:: wikimiki.org ::
| Verb |
VerbVerb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd o.dyl. (Verb är saker som man gör tillexempel ser och hör.)
Exempel på verb: redigera, skriva, radera, regna, åldras, öka, må, trivas.
Verben har den i språket unika funktionen att med hjälp av sin förmåga att ändra form (konjugation) uttrycka handlingarnas eller skeendenas relativa placering i tiden: I dag skriver hon, igår skrev hon. Vem har skrivit detta? Vad kommer hon att skriva imorgon?
Verb kan i svenskan böjas efter tempus, modus och diates. I vissa andra språk, till exempel ryska och grekiska, förekommer aspekt som böjningskategori. I många språk böjs verben också efter person, numerus och i vissa språk även genus.
Genom diateserna aktiv och passiv kan verben uttrycka om subjektet eller objektet i en sats är den som agerar: I aktiv sats är det subjektet som handlar: Kvinnan klappar barnet. I passiv sats är subjektet passivt och agenten agerar: Barnet klappas av kvinnan.
Ordklassen verb är den största i språkets ordförråd.
Se även
- Svaga verb
- Starka verb
Kategori:Ordklasser
ja:動詞
simple:Verb
Lat.
Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr.
Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten.
Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.
Grammatik
Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd.
Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer.
Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum).
Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer.
Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.
Se även
- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika
Kategori:Romerska riket
Kategori:Utdöda språk
Kategori:Latin
als:Latein
ja:ラテン語
ko:라틴어
simple:Latin language
th:ภาษาละติน
zh-min-nan:Latin-gí
Konjugation
Konjugationer är en böjningstyp för verb. Verb förs över till olika konjugationer efter hur de böjs. Vilken konjugation ett verb tillhör framgår när man tar Tema på det. Den största är den första konjugationen med verb som titta, kasta och hoppa. Den är också den mest regelbundna: titta, tittar, tittade, tittat, imperativ titta! För människor som är osäkra på svenska är det inte ovanligt att de delvis eller helt böjer verb av första konjugationer enligt andra konjugationen.
Andra konjugationen är verb av typen höra, böja, tycka och köpt, med böjningen höra, hörde, hört, imperativ hör! osv. Till tredje konjugationen hör verb av typen tro, trodde, trott. Övriga verb är starka eller oregelbundna. Fjärde konjugationen utgörs av de starka verben, som: finna, vinna där böjningen är fann, funnit, funnen, imperativ finn!
Kategori:Lingvistisk morfologi
ja:活用
Svenska
Svenska är ett östnordiskt språk som talas främst i Sverige och delar av Finland av cirka 9 miljoner människor. Det är ömsesidigt begripligt med två av de andra nordiska språken, danska och norska. Rikssvenska är den gängse benämningen på det standardspråk som används i etermedia, press och vid kommunikation mellan personer från olika dialektområden, och är baserat på dialekterna kring Stockholm och Mälardalen. Även om distinkta regionala varianter baserade på lokala dialekter talas, så är både det talade och skrivna riksspråket standardiserat och mycket enhetligt i hela landet. Några av de mer traditionella glesbygdsdialekterna skiljer sig markant från rikssvenskan i grammatik, ordförråd och även fonologi, och vissa kan vara mycket svåra för utomstående att förstå. Dessa dialekter kallas av språkforskare bygdemål eller sockenmål och talas av relativt få människor i glesbygdsorter, ofta med låg social mobilitet. Även om många av dessa dialekter inte riskerar att dö ut inom en snar framtid, så har dialekternas utbredning successivt minskat under 1900-talet, trots att de är väl kartlagda och ofta uppmuntras av lokala myndigheter.
Svenskan särskiljer sig bland annat med sin prosodi, som kan variera rätt markant mellan olika dialektområden. I detta ingår både aspekter som betoning och i viss mån ton. Språket har ett relativt stort antal vokaler, med 9 olika fonem som har både korta och långa varianter och bildar sammanlagt 17 vokalfonem (kort [e] och sammanfaller). En unik aspekt av svenskan är också det så kallade sje-ljudet, som finns i många olika dialektala varianter. Även om liknande ljud, i synnerhet med tydliga labialiserade uttal, finns i världens språk, så är svenskan än så länge det enda språket som använder ljudet. Även svenskans uttal av den skrivna vokalen u (både som lång och kort ) är närmast unikt för språket.
