:: wikimiki.org ::
| Ull |
Ull: Denna artikel handlar om textilmaterialet ull. För en artikel om vanaguden Ull i nordisk mytologi se Ull (mytologi).
----
Ull är hår från pälsen från olika djur, där det vanligaste är får. Ull är en textil råvara som spinns till garn eller tråd. Den kan även användas till tovning eftersom ullfibern är täckt med epidermisfjäll.
Eftersom ullen är "dragsvag", dvs har benägenhet att brista i längdriktningen, skiljer den sig från andra textila material, vilket också givit upphov till en särskilt ylleindustri, i viss mån skild från textilindustrins övriga utveckling.
Även smeknamn på flickor med namnet Ulrika
Ullsorter
- Alpackaull - mjuk och glansig ull från lamadjuret alpacka.
- Angoraull - mycket mjuk ull från angorakanin.
- Ull - från får varierar i kvalitet och egenskaper men är den vanligaste ullsorten.
- Kamelull - mjuk, krusig och finfibrig ull från kamel.
- Kaschmirull - mjuk och finfibrig ull från kaschmirget.
- Lamaull - liknar alpackaull men är lite grövre. Från lama.
- Mohairull - grov, långfibrig, mjuk och glansig ull från angoraget.
- Nöthår - korta och grova hår från nötkreatur.
- Tagel - hår från man och svans på häst.
- Vikunjaull - mycket mjuk, fin och dyrbar ull från vikunja.
Se även
- Kläde
- Ylle
- Vadmal
och
- Får
- Lanolin
- Piezoelektricitet
- Värmeledningsförmåga
Kategori:Textilmaterial
Kategori:Vävning
ja:ウール
TextilTextil, ett material som är framställt av textilfibrer. Textil kallas även tyg.
Det finns två huvudgrupper av textilfibrer: naturfibrer och konstfibrer. Naturfibrer kommer antingen från växtriket och är då främst uppbyggda av cellulosa, eller från djurriket och består då främst av proteiner. Konstfibrer framställs på kemiskt sätt, kemisk-tekniskt sätt eller mekaniskt sätt. De kan vara uppbyggda av till exempel cellulosa, proteiner, kol, petroleum.
- Naturfibrer
- växtfibrer
- frö- och fruktfibrer
- bomull
- kapok
- kokos
- stjälk- och bastfibrer
- ananasfibrer
- hampa
- jute
- lin (växt)
- manilla
- nässla
- rami
- sisal
- djurfibrer
- hårfibrer
- ull från olika djur
- körtelsekretfibrer
- silke
- Konstfibrer
- regenererade fibrer
- cellulosa
- kupro
- modal
- viskos
- cellulosaacetat
- acetat
- triacetat
- övriga regenererade fibrer
- protein
- syntetiska fibrer
- akryl
- elastan
- klorfiber
- modakryl
- polyamid (nylon)
- polyester
- polyeten
- polypropen
- vinylal
- oorganiska fibrer
- glasfiber
- metallfiber
Se även
- Textilindustri
Kategori:Hantverk
kategori:Textilier
ja:織物
Nordisk mytologi
Nordisk mytologi kallas den mytologi som praktiserades i Norden under förhistorisk tid och fram till vikingatiden, det vill säga under en tusenårig period.
Bakgrund
Den nordiska mytologin är delvis även en allmän germansk mytologi, eftersom den gamla gudatron hos skandinaver och övriga germanska folk väsentligen varit densamma. Både kulten, namnen på gudarna och berättelserna om dem kunde dock variera högst avsevärt mellan de olika germanska stammarna, både i tid och rum.
Den nordiska mytologin innehåller inslag från såväl keltisk mytologi som samisk eller snarare finsk-ugrisk mytologi, som sträckte sig ner till södra Sverige. För närvarande finns dock ingen kännedom om kulter (björnkult, laxkult, etc.) och jaktgudar som kännetecknar speciellt den samiska. Den nordiska mytologin baserade sig aldrig på något religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion, inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande.
Dess tillbedjare efterlämnade dessutom mycket få skrivna urkunder - om de nedtecknade något överhuvudtaget var det runor som ristades i trä, som inte överlevt eller smiddes i metall eller höggs i sten, som inte tillät några längre utläggningar. Den information vi har idag kommer istället framför allt från romerska och kristna lärda, och ofta rör det sig då varken om förstahandsuppifter eller neutrala återgivningar. Under vikingatiden kom kristendomen att ersätta den norröna tron.
Arkeologiska källor
Antydningar om religiösa föreställningar finns redan bland stenålderns fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna till stendösar och gånggrifter vittnar om offer till de döda, som tänktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till gravar har anträffats i en sådan mängd och anordnats på ett sådant sätt att det tyder på att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra ekrar är en sinnebild för solen tyder på att soldyrkan har förekommit redan under bronsåldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tänkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lång modell i brons som daterats till cirka 1500-1300 f.Kr. och påträffades 1902 på nordvästra Själland i Danmark, bär en guldbelagd skiva, uppenbarligen föreställande solen, vilken dras av en häst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som användes i samband med soldyrkan.
Det är ovisst om gudomarna då ännu tänktes som personliga väsen. Möjligen tillbads solen, blixten, träd, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsåldern, om de inte funnits förut, för vissa av hällristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna föreställa sådana. Små båtar av guld har påträffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremål, vilka har har använts som offer. Även offerkärl har hittats, av vilka en del varit fästa på vagnar, vilket kan tyda på att de används i samband med offer åt den germanska moder- och fruktbarhetsgudinna Nerthus. Det finns också gravfynd som innehåller många medel för signeri.
