:: wikimiki.org ::
| Växtfärgning |
VäxtfärgningVäxtfärgning handlar om färgning av textila material med färgämnen från naturen.
Historia
Konsten spred sig från Asien och Nordafrika och finns dokumenterad i Norden från bronsåldersfynd av färgad ylle.
Det började sannolikt med Fenicierna som under årtusendet f.Kr. utvecklade den svåra konsten att färga med purpur. I antikens Grekland kände man också till konsten att färga turkiskt rött, karmosinrött, scharlakansrött, krapprött, och blått med vejde och gult gjorde man med saffran och vau. I Pompeji har man funnit gamla purpurfärgerier med glasflaskor som innehöll färgämnen.
Enligt NE framgår att: "I Venedig, som anses ha fått en skråordning för färgare redan 1234, utkom 1540 en bok om färgning, Plictho del arte de tentori (ung. 'Förklaring av konsten att färga'), som fick betydelse för hela Europa. När textilframställningen sedan utvecklades i Flandern blev man där skicklig i textilfärgning. Tbouk va Woudre ('Undrens bok') är namnet på en viktig handbok i färgning utgiven i Bryssel 1513."
I Europa utvanns indigo ur vejde, men handeln med ärtväxten indigo under 1600- och 1700-talen slog till slut ut vejdeodlingarna.
Cajsa Wargs berömda "Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber" från 1755 innehöll ett antal växtfärgningsrecept för garner.
Det var först på mitten av 1800-talet som textilier började färgas med syntetiska färgämnen.
Hemslöjden har länge värnat om den mjuka färgskala som växtfärgningen ger samt bibevarandet av traditionen och av kunskapen kring växtfärgning. Men man har ändå inte väjt för de kraftigare färger som också är möjliga att åstadkomma, vilket textilkonstnären Hannah Ryggren föredrog.
Hannah Ryggren
De sju grönaktiga färgerna är i tur och ordning från vänster färgade med hjälp av:
1. Björklöv, 2:a bad Kopparvitriol
2. Renlav, 2:a bad Kopparvitriol
3. Renlav, 3:e bad Kromsyrat kali
4. Maskros, 3:e bad Kromsyrat kali
5. Maskros, 2:a bad Kopparvitriol
6. Islandslav, 3:e bad Kromsyrat kali
7. Islandslav, 2:a bad Kopparvitriol
Metoden
I korta drag går växtfärgning till på följande sätt:
Garnet tvättas med tvållösning och hela härvan läggs i vattenbad för betning för att bli mottagligt för färgning. Sen läggs garnet i kokande eller hett vattenbad med aktuellt färgämne.
För hantverksmässig växtfärgning är det att föredra tillgång till gamla vedeldade tvättkar och rikligt med rent vatten, gärna sjö- eller åvatten, för alla sköljningar som ska ske. Samma betningsbad och färgbad kan användas flera gånger, med olika effekt på färgningsprocessen. Upp till tre bad kan göras på samma grundmaterial.
Se även
- Naturligt färgämne
Litteratur
- Sandberg Göran & Jan Sisefsky. Växtfärgning (PA Norstedt & Söners förlag, 1980).
Extern länk
- [http://linnaeus.nrm.se/flora/listor/fargvaxt.html Om växter att färga med]
Kategori:Färger
Kategori:Textilier
FrågaEn fråga eller en interrogativ sats är normalt en språkhandling avsedd att frambringa information. En deklarativ sats kan dock av retoriska skäl ges formen av en fråga.
Se även
- Interpellation
Nordafrika
Nordafrika, den norra delen av Afrika, norr om Saharaöknen. Politiskt och geografiskt räknas vanligen Västsahara, Marocko, Mauretanien, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten och Sudan till Nordafrika.
Historia
Förhistoria
Neolitiska klippmålningar i Libyen vittnar om en jägar-samlar-kultur i de torra gräslanden i Nordafrika under istiden.
I området i dagens Sahara uppstod en av de första jordbrukande samhällena.
I.o.m. att öknen spred sig trängdes dess samhällsbildningar ihop i nildalen och bildade grunden till det som kom att bli det forntida Egypten.
Norra Afrikas historia brukar behandlas separat från Afrika söder om Sahara eftersom öknen gjort att de utvecklats isolerat från varandra. Nordafrika har dock haft kontakt med centrala och södra Afrika via handelsvägar genom Sahara och genom de inte sällan fredliga kontakterna mellan Egypten och Nubien.
Antiken
Nordafrikas skrivna historia härstammar i första hand från Europa och Asien som främst hade kontakt med kustområdena intill Medelhavet och Röda havet.
