:: wikimiki.org ::

Västafrika

Västafrika

Västafrika, beteckning på de västra mellersta delarna av Afrika. Västafrika är en region med stor variation i geografi, biologi och kultur. Den afrikanska kontinenten har en dominerande nord–sydlig utsträckning med en nordlig utbuktning mot väst, och det är denna utbuktning som brukar kallas Västafrika.

Geografi

Den västafrikanska kusten ligger i södra Atlanten och har i stort en öst–västlig riktning. Denna kust kallades förr Pepparkusten, Elfenbenskusten, Guldkusten och Slavkusten. Slavhandeln var särskilt intensiv i Västafrika, och de flesta afroamerikanerna i Nordamerika härstammar från denna region. Större delen av kustområdet är tropisk, och ett bälte av tropisk regnskog sträckte sig en gång i tiden genom hela området. I norr och innanför kustområdet öppnar sig djungeln mot savannen och därefter Sahelzonen. De gamla, koloniala gränserna finns bevarade i dagens gränser och de skär ofta rakt igenom etniska och kulturella folkgrupper.

Historia

Arkeologiska fynd har visat att tidiga hominider, möjligen besläktade med pygméerna, anlände till västafrika omkring 12000 f.Kr. och mikrolitiska verkstäder har hittats framför allt i savannregioner där relativt avancerade boskapsskötande stammar använde stenblad och spjut. I Guinea verkade samtidigt stammar som höll sig till verktyg gjorda av ben och de verkade utan stenredskap i tusentals år. Omkring 5000 f.Kr., då släktingar till dagens invånare i västafrika anlände till regionen, började fasta bosättare att bruka jorden. De höll sig med domesticerade djur och använde en begränsad uppsättning grödor. Omkring 3000 f.Kr. började samhällena i västafrika att förändras och mikroliter började bli vanligt förekommande i Sahelregionen samtidigt som nya redskap som harpun och metkrok introducerades. Under det följande årtusendet skedde en omfattande migration av boskapsskötande folk från västafrika som så mötte jägarna-samlarna omkring Guinea. Flinta fanns mer lättillgängligt där vilket underlättade bruket av mikroliter i jakten. Förmodligen orsakades migrationen från Sahelområdet av ökenspridningen under samma tid som också bidrog till att västafrika blev isolerat från den tekniska och kulturella utvecklingen kring Medelhavet och i Europa. Järnhantering gjorde därefter att produktiviteten i jordbruket ökade och vapnen förbättrades. Tillsammans ledde dessa faktorer till att stadsstaterna i regionen växte till sammanhållna riken. Omkring 400 f.Kr. hade kulturerna i västafrika etablerat kontakter med bl.a. Kartago i Medelhavet och bedrev reguljär handel med berberna i Sahara. Denna handel förblev dock tämligen begränsad innan kamelen hade introducerats. Från efterföljande perioder har europeiska handelsvaror hittats så längt söderut som i norra Nigeria. Handeln mellan medelhavsregionen och västafrika förde guld, bomullsplagg, metallprydnader och lädervaror i ena riktningen och koppar, hästar, salt, textilvaror och pärlor i den andra. Senare tillkom elfenben, slavar och nötter. I historien har det funnits flera framstående afrikanska kulturer i regionen. Bl.a. Maliriket Songhairiket och Ghanariket. Västafrika utgjorde en gång i tiden en av den civiliserade världens mest framstående regioner med staden Timbuktu som en av de viktigaste handelsstäderna. Flera välmående och kulturellt aktiva stater fortlevde i västafrika under flera sekler innan slavhandeln och klimatförändringar ledde till en allmän nedgång i regionen.

Politik

: ...

Demografi

: ...

Kultur

: ...

Se även

- Nordafrika
- Östafrika
- Centralafrika ja:西アフリカ ko:서아프리카

Afrika

Afrika är jordens näst största kontinent, både vad gäller area och folkmängd. Med kontinentens öar inräknade mäter Afrika 30 244 050 km² vilket motsvarar 20,3 % av jordens landmassa. Omkring 22 miljoner km² av dessa ligger i tropikerna vilket gör Afrika till världens varmaste kontinent. I Afrika bor mer än 900 miljoner människor - en sjundedel av jordens befolkning. Dess längd i nordlig-sydlig riktningär omkring 8 000 km och dess största bredd omkring 7 500 km. Afrikas kuster är mindre inskurna än någon annan världsdels och saknar helt betydande halvöar. Antalet vikar och bukter är också obetydligt. Hela kustlängden utgör endast 28 000 km. varav Medelhavet står för 5 400 km, Atlanten 11 000 km, Indiska oceanen 8 700 km och Röda havet 2 900 km(1 km. kust på 1 057 km² land, jämför med Europas 1 km kust på 278 km² land).

Etymologi

Ordet "Afrikas" etymologiska bakgrund är dunkel, och ordet har dessutom haft olika betydelse under olika epoker. När romarna först använde termen Africa terra avsåg de före andra puniska kriget endast trakten kring Kartago, dvs motsvarande ungefär dagens Tunisien. Romarna uppfattade först Egypten som en del av Asien, och det var först geografen Ptolemaios som drog gränsen vid Suez. Under kejsartiden kom Africa att avse hela det området romarna kände till av kontinenten, och allt eftersom européerna har upptäckt mer och mer av kontinenten har termen avsett ett allt större område. Namnet ska ha avsett "landet där afri" (singularis: Afer) bodde. Afer avsåg namnet på ett folk som kan motsvara dagens berber. Ordet afer kan #härstamma från fenikiskans ´afar - damm, stof. #syfta på stammen Afridi som levde i norra Afrika kring Kartago (jämför ovan). #komma av grekiskans phrike. Historikern Leo Africanus knöt termen till grekiskans phrike, (φρικε, kall och hemsk). Prefixet a negerar denna betydelse och aphrike betyder isåfall "utan kyla och andra hemskheter". I grekiskan byttes dock "ph" ut till "f" under det första århundradet e.Kr. och detta etymologiska ursprung har därför ifrågasatts. #latinets aprica, solig.

