:: wikimiki.org ::

Vävteknik

Vävteknik

Vävteknik för golvvävstolar grundar sig på samma principiella metod för uppsättning av varpen. Man varpar den längd av garnet som räknats fram med hjälp av en vävsedel. Innehållet i vävsedeln finns ingen standard för, men utgår från att man ska inkludera beräkningar för vävens inslagstäthet, färdiga tygbredd, vävbredd, skedbredd, trådantal inklusive stadträdning, därtill vävlängd med tygets beräknade krympning, fållar och provvävning, samt invävning, framknytning, effsingar och sist även varpställningens mått. Som regel noterar man också inledningsvis vad man ska väva (matta, duk, löpare, gardin, rana, pläd osv) och vilken slags vävteknik man skall använda samt vilket material som används i varp och inslag. Efter varpningen sätts skälstickorna på plats inför momentet att förskeda då man fördelar varpen jämt över bredden, sedan förflyttar man varpflätan till vävstolens bakre varpbom och låter skälstickorna byta plats från vävskedens ena sida till den andra för att hamna på rätt sida om slagbommen och underlätta pådragningen. Efter pådragning av varpen på varpbommen är det dags att ta bort förskeden och solva alla trådarna, därefter skedar man i den sked som ska användas vid vävningen. Sedan knyts solvskaften fast på rätt plats med nickepinnarnas hjälp, med en jämn placering i förhållande till stolens mått och tramporna knyts fast i solvskaften. Slutligen görs framknytning och sen börjar det roliga, själva vävandet. Vävteknik är annars till vardags för en vävare begreppet för vilket slags vävsätt man använder (se vävtekniker om: tuskaft, kypert, gåsögon, rosengång, gubbaväv = bunden rosengång, munkabälte, finnväv, krabbasnår, smålandsväv, myggtjäll, hålkrus, upphämta, dräll, daldräll, karelsk spets, damast osv). damast
- a varpbom
- b tygbom
- c solvskaft
- d trissor (nickepinnar vid fler skaft än två)
- e trampor
- f solv
- g skälstickor
- h vävsked
- i inslag Kategori:Vävning Kategori:Teknik

Golvvävstol

Golvvävstolar (trampvävstol) i skandinavien är som regel byggda av trä. Till skillnad från de gamla varptyngda stående vävstolarna som användes fram till 1700-talets mitt i bondehemmen kan man väva horisontellt, och därmed få större slagkraft i slagbommen och möjlighet att ha flera skaft och trampor i vävstolen. Det finns allt ifrån hopfällbara golvvävstolar till fem meter långa för damast och jacquardvävning. Grunddragen är densamma, med varpbom och tygbom och däremellan anordningar för skaften och slagbom. Kategori:Vävning

Varp (textil)

Varp är den längsgående tråden i ett vävt tyg som sätts upp i vävstolen. Den maximala längden på tråden avgörs dels av vilken vävstol man har dels av vilka varpförhållanden man har, dvs vilken varpställning man har tillgång till. Varpen är densamma hela tiden till nästa uppsättning är på plats och begränsar variationsmöjligheterna i vävandet till den vävbredd och täthet man satt upp i vävstolen. Däremot kan man förhållandevis enkelt solva om en uppsatt varp, och även byta vävsked för att erhålla en annan skedbredd i viss mån. Avancerade hobbyvävare och proffessionella vävare rationaliserar gärna bort själva uppsättningsarbetet som är tidsödande genom olika mer eller mindre sinnrika metoder förlänga varpen genom att klistra fast en ny varp eller knyta i en ny varp innan den gamla är slut. Kategori:Vävning

Garn

Garn, kan vara: #Textiltråd, framställd genom att längre eller kortare fibrer eller heldragna fibrer snos samman, se tråd. #Smäckert tågvirke, vanligen gjort av hampa, enkelt eller flersträngat, ibland tjärat. Garn används bl.a. till segelgarn, taglingsgarn, kabelgarn etc. #Fiskeredskap, detsamma som nät. Kategori:Textilmaterial Kategori:Vävning

