland vara skotte. Walesisk engelska i Wales (med en intonation som påminner om svenskan) har ofta en annan ordföljd: "Goin' down the mine he is" när det annars heter "He is going down the mine". Lokal påverkan gäller även irländsk engelska, som i mångt och mycket är ett resultat av engelsk kolonialisering och inflyttning till den gröna ön. Även språket norn som talades på Shetlandsöarna kan förtjäna att nämnas eftersom språket påminde mycket om fornnorska (Norge styrde öarna fram till 1400-talet). Det norska inflytandet kan spåras mycket väl i många av dagens ortnamn i dessa trakter.

Amerikansk engelska

Huvudartikel: Amerikansk engelska En annan huvudvariant på engelskan med en stavning och ett uttal som skiljer sig från brittisk engelska är amerikansk engelska. Till skillnad från de brittiska öarnas uppsplittring är den amerikanska engelskan förvånansvärt enhetligt i uttal trots den enorma ytan som den täcker. De enda dialektala skillnaderna finns i huvudsak i amerikanska sydstaterna (nedsättande kallat "the Southern drawl"), i New England där språket påminner mycket om RP (John F Kennedy från Boston talade till exempel inte r i alla ställningar vilket är typiskt för new englanddialekten) samt General American som är det språk de flesta amerikaner talar. R uttalas i alla ställningar; ord som bath uttalas [bæθ] (jämför RP: bɑ:θ med lång vokal) och stavningen skiljer sig från brittisk engelska genom många olika sorters förkortningar och neddragande på "onödiga vokaler" (GA: behavior; RP: behaviour). Det finns även ett litet annorlunda ordförråd som skiljer sig från brittisk engelska och vissa ord har andra betydelser i amerikansk engelska till skillnad från den brittiska varianten. Exempel:
- "Tunnelbana" heter underground i brittisk engelska, men subway i amerikanskan. Däremot är subway i brittisk engelska beteckning för ett underjordiskt övergångsställe för fotgängare, som ska ta sig till andra sidan gatan.
- "Hiss" heter lift i brittisk engelska, elevator i amerikansk engelska; icke att förväxla med escalator, rulltrappa. Skillnaderna mellan amerikansk och brittisk engelska är dock inte så stora att det i allmänhet blir risk för allvarligare missförstånd eller att det inte går för en amerikan att läsa en bok skriven på brittisk engelska och vice versa. Några viktiga undantag dock:
- Sättet att skriva datum. Exempel: 05/04/03. Amerikanen tolkar det som maj den fjärde dagen år 2003. Britten sätter emellertid alltid dagen före månaden och årtalet (vanligtvis) sist, och hur tolkningen av exemplet blir av britten är ovisst. Risken för feltolkning är stor. ISO har sökt avhjälpa problemet med den internationella rekommendationen att datum alltid ska anges i ordningen år—månad—dag: ÅÅÅÅ-MM-DD, alternativt (när misstag beträffande seklet kan uteslutas) ÅÅ-MM-DD. Men ännu är rekommendationen långt ifrån genomförd i alla läger. Allvarligt är att det under en övergångstid i ett och samma läger kan gälla än si, än så.
- Sättet att ange våningsplan i byggnader: Amerikanen räknar nedifrån och upp: First storey, second storey, third storey …, medan britten räknar Ground floor (alternativt bottom floor), first floor, second floor etcetera. Sålunda blir third storey = second floor. Grammatiskt sett är det mycket få skillnader mellan amerikansk och brittisk engelska. I de flesta fall rör det sig enbart om att vissa typer av grammatiska konstruktioner, som är godtagbara i båda varianterna, har olika frekvens i respektive dialekt. Det finns dock ett par saker som skiljer sig åt. En sådan sak är hur man betraktar kollektiva substantiv. I brittisk engelska vacklar bruket mellan att betrakta dessa som singulara och plurala, medan amerikansk engelska nästan uteslutande betraktar dem som singulara. Detta innebär att i brittisk engelska tillåts både The team want to win och The team wants to win, medan i amerikansk engelska enbart den senare formen är acceptabel. Det finns också exempel där amerikansk engelska och brittisk engelska skiljer sig åt vad gäller föredragen preposition, till exempel different from och different to / than. Ibland är det sammanhanget som styr numerus av ett kollektiv. Exempel: staff. Om man avser en organisatorisk enhet gäller singular: The staff is closed for today, men om man avser de personer som utgör staben gäller plural: The staff have gone home.

Andra dialekter

Förutom USA och Storbritannien och deras dialekter finns även australisk engelska med omisskännlig intonation och uttal, och sydafrikansk engelska. Till detta kommer flera andra sorters engelska uttal som sydostasiatisk engelska som talas i Hongkong, Malaysia och Singapore, indisk engelska med flera olika sorters regionalt färgade engelskuttal. Till detta kommer ett okänt antal miljoner som talar engelska som pidgin vilket är vanligt i Filippinerna.

Pidginspråk och kreolspråk

Med engelska som bas har det uppstått ett antal pidgin- och kreolspråk. Häribland kan nämnas pidginengelska, jamaikansk kreol, sranan, tok pisin och pitcairnesiska. Även ebonics, den engelska som talas av många afroamerikaner, betraktas ibland som ett kreolspråk.

Se även


- Svensk engelska
- Svengelska

Källor


- Jan Svartvik, Engelska - öspråk, världsspråk, trendspråk, 1999, ISBN 91-7227-021-7 Kategori:Germanska språk Kategori:Engelska Kategori:EU-språk als:Englische Sprache ja:英語 ko:영어 ms:Bahasa Inggeris simple:English language th:ภาษาอังกฤษ zh-min-nan:Eng-gí

Germanska språk

Germanska språk är den största språkgruppen bland de indoeuropeiska språken där bl.a. engelska, tyska och de nordiska språken ingår. Då det saknas skrivna källor är det ursprungliga germanska språket okänt idag. Man har dock genom att jämföra de olika germanska språken kunnat konstruera ett urgermansk språk. Detta språk utvecklades till det ovan uppräknade språken i samband med att germanerna började sprida sig över norra Europa kring tiden för kristi födelse. De germanska språken brukar delas upp i tre språkgrupper: östgermanska, nordgermanska (eller urnordiska), och västgermanska. De östgermanska språken har dött ut; bevarade skrivna originalkällor härrör oftast från gotiska biblar, mest känd är Silverbibeln från i början på 500-talet, samt några få runinskrifter. En indirekt källa för krimgotiska nedskrevs av Busbecq på 1500-talet. Av de två andra grupperna finns åtskilliga vanligen korta inskriptioner på runstenar bevarade från 200 e.kr. medan längre handskrifter dyker upp först på 600-talet. Schema över germanska språk