Historia

latin Den första mänskliga migrationen, från kontinenten men även inom Afrikas kuster, kan spåras lingvistiskt, kulturellt och genom datoranalyser av genetiskt material. Någonstans i Östafrika tror dagens forskare att de första hominider uppkom. I Etiopien har man hittat ett två miljoner år gammalt skelett - Lucy - av den första kända mänskliga primaten. Lingvistiska spår tyder på att Bantufolk emigrerade från Västafrika in i khoisanfolkets (de som tidigare kalldes bushmen och hottentoter) område och undanträngde dem. Bantufolken använde en uppsättning grödor, bl.a. kassava och jams, som var mer lämpade för jordbruk i det tropiska Afrika, och med sitt jordbruk kunde bantu försörja en betydligt större befolkningsmängd än de jägare-samlare de undanträngde. Bantufolkens traditionella bosättningsområde sträcker sig från Saharaöknen till de tempererade regionerna i söder. Historiskt har deras vapen varit spjut, sköld, pil och båge. Det för khoisanspråkens karaktäristiska klickljuden återfinns i nguni- och bantuspråk som t.ex. xhosa och zulu. Khoisanspråken talas idag främst av utspridda minoritetsgrupper i södra Afrika i länderna kring Kalahariöknen. Afrika söder om Sahara har bestått olika stater och riken, mindre stadsstater samt stammar och klaner. Den forna egyptiska riket, är en av världens äldsta stater, och den mest kända av de äldre afrikanska civilisationerna. Det fanns även statsbildningar i Nubien, Ghana, Timbuktu, Kanem-Bornu och i nuvarande Zimbawe. Nordafrika kom fr.o.m. 600-talet under arabiskt inflytande - en tid av kulturell blomstring - och med kamelens hjälp spreds islam och den arabiska kulturen genom Sahara och vidare söderut. Arabiska och persiska handelsmän spred likaså Islam längs med den östafrikanska kusten. Den östafrikanska handelsutbytet med araber och persier sträckte sig ända bort till Java, därmed den etniska, kulturella och språkliga mångfalden på östafrikas kust, Madagaskar och Komorerna. Etiopien är en tidig kristen högkultur i Afrika. Språket, skördsystemet och kulturen i Etiopien är tämligen anorlunda de i övriga Afrika, vilket kan bero på dess läge vid de nordliga, torra högländerna och kontakten med Eurasien. Det är bland annat härifrån kaffe kommer. Under 1300-talet började europeiska upptäcktsresande att utforska väst- och centralafrika. Genom handel med lokala stamledare och våld exporterades miljontals afrikaner som slavar över hela jordklotet. Tidiga kolonisatörer var portugiserna och holländarna. Därefter kom engelsmän, fransmän och spanjorer. I början av 1800-talet inleddes koloniseringen av Afrika då europeiska stater ockuperade nästan hela kontinenten. Denna kolonisering innebar en rovdrift på både kontinentens naturresurser och människor. Det kom att dröja ända till efter andra världskriget innan de kolonierna började uppnå självständighet. Kung Leopolds rovdrift på sin privata koloni Kongo är ökänd och kostade miljontals afrikanska liv. Idag består Afrika av över 50 oberoende stater, varav många fortfarande har gränser som härstammar från kolonialtiden.

Geografi

Kongo Afrika är namnet på den största av de södra kontinenter som skjuter ut från jordens stora landmassa på det norra halvklotet. Inom sina anmärkningsvärt regelbundna kuster rymmer den en total yta på omkring 30 244 050 km² inklusive öarna. Afrika åtskiljs från Europa av Medelhavet och förenas med Asien i sitt nordöstra hörn genom näset vid Suez, omkring 130 km i bredd. Omkring 8 000 km skiljer den nordligaste punkten, Ras ben Sakka i Marocko, från dess sydligaste, Kap Agulhas i Sydafrika. Från Kap Verde, dess västligasta punkt, till Ras Hafun i Somalia är det omkring 7 400 km. Afrikas kuster mäter omkring 26 000 km, och avsaknaden av djupare bukter blir uppenbar om man jämför med Europas 9 700 000 km² som omgärdas av 32 000 km kust. Afrikas genomsnittliga höjd över havet är omkring 600 m, vilket motsvarar de båda amerikanska kontinenternas höjd men är lägre än den asiatiska på omkring 950 m. Jämfört med de andra kontinenterna utmärker sig Afrika med en liten andel landområden på mycket hög respektive mycket låg höjd. Landområdena under 180 möh upptar en osedvanligt liten del av den totala landmassan, och även de högsta delarna, som är betydligt lägre än motsvarande i Asien, utgörs av isolerade berg och bergkedjor. Generellt ligger de högre platåerna i öst och söder och de lägre delarna åt väst och norr och med en linje från ungefär vid Röda havets mitt till Kongoflodens mynning kan kontinenten delas upp i ett lågland i norr och ett högland i söder. Man kan således dela upp Afrika i fyra övergripande landområden: #Slättlanden vid kusterna - ofta med mangroveträsk insprängda - når aldrig långt in från kusterna utom vid vattendragens nedre delar. Slamrika slättland finns egentligen bara vid de större flodernas deltan, och annars utgör kustområdena det lägsta steget i en serie terrasser som bildar stigningen upp till de inre platåerna. #Atlasbergen i norr som ligger isolerat av Saharaöknen som bitvis ligger under havsnivån. #De södra och östra höglanden som ligger på mellan 600-1000 möh. #De nordliga och västra slättlanden, inklusive Sahara, som kantas och genomfars av stråk med högra landområden, men i allmänhet håller sig under 600 möh. Hela Afrika har ett tropiskt eller subtropiskt klimat.
- Västafrika - Östafrika - Nordafrika - Centralafrika - Södra Afrika

Politik

Nationerna i Afrika har ofta visat sig vara instabila stater som efter självständigheten hemsökts av korruption, våldsamma statskupper, despotism och militärdiktaturer. Under perioden 1960-1989 genomfördes över 70 kupper och 13 mord på presidenter. Under det kalla kriget kämpade USA och Sovjetunionen om makten i Afrika och, tillsammans med länder som Frankrike, stödde de aktivt diktaturer och iscensatte de flera av dessa kupper och illgärningar mot demokratiskt valda regeringar. Många militära konflikter om territorier och gränser under Afrikas moderna historia har berott på de gränser från kolonial tid som dragits över Afrika. Förutom dessa supermakters globala, strategiska ställningstaganden motiverades ofta interventionerna i Afrika av tillgången till kontinentens rika råvarutillgångar - diamanter och metaller som uran och koppar. Korruption och havererade politiska program har lett till utbredd undernäring och undermålig infrastruktur orsakar alljämt brist på mat och rent vatten. Sanitetsproblemen har också orsakat en akut spridning av bl.a. HIV-viruset som leder till sjukdomen AIDS Trots nöd och umbäranden finns det tecken på att Afrika går en ljus framtid till mötes - demokratiskt valda regeringar växer i antal även om de inte utgör någon majoritet ännu. Genom påtryckningar från t.ex. Internationella valutafonden (IMF) har många afrikanska stater lyckats vända en nedåtgående ekonomisk spiral som varat i flera decennier till en positiv tillväxt. Om man beaktar IMF:s katastrofala misslyckanden i länder som Argentina och Filippinerna är det dock oklart i vilken omfattning dessa konventionella ekonomiska kriterier ger en rättvis bild av vad Afrika faktiskt behöver. Det finns också tecken som tyder på de afrikanska staterna i ökad omfattning hittat en form för framgångsrikt samarbete sinsemellan. Under inbördeskriget i Kongo var det grannstaterna som intervenerade i konflikten snarare än rika, utomafrikanska stater. Antalet döda i konflikten har uppskattats till 3.5 miljoner under en femårsperiod vilket kan leda till en situation liknande den i Europa efter andra världskriget då staterna där påbörjade en integrationsprocess som idag gör ett krig mellan t.ex. Frankrike och Tyskland mycket osannolikt. Politiska organisationer som African Union underlättar också ett framtida samarbetet mellan kontinentens stater.

