:: wikimiki.org ::

Wien

Wien

Wien är huvudstaden i Österrike, belägen långt österut i landet. Den genomflyts av floden Donau. Staden hade 2005 1 626 440 invånare, vilket kan anses vara stort för ett litet land som Österrike, något som dock förklaras i att den fram till 1918 var huvudstad i kejsardömet Österrike-Ungern. Numera är Wien säte för flera internationella institutioner. Bland annat finns huvudkontoret för internationella atomenergiorganet, IAEA, i Wien, och även huvudkontoret för de oljeproducerande staternas organisation, OPEC. Som så många andra romerska städer i Centraleuropa grundades Wien (Vindobonum) av romarna på en tidigare keltisk bosättning. Wien belägrades av Osmanska riket 1529 och 1683, men båda gångerna kunde staden hålla ut, andra gången med hjälp ifrån Polen. 2001 sattes Wiens historiska stadskärna upp på UNESCO:s Världsarvslista. Geografiskt läge:

Wienrelaterade artiklar

- Habsburg
- Sacher
- Schwedenplatz
- Schönbrunn
- Spanska ridskolan
- Prater Kategori:Österrikes delstater Kategori:Europas huvudstäder Kategori:Orter i Österrike Kategori:Österrikes Världsarv ja:ウィーン ko:빈 simple:Vienna

Huvudstad

Huvudstad är beteckning på den stad i en stat eller delstat, där regeringen har sitt säte. Vissa stater, till exempel Nederländerna och Sydafrika, har statsmakterna fördelade mellan flera städer.

Se även

- Lista över huvudstäder sorterade efter land
- Lista över huvudstäder sorterade efter stad Kategori:Geografi ja:首都 ko:수도 simple:Capital

Öster

Denna artikel handlar om väderstecket öster. Se också öster_(olika_betydelser). ---- Öster , öst och ost är ett väderstreck som anger riktningen vinkelrät till höger om norr. Det är i öster som solen går upp.
Se även

- väster
- norr
- söder
- kompass
- orienten ja:東 simple:East

Donau

Donau (på tjeckiska, slovakiska och ryska Dunaj eller Дунай; på ungerska Duna; på bulgariska, serbiska och kroatiska Dunav eller Дунав; på rumänska Dunărea) är Europas näst längsta flod med en längd på 2 860 kilometer. Floden har sin källa i Schwarzwald i södra Tyskland och passerar på sin väg ner till Svarta Havet huvudstäderna Wien, Bratislava, Budapest och Belgrad.

Större städer Donau flyter genom

- Ulm - Tyskland
- Ingolstadt - Tyskland
- Regensburg - Tyskland
- Straubing - Tyskland
- Deggendorf - Tyskland
- Passau - Tyskland
- Linz - Österrike
- Mauthausen - Österrike
- Enns - Österrike
- Grein - Österrike
- Melk - Österrike
- Dürnstein - Österrike
- Krems - Österrike
- Tulln - Österrike
- Wien - Österrike
- Bratislava - Slovakien
- Budapest - Ungern
- Baja - Ungern
- Mohács - Ungern
- Bezdan - Serbien
- Sombor - Serbien
- Vukovar - Kroatien
- Ilok - Kroatien
- Novi Sad - Serbien
- Belgrad - Serbien
- Moldova veche - Rumänien
- Orsova - Rumänien
- Kladovo - Serbien
- Drobeta/Turnu Severin - Rumänien
- Svistov - Bulgarien
- Ruse - Bulgarien
- Braila - Rumänien
- Galati - Rumänien

Se även

- Donaudeltat Kategori:Europas floder Kategori:Österrikes sjöar och vattendrag als:Donau ja:ドナウ川 ko:다뉴브 강

