Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Upplysningen

Upplysningen

Upplysningen, kulturhistorisk rörelse i Europa, från 1600-talets slut till omkring 1800. Kulmen nåddes i 1700-talets Frankrike. Denna intellektuella rörelse hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum tycktes oförenligt med den gamla "av Gud givna ordningen". I stället för den uppenbarade religionen vände man sig till deism och naturlig religion. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799). Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. Alla människor är kapabla att tänka själva, var tanken. Men flera upplysningsfilosofer levde kvar i det gamla tänkandet och menade ändå att endast bildade människor som inte var tvungna att kroppsarbeta kunde tänka själva. Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som präster eller imamer predikar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Mot slutet av 1700-talet uppstod romantiken, som till stor del var en proteströrelse mot upplysningens empirism.

Upplysningsfilosofer (urval)


- Jonathan Swift
- John Locke
- Marquis de Condorcet
- David Hume
- Adam Smith
- Thomas Reid
- Voltaire
- Jean-Jacques Rousseau
- Daniel Defoe
- Charles Louis de Montesquieu

Se även


- Sveriges historia: Frihetstiden Kategori:Filosofi Kategori:Historiska epoker ja:啓蒙時代 ko:계몽주의 th:ยุคแสงสว่าง

Europa

och Frans Josefs land]] Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.

Etymologi

Dardanellerna i tjurform.]] I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland. Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner. En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.

Historia

Huvudartikel: Europas historia De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut. Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid. Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa. Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien. Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur). På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812. Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse. Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra. Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes. Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.

Geografi

EU Huvudartikel: Europas geografi Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt. I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används. Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten. Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö. Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.

Landformer

Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen. De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten. Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.

Floder

Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.

Berg

Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus: # Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus # Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus # Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus: # Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna

Sjöar

Den största sjön är Ladoga.

Öar

Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.

Klimat

Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.

Natur

Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker. Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen. Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent). På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr. Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön. Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar). Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera. Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar. Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.

Demografi

Huvudartikel: Europas demografi Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.

Språk

Huvudartikel: Europas språk Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska. De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren. Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland. I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa. Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land. Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar. Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid. Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.

Religion

Huvudartikel: Religion i Europa Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner. Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.

Politik

Huvudartikel: Politik i Europa

Europeiska politiska organisationer

I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater. En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada. "Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena. Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.

Stater

EFTA Följande stater ligger helt inom Europas gränser. Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien) Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.

Områden med särskild status

Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)

Organisationer


- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE Kategori:EuropaKategori:Världsdelar als:Europa ja:ヨーロッパ ko:유럽 ms:Eropah roa-rup:Evropa simple:Europe th:ทวีปยุโรป zh-min-nan:Europa

1800

Händelser


- 14 mars - Luigi Barnaba Chiaramonte blir påve under namnet Pius VII.
- 3 april - Gustav IV Adolf kröns i Norrköping.
- April - På riksdagen i Norrköping kommer åter den gamla adelsoppositionen till uttryck. Hans Hierta och fyra andra adelsmän avsäger sig adelsskapet. Hierta antar namnet Järta.
- 14 juni - Napoleon Bonaparte med 22.000 fransmän besegrar 31.000 österrikare, ledda av general Michael Friedrich von Mélas i Slaget vid Marengo.
- December - Ett väpnat neutralitetsförbund sluts mellan Ryssland, Sverige, Danmark och Preussen till skydd mot Storbritanniens kaperier på haven.
- Potatisen introduceras i Finland. Under 1800-talet slår potatisodlingen verkligen igenom i både Sverige och Finland.
- Allt fler nationella stämningar börjar höras i Finland, bland annat av humanisten Henrik Gabriel Porthan vid Åbo Akademi.
- Trollhätte kanal står färdig och öppnas för trafik. Vänern är därmed förbunden med Västkusten.
- Husbehovsbränningen av brännvin släpps fri i Sverige.

Födda


- 10 januari - Lars Levi Læstadius, svensk präst, väckelseledare, författare och botanist, kallad "Norrlands apostel".
- 16 mars - Ninko, japansk kejsare 1817-1846.
- 28 mars - Axel Gabriel Bielke, svensk greve, kammarherre och konstvän.
- 23 augusti - Evangelis Zappas, grekisk filantrop.
- 13 september - Franklin Buchanan, amerikansk officer, amiral i Konfedererade flottan under amerikanska inbördeskriget.
- 1 oktober - Peter Wieselgren, svensk präst, nykterhetsförkämpe, litteratur- och kulturhistoriker (född i Spånhult i Vislanda församling i Småland).
- 26 oktober - Helmuth von Moltke, tysk militär.
- 4 december - Emil Aarestrup, dansk skald och läkare.