I dessa områden har Etiopien varit den enda stat som lyckats bevara sin självständighet genom hela historien (med undantag för en kortare period under andra världskriget).
Nordafrikas kustområden mot Medelhavet koloniserades först av fenicierna omkring 1000 f.kr., och Kartago, som de grundade 800 f.Kr., växte snabbt till Medelhavets starkaste maktcentrum.
Genom att underkuva berberna som utgjorde den större delen av befolkningen i Nordafrika kom fenicierna att behärska hela den afrikanska kusten väster om Stora syrten, och genom denna ohotade kontroll över handeln i Medelhavet lades grunden till deras enorma välstånd.
Grekerna lyckades, å sin sida, att etablera sig i Egypten och dagens Libyen där de grundade staden Kyrene omkring 631 f.Kr., men dessa kuststäder isolerades fullständigt av öknen och påverkade aldrig övriga Afrika.
Under den hellenistiska perioden, efter att Alexander den store grundat Alexandria 332 f.Kr., försökte de ptolemeiska härskarna expandera söderut; ett företag genom vilket vi idag har fått lite kunskap om Etiopien.
Maktkampen i Medelhavet avbröts snabbt då Kartago föll för romarna 146 f.Kr. och de, under de följande seklet, inkorporerade såväl de grekiska kolonierna som Egypten och själv Grekland i sitt imperium.
Under romarna blomstrade de nordafrikanska kustområdena men, trots att de lade Fezzan i Libyen under sig, betraktade de Sahara som en ogenomtränglig barriär, och kejsar Neros försök att vidga imperiet ner i Sudan och kartlägga Nilens källor slutade i fiasko.
Antikens kunskap om den afrikanska kontinenten återfinns i Ptolemaios' skrifter.
Han kände på något sätt till de stora sjöarna i östafrikanska riftsystemet och omnämner också Nigerfloden.
För antiken förblev dock Afrika i princip liktydigt med Medelhavets kustområden.
Europa fick stora betydelse för Nordafrika först genom romarnas ständiga krig mot berberstammarna; introduktionen av kristendomen; vandalernas invasion omkring 400 e.Kr. och det bysantinska rikets maktövertagande.
Islam
Under 600-talet ändrades sakernas tillstånd dramtiskt då islam snabbt erövrade nordafrika från Egypten till atlantkusten och fortsatte expansionen in i Spanien.
Kristendomen i nordafrika utplånades helt, sånär som på den koptiska kyrkan i Egypten och områdena i Nubien och Etiopien.
Under de följande tre seklerna utgjorde araberna en liten styrande elit i det område de behärskade.
Under 1000-talet skedde dock en omfattande arabisk emigration till nordafrika som i princip gjorde att berberna absorberades i den arabiska världen.
I praktiken hade dock berberna i stort sett anammat den arabiska kulturen och islamiska tron innan dess.
Islam och den arabiska kulturen kom i.o.m. det att bli en av de viktigaste faktorerna i de nordafrikanska länderna och började också sprida sig söder ut, in i Sahara och vidare in i centralafrika och östafrika. Fram till 1300-talet hade Europa och araberna i nordafrika endast en vag föreställning om de arbiska, persiska och indiska städerna och kolonierna längs med den östafrikanska östkusten.
De första arabiska erövrarna lydde under kaliferna i Bagdad, och Aghlabiddynastin styrde nordafrika som kalifatets vasaller.
Under 900-talet etablerade sig Fatimiddynastin i Egypten och styrde från Kairo, som grundats 968, över hela nordafrika.
De avlöstes av andra dynastier som almoraviderna och almohaderna innan turkarna erövrade Konstantinopel 1453 och Egypten 1517 varifrån de kunde ta kontroll över såväl Algeriet, Tunisien och Tripoli mellan 1519-1551.
I Marocko hade berber grundat en stat under mariniderna under 1200-talet som bevarade sin självständighet mot turkarna.
Samtidigt som de tidiga arabiska och moriska dynastierna uppnådde en för samtiden svåröverträffad kulturell nivå gjorde de nyomvända muslimernas hängivelse och äventyrslusta att kontinentens började utforskas mer systematiskt.
Kamelen hade tidigare introducerats i Afrika av persiska erövrare i Egypten och kunde nu användas för att korsa Sahara.
På så vis kom Senegambia och delar av Niger tidigt i kontakt med araberna och berberna, men det kom att dröja ända till 1591 innan Timbuktu, grundat under 1000-talet, blev muslimskt.
Staden nåddes av den berömde arabiske resenären Ibn Battuta 1352, och hans resor till Mombasa i nuvarande Kenya och Kilwa i dagens Tanzania ger oss den första kunskapen om statsbildningarna i östafrika.