Vävsedel

Vävsedel uppställning av varierande innehåll för att underlätta uträkning av varp och materialåtgång för vävning Kategori:Vävning

Inslagstäthet

Inslagstäthet vid vävning påverkar resultatet och materialåtgången avsevärt. Som regel bör man göra en provväv för att se vilken inslagstäthet som är lämplig med hänsyn till material i varp och inslag, samt vald vävteknik. För gardiner och plädar är det vanligt med en låg inslagstäthet, och vid vävning av gardiner är det inte ovanligt att ett vältränat öga ser "kaffepausränder", dvs att väverskan efter kaffepausen slagit väven hårdare än innan. Tätheten har en tendens att variera ju längre man väver mellan framflyttningar av väven också, varför man rekommenderar täta framflyttningar av vävda tyget om inslagstätheten är viktig att hålla jämn. Kategori:Vävning

Vävbredd

Vävbredd är den faktiska bredd en väv har sedan tyget tagits ner ur vävstolen, och inte som man kan tro den bredd som man väver när varpen sitter i vävstolen. Med hänsyn till varp och inslag sker en omedelbar krympning på bredden när tygets spänning släpps vid nertagningen ur vävstolen. Kategori:Vävning

Trådantal

Trådantal i en väv avgörs av den bredd man vill åstadkomma i tyget, men styrs också av vilket mönster man valt att väva och vilka mönsterrapporter som därmed är möjliga att göra. Mönstret reglerar också antalet trådar per rör som ska träs i vävskeden för att åstadkomma rätt täthet i väven. Den formella beräkningen av trådantalet är: antal rör i vävskeden/centimeter gånger antalet trådar i rör gånger skedbredden i centimeter. Kategori:Vävning

Fåll

] Fållar och vävarnas avslutning ingår i vävsedelns beräkning av varpens längd och bestäms således på ett tidigt stadium, men för alla eventualiteters skull är det vanligt att lägga till lite längd på varpen för att ha handlingsutrymme att åstadkomma andra slags fållar och avslutningar än man ursprungligen tänkt sig. I synnerhet om man är osäker på valet av frans eller vävd fåll påverkas varpens åtgång. Fransar förbrukar ofta avsevärt längre varp än vävda fållar. Bredden på fållen avgörs av tygets totala mått och tygets funktion. En matta har ofta avsevärt bredare fåll än en tunn duk vävd i tunnaste lingarn. Fållen behöver också anpassas till tygets eventuella mönster. För en väv avsedd som väggbonad skall man inräkna monteringsmetoden i överkant och nederkant. För en frans som flätas åtgår avsevärt mer varp än för en oflätad frans. Kategori:Vävning

Provvävning

Provvävning kan förbruka en hel del varp om man valt en helt egen uppsättning i vävstolen som ingen tidigare vävt. Inslag och varp samverkar till resultatet och man kan behöva prova sig fram med många olika slags kulörer och garngrovlekar. En vävteknik som gåsögon kan ge många helt olika slags tyger beroende på inslagsgarnet. Kategori:Vävning

Framknytning

Framknytning av varpen görs när man knyter fast varpen på den käpp som via snören är fäst vid tygbommen. Vid framknytning skall mitten av varpen placeras mitt på käppen, vars ytterkanter inte får ligga utanför vävstolens sidostycken. Snörenas placering på käppen avgörs av längden mellan de hål där snörena kommer ur tygbommen. Framknytningskäppens avstånd till bröstbommen mäts upp för att se till att varpen löper rakt. Annars blir tyget snett när det tas ur vävstolen. Vid framknytning skall varpen delas upp i jämt fördelade partier och knytningen börjar på mitten för att sedan knytas i båda ytterkanterna, därefter från mitten och utåt igen. Efter den första knytningen går man över alla knutar en gång till och spänner varpen jämt mot käppen. Genom att sist knyta yttertrådarna på båda sidorna blir dessa som regel något hårdare spända än de mittre trådarna. Framknytningen avslutas med en fästande knut som inte löper eftersom varpen utsätts för ganska hård påfrestning när den sedan spänns inför vävningen för att ha ett bra skäl till inslaget. Kategori:Vävning