Demografi

Människan, Homo sapiens sapiens, antas härstamma från Afrika och spred sig sen härifrån till de omgivande kontinenterna. Den svarta befolkningen söder om Sahara tillhör den ursprungliga befolkningen som hela tiden levat här. Norr om Sahara präglar samröret med övriga Medelhavsområdet och inte minst s.v. Asien både befolkning, språk och kultur. På Madagaskar, som var obebott under lång tid, härstammar majoriteten av befolkning från människor som emigrerat från Indonesien. Under kolonialtiden skedde inflyttning från Europa och Asien till södra Afrika där den icke-svarta befolkningen idag utgör betydande minoritetsgrupper. Afrikas befolkning uppvisar många av de för utvecklingsregioner typiska drag såsom höga födelsetal i kombination med sjunkande dödstal med snabb befolkningsökning och låg medelålder (45% är under 15 år) som följd. Även om befolkningstätheten varierar kraftigt mellan olika regioner, är Afrika en glest befolkad kontinent med i genomsnitt 18 invånare per km². Afrika är den kontinent som har den lägsta urbaniseringsgraden, med endast 25% boende i städer. Även här är variationerna stora, och i norra och östra Afrika finns en lång urban tradition.

Kultur

dödstal Se även Afrikansk konst.

Språk

Afrikansk konst
- Afroasiatiska språk
- Arabiska
- Hausa
- Nilo-sahariska språk
- Afrikaans
- Engelska
- Franska
- Portugisiska
- Niger-Kongospråk
- Bantuspråk
- Swahili
- Mandespråk
- Khoisanspråk
- Austronesiska språk
- Malagassiska

Religion

- Afrikanska religioner
- Judendom
- Hinduism
- Godianism

Se även

- Afrikas jordbruk
- Nordafrika
- Västafrika
- Östafrika

Externa länkar

- [http://www.courses.psu.edu/aaa_s/aaa_s110_tah/AFIM/Main_HTML/M_EG.html Pennsylvania State University - African Ethnic Groups och andra kartor]
- [http://www.pygmies.info/ Pygméerna i Afrika] Kultur och musik av de första urinvånarna i Afrika Kategori:Afrika Kategori:Världsdelar ja:アフリカ ko:아프리카 ms:Afrika simple:Africa th:ทวีปแอฟริกา zh-min-nan:Hui-chiu

Geografi

Geografi är den vetenskap som beskriver hur jordytan ser ut, förklarar varför den ser ut som den gör och sätter detta i relation till hur mänsklig aktivitet påverkar och påverkas av jorden. Ordet geografi härleds ur grekiskan, γη (ge) eller γεια (geia), vilket betyder "jord" respektive "jordmån", och γραφειν (grafein), med betydelsen "att skriva" eller "att beskriva". Geografer söker inte bara svaren på hur jorden är beskaffad, utan de försöker också fastställa varför dessa platser i rummet befinner sig just där och om de hamnade där av naturens försorg eller som ett resultat av mänsklig påverkan. Det stora begreppet geografi innefattar mycket mer än forskningsgrenen kartografi, vilket ofta felaktigt jämställs med geografi. Vetenskapen geografi kan därför indelas i två undergrenar, naturgeografi och samhällsgeografi. Båda grenarna är tvärvetenskapliga med inslag av till exempel hydrologi, geovetenskap, klimatologi, sociologi och matematik.

Geografins historia

Huvudartikel: Geografins historia Den första kända kulturen att aktivt utveckla geografi som en vetenskap var antikens Grekland. Romarna utvecklade sedan kartografiska tekniker, då de utforskade nya områden. Under medeltiden utvecklade främst araberna Muhammad al-Idrisi, Ibn Battuta, och Ibn Khaldun teknikerna som uppfunnits av grekerna och romarna, och utvecklade även nya egna tekniker. Efter Marco Polos resor ökade geografiintresset i Europa. De långa upptäcksfärderna under 1500- och 1600-talet återupplivade intresset för geografin, och då främst mer detaljerade kartor, och fler teoretiska idéer. Under 1700-talet blev geografi en erkänd vetenskap.

Naturgeografi

Europa] Europa] Inom naturgeografin studeras fysisk geografi som behandlar berggrund, mark, terrängformer, vatten och klimat och biologisk geografi som behandlar organismers geografiska fördelning över jordytan. Se även geovetenskap.

Fysisk geografi

Fysisk geografi är en sammanfattande benämning på de vetenskaper inom naturgeografin som studerar jorden (berggrund, mark, terrängformer, vatten och klimat), dess miljö och globala förändringar. Den fysiska geografin beskriver vilka processer som styr och hur dessa processer påverkar landskapsutvecklingen.

Geomorfologi

Huvudartikel: Geomorfologi I Geomorfologi studeras jordytans morfologi och de processer som har skapat dessa, så som vittring, erosion och sluttningsprocesser och sedimentation. Även olika landformer som rullstensåsar och moränryggar studeras. Denna inriktning har utvecklats och tagit intryck från både geologin och geografin.

Klimatologi

Huvudartikel: Klimatologi Klimatologi är studiet av klimatet på lokal, regional och global nivå. Detta innefattar allt från studiet av mikroklimatet på t.ex. en vägsträcka för att minska väghalka till globala klimatförändringar. En central fråga för dagens klimatforskning är att klarlägga hur stor del av den globala klimatförändring som sker idag orsakas av mänsklig aktivitet.

Hydrologi

Huvudartikel: Hydrologi Inom hydrologin studeras förekomst och processer av vattnet på jordens landområden. Den tidigare termen hydrografi används idag enbart för kartläggningen av hav, sjöar och vattendrag. I Sverige studeras de fysikaliska aspekterna av sötvatten inom ämnet hydrologi och de biologiska och kemiska aspekterna inom limnologi. I andra länder är det vanligt att dessa vetenskapsgrenar behandlas tillsammans.

Oceanografi

Huvudartikel: Oceanografi Internationellt sätt är oceanografi en benämning studiet av havens geologi, biologi, fysik och kemi. I Norden avgränsas ämnet oftare till att bara inbegripa de fysikaliska och kemiska egenskaperna och processerna. Fysisk oceanografi behandlar havets fysikaliska egenskaper och processer som temperatur och havsströmmar. Kemisk oceanografi studerar den kemiska sammansättningen av havet som salthalt och kvävets kretslopp.

Glaciologi

Huvudartikel: Glaciologi Inom glaciologi studeras glaciärer och inlandsisar samt egenskaper hos snö och is.

Biogeografi

Huvudartikel: Biogeografi I biogeografin studeras organismers geografiska fördelning över jorden. Faktorer som påverkar utbredningen kan till exempel vara naturkatastrofer, kontinenternas förflyttningar, fysiska barriärer, havsnivåförändringar, förändringar i klimat-, vegetations- och terrängförhållanden. Andra faktorer är organismernas förmåga att anpassa sig till rådande miljöförhållandenär.

