:: wikimiki.org ::
| Värnplikt |
VärnpliktVärnplikt, en medborgerlig plikt att delta i ett lands militär. Värnplikt tillsammans med civilplikt utgör totalförsvarsplikt (se vidare detta ord)
Den svenska värnpliktens historia
800- och 900-talet
Redan på vikingatiden eller tidig medeltid hade delar av Sverige en värnplikt. Det anses att Svealand på 800- eller 900-talet blev mer eller mindre enat under en sveakonung. Man kan säga att Sverige på 1100-talet fanns som ett någorlunda enat rike. Det låg i respektive kungs intresse att utländska handelsskepp kunde färdas och lotsas längs kusten utan att förlisa eller drabbas av rövare. En organisation skapades som kallades ledungen.
1600-talet
Gustav II Adolfs krigiska politik krävde en stark krigsmakt. Armén fick därför en ny taktisk och organisatorisk struktur som delvis finns kvar än i dag. För rekrytering till infanteriet delades Sverige först in i sex landsregementsområden. Dessa skulle sätta upp tre fältregementen vardera. Men snart fick fältregementena själva sköta rekryteringen och fick då ett landskap eller län som distrikt. Infanteriet bemannades genom utskrivning, medan kavalleriet bemannades på frivillig väg.
Fram till 1660 hade principen varit att krigen skulle föda sig själva. När en fredsperiod inleddes 1660 blev förbanden sysslolösa och avvecklades. Flottan förföll. Under Skånska kriget 1676–1679 blev Karl XI uppmärksam på förhållandena. Han skapade då indelningsverket utifrån tidigare metoder för rekrytering och övning. Genom indelningsverket blev krigsmaktens personal i stort sätt självförsörjande, och kronan slapp utgifter för löner. Grunden för indelningsverket var reduktionen. Manskapet rekryterades genom rotering (infanteriet) och rustning (kavalleriet). I lönen ingick ett torp.
Indelningsverket innebar också att varje län eller landskap skulle sätta upp och underhålla ett regemente på 1200 man. Detta gällde både i fred och i krig. För att övervaka indelningsverket gjorde kungen regelbundna inspektioner av regementena.
1700-talet
Det stora nordiska kriget 1700–1721 satte indelningsverket på hårda prov. Tre hela arméer sattes efter hand upp under kriget. Armén förlorade folk i strid, och många togs som krigsfångar. Vid Poltava 1709 kämpade 20000 svenskar. 4000 man stupade och 16000 togs som krigsfångar.
1800-talet
Under hela 1800-talet hade armén kvar det indelta systemet. Det kompletterades 1812 med den allmänna beväringsinrättningen som var den tidens värnplikt och gällde män mellan 20 och 25 år. Övningstiden var då 30 dagar, men den ökades successivt och var 90 dagar 1892.
Under Napoleon-krigen vid början av 1800-talet framstod det indelta systemet som otidsenligt. Olika förslag till nyordning diskuterades inom riksdagen. Men finansieringen kunde inte lösas och därför gjordes inga större förändringar.
1900-talet
1901 kunde riksdagen enas om att ersätta det indelta systemet med ett nytt system. Det nya systemet byggde på en fast anställd stam av officerare samt allmän värnplikt. Övningstiden för de värnpliktiga förlängdes till 240 dagar vid infanteriet och 365 för specialtruppslagen. I krig skulle hären bestå av sex arméfördelningar och en kavallerifördelning.
Landstormsorganisationen bestående av äldre värnpliktiga etablerades.
Vid marinen och det senare etablerade flygvapnet gällde liknande, men ej samma, bestämmelser som vid armén.
Varje vapenför man mellan 18 och 47 års ålder var obligatoriskt värnpliktig, och blev efter rekrytutbildning enligt ovan krigsplacerad i något förberett, men i fred sovande krigsförband. Normalt vart sjätte eller tolfte år inkallades den värnpliktige till repetitionsutbildning under ca 1 månad för att i ofred och i beredskapslägen då krig hotar, vara stridbar och kunna mobiliseras.
1936 års försvarsbeslut i Riksdagen innebar att en allvarlig nedrustning av det svenska försvaret inleddes, något som man fick ångra, då andra världskriget bröt ut 1939. Tusentals värnpliktiga inkallades under kriget till beredsskapstjänsgöring längs alla Sveriges gränser och kuster. Rekvisitionslagen sattes i kraft.
I slutet av 1940-talet, då världskriget slutat, stod Sverige välrustat, bl a med Europas starkaste flygvapen. Men mot slutet av 1900-talet inleddes en ny avrustning av Försvarsmakten, som ännu (början 2000-talet) fortgår. Detta har medfört att inkallelse till rekrytutbildning inte längre omfattar hela den grupp som tidigare var värnpliktig. Tidigare kändes den obligatoriska värnpliktjänstgöringen tung för somliga. Nu har den paradoxala vändningen inträffat att många som vill göra rekryttjänst inte får.
I slutet av 1900-talet öppnades möjligheten för därtill lämpade kvinnor att fullgöra "frivillig värnplikt".
2000-talet
Värnpliktssystemet bygger idag vidare på 1901 års system. Övningstiden är mellan 80 och 520 dagar beroende på befattning. Men efter den ena neskärningen efter den andra minskar Sveriges förmåga alltmer att försvara hela landet. Sverige har träffat ett antal överenskommelser inom FN:s och EU:s ram om fredsbevarande och fredsframtvingande internationella insatser, men nu kommer allt kraftigare signaler från ansvariga instanser att kvarvarande personella och materiella resurser inom den nedrustade försvarsmakten inte kommer att räcka till att klara det som lovats. På sina håll anses läget så illa, att om Sverige skickat en större kontingent utomlands enligt gjorda åtaganden, och vi samtidigt skulle råka i egna svårigeter, så skulle det inte finnas några resurser kvar att försvara det egna landet.
Diskussionens vågor går nu i början av 2000-talet höga inom såväl Totalförsvaret som i politiska kretsar. På sikt försvinner möjligen värnpliktsystemet och ersätts av en liten yrkesarmé, vars storlek bestäms inte av resursbehovet utan av storleken av de ekonomiska medel som Riksdagen anser Totalförsvaret måste nöja sig med.
Sociala frågor
Allt sedan 1968 har en politisk värnpliktsrörelse varit aktiv inom den svenska Försvarsmakten. Som en reaktion på sociala missförhållanden inom värnpliktsutbildningen hölls 1969 den första Värnpliktsriksdagen i Stockholm. Värnpliktiga med olika erfarenheter delade med sig av dessa till varandra. Försvarsmakten anammade idén, och 1970 genomfördes den första värnpliktskonferensen i deras regi. Då tillsattes också den första Värnpliktiga arbetsgruppen, nuvarande Värnpliktsrådet.
I dag finns även en Europeisk organisation, [http://www.conscript.org European Council of Conscripts Organsations], som fungerar som en Europeisk paraplyorganisation för Värnpliktsorganisationer.
Kategori:Försvarsmakten
ja:徴兵制度
ko:징병제
MedborgerligMedborgarskap är ett uttryck från den franska revolutionen. Med detta avses i modernt språk en person som åtnjuter fulla politiska och sociala rättigheter och skyldigheter i en viss stat.
medborgarskapet baseras vanligen på en av två principer:
- Ius sanguinis: "Blodets princip". En person får sitt medborgarskap beroende på vilket medborgarskap hans föräldrar innehar. Detta är vanligast i germanska stater.
- Ius soli: "Jordens princip". En person får sitt medborgarskap beroende på var han är född. Detta är vanligast i anglosaxiska stater.
Vissa stater tillåter dubbelt medborgarskap. Denna möjlighet har nyligen införts i Sverige.
Bakgrund
Medborgarskapets uppkomst
Medborgarskapet eller medborgarrätten (lat. "ius civitatis"), innebär i vidsträckt bemärkelse rättslig samhörighet för en viss person med ett visst statsfolk såsom medlem av detsamma. Denna rättsliga samhörighet
har två sidor, en yttre, folkrättslig, och en inre, statsrättslig. Den förra betecknas som medborgarskap eller nationalitet, den senare som medborgarskap eller medborgarrätt i inskränkt bemärkelse.
Envar, som vistas inom en stats gränser, blir, så länge vistelsen varar, denna stats tillfällige undersåte. Bosätter han sig inom staten och sålunda där vinner domicil, blir det personliga undersåtsförhållandet starkare;
erhåller han rätt att besitta fastighet eller inneha ämbete, övergår han till de s.k. forensernas klass och uppnår verkligt stats- och medborgarskap,
så snart undersåtsförhållandet blivit så fast, att personen icke ens genom att resa ur landet eller ta hemvist i en annan stat omedelbart upphör att vara
samma stats undersåte. De fakta, varpå uppkomsten av ett dylikt stats- och medborgarskap kan grundas, är av olika slag:
# Familjerättslig anhörighet såsom biperson med annan som huvudperson i statsborgerligt avseende,
# Samhörighet med det land, som utgör statens faktiska underlag,
# Upptagningsbeslut genom statsmyndighet. Genom upptagningsbeslut uppkommer naturalisation, vilken förutsätter ansökan därom av någon, som själv är huvudperson, men kan avse såväl denne ensam som med honom förbundna bipersoner.