Under bronsålderns andra period, efter mitten av andra årtusendet f.Kr., uppkom likbränning, vilket kan ha inneburit att man ville frigöra själen från kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Gravfynden från denna tid är sparsamma, men i stället anträffas ofta nergrävda skatter eller depåfynd, vilka troligen var avsedda att användas efter döden.
Någon skiftning i åsikt tycks åter ha inträtt med järnåldern, under vilken gravar både med obrända och med brända lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkärl för föda åt de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän den sed som fortsatte långt in på vikingatiden, nämligen att de döda, både kvinnor och män, begravdes eller brändes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta är att de döda skulle färdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd från 300-talet har ett mynt anträffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romerska järnåldern vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, kläder m.m. och dödade hästar om den hos germanska och keltiska folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom åt krigets eller dödens gud.
Skriftliga källor
Från järnåldern finns det också skriftliga källor för germanernas mytologi. De skriftliga källorna är äldre för den mytologi som omfattades av de germaner som levde på kontinenten än för den nordiska mytologin. De äldsta är beskrivningar av romerska författare från de första århundradena före och efter Kristi födelse, framför allt av Tacitus i hans skrift Germania från 98 e.Kr., och inskrifter på votivstenar av germanska soldater i den romerska hären, men uppgifterna är både knapphändiga, och svårtolkade, eftersom de mytiska gestalterna oftast inte benämns med sina germanska namn utan under namnet på det romerska mytiska väsen som författaren ansåg närmast motsvarade dem. Samma olägenheter vidlåder till stor del yngre grekiska eller latinska källor: germanernas omvändelsepredikanters levnadsbeskrivningar, germanska stammars och kungars historia (särskilt av Prokopios, Jordanes, Gregorius av Tours, Paulus Diaconus och Beda), lagar, kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot (särskilt av Burchard av Worms), doplöften, påvebrev och predikningar. Dessa källor lämnar dock en mängd viktiga uppgifter, särskilt vad folktron beträffar, till vilket uppgifter om senare tiders folktro ansluter sig. Ytterst få och obetydliga är de äldre mytologiska källorna på germanskt språk: Merseburgbesvärjelserna, Nordendorfspännet, anglosaxiska stamtavlor och glossor samt person- och ortnamn hos alla germanska folk, liksom antydningar i hjältesagor.
Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än till de germanska brödrafolkens. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna av Adam av Bremen, Thietmar av Merseburg, Saxo samt Vita Anskarii ("Ansgars liv") av Rimbert. Även den samiska eller finsk-urgiska mytologin har nordisk-liknande gestalter: Hora-galles (Tor), Väralden olmai (isl. veraldar guð, Frej) och Biegga-galles (vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjd, är ett typiskt finsk-urgisk kännetecken.
Förutom att de isländska källorna närmast berättar om islänningars och norrmäns mytologi tillkommer den olägenheten att åtskilligt av vad som meddelas kan misstänkas vara uppkommet under inverkan av antik mytologi och kristendom och som kanske inte har tillhört folkets tro, utan enbart skaldernas diktning och en del kanske uppkommit genom de kristna författarnas missuppfattning av forntida hedniska föreställningar och uttryck.
Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningar för älva, mara, huldra, dvärg och näck. Om de germanska folkens gudatro finns några underrättelser ända från vår tideräknings början, och ett för dessa gemensamt drag är att utom träd, floder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solen, Vulcanus (elden) och månen, Tacitus anger Mercurius, Hercules och Mars. I det saxiska doplöftet från 800-talet avsvärjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap".
Källor till gudarnas namn
Eder avlades i Norden vid Frej, Njord och den allsmäktige asen (d.v.s. Tor) samt vid Frej, Freja och den starke Tor. Straffdom nedkallas av Egil Skallagrimsson år 934 från Oden, landets gud (landáss, Tor), Frej och Njord, och i Skírnismál från Oden, Ásabragr (d.v.s Tor) och Frej. Vid offret hos tronderna på 900-talet ägnades skålar åt Oden, Njord och Frej, och därnäst dracks Brages (eller möjligen Tors) skål. I Flatöboken nämns Tor, Oden, Freja och asarna. I Uppsalatemplet stod enligt Adam av Bremen bilder av Wodan, Tor och Fricco, i mitten Tor, som var den mäktigaste. I Hakon Jarls tempel på Lade stod Tor i mitten med Torgerd och Irpa på vardera sidan.
Av den germanska överföringen av de från romarna lånade namnen på veckodagarna framgår vilka germanska gudar åtskilliga av de latinska gudarna motsvarade. Att dies Mercurii översätts med onsdag (eng. Wednesday), visar att Mercurius motsvarar forntyskans Wodan, nordiskans Oden, vars likhet med Mercurius är att båda förde de döda till deras boning. Översättningen av dies Jovis med torsdag (ty. Donnerstag) visar på samma sätt att den romerske himmelsguden Jupiter ansågs motsvara den germanske åskguden Tor, som också återges med Hercules, vilken också var stark och var beväpnad med en klubba, liksom Tor var beväpnad med en hammare. Översättningen av dies Martis med tisdag (eng. Tuesday, fornhögtyska Ziestag), visar att Mars är Tyr och även att denne redan i urgermansk tid var en krigsgud. Ett annat binamn till samme gud var förmodligen det fornsaxiska Saxnot, angelsaxiska Saxneat, "guden med svärdet". Eftersom isländska namnet Tyr motsvarar grek. Zeus anser forskarna att denne gud ursprungligen var himlens gud.