Avlidna


- 7 maj - Niccolò Piccinni, italiensk kompositör.
- 14 juli - Lorenzo Mascheroni, italiensk matematiker. Kategori:Årtal Kategori:1800-talet (decennium) ko:1800년 ms:1800

Frankrike

Frankrike, egentligen Republiken Frankrike, är ett land i Västeuropa. Frankrike brukar sägas ha sex kanter: tre kuster mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet och tre landgränser: I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike är en av de stater som grundade EU.

Historia

:Huvudartikel: Frankrikes historia Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som kom att bli den romerska provinsen Gallien under 100-talet f.Kr.. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200-300 e.Kr. och Gallien invaderades därefter av germanska stammar, i första hand frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France syftar dock på Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France). Trots att den franska monarkin kan härledas ända tillbaka till 400-talet började inte landets existera som enhetlig statsbildning förrän i mitten av 800-talet då Karl den stores rike delades i en östlig del, sedermera Tyskland, och den västliga del som blev Frankrike. Karl den stores söner styrde landet fram till 987 då Hugo Capet, frankisk hertig och Paris' greve, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789. Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig Förste konsul. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Franrike för att störtas i.o.m. den andra republiken som i sin tur avlöstes av Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III. Han avsattes och avlöstes av den tredje republiken. Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första och andra världskriget men led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Under det krisartade året 1958 genomförde General de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati. Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrikes och Tyskland haft en central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll i det europeiska samarbetet kring Ekonomiska och monetära unionen. Frankrike är en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar och har kärnvapen. :Se även:
- Ludvig XIV av Frankrike
- Lista över Frankrikes statsöverhuvuden

Politik

: Huvudartiklar: Frankrikes politik Den femte republikens konstitution antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Konstitutionen stärkte statschefens position gentemot parlamentet och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ursprungligen 7 år). Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Presidenten tillsätter premiärminstern, leder regeringen, kan utlysa nyval till parlamentet, har makten över militären och är den som undertecknar internationella avtal. De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen (les députés de l'Assemblée nationale), den lagstiftande församlingen, tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen som därmed återspeglar majoriteten i nationalförsamlingen. Hälften av senatorerna (les sénateurs, f.n. 331, kommer att utökas till 346 fram till 2010) i nationalförsamlingens överhus (Sénat) tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har ett stark inflytande över nationalförsamlingens dagordning. Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring franska socialistpartiet (Parti Socialiste) och högern kring först RPR (Rassemblement Pour la République) därefter dess efterföljare UMP (Union pour un Mouvement Populaire eller Union pour la Majorité Présidentielle). Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 16% av rösterna i valen. De har sedan även haft stora strejker i Paris under senare år.

Administrativ uppdelning

Front National : Huvudartikel: Frankrikes administrativa uppdelning Frankrike är uppdelat i
- 26 regioner (régions), 22 inhemska och fyra översjöiska: Se Frankrikes regioner
- 100 departement (départements): Se Frankrikes departement
- 342 arrondisment (arrondissements): Se Frankrikes arrondissement
- 4 040 kantoner (cantons), inklusive 156 översjöiska: Se Frankrikes kantoner
- 36 679 kommuner (communes): Se Frankrikes kommuner Departementen är numererade och dessa nummer används som postnummer och på bilarnas registreringsskyltar. De översjöiska departementen är forna franska kolonier som numera åtnjuter samma eller motsvarande status som det egentliga Frankrike. De betraktas som delar av Frankrike (och därmed också EU) snarare än avhängiga territorier. De översjöiska territorierna och länderna utgör delar av den franska republiken men inte av Europa eller EU. Trots detta används euro som valuta även i dessa områden. De översjöiska kommunerna har en administrativ status mittemellan de översjöiska departementen och de översjöiska territorierna. Frankrike kontrollerar också ett antal öar i Indiska oceanen och Stilla havet: Nya Kaledonien, Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna och de Franska sydliga och Antarktiska territorierna. Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare: Frankrikes provinser. I Frankrike kallas motsvarigheten till landshövding Président du conseil général.