Barn förvärvar, om de föds i ett giltigt äktenskap, i de flesta stater sin faders nationalitet och följer sedermera fadern, tills de blir myndiga enligt dennes hemlands lag; dör fadern under barns minderårighet, blir barnet liksom modern huvudperson och kan ej ändra nationalitet genom t.ex. moderns omgifte med utlänning. Barn, som föds utom äktenskap eller i ett icke lagligen erkänt äktenskap, följer på liknande sätt modern i st.f. fadern, dock ej om modern gifter sig med utländsk man, som ej är barnets naturlige fader, varemot moderns möjliga giftermål med fadern och barnets därav beroende legitimation även medför för detsamma förvärv av faderns medborgarskap. Beträffande s.k. ofullkomnade äktenskap torde som regel få anses, att barn i sådant anses som oäkta i nationalitetsavseende, såvida ej föräldrarna sammanlever just i faderns hemland och detta erkänner sammanlevnaden som ett äktenskap eller i allt fall betraktar barnet som äkta.
Samhörigheten med landet grundar medborgarskap väsentligen i två fall, nämligen dels vid avträdelse av landområde till annan stat, då invånarna,
d.v.s. de å området bosatta personerna, tillika förvärvar medborgarrätt i denna stat, därest de ej opterar för sitt gamla fädernesland, dels
när barn av utländska föräldrar föds inom ett land och där förblir bosatt tills uppnådd myndighetsålder enligt samma lands lag utan att begagna möjligen
medgiven optionsrätt genom att inom viss tid därefter inför myndighet i landet förbehålla sig sin gamla nationalitet. Förvärvas medborgarskap på sist nämnda sätt, anses personen dock icke som infödd, utan förstås med infödda allenast de, som redan genom födseln på grund av familjerättslig anhörighet erhållit viss nationalitet, oavsett om de faktiskt blivit födda inom eller utom landet.
I äldre rätt medförde ofta redan födelse inom ett visst lands gränser medborgarskap, oavsett föräldrarnas nationalitet, i synnerhet om föräldrarna tillika var bosatta i landet, men infödselrätten eller indigenatsrätten i denna vida bemärkelse har mer och mer upphört.
Förlust av medborgarskap
Medborgarskap i stat där dubbelt medborgarskap ej erkänns förloras dels regelmässigt i de fall, då efter födseln annat sådant på något av ovan antydda sätt vinns - enligt svensk rätt fram till den stora förändring av medborgarskapslagen som genomfördes av regeringen Persson har svenskt medborgarskap förlorats av envar huvudperson, som vunnit utländskt, grunden härtill må vara vilken som helst, ävensom av envar biperson, vilken i denna egenskap vinner utländskt - dels därjämte stundom oberoende av nationalitetsförvärv i annan stat, nämligen genom viss tids oavbruten bosättning utom riket, enligt äldre svensk rätt 10 år, utan att förbehåll gjorts hos svensk myndighet före tidens utgång om bibehållande
av det svenska medborgarskapet. I äldre rätt fordrades ej sällan för att medborgarskap skulle upphöra formlig frisägelse genom behörig myndighet från det undersåtliga förhållandet.
Folkrättslig innebörd
Den folkrättsliga innebörden av medborgarskapet är den, att statsborgarens hemland, d.v.s. det land, som han genom sin nationalitet tillhör, visserligen
icke kan göras ansvarigt för hans göranden och låtanden, men dock måste i sista hand, om så krävs, med begagnande av sin höghetsmakt ta hand om honom och å andra sidan är berättigat att gentemot andra stater och deras undersåter ge honom skydd och stöd, allt under anspråk på fortsatt lydnad och trohet
från statsborgarens sida mot hemlandet, dess lag och myndigheter, även när statsborgaren vistas i främmande land.
Medborgares rätt- och skyldigheter
Medborgarrätten åter i inskränkt mening, såsom innehåll i medborgarskapet från statsrättslig synpunkt, är av två slag, allmän och speciell. Den
allmänna medborgarrätten omfattar å ena sidan de friheter och rättigheter i privaträttsligt och politisk-rättsligt hänseende, som tillkommer alla landets statsborgare redan på grund av deras medborgarskap (församlingsfrihet, religionsfrihet, tryckfrihetsrätt, näringsfrihet, frihet från utvisning o.s.v.), samt å den andra de skyldigheter, som av samma grund ålagts eller kunnat åläggas statsborgarna i gemen (värnplikt och annan tjänsteplikt, m.m.). Som speciell åter innebär medborgarrätten, att en statsborgare på grund av särskild familjerättslig eller social status, d.v.s. rättslig och faktisk
samhörighet med viss grupp av medborgare, erhåller vissa särskilda fri- eller rättigheter eller ålägges vissa särskilda skyldigheter (valrätt, valbarhet, skyldighet att mottaga val, tidigare rätt till ståndsprivilegier o.s.v.).
Gränsen mellan allmän och speciell medborgarrätt är stundom flytande; i synnerhet gäller detta om den medborgerliga rätt, eventuellt plikt, som hänför sig till röstning vid val eller andra tillfällen och som stundom betraktats som medborgarrätten framför andra. Medborgarrätten såsom innefattande vissa politiska friheter har ofta i modern rätt tillförsäkrats formellt grundlagsskydd därigenom, att den i författningarna erkänts, om än detta erkännande av naturliga skäl i regel måst begränsas till ett principiellt uttalande.
Medborgarskap i olika delar av världen
EU
Sverige
Kategori:Samhälle
ja:市民
[nn:statsborgar]]
CivilpliktCivilplikt är en del av totalförsvarsplikten inom civilförsvaret.
I Sverige är alla personer mellan 16 och 65 år, oavsett kön, civilpliktiga. Vissa utbildas i civilplikt i stället för värnplikt.
Kategori:Krigsvetenskap
TotalförsvarspliktTotalförsvarsplikt är sedan början av 1990-talet en plikt i Sverige som omfattar såväl civilplikt som värnplikt samt även allmän tjänsteplikt i krigstid och vid höjd beredskap.
Se även
- Försvarsmakten
- Pliktverket
- Vårdplikt
- Lumpen
Externa länkar
- [http://www.varnpliktsradet.se Värnpliktsrådet]
- [http://www.lumpen.nu Lumpen], information från Försvarsmakten
Kategori:Militärt
Gustav II Adolf
Gustav II Adolf, Gustaf II Adolph, lat. Gustavus Adolphus, Gustav Adolf den store, född 9 december 1594, död (stupad) 6 november 1632, Sveriges regent 1611-32, samt, enligt senare svensk historieskrivning, "trettioåriga krigets odödlige hjälte och protestantismens räddare". Son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, far till drottning Kristina. Gift i november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg.
Barn med Maria Eleonora av Brandenburg:
- Kristina Augusta (1623-1624).
- Drottning Kristina (1626-1689), drottning av Sverige 1644-1654
Barn med älskarinnan Margareta Slots:
- Gustav Gustavsson af Wasaborg, född 24 april 1616
Barn- och ungdomsåren
Gustav II Adolf föddes på Stockholms slott den 9 december 1594 som son till hertig Karl av Södermanland (sedermera kung Karl IX) och dennes hustru i andra äktenskapet, Kristina av Holstein-Gottorp. Namnet Gustav bar han efter farfadern, kung Gustav I (Gustav Vasa), namnet Adolf efter morfadern, den förste hertigen av Holstein-Gottorp. Gustav Adolf, ättling till den nationella svenska dynastin, tillhörde genom sin mödernehärstamning från det holsteinska huset också kretsen av de tyska furstesläkter ur vilka förkämparna för protestantismen framgått. Sålunda var Filip den ädelmodige av Hessen, Moritz av Sachsen, Vilhelm av Oranien och Moritz av Oranien alla släkt på mödernet med honom. Fadern sägs också om honom ha yttrat de ofta citerade orden ille faciet (lat. "han skall göra (det)"), även om autenticiteten i detta citat torde vara tvivelaktig.
Gustav Adolf fick en omsorgsfull uppfostran. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin första färd över Östersjön, mitt i vintern återvände han genom Finland och runt Bottniska viken. Han fördes tidigt ut i det offentliga livet, från åttaårsåldern fick han bevista rådets överläggningar, från tolvårsåldern uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första av sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän som fyllde Karl IX:s hov, framför allt de utländska officerare som kommit till Sverige för att söka tjänst efter att det spansk-nederländska krigets slut 1609. Sin bokliga bildning erhöll han under ledning av Johan Skytte. Den vilade på klassisk grund och var ovanligt omfattande - ännu många år senare hördes han med lätthet återge yttranden från latinska och grekiska auktoriteter. I synnerhet han språkkunskaper var välutvecklade. Tyska var tillsammans svenska hans modersmål, och han verkar alltid ha pratat tyska med sin mor.
Gustav II Adolfs ungdomskärlek tillhörde Ebba Brahe men statsskäl förmådde honom att offra denna kärlek. Statsskäl föranledde honom längre fram (1620) att gifta sig med en prinsessa av det hohenzollernska huset, Maria Eleonora av Brandenburg, syster till kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina. Utom äktenskapet hade han en son med Margareta Slots eller Margareta Cabeliau, som han träffade i fältlägret under ryska kriget 1609-1617, Gustav Gustavsson, som av sin halvsyster Kristina blev upphöjd till greve af Vasaborg.