Västgermanska språk

Vad som binder språken inom den västgermanskan språkgruppen jämfört med den nordgermanska är omtvistat. En viktig skillnad mellan västgermanska och nordgermanska språk är att ett prefix w- lagts till i vissa ord som helt utgått i de nordgermanska språken (västgermanska engelska/holländska/tyska wolf, nordgermanska svenska/danska/norska ulv, västgermanska worm, nordgermanska orm (betydde ursprungligen mask i alla germanska språk men har i svenska övergått till att betyda orm. Ordet för mask och orm var från början samma sak )). Huruvida det finns någon starkare koppling inom den västgermanska språkgruppen jämfört med den nordgermanska är däremot omtvistat. Ord som is, på engelska ice, tyska Eis, holländska ijs uttalas visserligen nästan likadant men det är resultatet av ett vokalskifte och diftongisering som inträffat i modern tid. Genom att engelska utsattes för en stor skandinavisk påverkan mellan 800-1000talen som kraftigt påverkade ordförrådet och även pronomen (fornengelska pl. för "vara" i befintlighet, syndon, ersattes med fordnordiska are. Jämför med tyska, där det fortfarande heter sind ) finns det ganska litet sammanhållande mellan de västgermanska språken jämfört med de nordgermanska i dagsläget. Frisiskan anses stå den västgermanska dialekten närmast.
- Fornengelska
  - Engelska
  - Skotska
- Fornfrisiska
  - Frisiska
- Fornlågfrankiska
  - Nederländska
  - Afrikaans
- Fornsaxiska
  - Lågtyska
- Fornhögtyska
  - Högtyska
  - Jiddisch

Nordgermanska språk

Västnordiska språk


- Fornisländska
  - Isländska
- Fornnorska
  - Norska, nynorska (Omdiskuterat, stor dansk påverkan på båda)
- Fornfäröiska
  - Färöiska
- Norn

Östnordiska språk


- Forndanska
  - Danska
    - Bokmål
- Fornsvenska
  - Svenska
- Forngutniska
  - Gutniska (Gutamål)

Östgermanska språk


- Gotiska
  - Krimgotiska

Se även


- dansk tunga
- fornnordiska
- germaner
- nordiska språk
- Indoeuropeiska
- Svenska
- Svenska dialekter
- Johan Ihre
- Carl Gustaf Nordin ! Kategori:Indoeuropeiska språk ja:ゲルマン語派 ko:게르만어

Högtyska

Högtyska, den form av tyska som talas i södra och mellersta Tyskland.

Se även


- lågtyska Kategori:Tyska

Kasus

Kasus är en grammatisk kategori för nomen (substantiv, adjektiv, pronomen, räkneord och particip), som markerar dessas funktion i satsen.

Svenska språket

På frågan om hur många kasus svenskan har kan svaret bli allt från 0 till 3.
- Tre kasus anser den som tycker att man förutom till substantiv också skall se till kategorin personliga pronomen, i vilken särskilda objektsformer finns. Nominativ är då subjektsformerna ("jag", "du" etc). Som genitiver räknas de possesiva pronomina ("min", "din" etc). Slutligen räknar man objektsformerna ("mig", "dig" etc) som ackusativ (eventuellt bara kallat "objektskasus").
- "Två kasus", säger den som anser att de personliga pronomina inte bör räknas, eftersom de är så få, men som anser att substantivens s-former är genitivkasus (och de s-lösa formerna nominativ eller "grundform"). Detta är traditionellt den vanligaste och mest utlärda ståndpunkten.
- "Ett kasus" kan den säga, som anser att s-formerna är genitiv, men att de s-lösa formerna helt enkelt är kasuslösa former. Andra som säger att svenskan har ett kasus anser att s-formernas s inte är en kasusändelse utan en klitisk partikel. De anser då också att den form som finns (med eller utan s) är ett kasus (det enda). Om man anser att s-formernas s inte är en kasusändelse utan en klitisk ("påhängd") partikel, vilket blivit en populär åsikt bland lingvister på senare år, menar man att uttryck som "astronomerna i Uppsalas förening" är korrekt svenska, eftersom de förekommer och har blivit tämligen accepterade. Här borde "astronomerna" vara det ord som får ett s om det är en kasusändelse. Formuleringar av detta slag har emellertid traditionellt ansetts vara felaktiga (åtminstone i skriftspråk, som ju ofta får representera den "riktigaste" språkformen). Man har ansett att exempelvis uttrycket ovan bör skrivas "astronomernas i Uppsala förening" eller omskrivas med preposition. Om och i så fall när den förra formuleringen blev "riktig" svenska är naturligtvis svårt att säga. En annan möjlig anledning att trots allt ännu anse att s-ändelsen är ett kasussuffix är dess etymologi.
- "Inga kasus" säger andra bland dem som anser att s-formerna inte är genitiver. Dessa anser då att det med bara en kategori kvar inte är meningsfullt att kalla den kasus.

Indoeuropeiska språk

Det ursprungliga indoeuropeiska språket anses ha haft åtta kasus: nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ (plats), ablativ (riktning från en plats), instrumentalis (medel eller redskap för en handling) samt vokativ (tilltalsform). Många av kasusändelserna anses ha uppkommit genom att pronomen eller postpostitioner från äldre språkformer "vuxit fast" vid sina huvudord.

Agglutination

Av urindoeuropeiskans kasus lokativ och ablativ ser man tydligt att kasus kan uttrycka funktioner som exempelvis svenskan uttrycker med hjälp av prepositioner. Detta är ännu tydligare hos de riktigt kasusrika språken, bland annat många i den finsk-ugriska familjen, där exempelvis finskan har 15 kasus och ungerskan 22 stycken.