Vissa nordgermanska folk dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertus, moder jord, som i Norden motsvaras av guden Njord. Kanske är den av de närboende sveberna dyrkade gudinnan som Tacitus kallar Isis, fruktbarhetsgudinnan, identisk med henne. I uppgifterna om huvudgudarna har säkert övergången av gudinnan Nertus till guden Njord verkat förvirrande och kanske inte heller ägt rum överallt. Det är också osäkert om Frej (herre), Freja (fru) och Ull (härlighet) i anförda uppgifter brukas som egennamn eller är beteckningar för gudar med andra namn liksom ovan Ásabragr och "landets gud" betecknar Tor. Det förefaller som om man av dessa uppgifter skulle kunna sluta sig till en urgermansk ursprunglig trefald av huvudgudar: en himmelens gud (äldst Tyr, sedan Tor), en kvinnlig eller manlig jordens, dit också havet hörde, fruktbarhetens gudom (Nertus, Njord, Frej, Freja) och en underjordens och dödsrikets gud (Wodan, Oden), vilka alla även åkallats som hjälpare i krig liksom i annan fara.
Prokopios uppger på 500-talet att invånarna i Tule dyrkade många gudar och andar i himlen, i luften, på jorden och i havet, samt även några som troddes bo i källor och floder. De offrade åt alla och att Ares (Mars) var deras högste gud, åt vilken de offrade människor. Det ovan anförda uttrycket i det saxiska doplöftet antyder vilka andra gudar som fanns hos saxarna. I den ena Merseburgbesvärjelsen nämns Phol (Balder), Wodan (Oden), Sinhtgunt (omdebaterat men vissa anser att det är månen), Sunna (solen), Friia (isl. Frigg och Freja) och hennes syster Volla (isl. Fulla), och hos langobarderna nämns Wodan och hans gemål Frea (se Friia).
Ortnamn ger ofta vägledning om vilka gudar och gudinnor som dyrkades på en viss plats och sambandet mellan dessa. I nordiska ortnamn ingår följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frej, Oden, Tyr, Frigg, Freja, med de svenska binamnen Härn och Vrind, möjligen också Vidar, Balder, Höder och Skade. Av gudomlighetsnamn används gud, as, dis, troligen också van, medan det i personnamnen ingår Tor, Frej, Oden, möjligen också Tyr, liksom gud, as, ragn (gudamakt), dis, alf samt benämningar på valkyrior.
Vissa gudars namn används ibland tillsammans. Närliggande orters namn innehåller ofta Njord, Tyr och Tor eller Härn (Freja), Ull och Tor. Även i Eddorna uppträder gudarna ibland i trefald: enligt Völuspa är världen således skapad av Bor (mytologi)s söner, som Snorres Edda benämner Oden, Vile och Ve, och människorna får liv av Oden, Höner och Lodur, i "Reginsmál" är Oden, Höner och Loke ute på vandring. Ibland nämnas två gudar tillsammans: en dansk i England svär vid Thor och Othan, i svenska ortnamn förbinds Frö (Frej) och Vrind (Rind).
Berättelser
Världens skapelse
:Huvudartikel: Världens skapelse i nordisk mytologi
Snorres Edda beskriver att världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jättemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickar fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräpe Ymer och skapar jord, hav och himmel av hans kropp. Därefter skapar de Ask och Embla, de första människorna, av trä.
Gudarna och deras värld
: Huvudartikel: Asgård och asar
Världens undergång
asar
: Huvudartikel: Ragnarök
Gudalivets vändpunkt är Balders död. Världens undergång kallas ragnarök, som förebådas av många tecken. Först kommer en tid av strider och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. Därpå slukar solvargen solen och månvargen månen, jorden skälver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land, så att havet svämmar över och skeppet Nagelfar, som är gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jätten Rym. Himlen rämnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister då de rider över den. De går fram på slätten Vigrid, som är 100 mil på varje håll. Dit kommer också Fenrisulven, som gapar med den nedre käften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen, som blåser etter över luft och hav. Dit har också Loke kommit med de döda från Hel och Rym med alla rimtursar. Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil skälver och alla är rädda.
Asar och einherjar klär sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot Midgårdsormen. Frej strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimdal och Loke. Tor dödar Midgårdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och bränner ner hela världen.
En ny värld
På Gimle i himlen är en sal, där det är bäst att vara. En god dryckessal är också Brimer på Okolner. Sindre på Nidafjällen är av rött guld. I dessa salar skall de goda bo efter ragnarök. På Nastränderna är en sal åt norr av ormryggar, och ormarnas huvud blåser etter inåt, så att etterfloder rinner i salen, i vilken edsbrytare och mördare vadar, men värst är i Hvergelme, där Nidhogg plågar de avlidna. Jorden skjuter upp ur havet, grön och fager, åkrarna växer osådda. Vidar och Vale lever och bor på Idavallen. Dit kommer också Tors söner Mode och Magne med hammaren Mjölner samt Balder och Höder från Hel. I Hoddmimesholt gömmer sig Liv och Livtraser undan Surts lågor och lever av morgondagg. Från dem kommer ett nytt människosläkte. Solen har fött en lika fager dotter. Längre fram kan ingen säga världens gång.
Historia
Under folkvandringstiden, efter Roms fall, vällde de germanska folken in över den europeiska kontinenten. De hade inte undgått påverkan från medelhavskulturerna men sin hedniska tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring år 500-750 ersattes denna hedniska tro gradvis av kristendomen i anglosaxernas England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de båda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltså strax innan vikingatiden inletts, hade den nordiska tron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och västra Europa.