Klassificering och släktskap
Svenska är ett indoeuropeiskt språk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar färöiska och isländska. Detta på grund av att norskan blivit kraftigt påverkad av i synnerhet danska under det senaste årtusendet och fjärmat sig från de övriga västskandinaviska språken.
Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Men på grund av åtskilliga sekler av konflikter mellan särskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lång rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken separata ortografier, ordböcker, grammatik och språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs från ett lingvistiskt perspektiv därför bäst som en grupp närbesläktade dialekter av "skandinaviska", och många dialekter av nationalspråken kan beskrivas som ett mellanting mellan två språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i västra Värmland, nära gränsen till Norge.
Geografisk spridning
Svenska är nationalspråk i Sverige, modersmål för i princip samtliga 8 miljoner infödda invånare och andraspråk för cirka 1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5% (300 000 talare) av den totala befolkningen. Den finlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kustområden i Österbotten, Åboland, huvudstadsregionen och skärgårdsområdet i sydvästra Finland. I dessa områden dominerar ofta svenska och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet.
Enligt 2004 års folkräkning talar cirka 67 000 människor i USA svenska, dock utan någon närmare specificering för hur väl man behärskar språket.
Historiska språkminoriteter
Tidigare har det funnits större svenskspråkiga områden i Estland, i synnerhet på öarna Dagö, Ösel och Ormsö längs Östersjökusten. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1000 svensktalande ester till Ukraina där man grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal äldre personer som talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten väl behandlad under mellankrigstiden. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Efter andra världskriget, då Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar till Sverige och idag återstår endast en handfull äldre talare.
I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande Delaware (på den tiden Nya Sverige), på 1800-talet i t.ex. Bishopshill och i Chicago, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande språkgrupper.
Officiell status
Sverige har haft en förhållandevis homogen kultur med svenska som det överlägset dominerande språket under en mycket lång period. Språkminoriteter som samerna har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet även aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort någon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige.
Svenska är ensamt officiellt språk på Åland, en autonom del av Finland, där 95% av de 26 000 invånarna talar svenska som modersmål. I Finland är svenska officiellt språk, i alla sammanhang jämställt med finskan. Svenska är också ett av många officiella språk inom EU.
Språkmyndigheter
Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Svenska språknämnden har dock halvofficiell status som språkorgan och bekostas av den svenska regeringen, men har inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål. Språknämnden består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordböcker som Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning. Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.
I Finland regleras svenskan av Svenska språkbyrån som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Språkbyrån har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.
Historik
Under 800-talet började fornnordiskan att delas upp i en västlig (Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Island) och en östlig (Sverige och Danmark) gren. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och benämns efter 1200-talet fornsvenska och forndanska. Båda de östnordiska språken blev starkt påverkade av lågtyska under medeltiden. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.
Fornnordiska
lågtyskaen som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag.]]
På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i att två olika dialekter utvecklades; fornvästnordiska och fornöstnordiska.
Fornöstnordiska benämns ofta rundanska respektive runsvenska i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 bokstäver. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Exempelvis användes runan som betecknade vokalen u också för att skriva o, ø och y, och runan för i användes även för att skriva e. En aspekt som skilde de östra från de västra dialekterna var förändringen av diftonger som æi till monoftonger som e (stæin blev sten), något som tydligt avspeglades i runinskrifter.
Fornsvenska
monoftong.]]
Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av landskapslagarna, Västgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade många nya lånord från grekiska och latin. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte tyska, i synnerhet lågtyska, tydliga spår i svenskan. Hansans inflytande bidrog till att Sverige tog emot ett stort antal tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt från tyskan. Be- i början på dagens svenska ord kommer av tyska ge-. Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från nederländskan.
Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genussystem. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet påminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat reale). Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av ligaturer som æ. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.
Nysvenska
ligatur. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swensko. Tryckt i Upsala. 1541".]]
Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade Gustav Vasa en svensk bibelöversättning. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas Gustav Vasas bibel (GVB). Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.