Effsingar

Effsingar (eller äfsingar) är den del av varpen som man aldrig kan väva slut. Mot slutet av varpen måste ändå den sista biten förbli ovävd eftersom solven som är förbundna med tramporna är placerade bakom slagbommen. I en damastvävstol är effsingarnas längd lika lång som avståndet till de bakre solven, vilket kan vara en meter, beroende på vävstolens konstruktion . Kategori:Vävning

Varpställning

Varpställning är det redskap med vilket man lindar upp varpen i hela dess längd. I gamla bondehem förekommer att man finner hål i golv och tak som använts för att anbringa varpställningens centrumaxel, kring vilken en fyrkantig träkonstruktion är uppbyggd (ofta ihopvikbar). I nederkanten av varpställningen sitter skälpinnarna som skapar det skäl som är nödvändigt för att identifiera i vilken exakt ordning trådarna ska anbringas vid pådragning och den följande solvningen. Avståndet mellan sidorna i varpställningen avgör hur många varv varpen behöver gå för att få rätt längd. För en lång varp blir det många varv, och fästpinnen kring vilken man vänder, blir placerad högt upp i ställningen. Vanliga mått på varpställningens sidor är 1 meter eller 75 cm. Avståndet fram till skälpinnarna ingår i varpflätans längd. Vid vävning i en liten vävstol brukar just det avståndet kunna motsvara effsingarnas längd. Varpning sker med valfritt antal trådar åt gången, beroende på vad man ska väva och antal färgbyten samt tillgången till antal rullar garn. För en ripsväv med många trådar är att föredra 4 eller 6 trådar åt gången vid varpningen, som sprids mellan fingrarna för att motverka inbördes tvinning. Kategori:Vävning

Matta

Matta, golvbeklädnad oftast tillverkad i textil- eller bastmaterial. Mattor kan också vara tillverkade i något plastmaterial, vilket är särskilt lämpligt om man vill ha lätt tvättade mattor, eller om de är avsedda som skyddsmattor. I speciella fall kan även mattan vara avsedd som väggbonad, i sådana fall brukar den ha ett mycket vackert utseende.

Mattrelaterade artiklar

- Abrash
- Ashkali
- Dörrmatta
- Nöthårsmatta
- Ryamatta
- Ripsmatta
- Studsmatta

Se även

- Lista över mattor
- Internationella textilier Kategori:Textilier

Gardin

Gardin är tyg av tjock eller tunn kvalitet avsett att anbringas i eller intill fönster, till skillnad från draperi som anbringas på andra ställen än i eller vid fönster. Gardinen kan vara längder av tyg som hängs upp vertikalt vid sidan av fönstret med eller utan kappa som hängs upp horisontellt, eller enbart en kappa i övre delen av fönstret. Cafégardin är en horsontell kappa i nedre delen och likaledes i övre delen av fönstret samtidigt. Den mängd av tyg som är avsett för ena sidan av fönstret kallas våd och den mängd som är avsett för ett fönster kallas för en luft, två lufter är således gardinvaror till två fönster. Sängförhängen introducerades före gardinernas intåg i hemmen. Men så var också fönstren väldigt små till en början, och behovet att öka värmen vid sängen desto större. "Svenska gardiner" är ett begrepp som syftar på något helt annat än gardiner, närmare bestämt fängelsegaller av svenskt stål.