Dock försökte aldrig anhängarna till den hedniska tro att omvända de kristna och det var dömt att bli en tidsfråga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 år längre än på kontinenten: Först kristnades Norge (900-1000), sedan Island (ca 1000), Danmark (1015) och sist Sverige (ca 1146).
Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordisk mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; ”dvärgarnas skepp” var skaldekonsten; ”Frejas tårar” var guldet; ”valkyriornas eld” svärdet, ”korpens öl” blodet, etc. I folktron har många av gestalterna i den nordiska mytologin levt kvar in i våra dagar. Många människor trodde till exempel att stenåldersfynd var tecken på Tors framfart och kallade dem åskviggar, efterlämnade av guden när han med blixtens hjälp dödade trollen: ”Inte visste vi att det bodde troll i berget, men nu vet vi!”
Orsaken till att vi idag (i Norden) talar om nordisk eller fornnordisk mytologi är framför allt den expansion som vikingarna inledde sedan de övriga folken övergivit hedendomen för kristendomen. Tron var starkast och bestod längst i Norden och de flesta spår av dessa gudars kult återfinns här. I Tyskland talar man istället om ”germansk mytologi”, ett egentligen mer korrekt begrepp.
Källorna
- Tacitus: Germania (ca 98 e.kr.)
- Snorre Sturlason
- Codex Regius (”Kungliga boken”) eller Poetiska Eddan
- Prosaiska Eddan
- Saxo Grammaticus: Gesta Danorum (ca 1200)
- Runstenar
- Beowulf
- Tjodolf av Hvin
- Ynglingasagan
- Haustlong
- Eilif Gudrunarson: Thórsdrápa
- Adam av Bremen: Gesta Hammaburgensis
Gesta Hammaburgensis
Nordisk mytologi under olika epoker
I litteraturen
- Viktor Rydberg, Fädernas gudasaga, 1887, med illustrationer av John Bauer.
I konsten
- Nils Blommér, Heimdall öfverlämnar till Freya smycket Bryfing (1845)
- Mårten Eskil Winge, Tors strid med jättarna (1872)
- Bengt Erland Fogelberg, Odin (1830), Tor (1844), Balder (1844)
- Jenny Nyström, illustrationer till Albert Ulrik Bååths Fornnordiska sagor, 1886
I politiken
Externa länkar
- [http://runeberg.org/eddan/ Projekt Runeberg - Eddan i svensk översättning]
- [http://www.drengskap.com/gimle/ Nätverket Gimle - Nätverksportal för intresserade av nordisk mytologi, folktro och forn sed]
- [http://norsemythology.cybersamurai.net CyberSamurai Encyclopedia - Nordisk mytologi (engelska)]
Litteratur
- Nordens gudar och myter, H. R. Ellis Davidson, Prisma Magnum, ISBN 91-518-1773-X
- Vem är vem i nordisk mytologi, Åke Hultkrantz, Prisma, ISBN 91-518-3649-1
Folktro
Många av gestalterna i den nordisk mytologin fortlevde i folktron långt efter att dessa övergivits i den officiella kulten. Långt in på 1900-talet fanns det fortfarande människor i Sverige som trodde att jättar och troll hade funnits, men att Tor hade utrotat dem.
- Odens jakt
- Myling
- Tomte
Se även
- Asatro
- Lista över gestalter i nordisk mytologi
- Galder
- Hamn
- Finsk mytologi
!
Kategori:Wikipedia:Veckans artikel
ja:北欧神話
ms:Mitos_Norse
Ull (mytologi)Ull ("glans", "härlighet") var en tidig gud i nordisk mytologi. Möjligen en vanagud som förknippades med strid.
Son till Sif och styvson till Tor. Hans boning var Ydalir.
Ull omnämns knappt i de centrala mytologisk berättelserna men figurerar i samband med t.ex. eder och tvekamper, och hans namn utgör del i många skandinaviska ortsnamn. Man antar därför att han har haft en utbredd kult i äldre nordisk tro. Saxo omnämner en gud kallad Ollerus, latiniserad form av Ull, som en gud som ersatte Oden under en tid. I Norge dyrkades en gud kallad Ullinn som med största sannolikhet är identisk med Ull.
Ull framträder som en reslig man som tar sig fram på skidor eller snöskor och hans främsta attribut är skölden. Detta gör honom mycket lik jättedottern Skade.
I vissa sammanhang omnämns Ull som vinterguden, som ersatte Oden under vintermånaderna. Ull är då make till jordgudinnan Fru Holda vars fält han täckte med snö under vintern för att göra dem mer fruktbara till våren.
Ull har gett namn åt många platser i Norden, bland annat Ullevi och Ullared.
Se även
- Snorre Sturlason: Prosaiska Eddan
- Saxo Grammaticus: Germania
- Ull (textilfiber)
Kategori:Nordisk mytologi
ja:ウル (神)
Fr.fr., förkortning för "från" eller "franska".
Se även
- Lista över förkortningar
Garn
Garn, kan vara:
#Textiltråd, framställd genom att längre eller kortare fibrer eller heldragna fibrer snos samman, se tråd.
#Smäckert tågvirke, vanligen gjort av hampa, enkelt eller flersträngat, ibland tjärat. Garn används bl.a. till segelgarn, taglingsgarn, kabelgarn etc.
#Fiskeredskap, detsamma som nät.
Kategori:Textilmaterial
Kategori:Vävning
TovningTovning eller valkning är en textil teknik som utförs med ull. Olika sorters ull går olika bra att använda.