Araberna kunde kolonisera den östafrikanska kusten via Indiska oceanen men i kontinentens inre stoppades expansionen söderut av de täta djungeler som nådde ungefär upp till den tionde nordliga breddgraden på ungefär samma sätt som Sahara hade trotsat alla tidigare erövrare.
Den sista stora arabisk erövringen i Afrika blev Nubien som förblev kristet t.o.m. 1300-talet.
Under en tid hade den arabiska erövringen näst intill gjort Medelhavet till ett arabiskt innanhav, men under 1000-talet kom den normandiska utdrivningen av saracenerna från Sicilien och södra Italien följt av attackerna mot Tunisien och Tripoli att ändra maktbalansen.
En livlig handel med de afrikanska kustområdena etablerades därefter av Venedig, Pisa, Genua och andra norditalienska städer.
Vid slutet av 1400-talet hade hela den spanska halvön återerövrats från morerna, men medan muslimska härskare fortfarande kontrollerade Granada hade främst Portugal blivit tillräckligt mäktigt för att kunna föra kriget över till Afrika.
1415 intog portugiser Ceuta på den moriska kusten och fr.o.m. denna tid kom Portugal att regelbundet beblanda sig i marockanska angelägenheter och Spanien förvärvade hamnar i Algeriet och Tunisien.
Portugal led emellertid en svårt nederlag 1578 vid slaget vid Ksar el-Kebir mot Abd el-Malek I, och vid det laget hade Spanien redan förlorat de flesta av sina afrikanska fästen.
Denna marockanska seger följdes av inre strider vilket gjorde att spanjorerna och portugiserna vann inflytande över handeln på Medelhavet.
Kontakterna mellan Europa och de muslimska härskarna under perioden 1600-1900 utmärker sig i första hand med rena piraträder som bemötes med ineffektiva motrepressalier.
I Algeriet och Tunisien fanns under denna tid tusentals kristna slavar.
Kolonialtiden
Andra världskriget
Nutid
Geografi
Politik
Se även
- Centralafrika
- Östafrika
- Västafrika
- Södra Afrika
- Maghreb
- Barbareskstaterna
Kategori:Afrika
ja:北アフリカ
ko:북아프리카
Bronsålder
Bronsåldern är den tidsepok enligt Thomsens treperiodsystem för Gamla världens förhistoriska tid då bronsen var råmaterialet för redskap och vapen. I andra delar av världen inklusive större delen av Afrika söder om Sahara har utvecklingen tagit andra vägar och andra klassifieringssystem används.
Bronsåldern inträder när människan övergår från att göra verktyg av sten (stenåldern) till att göra dem av brons, vilket inträffar cirka år 3200 f.Kr i Grekland, år 2500 f.Kr i Östeuropa, år 2200 f.Kr i Västeuropa och år 1800 f.Kr i Skandinavien.
Den äldre bronsåldern 1800 - 1100 f.Kr. Under denna period börjar stora gravmonument dyka upp i sydskandinavien, de s k storhögar eller s k gravhög. Detta gravskick att lägga de döda under en storhög kommer från Centraleuropa där den kallas för höggravskultur.
Det viktigaste för bronsålderbefolkningen var nog saltet och därför hade man ett stort kontaktnätt med Hallstatt och Durrnberg i Salzkammergut i Österrike och Halle/Saaleregionen i Tyskland.
Centraleuropa fick en särskild betydelse i brons- och järnålderns metallproducet.
Bronsåldern i Norden delas vanligen in i sex perioder där period I-III motsvarar äldre bronsåldern och period IV-VI motsvarar yngre bronsåldern.
Bronsåldern upphör när människan övergår från att göra verktyg av brons till att göra dem av järn (järnåldern), vilket inträffar cirka år 1100 f.Kr i Grekland, år 800 f.Kr i Östeuropa, år 700 f.Kr i Västeuropa och år 600 f.Kr i Skandinavien.
En typisk fornlämning från bronsåldern i Sverige är hällristningar.
Se även
- Nordisk Bronsålderskultur
- Sverige under förhistorisk tid
Kategori:Arkeologi
Kategori:Historia
ja:青銅器時代
ko:청동기 시대
simple:Bronze Age
1000 f.Kr.Händelser
- Rigveda, den äldsta hinduiska skriften, nedtecknas.
F1000
PurpurPurpur kallas ett rödviolett färgämne, som kan erhållas ur en del tämligen små och oansenliga, i Medelhavet förekommande snäckor av släktena Murex och Purpura. Den skattades mycket högt under forntiden, och dess användning har under årtusenden varit förbehållen åt samhällets högst uppsatta. Så bar till exempel det gamla Roms dignitärer hedersbenämningen purpurati, och om "den rike mannen" i liknelsen heter det, att "han klädde sig i purpur och kostbart linne".