Samhällsgeografi

Samhällsgeografi (andra benämningar är kulturgeografi och antropogeografi) handlar om att systematiskt studera samspelet mellan människan och jordytan. Speciellt fokuserar man på att undersöka orsakerna och konsekvenserna av mänskliga aktiviteter ur sociala, kulturella, politiska och ekonomiska perspektiv. Samhällsgeografin behandlar inte så mycket de rent fysiska aspekterna på jordens beskaffenhet, men det är omöjligt att diskutera kulturgeografi utan att ta hänsyn till den fysiska miljön där de mänskliga aktiviteterna utspelar sig.
- Ekonomisk geografi
- Demografi
- Utvecklingsgeografi
- Social geografi
- Politisk geografi
- Militär geografi
- Medicinsk geografi

Se även

- Kartografi
- Kartgeografi Kategori:Geografi als:Geografie ja:地理学 ko:지리학 ms:Geografi simple:Geography th:ภูมิศาสตร์

Biologi

Biologi, vetenskapen om livet och livets processer. Termen biologi myntades på sent 1700-tal av de franska naturalisterna Pierre-Antoine de Monet och Jean-Baptiste de Lamarck. Biologer studerar hur livet fungerar och är uppbyggt. Biologi i det mest detaljerade perspektivet är molekylärbiologi och biokemi (vetenskaperna om biologiska molekyler, deras struktur, egenskaper och interaktioner) och molekylär genetik (ärftlighetslära). Cellbiologi kan studeras i mikroskop. Likaså histologi (läran om vävnader) och delar av fysiologin. Anatomin sysslar med levande varelsers struktur och organisation. Systematiken klassificerar de levande organismerna. Ontogeni (utvecklingsbiologi) beskriver utvecklingen från ägg till vuxen individ. I det större perspektivet finns etologi (läran om beteende och anpassning) och ekologi (interaktioner mellan levande organismer och deras omvärld). En av biologins centrala koncept är teorin om evolution, först beskriven i detalj av Charles Darwin. En arts evolutionära historia, det vill säga hur en art har utvecklats till det den är idag kan man studera med hjälp av ett flertal metoder. Dessa kallas med ett gemensamt namn för fylogenetiska metoder. Den mest använda metoden idag är kladistik, där man antingen genom molekylärbiologiska metoder studera sekvensen av byggstenar i DNA, eller genom morfologisk analys av en organisms utseende, skapar en matris bestående av ett antal karaktärer, kodade enligt ett visst mönster. Med hjälp av lämplig mjukvara, exempelvis PAUP, får man sedan fram ett resultat i trädform i form av ett kladogram. Klassificeringen av levande varelser kallas systematik eller taxonomi. Taxonomin ska återge de olika organismernas fylogenetiska träd (evolutionära släktskap). Taxonomin sorterar in organismer i grupper som kallas taxa, medan systematiken undersöker släktskapet mellan dessa. Det viktigaste systemet är Linnés taxonomi. Hur organismer namnges övervakas av internationella överenskommelser såsom International Code of Botanical Nomenclature (ICBN), International Code of Zoological Nomenclature (ICZN), och International Code of Nomenclature of Bacteria (ICNB). Traditionellt delas det levande in i fem riken: Prokaryotae (Monera) -- Protista -- Fungi (Svampar) -- Plantae (Växtriket) -- Animalia (Djurriket) Detta system betraktas emellertid idag av många som utdaterat. Om man inte vill drastiskt öka antalet riken, kan man istället använda systemet med tre domäner. Archaea (arkéer) -- Bacteria (eubakterier, egentliga bakterier) -- Eukaryotae (eukaryoter, organismer med cellkärna) Domänerna baseras på huruvida cellen har en cellkärna eller ej, och på skillnader i cellmembranens sammansättning. Distinktionen mellan levande och inte levande är inte alltid helt självklar. Virus, viroider och prioner brukar dock i allmänhet inte räknas som livsformer. De kan visserligen föröka sig, men har inte egen ämnesomsättning.

Se även

- Biologisk
- Botanik
- Cellbiologi
- Ekologi
- Etologi
- Evolution
- Fenologi
- Genetik
- Medicin
- Molekylärbiologi
- Systematik
- Zoologi Kategori:Biologi Kategori:Wikipedia:Veckans artikel als:Biologie ja:生物学 ko:생물학 ms:Biologi simple:Biology th:ชีววิทยา

Kultur

Kultur kan sägas vara andlig, biologisk eller ekonomisk odling; i talspråk i regel andlig sådan. Ordet kultur är ett lånord från latinet, cultura av cultus, som betyder odling, och som etymologiskt hör samman med ordet kult. I sin ursprungliga betydelse förekommer det i till exempel bakteriekultur.

Andlig odling

Kultur används emellertid främst i betydelsen människors andliga odling: för de konkreta former och begreppsliga understrukturer som denna tar sig uttryck i, eller i en generell betydelse "ett sätt att leva". Den andliga odlingen manifesterar sig i språk, traditioner, religion, estetiskt skapande och kreativa uttrycksformer (konst, litteratur, musik, teater med mera), teknologi och annat som bildar en kollektiv identitet. Ett samhälles kultur tjänar som förmedlare och upprättare av samhällets moral och värderingar till individen. Kultur kan särskilt inom antropologin och arkeologin även avse en civilisation i sig, ett samhälles symbolvärld, och de mönster, uttryck och former som bibehåller dessa. I denna betydelse hör "kultur" nära samman med begreppsvärlden och samspelet mellan människor. I ett mer individuellt sammanhang, att någon är kulturell, betyder det dock att vederbörande är kreativ, bildad och intresserad av kulturella uttryck i form av till exempel konst. Särskilt förr avsågs med kultur en (aristokratisk) förfining och bildning (se finkultur), men numera inbegrips även folklig kultur i begreppet då även "bildning" fått en mer allmän betydelse. Som motsats till kultur sätts ofta natur eller förvildning, men detta är inte helt okontroversiellt. Till skillnad från en människas natur är hennes kultur dock inte medfödd. En människas kultur står i relation till hennes socialklass, etnicitet, miljö och könsroll, men kan inte reduceras till ett av dessa begrepp. I västvärlden skiljer man mellan barns- och ungdomskultur och den vuxna kulturen, men denna åtskillnad förekommer inte globalt. Kulturen hör nära samman med politik, och sedan början av 1900-talet har flera regeringar runt om i världen haft en konkret kulturpolitik för att påverka samhället. Kulturpolitiken i vissa stater har varit mycket kritiserade, när en regering använt kulturen som medel för att behålla sin makt och använt kulturen för att sprida propaganda. I andra länder har kulturpolitiken främst varit av ekonomisk art, och begränsat sig till statliga anslag till utövande konstnärer utan avsikt att påverka kulturens innehåll. En viktig funktion för kulturpolitiken är att finansiera bevarandet av kulturarvet i form av muséer, arkiv, och att hålla äldre hantverk som industrialiseringen ersatt levande. En annan uppgift för kulturpolitiken är att lösa eventuella konflikter mellan minoritets- och majoritetsbefolkningar, och att värna om minoriteters kulturer. Somliga som förespråkar naturlig ordning är motståndare till att en regering utövar kulturpolitik, bl.a. för att de anser att kulturen är självförsörjande om den har någon funktion. Andra menar att kulturpolitik per definition alltid är ett negativt maktmedel med vilket en regering sprider värderingar som är kännetecknande för dess ideologi, och att urvalet av vilka som får statliga anslag aldrig saknar ideologiska hänseenden. Dessa slag av kritik kan i Sverige höras från såväl medlemmar av Moderaterna som anarkister. Enligt en numera utbredd uppfattning är kulturer dynamiska och föränderliga. Nya kulturella uttryck uppkommer ibland genom att två olika kulturer möts, men kulturerna kan även krocka och kulturmötet kan då i stället skapa en motsättning. En stark intolerans, avsky eller rädsla mot andra kulturer eller människor från andra kulturer kallas xenofobi. Att värna om kulturell mångfald och minoritetskulturers bevarande kallas pluralism. Vissa stater i västvärlden kallas ibland "kulturimperialister" med vilket menas att de anses tycka att deras kultur är överlägsen andras, att de försöker förändra andra stater så att de ska anamma deras kultur, och att deras kultur slutligen regerar andras så att det strukturellt påminner om imperialism. Ibland anges ekonomiska motiv till detta. Sådan kritik har riktats mot bland annat USA, i Sverige av Vänsterpartiet.