Geografi

Président du conseil général : Huvudartikel: Frankrikes geografi Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderslandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna. Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antaktis erkänns inte av de flesta länderna i världen). Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Alpernas högsta bergtopp Mont Blanc, 4 810 m. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna. Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och eras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum. : De större franska floderna är:
- Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela avrinningområde finns i Frankrike.
- Rhône - som födds i Schweiz och inträder i Franrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda franska flod rinna ut i Medelhavet vid Marseille.
- Seine - den enda större floden som mynnar ut i Engelska kanalen. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube.
- Garonne - som födds i Spanien men passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux.
- Meuse - födds i Frankrike men rinner ut i Belgien och Nederländerna
- Rhen - som utgör Frankrikes gräns mot Tyskland Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral- och Sirocconvindarna. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden. : Större eller kulturellt betydande franska städer: Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lille, Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy : Se även: Lista över Frankrikes städer, Lista över Frankrikes nationalparker

Ekonomi

: Huvudartikel: Frankrikes ekonomi Frankrike har en diversifierad marknadsekonomi med endast ett fåtal statsägda företag. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas till världens femte största efter USA, Japan, Tyskland och Storbritannien. Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina. Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjande i Västeuropa och den av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså väldigt hög. Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet på 1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är den enda europeiska nation som har en nationell rymdcenter. Den franska staten äger fortfarande en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten säljer bit för bit av sin andelar i företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings- och försvars- samt bankföretag. Frankrike sjösatte Euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen. Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta de som leder den europeiska integrationen inom EU. Frankrike lockar årligen 77 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51.7 miljoner) och USA (41.9 miljoner) enligt WTO (World Tourism Organisation). Det som lockar turisterna är många städer av stort kulturellt intresse; stora mängder bad- och skidorter; idylliska landskap och världsmetropolen Paris. : Se även: Lista över franska företag

Demografi

Religion

Frankrike är 75 % romerska katoliker, 6–7% muslimer (främst sunniter), 1,5 % protestanter, 1 % judar buddister m fl

Kultur


- Konstens historia: Frankrike
- Aubusson-tapet
- Gobeläng
- Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och kloster

Sport


- Frankrikes fotbollslandslag

Externa länkar


- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/fr.html CIA Factbook - France] Kategori:Europas länder kategori:Frankrike als:Frankreich fiu-vro:Prantsusmaa ja:フランス ko:프랑스 ms:Perancis simple:France th:ประเทศฝรั่งเศส zh-min-nan:Hoat-kok

Naturvetenskap

Naturvetenskap är läran om världen omkring oss och sökandet efter sanningen med hjälp av vetenskapliga metoder. Innefattar exempelvis sådana områden som
- Fysik
- Biologi
- Kemi
- Geovetenskap
- Astronomi

Matematik kontra naturvetenskap

I många naturvetenskaper är matematiken ett oumbärligt hjälpmedel. Inom fysiken finns mängder av matematiska tillämpningar. Många nya fysikaliska idéer/upptäckter har föregåtts av att man på rent matematisk grund hade förutsett vissa samband, som sedan har kunnat verifieras empiriskt. Matematiken i sig är dock inte en naturvetenskap eftersom den inte handlar om naturen eller världen omkring oss. Matematiken är inte en empirisk vetenskap.

Se även:


- Vetenskap
- Vetenskapsteori
- Samhällsvetenskap
- Kulturvetenskap
- Humaniora
- Naturlag
- Wikipedia:Önskelista/Naturvetenskap
- Naturvetarportalen Kategori:Naturvetenskap ja:自然科学 ko:자연과학 th:วิทยาศาสตร์ธรรมชาติ

Kristen

Kristendom, den religion som utgår från Jesus från Nasarets lära så som den återges i Nya Testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift Bibeln. Kristendomens anhängare anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är en abrahamitisk religion.

Kristen tro

Kärnan i den kristna tron är att Jesus Kristus blev avrättad för människornas synders skull, som därmed blev förlåtna. Ett evigt liv efter döden är också centralt inom kristendomen, och att det som krävs för att uppnå detta eviga liv främst är tro på Gud och Jesus, inte att utföra vissa gärningar. De olika kristna trosbekännelserna (t.ex. den apostoliska och den nicaenska) tillkom för att ena (eller särskilja) kyrkans syn på vad kristen tro är och fungerar därför som en bra sammanfattning av vad som ingått i begreppet kristen tro vid olika tidpunkter och platser. Den apostoliska trosbekännelsen (nyare översättning): Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare. Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda. Vi tror på den heliga Anden, den heliga, universella kyrkan, de heligas gemenskap, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet. Amen Det centrala budskapet brukar illustreras med ett bibelställe, som kallas Lilla Bibeln (Joh. 3:16): "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."

