Vokal
Vokal kallas ett stavelsebildande språkljud, självljud, används både om grafem och fonem. Vad gäller grafem representeras vokalerna i det svenska latinska alfabetet av bokstäverna a, e, i, o, u, y, å, ä och ö. Övriga bokstäver är konsonanter.
Inom fonetiken används ett annat alfabet, fastän det latinska alfabetet är fonetiskt uppbyggt, finns det fler ljudvarianter än bokstäver. Fonetiken skiljer mellan:
#Främre, centrala och bakre vokaler
#Höga och låga vokaler (även kallade öppna och slutna)
#Runda och orundade vokaler
#Långa och korta vokaler
#Monoftonger, diftonger och triftonger
Diftonger och triftonger
I många språk samt i svenska dialekter, dock inte i högsvenska, förekommer vokalljud som ändrar i klang från ett vokalljud till ett annat. Sådana språkljud kallas diftonger. I en del språk och dialekter kan man identifiera tre olika vokalljud i samma stavelse, och då talar men om en triftong.
Främre, centrala och bakre vokaler
Vokalerna kan delas upp i främre, (i, y, e, ä), centrala (bl a ö-ljud, kort a) och bakre, (u, o, å, långt a) vokaler.
I svensk ortografi skiljer man mellan mjuka vokaler (dvs främre vokaler) och hårda vokaler (dvs bakre vokaler).
Deras funktion i stavningen skiljer dem åt: samma konsonant-bokstäver eller kombinationer av dessa, blir olika ljud beroende på vilken slags vokal de står framför.
- C får k-ljud framför hård vokal (t.ex. cognac, cumulus), medan det får s-ljud framför mjuk vokal (t.ex. cirkus, cykel)
- G uttalas med g-ljud framför hård vokal (t.ex. gata, gunga) men får oftast j-ljud framför mjuk vokal (t.ex. genom, gitarr)
- K har k-ljud framför hård vokal (t.ex. kaka, kopia) men representerar för det mesta tje-ljud framför mjuk vokal (t.ex. kedja, kid)
- Sk blir just sk framför hård vokal (t.ex. skata, skola) men blir sje-ljud när det står framför en mjuk vokal (t.ex. skela, skytte)
I andra språk påverkas omkringliggande ljud på ett liknande sätt. I finsk-ugriska språk och turkiska språk förekommer vokalharmoni, vilket innebär att samtliga stavelser i ett och samma (enkla) ord är antingen främre eller bakre. Detta kan i finskan iakttas genom valet av ändelse i de olika kasusformerna. I turkiskan påverkas uttalet av konsonanterna också, där varje konsonant har en främre och en bakre variant.
Referenser
- Malmberg, Bertil, Svensk fonetik (Lund 1971, nytryck 1991)
Kategori:Språkljud
ja:母音
ko:홀소리
roa-rup:Vocală
SpråkljudEn fon eller ett språkljud är inom fonetiken ett ljud som frambringas av talapparaten och som ingår i det talade språket. Foner eller grupper av foner med språkmässigt entydig betydelse kallas för fonem när de står för samma språkliga betydelse
Kategori:Fonetik
GrafemEtt grafem är en skriftspråksenhet. Det är den "officiella", abstrakta bokstaven eller siffran, det vill säga tecknet som begrepp, såsom det existerar redan innan man skriver ner det och har ett konkret exemplar av tecknet att visa upp. Grafemet är ett skriftspråks minsta betydelseskiljande enhet. Många grafem kan ges olika form i olika sammanhang (olika typsnitt, handskrift–tryckt skrift, position i ord, eget tycke). Tydliga exempel är "lilla g", "lilla a" och siffran 7 (med eller utan streck). De olika formerna, de konkreta tecknen på papperet eller bildskärmen, kallas grafer. Om flera grafer är manifestationer för samma grafem, kallas de allografer. Det gäller således graferna ‹α› och ‹a›. Jämför förhållandet mellan foner och fonem.
Kategori:Ortografi
FonemEtt fonem, eller segmentala fonem, är ett språkljud; en fon, eller en grupp av foner med språkmässigt samma betydelse. Till exempel är kort ä ett fonem, trots att dess uttal varierar mellan ord som ”värk”, ”välj” och ”väck”. Dessa kontextuella uttalsvarianter kallas för allofoner.
Inom fonetiken skiljer man mellan fonem och prosodem, där båda är betydelseskiljande. Prosodemen utgörs av den del av uttalet som handlar om accent av fonemen: "Japan" har olika betydelser beroende av om accenten ligger på första eller andra stavelsen. De segmentala fonemen är dock desamma.
Segmentala fonem delas normalt in i vokaler och konsonanter.
kategori:fonetik
ja:音素
ko:낱소리
zh-min-nan:Im-sò·
Svenska
Svenska är ett östnordiskt språk som talas främst i Sverige och delar av Finland av cirka 9 miljoner människor. Det är ömsesidigt begripligt med två av de andra nordiska språken, danska och norska. Rikssvenska är den gängse benämningen på det standardspråk som används i etermedia, press och vid kommunikation mellan personer från olika dialektområden, och är baserat på dialekterna kring Stockholm och Mälardalen. Även om distinkta regionala varianter baserade på lokala dialekter talas, så är både det talade och skrivna riksspråket standardiserat och mycket enhetligt i hela landet. Några av de mer traditionella glesbygdsdialekterna skiljer sig markant från rikssvenskan i grammatik, ordförråd och även fonologi, och vissa kan vara mycket svåra för utomstående att förstå. Dessa dialekter kallas av språkforskare bygdemål eller sockenmål och talas av relativt få människor i glesbygdsorter, ofta med låg social mobilitet. Även om många av dessa dialekter inte riskerar att dö ut inom en snar framtid, så har dialekternas utbredning successivt minskat under 1900-talet, trots att de är väl kartlagda och ofta uppmuntras av lokala myndigheter.
Svenskan särskiljer sig bland annat med sin prosodi, som kan variera rätt markant mellan olika dialektområden. I detta ingår både aspekter som betoning och i viss mån ton. Språket har ett relativt stort antal vokaler, med 9 olika fonem som har både korta och långa varianter och bildar sammanlagt 17 vokalfonem (kort [e] och sammanfaller). En unik aspekt av svenskan är också det så kallade sje-ljudet, som finns i många olika dialektala varianter. Även om liknande ljud, i synnerhet med tydliga labialiserade uttal, finns i världens språk, så är svenskan än så länge det enda språket som använder ljudet. Även svenskans uttal av den skrivna vokalen u (både som lång och kort ) är närmast unikt för språket.