Andra betydelser

Man talar också om olika kulturer när man menar en folkstam som odlat och brukat ett jordområde, exempelvis induskulturen, indiankulturen, den egyptiska högkulturen och så vidare. I senare tid behöver det inte nödvändigtvis vara en homogen folkstam, utan man kan tala om amerikansk kultur. Den här betydelsen inkluderar, men är absolut inte begränsad av, den ovanstående betydelsen. Här inkluderas också saker som statsskick, militär och en massa annat. När olika folkgrupper blir mer eller mindre isolerade från varandra, uppstår förgreningar av kulturen med olika utveckling på olika håll. Detta kan ske både geografiskt och socialt. I det senare fallet talar man om subkulturer.

Se även

- Finkultur
- Kulturelit
- Populärkultur
- Subkultur
- Undergroundkultur
- Etnicitet

Huvudsakliga källor

- SAOB
- Vår skapande mångfald, Världskommissionen för kultur och uteckling (2:a rev uppl 1996), ordf. Javier Pérez de Cuéllar, utg. av Unesco Kategori:Kultur ja:文化 simple:Culture zh-min-nan:Bûn-hoà

Afrika

Etymologi

Historia

Geografi

Politik

Demografi

Kultur

dödstal Se även Afrikansk konst.

Språk

Religion

- Afrikanska religioner
- Judendom
- Hinduism
- Godianism

Se även

- Afrikas jordbruk
- Nordafrika
- Västafrika
- Östafrika

Externa länkar

Kontinent

Inom geografin betecknar kontinent en stor sammanhängande landmassa. Jorden har fem sådana kontinenter:
- Afrika
- Amerika
- Antarktis
- Australien
- Eurasien

Se även

- Världsdel
- Kontinentaldrift Kategori:Kontinenter ja:大陸 ms:Benua simple:Continent zh-min-nan:Tāi-lio̍k

Atlanten

Atlanten, Atlantiska havet eller Atlantiska oceanen är den näst största av de fem världshaven. Endast Stilla havet är större. Det heter att det finns fem hav, medan man i äldre tid räknade med sju hav. Atlanten är det hav som ligger mellan Amerika och Europa, Afrika. I nord-sydlig riktning sträcker sig Atlanten från Arktis till Antarktis. Uttrycket atlantisk används ibland såväl om fenomen relaterade till havet självt, som om fenomen som berör båda sidor av Atlanten. När man i Sverige talar om något som är "transatlantiskt" avses ofta något som härrör från Nordamerika, och då "kommer över havet". Namnet Atlanten kommer från grekiska mytologin och betyder, guden Atlas' hav.

Havsdelar och öar

Dess areal beräknas till 106,57 miljon kvadratkilometer. Atlantens kustlängd beräknas till 142 300 kilometer, fördelade så, att 43 600 kilometer kommer på huvudhavet och 98 700 kilometer på bihaven, vilka alltså har längre kuster. Särskild rik på förgreningar är norra delen. Med Norra Ishavet står Atlanten i förbindelse på fyra ställen, nämligen väster om Grönland genom Hudson Strait som är omkring 60 kilometer brett och Davis Strait med omkring 200 kilometers bredd, mellan Grönland och Spetsbergen genom Grönlandshavet, samt genom det omkring 400 kilometer breda farvattnet mellan Island och Norge, det så kallade Norskehavet. Med den norra delen av Atlanten sammanhänger alla dess bihav, såväl Nordsjön och Östersjön som det egentliga Medelhavet och de amerikanska haven, Mexikanska golfen och Karibiska havet. I norra delen ligger också de viktigaste öarna som är mest nära Amerikas, Europas och Afrikas kuster med till exempel Grönland, Island, Färöarna, Azorerna och Kanarieöarna. Södra delen av Atlanten har av stora vikar att uppvisa bara Guineabukten och av öar endast några obetydliga vulkanöar samt Falklandsöarna och Sydgeorgien. Atlantens bredd är minst från Grönlands södra udde (Kap Farvel) till Norge vid 60° nordlig bredd med omkring 2 800 kilometer och mellan Sydamerika och närmaste del av Afrika (Cabo de Sao Roque – Cap Roxo) med omkring 2 970 kilometer.

Djupet och salthalt

I mitten av havet ligger en S-formig bottenförhöjning. Djupet på denna minst 15 000 kilometer långa tröskel är i allmänhet 2 000 till 3 000 meter. På bägge sidor om dessa centrala platåer ligger bassänger med 4 000 till 6 000 meters djup. Den östra bassängen har på norra halvklotet på tre ställen djup av mer än 6 000 meter, nämligen väster om Kanarieöarna (6 298 meter), väster om Kap Verde-öarna (6 015 meter) samt mellan dessa båda platser med 6 068 meter. Västra sidan av norra Atlanten har mellan Bermuda Islands och St. Thomas över 7 000 meters djup. De största hittills funna djupen ligger vid 9 219 meter. Havets medeldjup är 3 926 meter. Vattnets salthalt tilltar från polerna mot lägre breddgrader och kulminerar i norra delen mellan 35° och 30° nordlig bredd, där den är 3,63 procent (mot 3,48 procent vid 55° - 50°), samt i södra delen mellan 15° och 20° sydlig bredd, där salthalten är 3,69 procent. (mot 3,37 vid 50° - 55° sydlig bredd). Dessa kulminationsområden ligger i de zoner, där passadvinden är mest utvecklad och avdunstningen därför störst. Närmare ekvatorn minskas salthalten, vilket säkerligen beror på det myckna regn, som där faller. Dock rubbas dessa förhållanden något av havsströmmarna. Den allra största salthalten påträffas emellertid i de bihav, som är utsatta för stark avdunstning. I vissa delar av Medelhavet går den över 3,90 procent. I avseende på temperatur är att märka att under det av solvärmen direkt påverkade ytlagret är vattnet i norra delen av Atlanten på samma djup och bredd varmare än i den södra delen.

Vindar

Några grader norr om ekvatorn (på sommaren ända till 12° - 14° nordlig bredd) ligger mellan Afrikas och Amerikas kuster ett område med föränderliga vindar eller vindstilla, vilket kallas ekvatorial-kalmerna (eng. "doldrums"). Norr om denna region till 30° nordlig bredd härskar nordöstpassaden, vars polära gräns på vintern ligger i allmänhet mellan 30° och 25° och på sommaren 2,5 grader nordligare. Kraftigast är den mellan 20° och 5° nordlig bredd under vintern och mellan 25° och 15° under sommaren. Endast under vintern tränger den på den amerikanska sidan fram nästan ända till ekvatorn, men på den afrikanska sidan går den aldrig över 5° nordlig bredd. Söder om ekvatorial-kalmerna blåser på södra halvklotet sydostpassaden mycket kraftigare och konstantare. Dess södra gräns sträcker sig under södra halvklotets sommar ända till trakten av Rio de Janeiro. I norr går den i havets östra del alltid över ekvatorn, men vrids då till sydvästlig eller sydlig riktning. På sidorna om passadbältena finns två områden med växlande vindar eller vindstilla, vilka man kallar vändkrets-kalmerna ("hästgraderna"). Därefter kommer på båda halvkloten ett område med förhärskande västliga vindar. På sommaren förhärskar sydvästvindar i hela norra Atlanten och på Sydamerikas östra kust blåser nordliga och nordöstliga vindar.