De första regeringsåren
Efter en kort förmyndarregering, och sedan hans kusin Johan, hertig av Östergötland (son till Johan III), avsagt sig sina tronanspråk, besteg Gustav Adolf Sveriges tron i december 1611, vid 17 års ålder. Han kröntes i Uppsala den 12 oktober 1617 av ärkebiskop Petrus Kenicius. Gustav Adolf fann nu att riket var i ett tillstånd av förvirring och brist, vilket var naturliga följder av det senast förflutna halvseklets oupphörliga inre omvälvningar och yttre krig. Tre utländska krig ärvde han - det erövringskrig som Karl IX genom Jacob De la Gardie börjat i Ryssland och de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens kung, den från svenska tronen avsatte katolske Sigismund Vasa, Gustav Adolfs kusin, betraktade sig nämligen fortfarande som Sveriges legitime kung och såg i Gustav Adolf endast en usurpator. Kristian IV av Danmark hade 1611 börjat ett erövringskrig mot Sverige. Av dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran. Detta krig var också den hårda skola i vilken Gustav Adolf fick lära sig krigets praktiska hantverk.
Trots sin ungdom var Gustav Adolf nu hänvisad endast till sig själv, eftersom de beprövade fältherrar som Sverige ägde, Jacob De la Gardie och Evert Horn, befann sig med en del av dess krigsmakt i det inre av Ryssland. Det lysande försvaret av fäderneslandets i detta krig kan därför räknas som Gustav Adolfs ungdomsbedrift. Fienden var honom vida överlägsen - ur de tyska värvningskvarter som stod öppna för Danmark fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, övermäktiga flotta var avskuret från varje förbindelse med utlandet. Men Gustav Adolf kallade det svenska folket till vapen, han begagnade landets för ett gerillakrig väl lämpade naturförhållanden samt tröttade ut och rev upp den överlägsna angriparen. Vid utgången av 1612 års fälttåg befann sig sålunda Kristian IV visserligen som herre över de båda fästningsnycklarna till Sverige - Kalmar i öster och Älvsborg i väster - men hans försök att erövra Jönköping, där Gustav Adolf i all hast hade skapat en centralställning för Sveriges försvar, hade misslyckats. Den danske kungens egen här som från Älvsborg hade ryckt fram dit tvingades att i all hast göra ett återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau framryckande hären flydde tillbaka undan folkresningen, halvt tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred den 28 januari 1613. Det hårdaste villkoret för Sverige i denna fred, om vilken Gustav Adolf sa till ständerna 1613 att den blev sluten "såsom drägligast var och mera olycka att undfly", var den dryga Älvsborgs lösen om inte mindre än 1 miljon riksdaler specie, att erläggas inom sex år. Det var en för tidens förhållanden oerhörd summa, och innan den blivit till fullo erlagd, hade kungens eget silver måst användas för att slå mynt.
Omedelbart efter det danska kriget fördes även det ryska kriget till ett slut. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärvet av Ladogagränsen för Finland blev resultatet. Ett tag hade Gustav Adolf hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige som lydstat, men en rad af fälttåg, av vilka han
personligen förde två 1614 och 1615 visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärvet av Ingermanland och Kexholms län, vilka Ryssland avträdde genom freden i Stolbova 1617. Kungens blick var öppen för den fara som från Ryssland hotade den svenska monarkin, och därför försökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden ha förvärvat en gräns om vilken han kunde säga att han hoppades till Gud att det skulle bli ryssen svårt "över den bäcken att hoppa".
Det polska kriget
1617]]
Det mål Gustav Adolf ville uppnå med det polska kriget, som med avbrott för några vapenvilor uppfyllde tolv år av hans regeringstid, torde ha varit att på samma sätt som skett med Ryssland utestänga Polen från Östersjön och sålunda förvandla det nordeuropeiska innanhavet till en svensk insjö. Som innehavare av mynningarna för alla floder som faller ut i detta hav skulle Sverige kunna beskatta innanländernas handel och därmed kompensera de materiella maktvillkor som Sverige saknade inom sina egna gränser. Denna s. k. östersjöpolitik var den ena av den store kungens ledande politiska tankar. Den andra, som även fick sitt uttryck i det polska kriget, var strävandet att bidra till lösningen av århundradets stora religiösa frågor. Detta krig återupptogs nämligen av Gustav Adolf i samma anda som Karl IX hade börjat det, som en strid för protestantismen mot den allmänna katolska reaktionen, inte enbart som en strid med Sigismund om Sveriges tron eller med Polen om östersjölandskapen. Det innesluter därför även ett religiöst och ett världshistoriskt moment.
I Livland och om Livland rörde sig det polska krigets första skede. Efter att 1617 ha vunnit fast fot genom erövringen av Pernau gick Gustav Adolf 1621 med kärnan av den svenska hären över Östersjön. Då stod striden om Livlands huvudstad, det tyska Riga, som fastän det var protestantiskt höll fast vid det katolska Polen, eftersom det slappa polska adelsväldet syntes mindre farligt för dess republikanska självständighet och dess handelsfriheter än den framväxande svenska militärmonarkin. Efter en månads belägring ryckte Gustav Adolf in i staden som segrare. Han visade där för första gången sin krigskonsts hela överlägsenheten. Men lika framgångsrikt som 1621 års fälttåg hade varit, lika litet blev resultatet av det följande årets. Sedan följde en rad av vapenvilor följde, till dess att kungen 1625 åter gick över Östersjön och med erövringen av Dorpat fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern i slaget vid Wallhof i Kurland den 7 januari 1626 var bekräftelsen på Sveriges överlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i dess hand, liksom Nevas. Nästa mål som vinkade var erövringen av Weichsels mynningsland, det viktiga Preussen med Danzig, som vid den tiden var Östersjöns förnämsta handelsstad. Lyckades dtta kunde Sveriges östersjövälde betraktas som fast grundat. Polen var då liksom Ryssland utestängdt från detta hav, och från Danzig kunde dess handel tullbeläggas, liksom Litauens och Rysslands kunde tullbeläggas från Riga och Narva. Under fyra fälttåg, 1626-29, kämpade Gustav Adolf för att uppnå detta mål, på samma gång som han från den preussiska krigsskådeplatsen uppmärksamt följde det trettioåriga krigets utveckling, beredd till ett ingripande där när hans hjälp behövdes. Och i själva verket deltog han redan indirekt i detsamma genom att han avledde Polens stridskrafter från Tyskland.
Det första fälttåget, 1626, utmärktes av stora framgångar. Pillau i det kurfurstliga Ostpreussen, Elbing och Marienburg i det polska Västpreussen m. fl. städer, totalt 17 stycken, erövrades. Befolkningen, som var protestantisk, hälsade svenskarna med glädje.Men särskilt långt utöver detta gick aldrig de svenska erövringarna. Alla försök att med underhandling eller våld vinna Danzig misslyckades, och mer på detta än på de polska härarnas uppträdande strandade Gustav Adolfs försök att erövra det viktiga
Weichsellandet. Kejserliga hjälptrupper kom också till Polens bistånd 1627 och 1629, det senare året en hel avdelning av Albrecht von Wallensteins här, under befäl av den från Stralsunds belägring bortdragande fältmarskalk Johann Georg von Arnim. Å sin sida hade Gustav Adolf sänt hjälptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor var således steg tagna, genom vilka det preussiska kriget skulle komma att övergå i det trettioåriga kriget. När stilleståndet i Altmark 1629 äntligen gav Gustav Adolf fria händer följde liksom av sig självt hans ingripande i Tyskland. Allt det föregående i hans historia synes därefter blott som en förberedelse till detta.
Gustav II Adolf och det civila livet
Sålunda visar Gustav Adolfs regeringingstid upp en kedja av krig, alltifrån hans uppstigande på tronen ända till dess han 1630 försvinner från fäderneslandet till den krigsskådeplats från vilken han aldrig mer skulle återvända dit. Men av detta skall man inte dra slutsatsen att han sökt dessa krig och, driven av ärelystnad och stridslust, fört dem för krigets egen skull. För Gustav Adolf stod, som han en gång sade, som högsta mål "den lyckan och äran att fäderneslandet genom honom måtte bliva bragt ur det brusande och stormande krigets hav i den önskliga fridens hamn". Kriget kallade han "en rot till allt samhällsont, ett syndastraff". Det var sålunda de förhållanden som han ställdes inför och som han själv inte kunde kontrollera som för honom gjorde kriget till en nödvändighet. De danska och ryska krigen ärvde han från sin far, liksom konflikten med Polen, där kung Sigismund hela tiden strävade efter att återta den svenska kronan och vägrade att acceptera Gustav II Adolf som Sveriges legitime kung. När han sedermera ingrep i det trettioåriga kriget var detta för att möta det hot mot Sverige och hela den protestantiska kristenheten som den katolske tysk-romerske kejsarens framgångar utgjorde.
Att krigspolitiken inte var det väsentliga för Gustav Adolf visar klart den omsorg om Sveriges inre utveckling som han visade under sin regeringstid. Det arbete som hade grundlagts av Gustav I och Karl IX kom att fullbordas under Gustav Adolf. Framstegen på statsrättens område betecknas av att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Varje år, ofta mer än en gång om året, hölls riksdagar eller möten av någon annan sort. Såväl den centrala som den lokala förvaltningen fick genom honom den organisation som gjorde den till ett mönster för sin tid, vilket sedan till vissa delar efterbildades i andra länder, t. ex. i Danmark av Fredrik III och i Ryssland av Peter den store. Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blev, fördelat på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen. Den organisation som fullt genomförd återfinns i 1634 års regeringsform grundlades nu. Inom den lägre förvaltningen ersattes det gamla ståthållar- och fogderegementet av ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier - civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades, och i en rikshuvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Rättsskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen 1614 och upprättandet av hovrätterna - Svea hovrätt i Stockholm 1614, Åbo hovrätt 1623 och Dorpats hovrätt 1629. Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet av en stående här, det äldre indelningsverket ombildades och för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI kom senare att bygga vidare på denna grundval.