2005

Händelser

2005 har utsetts av den svenska regeringen att vara designår.
- 1 januari
- Mitthögskolan blir universitet och byter namn till Mittuniversitetet.
- Tågtrafiken mellan Oslo och Stockholm läggs ner efter 131 år.
- Utlänningsnämnden läggs ner och ersätts av länsrätten och kammarrätten.
- Joutseno i Finland blir stad.
- Jorden vid perihelium.
- 6 januari - Kina har nu officiellt över 1 300 000 000 invånare.
- 8 januari - En stark storm drabbar norra Europa, däribland Sverige, där 100.000-tals hushåll blir ström- och telefonlösa för en lång tid.
- 13 januari - Planeten Saturnus i opposition.
- 14 januari
- Rymdsonden Huygens landar på Titan.
- Den svenska TV-kanalen TV400 har premiär.
- 17 januari - Företaget SIBA:s VD Fabian Bengtsson kidnappas i centrala Göteborg.
- 23 januari - Viktor Jusjtjenko tillträder som president i Ukraina.
- 24 januari - Julia Tymosjenko tillträder som premiärminister i Ukraina.
- 3 februari
- Fabian Bengtsson återfinns vid liv i Göteborg.
- Planeten Neptunus i konjunktion med solen.
- 4 februari - Då en tank brister vid Kemiras fabrik i Helsingborg läcker 11.000 ton svavelsyra ut. Området runt omkring fabriken beläggs med utegångsförbud.
- 5 februari - Sveriges statsminister Göran Persson utses till hedersdoktor i medicin vid Örebro universitet. Utnämningen väcker starka protester, eftersom den anses vara en belöning för att statsministern har gjort Högskolan i Örebro till universitet.
- 14 februari - Planeten Merkurius i övre konjunktion.
- 23-25 februari - Ett toppmöte äger rum mellan George W. Bush och Vladimir Putin i Slovakien.
- 24/25 februari - Planeten Uranus i konjunktion med solen.
- 11 mars - Nintendo lanserar sin nya spelkonsol Nintendo DS i Sverige och övriga Europa.
- 12 mars - Carolus Papoulias väljs till president i Grekland.
- 21 mars
- Ett mordbrandsattentat utförs mot bokhandeln Röda Stjärnan i Jönköping.
- En elev dödar nio andra, innan han tar sitt liv i Red Lake High School-massakern i Minnesota, USA.
- 29 mars - Planeten Merkurius i nedre konjunktion.
- 30 mars - Planeten Venus i övre konjunktion.
- 3 april - Planeten Jupiter i opposition.
- 19 april - Joseph Ratzinger väljs av konklaven till ny påve under namnet Benedictus XVI.
- 27 april - Airbus A380-800 lyfter från marken för första gången.
- 6-10 maj - George W. Bush genomför ett europabesök i Lettland, Nederländerna, Ryssland och Georgien.
- 7 maj - Evangeliska fosterlandsstiftelsens ungdomsorganisation Salt bildas.
- 8 maj - Gröna Studenter blir erkänt som officiellt studentförbund för Miljöpartiet de Gröna.
- 19-21 maj - Eurovisionsschlagerfestivalen sänds för 50:e gången.
- 15 maj - Val till Sametinget hålls.
- 16 maj - Annandag pingst är inte längre helgdag i Sverige, eftersom nationaldagen skall vara det istället.
- 26 maj - Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria döps om till Tshwane.
- 29 maj - Frankrike röstar nej till EU:s nya grundlag.
- 1 juni - Rökförbud införs på restauranger, pubar och kaféer i Sverige.
- 3 juni - Planeten Merkurius befinner sig i övre konjunktion.
- 6 juni - Sveriges nationaldag blir helgdag.
- 10 juni - Nya Svinesundsbron invigs och den äldre bron får namnet Gamla Svinesundsbron.
- 13 juni - Planeten Pluto befinner sig i opposition.
- 2 juli - Gratiskonserter under namnet Live 8 anordnas i London, Paris, Berlin, Rom och Philadelphia.
- 4 juli - Jorden vid aphelium.
- 7 juli - Centrala London skakas av explosioner i tunnelbanan och på en buss. Bombingarna visar sig sedan vara terrodåd utförda av islamistiska självmordsbombare.
- 16 juli - Harry Potter and the Half Blood Prince släpps på engelska.
- 17 juli - Planeten Mars vid perihelium.
- 23 juli - Planeten Saturnus i konjunktion med solen.
- 26 juli - Discovery blir den första rymdfärjan som lyfter efter Columbias haveri 2003.
- 8 augusti - Planeten Neptunus står i opposition.
- 9 augusti - Discovery landar planenligt efter att ha genomfört den första flygningen med en rymdfärja sedan Columbias haveri 2003.
- 29 augusti - Orkanen Katrinas öga når USA:s fastland och orsakar mycket stor förödelse.
- 31 augusti - Planeten Uranus står i opposition.
- 15 september - Den svenska TV-kanalen TV4 Fakta har premiär.
- 17 september - Parlamentsval hålls i Nya Zeeland.
- 17/18 september - Planeten Merkurius befinner sig i övre konjunktion.
- 18 september - Parlamentsval hålls i Tyskland. Varken CDU/CSU med Angela Märkel eller SPD med Gerhard Schröder får ensam majoritet och går därför i koalition. Angela Märkel blir därmed Tysklands första kvinnliga förbundskansler.
- 2 oktober - Ostindiefararen Götheborg beger sig på sin resa till Kina, efter att ha blivit ett år försenad, till följd av finansiella problem.
- 3 oktober - En ringformig solförmörkelse inträffar i norra Portugal, Spanien och Västafrika.
- 8 oktober - En jordbävning inträffar i Kashmir.
- 14 oktober - Kranbåten Lodbrok kolliderar med Essingebron på Essingeleden i Stockholm.
- 18 oktober - UNECE beslutar att den svenska riksväg 45 skall uppgraderas till E45.
- 22 oktober - Planeten Jupiter i konjunktion med solen.
- 27 oktober - Den svenska skogsindustrikoncernen Stora Enso offentliggör ett omfattande sparprogram, där bland annat Hammarby bruk läggs ned.
- 6 november - Planeten Mars står i opposition.
- 15 november - Laganbron öppnas vid Markaryd.
- 22 november - Angela Merkel blir Tysklands första kvinnliga förbundskansler.
- 3 december - Julbocken i Gävle antänds av två utklädda män klockan 21:08.
- 15 december - Planeten Pluto i konjunktion med solen.
- 21 december - Vintersolståndet inträffar.

Födda

- 8 april - Leah Isadora, norsk prinsessa.
- 26 juni - Alexia, holländsk prinsessa.
- 15 oktober - Kristian, dansk arvprins.
- 31 oktober - Leonor, spansk prinsessa.
- 3 december - Sverre Magnus, norsk prins.

Avlidna

Första kvartalet

Januari

- 1 januari - Shirley Chisholm, 80, afroamerikansk kongressledamot.
- 3 januari - Will Eisner, 87, amerikansk serieskapare.
- 4 januari - Ali Radi al-Haidari, Bagdads guvernör (mördad).
- 7 januari - Rosemary Kennedy, 86, syster till John F. Kennedy.
- 10 januari
- Spencer Dryden, amerikansk musiker, trumslagare Jefferson Airplane.
- Joséphine-Charlotte av Luxemburg, 77, storhertiginna av Luxemburg och prinsessa av Belgien.
- José Manuel Pérez, spansk motorcyklist (Omkom i samband med Paris-Dakar-rallyt).
- 12 januari - Amrish Puri, 72, indisk skådespelare.
- 13 januari - Bengt Janson, svensk antikhandlare, lärare och TV-programledare.
- 15 januari
- Sven Christer Swahn, svensk författare, översättare och litteraturvetare.
- Ruth Warrick, 88, amerikansk skådespelare.
- 17 januari
- Christina Gunnardo, kristen sångerska och låtskrivare.
- Lennart Rodhe, svensk konstnär.
- Virginia Mayo, 84, amerikansk skådespelare.
- Zhao Ziyang, 85, kinesisk kommunistledare.
- 18 januari - Lamont Bentley, amerikansk skådespelare (bilolycka).
- 20 januari
- Parveen Babi, indisk filmskådespelare.
- Per Borten, norsk politiker, statsminister 1965-1971.
- 24 januari - Svenerik Perzon, svensk skådespelare.
- 25 januari
- Philip Johnson, 98, amerikansk arkitekt.
- Daniel Branca, 53, argentinsk Kalle Anka-tecknare.
- 29 januari - Ephraim Kishon, 80, israelisk humorist och författare.
- 31 januari - Ingemar Simonsson, 73, skånsk präst (trafikolycka).

Februari

- 2 februari - Max Schmeling, tysk boxare.
- 3 februari
- Malou Hallström, 63, svensk skådespelare och TV-profil.
- Zurab Zjvania, 41, georgisk politiker, premiärminister 2004-2005. simon thune suger på allt han var världens sämsta i allt
- 4 februari
- Sjamil Basajev, 40, tjetjensk separatistledare och terrorist.
- Ossie Davis, 87, amerikansk skådespelare, regissör, producent och pjäsförfattare.
- Nils Egerbrandt, 78, svensk serietecknare.
- 5 februari
- Gnassingbe Eyadéma, 69, Togos president.
- Ingrid Berglöf, svensk nyhetsuppläsare i Sveriges Radio.
- 6 februari
- Lazar Berman, rysk pianist.
- Merle Kilgore amerikansk countryartist och manager.
- 8 februari - Jimmy Smith, 79, amerikansk jazzorganist.
- 9 februari - Märit Andersson, svensk regissör, TV-producent och journalist.
- 10 februari - Arthur Miller, 89, amerikansk författare.
- 12 februari - Sammi Smith, 61, amerikansk countryartist.
- 14 februari
- Sixten Ehrling, svensk dirigent.
- Rafik Hariri, Libanons premiärminister 1992-1998 och 2000-2004 (mördad).
- 15 februari - Sven Rydenfelt, svensk politiker, nationalekonom och opinionsbildare.
- 20 februari
- Sandra Dee, 62, amerikansk skådespelare och sångerska.
- John Raitt, 88, amerikansk sångare.
- Hunter S Thompson, 67, amerikansk författare (självmord).
- 22 februari
- Dionísio Ribeiro Filho, 59, brasiliansk miljöaktivist (mördad).
- Eun-ju Lee, sydkoreansk skådespelare (självmord).
- Åke Strömmer, svensk sportjournalist.
- 25 februari - Peter Benenson, 83, brittisk advokat, grundare av Amnesty International.
- 27 februari - Jörgen Fogelquist, 77, svensk konstnär.