Några exempel på finska


- inessiv: autossa = i bilen
- elativ: autosta = ut ur bilen
- illativ: autoon = in i bilen

Lista över kasus med exempel på språk där de förekommer

(Ej komplett)
Ablativ: latin, finska, sanskrit,turkiska,ungerska
Abessiv: finska
Absolutiv: baskiska
Ackusativ: latin, ryska, polska, isländska, tyska, finska, sanskrit, ungerska
Adessiv: finska, ungerska
Allativ: finska, ungerska
Dativ: isländska, tyska, latin, ryska, polska, sanskrit, vissa genuina dalmål
Elativ: finska, ungerska
Ergativ: baskiska
Essiv: finska, ungerska
Genitiv: svenska, norska, danska, engelska, isländska, tyska, färöiska, latin, sanskrit, turkiska, ryska, polska, finska
Illativ: finska, ungerska
Inessiv: finska, ungerska
Instruktiv: finska
Instrumentalis: ryska, polska, sanskrit
Komitativ: finska
Lokativ: ryska, polska, sanskrit
Nominativ: isländska, tyska, latin, ryska, polska, finska, sanskrit, ungerska (De "kasusneutrala" grundformerna i språk som svenska och engelska räknas ibland som nominativ.)
Partitiv: finska
Sublativ: ungerska
Superessiv: ungerska
Terminativ: ungerska
Translativ: finska, ungerska
Vokativ: latin, sanskrit, polska Kategori:Kasus

Nominativ

Nominativ är det kasus som anger subjektet i en sats. I svensk grammatik benämns ofta substantivens grundform, vilken också används för fler syntaktiska funktioner - inklusive objekt, som nominativ. I äldre stadier hade svenskan en särskild, med ändelse markerad nominativ. Om ett av kasusen i ett språk med flera sådana är omarkerat (får ingen ändelse eller motsvarande), brukar det ofta vara nominativ. I vissa språk är det ackusativ.

Nominativändelser i olika språk

(ej komplett för alla listade språk)
Isländska: -ur, -a?
Latin: -a, -us, -um, -s (singularis); -ae, i, -a, -es, -us (pluralis)
Litauiska: -as, -is, -ys, -a, -ė, -i, -us, -ius, -uo (singularis); -ai, -iai, -os -ės, -ios, -ys, -ūs (pluralis)
Ryska: -й, -ь, -ы, -и, -á, -я´, -o, -e -я, -a, -eнá, -epи Kategori:Kasus ja:主格

Genitiv

Genitiv är ett grammatiskt kasus. Den prototypiska funktionen till genitiv är ägarkonstruktionen, som i tysk das Haus des Mannes eller finsk miehen talo.

Genitivkasus

Huruvida svenskan har ett genitivkasus är idag omtvistat. Suffixet -s, som i vardagstal kallas genitiv, är enligt ett nu vanligt sätt att se inte en kasusändelse, utan en klitisk partikel. Argumentet är att om -s vore genitiv hade vi Typografernas i Uppsala förening medan det ska vara Typograferna i Uppsalas förening, även när det är typografernas förening. Faktum är emellertid att den senare formen har varit oaccepterad i korrekt skriftspråk långt in på 1900-talet och fortfarande anses så av vissa. Ibland kan man också ännu möta formuleringar som "länsstyrelsens i Jämtlands län beslut", men pga. en idag obefintlig medvetenhet om frågan är de starkt på utdöende. I äldre svenska styrde vissa prepositioner olika kasus. Det finns därför i svenskan ett antal stelnade uttryck med till + substantiv med genitiv-s, t.ex. "till skogs" och "till sängs". Även bruket av -s på efternamn, som ger "Anderssons" betydelsen "familjen Andersson", har sådant ursprung. Latiniserade släktnamn på -us har tidigare ofta fått genitiv enligt latinskt mönster på -i, men på grund av att svenska inte har genitiv är detta inte längre lika vanligt.

Den klitiska partikeln s

Fornsvenska hade genitiv, men då kasussystemet slopades från 1100-talet och framåt började det vanligaste genitivssuffixet omtolkas som en klitisk partikel. -s blir allra oftast inte lagt till det enskilda ordet utan till frasen. Som skrivits ovan har emellertid detta bruk varit oaccepterat i korrekt skriftspråk långt in på 1900-talet. Samma utveckling finns i danska, norska och engelska. I engelska används apostrof (') före eller efter -s (beroende på singular eller plural), vilket man ibland ser i svenska texter. Om det svenska ordet i sin grundform slutar med s, x eller z kan apostrof användas för att markera genitiv, särskilt om det behövs av tydlighetsskäl. Något extra s läggs aldrig till dessa slut. Apostrofen i "Andreas' säng" hjälper oss att se att sängen tillhör Andreas, inte Andrea. Ortnamn som slutar på vokalljud står ofta oförändrade som genitivattribut, exempelvis Ljungby kommun och även Kalmar kommun. Vissa ortnamn får bortfall, exempelvis Falu kommun.

Genitivändelser i olika språk

(Ej komplett hos alla listade språk)
Finska: -n, -in
Isländska: -s
Latin: -ae, -arum; -i, -orum; -is, -um; -us, -uum; -rum
Litauiska: -o, -io, -os, -ės, -ios, -ies, -aus, -iaus, -ens, -ers; -ų, -ių
Ryska: -a, -я, -oв, -eв, eй
Turkiska: -in, -un,
Tyska: -s, -es, en, ens ja:属格 Kategori:Kasus

Ackusativ

Ackusativ är i grammatiken det kasus som anger verbets direkta objekt (ackusativobjekt) i en sats. Direkt objekt markeras inte i svenskan annat än i vissa pronomen, till exempel 'honom' och 'henne'. Bland de språk som begagnar sig av olika markeringar för ackusativ finns latin, sanskrit, grekiska, tyska, ryska, finska och arabiska. Markeringen kan uttryckas med hjälp av böjda artiklar eller genom ändelser hos det flekterade ordet självt.

Svensk ackusativ

Ackusativ är i huvudsak att betrakta som ett utdött kasus i svenskan. De personliga pronomina har dock särskilda objektsformer, men de är gemensamma med formerna för dativobjekt och prepositionsobjekt. Faktum är att formerna "honom" och "henne" ursprungligen var dativformer, medan motsvarande ackusativformer var "han" (identisk med nominativen) respektive "hana". En rest av den senare formen är det "'na" som är en vanlig form av "henne" i talspråk, särskilt dialektalt, t.ex. "Har du sett'na?" Till detta kommer vissa gamla stelnade uttryck i form av prepositionsfraser, med prepositionsobjektet i ackusativform, men de är färre än antalet uttryck med dativ. Exempel är "(stå i) ljus-an låga", "i hög-an sky".