Klassificering och släktskap
Svenska är ett indoeuropeiskt språk som tillhör den nordgermanska grenen av de germanska språken. Tillsammans med danskan tillhör det den östskandinaviska undergruppen, som skiljer dessa från de västskandinaviska språken norska, färöiska och isländska. En modernare uppdelning av språken baserar sig på ömsesidig begriplighet och delar upp de nordiska språken i en fastlandsskandinavisk grupp som inkluderar danska, norska och svenska och en öskandinavisk grupp som inkluderar färöiska och isländska. Detta på grund av att norskan blivit kraftigt påverkad av i synnerhet danska under det senaste årtusendet och fjärmat sig från de övriga västskandinaviska språken.
Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Men på grund av åtskilliga sekler av konflikter mellan särskilt Danmark och Sverige, som innefattar en lång rad krig under 1500- och 1600-talet och de nationalistiska idéströmningar som var som mest aktuella under 1800- och 1900-talet har de tre språken separata ortografier, ordböcker, grammatik och språkmyndigheter. Danska, norska och svenska beskrivs från ett lingvistiskt perspektiv därför bäst som en grupp närbesläktade dialekter av "skandinaviska", och många dialekter av nationalspråken kan beskrivas som ett mellanting mellan två språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i västra Värmland, nära gränsen till Norge.
Geografisk spridning
Svenska är nationalspråk i Sverige, modersmål för i princip samtliga 8 miljoner infödda invånare och andraspråk för cirka 1 miljon invandrare. I Finland talas svenska av en minoritet som omfattar cirka 5,5% (300 000 talare) av den totala befolkningen. Den finlandssvenska minoriteten är koncentrerad till kustområden i Österbotten, Åboland, huvudstadsregionen och skärgårdsområdet i sydvästra Finland. I dessa områden dominerar ofta svenska och i vissa kommuner är svenska det enda administrativa språket. En betydande migration mellan de nordiska länderna finns, men på grund av likheterna i kultur och språk assimileras ofta dessa invandrare och utmärker sig inte som en egen etnisk minoritet.
Enligt 2004 års folkräkning talar cirka 67 000 människor i USA svenska, dock utan någon närmare specificering för hur väl man behärskar språket.
Historiska språkminoriteter
Tidigare har det funnits större svenskspråkiga områden i Estland, i synnerhet på öarna Dagö, Ösel och Ormsö längs Östersjökusten. Den svensktalande minoriteten var representerad i parlamentet och hade rätt att använda språket i offentliga tal och debatter. Efter den svenska förlusten av Baltikum till Ryssland på 1700-talet, tvångsförflyttades runt 1000 svensktalande ester till Ukraina där man grundade byn Gammalsvenskby norr om Krimhalvön. Av dessa återstår endast ett fåtal äldre personer som talar svenska som modersmål, följer den svenska kalendern och beaktar svenska seder, och den mycket ålderdomliga östsvenska dialekten kommer med största säkerhet att dö ut inom en generation. I Estland blev den svensktalande minoriteten väl behandlad under mellankrigstiden. Kommuner där svensktalare var i majoritet hade svenska som administrativt språk och estlandssvensk kultur hade ett smärre uppsving. Efter andra världskriget, då Estland blev en del av Sovjetunionen, flydde de flesta estlandssvenskar till Sverige och idag återstår endast en handfull äldre talare.
I Amerika har det tidvis funnits svensktalande grupper, på 1600-talet i nuvarande Delaware (på den tiden Nya Sverige), på 1800-talet i t.ex. Bishopshill och i Chicago, men dessa har i regel acklimatiserats och antagit det omgivande majoritetsspråket engelska inom en eller ett par generationer. I slutet på 1800-talet skall det också ha funnits en betydande svensktalande koloni i nuvarande Namibia, även den emellertid sedermera acklimatiserad till omgivande språkgrupper.
Officiell status
Sverige har haft en förhållandevis homogen kultur med svenska som det överlägset dominerande språket under en mycket lång period. Språkminoriteter som samerna har ofta blivit marginaliserade, under 1800- och 1900-talet även aktivt förtryckta, och har aldrig utgjort någon betydande andel av den svenska befolkningen. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal har det inte ansetts nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige.
Svenska är ensamt officiellt språk på Åland, en autonom del av Finland, där 95% av de 26 000 invånarna talar svenska som modersmål. I Finland är svenska officiellt språk, i alla sammanhang jämställt med finskan. Svenska är också ett av många officiella språk inom EU.
Språkmyndigheter
Det finns ingen officiellt fastslagen instans för reglering av svenska i Sverige. Svenska språknämnden har dock halvofficiell status som språkorgan och bekostas av den svenska regeringen, men har inga ambitioner att utöva direkt kontroll över språket liknande de som Académie française har som mål. Språknämnden består av representanter från en rad olika organisationer, inklusive Svenska akademien. Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordböcker som Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning. Även om SAOL ofta betraktas som normerande, så är dess funktion främst att beskriva den samtida språkanvändningen.
I Finland regleras svenskan av Svenska språkbyrån som har officiell status som språkmyndighet. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Språkbyrån har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige.
Historik
Under 800-talet började fornnordiskan att delas upp i en västlig (Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Island) och en östlig (Sverige och Danmark) gren. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och benämns efter 1200-talet fornsvenska och forndanska. Båda de östnordiska språken blev starkt påverkade av lågtyska under medeltiden. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas allt för bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare.
Fornnordiska
lågtyskaen som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag.]]
På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk började genomgå förändringar som inte var likartade i hela dialektområdet och resulterade i att två olika dialekter utvecklades; fornvästnordiska och fornöstnordiska.
Fornöstnordiska benämns ofta rundanska respektive runsvenska i Danmark även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 bokstäver. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Exempelvis användes runan som betecknade vokalen u också för att skriva o, ø och y, och runan för i användes även för att skriva e. En aspekt som skilde de östra från de västra dialekterna var förändringen av diftonger som æi till monoftonger som e (stæin blev sten), något som tydligt avspeglades i runinskrifter.
Fornsvenska
monoftong.]]
Fornsvenska är den term som används om det medeltida svenska språket som har sin början cirka 1225. Bland de viktigaste dokumenten från denna period är den äldsta av landskapslagarna, Västgötalagen, som finns bevarad i fragment daterade till 1250. Det huvudsakliga inflytandet på språket vid denna tid kom med etableringen av den katolska kyrkan och dess olika klosterordnar, som introducerade många nya lånord från grekiska och latin. I och med Hansans uppsving som ekonomisk, politisk och militär stormakt under sent 1200-tal och tidigt 1300-tal satte tyska, i synnerhet lågtyska, tydliga spår i svenskan. Hansans inflytande bidrog till att Sverige tog emot ett stort antal tyskspråkiga invandrare med tjänster inom handel och administration. Förutom ett stort antal lånord med anknytning till krigföring, handel, hantverk och byråkrati lånades även så grundläggande företeelser som grammatiska suffix och till och med konjunktioner in direkt från tyskan. Be- i början på dagens svenska ord kommer av tyska ge-. Många ord med anknytning till sjöfart lånades också in från nederländskan.