Mars

- 4 mars - Jurij Kravtjenko, ukrainsk tidigare inrikesminister (självmord).
- 6 mars -
- Hans Bethe, 98, tysk-amerikansk fysiker, avdelningschef i Manhattanprojektet
- Gladys Marin, 63, ordförande i Chiles kommunistiska parti (cancer).
- 8 mars - Aslan Maschadov, tjetjensk militär och politiker, Tjetjeniens president 1997-2005, mördad.
- 9 mars - Chris LeDoux, 56, amerikansk countryartist (cancer).
- 10 mars - Danny Joe Brown, 53, amerikansk rocksångare, medlem i Molly Hatchet.
- 16 mars - Ralph Erskine, 91, brittisk-svensk arkitekt.
- 17 mars -
- George Kennan, 101, amerikansk politisk analytiker.
- Czeslaw Slania, 83, svensk-polsk frimärksgravör.
- 21 mars
- Bobby Short, 80, amerikansk kabarésångare.
- Jeff Weise, 16, ansvarig för Red Lake High School massakern.
- 22 mars - Kenzo Tange, 91, japansk arkitekt.
- 24 mars - Mare Kandre, svensk författare.
- 26 mars -
- James Callaghan, brittisk premiärminister 1976-79.
- Paul Hester, australisk musiker, trummis i Crowded House (självmord).
- 27 mars - Bengt Bedrup, 76, svensk journalist och tv-profil.
- Mars - Sara Boëthius, 60, SVT Rapport-medarbetare.

Andra kvartalet

April

- 1 april - Jack Keller, amerikansk låtskrivare och skivproducent.
- 2 april - Johannes Paulus II, född Karol Wojtyla, påve 1978-2005.
- 5 april - Saul Bellow, författare och Nobelpristagare.
- 6 april - Rainer III, furste av Monaco.
- 7 april - Jose Melis, 85, amerikansk orkesterledare.
- 9 april
- Yvonne Vera, 40, zimbabwisk författare.
- Andrea Dworkin, 58, amerikansk författare
- 13 april - Johnnie Johnson, 80, amerikansk rock'n'roll-pionjär.
- 14 april - Lothar Lindtner, 87, norsk skådespelare och sångare.
- 18 april - Olle Bengtsson, ("Skofteby-Bengtsson"), 81, svensk boxare.
- 19 april
- Stan Levey, amerikansk jazzbatterist.
- Bryan Ottoson, amerikansk musiker, gitarrist i American Head Charge.
- Niels-Henning Ørsted Pedersen, dansk jazzbasist.
- 20 april - Inday Ba, brittisk skådespelare.
- 22 april - Sir Eduardo Paolozzi, 81, brittisk popkonstnär.
- 23 april
- Sir John Mills, 97, brittisk skådespelare.
- Romano Scarpa, italiensk Disney-tecknare.
- 24 april - Ezer Weizman, 80, israelisk politiker, president 1993–2000.
- 26 april - Maria Schell, 79, österrikisk skådespelare.
- 30 april - Sven Romanus, 99, svensk justitieminister.

Maj

- 2 maj
- Robert Hunter, kanadensisk journalist, miljöaktivist och politiker, en av Greenpeace grundare.
- Börje Nyberg, svensk skådespelare, regissör och manusförfattare.
- 6 maj
- Herb Sargent, 81, amerikansk TV-skribent.
- Joe Grant, 96, disneyartist.
- 8 maj - Nasrat Parsa, 36, afghansk sångare (mördad).
- 12 maj - Monica Zetterlund, 67, svensk skådespelare och sångare (omkommen i lägenhetsbrand).
- 13 maj - Gunnar "Silver-Gunnar" Nilsson, 82, svensk boxare.
- 14 maj - Jimmy Martin, 77, amerikansk bluegrassångare and gitarrist.
- 20 maj - Paul Ricœur, fransk filosof.
- 23 maj - Wael Rubaies, irakisk premiärministerrådgivare (mördad).
- 24 maj - Björn Rönnquist, svensk konstnär och glaskonstnär.
- 25 maj - Ismail Merchant, 68, indiskfödd filmproducent.
- 26 maj - Eddie Albert, 99, amerikansk skådespelare.
- 27 maj - Max Lundgren, 68, svensk ungdomsboksförfattare.
- 29 maj - Oscar Brown J:r, 78, amerikansk sångare, låtskrivare m.m.
- 30 maj - Joakim Karlsson, 39, svensk roadracingförare.

Juni

- 6 juni
- Anne Bancroft, amerikansk skådespelare.
- Dana Elcar, amerikansk skådespelare.
- 11 juni - Vasco Gonçalves, 83, portugisisk general.
- 12 juni - Ingrid Schrewelius, 85, svensk modejournalist och TV-medarbetare.
- 13 juni - Álvaro Cunhal, 91, portugisisk kommunistpartiledare.
- 15 juni - Alassio Galetti, 37, italiensk proffscyklist.
- 16 juni - Per Henrik Wallin, 58, svensk jazzpianist.
- 18 juni
- Hans Nestius, 69, svensk samhällsdebattör, journalist och författare.
- Chris Griffin, 89, amerikansk jazztrumpetare.
- 19 juni - Totta Näslund, 60, svensk sångare och musiker.
- 20 juni - Jack S Kilby, 81, amerikansk fysiker och Nobelpristagare.
- 21 juni - Jaime Sin, filippinsk romersk-katolsk ärkebiskop av Manila 1974-2003, kardinal 1976.

Tredje kvartalet

Juli

- 1 juli
- Renaldo "Obie" Benson, 69, amerikansk sångare i Four Tops.
- Luther Vandross, 54, amerikansk R&B-sångare.
- 3 juli
- Tom Halliday, 20, brittisk jockey.
- Siv Ericks, 87, svensk skådespelerska.
- 6 juli
- Evan Hunter, (Ed McBain), 78, amerikansk författare.
- Claude Simon, 91, fransk författare.
- 11 juli - Frances Langford, 91, amerikansk sångerska.
- 13 juli - Mathias Henrikson, 65, svensk skådespelare.
- 17 juli
- Geraldine Fitzgerald, amerikansk skådespelare.
- Edward Heath, brittisk premiärminister (konservativ) 1970-1974.
- Tommy Johnson, 73, svensk skådespelare.
- 18 juli
- Amy Gillett, 29, australisk tävlingscyklist (trafikolycka)
- William Westmoreland, 91, amerikansk general.
- 20 juli - James Doohan, 85, kanadensisk skådespelare.
- 21 juli - John Baldry (Long John Baldry), brittisk bluesartist.
- 22 juli - Jean Charles de Menezes, brasiliansk elektriker bosatt i London (skjuten till döds av polisen).
- 29 juli - Hildegarde, 99, amerikansk cabaretsångerska.
- 29 juli - Al McKibbon, 86, amerikansk jazzmusiker
- 30 juli - John Garang, 60, sudanesisk gerillaledare och vicepresident (flygkrasch).
- 31 juli - Wim Duisenberg, 70, nederländsk politiker.