Historia

Att fönstergardiner förekommit finns dokumenterat i inventarieförteckningar från 1600-talet enligt NE (avser sannolikt Sverige). Och enligt tidningen Antik och Auktion nr 9:2004 finns ännu äldre belägg för förekomst av gardiner på kontinenten. Gunnar Hazelius-Bergs bok "Gardiner" från 1962 berättar om hur Filip V beställde gardiner redan 1316 till fyra fönster för slottet Chevauchesuel inför sin kröning. De uppges ska ha varit tillverkade i något som kallades serge, en blandning av bomull (!) och silke. Några decennier senare uppges att kung Jean av England köpte elva alnar lärft till fönstren i sitt rum, och 1380 hade Charles V azurblå lärftgardiner. Förmöget borgerskap i mellaneuropa antas ha haft gardiner, men knappast i "de breda folklagren". Samma artikel berättar om att 1617 finns dokumenterat att Örebro Slott hade fyra fönsterförhängen och att i Ebba Brahes bouppteckning från 1674 nämns blå, röda och svarta gardiner i lärft och rask (ev en kypertteknik) i glansigt ylletyg med vaxad yta. De första gardinerna kallades franska gardiner och var enkla vävnader i ljusa färger och glest vävda för att släppa in så mycket ljus som möjligt, men att sängomhängena istället var den tidens statussymboler i textil väg. Kategori:Vävning Kategori:Textilier

Rana

.]] Rana är tyg av tjock eller tunn kvalitet som anbringas på vägg som en väggbonad, likt en tavla. Ranan kan vara mönstrad eller enfärgad (sällsynt!). Traditionellt vanligt med ranor vävda i ull. Mönstringen är inte så omfattande att ranan övergår att kallas bildväv. En smal rana kallas också vepa. Ordet härstammar ur finska ordet raanu som kommer av det samiska ratnu enligt NE. Ursprunget kanske vittnar om var textiliens art möjligen har sitt ursprung? Det var, enligt NE, en specialitet för nordnorska sjösamer att väva ranor och kunde utföras på de tidiga varptyngda vävstolarna. I Västerbotten och Norrbotten menades med rana både de yllevävar som användes till väggbonader men också den väv som användes till täcken som vävdes i liggande varp (möjligen från golvvävstolens tillkomst). Kategori:Vävning Kategori:Textilier

Vävtekniker

Vävtekniker används, möjligen lite felaktigt, som samlingsordet för vilket vävsätt man använder, ej att förväxla med själva vävtekniken som handlar om alla moment, redskap och problemlösningar kring vävandet i sig. Enligt bindningsläran finns tre grundformer av bindning och utifrån dessa har många varianter av vävtekniker utvecklats.
- tuskaft
- kypert
- satin Bland vävtekniker (vävsätten) talar man således bland annat om:
- batavia
- beiderwand
- bindetrådsväv
- bunden rosengång
- daldräll
- damast
- doroteadräll
- dräll
- dukagång
- dubbelväv
- finnväv
- flamskväv
- flossa
- gobeläng
- gubbaväv
- gåsögon
- HV-teknik
- hålkrus
- jämtlandsdräll
- karelsk spets
- korndräll
- krabbasnår
- kypert
- lampas
- leksandskrus
- munkabälte
- myggtjäll
- noppväv
- panama
- plattväv
- plockväv
- rips
- rosengång
- rundväv
- rya
- röllakan
- samitum
- sjusprångsdräll
- slarvtjäll
- smålandsväv
- snärjväv
- soumak
- språngdräll
- stramalj
- sålldräll
- tuskaft
- tvist
- upphämta
- våffelväv Därtill kommer lokala bygdevävmönster som ges namn utan att vara egna varianter av vävtekniker, såsom: Holmöväv, Åseleväv osv Kategori:Vävning