Den tidiga medeltidssvenskan skilde sig markant från det moderna språket. De kanske tydligaste skillnaderna var grammatiska, med ett mycket mer komplicerat kasus- och genussystem. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Genussystemet påminde mer om det i modern tyska. De flesta av de maskulina och feminina substantiven sammanföll senare i ett genus: utrum (tidigare ofta kallat reale). Verbböjningen var också mycket mer komplex; i den ingick såväl indikativ som konjunktiv och verb böjdes efter både person och numerus. Mot 1500-talet hade grammatiken i vardagsspråket och den mer profana litteraturen till stor del förenklats och liknade mer dagens svenska. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
En förändring i det latinska alfabet som användes i Norden var användandet av ligaturer som æ. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö.
Nysvenska
ligatur. Det står: "Biblia / Thet är / All Then Helgha Scrifft / på Swensko. Tryckt i Upsala. 1541".]]
Perioden som bär benämningen nysvenska börjar med införandet av tryckpressen och reformationen. Efter att ha gripit makten och blivit vald till kung utfärdade Gustav Vasa en svensk bibelöversättning. En version av Nya testamentet utkom 1526 och följdes av en fullständig bibelöversättning 1541 som brukar benämnas Gustav Vasas bibel (GVB). Denna översättning ansågs allmänt som så lyckad att den förblev den mest använda bibelöversättningen ända fram till 1917. De personer som främst låg bakom översättningen var Laurentius Andræ och bröderna Laurentius och Olaus Petri. Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna.
GVB anses i allmänhet vara en mycket rimlig kompromiss mellan gammalt och nytt språk. Även om den inte stämde överens med samtidens talspråk så var den inte överdrivet konservativ i sitt språkbruk. Den var ett stort steg mot en mer konsekvent svensk stavning och etablerade till exempel användningen av vokalerna å, ä och ö samt användningen av ck istället för kk före kort vokal, nyheter som skilde den från den danska bibeln, troligen avsiktligt för fjärma svenskan från språket i Danmark, som Sverige skulle ligga i nästan konstant fejd med ända fram till 1600-talet.
Även om GVB hade en mycket stark prägel på ortografin, så blev stavningen mot slutet av 1500-talet återigen något inkonsekvent. Det var inte förrän på 1600-talet, efter att de första svenska grammatikorna blivit skrivna, som man på allvar började diskutera rättstavningsfrågan. Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Användningen av versaler var till exempel inte standardiserad. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och man var mycket påverkad av tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav.
Några viktiga förändringar i uttalet under den nysvenska perioden var den gradvisa assimileringen av många olika konsonantanhopningar till och "uppmjukningen" av /g/ och /k/ till /j/ och före främre vokaler. De dentala och velara frikativorna och ersattes gradvis av de motsvarande klusilerna /d/ och /g/.
Nusvenska
klusil
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige som var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nya nationalspråket som utvecklades, varibland August Strindberg (1849-1912) ofta ses som den mest betydelsefulle.
Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar. Stavningen var slutligen standardiserad och nästan helt enhetlig vid stavningsreformen 1906. Med undantag för pluralformer av verb (som "vi gingo" mot det moderna "vi gick") och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket, var språket i princip identiskt med den svenska som talas idag. Pluralformerna kvarstod än, men blev allt mindre populära och avskaffades slutligen 1950 när de sista officiella rekommendationerna om deras användning togs bort.
En viktig förändring i språket skedde på 1960-talet med den så kallade du-reformen. Tidigare hade det ansetts vara lämpligast att tilltala personer av samma eller högre social status med titel och efternamn. Användningen av "herr", "fru" och "fröken" var mestadels begränsat till inledande konversation med personer vars yrke, akademisk titel eller militär rang talaren inte kände till. Att den tilltalade helst skulle tilltalas i tredje person komplicerade frågan ytterligare. Under sekelskiftet 1900 gjordes ett misslyckat försök att ersätta det komplicerade systemet med titlar med "Ni", liknande det bruk som finns än idag i franska och tyska. "Ni" kom dock snarare att användas som en något mindre arrogant variant av "du" för att tilltala personer av lägre social status. I och med liberaliseringen och radikaliseringen av det svenska samhället under andra hälften av 1900-talet blev dessa klasskillnader mindre relevanta och "du" blev det brukliga tilltalet även i de flesta formella och officiella sammanhang.
Ljud
Svenska utmärker sig genom ett relativt stort vokalförråd som består av 9 vokaler som sammanlagt bildar 17 fonem i de allra flesta dialekter (kort /e/ och sammanfaller). Det finns sammanlagt 18 konsonantfonem av vilka /r/ och särskilt har ett stort antal allofoner som varierar inte bara beroende på dialekt, men även på kön, ålder, social ställning och även sociala sammanhang.
Svenskans prosodi (ordmelodi) är också ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter. Personer som flyttar från ett dialektområde till ett annat anpassar ofta talet till att stämma väl överens med ljuden i den nya dialekten medan hemmadialektens prosodi ofta blir kvar.
Vokaler
Standardsvenskans vokalfonem
Svenskans vokaler kontrasterar i viss mån vad gäller kvalitet, men egentligen mest som en biprodukt av kontrasterande kvalitet (vokallängd) och de främre vokalerna har rundade/orundade par. Obetonat uttalas som (ofta kallat schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt.
Konsonanter
Det unika svenska fonemet (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Även om de akustiska elementen i de olika varianterna av är relativt lika så skiljer sig uttalen markant beroende på dialekt, social status, ålder, kön och social kontext och är notoriskt svåra att beskriva och transkribera.
Det vanligaste uttalet är -liknande ljud med undantag för i Norrland och i finlandssvenskan. Även uvulara uttal, , används i många varianter påverkade av invandrarspråk som arabiska, kurdiska och persiska.
Uttalet av /r/ varierar också i hög grad. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna och och väldigt ofta som approximanten . Även tappar som är vanliga. I södra Sverige används "skorrande" /r/-uttal som och . Till skillnad från i dialekter i Mellansverige, Norrland och Finland så assimileras inte heller /r/ med supradentala konsonanter i de södra dialekterna. uttalas alltså således .
Prosodi
Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska. Som i de flesta europeiska språk kan betoning användas för att sätta fokus på enskilda ord i en mening. Prosodin kan också i viss mån användas för att uttrycka frågor. Exempel på ord som skiljs åt endast genom användning av tryckaccent är:
- formel
- formell
De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Dessa benämns ofta akut respektive grav accent, men även accent 1 respektive accent 2, och kan ofta vara relativt svåra att uppfatta för icke-svenskar. I dialekter som finlandssvenska och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analys.