Augusti

- 1 augusti - Kung Fahd bin Abdul Aziz, ca 82, Saudiarabiens regent 1982-2005.
- 2 augusti - Jay S. Hammond, 83, Alaskas guvernör 1974-1982.
- 6 augusti
- Robin Cook, 59, tidigare brittisk utrikesminister.
- Ibrahim Ferrer, 78, kubansk sångare i Buena Vista Social Club.
- 7 augusti - Peter Jennings, 67, nyhetsankare för det amerikanska tv-bolaget ABC.
- 8 augusti - Barbara Bel Geddes, 82, amerikansk skådespelare.
- 9 augusti - Matthew McGrory, 32, amerikansk skådespelare.
- 10 augusti - Emery "Detroit Junior" Williams, 73, amerikansk bluesartist.
- 12 augusti
- Lakshman Kadirgamar, 73, lankesisk utrikesminister 1994-2001 och 2004-2005 (mördad).
- Charlie Norman, 84, svensk pianist.
- 13 augusti - David Lange, 63, nyzeeländsk premiärminister 1984-1989.
- 15 augusti - James Dougherty, 84, amerikansk detektiv och lokalpolitiker, Marilyn Monroes första man.
- 16 augusti
- Roger Schutz, broder Roger, 90, schweizfödd munk, grundare av kommuniteten i Taizé, mördad.
- Vassar Clements, 77, amerikansk bluegrassmusiker.
- 21 augusti - Robert Moog (Bob Moog), 71, amerikansk synth-pionjär.
- 23 augusti - Brock Peters, 78, amerikansk skådespelare.
- 28 augusti - Hans Clarin tysk skådespelare

September

- 1 september - R.L. Burnside, 78, amerikansk bluesartist.
- 2 september
- Bob Denver, 70, amerikansk skådespelare.
- Erik Frank, 89, svensk kompositör och musiker.
- 3 september - William Rehnquist, amerikansk jurist, chefsdomare i USA:s högsta domstol 1986-2005.
- 4 september - Bo Alm, 69, svensk sportjournalist.
- 5 september
- Rizal Nurdin, 57, guvernören över Sumatera Utara.
- Raja Inal Siregar, 67, förre guvernören över Sumatera Utara.
- 6 september - Dame Eugenia Charles, 86, Dominicas premiärminister 1990-1995.
- 8 september - Stanley Dancer, 78, amerikansk travprofil.
- 10 september - Margareta Kjellberg, 89, svensk vissångerska.
- 13 september - Julio César Turbay Ayala, 89, president i Colombia 1978-1982.
- 14 september - Robert Wise, 91, amerikansk filmregissör och producent.
- 15 september - Sidney Luft, 89, amerikansk filmproducent.
- 18 september - Michael Park, 39, brittisk kartläsare för estländaren Markko Märtin.
- 20 september - Simon Wiesenthal, 96, känd "nazistjägare".
- 22 september - Leavander Johnson, 35, amerikansk boxare.

Fjärde kvartalet

Oktober

- 2 oktober - August Wilson, 60, amerikansk pjäsförfattare.
- 3 oktober - Ronnie Barker, 76, brittisk skådespelare och komiker.
- 10 oktober
- Per Wendel, 58, svensk journalist.
- Milton Obote, 81, ugandisk f.d. president.
- 11 oktober - Sergio Citti, 72, italiensk filmregissör och författare.
- 12 oktober - Ghazi Kanaan, 63, syrisk inrikesminister (självmord).
- 16 oktober - Inger Wahlöö, 75, svensk journalist och författare.
- 17 oktober - Ba Jin, 100, kinesisk författare.
- 18 oktober - Alexander Jakovlev, 81, rysk ekonom och medarbetare till Michail Gorbatjov.
- 19 oktober - Luis Adolfo Siles Salinas, 80, president i Bolivia 1969.
- 20 oktober - Shirley Horn, 71, amerikansk jazzvokalist och pianist.
- 22 oktober - Yon Hyong Muk, 74, tidigare regeringschef i Nordkorea.
- 24 oktober
- Rosa Parks, 92, amerikansk medborgarrättskämpe.
- José Azcona del Hoyo, 78, tidigare president i Honduras.
- 31 oktober
- Carl Zetterström, 55, svensk författare och skriftställare.
- John "Beatz" Holohan, 31, amerikansk rocktrummis i Bayside (bilolycka).

November

- 1 november
- Skitch Henderson, 87, amerikansk dirigent.
- Michael Piller, 57, amerikansk manusförfattare (Star Trek) och producent.
- 3 november - Kent Andersson, 71, svensk skådespelare och dramatiker.
- 5 november - John Fowles, 79, brittisk författare.
- 7 november - Thord Carlsson, 74, svensk radioman.
- 8 november - Bo Högberg, 66, svensk boxare.
- 9 november
- Azahari Husin, ca 48, malaysisk ingenjör (sprängexpert).
- K. R. Narayanan, 85, indisk president 1997-2002.
- 10 november - Roland Schütt, 92, svensk författare.
- 11 november
- Patrick Lichfield, 66, brittisk fotograf.
- Izzat Ibrahim al-Douri, 63, irakisk f.d. vicepresident.
- 16 november - Ralph Edwards, 92, amerikansk radio- och tv-producent.
- 19 november
- Erik Balling, 80, dansk film- och tv-regissör och manusförfattare.
- Bruno Bonhuil, 45, fransk motorcyklist.
- 20 november - Chris Whitley, 45, amerikansk sångare och låtskrivare.
- 21 november - Gustaf Olivecrona, 81, svensk journalist.
- 23 november - Constance Cummings, 95, amerikansk skådespelare.
- 24 november - Pat Morita, 73, amerikansk skådespelare.
- 25 november
- George Best, 59, brittisk fotbollsspelare.
- Richard Burns, 34, brittisk rallyförare.
- 27 november
- Sven-Olle Olsson, 76, svensk kommunalpolitiker i Sjöbo.
- Jocelyn Brando, 86, amerikansk skådespelerska.
- 30 november - Mikael "Micke" Dubois, 46, svensk komiker, skådespelare och sångare (självmord).