Skälstickor

Skälstickorna i en vävstol förknippas ofta med en särskild slags sägenomspunnen respekt hos vävaren. Det är inte vilka pinnar som helst, trots att dess funktion är både väsentlig i vissa fall och samtidigt överflödig i vissa lägen. De är tunnare än bomspröten och avfasade i kanterna samt försedda med hål i båda ändar för att möjliggöra fastknytning i varandra. Skälstickorna anbringas i varpen när uppsättningen av varpflätan påbörjas. Deras ändamål är att hålla isär trådarna på bredden samt bidra till att skilja på de trådar som löper över skälet och de som löper under skälet, i syfte att därmed underlätta det skäl som behövs vid vävningen. Eftersom skälstickorna anbringas i varpflätan innan förskedning måste stickorna byta plats i förhållande till vävskeden vid pådragningen. Förskedning utan skälstickor är näst intill omöjlig att genomföra då man inte kan hålla isär trådarna utan stickorna, utan riskerar att varptrådarna korsar varandra, med följd att väven trasslar och varptrådar går av. Även solvningen underlättas av att skälstickorna finns kvar, men i det läget är varpen pådragen på varpbommen och det är något enklare att identifiera vilken tråd som står i tur att solvas. Som regel behålls sedan skälstickorna just för att underlätta det skäl som är grunden i vävningen, att vissa trådar höjs och andra sänks. Men när man närmar sig den allra sista biten av varpen kan det vara nödvändigt att helt ta bort skälstickorna för att ens få till ett skäl. Vilket således talar för att skälstickorna egentligen inte alls behövs för att åstadkomma skälet. Men därom tvistar vävare än idag! Skälstickorna förankras med fördel till den bakre bommen med gummiband eller liknande för att förhindra att de flyttas framåt när varpen dras fram, Kategori:Vävning

Varpfläta

Varpflätan är ingen egentlig fläta i vanlig mening där tre eller fler tampar korsar varandra i ett givet mönster. Varpflätan är den varp som tagits ner från varpställningen genom att man lossar på varpen från den övre varppinnen och där skapar en ögla genom vilken resten av varpen hämtas upp för en ny ögla osv. Dessförinnan är det brukligt att knyta omtag om varpen mittemellan ställningens alla hörn, men i synnerhet över och under skälet, och både framför och bakom skälpinnarna i ställningens nedre del. Kategori:Vävning

Vävsked

Vävsked (även ritt eller vävkam) är det kamliknande redskap som placeras i vävstolens slagbom genom vilken varpens trådar träs, med hjälp av en skedkrok, för att få rätt mellanrum mellan trådarna i väven. Vävskeden packar inslaget olika hårt genom den kraft i handrörelsen som vävaren använder på slagbommen. Tätheten i väven regleras av antalet rör per centimeter i vävskeden och antal trådar i rören. Det traditionella nummer som anger tätheten på gamla (importerade?) vävskedar avser antalet lameller per 2 (!) inch (obs, inte verktum). Varför man som måttstock valt 2 och inte 1 inch, som förefaller naturligare, är oklart. Vävskedar tillverkades redan på 1700-talet i Dalarna för att förbättra försörjningen. Vävskedsmakaren åkte runt bland gårdarna med sina redskap för tillverkningen. Då användes tunna träspjälor som lameller för att åstadkomma de rör som varpen träs genom. Även bambu har förekommit, som har fördelen att vara både starkt och glatt = skonsamt för varpen och lättsamt för vävaren (låg friktion). Idag används stål, och produktionen sker i Markaryd och Mora. En vävsked där lamellerna blir slitna eller bågnar av att någon vävt med för mycket indrag i kanterna orsakar att de följande vävarna kan få glipor i varptrådarna som är fullt synliga. Just lamellerna i kanten på varje väv utsätts för hårdaste slitaget om vävaren drar åt inslaget för hårt så att bredden på väven minskar. För att motverka problemet används vävspännare. Vid vävning med lingarn händer att varpen behöver blötas upp eller "klistras" med ett linfröavkok, för att inte gå av. Det är angeläget att vävskeden inte utsätts för duschningen eller fuktig varp mer än nödvändigt, eftersom rostiga lameller ofelbart lämnar spår efter sig i väven vid nästkommande tillfälle. Etymologi: Ordet vävsked torde kunna härledas till tyska ordet scheiden, skilja, särskilja. Jämför bergsmännens s k skedvatten, som användes för att skilja silver från guld i malm. Kategori:Vävning