Några hundra par tvåstaviga ord skiljs enbart genom användningen av antingen akut eller grav accent. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. Enstaviga ord använder för det mesta accent 1 medan tvåstaviga ord använder accent 2. Det vanligaste exemplet på detta är skillnaden mellan orden "ande" och "and" i bestämd form:
- and-en
- ande-n
- en steges steg är stegen (accent 1) på stegen (accent 2)
Fonotax
Som i många andra germanska språk tenderar stavelser i svenskan att vara slutna (sluta med en konsonant) och en relativt stor mängd konsonantanhopningar är möjliga både i final och initial ställning. Även om dessa inte är lika varierade som i vissa slaviska språk så finns exempel på upp till 8 konsonanter när vissa utländska ord kombineras med svenska böjningsregler, och anhopningarna kan vara ännu större om man beaktar svenskans tendens att bilda långa sammansatta ord. Svenskans stavelsestruktur kan beskrivas med följande formel:
:(K)(K)(K)V(K)(K)(K)
Detta betyder att ett enstavigt svenskt morfem kan ha upp till tre konsonanter före och efter stavelsekärnan (som alltid är en vokal). Alla konsonanter utom kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. Alla konsonanter utom /h/ och förekommer i final ställning och antalet finala kombinationer är sammanlagt 62. I vissa fall kan detta leda till väldigt svåruttalade ord som "västkustskt", bestående av "västkust" med adjektivsuffixet "-sk-" och neutrumsuffixet "-t" och det mestadels teoretiska exemplet "Herbstskts" bestående av det tyska efternamnet "Herbst" med samma suffix som i det föregående exemplet men med ytterligare ett "-s" för att markera genitiv.
Samtliga vokalfonem, korta som långa, förekommer i betonade stavelser. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt sammanfaller därför. I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser efter en betonad stavelse får successivt färre alternativ och i den tredje obetonade efter betoningen förekommer endast [a] och .
Grammatik
Svenska substantiv och adjektiv böjs i två kasus (nominativ och genitiv) och två numerus (singular och plural). Pronomen har även speciella objektsformer. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning. För att ta ett exempel är ordet "fisk" utrum och kan ha följande former:
Som i andra germanska språk finns det förförställd bestämd och obestämd artikel, som i engelskans the och a/an eller tyskans der/die/das och einer/eine/ein, men bestämdhet markeras i svenskan främst genom tillägg av ett suffix, en efterställd artikel som bestäms av substantivets genus ("-en/et"). De fristående artiklarna tillämpas för att göra emellanåt rätt komplexa och subtila betydelseskillnader i bestämdhet. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna "hon har bil" och "hon har en bil" eller "han har katt" respektive "han har en katt". Artiklar kan ofta användas som demonstrativa pronomen tillsammans med adverb, som "den här" och "den där". Pronomen böjs förutom i nominativ och genitiv i en objektsform som härstammar från den gamla dativböjningen. "Hon" har följande tre former:
:hon – hennes – henne
Verb böjs enligt tempus och i viss mån modus. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Långt in i modern tid fanns en tydlig åtskillnad mellan indikativ och konjunktiv, men idag finns den nästan enbart i fasta fraser och idiom som "hon leve" och "om han vore här", men även dessa börjar bli mer sällsynta. Particip i perfekt och presens är mycket vanligt och används ofta som nästan rena adjektiv:
:Perfekt particip: "en stekt fisk"
:Presens particip: "en stinkande fisk"
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Istället används hjälpverbet "ha" med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip).
Det svenskan saknar i fråga om kasusböjning kompenseras av ett stort antal olika prepositioner som "i", "på" och "efter". Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som "till sjöss" (genitiv) eller "man ur huse" (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.
Som germanskt språk delar svenskan syntaktiska drag med såväl engelska som andra germanska språk på kontinenten. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Prepositionsuttryck placeras i ordningen rum-sätt-tid, som i engelskan, och adjektiv står alltid före det ord de bestämmer.
Ordförråd
Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska och i viss mån engelska lån. Exempel på ord av germanskt ursprung är "hus", "kung" och "gås". Det mesta av det religiösa och vetenskapliga ordförrådet är av latinskt eller grekiskt ursprung, ofta lånat via franska och, mera nyligen, genom engelska. Vissa sammansättningar är översättningslån som "bomull" från tyskans "Baumwolle" (bokstavligt översatt: "trädull"). Finlandssvenskan har ofta egna termer som står närmare motsvarande finska ord, i synnerhet ord inom lagstiftning och administration. Ett avsevärt antal franska ord inlånades under 1700-talet. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom "paraply" (fr. parapluie), "nivå" (fr. niveau) och ateljé" (fr. atelier).
Nya ord kan lätt bildas genom sammansättning som i många andra germanska språk. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. En mycket produktiv metod för att bilda nya ord är också genom att lägga till ändelsen "-a" till ett ord och därmed bilda ett nytt verb som i "bila" eller "pakta". Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet "tänk", som en synonym till "tankesätt".
Dialekter
Huvudartikel: Svenska dialekter
Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. Dialekterna kallas ofta bygdemål eller sockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Flera exempel från varje grupp ges nedanför. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.
socknar
- Norrländska mål — Norrland
:1. Överkalix, Norrbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Norrbotten/Overkalix/yw.html yngre kvinna]
:2. Burträsk, Västerbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Vasterbotten/Burtrask/ow.html äldre kvinna]
:3. Aspås, Jämtland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Jamtland/Aspas/yw.html yngre kvinna]
:4. Färila, Hälsingland; [http://swedia.ling.umu.se/Norrland/Halsingland/Farila/om.html äldre man]
- Sveamål — Svealand
:5. Älvdalen, Dalarna; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Dalarna/Alvdalen/ow.html äldre kvinna]
:6. Gräsö, Uppland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Uppland/Graso/om.html äldre man]
:7. Sorunda, Södermanland; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Sodermanland/Sorunda/ym.html yngre man]
:8. Köla, Värmland [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Varmland/Kola/yw.html yngre kvinna]
:9. Viby, Närke; [http://swedia.ling.umu.se/Svealand/Narke/Viby/om.html äldre man]
- Gotländska mål — Gotland
:10. Sproge, Gotland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Gotland/Sproge/yw.html yngre kvinna]
- Östsvenska mål — Åland and Finlands fastland
:11. Närpes, Österbotten; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Osterbotten/Narpes/yw.html yngre kvinna]
:12. Dragsfjärd, Åboland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Aboland/Dragsfjard/om.html äldre man]
:13. Borgå, Nyland; [http://swedia.ling.umu.se/Finland/Nyland/Borga/ym.html yngre man]
- Götamål — västra och norra Götaland, traditionellt med center i Västergötland
:14. Orust, Bohuslän; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Bohuslan/Orust/om.html äldre man]
:15. Floby, Västergötland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Vastergotland/Floby/ow.html äldre kvinna]
:16. Rimforsa, Östergötland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Ostergotland/Rimforsa/ow.html äldre kvinna]
:17. Årstad-Heberg, Halland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Halland/Arstad/ym.html yngre man]
:18. Stenberga, Småland; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Smaland/Stenberga/yw.html yngre kvinna]
- Sydsvenska mål — sydligaste Sverige, inklusive Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland
:19. Jämshög, Blekinge; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Blekinge/Jamshog/ow.html äldre kvinna]
:20. Bara, Skåne; [http://swedia.ling.umu.se/Gotaland/Skane/Bara/om.html äldre man]
Samtliga ljudfiler tillhör [http://swedia.ling.umu.se/ SweDia], ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt 100 olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man.