Purpurfärgning omtalas redan i Egyptens hieroglyfinskrifter, och genom kemisk undersökning av en gammalegyptisk mumiedräkt har konstaterats, att dess färg härrör av snäckpurpur. Hos Plinius och andra romerska samt hos grekiska skriftställare finns noggranna uppgifter om purpurns framställande och användning. Av skalsamlingar, som hopat sig vid de gamla tillverkningsorterna i Grekland och Italien, vet man, att färgen bereddes företrädesvis av snäckan Murex brandaris, men även av två andra Murex- och två Purpuraarter.
Det sekret, som i mycket liten mängd avsöndras från en körtel i purpursnäckornas "mantel", är i sig självt gulgrått, men blir i ljuset först grönt, därpå blått och till sist rödviolett. Att det är ljuset enbart, som åstadkommer bildningen av färgämnet (ur ett i körtelsekretet befintligt "kromogen"), visades redan 1736 av fransmannen Duhamel. Purpurfärgen är, i motsats till många av de i forntiden använda färgämnena, synnerligen ljusäkta, vilken omständighet i förening med dess höga pris - en följd av den mycket sparsamma förekomsten - säkerligen väsentligt bidragit till purpurns stora anseende.
I den romersk-katolska kyrkan är den purpurfärgade manteln förbehållen påven och de höga kardinalerna. Övriga präster får nöja sig med andra färger i tjänstedräkten.
kategori:Färger
Grekland
Grekland är en stat på södra Balkan i sydöstra Europa som omfattar den östligaste av de halvöar som utgör Medelhavets oregelbundna norra kustlinje och de flesta av öarna i och kring Egeiska havet. I norr gränsar Grekland mot Albanien, Republiken Makedonien och Bulgarien, i öst till Turkiet samt i väst mot Joniska havet.
Det antika Grekland betraktas av många som den västerländska civilisationens vagga. Det moderna Grekland grundades 1829 och blev en republik 1974 då monarkin störtades och kung Konstantin tvingades i landsflykt.
Etymologi
Greklands officiella namn är "Den hellenska demokratin" (Ellinikí Dhimokratía, Ελληνική Δημοκρατία). Grekerna själva kallar sitt land för Hellas, idag uttalat Ellas, eller i dagligt tal Ellada. Sig själva kallar grekerna för hellener (Ellines, Έλληνες). Ordet grek kommer av det latinska namnet Graecia som ursprungligen avsåg ett område i norra delen av dagens Grekland som beboddes av graierna. På de flesta andra språk har hellener och Hellas istället en historisk innebörd. Se även hellenism.
Historia
Huvudartikel: Greklands historia
Den grekiska bronsåldern uppstod kring Egeiska havet omkring 3600 f.Kr. och 1000 f.Kr., främst på det minoiska Kreta och det mykenska Peloponnesos, och följdes av de så kallade mörka århundradena. Den nya kultur som uppstod omkring 800 f.Kr. bestod av flera stadsstater som grundade kolonier runt om i Medelhavet, stod emot flera persiska invasionsförsök och lade grunden till den Hellenska civilisationen som Alexander den store spred över stora delar av den då kända världen.
Greklands militära styrka avtog så småningom och den romerska erövringen av Grekland inleddes 168 f.Kr.. Den grekiska kulturen hade dock redan innan dess inlett sin erövring av det romerska riket och under hela den romerska tiden kom de östra delarna av imperiet att domineras av den grekiska kulturen. När det romerska imperiet till slut delades i två delar hamnade Grekland åter i centrum: Med Konstantinopel som centrum spred Östrom, sedermera det bysantinska riket, den grekiska kulturen vidare ända till Konstantinopel slutligen föll för det Osmanska riket 1453.
Grekland förblev en del av det osmanska riket ända till 1820-talet då greker gjorde uppror och utropade sin självständighet. Det moderna Grekland fick sin nuvarande utsträckning 1947.
Efter andra världskriget utbröt ett inbördeskrig i Grekland som varade i två år. 1967 kunde militären, understödd av USA, genomföra en statskupp. 1973 avskaffades monarkin och 1974, efter att ha iscensatt en statskupp på Cypern, bröt militärjuntan samman. Följande år utropades en republik och Grekland blev en demokrati. Grekland gick med i EU 1981 och EMU 2001.