Pådragning

Pådragning är det moment under uppsättning av en väv i vävstolen då varpen rullas upp på varpbommen. Momentet kan skötas av en person, i synnerhet om det finns en pådragningsknekt att montera på vävstolens framsida. Oftast är det två personer som hjälps åt. Varpflätan ligger då spänd och något spridd över bröstbommen, ner under den tvärslå i vävstolen som sitter i golvnivån och upp i höjd med bröstbommen. En person håller ett stadigt och jämt tag om varpflätan, den andra vrider på varpbommen och kontrollerar varpens spänning över hela bredden med jämna mellanrum. Beroende på varpens kvalitet läggs bomspröt fördelade över ett helt varv av varpbommen för att förhindra att spänningen på varptrådarna påverkas av att trådarna glider in i varandra i olika lager. Antalet varv mellan bomspröten är beroende på varptrådens grovlek. Kategori:Vävning

Solva

Solv har i långa tider gjorts av det slags bomullsgarn som används till mattrasor, men idag gör plastsolven sitt intåg i vävstolarna allt mer. Framför allt för att de är lättare att solva, dvs dess ögon är lättare att trä varptråden genom. Solv är två parallella trådar som träs på de övre och nedre solvskaften. Mitt på solvet finns ett öga, som åstadkoms genom att en knut knyts i ögats övre kant och en knut i ögats nedre kant. På plastsolven är knutarna ersatta med en annan metod att åstadkomma ögat. Solv av metalltråd förekommer i jacguardvävstolar och elektriska vävstolar för mekanisk och industriell vävning. För damast och upphämta används två andra slags solv, se Damastvävstol. Solva är det arbetsmoment under uppsättning av varp i en vävstol då varpen träs genom solven. Solven sitter på solvskaft som hängs upp i vävstolen med nickepinnar och förbinds via det nedre solvskaftet till tramporna via lattor eller direkt med snören. Den inbördes ordning som varptrådarna träs genom solv på respektive skaft avgör vilken vävteknik som tillämpas. Solv som inte behövs för den aktuella uppsättningen tas bort för att minimera risken att de glider iväg och orsakar snedställda solvskaft och därmed dåligt skäl. När överblivna solv är borttagna förankras solven på sitt solvskaft genom att en tråd spänns från den ena änden av skaftet till den andra, på både övre och nedre solvskaft. När hela uppsättningen är klar, inklusive framknytning, ska varpen löpa horisontellt genom mitten eller nedre delen av solvögat. Ordets härkomst kan troligen spåras till latinets solvo som betyder upplösning, och genom solvningen särar man på varptrådarna så att de kan få det rörelsemönster i förhållande till varandra som vävtekniken fordrar. Kategori:Vävning