Havsströmmar

Rio de Janeiro I zonen mellan 20° nordlig bredd och 10° sydlig bredd flyter de båda ekvatorialströmmarna åt väster, den norra med något olika gränser, den södra alltid utbredande sig något norr om ekvatorn. Deras hastighet är störst, då solen står vid vändkretsarna, och avtar alltid från ekvatorn mot högre bredder. I medeltal går den norra 24 kilometer, den södra 30 kilometer per dag. Mellan båda går Guineaströmmen med en hastighet av 28 kilometer per dag i motsatt riktning, och den börjar mellan 25° och 50° västlig längd. Vid Sydamerikas östliga spets delar sig den södra ekvatorialströmmen. Den norra armen förenar sig med norra ekvatorialströmmen och båda flyter dels under namnet Antillerströmmen, dels genom flera sund in i Karibiska havet in i Mexikanska golfen och lämnar den under namnet Floridaströmmen. Den är i Floridasundet 55 kilometer bred och 800 meter djup och har en hastighet av 134 till 220 kilometer per dag samt för med sig 89,872 miljon ton vatten i timmen. När den kommit ut i oceanen, går denna ström, genom sin större salthalt, sin djupblåa färg och sin högre temperatur skarpt skild från det kringliggande vattnet, parallellt med nordamerikanska kusten till trakten av Cape Hatteras. Omedelbart intill Floridaströmmen och upptagande en del av dess vatten, ansluter sig Golfströmmen, under vilket namn man förr även innefattade Floridaströmmen. Den går åt nordost och har sin största utbredning under sommaren. Sannolikt tränger en gren av den in i Baffin Bay, en annan går till Spetsbergen och en tredje når fram till Novaja Zemlja. På vintern slutar den sydligare, men omger även då Island och Norge med varmare vatten. Härigenom får denna ström den största betydelse för norra Europas klimat. På tre ställen möter den kalla polarströmmar, nämligen Labradorströmmen, som från Baffin Bay följer Nordamerikas kust och också tränger under den varma strömmen, den östgrönländska strömmen, som böjer sig runt Kap Farvel och en tredje arktisk ström, som träffar Golfströmmen vid Bjørnøya. Den södra armen av södra ekvatorialströmmen flyter under namnet brasilianska strömmen åt sydväst till 48° sydlig bredd och vrider sig därpå åt öst, varvid den flyter ihop med den från väster kommande stora antarktiska strömmen. En arm av denna böjer sig uppför Afrikas västra kust under namnet Benguelaströmmen samt mynnar slutligen åter in i södra ekvatorialströmmen. Mellan brasilianska strömmen och kusten går Falklandströmmen, en utlöpare från antarktiska strömmen och ett motstycke till Labradorströmmen.

Extern länk

- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/zh.html CIA World Factbook - Atlanten] Kategori:Hav als:Atlantik ja:大西洋 ko:대서양 simple:Atlantic Ocean th:มหาสมุทรแอตแลนติก zh-min-nan:Tāi-se-iûⁿ

Elfenbenskusten

Elfenbenskusten, republik i Västafrika, vid Atlanten. Landet gränsar till Burkina Faso, Ghana, Guinea, Liberia och Mali. Officiell huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro, men den gamla huvudstaden Abidjan är fortfarande administrativt centrum och de flesta utländska ambassader ligger fortfarande i Abidjan. För att minska förvirringen kring landets namn i internationella forum (Ivory Coast, Elfenbeinküste, Costa de Marfil, Côte d'Ivoire, Elfenbenskusten etc.) begärde regeringen i oktober 1985 att landets namn skulle vara Côte d'Ivoire på alla språk. Detta har dock inte slagit igenom i någon högre grad.

Historia

På 1800-talet blev Elfenbenskusten en fransk koloni genom Louis Gustave Binger, (1856-1936). Landet har upprätthållit nära band till Frankrike sedan självständigheten 1960. Den 25 december 1999 tog militären makten i en statskupp - den enda i Elfenbenskustens historia. Detta ledde till ekonomisk nedgång för landet. Den nya regimen lovade att återlämna makten till en demokratiskt vald regering under år 2000. I oktober 2000 efterträdde Laurent Gbagbo juntaledaren Robert Guei som president, och därmed blev militärregimen bara en 10 månader lång parentes. President Gbagbos motståndare försökte genomföra en kupp i september 2002. Rebellstyrkor gjorde anspråk på landets norra halva. Detta bemöttes genom att ge rebellerna ministerposter. Regeringen har dock ännu inte full kontroll över de norra regionerna och spänningarna är fortsatt stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Större franska och västafrikanska trupper finns i landet för att upprätthålla freden och hjälpa till att genomföra fredsöverenskommelsen.

Klimat och miljö

Längs kusten är klimatet tropiskt och i norr är det halvtorrt. Elfenbenskusten har tre årstider: en varm och torr från november till mars, en hetare och torr från mars till maj och regntid mellan juni och oktober. Under regntiden kan stora översvämningar förekomma. En gång var Elfenbenskustens skogar Västafrikas största, men de är numera kraftigt avverkade. Vattnet är förorenat av orenat avlopp och industriutsläpp. Drygt 60% av elektriciteten produceras av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.

Ekonomi

Elfenbenskusten är en av världens största producenter och exportländer av kaffe, kakao och palmolja. Detta gör ekonomin mycket känslig för vädret och för variationer i världsmarknadspriserna. Genom att uppmuntra till ett utvecklat och diversifierat jordbruk och genom att öppna landet för utländska investerare har Elfenbenskusten haft en gynnsam utveckling jämfört med de övriga länderna i regionen. Undantaget är åren 2000 till 2002 då tillväxten var negativ beroende på inbördeskriget och låga världsmarknadspriser på exportvarorna.

Befolkning

Etniska grupper: Baule 23%, Bete 15%, Malinke 11%, Angi, afrikaner från framför allt Burkina Faso och Mali omkring 3 miljoner, libaneser mellan 100 000 och 300 000 och omkring 30 000 fransmän. Runt 20% av befolkningen är gästarbetare från grannländerna. Franska är det officiella språket, men det finns minst 60 lokala språk och dialekter. Bland dessa är dioula det mest utbredda. 2003 var halva den vuxna befolkningen analfabeter. Befolkningens medelålder är 17 år (2002) och medellivslängden 43 år (2003). Spädbarnsdödligheten är hög, nästan 10% (2003). 2001 var 9,7% av den vuxna befolkningen smittade av HIV eller AIDS. En fjärdedel av befolkningen är kristna, 35% muslimer och övriga har någon av de inhemska religioner som finns i landet. Bland gästarbetarna är majoriteten muslimer. Frankrike har stora ekonomiska intressen i landet; de 14 000 fransmän som bor där har ett stort inflytande på landets näringsliv.

Naturtillgångar

Elfenbenskusten har naturtillgångar i form av petroleum, naturgas, diamant, mangan, järnmalm, kobolt, bauxit, koppar och vattenkraft.