GVB anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk före kort vokal, nyheter som skilde den från den danska bibeln, troligen avsiktligt för fjärma svenskan från språket i Danmark, som Sverige skulle ligga i nästan konstant fejd med ända fram till 1600-talet.
Även om GVB hade en mycket stark prägel på ortografin, så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och man var mycket påverkad av tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav.
Några viktiga förändringar i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till /j/ och före främre vokaler. De dentala och velara frikativorna och ersattes gradvis av de motsvarande klusilerna /d/ och /g/.
Nusvenska
klusil
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige som var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nya nationalspråket som utvecklades, varibland August Strindberg (1849-1912) ofta ses som den mest betydelsefulle.
Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig vid stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi gingo" mot det moderna "vi gick") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket, var språket i princip identiskt med den svenska som talas idag. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.
En viktig förändring i språket skedde på 1960-talet med den så kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frågan ytterligare. Under sekelskiftet 1900 gjordes ett misslyckat försök att ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det bruk som finns än idag i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang.
Ljud
Svenska utmärker sig genom ett relativt stort vokalförråd som består av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 fonem i de allra flesta dialekter (kort /e/ och sammanfaller). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och även sociala sammanhang.
Svenskans prosodi (ordmelodi) är också ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.
Vokaler
Standardsvenskans vokalfonem
Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvalitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat uttalas som (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.
Konsonanter
Det unika svenska fonemet (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de akustiska elementen i de olika varianterna av är relativt lika så skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.
Det vanligaste uttalet är -liknande ljud med undantag för i Norrland och i finlandssvenskan. Även uvulara uttal, , används i många varianter påverkade av invandrarspråk som arabiska, kurdiska och persiska.
Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna och och väldigt ofta som approximanten . Även tappar som är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal som och . Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland så assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. uttalas alltså således .
Prosodi
Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:
- formel
- formell
De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Dessa benämns ofta akut respektive grav accent, men även accent 1 respektive accent 2, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.
Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut eller grav accent. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ord använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:
- and-en
- ande-n
- en steges steg är stegen (accent 1) på stegen (accent 2)
Fonotax
Som i många andra germanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa slaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:
:(K)(K)(K)V(K)(K)(K)
Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ och förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.
Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a] och .
Grammatik
Svenska substantiv och adjektiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) och två numerus (singular och plural). Pronomen har även speciella objektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:
Som i andra germanska språk finns det förförställd bestämd och obestämd artikel, som i engelskans the och a/an eller tyskans der/die/das och einer/eine/ein, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:
:hon – hennes – henne
Verb böjs enligt tempus och i viss mån modus. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan indikativ och konjunktiv, men idag finns den nästan enbart i fasta fraser och idiom som "hon leve" och "om han vore här", men även dessa börjar bli mer sällsynta. Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:
:Perfekt particip: "en stekt fisk"
:Presens particip: "en stinkande fisk"
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används hjälpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).
Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Som germanskt språk delar svenskan syntaktiska drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen rum-sätt-tid, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.
Ordförråd
Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska och i viss mån engelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av latinskt eller grekiskt ursprung, ofta lånat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är översättningslån som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr. parapluie), "nivå" (fr. niveau) och ateljé" (fr. atelier).
Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".
Dialekter
Huvudartikel: Svenska dialekter
Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. Dialekterna kallas ofta bygdemål eller sockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Flera exempel från varje grupp ges nedanför. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.