Tidig historia

Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början var kristendomen en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig snabbt kring Medelhavet tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod församlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande kristna. P.g.a. förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket. Den arameisktalande kristendomen tappade i betydelse, och Mindre Asien tillsammans med Syrien övertar rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut genom emigration och når snart rikets huvudstad Rom. Dit sänds även apostlarnas ledare Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop). På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna. Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knyter an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen. Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i staden Nicaea. Därmed var grunden lagd för en rikskyrka. Under kejsar Theodosius den store på 380-talet blev kristendomen statsreligion och omkring år 400 var riket kristnat. Sedan tidigare var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. I slutet av 700-talet bryts det sista organsierade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store.

Uppdelning

Den organiserade kristendomen är uppdelad på en mängd olika kyrkor och trossamfund. Under de kristologiska striderna på 400-talet bröt flera kyrkor med majoritetslinjen. Dessa finns kvar än idag och brukar kallas orientaliska kyrkor. Även inom romarriket skedde en splittring, där östlig (grekisk) och västlig (latinsk) kristendom allt mer gled isär. En tydlig schism år 1054 mellan biskopen i Rom (påven) och biskopen i Konstantinopel (den ekumeniske patriarken) ledde till att skillnaderna har permanentats i två olika kristna kyrkofamiljer: den Romersk-katolska kyrkan (och därur senare utbrutna kyrkor) samt de ortodoxa kyrkorna. Båda dessa har anspråk på att vara den mest ursprungliga och allmänneliga kyrkan, med direkt band från Jesu lärjungar och fornkyrkan. I väst var det inte slut på striderna. Under 1500-talet protesterade munken Martin Luther ihärdigt mot att kyrkan sålde avlatsbrev och därmed blev han upphov till reformationen. Några teologer, bland dem Johan Calvin och Huldrych Zwingli, ansåg att Luther inte gick tillräckligt långt och drev reformationen i än mer radikal riktning. Ett flertal olika kyrkor och samfund uppstod, en trend som fortsatt sedan dess. Som övergripande benämning på de kyrkor som uppstått i reformationens efterföljd brukar man använda ordet protestanter. Skillnaden mellan de olika protestantiska samfunden kan vara mycket stor.

Bokstavstro

Bokstavstro är när man tror på att varje ord i Bibeln är Guds ord till skillnad från att medge att Bibelns innehåll är givet av Gud och nedskrivet av felbara människor.

Kronologiskt släktskapsträd för kristna riktningar

Förhållandena har förenklats något för att en illustration ska var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige
- Judendomen
  - Den tidiga fornkyrkan
    - Fornkyrkan
      - Katolska kyrkan
      -
- Katolska kyrkan
      -
  - "Västkyrkan"
      -
    - Romersk-katolska kyrkan
      -
      - Romersk-katolska kyrkan
      -
      -
- Romersk-katolska kyrkan
      -
      -
- Sedevakantisterna
      -
      - Gammalkatolska kyrkan
      -
    - Evangelisk-lutherska samfund
      -
      - Evangelisk-lutherska samfund
      -
      -
- Bibeltrogna Vänner
      -
      -
- Lutherska bekännelsekyrkan
      -
      -
- Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan
      -
      -
- Laestadianerna
      -
      - Svenska Missionsförbundet
      -
      - Svenska kyrkan
      -
    - Anglikanska kyrkan
      -
      - Anglikanska kyrkan
      -
      - Metodistkyrkan
      -
      -
- Metodistkyrkan
      -
      -
- Frälsningsarmén
      -
    - Reformerta kyrkor
      -
    - Anabaptisterna
      -
      - Baptistkyrkan
      -
      - Fribaptisterna
      -
      - Pingströrelsen
      -
      -
- Trosrörelsen
      -
  - "Östkyrkan"
      -
    - Grekisk-ortodoxa kyrkan
      -
    - Rysk-ortodoxa kyrkan
      -
- Nestorianer
      -
  - Armeniska kyrkan
      -
- Monofysiter
      -
  - Koptiska kyrkan
      -
  - Georgiska kyrkan
      -
- Sjundedagsadventister
      -
  - Adventistkyrkan
      -
  - Mormonkyrkan
      -
- Jehovas Vittnen
      - Arianer
      - Markioniter
      - Manikéer
      - Pelagianer
    - Montanister

Se även:


- Frikyrka
- Gud
- Kloster
- Religion
- Sakrament
- Svenska kyrkan
- Teologi Kategori:Kristendom ja:キリスト教 ko:기독교 ms:Kristian simple:Christianity th:คริสต์ศาสนา zh-min-nan:Ki-tok-kàu