Administrativ indelning

Elfenbenskusten är indelat i 58 departement (departements): Abengourou, Abidjan, Aboisso, Adiake, Adzope, Agboville, Agnibilekrou, Alepe, Bocanda, Bangolo, Beoumi, Biankouma, Bondoukou, Bongouanou, Bouafle, Bouake, Bouna, Boundiali, Dabakala, Dabou, Daloa, Danane, Daoukro, Dimbokro, Divo, Duekoue, Ferkessedougou, Gagnoa, Grand-Bassam, Grand-Lahou, Guiglo, Issia, Jacqueville, Katiola, Korhogo, Lakota, Man, Mankono, Mbahiakro, Odienne, Oume, Sakassou, San-Pedro, Sassandra, Seguela, Sinfra, Soubre, Tabou, Tanda, Tiebissou, Tingrela, Tiassale, Touba, Toulepleu, Toumodi, Vavoua, Yamoussoukro och Zuenoula.

Karta

Bild:Côte d'Ivoire map.png Kategori:Afrikas länder ja:コートジボワール ko:코트디부아르 ms:Côte d'Ivoire simple:Côte d'Ivoire zh-min-nan:Côte d'Ivoire

Slavhandel

Slaveri innebär ursprungligast att en människa eller en grupp av människor (slavar) i juridisk mening helt anses sakna rättshandlingsförmåga och att de inte anses som personer i juridisk mening, utan kan ägas (såsom egendom) av sådana som i lag erkänns som personer. Ägarna kan sedan förfoga över slavarna helt enligt egna önskemål, och även överlåta ägande- eller förfoganderätten över dem till annan. Detta framgår klart av bl a en av de romerska termerna för slav, manicipium, vilket just betyder egendom, eller det arabiska mamlúk som har samma betydelse. Definitionen av slaveri kan även utökas till människor som de facto utgör en persons egendom oavsett deras juridiska status.

Slaveri under forntid och antiken

Träldom i Norden

Under vikingatiden i Sverige kallades slavar för trälar och var dels gratis arbetskraft, dels handelsvara. Träldomen förbjuds i svensk lag 1337.

Slaveri i Nya världen

I Europa var slaveriet nästan helt avskaffat i början av 1400-talet. När portugiserna började resa och sedan handla med lokala härskare efter Afrikas västkust återupptäcktes det slaveri som sedan lång tid fanns i Afrika. Portugiserna köpte slavar som sattes i arbete i deras nya kolonier. Framförallt i sockerplantager. Se triangelhandeln. triangelhandeln

Svensk delaktighet i slaveri

Se Den svenska slavhandeln

Slaveri i USA

Se amerikanska inbördeskriget.

Slaveri i andra delar av världen

Långt efter det att slaveriet var avskaffat i väst så fortlevde en omfattande handel med slavar i Östafrika. Slavar exporterades till Iran och Arabien. I flera arabländer levde slaveriet in i vår tid. Först 1962 förbjöds slaveri i länder som Saudiarabien och Yemen.

Nutid

Slaveriet är dock fortfarande vanligt än idag. Det finns de som påstår att det finns fler slavar i världen idag än det funnits någonsin tidigare. Slaveri är idag förbjudet i Sverige genom Europeiska konventionen om skydd för det mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) artikel 4 vilken är en del av svensk grundlag genom regeringsformen 2:23. Slaveri definieras så som legalt ägandeskap av annan och förbjuder även träldom vilket definieras som arbetsförhållanden vilka arbetstagaren inte kan påverka eller undvika. Undvika skall förstås som mycket strikt, närmast att jämföras med att fly. Det räcker alltså inte att man inte kan hitta ett annat jobb.

Se även:

- livegenskap
- löneslaveri
- Galärslavar

Extern länk:

- [http://www.iabolish.com/today/report.htm Om slaveri idag] (engelska) Kategori:Samhälle Kategori:Socialhistoria Kategori:Slaveri ja:奴隷 ko:노예 simple:Slavery

Nordamerika

Nordamerika är en världsdel som omfattar den norra delen av dubbelkontinenten Amerika.

Arkeologi

Arkeologi (av grek. archaiologia "fornkunskap", av archaios "urgammal", "forntida"), kunskapen om människans förhistoria, alltså den tid där det inte finns skriven text att tillgå. Arkeologi är studiet av människans materiella kultur, alltså studiet av hennes lämningar eller artefakter. Numera finns även historisk arkeologi eller medeltidsarkeologi som är studiet av materiell kultur under historisk tid. __TOC__

Betydelse och tillämpning

Den största delen av människans utveckling finns inte nedtecknad. Skrivkonsten utvecklades för ca 5000 år sedan i Mesopotamien i form av Kilskrift. Homo sapiens däremot har funnits i minst 200 000 år, och andra arter av hominider i miljoner år ( se den mänskliga evolutionen). Varje kunskap om den tidiga mänskliga utvecklingen måste alltså komma från arkeologin. Arkeologin kan även vara ett viktigt komplement till studier av historiska källskrifter. I många samhällen var nämligen skrivkunnigheten begränsad till dess elit, som prästerskap eller byråkrater. Även bland aristokratin har många gånger läskunnigheten begränsats till kontrakt och olika avtal. Världsåskådningen och intressen har ofta skiljt sig mellan eliten och resten av befolkningen. Skrifter som har producerats av gemene man har oftast inte bevaras utan de skrifter som har bevarats har oftast varit sådana som eliten har funnit värda att bevara och som sådana kan man med stor sannolikhet inte vara ett representativt snitt av befolkningen. Ofta blir då de materiella lämningarna mer representativa för ett samhälle. Även materiella lämningar har dock sina egen problem, så som ickerepresentativt urval och olika bevarandeförhållanden.

Tidslinje

Svensk forntid och historia delas in i epoker eller tidsperioder enligt följande,
- Stenålder 2 000 000 f.kr. - 1800 f.kr.
- Paleolitikum (äldre stenålder)
- Mesolitikum (mellanstenålder/jägarstenålder)
- Neolitikum (yngre stenålder/bondestenålder)
- Bronsålder 1800 f.kr - 500 f.kr.
- Äldre Bronsålder
- Yngre bronsålder
- Järnålder 500 f.kr. - 1000 e.kr.
- Förromersk järnålder
- Romersk järnålder
- Folkvandringstid
- Vendeltid
- Vikingatid Vid brottet mellan vikingatid och medeltid slutar den svenska förhistorien,
- Medeltid
- Nyare tid De övriga nordiska länderna tillämpar i viss mån andra kronologier, dels beroende på andra faktiska förhållanden (exempelvis Finland), men även på grund av att man vill markera sin särart t.ex. gentemot Sverige (exempelvis Norge).

Arkeologisk teori

Det finns ingen enhetlig arkeologisk teori och även definitioner är föremål för diskussioner. Ända till mitten av 1900-talet med introduktionen av teknologi var konsensus att arkeologi var när relaterat till både historia och antropologi. Den första delen av den arkeologiska teoribildningen brukar kallas för Kulturhistorisk arkeologi vilket utvecklades i slutet av 1800 och början på 1900-talet. I slutet av 1960-talet kom ett antal yngre framförallt amerikanska arkeologer som Lewis Binford att opponera mot den kulturhistoriska arkeologin. De menade att arkeologin skulle använda sig av mer naturvetenskapliga och antropologisk metoder med hypotestestning. De kallade detta för "New Archaeology" och blev allmänt känt som Processuell arkeologi. Under 1980-talet växte det fram en ny inriktning vilket leddes av de brittiska arkeologerna Michael Shanks, Christopher Tilley, Daniel Miller och Ian Hodder. De ifrågasatte den processuella arkeologins snegling åt naturvetenskaplig, objektivitet och de framhöll vikten av relativism. Detta blev kallat för postprocessuell arkeologi. Detta har i sin tur kritiserats av processuella arkeologer för brist på veteskaplig stringens. Debatten mellan dessa två vetenskapliga inriktningar pågår fortfarande Arkeologisk teori lånar numera från ett vitt fält inkluderande evolutionsteori, fenomenologi, postmodernism, agentteori, kognitiv vetenskap, funktionalism, genderarkeologi, hermeneutik feministisk arkeologi och Systemteori.
- Postkolonial arkeologi Dessa olika inriktningar influerar kontinuerligt varandra och den enskilde arkeologen kan var svår, för att inte säga omöjlig, att snävt bestämma som tillhörig den ena eller andra inriktningen.