Karl XI]
För den andliga odlingen sörjdes genom ett högre undervisningsväsen, som med rätta kunde betraktas som ett av de för sin tid bäst ordnade i Europa. Uppsala universitet fick gåvor från Vasahusets eget arvegods, ett nytt universitet för östersjöländerna tillkom genom grundandet av Dorpats universitet och gymnasierna upprättades. På den materiella odlingens område var Gustav Adolfs tid inte mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tidigare, en mångsidig industri blomstrade upp, framför allt bergverksindustrin, till vars utveckling yrkesskickliga utlänningar, i synnerhet valloner, på ett verksamt sätt bidrog. De 15 nyanlagda städerna, bl.a. Göteborg 1619, blev hävstänger för handelns uppblomstring. På det handelspolitiska området, som på så många andra områden, gick Gustav Adolfs blick utöver det närvarandes trånga gränser. En plats för Sverige i den stora världshandeln och deltagandet i kolonisationen av de främmande världsdelarna hägrade för honom. Första tanken på ett nytt Sverige i Nordamerika härrör också från hans tid.
Men Gustav II Adolfs regeringtid är fördenskull inte utan skuggor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på folkets massa.
Bakgrunden till Gustav II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget
utskrivning]]
Den 12 januari 1628 gav den svenska riksdagens hemliga utskott fullmakt åt Gustav II Adolf att med Sveriges hela makt ingripa i det tyska kriget, till värn för fosterland och trosförvanter. I juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet, och ännu en gång blev det svenska folkets bifall till det stora företaget uttalat av den riksdag år 1630 vid vilken Gustav II Adolf bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet. När de första besluten fattades hade detta krig redan rasat i tio år, och hade då nått upp till Östersjöns sydkust och hotade därifrån Sverige med omedelbar fara. Det var tydligt för envar som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp att protestantismens hela existens var i fara. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, för i takt med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarhuset utvecklat en övermakt som hotade all självständighet i världsdelen.
Tidigt uppstod tankar på en intervention i kriget. Gustav II Adolf kastade redan 1624 fram en plan för en allmän europeisk intervention. Den blev i sitt utförande av vida mindre omfång och kom inte att utföras av Gustav II Adolf själv, utan av Kristian IV av Danmark-Norge. Lämnad utan hjälp av sina bundsförvanter England och Frankrike besegrades emellertid denne och jagades av Albrecht von Wallenstein över till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen började i Mecklenburg grunda ett eget välde för sig - han utnämndes till "Baltiska havets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade att uppstå vid Östersjön.
Samtidigt fanns det planer på en inre omvälvning av det tyska riket, varur ett kejserligt envälde verkade kunna uppstå. Restitutionsediktet 1629, i vilket kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt vad denna hade förlorat sedan Passaufördraget 1552 - inte mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nordtyskland - och ställde de reformerta utom lagen, var en krigsförklaring på liv och död mot protestantismen och visade till vilken nivå den kejserliga
maktfullkomligheten hade nått.
Det var under sådana omständigheter som Gustav II Adolf företog Sveriges intervention i Tyskland. Några öppna bundsförvanter hade han inte, men han hade gjort allt vad han kunde för att försäkra sig om en lycklig utgång genom underhandlingar med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland hade han knutit förbindelser på olika håll, men han var väl medveten om att under den panik som de kejserliga vapnen framkallat var öppet stöd att vänta först med hans egen framgång.
Till alla det habsburgska husets fiender utanför Tyskland hade hans sändebud rest, och han visste att det där fanns gemensamma intressen som betydde lika mycket som formella traktat. Därför brådskade han inte ens med att avsluta förhandlingarna om subsidieförbundet med Frankrike, vars villkor han inte på alla punkter godkände, och för vars åstadkommande kardinal Richelieu hade skickat ett sändebud till Sverige 1629. Den främst tilliten satte han dock till sina egna rustningar, och när han på våren 1630 stod färdig att med omkring 13 000 man landstiga i Tyskland hade det totala antalet trupper ökats från 50 000 till omkr. 76 000 man. Av dessa beräknade han 40 000 till fältarmén.
Trettioåriga kriget
1630 1630]]
I avskedstalet till ständerna på riksdagen 1630 sade Gustav II Adolf att "han tyckte sig stå inför Gud den allra högstes åsyn", samtidigt som han avvisade tanken att han skulle ha börjat detta krig av själviska orsaker, "av eget bevåg eller lust till krig, som väl många dock sig imaginera eller inbilla". Den 25 juni 1630 sätter så den svenske kungen vid udden Perd på Rügen foten på Tysklands jord. Två dagar senare landade hela flottan vid Peenemünde på ön Usedom.
Gustav II Adolfs berömda fälttåg i Tyskland kan ur militär synvinkel betraktas som en strid om behärskandet av flodlinjerna, till dess att han på våren 1632 står som herre även över Donaulinjen, och hans härar breder ut sig från Östersjön till Alpernas fot. Behärskandet av floderna var nämligen vid denna tid av stor vikt. Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Vid flodens mynning ligger Stettin, den dåvarande pommerska huvudstaden, vilken utan svärdslag föll i den svenske kungens hand den 10 juli. Den kejserliga härens fördrivande ur det fasta lägret vid Garz juldagarna 1630 och den blodiga stormningen av Frankfurt an der Oder i april 1631 gav honom därefter fullständig besittning av Oderlinjen.
Förgäves hade Johann Tserclaes Tilly, som efterträtt Albrecht von Wallenstein 1630, försökt tränga tillbaka sin motståndare till östersjökusten. Efter ett misslyckat fälttåg i Mecklenburg i februari 1631 hade "den gamle korpralen", med vilken Gustav II Adolf där för första gången mätte sina styrkor, måst dra sig nedåt Elbe för att genom erövringen av Magdeburg, norra Tysklands starkaste fästning, hindra Gustav II Adolf från att vinna fast fot även vid denna flod. Under tiden befäste Gustav II Adolf sin ställning genom ett fördrag med Frankrike, som slöts i Bärwalde i januari 1631. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.
subsidie 1631]]
Staden Magdeburg hade under årens lopp spelat den främsta rollen bland Nordtysklands protestantiska fria städer, och hade redan under hösten 1630 gett der första exemplet på frivillig anslutning till den svenske kungens sak. Försöken att vinna de protestantiske furstarna var dock förgäves. Under ledning av kurfurstarna av Sachsen och Brandenburg planerade dessa dessa istället på konventet i Leipzig att bilda en ny evangelisk union, ett tredje parti som under väpnad neutralitet skulle kunna inta en självständig ställning mellan kejsaren och Gustav II Adolf, i vilken de ännu att endast såg en i riket inträngande främling. Endast lantgreven Vilhelm av Hessen och hertigarna av Sachsen-Weimar vågade öppna förbindelser med honom.
Till Magdeburg drog sig nu kriget samman under vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska punkt, på vars intagande Elbelinjens besittning berodde, försökte Tilly till varje pris bemäktiga sig, för att stänga vägen för motståndarens vidare framträngande. För Gustav II Adolf stod med Magdeburg även andra intressen än de rent militära på spel. Han kunde inte låta trosförvanten, som frivilligt hade blivit hans bundsförvant, falla i katolikernas händer. Men ledarna för Leipzigförbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade att ge sitt bistånd. Brandenburg tvingade han till förbund genom att rycka fram mot Berlin, Sachsen däremot kunde varken övertalas eller tvingas. Magdeburgs försvar leddes av den svenske kommendanten Dietrich von Falkenberg, men fienden var övermäktig, och den 10 maj 1631 föll staden i den katolske generalens händer. Staden plundrades och brändes ner, varvid 30 000 av stadens 36 000 invånare dödades.
Efter Magdeburgs fall intog snart Gustav II Adolf en stark ställning i det fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel flyter samman, från vilken Tilly inte förmådde rubba honom. När den kejserlige fältherren besatte hans land fann kurfursten av Sachsen att hans enda räddning var ett förbund med Gustav II Adolf. Denne stod nu i spetsen för hela
det protestantiska partiet. Han sågs nu inte längre som en främmande inkräktare i landet, utan den som ledde protestanternas frihetskamp i striden mot katolikerna. Av avgörande betydelse blev slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631, där katolikerna besegrades i grund och den svenska armén vann en av sina största segrar genom tiderna. Följden blev en markant svensk övervikt i den fortsatta krigföringen och att södra Tyskland låg öppet för svenskarna.
Gustav II Adolf kunde nu ha följt Elbelinjen ner i Böhmen, fått de österrikiska arvländernas protestanter att resa sig mot sin katolske kejsare, och i Wien dikterat freden. Men Elbevägen lämnade han åt kurfursten av Sachsen, medan han själv ville tränga fram till Wien utmed Donau. Han gick därför först över Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oavbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen. I december 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt och nedåt Rhen. Från Rhen går han så mot Donau. I slaget vid Lech går svenskarna över floden Lech vid Donauwörth, varvid de kejserliga trupperna åter besegras, och Tilly blir dödligt sårad. Gustav II Adolf rycker sedan in i München och hans trupper besätter Alpernas pass. I detta läge träder Wallenstein åter in på krigsskådeplatsen. Han har i Böhmen skapat en ny här åt kejsaren, han har jagat bort den sachsiske kurfursten från Prag, och den flyende kurfursten av Bayern har förenat sig med honom. Gustav II Adolf tvingas nu vända sina trupper mot honom.