Grunderna i tovning:
Tovning innebär att man med hjälp av såpa och varmt vatten arbetar samman, oftast kardad men ej spunnen och vävd eller stickad ull, till tyg eller färdiga produkter. Med metoden tillverkas vantar, strumpor, hattar, väskor osv. Vid tvätt av en ylletröja i för varmt vatten eller för hård bearbetning i tvättmaskinen krymper den och blir stabbig - den blir ihoptovad genom bearbetningen i våt värme.
Det som händer med ullen när den valkas eller tovas ihop är att epidermisfjällen som finns på ullfibern öppnar sig med hjälp av såpa och varmt vatten. När man sedan bearbetar ullen hakar fjällen i varandra. Det är på grund av att såpan är basisk som epidermisfjällen öppnar sig. Om man vill få dem att stänga sig kan man använda något surt, t.ex. ättika.
Ullen kan vara otvättad när man tovar eftersom lanolinet (ullfettet) hjälper till att valka ihop fibrerna.
Kategori:Handarbete
FiberFiber, kan betyda:
#Trådformig bildning i växt- eller djurorganismer
#Trådformigt tekniskt material:
#
- Textilfibrer
#
- Naturfiber
#
- Växtfibrer, vanligen hår (t.ex. fröull hos bomull, kapok och rami) eller kärlsträngar eller delar av dessa (t.ex. hos lin och hampa)
#
- Animaliska fibrer, (djurfibrer), dvs. hår (t.ex. ull) eller kokongtrådar (silke)
#
- Konstfibrer (som kan vara regeneratfibrer eller syntetfibrer)
#
- Mineraliska fibrer av glas, grafit, bor osv. som bland annat ingår som armering i kompositmaterial.
#Optisk fiber, särskilt typ av mineraliska glasfibrer, avsedd för överföring av ljussignaler med mycket hög kapacitet över långa avstånd, exempelvis data- och telekommunikation.
#Kostfibrer
ja:繊維
TextilTextil, ett material som är framställt av textilfibrer. Textil kallas även tyg.
Det finns två huvudgrupper av textilfibrer: naturfibrer och konstfibrer. Naturfibrer kommer antingen från växtriket och är då främst uppbyggda av cellulosa, eller från djurriket och består då främst av proteiner. Konstfibrer framställs på kemiskt sätt, kemisk-tekniskt sätt eller mekaniskt sätt. De kan vara uppbyggda av till exempel cellulosa, proteiner, kol, petroleum.
- Naturfibrer
- växtfibrer
- frö- och fruktfibrer
- bomull
- kapok
- kokos
- stjälk- och bastfibrer
- ananasfibrer
- hampa
- jute
- lin (växt)
- manilla
- nässla
- rami
- sisal
- djurfibrer
- hårfibrer
- ull från olika djur
- körtelsekretfibrer
- silke
- Konstfibrer
- regenererade fibrer
- cellulosa
- kupro
- modal
- viskos
- cellulosaacetat
- acetat
- triacetat
- övriga regenererade fibrer
- protein
- syntetiska fibrer
- akryl
- elastan
- klorfiber
- modakryl
- polyamid (nylon)
- polyester
- polyeten
- polypropen
- vinylal
- oorganiska fibrer
- glasfiber
- metallfiber
Se även
- Textilindustri
Kategori:Hantverk
kategori:Textilier
ja:織物
UlrikaUlrika, Ulrica, är ett kvinnonamn. Det är en femininform av mansnamnet Ulrik.
Namnen är av tyskt ursprung och sammansatt av två ord som betyder arvegods och mäktig.
Namnet blev populärt i Sverige då Ulrika Eleonora av Danmark gifte sig med Karl XI i slutet av 1600-talet och togs in i svenska almanackan då deras dotter med samma namn blev regent 1718.
Namnet var mycket populärt på 60- och 70-talen men har sedan snabbt minskat i användning.
Det fanns år 2003 ca 41 600 personer med namnet Ulrika, varav 19 500 som tilltalsnamn.
Namnsdag: 4 juli (sedan 1700-talet)
Kategori:Kvinnonamn
Alpackaull
Alpackaull, ull från en art av lamadjur, alpacka. Ullen är mycket fin och mjuk med 10-20 cm långa silkesglänsande fibrer. Färgen är oftast svart eller rödbrun, men det finns även ljusare alpackaull.
Ullen kallas ibland endast för alpacka.
Kategori:Textilmaterial
AngorakaninullAngorakaninull, hår från angorakaninen vars pälshår är mycket mjukt och fint att använda som textil fiber. Färgen är vit eller gulvit, eftersom angorakaninen vanligen är albino. Ullhåren inehåller 1-3 luftfyllda märgkanaler vilket ger ullen en utmärkt värmeisolerande egenskap, dessutom medför det att ullen får låg specifik vikt.
Kategori:Textilmaterial
AngorakaninAngorakanin är en kaninart som härstammar från Turkiet. Dess ull (pälshår, angorakaninull) är mycket mjuk och fin och används som textil fiber. Färgen är vit eller gulvit, eftersom angorakaninen är albino.
Kategori:Djur
Fr.fr., förkortning för "från" eller "franska".
Se även
- Lista över förkortningar
KamelSystematik: Stam: Ryggradsdjur, Klass: Däggdjur, Ordning: Partåiga hovdjur, Underordning: Idisslare , Familj: Kameldjur (Camelidae)
----
Den Baktriska Kamelen (Camelus bactrianus ferus ) har två pucklar.
Visste du att kamelen kan dricka upp till 150 liter vatten på en gång? Och att den sedan kan klara sig ett halvår utan vatten, om den inte arbetar?