Rikssvenska
Huvudartikel: Rikssvenska
Rikssvenska, den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen, är det språk som används av den stora majoriteten av såväl svenskar som finlandssvenskar. I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Rikssvenskan har många olika regionala varianter som är typiska för vissa delar av landet (regioner, landskap, städer). Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska. I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna.
Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter". I en undersökning som genomfördes av Handelns Utredningsinstitut (HUI) i december 2005 framgick att 54% av de svarande ansåg att "rikssvenska" var den variant av svenska de helst ville höra från en telefonförsäljare. Detta trots att till exempel "gotländska" och "skånska", som bör betraktas som regionala varianter av standardsvenska, var givna som alternativ i undersökningen.
Finlandssvenska
Handelns Utredningsinstitut
Huvudartikel: Finlandssvenska
Finland var från mitten av 1300-talet en del av Sverige, men förlorades till Ryssland 1809. Svenska fortsatte att vara det enda administrativa språket ända fram till 1902 och det dominerande kultur- och utbildningsspråket fram till Finlands självständighet 1917. 2004 talade enligt officiell statistik 5,53% av den finländska befolkningen svenska som modersmål. Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för att ta studentexamen; studenter väljer numera själva om de vill ta examen i båda språken eller bara ett. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att åtgärda den stadiga nedgången av antalet svensktalande och för att undvika att skapa stora språkklyftor inom befolkningen. Finska, som är ett finskt-ugriskt språk, är obesläktat med svenska och begripligheten mellan språken är i praktiken nästan obefintlig. Dock finns det stora mängder svenska lånord i finskan vilket inkluderar relativt nya lån i till exempel den slang som talas i Helsingfors.
Nya dialekter
Rinkebysvenska (efter den hårt segregerade Stockholmsförorten Rinkeby) är det vanligaste samlingsnamnet för de varianter av svenska som talas främst av andra och tredje generationens invandrare, i synnerhet bland yngre talare i invandrartäta förorter kring Stockholm, Malmö och i viss mån Göteborg.
Den svenska språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas har beskrivit dessa varianter som främst använda av ungdomar som bor i invandrarförorter och mest utpräglad av tonårspojkar. I detta sammanhang kan rinkebysvenskan ses som ett uttryck av ungdomskultur specifik för dessa bostadsområden. Rinkebysvenska är dock inte begränsat till barnen till invandrare och är ofta förvånansvärt lik det som talas i relativt avlägsna förorter. I en undersökning genomförd av Kotsinas fick personer med svenska som andraspråk lyssna på inspelningar av ungdomar som talade rinkebysvenska och ombads gissa vilket modersmål ungdomarna hade. Undersökningen visade att de tillfrågade i allmänhet hade stora problem att avgöra ungdomarnas modersmål, och den enda talare som hade svenska som modersmål gissade endast 1,8% rätt på.
Se även
- rikssvenska
- finlandssvenska
Källor
- Bolander, Maria (2002) Funktionell svensk grammatik ISBN 91-47-05054-3
- Crystal, David (1999) The Penguin Dictionary of Language ISBN 0-14-051416-3
- Engstrand, Olle (2004) Fonetikens grunder ISBN 91-44-04238-8
- Elert, Claes-Christian (2000) Allmän och svensk fonetik ISBN 91-1-300939-7
- Garlén, Claes (1988) Svenskans fonologi ISBN 91-44-28151-X
- Hällström, Charlotta af (2000) Finlandssvensk ordbok ISBN 951-50-1136-1
- Kotsinas, Ulla-Britt (1994) Ungdomsspråk ISBN 91-7382-790-8
- Ladefoged, Peter & Maddieson, Ian (1996) The Sounds of the World's Languages ISBN 0-63-119815-6
- Pettersson, Gertrud (1996) Svenska språket under sjuhundra år ISBN 91-44-48221-3
- Svensson Lars, (1974) Nordisk Paleografi, Studentlitteratur Lund ISSN 3683420;28
- Thorén, Bosse (1997) [http://www.webgraph.se/bosse.thoren/prosodi_eng.html Swedish prosody]
- Dagens Industri 2005-05-03
- [http://www.stat.fi/index_en.html Statistics Finland]
- [http://www.kommunerna.net Kommmunerna.net]
- Nationalencyklopedin, artiklarna svenska, du-tilltal, ni-tilltal, svenskbyborna
- [http://www.svenskbyborna.com/foreningen.htm Svenskbyborna]
- [http://www.us-english.org/foundation/research/lia/languages/swedish.pdf US English Foundation, English in America: A Study of Linguistic Integration] (Washington DC: US English Foundation, 2005)
Externa länkar
- [http://www.ielanguages.com/swedish.html Swedish Language Tutorial at ielanguages.com]
- [http://www.ethnologue.org/show_language.asp?code=swe Ethnologue-rapport om svenska]
- [http://www.omniglot.com/writing/swedish.htm Omniglot]
- [http://lexin.nada.kth.se/swe-eng.shtml Internetbaserad ordbok]
- [http://www.ling.lu.se/persons/JohanF/dialects/laryngograph.html Laryngografinspelningar och syntetiseringar av olika svenska dialekter] - Ljudfiler som illustrerar prosodiska skillnader i olika svenska dialekter
- [http://www.kb.se/ENG/F1700/Start.htm Digitaliserade texter från före 1700] - länk till Kungliga Bibliotekets hemsida
Kategori:svenska
Kategori:nordiska språk
Kategori:EU-språk
ja:スウェーデン語
ko:스웨덴어
Latinska alfabetetDet latinska alfabetet är ett alfabet. Det används bland annat i svenska språket och består där av följande tjugoåtta bokstäver (w räknas i svenska som en variant av v . I engelska däremot som en variant av u , "double-u", vilket också påverkar den alfabetiska sorteringsordningen):
Bokstäverna å, ä och ö är en anpassning till svenskan.
I tyska språket räknas ä som en variant av a , och ö som en variant av o .
Norska sorteras som svenska, med den lilla skillnaden att vårt ö motsvaras av ø .