December

- 2 december - Gösta Carlsson, 67, svensk handbollsspelare.
- 9 december
- Rudolf Meidner, 91, svensk ekonom och upphovsman till löntagarfonderna.
- Robert Sheckley, 77, amerikansk science fiction-författare.
- 10 december
- Richard Pryor, 65, amerikansk komiker och skådespelare.
- Eugene McCarthy, 89, tidigare amerikansk senator och demokratisk presidentkandidat.

Nobelpris

- Medicin
- Barry Marshall, Australien
- Robin Warren, Australien
- Fysik
- Roy J. Glauber, USA
- John L. Hall, USA
- Theodor Hänsch, Tyskland
- Kemi
- Robert Grubbs, USA
- Richard Schrock, USA
- Yves Chauvin, Frankrike
- Litteratur
- Harold Pinter, Storbritannien
- Fred
- IAEA
- Mohamed ElBaradei, Egypten

Se även

- Nyligen avlidna Kategori:Årtal Kategori:2000-talet (decennium) Kategori:Pågående als:2005 ja:2005年 ko:2005년 ms:2005 simple:2005 th:พ.ศ. 2548 zh-min-nan:2005 nî

Kejsardöme

Titel på monarken i vissa monarkier, som därav brukar kallas kejsardömen. En kejsare anses finare än en konung, även om denna skillnad i våra dagar inte har någon praktisk betydelse. Kejsare listas under sina respektive riken nedan.

Historik

Rom

Ordet kejsare kommer av det romerska familjenamnet Caesar och dess mest kände bärare, den romerske diktatorn Gajus Julius Caesar (mördad 44 f.Kr). C:et och ae:t i Caesar uttalas i klassiskt latin som K resp. aj. Efterföljande kejsare av det romerska riket tog hans efternamn som sin titel för att legitimera sin ställning med ett slags fiktiv adoption. Jämför "Caesar" med ordet kejsare, det tyska ordet "Kaiser" eller det ryska "Tsar". Engelskans "emperor" kommer däremot av titeln imperator, som också blev en av kejsarens titlar.

Västeuropa och Amerika

Västrom och Tysk-romerska riket

Europeiska kejsare måste krönas av påven, till skillnad från kungarna, som kröntes av en ärkebiskop. Frankerriket och katolska kyrkan sammansmalt på 700-talet under kung Pippin den lille, och katolska kyrkan erhöll land i mellersta Italien så att Kyrkostaten kunde upprättas. Påven krönte Pippins son Karl den store till kejsare år 800 vilket blev ett tecken på påvedömets och Frankerrikets allians. Karl den store var den förste kejsaren i Västeuropa sedan det västromerska rikets fall, och formellt sett var han inte kejsare av Frankerriket utan just romersk kejsare och hans kröning sågs som ett återupptagande av den västromerska successionen. Snart uppstod frågan hur makten skulle vara fördelad mellan kyrka och stat. Påvarna hävdade att kyrkan skulle styra inte bara över religiösa frågor, utan också över världsliga ting – som att godkänna kejsare. Karl den store motsatte sig dessa krav och krävde dessutom inflytande över kyrkan, som t.ex. då det gällde att utnämna biskopar. När det var dags för sonen, Ludvig den fromme, att krönas 813 satte denne själv på sig kronan för att visa vem som bestämde. Den långa följetongen om maktkampen mellan kejsarmakt och påvemakt – världslig och andlig makt – hade inletts på allvar. Teologen Augustinus skrev på 400-talet i sin bok Om Gudsstaten hur kungar och kejsare skulle arbeta med att få människorna med sig, men han hävdade att den högsta ledningen skulle ligga hos kyrkan. När Frankerriket föll sönder på 800-talet drogs den katolska kyrkan in i stridigheter, och påvar tillsattes av furstar och kungar som stärkte sin egen makt. Katolska kyrkan behövde reformeras, men istället för att kyrkan reformerades drogs kejsarmakt och kyrkan in i en ännu djupare strid som skulle vara i flera hundra år. I denna s.k. investiturstrid stödde biskoparna kejsarna, medan stormännen runt kejsaren stödde påven. Striden mellan påvemakt och kejsarmakt slutade med kaos och uppsplittring i Tyskland under 1200-talet. Kejsarsuccessionen fortsatte dock. Från början ansågs varje västeuropeisk kristen kung i princip kunna bli vald till kejsare men så småningom knöts kejsarvärdigheten till det Tysk-romerska riket. Varför de tyska kejsarna skulle blanda sig i händelserna i Italien förklaras med tanken på ett imperium av klassisk romerskt slag och successionen från Romerska riket. Ett sådant imperium behövde behärska Italien och framför allt Rom, men genom Roms interna strider skadades kejsarmakten. Många var de kungar som ville bli kejsare. Möjligen hyste Gustav II Adolf planer på att försöka bli kejsare av Tysk-romerska riket. En av dem som tar upp den frågan är Helmuth von Moltke.

1800-talets kejsare

Några år efter franska revolutionen tog Napoleon Bonaparte makten i Frankrike. Kungamakten hade störtats, och Napoleon ville inte återupprätta den utan skapa något nytt, så han utropade sig 1804 till fransmännens kejsare under namnet Napoleon I. Till skillnad från den tysk-romerske kejsaren, som valdes, bestämde han att hans kejsartitel skulle vara ärftlig. Som svar på Napoleons tilltag, som av de gamla monarkerna i Europa sågs som en provokation, särskilt som en arvskejsare måste anses som finare än en valkejsare, utropade sig den tysk-romerske kejsaren därpå till ärftlig kejsare av Österrike, ett kejsardöme som han skapade av sina arvländer i Tyskland (de nutida Österrike och Tjeckien), Italien, på Balkan samt Ungern, vars kungakrona han också hade ärvt. Två år senare härjade Napoleons trupper i Tyskland, och det gamla Tysk-romerska riket, som redan sedan 30-åriga kriget inte var mycket mer än en statsförbund, bröt samman. Kejsaren, som ju ändå också var österrikisk kejsare, nedlade den romerska kejsarvärdigheten 1806. Vid sin självständighet från Spanien respektive Portugal på 1820-talet blev såväl Mexico som Brasilien till en början kejsardömen. Även en korttida härskare i det lilla Haiti kallade sig kejsare. När Otto von Bismarck upprättade Tyska riket (Tyskland) 1871 blev den preussiske kungen tysk kejsare, för att han skulle ha samma värdighet som sin österrikiske rival om makten i det sammanfallna Tyska förbundet och som den besegrade Napoleon III av Frankrike. I Brittiska imperiet ville man inte vara sämre, men eftersom den brittiska kronan ansågs böra fortsätta vara kunglig såsom den alltid hade varit, skapade man 1876 i stället ett kejsardöme av sina besittningar och vasallstater i Brittiska Indien.