Ackusativändelser i olika språk

Latin: -am, -as, -um, -os, -em, -es, -us
Litauiska: -ą, -į, -ę, -ią, -ų, -ių, -enį, -erį; -as, -es, -ias, -us, -ius, -is
Ryska: -a, -й, -ь, -я, -ы, -и, -á, -oв, -eв, -eй, -o, -e, -eнá, -y, -ю
Ungerska: -t, -ot, -et, -öt
I latin är ackusativ av neutrala ord alltid identisk med nominativen. Alla slut som därmed kan förekomma på ackusativobjekt är inte listade. I ryskan är ackusativen av maskulina och neutrala substantiv alltid identisk med genitiven om de är animata substantiv, dvs. sådana som betecknar levande varelser, och identisk med nominativen om de är inanimata substantiv, dvs. övriga, "obesjälade" sådana. Detta gäller även de feminina substantivens pluralformer, men i femininum singularis finns särskilda ackusativformer. Kategori:Kasus als:Akkusativ ja:対格

Adjektiv

Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper, t.ex. stor, sjuklig, vackrast. (Adjektiv är hur nått är tillexempel sur och tvär.) Adjektiv kan vara bestämningsord till substantiv, pronomen, andra adjektiv och verb. På svenska böjs de efter huvudordets numerus och genus:
- ful (singular, utrum) ("En ful bil")
- fult (singular, neutrum) ("Ett fult tåg")
- fula (plural, utrum) ("Flera fula bilar")
- fula (plural, neutrum) ("Flera fula tåg") Observera att adjektiv som står i plural är lika oavsett genus. På svenska böjs de inte alls efter kasus, till skillnad från t.ex. tyska. Adjektivet böjs när det används som attribut såväl som predikativ. Ovanstående exempel beskriver attributivt bruk. Exempel på predikativt bruk:
- ful (singular, utrum): Bilen är ful
- fult (singular, neutrum): Tåget är fult.
- fula (plural, neutrum och utrum): Bilarna och tågen är fula. Med hjälp av komparation, stegring, kan man uttrycka en ökande intensitet av den egenskapen som adjektivet beskriver. Inte alla adjektiv kan kompareras, tex inte gravid, död, svensk mm. Vissa svenska adjektiv kompareras med tillägget mera för komparativ och mest för superlativ.
- ful (positiv) / spännande
- fulare (komparativ) / mer spännande
- fulast (superlativ) / mest spännande

Historiskt

Adjektiv l. adjectivum (lat., av adjicere, tillägga), grammatiskt, tilläggsord, egenskapsord, dvs. ett ord, som närmare bestämmer ett substantiv, genom att tillägga det en egenskap eller beskaffenhet såsom kännetecken. Adjektivet utmärker alltså en tillhörighet och är till betydelsen nära besläktat med genitiven (jfr t.ex. de gamla ännu brukliga genitiven laga i laga tid, fång och dylikt, som kan ersättas av adj. laglig). Det kan antingen såsom attribut ställas omedelbart före substantivet (en stark man) eller såsom en del av predikatet sättas i förbindelse med verbet (mannen är stark). - A:ets böjning är i de äldre språken av vår språkstam tämligen rik: varje kasus i alla genus har egna former, vilka till största delen gått förlorade i de nyare språken. Förbindelsen mellan adjektiv och substantiv är därför hos de förra närmare, då däremot de moderna språken i flera fall närmat adjektivets bruk till adverbets. Vissa språk skiljer på en stark och en svag böjning. Det begrepp, som adjektivet innebär, kan oftast uttryckas i olika grader, varför adjektivet undergår stegring eller komparation (stor, större, störst; stark, starkare, starkast). Adjektivet kan ofta användas som substantiv och betecknar då antingen en person (den gode) eller ett sakbegrepp (det goda).
Kategori:Ordklasser ja:形容詞 simple:Adjective th:คำคุณศัพท์

Substantiv

Substantiv eller nomen är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp, t.ex. bord, sol, kärlek, krigsförklaring. Substantiv är inte att förväxla med de speciella ersättningsord som kallas pronomen. Även egennamn som är beteckningar enstaka konkreta ting, Indalsälven, eller företeelser, andra världskriget, räknas vanligen till substantiven. Vissa menar dock att dessa bör utgöra en egen ordklass. (Substantiv är namn på ting till exempel kofta, hatt och ring.)

Semantisk indelning

Substantiven placeras in i undergrupper beroende på betydelse. De kan vara abstrakta eller konkreta. De konkreta betecknar sådant som fysiskt existerar, sådant man i allmänhet kan "ta på". De abstrakta betecknar bl.a. egenskaper, förhållanden, tillstånd och annat som inte existerar i direkt fysisk bemärkelse, t.ex. "kärlek" och "fred". Vidare kan substantiven vara delbara (dividuativa) eller odelbara (individuativa). Odelbara substantiv kan räknas (sättas i plural). Delbara substantiv kan inte räknas, däremot kan de i regel mätas (de kan modifieras av pronomen såsom "mycket" och "lite"). Konkreta substantiv indelas ytterligare i artnamn (eller appellativer), ämnesnamn och kollektiver. Artnamn, eller appellativer som de också kallas, är odelbara och betecknar klart avgränsade ting såsom "människa", "uppslagsverk" och "dator". Ämnesnamn är delbara och betecknar homogena ämnen av konkret fysisk natur såsom "vatten", "leverpastej" och "plutonium". Kollektiver betecknar ord vilka består av likartade, individuella delar. En typ av kollektiver fungerar likt artnamnen och kan därför utan problem sättas i plural. Hit hör t.ex. orden "familj" och "styrelse". Kollektivet "ohyra" å andra sidan, fungerar som ämnesnamnen och sätts därför ogärna i plural. Beroende på sammanhanget kan ett och samma substantiv fungera på olika sätt. Betänk följande två satser: "goterna var ett mäktigt folk" och "det är mycket folk på torget idag". I den förra satsen fungerar kollektivet "folk" som ett artnamn och i den senare som ett ämnesnamn.

Genus

Alla svenska substantiv har grammatiskt genus. Antingen har ett substantiv genuset utrum eller så har det genuset neutrum. Det går inte att semantiskt bestämma vilket genus ett substantiv har, men det finns vissa mönster. Exempelvis är ord som betecknar människor nästan alltid utrum (ett vanligt förekommande undantag är ordet "barn"). Ord för levande varelser kan även ha naturligt genus i form av femininum eller maskulinum. Detta har bland annat betydelse för vilka pronomen ("hon" respektive "han") som används för istället för substantivet.

Böjning

Substantiv kan böjas i numerus, species och kasus.