I danska sammanhang är däremot sorteringsordningen ä (æ), ö å , vilket eventuellt styrt sorteringsordningen för ASCII. Vid informationsteknologi (IT) har detta lett till stort förtret vid alfabetiska sorteringar av svenskt material, då detta måste särbehandlas vid programmeringsarbete. Skillnaden mellan svenska och danska beträffande dessa tre sista bokstäver i alfabetet har slagit igenom även på placeringen av motsvarande tangenter på skrivmaskinens tangentbord.
När man i internationell korrespondens vill uttrycka å, ä eller ö och inte kan räkna med att dessa tecken kan hanteras av mottagaren, transkriberas de som aa, ae resp oe . På motsvarande sätt transkriberas ü som ue .
Kategori:Alfabet
als:Lateinisches Alphabet
ja:ラテン文字
ko:로마 문자
th:อักษรละติน
zh-min-nan:Lô-má-jī
AA är den första bokstaven i det svenska alfabetet. Till det latinska alfabet kom den från det grekiska alfabetets omformning av det feniciska alfabetets första bokstav, alef, vilken i sin protosinaitiska förlaga varit en bild av ett oxhuvud.
Versalt A kan vara:
# förkortning för ampere, enheten för strömstyrka i SI-systemet
# den hexadecimala symbolen för talet 10
# beteckning för artilleriregemente
# beteckning för attackflygplan
#
# stora A var högsta betyg i en äldre betygsskala
# i kemi en beteckning för masstal
# i SAB beteckning för 'bok- och biblioteksväsen', se SAB:A
# den sjätte tonen i C-durskalan, se a (ton).
# beteckning för area inom matematiken
# beteckning för en typ av pappersformat, s.k A-format, t.ex A4
# beteckning för det kemiska ämnet adenin
# beteckning för Arbeiderpartiet, de norska socialdemokraterna
# fram till 1968 beteckning för Stockholms stad
# internationell beteckning för trängfartyg
Gement a kan vara:
# förkortning för acceleration
# a-, beteckning för måttenhetsprefixet atto ()
# förkortning för acre
# förkortning för anno
# litet a, med utmärkt beröm godkänd, näst högsta betygsgraden innan sifferbetyg infördes
----
A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
kategori:Latinska alfabetet
als:A
ja:A
ko:A
simple:A
II är den nionde bokstaven i det svenska alfabetet. Till det latinska alfabet kom den från det grekiska alfabetets jota.
Versalt I kan vara:
# Länsbokstav för Gotlands län.
# .
# den romerska motsvarigheten till den arabiska siffran 1 (ett).
# Den kemiska beteckningen på grundämnet jod. Se även periodiska systemet.
# I fysikaliska formler (som till exmpel Ohms lag) används I (tyska Intensität, "styrka", "intensitet") som symbol för storheten elektrisk ström.
# Gammalt svenskt personligt pronomen; se I (pronomen).
Gement i kan vara:
# i är inom matematiken den imaginära enheten.
----
A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
kategori:Latinska alfabetet
als:I
ja:I
simple:I
UU är den tjugoförsta bokstaven i det svenska alfabetet. Till det latinska alfabet kom den från det grekiska alfabetets ypsilon.
Versalt U kan betyda:
# Länsbokstav för Västmanlands län.
# Den kemiska beteckningen för grundämnet uran. Se även periodiska systemet.
# Masstal för elementarpartiklar. Se atommassenhet.
# I fysikaliska formler (som till exmpel Ohms lag) används U (tyska Unterschied, "differens", "skillnad") som symbol för storheten elektrisk spänning.
----
A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
kategori:Latinska alfabetet
als:U
ja:U
simple:U
KonsonantEn konsonant, eller ett konsonantljud, är ett språkligt ljud som bildas genom en förträngning av talapparaten.
Ordet konsonant används också som benämning på de bokstäver i ett alfabet som betecknar konsonantljud. Det svenska alfabetet innehåller följande konsonanter: B, C, D, F, G, H, J, K, L, M, N, P, Q, R, S, T, V, W, X och Z.
Konsonanttyper
Det finns sex olika typer av konsonantljud: pulmonisk-egressiva (eller pulmoniska), som är de vanligaste och vars ljud bildas genom utandning; två varianter glottala: ingressiva och egressiva; samt velar-ingressiva, som oftast går under namnet klickljud. Alla utom de pulmonisk-egressiva går under samlingsnamnet icke-pulmoniska konsonanter.
Artikulation
De pulmonisk-egressiva konsonanterna klassificeras efter artikulationssätt (på vilket sätt de produceras) och artikulationsställe (var de produceras).
Tabeller i fonetisk skrift
- Där symboler uppvisas parvis avser den högra en tonande konsonant.
- Skuggade områden avser uttal som anses omöjliga.
Se även
- Alfabet
- Fonetik
- Vokal
Kategori:Fonetik
Kategori:Konsonantljud
ja:子音
ko:닿소리
DiftongEn diftong är ett vokalljud som består av en glidning mellan två vokaler. Diftonger förekommer i många germanska språk, till exempel engelska (house) och tyska (Haus). I rikssvenska försvann diftongerna på 1100-talet, och förekommer nu endast sparsamt och oftast i lånord såsom augusti, scout, Raul, Audi.
Bland svenska dialekter är diftonger vanliga i skånska, halländska, gotländska, jamska (jämtska) och österbottniska. I isländska och norska är diftonger vanligt.
Kategori:Fonetik
als:Diphthong
ja:二重母音
simple:Diphthong
Svensk
Svensk har flera betydelser:
#(s) person boende i Sverige eller person som innehar svenskt medborgarskap.
#(a) något som, i första hand, rör, utmärker eller härstammar från den svenskspråkiga etniska gruppen i Finland.
Kommentar till punkt 1:
Enligt vissa krävs det att man har minst en svenskfödd förälder, och har medborgarskap för att få kalla sig svensk. Detta är en etnisk känslig fråga, och är därför sällan ett aktivt ämne, då det kan anses som kränkning att bo i Sverige och inte vara svensk.
Kan även användas om sådant som hänför sig till Sverige men ingenting har att göra med vare sig språk eller kultur.
Man bör alltså skilja mellan dagstidningar i Sverige och
svenska dagstidningar (= dagstidningar på svenska, även om de ges ut i Finland) och finlandssvenska dagstidningar (= dagstidningar på svenska som ges ut i det tvåspråkiga Finland.)
Däremot så går det bra att tala om svenska flaggan och svensk industri eftersom språket spelar i sådana fall inte någon, som helst, roll.
Cognac
# Om du vill läsa om det franska vindestillatet cognac, se Konjak
# Om du vill läsa om Cognac, den franska stad som är centrum för framställning av konjak, se Cognac (stad)
CirkusOrdet cirkus kommer av latinets circus "krets", "cirkel".