Bayern]]
Det första mötet i kampen mellan Wallenstein och Gustav II Adolf skedde vid Nürnberg, där strider rasade sommaren 1632. Från två befästa läger trotsar de bägge motståndarna varandra där. Gustav II Adolf vågar en stormning av Wallensteins befästningar, men slås tillbaka. Han försöker locka Wallenstein efter sig söderut, men denne drar i stället mot norr och förbereder sig för att slå upp sitt vinterläger i Sachsen, för att tvinga kurfursten där att ge upp sitt förbund och skära av Gustav II Adolfs reträttmöjligheter. Den svenske kungen tvingas marschera tillbaka över Thüringerwald, och striden sammandrar sig åter till de sachsiska slätterna. Så möts Albrecht von Wallenstein och Gustav II Adolf i det blodiga slaget vid Lützen den 6 november 1632, inte långt från den tidigare segerplatsen i slaget vid Breitenfeld. I Lützens dimma stupar Gustav II Adolf, men hans trupper vinner slaget. Ända till slutet har segern följ honom, ännu i döden segrar han.
Gustav II Adolf begravs den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i det tyska kriget själv hade utsett sin grav.
Gustav II Adolfs mål med det tyska kriget
Vad hade Gustav II Adolf för mål med sitt och Sveriges deltagande i det tyska kriget? Har hans syfte varit, såsom den äldre historieskrivningen så ofta antagit, att vinna Tysklands kejsarkrona? Nej, därom är de nyare forskarna tämligen ense. Vad han åsyftat i Tyskland, när hans planer hunnit växa med framgångarna, var upprättandet inom riket av en fast och väpnad protestantisk sammanslutning, "corpus evangelicorum", inom vilken den svenske kungens ställning på visst sätt erinrar om huset Oraniens till de nederländska generalstaterna. Sverige, inträdande i det tyska riket som innehavare av det pommerska östersjölandet, skulle vara den nya sammanslutningens huvud- eller skyddsmakt och det svenska östersjöväldet alltså bli en borgen för protestantismens bestånd.
Gustav den II Adolf som fältherre
corpus evangelicorum. Överst två sköldar med Augsburgs stadsvapen och svenska riksvapnet.]]
Som härförare var Gustaf II Adolf av världshistorisk betydelse. Han lade grunden till en ny krigskonst och skall i alla tider framstå som en av de störste härförare som funnits. Hans första omsorg var att ingjuta i sin här en god anda och att sålunda höja dess inre värde. Inflytandet av hans personlighet, den stränga ordning och krigstukt, som han städse visste upprätthålla, samt hans omsorger för soldatens bästa uträttade därvidlag beundransvärda saker. De under hans tid ännu gällande grundsatserna för truppernas utrustning och uppställning till strid samt själva stridssättet fann han alltför tunga och oviga, varför han upptog de av prins Morits av Oranien under nederländska frihetskriget införda förbättringarna och fulländade dem så, att en helt ny krigskonst därigenom kan anses ha tillkommit. Utrustningen och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare (särskilt genom införandet av färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad av pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida rörligare än förr därigenom att små s.k. regementskanoner infördes, vilka följde fotfolket under striden. I stället för de djupa massor, som ännu på Gustav II Adolfs tid uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på tunnare linjer, nämligen fotfolket på sex (i själva striden t.o.m. på bara tre) led, rytteriet på tre led, varigenom trupperna med större fördel kunde bruka sina vapen. Fotfolket indelades i brigader på 1 000-2 000 man (den s.k. svenska brigaden, i vilken musketerarna och pikenerarna verksamt understödde varandra) på två eller tre linjer, med artilleriet framför fronten och rytteriet, fördelat i skvadroner på 200-400 man, ävenledes vanligen på två linjer, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig att anfalla i fyrsprång i stället för i trav under ett gagnlöst skjutande, såsom fienden gjorde; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt livlig eld, och trupperna var genomträngda av den bästa anda. Så hade stridssättet utbildat sig under Gustav II Adolfs krig i Polen och Preussen, och sådant var det, då det i slaget vid Breitenfeld övervann det gamla stridssättet, uppburet av Tillys ännu aldrig besegrade trupper.
Oaktat de goda egenskaperna hos Gustav II Adolfs trupper och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock inte kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförarskicklighet, med vilken kungen visste att leda dem. Fälttågen 1630-32 kommer också i alla tider att framstå som mönster. Efter landstigningen i Pommern förstod Gustav II Adolf att undvika varje avgörande strid, att småningom skrida framåt, alltefter som han satte sig i besittning av landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjälpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta blivit herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen. Han uppsökte då fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Därefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, och inom åtta månader stod han redan i Bayern. De båda därefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittnar liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försiktighet, varmed han undvek hugget, då han inte ansåg sig nog stark att mottaga det och den kraft, varmed han riktade stöten, då han visste sig ha fördelarna på sin sida. Gustav II Adolf var inte endast själv en stor härförare, han hade även den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad av fältherrar som den, vilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke.
Minnesmärken över Gustav II Adolf
general med bild av
Gustav II Adolf]]
Den äldsta Gustav Adolfs-statyn är rest i Padua (1784; denna marmorstod restes till följd av en grundlös tradition, att Gusta II Adolf studerat vid Paduas universitet). Hans staty är också rest i Stockholm (1791, avtäckt 1796; modellerad av Pierre Hubert L'Archevêque, fullständigad, på bekostnad av E. Cederlund, med Johan Tobias Sergels grupp "Axel Oxenstierna och historien" m.m. 1906), Göteborg (1854; av Bengt Erland Fogelberg), Bremen och i Zwinglikyrkan i Berlin (1908). I Sundsvall restes 1911 en Gustav Adolfs-staty (av H. Sörensen-Ringi). En obelisk är till hans minne uppförd (1832) i Uppsala. På Lützens slagfält utmärker en minnessten ("Schwedenstein"), inhägnad och överbyggd med ett monument i gotisk stil, stället, där hjältekonungen föll. Tätt därinvid invigdes 6 november 1907 en av konsul Oscar Ekman bekostad minneskyrka. En staty över Gustav II Adolf (i sandsten), modellerad av L. Brunow och Lange, uppsattes 1885 i en hörnnisch på rådhuset i Lützen. Byster, medaljonger och minnestavlor, ägnade åt Gustav II Adolfs minne, finns i många tyska städer, ofta anbragta på hus, som han enligt traditionen bebott under sina fälttåg. I Vittsjö restes 11 februari 1912 en minnessten över Gustav II Adolfs räddning i slaget vid Vittsjö den 11 februari 1612. I Erfurt reste staden 1911 ett monument till minne av Gustav II Adolf och hans vistelse i Erfurt. Utanför byn Erfeiden på högra Rhenstranden snett emot Oppenheim finns en till minne av Gustav II Adolfs övergång över Rhen på kungens eget föranstaltande invid flodbädden rest, sedermera inåt landet flyttad obelisk, "Schwedensäule". I Naumburg uppsattes 1895 en minnestavla över Gustav II Adolfs vistelse i staden. Ett monument över slaget vid Breitenfeld 1631 restes där 1831. En "levande minnesvård" över Gustav II Adolf utgör för övrigt den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet av 200-årsdagen av slaget vid Lützen bildade "Gustaf Adolfsföreningen". Torg uppkallade efter Gustav II Adolf finns i Göteborg, Malmköping (Flens kommun), Helsingborg, Malmö och Stockholm (se Gustav Adolfs torg).
Det länge i Wiens vapenmuseum förvarade älghudskyller, som Gustav II Adolf bar i slaget vid Lützen, överlämnades 1920 å österrikiska regeringens vägnar till svenska staten som en gärd av erkänsla för svensk livsmedelshjälp till staden Wien åren 1918-1920 och för mottagandet i Sverige av österrikiska "krigsbarn". Kyllret förvaras nu i Livrustkammaren.
Se även
- Gustav Adolfs torg
- Trettioåriga kriget
- Sveriges historia: Stormaktstiden
Kategori:Sveriges regenter
Gustav 2
Gustav 2
ja:グスタフ2世アドルフ (スウェーデン王)
Karl XI
Karl XI, född 24 november 1655, död 5 april 1697, kung av Sverige från 1660. Son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Gift 6 maj 1680 på Skottorp i Halland med Ulrika Eleonora av Danmark (1656-1693).