Numerus

Odelbara substantiv kan normalt böjas i numerus, vilket innebär att de har en form för singular (ental) och en för plural (flertal). Pluralformerna konstrueras i huvudsak med hjälp av böjningsmorfem (ändelser), men för en mindre grupp ord förekommer även omljud och vokalförkortning (t.ex. man - män, mus - möss). Man brukar kategorisera substantiven i deklinationer efter vilken pluraländelse de får. Svenskan anses allmänt ha sex eller fem deklinationer (ibland låter man ord med pluraländelserna -er och -r utgöra en och samma deklination).
Pluraländelse Exempel
1 -or flicka - flickor
2 -ar bil - bilar
pojke - pojkar
fågel - fåglar
3 -er student - studenter
muskel - muskler
4 -r fiende - fiender
5 -n äpple - äpplen
6 (ingen ändelse) hus - hus
Notera att obetonat -a faller bort i första deklinationen och att e-ljudet faller bort i många ord som slutar på -e, -el, -en eller -er. Vid sidan av de här vanliga mönstren för pluralbildning finns en del former inlånade från andra språk. Engelskans -s blir allt vanligare, särskilt vad gäller inlånade dator- och tekniktermer (t.ex. skanner - skanners). Det förekommer även en del grekiska (t.ex. schema - schemata) och latinska (t.ex. faktum - fakta) former, men de är i stort sett på utdöende.

Species (bestämdhet)

Kasus

I svenskan markeras genitiv med ändelsen s på substantivet (efter alla andra eventuella ändelser):
- bilen - bilens

Äldre böjningsmönster

Förutom dialektvarianter brukas också gamla svenska böjningsformer fortfarande
- gå man ur huse
- i vår ägo
- till handa
- till sjöss

Se även


- Egennamn
- Pronomen
- Particip Kategori:Ordklasser ja:名詞 ko:명사 (품사) simple:Noun

Pronomen

Ordklassen pronomen är mycket variationsrik och betydelsefull i språket. Det finns
- demonstrativa pronomen (utpekande): ex.denna, detta, dessa;
- personliga pronomen: ex. jag, vi, de
- possessiva pronomen: ex. min, vår, deras,
- relativa pronomen: ex. som, vars, vilkens
- frågande pronomen: ex. vem, vad
- indefinita pronomen: ex. man, ingen, allt.
- reflexiva pronomen: ex. sin, sitt, sina Pronomina har mångfasetterade böjningsmönster och -regler. Ofta sägs de ersätta något annat ord, men denna beskrivning är något inexakt. De syftar bakåt eller framåt i kontexten. Kategori:Ordklasser ja:代名詞

Substantiv

Substantiv eller nomen är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp, t.ex. bord, sol, kärlek, krigsförklaring. Substantiv är inte att förväxla med de speciella ersättningsord som kallas pronomen. Även egennamn som är beteckningar enstaka konkreta ting, Indalsälven, eller företeelser, andra världskriget, räknas vanligen till substantiven. Vissa menar dock att dessa bör utgöra en egen ordklass. (Substantiv är namn på ting till exempel kofta, hatt och ring.)

Semantisk indelning

Substantiven placeras in i undergrupper beroende på betydelse. De kan vara abstrakta eller konkreta. De konkreta betecknar sådant som fysiskt existerar, sådant man i allmänhet kan "ta på". De abstrakta betecknar bl.a. egenskaper, förhållanden, tillstånd och annat som inte existerar i direkt fysisk bemärkelse, t.ex. "kärlek" och "fred". Vidare kan substantiven vara delbara (dividuativa) eller odelbara (individuativa). Odelbara substantiv kan räknas (sättas i plural). Delbara substantiv kan inte räknas, däremot kan de i regel mätas (de kan modifieras av pronomen såsom "mycket" och "lite"). Konkreta substantiv indelas ytterligare i artnamn (eller appellativer), ämnesnamn och kollektiver. Artnamn, eller appellativer som de också kallas, är odelbara och betecknar klart avgränsade ting såsom "människa", "uppslagsverk" och "dator". Ämnesnamn är delbara och betecknar homogena ämnen av konkret fysisk natur såsom "vatten", "leverpastej" och "plutonium". Kollektiver betecknar ord vilka består av likartade, individuella delar. En typ av kollektiver fungerar likt artnamnen och kan därför utan problem sättas i plural. Hit hör t.ex. orden "familj" och "styrelse". Kollektivet "ohyra" å andra sidan, fungerar som ämnesnamnen och sätts därför ogärna i plural. Beroende på sammanhanget kan ett och samma substantiv fungera på olika sätt. Betänk följande två satser: "goterna var ett mäktigt folk" och "det är mycket folk på torget idag". I den förra satsen fungerar kollektivet "folk" som ett artnamn och i den senare som ett ämnesnamn.

Genus

Alla svenska substantiv har grammatiskt genus. Antingen har ett substantiv genuset utrum eller så har det genuset neutrum. Det går inte att semantiskt bestämma vilket genus ett substantiv har, men det finns vissa mönster. Exempelvis är ord som betecknar människor nästan alltid utrum (ett vanligt förekommande undantag är ordet "barn"). Ord för levande varelser kan även ha naturligt genus i form av femininum eller maskulinum. Detta har bland annat betydelse för vilka pronomen ("hon" respektive "han") som används för istället för substantivet.

Böjning

Substantiv kan böjas i numerus, species och kasus.

Numerus

Odelbara substantiv kan normalt böjas i numerus, vilket innebär att de har en form för singular (ental) och en för plural (flertal). Pluralformerna konstrueras i huvudsak med hjälp av böjningsmorfem (ändelser), men för en mindre grupp ord förekommer även omljud och vokalförkortning (t.ex. man - män, mus - möss). Man brukar kategorisera substantiven i deklinationer efter vilken pluraländelse de får. Svenskan anses allmänt ha sex eller fem deklinationer (ibland låter man ord med pluraländelserna -er och -r utgöra en och samma deklination).
Pluraländelse Exempel
1 -or flicka - flickor
2 -ar bil - bilar
pojke - pojkar
fågel - fåglar
3 -er student - studenter
muskel - muskler
4 -r fiende - fiender
5 -n äpple - äpplen
6 (ingen ändelse) hus - hus
Notera att obetonat -a faller bort i första deklinationen och att e-ljudet faller bort i många ord som slutar på -e, -el, -en eller -er. Vid sidan av de här vanliga mönstren för pluralbildning finns en del former inlånade från andra språk. Engelskans -s blir allt vanligare, särskilt vad gäller inlånade dator- och tekniktermer (t.ex. skanner - skanners). Det förekommer även en del grekiska (t.ex. schema - schemata) och latinska (t.ex. faktum - fakta) former, men de är i stort sett på utdöende.