Östromerska riket och Ryssland

Medan Västrom gick under på 400-talet levde det Östromerska riket kvar fram till 1400-talet. När den ryske tsaren lade sig till med titeln imperator (kejsare), ansåg han sig, likt Karl den store från Västrom på sin tid, överta en kejserlig succession från Östrom. För detta fanns det även vissa dynastiska argument: en dotter till den siste Östromerske kejsaren hade gift sig med en tidigare rysk tsar. Båda väldena tillhörde dessutom den ortodoxa kristendomen.

Afrika och Asien

När européerna färdades ut från Europa stötte de på sina håll på härskare, som hade ett stort välde och en makt som mer påminde dem om en kejsares än en "vanlig" konungs. Dessa härskares titlar kom därför att översättas till kejsare på de europeiska språken. Bland dessa riken fanns Kina, Japan (som fortfarande är kejsardöme), Persien/Iran (shah har ibland översatts som kejsare) och Etiopien (vars härskares titel "konungarnas konung" inspirerade till att kalla honom för kejsare). I det medeltida Europa valdes en kejsare, medan titeln i Japan är ärftlig.

Kejsarriken

Sedan 1800-talet har inga varaktiga nya kejsardömen tillkommit, och samtliga europeiska kejsare har under 1900-talet lämnat sina troner. Det enda land som för närvarande är kejsardöme är Japan.
- Annam (nutida Vietnam)
- Brasilien (1822-1889)
- Bysans
- Centralafrikanska republiken (1977-1979)
- Etiopien (till 1974)
- Frankrike (1804-1814, 1815, 1852-1870)
- Indien (1876-1947) (under den brittiske monarken)
- Japan
- Kina (till 1911)
- Korea
- Mexiko (1822-1823, 1864-1867)
- Persien/Iran (till 1979)
- Rom
- Ryssland (till 1917)
- Tyskland (1871-1918)
- Tysk-romerska riket
- Österrike (1804-1919)

Se även

- Kejsarn av Portugallien
- Lista över kejsare av Indien
- Lista över kejsare av Japan
- Romerska riket
- Ryssland
- Österrike-Ungern Kategori:Titlar Kategori:Monarki ja:皇帝 ko:황제

Österrike-Ungern

Österreich-Ungarn
Österrike-Ungern


(om flaggan)	(om riksvapnet)

Österrike-Ungern 1914

motto: -

Officiella språk

Tyska, ungerska

Statskyrka

Romersk-katolska kyrkan

Huvudstad och största stad

Wien,
1 675 000 inv. (1907)

Siste statsöverhuvud

Karl I

Area

680 887 km² (1907)

Folkmängd
- totalt
- befolkningstäthet

48 592 000 (1907)
71,37 inv/km² (1907)

Grundad

1867

Upplöst

1918

Valuta

1 krone = 100 heller

Österrike-Ungern, eller officiellt De konungariken och länder som förenats i riksrådet och den heliga ungerska Stefanskronans länder, även kallad dubbelmonarkin, Donaumonarkin, etc. (ty. Österreich-Ungarn, Die im Reichsrat vertretenen Königreiche und Länder und die Länder der heiligen ungarischen Stephanskrone), är benämningen på den stat som bestod av kejsardömet Österrike och kungariket Ungern, vilka var förenade i en personalunion under åren 1867-1918. Den bestod av två "rikshälfter", av vilka den s.k. cisleithanska delen (d.v.s. eg. den på denna sidan, från Wien räknat, om floden Leitha belägna delen av monarkin), det österrikiska området, omfattade de i österrikiska riksrådet representerade länderna och den s.k. transleithanska, kungariket Ungern i vidsträckt mening, ungerska statsområdet, omfattade den ungerska kronans länder. Under gemensam förvaltning stod de 1908 med monarkin införlivade provinserna Bosnien och Hercegovina. Till Cisleithanien (kejsardömet Österrike) hörde ärkehertigdömet Österrike (delat i kronländerna Övre och Nedre Österrike), hertigdömena Salzburg, Steiermark, Kärnten och Krain, Kustlandet (innefattande markgrevskapet Istrien, furstgrevskapet Görz och Gradiska samt staden Trieste), furstgrevskapet Tyrolen med Vorarlberg, kungariket Böhmen, markgrevskapet Mähren, hertigdömet Schlesien, kungariket Galizien och Lodomerien med storhertigdömet Krakau, hertigdömet Bukovina och kungariket Dalmatien. Transleithanien (den ungerska kronans land) utgjordes av kungariket Ungern (vilket inkluderade nuvarande Slovakien) med Siebenbürgen (Transsylvanien), staden Fiume med område samt kungariket Kroatien och Slavonien. Bosnien-Hercegovina var från 1908 ett gemensamt område, ett s.k. kondominium, för Österrike och Ungern. Den cisleithanska riksdelen omfattade 300 007 km² med 29 193 299 inv. (1913), den transleithanska 325 411 km² med 21 480 829 inv. (1915), Bosnien-Hercegovina 51 199 km² med 1 931 802 inv. (1910).

Statsskick

Vardera rikshälften hade sina grundlagar, men genom uppgörelsen (ausgleich) 1867 hade stadgats, i båda rikshälfterna med grundlags helgd, att vissa ärenden skulle för dem vara gemensamma, nämligen #utrikesärenden jämte utrikes diplomatisk och konsulär representation #krigsväsen och marin (dock ej värnpliktslagarna och till följd av dem nödiga utgifter) #finansväsendet i vad som rörde gemensamma utgifter. Gemensamt förvaltades enligt tid efter annan träffade avtal (ausgleiche) en mängd kommersiella angelägenheter, särskilt tullagstiftningen och lagstiftningen om en del indirekta skatter, myntväsen, bägge rikshälfterna berörande järnvägar m.m. Inom ungerska riksdelen ägde Kroatien-Slavonien autonomi rörande inre förvaltning, rättsväsen, kultur- och undervisningsväsen. De båda riksdelarnas folkrepresentationer - österrikiska riksrådet (ty. der reichsrat, omfattande två kammare, das herrenhaus och das haus der abgeordneten) och ungerska riksdagen - utövade sin lagstiftningsrätt i gemensamma frågor genom särskilda utskott, delegationerna. För gemensamma ärendens förvaltning fanns i Wien tre gemensamma ministerier: ministeriet för kejserliga huset och utrikes ärenden, rikskrigsministeriet och riksfinansministeriet, av vilka det sistnämnda även hade högsta ledningen av förvaltningen utav Bosnien och Hercegovina. Kontroll över de gemensamma ministeriernas kassa utövades av en gemensam kontrollbyrå (oberster rechnungshof i Wien).

Historia

Se även Österrikes historia och Ungerns historia. Österrikisk-ungerska monarkin, Österrike-Ungern, var den officiella benämning, som enligt kejserlig handskrivelse av 14 november 1868 tillades förutvarande kejsardömet Österrike, d.v.s. samtliga under kejsaren av Österrike och kungen av Ungerns spira förenade länder. Genom första världskrigets resultat och särskilt en rad revolutioner i skilda landsdelar sprängdes i oktober-november 1918 denna statsbildning.