Arkeologi som yrke

Det finns ungefär 600 svenska arkeologer som är yrkesverksamma idag, även om långt fler än så studerat arkeologi på universiteten. De flesta av sveriges arkeologer arbetar inom exploateringsarkeologin, som regleras av kulturminneslagen (faktum är att kulturminneslagen reglerar alla typer av arkeologiska undersökningar, alltså även forskningsundersökningar) och bekostas av den som vill exploatera en yta där det finns en fornlämning. Man brukar säga att 95% av pengarna i arkeologin finns i exploateringsarkeologin och att ungefär 90% av alla arkeologer återfinns där, resterande arkeologer finns i universitetsvärlden. Det utbildas i dag långt fler arkeologer än vad som behövs på arbetsmarknaden, vilket resulterar i att de flesta nyutexaminerade arkeologer går direkt ut i arbetslöshet och oftast tvingas omskola sig till något annat relativt snabbt. Många arkeologer organiseras av fackförbundet DIK.

Arkeologiska aktörer

I Sverige utförs arkeologiska undersökningar av:
- Universiteten
- Riksantikvarieämbetet
- Länsmuseerna
- Privata företag eller stiftelser som t.ex. Arkeologikonsult och Societas Archaeologica Upsaliensis Det är alltid länsstyrelserna som beslutar om tillstånd för undersökningar enligt kulturminneslagen

Se även

- marinarkeologi
- gravskick
- stensträng
- boplats
- arkeologisk teori Kategori:Arkeologi als:Archäologie ja:考古学 ko:고고학 ms:Arkeologi simple:Archaeology th:โบราณคดี

Hominid

Hominider är ett släkte primater, som omfattar människan och människoapor (utom orangutang).

Pygmé

Ett grekiskt ord som betyder näve. Ett gammalt mått från antikens Grekland motsvarar ca 35 centimeter

Externa länkar

- [http://www.pygmies.info/ Baka pygméerna - Kamerun]

Savann

Savann, stort slättområde där växtligheten utgörs av högt gräs och glest utspridda buskar och träd.

Olika savann-typer

- Tropiska och subtropiska savanner. Detta är den vanligaste savannen i Afrika.
- Tempererade savanner. Savanner med regniga somrar och torrare vintrar.
- Medelhavssavanner. Milda, regniga vintrar och torra, varma somrar. Ek-savannerna i Kalifornien är medelhavssavanner.
- Översvämmade savanner. Savanner som är översvämmade året runt eller under en viss säsong.
- Höglandssavanner. Savanner på hög höjd över havet. Denna typ av savann är ganska ovanlig och finns bland annat i Angola. kategori:Biotoper ja:サバナ

Sten

#Sten förnamn och mansnamn, se Sten (namn). #Stenar kallas spelpjäserna i Go. #En sten är en bit av ett berg. Se bergart.

Spjut

Ett spjut är ett vapen bestående av en stång eller ett skaft med en spets av metall eller något annat hårt ämne och avsett för kast eller stöt vid jakt och i strid. Hos nordborna var under forntiden spetsen gjord av sten, brons eller järn. Skaftet, som för stötspjutet var 3-4 meter långt, tillverkades av trä, oftast av ask. Då rustningarna infördes fick de harneskklädda ryttarnas spjut namnet lans. Då rustningarna försvann blev lansen under benämningen pik ett av fotfolkets vapen.

Bild:Hasta.jpg
Hasta

De stötspjut som antikens makedonier använde kallades safrissa. Inom den romerska hären förekom spjut under olika namn: hasta (eg. "stång") var ett omkr. 3 meter långt stötspjut medan pilum och jaculum bägge var kastspjut.

Bild:Pilum.jpg
Olika former av pilum

Pilum (eg. "mortelstöt") var det romerska infanteriets huvudvapen, vilket de båda första träffarna var beväpnade med. Ursprungligen hade det en järnspets som infälld i det fyrkantiga träskaftet eller anbragt runt om detta. Slungat med kraft kunde det tränga igenom fiendens sköld och åtminstone göra den obrukbar. Enligt den romerske fältherren Marius' härordning fästes spetsen vid skaftet med hjälp av en järn nagel och en trä nagel. Vid anslaget bröts tränageln, och spjutet hängde kvar i fiendens sköld, som därigenom blev obrukbar. Om det någon gång lyckades för fienden att dra ut pilum kunde det åtminstone inte slungas tillbaka. Caesar åstadkom samma effekt ännu säkrare genom att låta göra spetsen av mjukt järn, vars yttersta del härdades. Längden var olika, i genomsnitt omkr. 1,96 m. Jaculum har en mera obestämd betydelse (kastspjut, slungprojektil m.m.) och betecknar ofta kastspjutet hos icke-italiska trupper.

Se även

- spjutkastning Kategori:närstridsvapen ja:槍

Ben

Ben kan betyda olika saker: # En del av ett skelett, se Ben (skelett). # Benvävnad, det hårda material som bygger upp ett skelett. # Ben (extremitet), den eller de delar av en organism som ombesörjer förflyttning meddelst markkontakt. # Ben (segling), inom kappseglingen en term för en delsträcka. ja:骨

3000 f.Kr.

3000-talet f.Kr. (tretusentalet före Kristus) är det fjärde millenniet f.Kr. Fler årtusenden

Västafrika

Geografi

Historia

Politik

Demografi

Kultur

Se även

Afrika

Etymologi

Historia

Geografi

Politik

Demografi

Kultur

Språk

Religion

Se även

Externa länkar

Geografi

Geografins historia

Naturgeografi

Fysisk geografi

Geomorfologi

Klimatologi

Hydrologi

Oceanografi

Glaciologi

Biogeografi

Samhällsgeografi

Se även

Biologi

Se även

Kultur

Andlig odling

Andra betydelser

Se även

Huvudsakliga källor

Afrika

Etymologi

Historia

Geografi

Politik

Demografi

Kultur

Språk

Religion

Se även

Externa länkar

Kontinent

Se även

Atlanten

Havsdelar och öar

Djupet och salthalt

Vindar

Havsströmmar

Extern länk

Elfenbenskusten

Historia

Klimat och miljö

Ekonomi

Befolkning

Naturtillgångar

Administrativ indelning

Karta

Slavhandel

Slaveri under forntid och antiken

Träldom i Norden

Slaveri i Nya världen

Svensk delaktighet i slaveri

Slaveri i USA

Slaveri i andra delar av världen

Nutid

Se även:

Extern länk:

Nordamerika

Länder

Områden med begränsat självstyre

Se även

Arkeologi

Betydelse och tillämpning