Solvskaft

Solvskaft kallas också enbart skaft. Antalet skaft i en vävstol begränsar urvalet av vävtekniker. Ju fler skaft ju tyngre att trampa och ju större variation i vad som kan vävas. Ett solvskaft består av två parallella skaftkäppar, en övre och en undre, samt de mellan dessa upphängda solven. Den undre skaftkäppen förbinds med tramporna med hjälp av snören, antingen direkt eller via lattor. Den övre skaftkäppen i ett visst skaft kopplas med hjälp av ett snörsystem till den övre skaftkäppen i ett annat skaft. (Se nickepinnar och lunor.) Skaften arbetar alltså alltid parvis: ett skaft som flyttas uppåt motsvaras alltid av ett annat skaft som samtidigt förflyttas nedåt. Det är på detta sätt ett skäl bildas. Skaften numreras så att det bakre skaftet (närmast varpbommen) alltid kallas nummer ett, och det främre skaftet (närmast vävaren] har den högsta siffran. I vävnotan framgår hur skaften ska ansluta till tramporna för den vävteknik man valt att sätta upp. Ju fler skaft ju längre effsingar går åt i slutet av varpen, eftersom avståndet som är vävbart minskar ju större djup som skaften tar i vävstolen. Med en fyrskaftad vävstol är variationsmöjligheterna ändå väldigt stora, men för mer avancerade vävar som rips, dräll, bindetrådsvävar, upphämta osv fordras fler skaft. För en tioskaftad vävstol är lattor nödvändigt för att man överhuvud taget ska orka trampa ner tramporna, redan vid sex skaft är lattor att föredra. För vävning av väldigt smala vävar kan resårband vara bra att använda för att hjälpa upp balansen i skaften. Resårbanden anbringas som ett slags extra upphängningsnören, men utanför alla solven och till ett läge där banden inte har någon belastning i viloläget, men vid nertrampningen spänns de. Kategori:Vävning

Trampor

Tramporna i en vävstol är till antalet minst två för tuskaft, men kan sedan variera för andra vävtekniker och är inte alltid detsamma som antalet skaft. Vid uppsättningen av väven utgår man från en vävnota där det framgår vilket skaft som ska anslutas till vilken trampa. Tramporna kan vara anslutna till vävstolens nedersta och främre tvärslå, eller vara fästade från andra hållet via en tvärbalk eller axel. I de mest avancerade vävstolarna för hobbyvävare är tramporna inte helt släta, utan formade för att underlätta trampningen genom att hävstångsprincipen förstärks av formen. Tramporna ansluts via lattor eller direkt till de nedre solvskaften via snören. Sen polyestersnören introducerades med åtföljande plastdetaljer att låsa dem med är uppknytningen av trampor och lattor enklare. De hampasnören som användes tidigare, och förekommer än idag, knyts annars fast med särskilda vävknutar som dras åt hårdare ju mer man trampar. Men snörena utsätts för stora påfrestningar och slits fort ut jämfört med polyestersnören. Kategori:Vävning

Framknytning

Tuskaft

: Denna artikel är bättre än motsvarande artikel i Nationalencyklopedin. Tuskaft (lärft, tvåskaft) är en av de tre grundläggande bindningarna. (De andra två är kypert och satin.) Som namnet antyder innebär denna vävteknik att man väver med endast två skaft som höjer och sänker varptråden med hjälp av två trampor. Tuskaft hör till de allra äldsta bindningssystemen och kunde utan problem vävas även på de stående vävstolar som använts sedan långt före Kristi födelse och fram till 1700-talet i Skandinavien (då golvvävstolen - i vissa fall kallad trampvävstol - nådde ut bland allmogen). Med en datering till 7 000 f.Kr. finns två avtryck i lera föreställande tyg av tuskaft respektive tvist (panama). De är funna i nordöstra Irak. Det är ganska vanligt att man sätter upp en tuskaft på fyra skaft. Då ansluts skaft ett (det bakersta skaftet i vävstolen) och tredje skaftet till första trampan och skaft två och fyra till den andra trampan. Anledningen är att man därmed minskar nötningen på varptrådarna och att det blir lättare att få ett bra skäl att föra in inslagstråden genom. I rosengångsvävar (dock inte i bunden rosengång), munkabälte och daldräll används ofta två trampor enbart till det inslag med tuskaft som fordras för att binda mönstertrådarna. Alternativet är att dubbeltrampa, dvs trampa ner två trampor åt gången. Panama är en variant av tuskaft. Beteckningen tuskaft används huvudsakligen i samband med handvävning, till skillnad från den industriella vävningen inom textilindustrin. Kategori:Vävning