- Miljö: Kalla öknar, Stäpp
- Föda: Vegetarian
- Dräktighetstid:390-410 dygn
- Levnadslängd:25 År
- Kroppsvikt:400-700 kg
- Kroppshöjd: ca 2,30 m
- Bestånd: Under 1000 individer i reservat. (Färre än det finns jättepandor!)
- Vildformen är starkt hotad av jakt, den domesticerade tamformen är vanlig i Asien
Människan har nästan utrotat de vilda kamelerna, men det finns många tama som hjälper människorna att frakta saker i otillgängliga och kala områden. Kamelen var förr ett mycket viktigt djur för internationella handeln, och via den sk. Sidenvägen mellan Europa och Kina gick karavaner med kameler som förde med sig siden, kryddor och andra varor till Europa. Den svenske forskningresanden Sven Hedin använde kameler när han kartlade delar av Asien.
Efter att ha överlevt 45 atmosfäriska kärnvapenprov hotas nu de sista 1000 kamelerna av tjuvjakt och illegal guldgruvehantering i sitt utbredningsområde i det 107,768 kvadratkilometer stora Lop Nur Sanctuary som ligger kring den uttorkade sjön Lop Nur .
Bild:Kamel.gif
Kategori:Däggdjur
Extern länk
- [http://www.users.globalnet.co.uk/~miserden/wildcamels.htm Stiftelsen Vilda kameler]
ja:ラクダ
ko:낙타
Lama
Laman tillhör familjen kameldjur och förväxlas med t.ex. alpackan. Dess storlek varierar kraftigt och likaså dess färg.
Generellt sett är laman i storlek med en större ponny. De känns igen på sin långa hals och öron. Laman har en mycket mjuk päls som bl.a. används till kläder. Laman används även som lastdjur, främst i Peru.
Kategori:Däggdjur
ja:ラマ属
ko:라마
Nötkreatur
Nötkreatur eller nötboskap är domesticerade hovdjur av familjen oxdjur vanliga kor, tjurar och kalvar, av en art klövdjur som används som husdjur för mjölkproduktion (vilket ger komjölk, dvs vanlig mjölk), slakt (vilket ger nötkött) och som dragdjur (då används kastrerade tjurar som kallas oxar).
Den europeiska nötboskapen härstammar från den under 1600-talet utrotade uroxen. (Det sista exemplaret nedlades i Polen)
Ordet "nöt" i "nötkreatur" är besläktat med "njuta" och kommer av den forna ordet "nauta" i betydelsen "värde" eller "värdefull".
Nötkreatur har i regel horn, vilket i många sammanhang är ett arbetsmiljöproblem vid husdjursskötsel. Vid rangstrider kan även djuren åstadkomma allvarliga skador på varandra med hornen. Idag är det vanliga att mjölkkor avhornas som kalvar genom att hornanlagen bränns bort. På köttsidan har det avlats fram en del raser, t.ex. Charolais, som i stor utsträckning aldrig utvecklar horn (det vill säga är kulliga).
Hur djuren föds upp skiljer sig mellan olika länder. I Sverige, och EU, är t.ex. animaliska fodermedel, mjölkproduktionshöjande hormoner, svanskupering och eldressörer förbjudna medan åtminstone en del av detta allmänt förekommer i USA.
I det svenska jordbruket används i huvudsak SLB och SRB för mjölkproduktion medan Charolais är populärast på köttsidan. Aveln på de svenska raserna handhas i huvudsak av de regionala husdjursföreningarna.
Lista över raser i det svenska jordbruket
- Raser i huvudsak avsedda för mjölkproduktion
- SJB
- SLB
- SRB
- Raser avsedda för nötköttsproduktion (kallas ofta för köttdjur, biffkor etc.)
- Aberdeen Angus
- Charolais
- Highland Cattle
- Hereford
- Limousin
- Simmental
- Texas Longhorn
- Raser som används i mindre utsträckning
- SKB
Kategori:Djurskötsel
Kategori:Husdjur
Kategori:Jordbruk
TagelTagel långa, grova och ganska styva hår från man och svans hos hästdjur samt från svans hos nötkreatur.
Källa: NE
Kläde
Kläde var (och är) en tunnare och finare kvalitet än vadmal. Båda tygerna görs av kardullgarn och valkas (behandlas med vatten och mekanisk bearbetning). Skillnaden ligger i råvarans kvalitet, vävtekniken, valkningsmetoden och graden av efterbearbetning.
För kläde används en bättre ullråvara och ett tätare väv (sannolikt redan mycket tidigt från golvvävstolar). Lera används i samband med valkningen, men det är lite oklart än hur hela beredningen gick till.
Kläde utsattes efter valkning för uppruggning, överskärning (överklippning) och pressning.
Tekniken är känd sen 700-talet från Nederländerna och spreds till Frankrike, Tyskland och England som under 1400-talet blev den internationellt största producenten av kläde.
Under medeltiden var kläde en av Europas viktigaste handelsvaror. Städerna i Flandern (nu Belgien och Holland) blev rika på kläde gjort av engelsk ull. Det fanns många noggrant reglerade kvalitéer, som baserades på:
- Vävteknik
- Vävtäthet
- Tygets bredd
- Tygets längd
- Ullvikten för varp och inslag.
Som exempel skulle ett 'bredkläde' (eng. broadcloth) från Flandern under
1400-talet ha följade standardmått:
:Bredd 2,51 meter (2,75 yards)
:Längd 29,26 meter (32 yards)
:Ullvikt 16,33 kg varp och 21,77 kg inslag.