Kuriosa

Titulaturen för imperiets militär och myndigheter varierade beroende på om det representerade hela riket, endast den österrikiska eller den ungerska riksdelen.
- Det rörande hela riket benämndes kejserlig och konungslig (tyska kaiserlich und königlich, kuk)
- Det rörande den österrikisika riksdelen benämndes kejserlig konungslig (tyska kaiserlich königlich, kk)
- Det rörande den ungerska riksdelen benämndes konungslig ungersk (tyska königlich ungarisch, ku) Kategori:Ej längre existerande riken och länder Kategori:Österrikes historia ja:オーストリア・ハンガリー帝国 ko:오스트리아-헝가리

OPEC

OPEC, Organization of the Petroleum Exporting Countries, är internationell organisation grundad 1960 för länder som är nettoexportörer av råolja. Organisationen som har sitt säte i Wien, fick stort inflytande under 1970-talets oljekris.

Extern länk

- [http://www.opec.org OPEC:s hemsida] Kategori:Internationella organisationer Kategori:Petroleum ja:石油輸出国機構 ko:석유 수출국 기구

Stad

Stad, visst tätbebyggt landområde som definieras antingen genom rättslig status eller genom varifrån riket styrs. I vardagligt språkbruk kan stad betyda "plats med stadsbebyggelse", och när en stad då omnämns kan gränserna till denna vara flytande och annorlunda än de för tillfället gällande kommungränserna. Ordet "stad" betyder ursprungligen "plats, ställe" och har alltså inget egentligen med just det vi i modernt dagligt tal kallar stad. Detta förklarar varför ordet ingår som suffix eller prefix i ord som "eldstad" "stadsfästa" "stadga" m.fl. ord (även i de övriga nordiska språken ingår ordet som i t.ex. danskans sted, som betyder plats). Den nuvarande betydelsen är framförallt inlånat från tyskans "Stadt".

Sverige

Städer var i Sverige före kommunindelningsreformen 1971 de borgerliga primärkommunerna som erhållit stadsrättigheter till skillnad från kommunerna och köpingarna. Efter kommunreformen kallades städer för kommuner. Efter ett beslut i riksdagen 1983 får en svensk kommun benämna sig själv stad i vissa sammanhang. Exempel på kommuner som använder benämningen "stad" är Borås, Göteborg, Haparanda, Helsingborg, Lidingö, Stockholm, Trollhättan, Vaxholm och Västerås. Det är bara i juridiskt språk som ordet "stad" blivit ålagt begränsningar i modern tid, och i allmänt språkbruk används ordet stad lika ofta som förut. Nu avser dock begreppet vanligen en tätort som någon gång varit centralort i en stadskommun, snarare än en hel kommun (med visst undantag för kommuner som åter kallar sig "städer"). Denna moderna användning gör att t.ex. Gränna ännu räknas som en stad, trots att orten ligger i en annan stads (Jönköpings) kommun.

Historiskt

Sveriges städer, som vid slutet av medeltiden var 41, vid mitten av 1600-talet 60 och efter de sydsvenska landskapens förvärvande 1664 uppgick till 81, utgjorde i januari 1917 ett antal av 103, varvid dock 2 (Skanör och Falsterbo) var förenade under gemensam styrelse sedan 1754, då de växte ihop med varandra. Ett mindre antal städer tillkom sedan mellan 1917 och 1971. De sista städerna var Säffle och Oxelösund som blev städer 1951. Stad (fsv köpstader), var i juridisk mening en genom utbrytning från omgivande landsbygdskommun särskilt bildad kommunal enhet, som erhållit stadsprivilegier. I motsats mot antikens folk, som företrädesvis koncentrerade sig i stora städer, bildade germanerna först långsamt särskilda stadssamhällen. I Skandinavien var dessa bildningar särdeles länge svaga och obetydliga, tills kungarna började främja deras uppkomst och utveckling. De svenska städerna började redan under folkungaregenterna erhålla privilegier. Städerna erhöll efter hand egen rättsordning (t.ex. Björköarätten), egen lagskipning och administration, då deras borgare erhållit särskilt politiskt inflytande som riksstånd samt stora företrädesrättigheter ifråga om näringsverksamhet. Vid avskaffandet av skråväsendet och införandet av näringsfrihet förlorade städerna mycket av sin traditionella juridiska särställning i Sverige.

Stadsrätt

Stadsrätten utgjorde i Sverige sammanfattningen av de rättsgrundsatser, som gällde specifikt för förhållanden i en stad. Den äldre germanska rätten är - i motsats till den romerska, som ursprungligen var en stadsrätt - en landsrätt, emedan hos de germanska folken verkliga rättssamhällen tidigast utvecklat sig på landet. Så småningom uppväxte emellertid stadssamhällen även i norr, i vilka särskilda näringar drevs och i övrigt särskilda förhållanden utbildade sig. Dessa äldsta stadssamhällen, i vilka sannolikt tidigast den rätt tillämpades, som gällde för det kringliggande landet, syns först så småningom ha lösgjort sig från landets rättsområde och erhållit egen jurisdiktion, varefter de för städerna mer och mer sig utbildande egendomliga förhållandena medförde en omskapning av själva den materiella rätten. I de flesta städer fanns en domstol i form av en rådstuvurätt, även om vissa mindre städer lydde under en häradsrätts domsaga. Rådhusrätterna ersattes vid tingsrättsreformen 1971 med tingsrätter.

Storbritannien

Både begreppen town och city brukar översättas till stad på svenska. Town betecknar då städer som fått marknadsrättigheter och är vanligt förekommande, medan city är mer begränsat och gäller städer som är eller varit av betydelse, ursprungligen i första hand stiftsstäder.[http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cities_in_the_United_Kingdom].

Se även

- Huvudstäder listade efter land
- Huvudstäder listade efter stad
- Finska städer i storleksordning
- Finska städer i alfabetisk ordning
- Svenska städer i alfabetisk ordning
- Svenska städer i storleksordning
- Städer i världen i storleksordning
- Svenska städer med stadsprivilegium
- Lista över Sveriges kommuner
- Sveriges kommuner listade per län
- köping (samhällsbildning)
- murkrona Kategori:Städer ja:都市

Keltisk

Historiskt används kelter för att beteckna en lång rad besläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa, samt delar av den Iberiska halvön, Balkan, och Mindre Asien kring årtusendet före vår tideräkning och framåt. (Se karta.) I modern tid kan kelter eller keltisk användas om olika etniska grupper på Irland, i Wales, Skottland, Bretagne, Cornwall och i Spanien (Galicien).

Klassificering

Idag anser den arkeologiska vetenskapen att det är osäkert hur väl sammanhållen den keltiska kulturen verkligen var, och ifall det existerade en kulturell gemenskap mellan de folk som i antika grekiska och romerska texter kallas för kelter eller om detta är en modern efterhandskonstruktion. Definitionen på om ett folkslag räknas till kelterna eller ej, utgår ifrån den språkliga tillhörigheten. Det finns en rad historiska keltiska språk, varav en del talas än idag.