Species (bestämdhet)

Kasus

I svenskan markeras genitiv med ändelsen s på substantivet (efter alla andra eventuella ändelser):
- bilen - bilens

Äldre böjningsmönster

Förutom dialektvarianter brukas också gamla svenska böjningsformer fortfarande
- gå man ur huse
- i vår ägo
- till handa
- till sjöss

Se även


- Egennamn
- Pronomen
- Particip Kategori:Ordklasser ja:名詞 ko:명사 (품사) simple:Noun

Svaga verb

Svaga verb, är verb där ordet i böjningen behåller samma rotmorfem, exempelvis hoppa, hoppade, hoppat.

Substantiv

Substantiv eller nomen är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp, t.ex. bord, sol, kärlek, krigsförklaring. Substantiv är inte att förväxla med de speciella ersättningsord som kallas pronomen. Även egennamn som är beteckningar enstaka konkreta ting, Indalsälven, eller företeelser, andra världskriget, räknas vanligen till substantiven. Vissa menar dock att dessa bör utgöra en egen ordklass. (Substantiv är namn på ting till exempel kofta, hatt och ring.)

Semantisk indelning

Substantiven placeras in i undergrupper beroende på betydelse. De kan vara abstrakta eller konkreta. De konkreta betecknar sådant som fysiskt existerar, sådant man i allmänhet kan "ta på". De abstrakta betecknar bl.a. egenskaper, förhållanden, tillstånd och annat som inte existerar i direkt fysisk bemärkelse, t.ex. "kärlek" och "fred". Vidare kan substantiven vara delbara (dividuativa) eller odelbara (individuativa). Odelbara substantiv kan räknas (sättas i plural). Delbara substantiv kan inte räknas, däremot kan de i regel mätas (de kan modifieras av pronomen såsom "mycket" och "lite"). Konkreta substantiv indelas ytterligare i artnamn (eller appellativer), ämnesnamn och kollektiver. Artnamn, eller appellativer som de också kallas, är odelbara och betecknar klart avgränsade ting såsom "människa", "uppslagsverk" och "dator". Ämnesnamn är delbara och betecknar homogena ämnen av konkret fysisk natur såsom "vatten", "leverpastej" och "plutonium". Kollektiver betecknar ord vilka består av likartade, individuella delar. En typ av kollektiver fungerar likt artnamnen och kan därför utan problem sättas i plural. Hit hör t.ex. orden "familj" och "styrelse". Kollektivet "ohyra" å andra sidan, fungerar som ämnesnamnen och sätts därför ogärna i plural. Beroende på sammanhanget kan ett och samma substantiv fungera på olika sätt. Betänk följande två satser: "goterna var ett mäktigt folk" och "det är mycket folk på torget idag". I den förra satsen fungerar kollektivet "folk" som ett artnamn och i den senare som ett ämnesnamn.

Genus

Alla svenska substantiv har grammatiskt genus. Antingen har ett substantiv genuset utrum eller så har det genuset neutrum. Det går inte att semantiskt bestämma vilket genus ett substantiv har, men det finns vissa mönster. Exempelvis är ord som betecknar människor nästan alltid utrum (ett vanligt förekommande undantag är ordet "barn"). Ord för levande varelser kan även ha naturligt genus i form av femininum eller maskulinum. Detta har bland annat betydelse för vilka pronomen ("hon" respektive "han") som används för istället för substantivet.

Böjning

Substantiv kan böjas i numerus, species och kasus.

Numerus

Odelbara substantiv kan normalt böjas i numerus, vilket innebär att de har en form för singular (ental) och en för plural (flertal). Pluralformerna konstrueras i huvudsak med hjälp av böjningsmorfem (ändelser), men för en mindre grupp ord förekommer även omljud och vokalförkortning (t.ex. man - män, mus - möss). Man brukar kategorisera substantiven i deklinationer efter vilken pluraländelse de får. Svenskan anses allmänt ha sex eller fem deklinationer (ibland låter man ord med pluraländelserna -er och -r utgöra en och samma deklination).
Pluraländelse Exempel
1 -or flicka - flickor
2 -ar bil - bilar
pojke - pojkar
fågel - fåglar
3 -er student - studenter
muskel - muskler
4 -r fiende - fiender
5 -n äpple - äpplen
6 (ingen ändelse) hus - hus
Notera att obetonat -a faller bort i första deklinationen och att e-ljudet faller bort i många ord som slutar på -e, -el, -en eller -er. Vid sidan av de här vanliga mönstren för pluralbildning finns en del former inlånade från andra språk. Engelskans -s blir allt vanligare, särskilt vad gäller inlånade dator- och tekniktermer (t.ex. skanner - skanners). Det förekommer även en del grekiska (t.ex. schema - schemata) och latinska (t.ex. faktum - fakta) former, men de är i stort sett på utdöende.

Species (bestämdhet)

Kasus

I svenskan markeras genitiv med ändelsen s på substantivet (efter alla andra eventuella ändelser):
- bilen - bilens

Äldre böjningsmönster

Förutom dialektvarianter brukas också gamla svenska böjningsformer fortfarande
- gå man ur huse
- i vår ägo
- till handa
- till sjöss

Se även


- Egennamn
- Pronomen
- Particip Kategori:Ordklasser ja:名詞 ko:명사 (품사) simple:Noun

Dativ

Dativ är i den grammatiska morfologin det kasus som anger att ett ord fungerar som indirekt objekt i en sats. Svenskan saknar dativkasus. Motsvarande konstruktion i svenskan uttrycks ofta av prepositionerna 'till', 'åt' eller 'för' framför huvudordet (som står i grundform eller, om det är personligt pronomen, i objektsform) eller genom ordets placering i satsen, som i följande exempel med verbet 'ge': Hon ger sin mamma (dativobjekt) en blomma (ackusativobjekt) på mors dag. I språk med dativkasus är det vanligt att kasuset också blir obligatoriskt i vissa prepositionsfraser. Ibland används begreppet dativ om det syntaktiska förhållandet med indirekt objekt över huvud taget, oberoende av hur ett visst språk hanterar det. Dativ kan alltså fungera som syntaxterm och då även kunna användas i svensk grammatiklära. Dativ var det försvunna kasus som stannade längst i svenskan. Språket innehåller fortfarande vissa stelnade uttryck med dativrester. Det gäller t.ex. i uttrycken "gå man ur hus-e" och "vara all-om bekant". Adverben "lagom" och "stundom" är ursprungligen dativ pluralis av "lag" respektive "stund". Därtill finns ett antal fraser med preposition+dativ neutrum av fristående adjektiv: "i blind-o", "till spill-o", "till full-o", "förviss-o" med flera. I de flesta språk med många kasus förekommer särskilda dativformer hos substantiven, adjektiven och pronomina, däribland finska, tyska, latin, isländska, turkiska, ungerska, tjeckiska, slovakiska, serbiska, ryska och sanskrit.