socknar
- Norrländska mål — Norrland
:1. Överkalix, Norrbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Norrbotten/Overkalix/yw.html yngre kvinna]
:2. Burträsk, Västerbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Vasterbotten/Burtrask/ow.html äldre kvinna]
:3. Aspås, Jämtland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Jamtland/Aspas/yw.html yngre kvinna]
:4. Färila, Hälsingland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Halsingland/Farila/om.html äldre man]
- Sveamål — Svealand
:5. Älvdalen, Dalarna; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Dalarna/Alvdalen/ow.html äldre kvinna]
:6. Gräsö, Uppland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Uppland/Graso/om.html äldre man]
:7. Sorunda, Södermanland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Sodermanland/Sorunda/ym.html yngre man]
:8. Köla, Värmland [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Varmland/Kola/yw.html yngre kvinna]
:9. Viby, Närke; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Narke/Viby/om.html äldre man]
- Gotländska mål — Gotland
:10. Sproge, Gotland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Gotland/Sproge/yw.html yngre kvinna]
- Östsvenska mål — Åland and Finlands fastland
:11. Närpes, Österbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Osterbotten/Narpes/yw.html yngre kvinna]
:12. Dragsfjärd, Åboland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Aboland/Dragsfjard/om.html äldre man]
:13. Borgå, Nyland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Nyland/Borga/ym.html yngre man]
- Götamål — västra och norra Götaland, traditionellt med center i Västergötland
:14. Orust, Bohuslän; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Bohuslan/Orust/om.html äldre man]
:15. Floby, Västergötland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Vastergotland/Floby/ow.html äldre kvinna]
:16. Rimforsa, Östergötland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Ostergotland/Rimforsa/ow.html äldre kvinna]
:17. Årstad-Heberg, Halland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Halland/Arstad/ym.html yngre man]
:18. Stenberga, Småland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Smaland/Stenberga/yw.html yngre kvinna]
- Sydsvenska mål — sydligaste Sverige, inklusive Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland
:19. Jämshög, Blekinge; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Blekinge/Jamshog/ow.html äldre kvinna]
:20. Bara, Skåne; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Skane/Bara/om.html äldre man]
Samtliga ljudfiler tillhör [http://swedia.ling.umu.se/ SweDia], ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt 100 olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man.
Rikssvenska
Huvudartikel: Rikssvenska
Rikssvenska, den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen, är det språk som används av den stora majoriteten av såväl svenskar som finlandssvenskar. I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Rikssvenskan har många olika regionala varianter som är typiska för vissa delar av landet (regioner, landskap, städer). Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska. I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna.
Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter". I en undersökning som genomfördes av Handelns Utredningsinstitut (HUI) i december 2005 framgick att 54% av de svarande ansåg att "rikssvenska" var den variant av svenska de helst ville höra från en telefonförsäljare. Detta trots att till exempel "gotländska" och "skånska", som bör betraktas som regionala varianter av standardsvenska, var givna som alternativ i undersökningen.
Finlandssvenska
Handelns Utredningsinstitut
Huvudartikel: Finlandssvenska
Finland var från mitten av 1300-talet en del av Sverige, men förlorades till Ryssland 1809. Svenska fortsatte att vara det enda administrativa språket ända fram till 1902 och det dominerande kultur- och utbildningsspråket fram till Finlands självständighet 1917. 2004 talade enligt officiell statistik 5,53% av den finländska befolkningen svenska som modersmål. Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för att ta studentexamen; studenter väljer numera själva om de vill ta examen i båda språken eller bara ett. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att åtgärda den stadiga nedgången av antalet svensktalande och för att undvika att skapa stora språkklyftor inom befolkningen. Finska, som är ett finskt-ugriskt språk, är obesläktat med svenska och begripligheten mellan språken är i praktiken nästan obefintlig. Dock finns det stora mängder svenska lånord i finskan vilket inkluderar relativt nya lån i till exempel den slang som talas i Helsingfors.
Nya dialekter
Rinkebysvenska (efter den hårt segregerade Stockholmsförorten Rinkeby) är det vanligaste samlingsnamnet för de varianter av svenska som talas främst av andra och tredje generationens invandrare, i synnerhet bland yngre talare i invandrartäta förorter kring Stockholm, Malmö och i viss mån Göteborg.
Den svenska språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas har beskrivit dessa varianter som främst använda av ungdomar som bor i invandrarförorter och mest utpräglad av tonårspojkar. I detta sammanhang kan rinkebysvenskan ses som ett uttryck av ungdomskultur specifik för dessa bostadsområden. Rinkebysvenska är dock inte begränsat till barnen till invandrare och är ofta förvånansvärt lik det som talas i relativt avlägsna förorter. I en undersökning genomförd av Kotsinas fick personer med svenska som andraspråk lyssna på inspelningar av ungdomar som talade rinkebysvenska och ombads gissa vilket modersmål ungdomarna hade. Undersökningen visade att de tillfrågade i allmänhet hade stora problem att avgöra ungdomarnas modersmål, och den enda talare som hade svenska som modersmål gissade endast 1,8% rätt på.