Gud

En gud är en övermäktig och intelligent ickemänsklig entitet, ofta transcendent, ofta med makt att överträda vad som vanligen anses som naturlagar, och som av de troende ofta anses ha spelat en större eller mindre roll i världens tillkomst. I flera monoteistiska religioner anses guden vara allsmäktig. Detta innebär att guden kan åstadkomma vad som helst. Tro på och dyrkan av en eller flera gudar har förekommit i samtliga kända kulturer. Den enda kända helt ateistiska statsbildningen hittills är Albanien under kommunismen. När ordet skrivs med stor initialbokstav avses guden i den i sammanhanget aktuella monoteistiska religionen, särskilt när det gäller kristendom. Muslimer använder beteckningen Allah, medan man i judendomen i allmänhet anser ordet Gud vara alltför heligt för att användas, varför man i stället använder beteckningen "Adonaj", hebreiska för "Herren". Gud - med stor begynnelsebokstav - används också ibland av exempelvis filosofer som Platon om något slags enhetlig högsta makt som inte nämns med något specifikt gudanamn och inte förknippas med någon bestämd religion.

Typer av gudstro


- Monoteism är tron på en enda Gud. Exempel på monoteistiska religioner är kristendom, bahá'í, islam och judendom.
- Panteism är tron att Gud finns i allt som existerar eller där världsalltet är detsamma som gud. Panteism förekommer i indisk religion.
- Polyteism är tron att det finns flera gudar, som t.ex. i egyptisk, grekisk, romersk, sumerisk och fornnordisk religion.
- Deism är tron på en gud som skapat världen, men som inte påverkar den just nu.
- Ateism är avsaknad av gudstro.

Teorier om Guds existens och gudstrons uppkomst

Det finns en mängd teorier som dels försöker förklara varför människor i alla kulturer utvecklat en tro på någon form av gud men dessutom försöker belägga eller vederlägga denne guds existens. Sådana teorier är antingen religiösa, argument för guds existens brukar då ingå i teorin, eller endera historiska, psykologiska eller sociologiska. Dessa senare teorier brukar inte beröra frågan om gudarnas existens utan studerar framför allt individens och samhällets relation till deras gudsbild.

Några gudar och gudsnamn


- Agni
- Ahura Mazda
- Allah
- Amaterasu
- Amon
- Apollon
- Baal
- Brahma
- El
- Hachiman
- Inanna
- Jehova
- Jesus
- JHVH
- Jupiter
- Oden
- Ptah
- Quetzalcoatl
- Ra
- Sabazios
- Shang Di
- Shiva
- Tor
- Zeus

Se även


- Ateism
- Mytologi
- Religion
- Teism
- Teologi
- Teodicéproblemet
- Gudsbevis Kategori:Teologi ja:神 simple:God

Deism

Deism (av lat. deus "gud"), inom religionsfilosofi en gudsuppfattning som går ut på att det finns en transcendent och personlig Gud, som skapat världen, men inte längre ingriper i världens gång. Jämför teism. Efter skapelsen fungerar världen uteslutande i enlighet med de rationella lagar som finns nedlagda i den. Deismen uppstod i 1600-talets England och utgår från antagandet om en "naturlig religion", d.v.s. att kunskap om Gud inte kan utvinnas ur religiösa läror utan endast ur människans naturliga moral. Den viktigaste representanten för deismen var Herbert av Cherbury (1583-1648) som djupt påverkade upplysningens tänkande. Kategori:Gudsuppfattningar ja:理神論

Naturlig religion

Naturlig religion. Den filosofiska motparten till uppenbarelseteologin behandlar frågan i vad mån man kan få kunskap om Gud enbart med hjälp av förnuftet. Katolsk teologi, t.ex. Thomas av Aquino, menar att en viss naturlig gudskunskap är möjlig men att den måste kompletteras med det som uppenbarats, särskilt i Kristus. 1500-talets reformatorer, t.ex. Luther och Calvin, menade däremot att kunskap om Gud endast ges människan genom uppenbarelse. Upplysningen innebar en förnyad naturlig religion som till och med ansåg sig göra uppenbarelsen onödig (förnuftsreligion). Mot detta reagerade i sin tur 1900-talets dialektiska teologi, som åter hävdar uppenbarelsen som enda källa till kunskap om Gud. Kategori:Teologi Kategori:Filosofi