Tygstycket mätte alltså 73,44 kvadratmeter och vägde 519 gram per kvadratmeter. För dem som inte väver själva - 2,5 meter är ohyggligt brett att väva! Bredden tyder på att det fordrades två vävare, vilket inte verkar osannolikt eftersom det förekom hjälpredor kring vävstolen. Rent teoretiskt kunde bredden annars uppnås genom dubbelvävning som var en känd teknik.
Från 1300-talets England uppges för ett 'kort' bredkläde:
:Bredd 1,88 meter (2 'tygyards')
:Längd 22,5 meter (24 'tygyards')
En medelbra kvalitet vägde mellan 480 och 576 gram per kvadratmeter. Den engelska clothyard var en tum, 2,5 cm längre än den normala.
För vävtätheten anges 18/18 eller bättre som fin (18 varp- och 18 inslagstrådar per centimeter), 10/10 eller sämre som grov. En typisk väv var tuskaft av z- och s-spunnet garn i varp respektive väft.
Naturligtvis berodde klädets kvalitet även på råmaterialet (fårras och klimatet i dess hemtrakt, ullens fiberlängd och bearbetning), trådens finhet och spinnriktning.
Tyget fick importeras till Sverige och var så dyrt att endast välbärgade personer hade råd, i synnerhet innan en inhemsk produktion startades på 1600-talet. Av Sveriges totala import vid 1500-talets mitt stod klädet för 25%.
Det var inte förrän efter 1686 års beslut att all armékonfektion skulle beställas från svenska industrier som kvaliteten förbättrades. Upphandlingsreglementet som fastlade uniformtygets kvalitet var kvar i nästan 80 år, till 1766, då importen av uniformtyg återupptogs. Sverige saknade helt enkelt passande fårraser och när dessa infördes, klippte bönderna fåren innan ullen hade växt sig tillräckligt lång. Att en stor del av ullen spanns i spinnhus (1724-1825) som ett lågstatusarbete underlättade inte kvalitetsutvecklingen.
Under 1800-talet blev industrier i Norrköping de största producenterna av kläde.
Se även
- Ullgarn
- Vadmal
- Vadmalsstamp
- Ylle
- Holmens Bruk AB
Kategori:Tyger
Kategori:Vävning
Ylle
Ylle defineras som textilvara med ull som karakteristisk beståndsdel, men kan innehålla andra fibrer.
Termen används som förled och efterled i ull-sammanhang. Ofta används ylle och ull som beteckning på samma material/produkt och valet av ord är mest en estetisk uttalsfråga.
Ylletyg är vävt av ull, men man säger sällan ulltyg. Tidigare ansågs att ylletyger skulle innehålla minst 40 % ull, men numera finns ingen kvantitetsmässigt bestämd definition.
- Helylle skall dock innehålla minst 95 % ull.
- Halvylle är en blandning av ull och bomull.
- Ylletyger delas upp i kamgarnstyger och kardgarnstyger.
Lödöse museum norr om Göteborg har en stor samling av fragment med medeltida ylletyger (upp emot 700 år gamla) som visats under 2004. Mest förvånande bland fynden är en väv i krabbasnår som få bedömare trott att man känt till som vävteknik, samt att samlingen innehåller förvånande lite vadmalstyger.
Se även
- Lillstrumpa och Syster Yster
Kategori:Vävning
Vadmal
Vadmal, vävt tyg av ylle behandlat i en vadmalsstamp där tyget valkas ihop av varmt vatten och rörelse. Det ger ett tätt, varmt och vattenavstötande tyg som är slitstarkare än ylletyget är utan behandling.
Vadmal, liksom kläde, vävs av kardullgarn men vadmal kunde tillverkas av den svenska ullkvalitet som fanns att tillgå. Idag blandas ullen upp med syntetfibrer för produktion av vadmalstyger
Vadmalstyg har likheter med det ylletyg som kallades för kläde. Yllen utsattes för en överskärning (överklippning) och därefter pressades till en glansig och tunnare kvalitet. Bruket av kläde spred sig under senare medeltid, först bland herrskapsfolk eftersom det som regel importerades eller tillverkades i städerna.
Bland de textilfynd som gjorts i Lödöse, med dateringar från 1300-1600-tal, norr om Göteborg, är vadmal dock sällsynt, vilket också uppmärksammats. Enligt NE omnäms vadmal i skrifter från 1292. Bockstensmannens kläder (tidigt 1300-tal) var valkat ylletyg.
Redan på 1600-talet kompletterade karelska handelsmän vid sina handelsresor till Torneå med vadmal och hampväv i lasten.
En vadmalsstamp finns i Dalkarlsberg väster om Nora.
Enligt Gösta Bergmans etymologiska ordbok Ord med historia, finns många dialektala varianter, tex walmal, vallman, valmar. Men dess egentliga betydelse är inte sprunget ur dess tillverkningssätt (valkningen), utan ur orden våd=tygstycke och mål=mått, och orsaken är att tyg användes som betalningsmedel. Man betalade alltså med en viss längd av ett tyg vars bredd måste ha hållit ett fast mått istället för med silver. Växelkursen reglerades i landskapslagen.
Bergman omtalar en uppgift från Östgötalagen där en "mark wadhmala" var 96 alnar och likvärdigt med en vägd mark silver. En mark var 8 öre och ett öre 3 örtugar, det gick alltså 24 örtugar på en mark, varvid Östgötalagens aln vadmal var värd en fjärdedels örtug.