Barn:
#Hedvig Sofia (1681-1708), g.m. Fredrik IV av Holstein-Gottorp (->Holstein-Gottorpska ätten)
#Karl XII (1682-1718), kung av Sverige 1697-1718
#Gustaf (1683-1685)
#Ulrik (1684-1685)
#Fredrik (1685-1685)
#Karl Gustaf (1686-1687)
#Ulrika Eleonora d.y. (1688-1741), g.m. Fredrik I av Hessen-Kassel (->Hessiska ätten)
Förmyndartiden
Karl XI, det enda barnet till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, föddes den 24 november 1655 på Stockholms slott, och ärvde Sveriges krona den 13 februari 1660. Vården om hans uppfostran tillhörde efter faderns död hans förmyndare, d.v.s. änkedrottningen och de fem höga riksämbetsmännen. De försummade i detta fall, lika som i många andra, sin plikt; de ådagalade detta redan därigenom, att de bibehöll som kungens guvernör riksrådet Krister Horn och som hans lärare Emund Figrelius (adlad Gripenhielm), ehuru båda var tämligen odugliga på sina platser. Karl XI växte upp till en självsvåldig, häftig och till lynnet oböjlig yngling, visserligen modig, stark och djärv, men med en mycket bristfällig bildning, en outvecklad omdömesförmåga samt med skick och later, som föga passade en kung. I botten hade han en god natur. Gudsfruktan, sanningskärlek, rättvisa och sedlig renhet hörde tidigt till hans dygder, och med hänsyn till dem höll mannen alltjämt de löften, som ynglingen givit.
Den första regeringstiden
Den 18 december 1672 övertog Karl XI, då 17 år gammal, själv regeringen, med mycken tack till sina förmyndare, vilkas trohet han prisade, men vilkas pliktkänsla och nit han först längre fram lärde sig att till deras rätta värde bedöma och uppskatta. Till sin karaktär blev styrelsen i början inte mycket förändrad. Söndringen och slappheten, som varit de utmärkande dragen i Karl XI:s förmyndarregering, snarare tilltog än minskades. Upplösningen inom förvaltningen blev för var dag större; och den svåra penningnöden, som var en följd av den föregående tidens misshushållning, växte till den grad, att man endast med hjälp av de främmande subsidierna kunde lotsa sig fram genom de värsta svårigheterna. Den unge, ännu alldeles oerfarne kungen fann inte mycket behag i de allvarsamma regeringsbestyren; han skötte helst sina nöjen och vistades mest utom huvudstaden. Ärendenas ledning överlämnade han företrädesvis åt sin frände, rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardie, som vid denna tid stod högst i hans förtroende och under några år var Sveriges mäktigaste man.
Sveriges dras in i de europeiska konflikterna
Magnus Gabriel De la Gardie]
Det blev snart i alla avseenden annorlunda. Till följd av 1672 års skamliga och på De la Gardies tillskyndan ingångna subsidiefördrag med Frankrike rycktes Sverige med i den stora strid, som började 1672 med Ludvig XIV:s anfall på Holland och som fick en större vikt därigenom, att flera av Europas stater i den politiska jämviktens intresse skyndade till Hollands hjälp. Ludvig XIV, alltmer ansatt av sina fiender, påkallade Sveriges bistånd enligt traktatens ordalydelse och bragte det genom löften om förhöjda subsidier därhän, att en svensk här i slutet av 1674 ryckte in på Brandenburgs område. Det olyckliga slaget vid Fehrbellin den 18 juni 1675 lade i dagen det svenska militärväsendets djupa förfall och blev för flera makter signalen till öppet anfall. Kejsaren, Tysk-romerska riket, Holland och slutligen Danmark blev Sveriges fiender. Då uppgick för Karl XI en olyckans och bekymrens tid. De alltjämt växande farorna, de många motgångarna i kriget, både till lands och sjöss, den alltmer framträdande upplösningen inom förvaltningen, allt var ägnat att väcka den unge kungens tankar på vanskligheten i hans ställning och öppna hans ögon för hans förmyndares svåra pliktförsummelser. Från lekarna och nöjena kastades Karl XI med ens in i det hårdaste arbete och danades mitt under krigets skiften och de svåraste bekymmer till en av sitt lands samvetsgrannaste och mest dugande regenter.
Det skånska kriget (1675-1679) blev egentligen hans lärotid. Med rikskanslerens makt var det för alltid slut, sedan händelserna blottat den egentliga halten av hans statsmannaskap. I stället började Karl XI:s eget personliga regemente, som var en nödvändighet och medförde landets räddning. Men vid kungens sida stod under några år, från 1676 till 1680, den duglige Johan Gyllenstierna i egenskap av rådgivare, lärare och vän, utövade ett inflytande, som även efter hans död bestämde Sveriges öde. Kriget fortgick under många skiften och blev i själva verket, vad Sverige angick, en kamp för tillvaron. Sveriges alla tyska besittningar gick förlorade; främsta orsaken därtill var den svenska flottans upprepade nederlag, som gjorde danskar och holländare till herrar över Östersjön. Däremot lyckades Karl XI mot danskarna försvara själva moderlandet och behålla Skåne. Det skedde genom hans egen beslutsamhet och tapperhet, med hjälp av män sådana som Simon Grundel-Helmfelt, Rutger von Ascheberg och Fabian von Fersen samt genom lysande segrar, vunna i slaget vid Halmstad 17 augusti 1676, slaget vid Lund 4 december 1676 och slaget vid Landskrona 14 juli 1677. Det såg ut, som om framgången följde de svenska vapnen endast på de ställen, där Karl XI själv var med. Den omständigheten gjorde också sitt till att öka hans anseende och stärka folkets förtroende för Karl XI.
Enväldets införande
1677
Freden kom 1679 och ingicks på olika tider med var och en särskild av Sveriges fiender. Den slöts till följd av Frankrikes segrar och på Ludvig XIV:s diktatoriska bud utan någon nämnvärd förlust av svenskt område. På Sveriges alla förhållanden utövade emellertid kriget ett stort inflytande. Det fullbordade landets ekonomiska ruin och gjorde därför en ny, utsträckt reduktion till en oundviklig nödvändighet; det förberedde enväldets införande, och det kom till sist att för den närmaste framtiden ge den svenska politiken en avgjort fredlig och just därför franskfientlig riktning. Även för Karl XI:s egen karaktärsutveckling var kriget av stor betydelse. De bittra erfarenheterna därunder bestämde för livet hans lynne och hans åsikter. De gjorde honom, till denne stränge och sträve härskare, som fordrade den yttersta flit och blind lydnad av alla sina tjänare och som hushållade med statens medel samt krävde tukt och ordning överallt, emedan han med egna ögon sett, att liknöjdheten, självsvåldet och slöseriet dragit över land och folk de största olyckor. Det gällde att söka bot för alla krigets lidanden och finna medel att upprätta rikets djupt förfallna verk. Det var dessa ändamål, som åsyftades på 1680 års riksdag, där partierna - enväldets anhängare och vännerna av högadelns makt - drabbade samman på ett sätt, som i mycket hade revolutionens tycke. Det hela var sannolikt en på förhand avtalad sak mellan Karl XI och hans män. Det slut, till vilket man kom, betecknar en vändpunkt i Sveriges historia. Förmyndarräfsten, reduktionen, nedbrytandet av rådets gamla myndighet, alla dessa märkvärdiga fakta från 1680 års riksdag innebar, att perioden för det högaristokratiska regementet gått till ända och att i stället det kungliga enväldets tidevarv begynt. De viktiga besluten vid 1682 års riksdag, som gjorde reduktionen till kungens ensak och rev ned alla skrankor för hans lagstiftande makt, betydde endast fullbordandet av den välvning, som blivit inledd 1680. Från den tiden och ända till sin död ställde Karl XI själv om allt uti sitt rike efter sitt eget höga behag och med rastlös iver. Av detta arbetes beskaffenhet har den dom berott, som eftervärlden fällt över hans regering.
Reduktionen
Den stora reduktionen och räfsterna under flera namn är i mångas ögon det egentligen utmärkande för Karl XI:s styrelse; de synas också åt densamma ge ett drag av frånstötande hårdhet. De tål dock att granskas mycket mer, än man tror. Vidräkningen med förmyndarna och kollegierna var i grundsatsen riktig och stod i de flesta fall, ehuru den var sträng, i ett någorlunda rättvist förhållande till de åtalade förseelserna. Vad den stora reduktionen angår, var den en naturlig följd av de stora politiska misstagen under Karl XI:s förmyndarregering och drabbade i det hela dem mest, som minst hade rätt till någon klagan. Denna indragning av kronans gods var enligt tidens uppfattning en ekonomisk och politisk nödvändighet; den stödde sig också på lag, för så vitt den rörde de egentliga donationerna. Emellertid är det visst, att Karl XI i sina räfster, och framför allt i den stora reduktionen, ofta överskred hovsamhetens gräns och råkade ut för "extremiteter", vilka han såsom en klok man borde ha undvikit. Detta visade sig i många av de allmänna reduktionsbestämmelserna, exempelvis i besluten vid 1686 års riksdag, och ännu mer i en mängd enskilda fall, i vilka den kungliga mildheten och nåden alltför litet fick talan. Grunden till hans skoningslösa hårdhet låg delvis i hans ensidiga uppfattning av statens rätt, vilken han alltför ofta gjorde gällande på bekostnad av den enskildes och om vilken han ansåg, att den av ingenting, inte ens av hans eget kungliga ord, kunde tillintetgöras. Å andra sidan kände ingen bättre än han samhällets behov, hur mycket, som krävdes för återställandet av den finansiella jämvikten, för genomförandet av viktiga reformer och för tryggandet av fäderneslandets yttre säkerhet. Han tvangs att på sitt folk lägga tunga bördor; och det var då inte så mycket att undra på, om han, för att slippa kräva ännu större offer, i första hand gjorde anspråk på vad som han med rätt eller orätt ansåg vara statens egendom. För övrigt må det väl ihågkommas att, hur stor än strängheten var, rum likväl därjämte fanns för mildheten. Reduktionens handlingar talar om många och stundom stora eftergifter, som förunnades de av nöden hemsökta eller sådana, vilka haft att åberopa egna eller förfäders förtjänster.