Geografi
2001
Huvudartikel: Greklands geografi
Greklands är starkt kuperat och dess kustlinje djupt veckad vilket hänger samman med bergen i dess inre som utgör en del av det bergssystem som täcker större delen av Balkanhalvön. Den största bergskedjan i Grekland är det centrala Pindosbergen som, liksom de flesta bergskedjorna i Grekland, har en nordväst-sydostlig sträckning. De bergskedjor som skjuter ut från Pindos sträcker sig ut i havet så att det mellan dem bildas bäcken och vikar. Även på Peloponnesos , i Joniska havet och i Egeiska havet bildar bergkedjorna ryggar och rader med öar med samma sträckning. Två av Pindos sidogrenar, Kambuniska och Kerauiska bergen, skjuter ut åt öst och väst och bildar en naturlig gräns norr om Thessalien.
Jordskalv och, i betydligt mindre omfattning, vulkanutbrott förekommer. Greklands högsta berg är Olympos på 2 985 meter.
Grekland har ett typiskt medelhavsklimat men med stora skillnader mellan norra och södra landet och mellan bergen och kusten samt inlandet. Snö och is är vanliga i det högre bergstrakterna men förekommer även i resten av Grekland. Svala vindar, både från bergen och från havet, dämpar överlag sommarvärmen vilket gör att Greklands klimat varierar relativt måttligt mellan sommar- och vintersäsongerna. I många dalar kan dock hetta och torka på sommaren bli ett stort problem och i många områden faller överhuvudtaget inget regn mellan början av juni och slutet av augusti.
Endast de större floddalarna lämpar sig för spannmålsodling och Grekland måste därför importera mycket livsmedel. Greklands klimat har skapat en lång tradition av vin- och fruktodling: Oliver, dadel, apelsin, citron och persika.
Bland trädarterna är ek-, bok- och tallarter vanliga. Dock är skogen i Grekland starkt decimerad vilket bl.a. bidrar till torkan under sommarsäsongen.
Se även: Lista över Greklands öar, Moni Zalongou
Administrativ uppdelning
Huvudartiklar: Greklands distrikt, Greklands prefekturer
Grekland indelas administrativt i 13 distrikt (periféria), 51 prefekturer (nomós), 900 stadskommuner (demoi) och 133 landsbygdskommuner (koinotetes). Förrutom dessa adminstrativa enheter finns en autonom region, munkrepubliken Athos (Ayion Oros, ”Det heliga berget”). Före 1999 fanns i Grekland 5 775 kommuner, 457 demoi och 5 318 koinotetes, som ytterligare var uppdelade i 12 817 mindre styrelseenheter (oikosmoi).
Politik
Konstitutionen från 1975 tillerkänner landets medborgare omfattande medborgerliga rättigheter och fastslår att landets statschef ska väljas av parlamentet genom indirekta val. Den centrala rollen i det politiska livet har emellertid landets premiärminister och presidenten har främst ceremoniella plikter. Presidenten väljs vart femte år och kan endast väljas om en gång.
Parlamentsledamöterna i Greklands enkammarriksdag (Vouli ton Ellinon) tillsätts vart fjärde år (om inte nyval hålls). Grekland använder sig av ett komplicerat proportionellt valsystem som garanterar att det parti som fått flest röster i valet också får flest platser i parlamentet. Ett parti måste få minst 3% av rösterna för att komma in i parlamentet.
Se även: Panhellenism
Ekonomi
Under den senaste trettioårsperioden har Grekland, liksom många andra länder, förvandlats från ett traditionellt jordbruksland (där cirka 90% av exporten är inom jordbrukssektorn) till en mer moderniserad industristat (då cirka 50% av exporten är industriprodukter). Trots detta är Grekland fortfarande, liksom Portugal, EUs mest jordbruksberoende land. Turismen är en viktig inkomstkälla för Grekland.
Utrikeshandel
Till stora delar på grund av Greklands, energimässigt, svåra läge har det påverkat exporten mycket negativt då det fortfarande importeras ungefär dubbelt så mycket som det exporteras. Dock exporteras en hel del livsmedel såsom tobak, vin, olivolja och citrusfrukter samt en hel del kemiska produkter, industriråvaror och verkstadsindustriprodukter. De viktigaste handelspartnerna är Italien, Frankrike, Tyskland samt Storbritannien men handeln mellan Grekland och Balkanländerna har ökat under senare år.
Jordbruk
Jordbruket spelar än idag en stor roll i Greklands näringsliv vilket sysselsätter ungefär en femtedel av befolkningen. Runt 25% av Greklands export består av livsmedel (1997). En knapp tredjedel av landets areal är uppodlad vilket beror till stora delar av topografin, klimatet och jordmånen sätter stopp för ett effektivt odlingsarbete. Oftast är inte brukningenheterna större än 4 ha (80%) och brukningsmetoderna är gamla. Vattenbristen spelar en mycket stor roll i jordbruket och runt 25% av den odlade arealen tvingas konstbevattna marken för att kunna odla. De viktigaste exportvarorna är idag bland annat bomull, majs, oliver, vindruvor och russin. Cirka 40% av jordbruksarealen är betesmark för djur som får och getter.