Romantik

] Romantiken omfattar tiden från det sena 1700-talet och större delen av 1800-talet. Romantiken utmärks av ett romantiskt synsätt på natur, människor och historia. Naturen återspeglas ofta som känslolandskap, särskilt märkbart är detta i Caspar David Friedrichs målningar. Människan var ändå det centrala motivet i bilden så som i Thomas Gainsboroughs bilder. Den svenska Konstakademien drillade under denna tid studenterna i figurteckning och komposition. Dessa kunskaper omsattes i ett omfattande historiemåleri och porträttmåleri. Under romantiken läggs grunden för det moderna bild- och mediesamhället, då flera olika sätt att massframställa konstbilder genom olika tryckmetoder uppfinns. I Sverige blev t.ex. oljetryck föreställande kungafamiljen mycket populära. Fotografi, litografi och oljetryck blev under perioden allmänt förekommande. Tidskrifter och tidningar med allt större bildinnehåll började utkomma. Från början var bildtrycken handgjorda trä- eller metallgravyrer. Dessa ersattes i slutet av perioden av olika fotomekaniska tryckmetoder.

Romantisk litteratur


- skräck
- Fantasy
- Science Fiction

Romantisk filosofi


- nationalism
- nationalromantik Kategori:Konstens historiaKategori:Historiska epoker ja:ロマン主義

Empirism

Empiri är vetenskapliga undersökningar av verkligheten. Empiriska erfarenheter är erfarenheter som inte grundar sig på filosofiska resonemang eller liknande, utan på verkliga erfarenheter, undersökningar och experiment. Empiricism är metoden att låta erfarenhetsmässiga fakta bestämma utformningen av teorin runt ett område, och är väsentligt annorlunda än framför allt hypotetisk deduktion. Grundad teori är en form av empiricism. Empiriker är en person som menar att endast det som bevisats erfarenhetsmässigt kan betraktas som tillförlitligt. Bland personer som förknippas med empiri kan nämnas Thomas av Aquino, Aristoteles, Thomas Hobbes, Francis Bacon, John Locke, George Berkeley och David Hume. Erfarenheten har blivit indelad i en yttre (det vi vet om den yttre världen) och en inre (det vi vet om våra egna själsverksamheter och själstillstånd genom introspektion). Men våra sinnesförnimmelser (materialet för vår yttre erfarenhet) är också, sedda från sin psykiska sida, själstillstånd hos oss (bestämningar i vårt medvetande) och produkter av själsverksamhet. Därför kan det späda barnet och den vuxna människan inte sägas förnimma samma sak, även om det fysiska förloppet vid sensationen är detsamma hos båda. Mellan det omedelbara sinnesintrycket och perceptionen (varseblivningen) ligger en kedja av tankeprocesser. Varseblivningarna i sig själva ger ingen erfarenhet i egentlig mening. Erfarenheten uppkommer först genom jämförelse mellan och kombination av flera varseblivningar. Isolerade erfarenheter kan inte utgöra vetenskap. De empiriska vetenskaperna har uppstått först genom gruppering och systematisering av många erfarenheter. Iakttagelsernas bevisvärde beror på deras noggrannhet och omfattning och satsernas logiskt riktiga härledning från den gjorda erfarenheten. Empiri har ibland uppfattats som något negativt, dels p. g. a. att man i misstro mot erfarenhetens andliga sida sett den som motsats till tänkande och därför ansett den som någonting underordnat, dels p. g. a. att man förbisett att erfarenheten själv inte är tillräcklig för utrönandet av vad som verkligen är objektivt i erfarenheten, utan att för detta behövs också en undersökning av den mänskliga kunskapsförmågan.

Se även


- Pragmatism
- Empiriokriticism
- Rationalism "motsats" till empiri. kategori:Filosofi ja:経験論 ko:경험론