Se även
- rikssvenska
- finlandssvenska
Källor
- Bolander, Maria (2002) Funktionell svensk grammatik ISBN 91-47-05054-3
- Crystal, David (1999) The Penguin Dictionary of Language ISBN 0-14-051416-3
- Engstrand, Olle (2004) Fonetikens grunder ISBN 91-44-04238-8
- Elert, Claes-Christian (2000) Allmän och svensk fonetik ISBN 91-1-300939-7
- Garlén, Claes (1988) Svenskans fonologi ISBN 91-44-28151-X
- Hällström, Charlotta af (2000) Finlandssvensk ordbok ISBN 951-50-1136-1
- Kotsinas, Ulla-Britt (1994) Ungdomsspråk ISBN 91-7382-790-8
- Ladefoged, Peter & Maddieson, Ian (1996) The Sounds of the World's Languages ISBN 0-63-119815-6
- Pettersson, Gertrud (1996) Svenska språket under sjuhundra år ISBN 91-44-48221-3
- Svensson Lars, (1974) Nordisk Paleografi, Studentlitteratur Lund ISSN 3683420;28
- Thorén, Bosse (1997) [http://www.webgraph.se/bosse.thoren/prosodi_eng.html Swedish prosody]
- Dagens Industri 2005-05-03
- [http://www.stat.fi/index_en.html Statistics Finland]
- [http://www.kommunerna.net Kommmunerna.net]
- Nationalencyklopedin, artiklarna svenska, du-tilltal, ni-tilltal, svenskbyborna
- [http://www.svenskbyborna.com/foreningen.htm Svenskbyborna]
- [http://www.us-english.org/foundation/research/lia/languages/swedish.pdf US English Foundation, English in America: A Study of Linguistic Integration] (Washington DC: US English Foundation, 2005)
Externa länkar
- [http://www.ielanguages.com/swedish.html Swedish Language Tutorial at ielanguages.com]
- [http://www.ethnologue.org/show_language.asp?code=swe Ethnologue-rapport om svenska]
- [http://www.omniglot.com/writing/swedish.htm Omniglot]
- [http://lexin.nada.kth.se/swe-eng.shtml Internetbaserad ordbok]
- [http://www.ling.lu.se/persons/JohanF/dialects/laryngograph.html Laryngografinspelningar och syntetiseringar av olika svenska dialekter] - Ljudfiler som illustrerar prosodiska skillnader i olika svenska dialekter
- [http://www.kb.se/ENG/F1700/Start.htm Digitaliserade texter från före 1700] - länk till Kungliga Bibliotekets hemsida
Kategori:svenska
Kategori:nordiska språk
Kategori:EU-språk
ja:スウェーデン語
ko:스웨덴어
TempusTempus, tempo, tidsform (lat. "tid"), betecknar en typ av verbböjning med vars hjälp vi kan uttrycka relativ tid.
I svenskan finns två morfologiskt markerade tempus: presens för att uttrycka nutid och preteritum (i äldre litteratur kallad imperfekt) för att uttrycka förfluten tid. Andra tidsförhållanden kan uppnås med s.k. temporala hjälpverb tillsammans med infinita former av huvudverbet. Till dem hör perfekt, som främst används för att uttrycka i nuläget fullbordade händelser, pluskvamperfekt som främst används för att uttrycka fullbordade händelser med utgångspunkt från ett tillfälle i det förflutna, och futurum för att tala om sådant som ligger i framtiden. Futurum preteriti, futurum exaktum och futurum exaktum preteriti är ytterligare tre sammansatta tempus. De olika tempusformerna samverkar så att man språkligt har möjligheten att berätta om händelser och ordna dem på en kronologisk tidsaxel.
Andra kategori för verbböjning är modus och diates.
Kategori:Tempus Aspekt Modus
ja:時制
ModusModus (pl. modi eller modus), av lat. modus, m., 'mått, sätt', är en böjningskategori hos verb som uttrycker modalitet.