Reduktionen ledde visserligen till beklagliga överdrifter och blev ett fruktansvärt vapen åt det kungliga enväldet, emedan den till sist lade alla medborgares ekonomiska väl och ve i kungens hand. Den har likväl under Karl XI:s tid och för kommande släkten verkat mycket till välsignelse. För den store kungen var reduktionen i själva verket aldrig sitt eget ändamål; den var endast ett medel att upprätta Sverige ur dess djupa förfall, att finna bot för sociala missförhållanden, ordna landets ekonomi och förvaltning, tillgodose odlingens krav, stärka försvaret och befästa den maktställning, som en gång blivit förvärvad. Åt denna ytterst mångsidiga verksamhet ägnade sig Karl XI med outtröttlig flit, troget understödd av de dugande män, på vilka hans tidevarv var så övermåttan rikt. Överallt grep han in, även inom områden, som man kunnat tro ha varit honom främmande. Han nöjde sig inte med att blott låta det landsnyttiga ske; han grep själv till initiativet, och hans regering var fullt ut lika mycket personlig som Gustaf Vasas, om vilken den för övrigt starkt påminner. Men Karl XI:s styrelse bär, om möjligt, ännu mindre än dennes de blida dragen. Man såg mest den stränge härskaren, som krävde mycket, prövade noga och hårt slog till, när någon hade felat. Men såg man närmare på denne härskare, kunde man varsna en rättänkande man, som gav sig hel och hållen åt sin kungaplikt, fyllde den så gott han det förstod samt älskade land och folk mer än mången, som talar mycket om sin kärlek. Han blev med alla sina fel och sina stränga lämpor en bland de allra största av Sveriges kungar. Efter honom har på Sveriges tron åtminstone inte suttit hans överman, knappast hans like.
Karl XI:s inre styrelse
kärlek
Till de stora arbetena i Karl XI:s inre styrelse hörde ordnandet av drätseln och återupprättandet av landets försvarsväsen. För det lyckliga fullbordandet av båda dessa verk var reduktionen ett väsentligt villkor. Drätseln, som var i fullständig oreda efter kriget, hjälptes upp efter hand, så att inom några år statsbristen försvann och finansernas jämvikt återställdes. På 1693 års riksdag kunde Karl XI befria sitt folk från alla särskilda bevillningar. Vid hans död var statsskulden minskad från 44 till 11½ miljoner daler silvermynt, och en skatt på några miljoner var dessutom avlagd för oförutsedda behov. Försvarsverkets reorganisation anknöts till reformerandet och det successiva genomförandet av det s.k. indelningsverket. Riket fick en välrustad och välövad stående här på 38 000 man indelta eller roterade ryttare och soldater; därtill kom en värvad styrka på 25 000 man, som egentligen användes till de utrikes provinsernas försvar. Flottan, ödelagd under kriget, skapades så gott som ny - den bestod vid Karl XI:s död av 38 större krigsskepp med 2 648 kanoner och 11 000 man -, och en örlogshamn med dockor och varv byggdes i Karlskrona.
Statsförvaltningen ordnades på nytt och erhöll delvis en förändrad organisation efter de autokratiska principer, som gjorde sig gällande under Karl XI:s egen styrelse. Riksrådet såsom sådant hade inte mycket att säga i regeringen. Besluten fattades av kungen efter rådplägning i en konselj, vars sammansättning förändrades efter ärendenas olika art. Inte heller på förvaltningen i kollegierna utövade rådet något inflytande. Kungen ensam gjorde sig gällande; han sköt undan de kollegiala formerna så mycket som möjligt och överlämnade de viktigaste ärendena åt särskilda avdelningar eller byråer, stående under hans egen omedelbara ledning. Den svenska förvaltningens centralisation når i dessa och andra stycken sin spets under enväldets dagar. För rättsväsendets utveckling har ingen svensk kung gjort mer än Karl XI. Lagskipningen upphjälptes, rättegångssättet förbättrades, och den genomgående lagreform, som stått på dagordningen sedan århundradets början, tog ett stort steg framåt, då 1686 den stora lagkommissionen tillsattes, vars slutliga frukt blev 1734 års lag. På försvenskningen av de erövrade dansk-norska landskapen arbetades med iver; snapphanarnas framfart under den sista danska fejden hade visat, att en dylik försvenskning var en nödvändighet. Det främsta medlet var folkets undervisning; men till sammansmältningen bidrog också införandet av svenskt kyrkoväsen, svensk lag och svensk härordning. Av mycken vikt var även återupprättandet (1682) av Lunds universitet (invigd 1668), vilken det sista kriget hade ödelagt.
För den svenska kyrkan blev Karl XI:s egen styrelse epokgörande. Denna kyrka erhöll nu efter mycket vacklande en fast ordning, och dess förhållande till det världsliga samhället bestämdes genom 1686 års kyrkolag, som ännu i början av 1900-talet i huvudsak gällde. Även utarbetades och antogs en ny katekes (1689), en ny kyrkohandbok (1693) och en ny psalmbok (1695). Mycken möda nedlades på en ny bibelöversättning; den blev inte färdig under Karl XI:s tid, men utkom 1703 och hade officiell giltighet ända fram till 1917. I vissa fall upplevde Sveriges andliga odling en vacker tid under Karl XI. Han var visserligen själv en olärd man, men hyste stor aktning för allt slags kunskap. Han understödde på många sätt den vetenskapliga forskningen vid högskolorna i sitt rike; han befordrade elementarläroverkens utveckling på den grund, som förut var lagd, och ivrade framför allt för spridande av upplysning bland Sveriges allmoge. I fredens skydd tilltog också rikets materiella välstånd. Förtjänsten därav tillhörde i väsentlig mån kungen, som bevarade freden, upprätthöll den inre ordningen, stadgade myntväsendet och vårdade sig om handel och näringar.
Utrikespolitik
Sveriges utrikespolitik var efter 1679 avgjort fredlig, emedan Karl XI insåg, att det yttre lugnet av flera skäl var hans lands oavvisliga behov och ett villkor för genomförandet av de stora inre reformerna. Ledningen av utrikesärendena, vilka föga intresserade Karl XI, överlämnades efter Johan Gyllenstiernas död (1680) åt Bengt Oxenstierna, som under många vidrigheter lyckades bibehålla sig såsom kanslipresident och utrikesminister. Han förmådde sin kung att småningom överge den storslagna skandinaviska politik, till vilken Gyllenstierna gett uppslaget genom förbundsfördraget med Danmark 1679. I stället slöt sig Sverige till Holland ("garantitraktaten i Haag", 1681), kejsaren, (1682) och Spanien (1683), eller i allmänhet till de, makter, vilka under Vilhelm av Oraniens ledning mot Ludvig XIV:s krigiska planer sökte bevara den europeiska freden och jämvikten. Trots Karl XI:s och Oxenstiernas fredskärlek stod kriget en och annan gång för dörren. År 1683 hotade Frankrike i förbund med Danmark och Brandenburg; 1688 var Sverige nära att för Holsteins skull komma i fejd med grannen vid Sundet, och under det stora europeiska kriget på 1690-talet gjordes av det franska partiet under Nils Bielkes ledning väldiga försök att rycka Karl XI in i förbundet med Ludvig XIV och på samma gång in i den stora striden. Karl XI höll likväl fast vid Oxenstiernas politik och bevarade Sveriges neutrala ställning.
Karl XI:s sista tid
Karl XI avled på Stockholms slott efter en långvarig sjukdom (invärtes kräfta) 5 april 1697. Han ligger begraven i Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans staty (modellerad av John Börjeson) restes 1897 på Stortorget i Karlskrona.
Karl 11
Kategori:Huset Wittelsbach
ja:カール11世 (スウェーデン王)
IndelningsverketIndelningsverket var grundläggande för naturahushållningen inom staten och försvaret. Innan det svenska samhället gått ifrån naturahushållning bestod kronans inkomster i första hand av råvaru och livsmedelsprodukter, vilka inte på enkelt sätt kunde omsättas i kontanter. För att bäst dra nytta av dessa inkomster konstruerades ett system där inkomster samlades in ute i landet och fördelades direkt till ämbetsmän och befattningshavare. Ofta knöts specifika områdens avkastning direkt till någon förmånstagare. I fallet med den indelta armén och indelta båtsmän för flottan skapades rotar bestående av två till fem hemman vilka själva skaffade en soldat (eller båtsman) och underhöll denne med torp och extra stöd. Officerare fick liknande arrangemang. Exakta villkor skrevs i ett kontrakt mellan rotens bönder och soldaten.
Indelningsverket fick sin första utbildade form i det så kallade äldre indelningsverket under Gustav II Adolfs tid. I och med att reduktionen givit kronan ökade intäkter kunde Karl XI skapa ett förnyat, starkare indelningsväsen i och med 1682 års kontrakt mellan kronan och landskapen, där varje landskap förband sig att sätta upp och underhålla ett regemente om 1200 man. Detta system kallas yngre indelningsverket. Manskapet rekryterades genom rotering (infanteriet) och rustning (kavalleriet). I lönen ingick ett torp.