Mineraler
I Thessalien finns de viktiga mineralerna bauxit (som används vid framställning av aluminium) och kromit som bryts i närområdet. Mindre fyndigheter som järn, nickel, magnesit och mangan finns även på flera andra ställen i landet. Marmor och korund är även två andra viktiga naturtillgångar som landet bryter.
Industri
Runt en fjärdedel av arbetskraften är sysselsatta inom industrin vilken också står för ungefär 27% av BNP 2000). Den kemiska industrin ligger i norra Grekland runt staden Thessaloniki och metallindustrin vid huvudstaden Athen. Livsmedelsindustrin är utspridd på flera olika platser i Grekland, men mycket är koncentrerat i Thessaloniki. Idag släpps det ut otympliga månger avgaser från fabrikerna vilket får följden svåra miljöproblem som konstaterats av bland annat genom raffinaderier, petrokemiska anläggningar och stålverksindustrin. Problemen ligger främst i storstadsområdena Athen (inklusive Pireus och Eleusis) och vid Thermaikosbukten vid Thessaloniki.
Utbildning
De som ansvarar för utbildningen är Utbildningsministeriet och finansieras med skattepengar och eftersom religions- och språkfrihet råder i hela Grekland är ministeriet ansvarigt för att det finns möjligheter för undervisning av minoritetsgrupper (ex. muslimer).
Den elementära skolan består av förskola med start vid tre och ett halvt års ålder samt en nioårig grundskola som börjar vid sex års ålder. Så sent som år 1985 beslutades det även att främmande språk skall ingå i utbildningen. Sekundära utbildningen omfattar en treårig gymnasieutbildning som är indelat på fyra olika linjer, men även fyraårigt gymnasium finns med kvällsutbildning för de som arbetar. Läroböcker är gratis i de statliga skolor men oftast tas avgift för läromedel ut på privata skolor.
I Grekland finns det totalt 17 universitet och högskolor (1996) som har runt 106 000 studenter (varav runt 59 000 är kvinnor). Det största universitetet är Atens universitet som grundades år 1837. Det är även mycket vanligt att ungdomar söker sig till andra länder för att skaffa sig högre och mer avancerade utbildningar.
Demografi
Huvudartikel: Greklands demografi
2001 hade Grekland 10 934 020 invånare varav 58,8% levde i städer och 28,4% på landsbygden. Invånarantalet i Greklands två största städer, Athen och Tessaloniki, uppgick till nästan 4 miljoner. Även om antalet invånare i Grekland fortfarande stiger, har man börjat erfara demografiska problem: 2002 var det första året då dödstalet översteg födelsetalet.
I Grekland finns idag ett stort antal invandrare varav omkring 65% kommer från Albanien. Då den grekiska-albanska gränsen öppnades var grekiska myndigheter oförberedda på den massinvandring som uppstod, och den omfattande invandringen från Albanien efter kommunismens fall har orsakat etniska konflikter i Grekland. Albaner uppfattades som bråkmakare och kriminella och har blivit diskriminerade och utnyttjade. Idag har emellertid de flesta greker accepterat albanernas betydelse för den grekiska ekonomin, och många idag framgångrika, grekiska idrottsmän kom till Grekland under 1990-talet. I Grekland finns också flera mindre invandrargrupper med ursprung i Bulgarien, Rumänien Ukraina, Vitryssland, Polen och Georgien. Antalet invandrare i Grekland är dock svårt att uppskatta eftersom de flesta saknar uppehållstillstånd och inte syns i någon statistik.
Det finns ett flertal minoritetspråk, -religioner och -kulturer i Grekland. De största är romer, slaver och vlacher. Den enda minoritet som tillerkänts särskilda rättigheter är den muslimska minoriteten i Thrakien (vilket framför allt beror på Fredsfördraget i Lausanne 1923).
Religion
Den grekiska författningen garanterar alla människor på grekiskt territorium fullständig religionsfrihet och erbjuder också lagens beskydd för alla trosuppfattningar men nämner även den Grekisk-ortodoxa kyrkan som den förhärskande religionen. Omkring 95-98% av alla greker räknas till den grekisk-ortodoxa kyrkan men graden av sekularisering har ökat under senare år. Den största religiösa minoriteten utgörs av muslimerna i, i första hand, Thrakien. Det finns också mindre religiösa grupper av protestanter och katoliker på Kykladerna och judar i Tessaloniki. Andra grupper försöker återupprätta den gamla hedniska grekiska religionen.