# Cirkus kallas en romersk rännarbana, se Circus Maximus.
# Cirkus är en konstform med betoning på nöje, se Cirkus (nöje).
# Cirkus är en scen på Djurgården, se Cirkus, Stockholm.
# Cirkus är en film av/med Charlie Chaplin, se Cirkus (film).
ja:サーカス
Cykel
Cykel är en modernare benämning på velociped d.v.s. ett tvåhjuligt trampfordon. Detta kallas således cykel därför att hjulen går runt vid färd. Ramen byggs oftast av aluminium eller stål, och själva drivningen sker vanligen på bakhjulet. En kedja överför kraften från tramporna till hjulet, och på många cyklar bromsar man genom att trampa baklänges. På andra cyklar har man istället handbromsar, handtag på styret som styr en klämma på varje hjul som i sin tur kniper åt om hjulen för att bromsa dem.
Tillbehör till cykel
- cykeltaskor
- cykelpump
- cykelkläder
- cykelhjälm
- cykeldator
Typer av cyklar
- Höghjuling
- Trehjuling
- Sparkcykel
- Herrcykel
- Damcykel
- BMX
- Racercykel
- Mountainbike
- Liggcykel
- Tandemcykel
Kända tävlingscyklister
- Eddy Merckx
- Lance Armstrong
- Laurent Fignon
- Greg LeMond
- Jan Ullrich
- Bjarne Riis
- Marco Pantani
- Ivan Basso
- Miguel Induráin
- Fausto Coppi
- Tom Boonen
- Joop Zoetemelk
- Stephen Roche
- Jacques Anquetil
Kända svenska tävlingscyklister
- Gösta Pettersson
- Bernt Johansson
- Tommy Prim
- Harry Snell
- Sven "Svängis" Johansson
Cykelns historia
Det påstås att uppfinnaren Leonardo da Vinci runt år 1500 skulle ha gjort en ritning av ett färdmedel med två hjul som man skulle ta fart med och sedan sitta på. Problemet med hans ritning var bara (som så många andra av hans uppfinningar) att den helt enkelt var för avancerad på den tiden för att bygga. Den skulle också bli för dyr för att utveckla eftersom den helt skulle vara i trä. Denna skiss har visat sig vara en förfalskning gjord av en munk under 1900-talet.
Runt år 1600 dök ett och annat rullande experiment upp. De flesta hade dock 3-5 hjul vilket gjorde dem tämligen svåra att styra samt dyra att tillverka. Dessa namnlösa uppfinningar slog aldrig igenom.
I slutet av 1700-talet så konstruerade den franska greven de Sivrac föregångaren till cykeln. Den kallade han "célerifére" (snabblöparen). Cykeln var nästan helt gjord i trä och man tog sig fram på den genom att sittandes ta fart med fötterna och löpa. Det fanns inget styre utan man fick ligga i sidled för att svänga, ungefär som på dagens motorcyklar.
År 1815 utvecklade den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn ett fordon med ett slags handtag som satt fast i framhjulet så att man kunde styra. Denna maskin kallades för "Draisine". Carl von Drais uppfinning slog igenom internationellt, fast som en modefluga för rika. Tekniken att ta sig fram på var den samma som för snabblöparen dvs. att sittandes sparkade sig fram.
År 1839-1842: Kirkpatrick MacMillan sätter vevarmar på bakhjulet och hävstänger fram (som på en trampbil)<(p>
År 1861: Fransmannen Michaux monterar vevarmar och pedaler på framhjulet. Om Michaux var först är man inte helt säker på. En annan fransman, Pierre Lallement påstås ha kommit på konstruktionen ungefär samtidigt. Lallement flyttar år 1863-64 till Amerika och tar då cykeln till USA.
År 1865-1870: För att öka hastigheten på maskinerna (man tävlade ofta i både hastighet och sträcka), blev framhjulet allt större och större. Stålet får även en allt större betydelse i produktionen av de första cyklarna.
I England vinner cykeln i popularitet och år 1870 börjar den första serietillverkade "höghjulingen" helt i metall produceras. [James Starley]? får den 11 augusti 1870 patent på sin "Ariel". Den väger 22 1/2 kg. Detta var den första cykeln med vad man kan kalla normalt ekrade hjul. År 1874 fanns i England över 20 olika tillverkare av höghjulingar. Den främsta av dessa kan nog anses vara "Coventry Machinists Co". Framhjulen når en maximal storlek av drygt 60 tum. Allt för att få maximal hastighet. Detta och det lilla bakhjulet gjorde att cykeln lätt tippade framåt. För att undvika detta utvecklas under denna period många varianter av höghjulingar med mindre hjul och med pedalerna sittande längre ner, med olika typ av kraftöverföring till framhjulet. Dock drev fortfarande det styrande framhjulet.
Som kuriosa kan nämnas en amerikansk modell, "Star", som var en omvänd höghjuling. Det stora hjulet satt baktill och man hade det lilla styrande hjulet fram. Denna modell var dock väldigt svårcyklad, även om risken att tippa framåt om man körde på en sten eller liknande försvann.
År 1885: J.K Starley presenterar sin "Rover II". Nu har cykeln fått nästan lika stora hjul fram och bak. Dock är fortfarande framhjulet större. Drivningen sker med kedja till bakhjulet och man styr med framhjulet. "Säkerhetscykeln" är född.
År 1888: Nästa förbättring av cykeln tillkom av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt. Sonen hade nämligen klagat på att det var alldeles för hårt att cykla. Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tadigare hårdgummihjulet. Detta system patenterade J.B Dunlop 1888.
Under 1890-talet får cykeln allt mer det utseende vi är vana med, och under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln är färdigutvecklad. Höghjulingarna försvinner snabbt under perioden 1890-1895 och ersätts helt av säkerhetscykeln. Det som nu sker är en utveckling av frihjulsnav, växlar och tillbehör.
Extern länk
- [http://www.americanbamboo.org/GeneralInfoPages/BambooBicycle.html American Bamboo Society - Bamboo Bicycle]
- [http://www.sidewaysbike.com Sideways Bicycle]
kategori:cykelsport Kategori:Fordon
ja:自転車
simple:Bicycle
KakaKaka är ett litet, ofta fettrikt bakverk.
Exempel på kakor
- Drömmar
- Pepparkakor
Se även
- Alfabetisk lista över kakor
- Alfabetisk lista över bakverk
Kategori:Bakverk
ja:クッキー
Kedja
Kedja, teknisk anordning som består av ett antal länkar. En typ av kedja är kätting.
Kedjor kan bl a användas till kraftöverföring och lås.