Sediakk

Taroko, ook Sediq, Saediq, Seedik, Sejiq, Sedeq, Seedek, Seedeq, Shedekka, Sedek, Sediakk, Sedik, Sazek, Bu-Hwan, Che-Hwaans, Daiya-Ataiyal, Hogo, Iboho, Paraans, Taruku, Toroko, Truku of Toda, is één van de twee Atayalische talen. Net als Atayal, de andere Atayalische taal, wordt het Tarako uitsluitend in Taiwan gesproken. Kenmerkend voor het Taroko is de erg vreemde woordvolgorde die veel gemeen heeft met die van het Malgasy en het Fijinees. Het Taroko wordt voornamelijk in (niet uiterst) Noordoost-Taiwan gesproken, aan de kust van het Atayal-taalgebied, rond de Puli, in de streken rond Hualien en ten zuiden van het Atayal-taalgebied. Het moet worden gezegd dat Taroko, op internet wordt de naam Seedeq meer gebruikt, géén dialect van het Atayal is. De drie dialecten verschillen erg in fonologie en lexicologie. In de scholen in het taalgebied wordt het Chinees gebruikt. Ouderen spreken ook Japans. Het Taroko wordt in het Latijnse schrift geschreven. Er is een vastgelegde grammatica, en tussen 1963 en 1988 is het Nieuwe Testament naar het Taroko vertaald. Er zijn net zoveel Taroko-sprekers als er mensen zijn in de Taroko-stam.

Classificatie

- Austronesische talen
- Atayalische talen
- Taroko

Evolutie van het aantal sprekers

- 1993: 28 000
- 2002: 4 750 Het is duidelijk dat het aantal sprekers sterk daalt. Velen gebruiken liever Atayal, Japans en verschillende Chinese variëteiten.

Dialecten

De drie dialecten verschillen erg in fonologie en lexicologie, sommige ook in grammatica. Er zijn twee belangrijke dialectengroepen in het Taroko te onderscheiden.

Westelijke Groep

De Westerse Groep bevat als belangrijkste dialect het Tekedaya (op internet wordt de naam Paraans meer gebruikt), gesproken in het gebied rond Wu-shê.

Oostelijke Groep

De Oosterse Groep bevat als belangrijkste dialect het Teruku, gesproken in Taroko Gorge.

Grammatica

Het Taroko telt drie passieven: Er zijn vier vormen. Arthur Holmer deed uitgebreid onderzoek naar de Taroko-grammatica, meerbepaald naar die van het Tekedaya-dialect. Wat het aantal klinkers in het alfabet betreft, telt het Taroko ofwel drie (i, u en a), ofwel vier (i, u, o en a), ofwel vijf klinkers (i, e, u, o en a); exclusief de doffe e (schwa).

Verspreiding van de sprekers

- Taiwan: 4 750; 11^de gedeelde plaats, 12^de gedeelde plaats volgens totaal aantal sprekers

Literatuur

Volgende werken zijn over het Taroko geschreven:
- Seediq Reference Grammar, Yung-li Chang; Taipei, 2000
- Phonological Structure of Paran: A Dialect of Sediq, Hsiu-fang Yang; Taipei, 1976

Externe links

- [http://www.language-museum.com/t/taroko.htm Een groot deel van het scheppingsverhaal in het Taroko]
- [http://www.ling.lu.se/persons/Arthur/seediq.html Meer informatie over het Taroko (Engelstalig)]
- [http://language.psy.auckland.ac.nz/show_lsearch.php?id=00275 177 woorden in het Engels en Taroko]
- [http://www.ling.hawaii.edu/~uhdoc/truku/wordlist.html Woordenlijst met uitspraak]
Categorie:Atayalische taal Categorie:taal in Taiwan

Parkiet Online Casinos Black-Breath Praga appartamenti online slots

:: RELATED NEWS ::