Kultur
Se även: Grekisk konst, Grekisk arkitektur
Massmedia
Tidningar
- I Kathemerini
- Ta Nea
- Athens News Agency
- To Vima
- Eleftherotypia
- Adesmeftos
- Ethnos
- Adesmeftos Typos
- I Naftemporiki
- Filathlos
- Stoxos
- Express
- Imerisia
TV-kanaler
- MAD TV
- ERT
- Mega Cosmos
- Nova
- Ote
- Alpha TV
- Antenna
Radiokanaler
- SuperSport FM
- Kiss FM
- Flash 961
- 902 Aristera Sta FM
- Planet (radiokanal)
- Jeronimo Groovy
- Athina 984
- Radio Gold 105 FM
- Ant 1 97.2
- Nitro Radio
- Radio Sfera
- ERA
- NET
- ERA Sport
- Cosmoradio
Turism
Huvudartikel: Turismen i Grekland
En av de största inkomstkällorna i Grekland är turismen, ungefär 8 miljoner människor åker till Grekland varje år.
- [http://www.olympion.de/greek-embassies-worldwide.html Lista över grekiska ambassadader]
Kategori:Europas länder
Kategori:Balkan
Kategori:Grekland
fiu-vro:Kriika
ja:ギリシャ
ko:그리스
ms:Yunani
roa-rup:Gârţii
simple:Greece
th:ประเทศกรีซ
zh-min-nan:Hi-lia̍p
Gul
Kategori:Färger
ja:黄色
simple:Yellow
NENE har flera betydelser
- Kortform för Nationalencyklopedin.
- Beteckning för grundämnet Neon.
- Landskod för Niger enligt ISO 3166.
ja:NE
ko:NE
Venedig
Venedig (på italienska Venezia) är en stad i nordöstra Italien, belägen i och omkring en lagun vid Adriatiska havets norra del. Staden är huvudstad i regionen Veneto och huvudort i provinsen Venezia. Som republiken Venedig var staden en stor handels- och sjöfartsnation under medeltiden. 1987 fick staden och dess lagun status som världsarv.
I Venedig finns ingen biltrafik. Man går eller tar egen båt, gondol, båttaxi eller vaporetto.
Externa länkar
- [http://www.turismo.veneto.it/foto/ Venedig Photo]
Kategori:Venedig
Kategori:Italienska världsarv
ja:ヴェネツィア
ko:베네치아
simple:Venice
1540
Händelser
- Januari - De svenska reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ döms till döden för högförräderi men benådas.
- På ett möte i Örebro införs Örebro arvförening, där prins Erik (XIV) hyllas som arvprins av adel och biskopar.
- Evangelisk (protestantisk) mässa hålls för första gången i Vadstena kloster.
- Georg Norman gör inspektionsresor i Väster- och Östergötland, för att registrera avvikande präster och beslagta överflödiga kyrkoskatter.
- Slotten i Stockholm, Älvsborg och Kalmar förstärks och byggs ut.
Födda
- 5 augusti - Joseph Justus Scaliger, fransk filolog.
- 6 november - Cecilia Vasa, svensk prinsessa, dotter till Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud).
- Abraham Angermannus, svensk ärkebiskop.
- Pierre Lescot, fransk arkitekt.
Avlidna
- 28 juli - Thomas Cromwell, engelsk statsman (avrättad).
- Guilliaume Budé, fransk humanist.
Kategori:Årtal
Kategori:1540-talet
ko:1540년
simple:1540
Europa
och Frans Josefs land]]
Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.
Etymologi
Dardanellerna i tjurform.]]
I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland.
Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner.
En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.
Historia
Huvudartikel: Europas historia
De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut.
Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid.
Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa.
Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien.
Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur).
På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812.
Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse.
Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra.
Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes.
Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.
Geografi
EU
Huvudartikel: Europas geografi
Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt.
I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används.
Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten.
Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö.
Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.
Landformer
Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen.
De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten.
Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.
Floder
Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.
Berg
Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus:
# Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus
# Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus
# Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus:
# Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna
Sjöar
Den största sjön är Ladoga.
Öar
Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.
Klimat
Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.
Natur
Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker.
Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen.
Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent).
På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr.
Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön.
Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar).
Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera.
Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar.
Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.
Demografi
Huvudartikel: Europas demografi
Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.
Språk
Huvudartikel: Europas språk
Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska.
De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren.
Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland.
I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa.
Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land.
Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar.
Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid.
Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.
Religion
Huvudartikel: Religion i Europa
Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner.
Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.
Politik
Huvudartikel: Politik i Europa
Europeiska politiska organisationer
I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater.
En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada.
"Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena.
Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.
Stater
EFTA
Följande stater ligger helt inom Europas gränser.
Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien)
Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.