Dativändelser i olika språk

Latin: -ae, -is, -o, -i, -ibus, -ui, -bus
Litauiska: -ui, -iui, -ai, -ei, -iai, -enui, -eriai; -ams, -iams, -oms, -ėms, -ioms, -ims, -ums
Ryska: -y, -ю, -aм, -ям, -y, -ю, -eни, -eнaм, -e, -и, -epи, -epям
Turkiska: -a, -e, -ya, -ye
Våmhusmål: -u, -um Kategori:Kasus

Ackusativ

Ackusativ är i grammatiken det kasus som anger verbets direkta objekt (ackusativobjekt) i en sats. Direkt objekt markeras inte i svenskan annat än i vissa pronomen, till exempel 'honom' och 'henne'. Bland de språk som begagnar sig av olika markeringar för ackusativ finns latin, sanskrit, grekiska, tyska, ryska, finska och arabiska. Markeringen kan uttryckas med hjälp av böjda artiklar eller genom ändelser hos det flekterade ordet självt.

Svensk ackusativ

Ackusativ är i huvudsak att betrakta som ett utdött kasus i svenskan. De personliga pronomina har dock särskilda objektsformer, men de är gemensamma med formerna för dativobjekt och prepositionsobjekt. Faktum är att formerna "honom" och "henne" ursprungligen var dativformer, medan motsvarande ackusativformer var "han" (identisk med nominativen) respektive "hana". En rest av den senare formen är det "'na" som är en vanlig form av "henne" i talspråk, särskilt dialektalt, t.ex. "Har du sett'na?" Till detta kommer vissa gamla stelnade uttryck i form av prepositionsfraser, med prepositionsobjektet i ackusativform, men de är färre än antalet uttryck med dativ. Exempel är "(stå i) ljus-an låga", "i hög-an sky".

Ackusativändelser i olika språk

Latin: -am, -as, -um, -os, -em, -es, -us
Litauiska: -ą, -į, -ę, -ią, -ų, -ių, -enį, -erį; -as, -es, -ias, -us, -ius, -is
Ryska: -a, -й, -ь, -я, -ы, -и, -á, -oв, -eв, -eй, -o, -e, -eнá, -y, -ю
Ungerska: -t, -ot, -et, -öt
I latin är ackusativ av neutrala ord alltid identisk med nominativen. Alla slut som därmed kan förekomma på ackusativobjekt är inte listade. I ryskan är ackusativen av maskulina och neutrala substantiv alltid identisk med genitiven om de är animata substantiv, dvs. sådana som betecknar levande varelser, och identisk med nominativen om de är inanimata substantiv, dvs. övriga, "obesjälade" sådana. Detta gäller även de feminina substantivens pluralformer, men i femininum singularis finns särskilda ackusativformer. Kategori:Kasus als:Akkusativ ja:対格

Dativ

Dativ är i den grammatiska morfologin det kasus som anger att ett ord fungerar som indirekt objekt i en sats. Svenskan saknar dativkasus. Motsvarande konstruktion i svenskan uttrycks ofta av prepositionerna 'till', 'åt' eller 'för' framför huvudordet (som står i grundform eller, om det är personligt pronomen, i objektsform) eller genom ordets placering i satsen, som i följande exempel med verbet 'ge': Hon ger sin mamma (dativobjekt) en blomma (ackusativobjekt) på mors dag. I språk med dativkasus är det vanligt att kasuset också blir obligatoriskt i vissa prepositionsfraser. Ibland används begreppet dativ om det syntaktiska förhållandet med indirekt objekt över huvud taget, oberoende av hur ett visst språk hanterar det. Dativ kan alltså fungera som syntaxterm och då även kunna användas i svensk grammatiklära. Dativ var det försvunna kasus som stannade längst i svenskan. Språket innehåller fortfarande vissa stelnade uttryck med dativrester. Det gäller t.ex. i uttrycken "gå man ur hus-e" och "vara all-om bekant". Adverben "lagom" och "stundom" är ursprungligen dativ pluralis av "lag" respektive "stund". Därtill finns ett antal fraser med preposition+dativ neutrum av fristående adjektiv: "i blind-o", "till spill-o", "till full-o", "förviss-o" med flera. I de flesta språk med många kasus förekommer särskilda dativformer hos substantiven, adjektiven och pronomina, däribland finska, tyska, latin, isländska, turkiska, ungerska, tjeckiska, slovakiska, serbiska, ryska och sanskrit.

Dativändelser i olika språk

Latin: -ae, -is, -o, -i, -ibus, -ui, -bus
Litauiska: -ui, -iui, -ai, -ei, -iai, -enui, -eriai; -ams, -iams, -oms, -ėms, -ioms, -ims, -ums
Ryska: -y, -ю, -aм, -ям, -y, -ю, -eни, -eнaм, -e, -и, -epи, -epям
Turkiska: -a, -e, -ya, -ye
Våmhusmål: -u, -um Kategori:Kasus

Ackusativ

Ackusativ är i grammatiken det kasus som anger verbets direkta objekt (ackusativobjekt) i en sats. Direkt objekt markeras inte i svenskan annat än i vissa pronomen, till exempel 'honom' och 'henne'. Bland de språk som begagnar sig av olika markeringar för ackusativ finns latin, sanskrit, grekiska, tyska, ryska, finska och arabiska. Markeringen kan uttryckas med hjälp av böjda artiklar eller genom ändelser hos det flekterade ordet självt.

Svensk ackusativ

Ackusativ är i huvudsak att betrakta som ett utdött kasus i svenskan. De personliga pronomina har dock särskilda objektsformer, men de är gemensamma med formerna för dativobjekt och prepositionsobjekt. Faktum är att formerna "honom" och "henne" ursprungligen var dativformer, medan motsvarande ackusativformer var "han" (identisk med nominativen) respektive "hana". En rest av den senare formen är det "'na" som är en vanlig form av "henne" i talspråk, särskilt dialektalt, t.ex. "Har du sett'na?" Till detta kommer vissa gamla stelnade uttryck i form av prepositionsfraser, med prepositionsobjektet i ackusativform, men de är färre än antalet uttryck med dativ. Exempel är "(stå i) ljus-an låga", "i hög-an sky".