De modi som förekommer i svenskan är indikativ, imperativ samt konjunktiv. Indikativen är den verbform med vilken man uttrycker 'verkliga' handlingar och är vanligast. Imperativen används för att uttrycka uppmaning och med konjunktiven uttrycks overklighet eller osäkerhet av olika slag. Konjunktiven lever kvar i vissa former som vore, finge och liknande men omskrivs i de allra flesta fall med verbens indikativformer: Om jag ändå fick en miljon. Hos svaga verb finns ingen formskillnad mellan preteritum indikativ och preteritum konjunktiv, t.ex. kallade. Presens konjunktiv är ovanlig i svenskan: »Leve födelsedagsbarnet!». Den ersätter imperativ i tredje person singularis och pluralis, och första person singularis. Såväl imperativ som konjunktiv kan omskrivas med modala hjälpverb.
I flera romanska språk förekommer konditionalis. I vissa indoeuropeiska språk, till exempel klassisk grekiska, förekommer optativ. Bulgariskan har utvecklat ett särskilt modus, ibland kallat narrativ, som uttrycker att den talande återberättar något som han/hon själv inte har bevittnat.
I en del icke-indoeuropeiska språk, exempelvis finskan, förekommer fler modi, t.ex. potentialis.
Liksom vi ofta talar om sammansatta tempus i t.ex. svenskan, skulle vi också kunna tala om sammansatta modus. Med en grupp hjälpverb som uttrycker förhållningssätt till huvudverbsskeendet och som kallas modala hjälpverb kan man nämligen bygga upp långt fler modaliteter i verbfrasen än de nämnda, t.ex. "kan kalla", "får kalla", "bör kalla", "måste kalla" och "vill kalla".
Kategori:Tempus Aspekt Modus
ja:法 (文法)
Ryska
Ryska är ett slaviskt språk som talas främst i Ryssland samt i tidigare sovjetiska delrepubliker, såsom Estland, Lettland, Litauen, Moldavien och Ukraina. Ryskan skrivs med det kyrilliska alfabetet.
Den sydslaviska kyrkslaviskan har under långa perioder haft stort inflytande över ryskans utveckling, och har påverkat såväl dess grammatik som dess ordförråd.
Grammatik
I modern ryska finns två numerus, tre personer, tre genus och sex kasus. Verben uppträder oftast i så kallade aspektpar (finit resp. infinit), där aspekten kompletterar de fåtaliga tempusformerna. Böjningen i såväl kasus som tempus sker genom tillägg av suffix.
Också inom ordbildningen är suffixen, liksom prefixen, vanliga. Särskilt utmärkande och använda är de så kallade diminutivändelserna.
Se även
- Rysk litteratur
- Transkribering av ryska
Kategori:Slaviska språk
Kategori:Ryska
ja:ロシア語
ko:러시아어
ms:Bahasa Russia
simple:Russian language
th:ภาษารัสเซีย
AspektAspekt är ett begrepp inom grammatiken. Vissa språk kan med hjälp av verbaffixer eller hjälpverb uttrycka om verbets handling är till exempel tillfällig eller upprepad, avslutad eller oavslutad. Ett vanligt exempel på en aspekt är engelskans be + ing som uttrycker progressiv, som dock saknar standardiserad form i svenskan (uttrycks oftast med omskrivningar, främst "håller på..."). Av somliga förklaras perfekt och pluskvamperfekt som aspekt (perfektiv) av presens respektive preteritum. I Sverige lärs dessa dock vanligen ut som tempus.
kategori:Tempus Aspekt Modus
ja:相 (言語学)
PersonPerson kan syfta på:
# en "mänsklig varelse" eller "individ". Se även juridisk person och fysisk person. Vissa förespråkare för djurrätt kallar även vissa djur för personer.
# betecknar inom lingvistik kategori (se grammatisk person) i pronomen- och verbböjning
# en alternativ stavning av efternamnet Persson (av Pers son).
NumerusNumerus är en grammatisk böjningskategori hos i första hand substantiv, men ordet kan också användas om böjningskategorier hos ord av andra ordklasser i den mån de kongruensböjs med substantiven i aktuell kategori. Svenskan har två numerus: singularis som är omarkerad och innebär ental, och pluralis som markeras med suffix och som innebär flertal. I vissa språk finns också ett särskilt numerus för tvåtal: dualis. Exempel på språk med ännu fler numerus finns.