Områden med särskild status
Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)
Organisationer
- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE
Kategori:EuropaKategori:Världsdelar
als:Europa
ja:ヨーロッパ
ko:유럽
ms:Eropah
roa-rup:Evropa
simple:Europe
th:ทวีปยุโรป
zh-min-nan:Europa
1513
Händelser
- 20 februari - Kung Hans dör och efterträds i Danmark-Norge av Kristian II.
- 2 april - Den spanske upptäckaren Juan Ponce de León upptäcker Florida när han söker efter ungdomens källa.
- 15 juli - Stillestånd sluts mellan Sverige och Danmark i Köpenhamn. Man lyckas inte lösa frågan om den svenska tributen.
- Hemming Gadh avsätts som Linköpings biskop och efterträds av Hans Brask.
- Sten Sture d.y. förhandlar med Moskva och förmår förlänga vapenstilleståndet mellan Sverige och Ryssland.
- Bönderna i södra Västergötland gör uppror mot centralmakten och tar makten i området. Hur länge är dock okänt.
Födda
- 24 september - Katarina av Sachsen-Lauenburg, svensk drottning, gift med Gustav Vasa 1531-1535.
Avlidna
- 20 februari - Hans, kung av Danmark från 1481, kung av Norge från 1483 och kung av Sverige 1497-1501.
- 21 februari - Julius II, född Giuliano della Rovere påve 1503-1513.
Kategori:Årtal
Kategori:1510-talet
als:1513
ko:1513년
1600-taletDenna artikel handlar om seklet 1600-talet, åren 1600-1699. För decenniet 1600-talet, åren 1600-1609, se 1600-talet (decennium).
----
Händelser
- Svenska kyrkan präglas av luthersk ortodoxi och allt starkare band till statsmakten.
- Trollformeln Hokus Pokus Filiokus är känd sedan detta århundrade.
- Under senare delen av detta århundrade införs inom armén benämningen bataljon, vilket var en ersättning för den äldre svenska benämningen skvadron
Sekel: 1500-talet - 1600-talet - 1700-talet
Decennier och år:
Kategori:Sekel
ja:17世紀
ko:17세기
1700-taletDenna artikel handlar om seklet 1700-talet, åren 1700-1799. För decenniet 1700-talet, åren 1700-1709, se 1700-talet (decennium).
----
Sekel: 1600-talet - 1700-talet - 1800-talet
Decennier och år:
ja:18世紀
ko:18세기
Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimberKajsa Warg hette Anna Kristina Warg, men kallades "mamsell Kajsa Warg", författarinna, född 1703, död 1769.
Kajsa Warg var hushållerska i förnäma Stockholmsfamiljer och gav 1755 ut första upplagan av vad som kom att bli en långlivad kokboksklassiker: "Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber", med totalt 14 upplagor genom åren.
2005 firas 250-jubileum av den första utgåvan i Grythyttan, vid måltidsmuseet (som har tre exemplar av den första utgåvan i sina samlingar) och i samband med en stor Bokmarknad i Hjulsjö.
Redan i den första upplagan ingick recept för växtfärgning, så det var inte bara matlagningsrecept och råd och dåd om hantering av hushållsföremål. Boken var tongivande för borgerlig svensk matlagning under flera generationer, men blev omodern allteftersom kökens utrustning förändrades.
Ingenstans i boken står det än idag bevingade uttrycket "Man tager vad man haver" (...sa Kajsa Warg), men många recept innehåller uttrycket: "Man tager om man så hafva kan..."
Kajsa Warg föräras i år (2005) en nyutgiven bok med titeln "Kocken möter Caisa Warg" av Jan-Erik Hallberg.
Warg, Kajsa
Warg, Kajsa
Kategori:Hällefors kommun
Garn
Garn, kan vara:
#Textiltråd, framställd genom att längre eller kortare fibrer eller heldragna fibrer snos samman, se tråd.
#Smäckert tågvirke, vanligen gjort av hampa, enkelt eller flersträngat, ibland tjärat. Garn används bl.a. till segelgarn, taglingsgarn, kabelgarn etc.
#Fiskeredskap, detsamma som nät.
Kategori:Textilmaterial
Kategori:Vävning
SyntetiskSyntetisk, något som är syntetiskt är framställt på ett sätt som inte av sig självt skulle ske i naturen i samma omfattning, T.ex. syntetiskt gummi
Se även
- Syntetiska färgämnen
- Anilinfärgämnen
Se även (från textil):
- Konstfibrer
- regenererade fibrer
- cellulosa
- kupro
- modal
- viskos
- cellulosaacetat
- acetat
- triacetat
- övriga regenererade fibrer
- protein
- syntetiska fibrer
- akryl
- | | |