Kategori:Teknik
ja:チェーン
Skata
----
- P. pica mauritanica
- P. pica melanotos
- P. pica pica
- P. pica galliae
- P. pica fennorum
- P. pica bactriana
- P. pica asirensis
- P. pica hemileucoptera
- P. pica bottanensis
- P. pica sericea
- P. pica leucoptera
- P. pica camtschatica
Skata (Pica pica) är en kråkfågelart.
Utseende
Skatan skiljer sig från de närmaste släktingarna främst genom sin långa, kilformade stjärt. Näbben och fötterna är ganska grova. Fågeln är svart i skulderfjädrarna, vit på bröstets bakre del och på magen, och har blå och grön metallglans på vingarna och stjärten. Kroppslängden är 40-50 cm (varav stjärten står för 20-30 cm), vingspannet 48-53 cm. Den väger ungefär 210 gram.
Läte
Skatans upprepade skrattliknande läte är egendomligt. Men den har även ett lågmält sjungande läte som kan höras på våren bl.a.
Utbredning
Skatan har mycket vidsträckt utbredning i hela Europa, norra och västra delarna av Asien och nordöstra Afrika. I Sverige är den vanlig i hela landet och är en stannfågel. I Marocko och Algeriet finns den nordvästafrikanska varianten (Pica pica mauritanica) som är mindre än den europeiska skatan (Pica pica pica).
Normal miljö
För det mesta bygger den bo i närheten av hus och gårdar, mera sällan i skogar.
Föda
Den äter insekter, fågelägg, fågelungar och knoppar på fruktträd.
Fortplantning
Boet, som har tak, lägger skatan i toppen av eller inne i kronan på höga träd. Äggen, 5-8 till antalet (sällsynt upp till 10), är blekt grönaktiga och tätt beströdda med grönbruna fläckar.
Övrigt
Flykten är tyngre och långsammare än andra kråkfåglars, men intelligensen antagligen större. Den är duktig på att undvika att jägare kommer inom skotthåll. I likhet med flera andra kråkfåglar för att bortföra och gömma glänsande föremål.
Det ursprungiga namnet på fågeln är skjora, men den är numera mest känd som skata på grund av sin långsmala stjärt.
Externa länkar
- [http://www.sofnet.org/index.asp?lev=721&typ=1 Sveriges Ornitologiska Förening]
- [http://www.sr.se/p2/p2pippi/pip99feb.stm Sveriges radio, P2]
-
- [http://www.dofbasen.dk/ART/art.php?art=15490 Dansk ornitologisk forening]
Kategori:Svenska fåglar
Kategori:Kråkfåglar
ja:カササギ
SkelaSkelning (heterofori) är en rubbning i ögonens ställning, rörelser och samverkan; dessa räknas inte till refraktionsfelen (synfelen) utan till ställningsfelen.
I viloläge intar ögonen en konstant ställning, i det idealiska fallet är ögonaxlarna parallella (ortofori). Om ögonaxlarna inte är parallella råder heterofori (skelning). Denna indelas allt efter ögats avvikelse i exofori (utåtskelning), esofori (inåtskelning), hypofori (nedåtskelning), hyperfori (uppåtskelning) och slutligen cyklofori som yttrar sig i ögats rotation omkring sin egen axel. I vanliga fall kompenseras heteroforin genom muskelverkan, och skelningen är latent. Vid kraftig skelning (manifest skelning) kompenseras heteroforin med hjälp av prismatiska linser i glasögon, ortoptiska övningar eller operativt ingrepp.
Ortoptik kallas läran om ögats ställning och rörelse.
Kategori:Medicinsk vetenskap
SkytteSkytte, användning av skjutvapen - antingen mekaniska skjutvapen som pilbåge och armborst, eller eldvapen.
Se sportskytte för skytte i idrotts- och rekreationssyfte.
Kategori:vapen
ja:射撃
Finsk-ugriska språk
Finsk-ugriska språk är en grupp språk inom den uraliska språkfamiljen som huvudsakligen talas i skogsbältet från floden Ob och västerut. De finsk-ugriska språken är tillsammans med baskiskan, turkiskan och maltesiskan de enda språken i Europa som inte tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen.
Som finsk-ugriska folk räknas de folk som pratar finsk-ugriska språk.
Språkträd
- Uralaltaiska språk (omdebatterade språkgrupp)
- Uraliska språk
- Finsk-ugriska språk
- Ugriska språk
-
- Ungerska
-
- Ob-ugriska språk
- Finsk-permiska språk
-
- Östersjöfinska språk
-
- finska
-
- tornedalsfinska (meänkieli)
-
- savo
-
- karelska
-
- ingermanländska
-
- vepsiska
-
- estniska
-
- liviska
-
- Finsk-Cheremisiska språk
-
- Keremissiska språk
-
- Mariska
-
- Ängsmariska
-
- Bergsmariska
-
- Finsk-mordvinska språk
-
- Permiska språk
-
- Samiska
- Samojediska språk
- Altaiska språk (se vidare språkträd i den artikeln)
Se även
- finsk-ugrisk religion
Kategori:Finsk-ugriska språk
Turkiska språkTurkspråk, eller turkiska språk, är en språkfamilj inom språkgruppen altaiska språk och talas totalt av cirka 150 miljoner människor. Folkgrupper som talar turkiska språk kallas för turkspråkiga folk eller turkfolk. Till undergrupper av turkiska språk hör bland annat sydturkiska språk dit turkietturkiskan hör. Protobulgariskan var ett turkiskt språk.
Kategori:Altaiska språk
Kategori:Turkspråk
ja:テュルク諸語
VokalharmoniVokalharmoni är en morfofonologisk process inom språkvetenskapen som syftar till att låta alla vokaler i ett ord överensstämma med varandra i uttalskarakteristika. Vokalharmoni är en form av assimilation, som påverkar vokaler som inte står i omedelbar juxtaposition.
Ett vokalharmoniskt språk grupperar sina vokalfonem i olika klasser, baserade på olika typer av fonetiska särdrag hos dem. Det kan röra sig om till exempel främre kontra bakre vokaler, eller rundade kontra orundade vokaler. Vokaler som tillhör samma grupp harmonierar med varandra. Det är en produktiv process i de berörda språken.
Vanligen så märks vokalharmoni tydligast i den allomorfiska variation som återfinns hos till exempel ändelser i språket i fråga.
Vokalharmoni är särskilt vanligt bland så kallade agglutinerande språk, och återfinns bland flera av de uraliska språken, däribland flera finsk-ugriska språk, som finska och ungerska. Även många altaiska språk, som turkiska, har vokalharmoni. Vokalharmoni förekommer också bland flera språkfamiljer i Afrika, som bantuspråk, Niger-Kongospråk, nilosahariska språk med flera.
Kategori:Lingvistisk morfologi
Kategori:Fonologi
ko:모음조화
ja:母音調和
Wikipedia:Votes for deletion/Longbottom family
Casino bielizna erotyczna sitemap.html narty francja transport biaystok
|