Kategori:Lingvistisk morfologi
ja:数 (文法)
DiatesDiates är en böjningskategori hos verb. I svenskan finns två diatesformer: aktivum och passivum. Alla verbformer slutar i passiv diates på -s. Objektet i en aktiv (transitiv) sats blir subjekt i en motsvarande passiv sats: Olle (subjekt) badar (predikat) hunden (objekt) motsvaras av Hunden (subjekt) badas (predikat) av Olle (agentadverbial). I vissa språk finns fler diatestyper. De kan t.ex. ha reciprok funktion.
Kategori:Grammatik
Svaga verbSvaga verb, är verb där ordet i böjningen behåller samma rotmorfem, exempelvis hoppa, hoppade, hoppat.
Kategori:Ordklasser
Kategori:Lexikologi
ja:Category:品詞
Mogao-GrottenMogao ist eine Flussoase an der Seidenstrasse, ca. 25 km entfernt von Dunhuang (Provinz Gansu) / China. Hier haben buddhistische Mönche zwischen dem 4. und dem 12. Jahrhundert etwa 1000 Höhlen in die Sandsteinfelsen geschlagen und mit buddhistischen Motiven (Buddha-Statuen, Skulpturen und Wandmalereien) verziert. 492 dieser Höhlen sind heute noch erhalten und zum Teil für Touristen zugänglich.
Im Jahre 1900 entdeckte ein taoistischer Mönch rund 50.000 Dokumente aus dem 4. bis 11. Jahrhundert, die Mönche im Jahre 1036 in einer Höhle eingemauert hatten, um sie vor den heranstürmenden Mongolen zu schützen. Viele dieser Dokumente befinden sich heute im Besitz des Britischen Museums in London.
1942 wurde die Dunhuang-Akademie gegründet, um die Höhlen zu schützen und systematisch zu konservieren. Seit 1987 zählen die Mogao-Grotten zum Weltkulturerbe.
Weblinks
- International Dunhuang Project: [http://idp.bl.uk]
- UNESCO: [http://whc.unesco.org/pg.cfm?cid=31&id_site=440]
darmowe statystyki narty mp3 download zawory metalowe teksty
|
|
|
| :: RELATED NEWS :: |
|
Pentagrama
Um pentagrama é uma estrela composta por cinco retas e que possui cinco pontas. Também é, em música, as cinco linhas paralelas que compõem a partitura.
O pentragrama como figura geometrica tem varios significados.
Pentagrama na mitologia
Originalmente simbolo da deusa romana Vênus foi associado a diversas divindades e cultuado por diversas culturas. O simbolo é encontrado na natureza, como a forma que o
Um pentagrama é uma estrela composta por cinco retas e que possui cinco pontas. Também é, em música, as cinco linhas paralelas que compõem a partitura.
O pentragrama como figura geometrica tem varios significados.
Pentagrama na mitologia
Originalmente simbolo da deusa romana Vênus foi associado a diversas divindades e cultuado por diversas culturas. O simbolo é encontrado na natureza, como a forma que o Washington Irving, e ao mesmo tempo é o nome do protagonista desta dita história. Este conto foi escrito durante um estágio de Irving na Inglaterra e conta sobre os tempos antes e após a Revolução Norte Americana. Conta dum Homem, que fugindo à sua esposa má, corre até uma floresta. Depois de muitas aventuras ele põe-se a descansar por baixo de uma árvore umbrosa e adormece.
Anos após ele aco
|
SPFC
O São Paulo Futebol Clube é uma associação esportiva brasileira. Fundado em 1935, é um dos principais clubes esportivos do país, tendo grande tradição no futebol, boxe, atletismo, vôlei, ginástica artística, saltos ornamentais, entre outros.
O time de f
|
G8
O Grupo dos Oito, mais conhecido como G8, é um grupo internacional que reúne os sete países mais industrializados e desenvolvidos economicamente do mundo, todos nações democráticas: Estados Unidos, Japão, Alemanha, Reino Unido, França, Itália e o Canad
|
Grupo dos Oito
O Grupo dos Oito, mais conhecido como G8, é um grupo internacional que reúne os sete países mais industrializados e desenvolvidos economicamente do mundo, todos nações democráticas: Estados Unidos, Japão, Alemanha, Reino Unido, França, Itália e o Canad
|
|