Under 1800-talet ifrågasattes indelningsverket allt oftare, naturligt nog framför allt från bondeståndets håll, eftersom det var bönder som stod för kostnaderna. De hävdade vid mitten av seklet att endast kavalleriet var stridsdugligt, medan resten bestod av uniformerade torpare. Genom ett riksdagsbeslut 1873 bestämdes det att indelningsverket successivt skulle ersättas med värnplikt. Avvecklingens avslutande del genomfördes 1901. Nuvarande myndighet med ansvar för inskrivning är Pliktverket.
Kategori:Sveriges militärhistoria
Stora nordiska kriget
Stora nordiska kriget är en benämning på det krig som fördes i norra och östra Europa 1700-1721 mellan å ena sidan Sverige, Holstein-Gottorp och 1710-1713 även Osmanska riket och å andra sidan en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland (från 1715 även Preussen och Hannover). Kriget avslutades med freden i Nystad 1721.
Bakgrund
Kriget hade sitt upphov i ett mot Sverige riktat anfallsförbund mellan Fredrik IV av Danmark, August II av Sachsen-Polen och Peter I av Ryssland. Den danska politiken gick ut på att krossa den med Sverige förbundna holstein-gottorpska makten samt att om möjligt återvinna de förlorade provinserna (Skåne med mera) på den skandinaviska halvön.
I sin strävan att härvid få allierade mötte Danmark kung Augusts planer på bildandet av ett stort östeuropeiskt välde, i vilka förutom försök att öka kungamakten i Polen även ingick idéer om stora landförvärv. Dessa erövringsplaner hade först varit riktade närmast mot Osmanska riket, men då den internationella situationen inte längre gav August hopp om framgång åt detta håll, kom han att vända sig mot Sverige. Ett tredje, mot Sverige fientligt moment var den mot den svenska kronan rebelliske livländaren Johann Rheinhold Patkuls försök att lösrycka Livland från det svenska väldet och därav bilda ett självständigt adelssamhälle. Patkul hade en viktig del i, att Augusts planer verkligen bragtes till utförande, och han spelade en ytterst betydelsefull roll i de underhandlingar, som ledde till förbundets avslutande.
Den tredje parten i alliansen blev tsar Peter, som dock i början inte visade någon synnerlig iver för saken, utan behövde utsättas för kraftig påverkan från August och från Danmark, vilket senare land mycket tidigt hade vänt sig till honom i saken. Från svensk sida företogs inget fientligt steg, som kunnat motivera alliansen; det kan dock påpekas, att Karl XII med fullföljande av sin far Karl XI:s traditionella politik kraftigt understödde huset Gottorp i dess tvister med Danmark.
Krigets gång
För Sverige kom krigsutbrottet i allt väsentligt som en överraskning. Det var August som inledde kriget genom ett stormanfall mot Riga i (februari 1700), vilket dock misslyckades trots en förkrossande numerär överlägsenhet. I mars anfölls det nästintill försvarslösa Holstein-Gottorp av Danmark. Ryssland bröt freden först i augusti samma år och invaderade Ingermanland där man inledde en belägring av Narva.
De första avgörande händelserna framkallades genom Sveriges, Englands, Hollands och Hannovers ingripande - i egenskap av garanter för de rörande Danmarks och Gottorps inbördes förhållanden upprättade traktaterna - mot Danmark. Under det att en kombinerad härstyrka uppträdde i Holstein, visade sig svenska, engelska och holländska flottor i Öresund och möjliggjorde den svenska landstigningen på Själland; denna framtvingade freden i Traventhal, genom vilken Danmark tvangs att utgå ur alliansen, och Sverige kunde nu vända sig mot Östeuropa.
I november 1700 blev tsaren grundligt besegrad i slaget vid Narva, och i juli 1701 utdrevs sachsarna genom slaget vid Düna från svenskt område. Karl XII:s politik och krigföring gick därefter ut på att åstadkomma en grundlig omgestaltning av förhållandena i östra Europa. Under de följande åren arbetade han på
- att upplösa den för Sveriges maktställning farliga förbindelsen mellan Polen och den uppåtsträvande, över Sachsens betydande militära och finansiella hjälpmedel förfogande kung August,
- att ge Polen en inhemsk kung och
- att för framtiden i intim politisk allians förbinda det med Sverige, varpå de båda staternas samlade makt skulle föras mot Ryssland och krossa tsaren.
Ett lyckligt genomförande av dessa planer skulle varit liktydigt med en bestämd svensk hegemoni i östra Europa. Det är också ett utmärkande drag hos Karl, att han konsekvent strävade att rikta Sveriges politik och dess hela energi österut; han avvisade därför bestämt de förslag och försök, som gjordes att åstadkomma fred utan någon grundlig uppgörelse, så mycket mer som dessa freds- och medlingsförslag djupast hade till innebörd att rikta Sveriges politiska intresse åt väster i stället för åt öster.
Karls fälttåg i Polen hade till uppgift att krossa Augusts militära makt; samtidigt arbetade man på att få polackerna att avsätta honom. De geografiska och militära förhållandena i Polen och de egendomliga och invecklade anordningarna i det polska statslivet gjorde, att dessa mål inte kunde så hastigt uppnås.
De främsta händelserna i militärt avseende är
- den sachsiska arméns besegrande i slaget vid Kliszów (juli 1702),
- det sachsiska infanteriets krossande genom den betydelsefulla erövringen av Thorn (1703) och
- kampanjen 1704, genom vilken en ny av August uppsatt armé utdrevs ur Polen, sedan den vunnit en temporär framgång genom Karls sannolikt på grund av en väntad rysk framryckning förorsakade tåg till Galizien.
I politiskt avseende hade situationen karakteriserats genom bildande av konfederationer på ömse sidor, varvid det svenskvänliga partiet hade sin tyngdpunkt i Storpolen, Augusts avsättning, valet av Stanislav I Leszczynski till kung (juli 1704) och den med honom slutna fredstraktaten i Warszawa (november 1705), i vilken Karls idéer om en evigvarande, intim förbindelse mellan Sverige och Polen tydligt framträder. Under tiden hade emellertid tsaren kunnat göra betydande framsteg i östersjöprovinserna; 1702 framträngde han till havet och började vid Nevas mynning anlägga S:t Petersburg och där skapa en sjömakt; 1704 erövrades Narva. Under och genom krigets ansträngningar utvecklades tsarens härskarpersonlighet allt mer, och de väldiga krav kriget uppställde tvingade honom till brutala ingrepp i det ryska stats- och samhällslivet, vilka slutligen ledde till ett våldsamt omdanande, "europeiserande", av detta. Efter 1704 förlägges även för den ryska krigföringen tyngdpunkten till Polen, vartill inte minst den i rysk tjänst inträdde Patkul rått; tsaren förstod att det huvudsakliga avgörandet vore att vänta på denna krigsskådeplats. Vid början av 1706 hotades den svenska ställningen i Polen av ett kombineradt rysk-sachsiskt anfall från två sidor. Detta avvärjdes dels genom Karl XII:s operationer mot Grodno, vilka medförde att den ryska hären illa tilltygad gick tillbaka och med knapp nöd kom undan till Kiev, dels genom Carl Gustaf Rehnskiölds seger i slaget vid Fraustadt 3 februari 1706, där en nyorganiserad sachsisk armé fullständigt upprevs. På hösten samma år inföll Karl XII i Sachsen; han hade förut inte funnit situationen, företrädesvis ur diplomatisk synpunkt, lämplig för ett sådant företag. I freden i Altranstädt 1707 avsade sig August den polska kronan, och ett nytt skede av kriget inträdde nu. Under den tid Karl ännu stod kvar i Sachsen gjordes förgäves försök att förmå honom att inblanda sig i Spanska tronföljdskriget. En viktig episod inträffade dock därigenom att Karl XII med konsekvent hävdande av Sveriges ställning som protestantisk stormakt tvingade Österrike att bevilja religionsfrihet åt Schlesiens protestanter.
På hösten 1707 bröt Karl XII upp ur Sachsen, och vad som nu avsågs var ett avgörande svensk-polskt anfall mot Ryssland, riktat mot själva Moskva. På grund av att Polen ännu inte i sin helhet underkastat sig Stanislaus blev dock dennes stridskrafter upptagna av hemlandets angelägenheter, och den svenska hären fick ensam utföra anfallet mot Ryssland. Genom kringgående rörelser tvang Karl XII ryssarna att utrymma Polen, vilket de efter hans infall i Sachsen besatt; därpå trängde has fram mot Dnjepr och vann därvid segern i slaget vid Holowczyn, vilken öppnade honom vägen till denna flodlinje. Efter ett försök att framtränga genom Severien slog han in i riktningen mot Ukraina, vars hetman Ivan Mazepa övergick till honom. Motgångar hade redan drabbat honom, främst genom att den svenska här, som under Adam Ludwig Lewenhaupt från Livland kommit med förstärkning och förråd, blivit i högsta grad försvagad genom slaget vid Lesna 29 september 1708 och genom att ryssarna förstörde Mazepas huvudstad Baturin och därigenom försvagade kosackernas möjligheter att bispringa Karl XII. Karl XII:s försök att från Ukraina tränga fram i riktning mot Moskva misslyckades, huvudsakligen på grund av hård köld och andra ogynnsamma klimatiska förhållanden. Emellertid vidgades Karl XII:s östeuropeiska planer, i det att han förutom med de ukrainska kosackerna under Mazepa förband med sig | | |