Jonathan Swift

Jonathan Swift, född 30 november 1667 i Dublin, Irland, död 19 oktober 1745 i Dublin, Irland, irländsk-brittisk kyrkoman, författare och satiriker. Swift föddes sju månader efter sin fars död. Jonathans utbildning bekostades av en rik farbror och han tog examen vid Trinity College i Dublin 1685. Då revolutionen utbröt i Irland flydde Swift till England, där han fick anställning som sekreterare till diplomaten William Temple i Moor Park, Surrey. 1689 inledde han en vänskap med barnet Stella (Hester Johnson, 1681-1728) och han lärde henne att läsa och skriva. 1694 återvände Swift till Irland, prästvigd av den Engelska kyrkan, och erhöll pastoratet Kilroot nära Belfast. Där lärde han känna en kvinna vid namn Jane Waring, kallad Varina, och han bad henne vänta på honom tills han hade möjlighet att gifta sig med henne. Han återvände som sekreterare till Temple och förblev där fram till dennes död 1699, då han blev han prebendeinnehavare i St. Patrick's i Dublin. 1704 utgav han Sagan om tunnan; The Tale of a Tub, där han angrep korruptionen inom religionen och undervisningsväsendet. 1710 blev han stridsskriftsförfattare för Torytidskriften The Examiner. Från 1713 var han domprost i St. Patrick's i Dublin. 1726 utkom Gullivers resor, som är en ursinning satir över samtidens sociala förhållanden. Han skrev fräna pamfletter bland annat mot den brittiska irlandspolitiken, såsom Ett anspråkslöst förslag; A Modest Proposal) 1729, där han föreslog att fattiga barn skulle bli uppätna. Hans skrift Journal to Stella är en serie brev 1710-1723, där han berättar om sitt liv i London. Stella bosatte sig 1701 i Dublin på hans uppmaning att han ville ha henne nära sig. Han bröt sitt förhållande med Varina sedan hon hade föreslagit giftermål. 1708 började han uppvakta Vanessa (Esther Vanhomrigh, 1690-1723), en kvinna från Dublin som i svartsjuka skrev till sin rival Stella 1723, och på så sätt förstördes hans förhållande till båda kvinnorna. Samma år dog Vanessa och hon lämnade efter sig en dikt som Swift tillägnat henne. Stella förblev hans livs stora kärlek. Det ryktades att de ingått äktenskap i hemlighet men de bodde på var sitt håll och när de träffades fanns alltid en tredje part närvarande. Stella avled 1728 och natten efter hennes bortgång skrev Swift ett lovord över henne. Efter Swifts död återfanns i hans skrivbordslåda hennes hårlock, insvept i papper, där han hade skrivit "endast en kvinnas hår". Från cirka 1738 började Swift mer och mer förlora förståndet. Redan i unga år hade han lidit av yrsel och besvär från öronen. I september 1742 drabbades han av ett slaganfall från vilket han aldrig tillfrisknade. Jonathan Swift ligger begravd i St. Patrick's i Dublin.

Kända verk:


- Gullivers resor (1726)
- Ett anspråkslöst förslag (1729) Swift, Jonathan Swift, Jonathan ja:ジョナサン・スウィフト