Ackusativändelser i olika språk

Latin: -am, -as, -um, -os, -em, -es, -us
Litauiska: -ą, -į, -ę, -ią, -ų, -ių, -enį, -erį; -as, -es, -ias, -us, -ius, -is
Ryska: -a, -й, -ь, -я, -ы, -и, -á, -oв, -eв, -eй, -o, -e, -eнá, -y, -ю
Ungerska: -t, -ot, -et, -öt
I latin är ackusativ av neutrala ord alltid identisk med nominativen. Alla slut som därmed kan förekomma på ackusativobjekt är inte listade. I ryskan är ackusativen av maskulina och neutrala substantiv alltid identisk med genitiven om de är animata substantiv, dvs. sådana som betecknar levande varelser, och identisk med nominativen om de är inanimata substantiv, dvs. övriga, "obesjälade" sådana. Detta gäller även de feminina substantivens pluralformer, men i femininum singularis finns särskilda ackusativformer. Kategori:Kasus als:Akkusativ ja:対格

1946

Händelser


- 10 januari - Förenta Nationerna håller sin första session.
- 11 januari - Enver Hoxha utropar folkrepubliken Albanien med honom själv som diktator.
- 12 januari - En svensk politisk skolkommision tillsätts.
- 25 januari - Baltutlämningen genomförs. 167 balter (främst letter) som 1944 flytt till Sverige i tysk uniform skall utlämnas till Sovjetunionen, men endast 146 sänds iväg. De 2.700 tyskar, som flytt till Sverige utlämnas också, men detta säger man ingenting om. Däremot blir det kraftiga protester mot utlämnandet av balterna.
- Januari - Svenska europahjälpen börjar sin verksamhet.
- 1 februari -Den norske politikern Trygve Lie blir FN:s förste generalsekreterare.
- 9 februari - Radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst sänds för första gången i svensk radio.
- 19 februari - Prins Carl Johan Bernadotte gifter sig med journalisten Kerstin Wijkmark och mister prinstiteln och arvsrätten till tronen.
- 25 februari
  - Den svenska skådespelaren Viveca Lindfors skriver kontrakt med det amerikanska filmbolaget Warner Brothers.
  - Ingmar Bergman debuterar som filmregissör med filmen Kris.
- 2 mars - Ho Chi Minh väljs till president i Nordvietnam.
- 5 mars - I ett tal i Fulton, Missouri myntar Winston Churchill uttrycket "Järnridån" om gränsen mellan Väst- och Östeuropa.
- 17 mars - De svenska världsrekordlöparna Gunder Hägg, Henry Kälarne och Arne Andersson diskvalificeras på livstid för att ha mottagit ersättning vid tävlingar.
- 1 april - En 14 m hög tsunami väller in över Hilo, Hawaii. 173 människor omkommer och tusentals skadas.
- 10 april - Kvinnor får för första gången delta i ett japanskt parlamentsval.
- 18 april
  - Svenska konsthartsföreningen bildas för att utnyttja det nya materialet plast.
  - Nationernas förbund (NF) upplöses formellt.
- 3 maj - Den svenska riksdagen beslutar om gratis undervisningsmateriel i folkskolan.
- 4 maj - En ny svensk lag medger abort på socialmedicinska grunder.
- 7 maj - Företaget Sony grundas i Tokyo.
- 18 maj - Ett UFO siktas vid Ängelholm.
- 2 juni - Italien blir republik efter en folkomröstning där kvinnor för första gången får delta.
- 12 juni - Den svenska riksdagen beslutar om fria skolmåltider för alla barn.
- 15 juni - Svinesundsbron mellan Sverige och Norge invigs.
- 20 juni - Den svenska folkpensionen höjs och behovsprövningen avskaffas.
- 29 juni - Den svenska riksdagen anslår två miljoner kronor till forskning om atomenergi.
- 5 juli - Bikinibaddräkten presenteras.
- 31 juli - Scandinavian Airlines System (SAS) bildas genom sammanslagning av olika flygbolag i de nordiska länderna.
- 20 augusti - Jussi Björling gör debut på La Scala i Milano och får lysande kritik.
- 26 augusti - Engelska blir första främmande språk i alla svenska skolor.
- 29 augusti - Sverige beviljas inträde i FN.
- 17 september - SAS börjar med långflygningar över Atlanten.
- 1 oktober - Varmvattnet blir åter fritt i svenska hyreshus.
- 6 oktober - Sveriges statsminister Per Albin Hansson dör genom slaganfall, omkring 01:30, sedan han stigit av spårvagnen i Ålsten.
- 9 oktober
  - Sveriges ecklesiastikminister Tage Erlander blir socialdemokraternas nye partiordförande.
  - Birgit Nilsson debuterar på Operan som Agate i Friskytten.
- 11 oktober - Tage Erlander blir även ny svensk statsminister.
- 16 oktober - De som dömts till döden under Nürnbergprocessen avrättas (se vilka under Avlidna).
- 13 november - Den svenska regeringen godkänner ett handels- och kreditavtal med Sovjetunionen, som får en miljard kronor i kredit på fem år. Detta avtal samt avtalet med Polen 1945 benämns "ryssavtal" och väcker stark kritik, vilket leder till att handelsminister Gunnar Myrdal tvingas avgå 1947.
- 19 november - Sverige blir medlem i FN.
- 18 december - Den svenska riksdagen fattar beslut om obligatorisk sjukförsäkring innebärande fri sjukhusvård åt alla. Reformen genomförs dock inte förrän 1955.
- 31 december
  - Sabbatssabotören grips efter åtta bombattentat i Stockholm.
  - Vid nyårsfirandet på Skansen läses Nyårsklockan av författaren Rune Lindström, medan en bandad upptagning av Anders de Wahl sänds i radio.
- En parlamentarisk utvärdering av den svenska säkerhetstjänstens verksamhet resulterar i att den återförs till statspolisen.
- En beredning tillsätts för att utreda möjligheterna med arbetskraftsinvandring till Sverige.
- Ett nätverk av socialdemokratiska arbetsplatsombud bildas för att övervaka de svenska kommunisterna.
- Den svenska skatteutredningen föreslår sänkt inkomstskatt för låginkomsttagare, men höjd för höginkomsttagare. Bolagsskatten höjs och progressiv