En annan uppgift omtalar att på Island värdet på 6 aln vadmal motsvarade ett öre silver. Den isländska alnen var 56 cm lång och isländskt vadmal var ca. 1 meter bred. Kursen är alltså inte densamma som i Östergötland, men då känner vi inte till något om tygkvalitet samt tygbredd i Östergötland och om silvrets renhet.
Extern länk
- [http://www.z.lst.se/kulturmiljo/byggminnen/bmharje/vadmals.php Bild på vadmalsstamp i Härjedalen]
- [http://www.mod.tm.se/vadmal.html Vadmalsplagg nytillverkat]
- [http://home.swipnet.se/~w-82372/clothes1.htm Vadmalsplagg nytillverkat]
- [http://www.gittes.se/butiklintyg.html Vadmalstyger]
- [http://www.ur.se/samasta/samasta1/srepo2.html Om vadmal i samernas kolt]
Kategori:Tyger
Kategori:Vävning
Fr.fr., förkortning för "från" eller "franska".
Se även
- Lista över förkortningar
PiezoelektricitetPiezoelektricitet (från piezo "trycka, pressa" och elektricitet), egenskap hos vissa kristaller att när de deformeras omvandla det mekaniska arbetet till elektricitet och även det omvända; elektricitet omvandlas till mekaniskt arbete. Ungefär 20 naturligt förekommande mineraler har piezoelektriska egenskaper.
Speciellt formade piezoelektriska kristaller hamnar i självsvängning när de utsätts för en växelspänning med mycket exakt frekvens. Detta utnyttjas i all elektronik där regelbundna elektriska pulser behövs, exempelvis i klockor, radiomottagare och CPUer.
Mekanism
Piezoelektricitet uppkommer i kristaller som saknar symmetricentrum.
I en piezoelektrisk kristall är positiva och negativa laddningarna separerade men symmetriskt distribuerade så att kristallen är elektriskt neutral. När man pressar mot materialet förstörs denna symmetri, och laddningsasymmetrin genererar en spänning.
Piezoelektriska material uppvisar även de omvända egenskaperna att när en spänning påläggs deformeras kristallen, s.k. omvänd piezoelektricitet.
Historia
Piezoelektriciteten upptäcktes av Pierre Curie och hans äldre bror, Jacques, under deras arbete med kristallografi vid Sorbonneuniversitetet i Paris, 1880.
Material
Flera andra material än de uppradade ovanför uppvisar effekterna, inklusive kvarts-snarlika kristaller som berlinit (AlPO4) och gallium ortofosforsyra (GaPO4), keramik med perovskit or volfram-brons strukturer
(BaTiO3,
KNbO3,
LiNbO3,
LiTaO3,
BiFeO3,
NaxWO3,
Ba2NaNb5O5,
Pb2KNb5O15).
Polymermaterial som gummi, ull, hår, träfiber, och silke uppvisar piezoelektricitet i någon utsträckning. Polymeren polyvinlidene fluoride, (-CH2-CF2-)n, uppvisar flera gånger starkare piezoelektricitet än kvarts.
Kategori:Fysik
ja:圧電効果
narty sowacja zujer darmowe statystyki opisy gg pharmacy
|
|
|
| :: RELATED NEWS :: |
José Juan García
Jose Juan Garcia a.k.a CheJuan (October 22, 1940-December 17, 2002) born in Rio Piedras, Puerto Rico was the founder of the international institution called Hogares Crea.
Hogares Crea
Garcia was rais
|
World community
The term, World community is used primarily in political and humanitarian contexts to describe an international aggregate of nation states of widely varying types. In most connotations, the term is used to convey meanings attached to consensus or inclusion of all people in all lands and their governments.
Politics
World community often is a semi-personal rhetorical connotation that represents Humanity in a singular context as in "...for the sake of the World Community" or "...with the approval of the World Community".
It sometimes is used to reference The Karnataka (ಕರ್ನಾಟಕ in Kannada) is one of the four southern states of India. Before 1973, the state was known as Mysore state. Karnataka's capital Bangalore is the only city in the state with a population of more than 1 million.
C
|
Yellow Grass, Saskatchewan
Yellow Grass is a town in southern Saskatchewan, Canada at . It is located 30 km northwest of Weyburn, at the junction of provincial highways 39 and 621. The town is located on the Canadian Pacific Railway Soo Line. The elevation is at 1875 feet (572 m) above sea level.
The town was founded as an unincorporated village and named after th
|
Selangor Sign Language
Selangor Sign Language (SSL), also known as Kuala Lumpur Sign Language (KLSL), is a sign language used in Malaysia. It was originally based on American Sign Language (ASL) but has diverged significantly enough to now be considered a language in its own right. It is used mainly in the state of Selangor, rather than Kuala Lumpur, so the deaf themselves call it Selangor Sign Language.
Like
|
List MP
A list MP is a Member of Parliament (MP) who is elected from a party list rather than from a geographical constituency. Their presence in Parliament is owed to the number of votes that their party won, not to votes received by the MP personally. This occurs only in countries which have an electoral system based on party-list proportional representation.
Different systems
In some countries, such as
|
Yellow Grass
Yellow Grass is a town in southern Saskatchewan, Canada at . It is located 30 km northwest of Weyburn, at the junction of provincial highways 39 and 621. The town is located on the Canadian Pacific Railway Soo Line. The elevation is at 1875 feet (572 m) above sea level.
The town was founded as an unincorporated village and named after th
|
Monument Circle, Indianapolis
Monument Circle is a traffic circle at the center of the city of Indianapolis, Indiana (and Marion County, Indiana). The center of the circle is occupied by a monument to veterans of the American Revolution, territorial conflicts that partially led up to the
|
|