Marquis de Condorcet

Marie Jean Antoine Nicolas Caritat Condorcet, markis de Condorcet, född 1743 i Ribemont, nära Saint-Quentin, död 29 mars 1794, fransk matematiker, filosof och revolutionsman. Condorcet tillhörde en gammal adlig ätt, som bar namn efter slottet Condorcet i Dauphiné. Vid tjugotvå års ålder framträdde han med en Essai sur le calcul intégral, vilken 1769 banade honom väg till vetenskapsakademien, där han 1777 blev ständig sekreterare. Samma år vann han akademiens i Berlin pris för sin teori om kometerna, och genom Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix (1785) intog han en betydelsefull plats inom sannolikhetskalkylen. Han kallades till ledamot av flera utländska lärda samfund, bland annat av Vetenskapssocieteten i Uppsala (1788), och invaldes 1782 i franska akademien. Bara matematik kunde dock inte ge Condorcet tillräcklig sysselsättning. En outsäglig känsla av medlidande för de olyckliga i samhället och ett okuvligt begär att göra nytta drog in honom på vitterhetens och filosofins fält. Han hedrades med de stora samtida skriftställarnas vänskap och blev en verksam missionär för deras politiska och religiösa läror. Under Turgots överinseende skrev Condorcet 1775 Lettre d'un laboureur de Picardie à M. N
    - (Necker), vari han angrep inrikestullen på spannmål. Hans kristendomsfientliga Lettre d'un théologien (1774) tillskrevs Voltaire. På d'Alemberts uppmaning blev han en ivrig medarbetare i Encyklopedien. Amerikanerna i sin självständighetskamp, liksom ivrarna för de amerikanska slavarnas befrielse, kunde räkna med understöd av hans penna. 1789 års revolution hälsade han med hänförelse. Genom sin politiska tidning Feuille villageoise vann han stort inflytande, fick plats i Paris kommunalråd och 1791 i lagstiftande församlingen, där han var president i februari 1792, och sistnämnda år i konventet. Han skrev lagstiftande församlingens proklamation till Europas makter vid det hotande krigsutbrottet samt kungörelsen för Frankrike och Europa om kungadömets avskaffande. Vanligen röstade han med girondisterna. På deras anmodan författade han också i början av 1793 ett förslag till republikansk författning. Men gironden gick under (juni 1793), och förslaget föll. I oktober 1793 föll även Concordet, som till följd av sin bittra kritik över bergpartiets framfart anklagades för förräderi mot republiken. Han förklarades fågelfri, men fick en fristad hos madame Vernet, änka efter en bildhuggare, i Paris. Där trodde han sig likväl upptäckt, och för att inte kompromettera sin värdinna smög han sig utan hennes vetskap bort samt höll sig i tre dygn gömd bland snåren och stenbrotten vid byn Clamart. På kvällen 27 mars 1794 drevs han av hungern in i byn, men blev häktad som misstänkt och förd till Bourg-la-Reine samt under natten hållen i en fuktig fängelsehåla. Där fanns han morgonen 29 samma månad död (det är ovisst om han berövade sig livet med gift eller dog av svält och utmattning). 1786 gifte sig Condorcet med marskalk de Grouchys syster Sophie (född 1764, död 1822), en av sin tids vackraste kvinnor, som uppträdde på det litterära området, bland annat med en översättning av Adam Smiths Theory of moral sentiments. Utom ovannämnda arbeten och flera matematiska uppsatser i akademiska handlingar författade Condorcet bland annat Éloges des académiciens morts avant 1699 (1773), Vie de Turgot (1786), Vie de Voltaire (1787) och det stora verket Esquisse d'un tableau historique des progrès de l'esprit humain (1794, skrivet i madame Vernets hem), i vilket han framställde sin världsåskådning. Grundtanken i hans filosofiska system är, att människan har förmåga av oändlig fullkomning. Genom utveckling av denna förmåga skulle det bli slut på det mänskliga eländet, vilket Condorcet tillskrev en prästernas och furstarnas sammansvärjning mot folken. Under det utvecklingsskede, som 1789 års revolution inledde (Condorcet indelar världshistorien före 1789 i nio perioder), skall olikheten emellan folken och klasserna upphävas och människonaturen fullkomligas i oändlighet med avseende på såväl huvudets och hjärtats som själva kroppens egenskaper. Men den jämlikhet, som komma skall, är inte absolut, utan en jämlikhet i frihet och rättigheter. Folk och enskilda är varandras jämlikar, om de är lika fria, och alla strävar mot jämlikhet, eftersom de strävar mot frihet. Detta arbete, författat vid trappstegen till schavotten, andas den innerligaste förtröstan på framtiden, men tillika förakt för all filosofi, som inte stödjer världsåskådningen på rent mekaniska grundvalar, och hat till all religion, i synnerhet den kristna, samt till monarkin. Condorcet, Marie Jean Antoine Nicolas Caritat Condorcet, Marie Jean Antoine Nicolas Caritat

David Hume

David Hume, skotsk filosof (empiriker), historiker och nationalekonom född 26 april, i Borders, Skottland (7 maj enl. nya stilen) 1711, död 25 augusti 1776.

Filosofi

Kunskapsteoretiskt betraktas David Hume som en av filosofihistoriens största skeptiker. I Lockes efterföljd menade han att förnimmelsen av världen och dess beskaffning endast kan grundas på erfarenheten. Men detta är ändå inte, enligt Hume, alltid tillfyllest, som därför även ifrågasatte själva kausaliteten orsak-och-verkan. Exempel: när dominobrickorna faller kan man inte på förhand veta om alla brickor kommer att falla (någon kan vara felplacerad), detta kan bara antas, ett antagande som då grundas på vanan. På samma sätt ifrågasatte Hume jagets existens. Man kan, enligt Hume, helt enkelt inte säga om jaget verkligen existerar bortom den förnimbara världen. I konsekvens med detta menade han även att tron på en högre makt var absurd. Men om en allsmäktig gud inte existerar, varifrån kommer i så fall godheten och de moraliska värdena? Från den mänskliga erfarenheten, enligt Hume - eller som det formuleras i den heliga skrift: "Allt vad ni vill att människorna skall göra mot eder, det skall ni också göra mot dem." Men eftersom denna princip inte är självklar blev Humes uppenbara slutsats att den därför måste vara politikens och de samhälleliga funktionernas främsta föremål att värna. David Humes filosofi, i upplysningstidens anda, väckte stor genklang i samtiden. Så kom den bl.a. att väcka Immanuel Kant ur hans, med hans egna ord, "dogmatiska slummer" - ett uppvaknande som kom att inleda inleda den kanske märkligaste filosofiska insatsen genom tiderna.

Bibliografi (urval)


- An Enquiry Concerning Human Understanding (1751)
- Of the Origin of Government (posthumt 1777)
- Dialogues Concerning Natural Religion (posthumt 1779) Hume, David Hume, David Hume, David Hume, David ja:デイヴィッド・ヒューム