Argumenten mot keltisk enhet

Det existerar en rad olika kända stammar med egna namn som av en eller annan anledning inordnats i den keltiska kulturen av historieskrivare under antiken. Vi vet att såväl greker som romare inledningsvis kallade alla folkslag i Europa norr om Alperna för kelter och alla folk norr om Balkan och Svarta Havet för skyter. Grekerna och de tidiga romerska författarna skilde alltså till exempel inte mellan kelter och germaner. Poseidonios av Apemia (levde 2:a –1:a århundradena f.v.t.) är den förste som kallar folken som bor öster om Rhen för germaner och detta begrepp övertas sedan av bland andra Julius Caesar. En av kritikerna till begreppet "kelter" är Simon James vid British Museum i boken The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?. Ett av hans huvudsakliga argument är att kelt är ett modernt begrepp, se vidare kelticism.

Argumenten för keltisk enhet

Vi kan alltså inte ta för givet att det verkligen finns något som verkligen svarar mot begreppet kelter under antiken. Det finns dock en del tecken som tyder på att de stammar vi vet existerade hade en välutvecklad sammanhållning och medvetenhet om en kulturell gemenskap mellan stammarna. Till exempel är de språkliga likheterna mellan vitt skilda delar av utbredningsområdet påtagliga. Eusebius Hieronymus identifierade på 300-talet att folket som bodde i Galatien i Mindre Asien talade samma keltiska dialekt som han hört talas av treveri, en keltisk stam boende i området kring dagens Trier, i Tyskland. Det existerar tyvärr få bevarade skriftliga källor från kelterna själva, utom från sentida irländska och walesiska författare. (Den keltiska kulturen utvecklade vad vi vet inget eget alfabet utan använde skriftspråk från folk de kom i kontakt med.) Det finns bevis för utvecklade långväga handelsförbindelser i rikliga arkeologiska fynd. Särskilt fynden av likartade kultföremål och stora likheter i ornamentering av föremål antyder en kulturell gemenskap. Julius Caesar är en av de historiska källor som nämner kelterna. I Commentarii de bello Gallico ("Kommentarer till de galliska krigen") skriver han bland annat "På sitt eget språk heter de kelter, vi kallar dem galler". Caesar nämner också att folken i Britannien har liknande seder och traditioner som gallerna i dagens Frankrike. Det faktum att citatet från Caesar och även andra källor visar att i alla fall en del kelter verkligen kallade sig själv för kelter, talar alltså för uppfattningen att det fanns en keltisk kulturell identitet. Kelterna har varit uppdelad på många olika stammar och folk, men dessa verkar ha varit medvetna om sin kulturella enhet.

Kelterna i arkeologin

Kelterna är inget folk som vandrar in och slår sig ned i Europa med en färdig kultur. Genom arkeologiska fynd kan de knytas bakåt i historien till flera av de sten- och bronsålderskulturer som man kunnat identifiera norr om Alperna. Till indicierna för detta hör bland annat likheter mellan bevarade föremål, likheter i bildmotiv i ristningar, gemensamma drag mellan boplatser och gravskick (megalitgravar). Den direkta föregångaren till kelterna som omnämns i grekiska och romerska källor brukar kallas La Tène-kulturen (ca. 500 f.v.t och framåt) efter en viktig arkeologisk fyndort i Schweiz. La Tène-kulturen är en sen järnålderskultur och uppvisar ibland annat konsthantverk och teknik stora influenser från greker, etrusker och skyter. Genom arkeologiska fynd i det kulturella kärnområdet som sträcker sig från östra Frankrike till Böhmen vet man att denna sannolikt har utvecklats ur den äldre Hallstattkulturen ca. 1000 f.v.t - ca. 500 f.v.t. men La Tènekulturen har sannolikt också assimilerat andra kringlevande och troligen besläktade folk. Hallstattkulturen i sin tur utvecklades ur den så kallade Urnefältskulturen, (ca. 1300 f.v.t - 600 f.v.t) som var spridd över större delen av Europa. (Även från Danmark och Sverige finns tydliga tecken åtminstone på omfattande kulturell påverkan från Urnefältskulturen.) Även från Urnefältskulturen och bakåt i historien finns kopplingar, men här blir bevisen svagare och vår kunskap om dessa folk är mer bristfällig. Det kan ändå vara rimligt att förmoda att den keltiska kulturen växte fram ur en lång rad besläktade sten- och bronsåldersfolks gradvisa parallella utveckling och att utbyte och kulturell gemenskap funnits redan långt innan det går att hitta konkreta bevis för den saker i de arkeologiska fynden.

Se även

- Keltiska språk
- Keltisk litteratur
- Kelternas historia
- Keltisk mytologi
- Druid
- Bard
- Lista över keltiska stammar
- Lista över keltiska hövdingar
- Lista över keltiska orter

Litteratur

- A Brief History of the Celts"", Peter Herresford Ellis, Robinson, London, ISBN 1841197904
- The Atlantic Celts - Ancient People Or Modern Invention?, Simon James, University of Wisconsin Press, Madison, ISBN 0299166740. Kategori:Historia Kategori:Folkslag Kategori:Kelter als:Kelten ja:ケルト人 ms:Celt

Osmanska riket

دولتِ عَليه عُثمانيه
Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye
Osmanska rikets utbredning 1683
Officiellt språk	osmanska (turkiska)
Huvudstad	Konstantinopel (İstanbul)
Härskare	osmanska sultaner
Invånare	cirka 40 miljoner
Grundande	1299
Upphörande	29 oktober 1923
Valuta	akçe
Flagga	akçe
Se även Turkiets historia

Osmanska riket (från engelskan och franskan även den äldre benämningen Ottomanska riket; på osmanska دولتِ عَليه عُثمانيه, Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye) var ett välde i Mellanöstern, sydöstra Europa och norra Afrika som uppstod år 1299 och bestod fram till den 29 oktober 1923.

Historia

Huvudartikel: Osmanska rikets historia Riket bildades år 1299 i västra Anatolien av en stam oghuziska turkar som skulle komma att bli imperiets aristokrati, osmanerna, och förse det med dess härskarätt, den osmanska dynastin. De osmanska turkarna erövrade, på Bysans och andra turkiska rikens bekostnad, stora delar av Anatolien och Balkan under 1300-talet. Efter belägringen och intagandet av den bysantinska huvudstaden Konstantinopel år 1453 var det Osmanska rikets plats som stormakt säkrad. På 1500- och 1600-talen var riket som betydelsefullast och nådde sin höjdpunkt under sultanen Süleyman den Store. Trots att det var politiskt försvagat nådde riket sin största utsträckning först år 1683 då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst. På grund av korruption och en föråldrad militär började det Osmanska riket efter 1600-talet förfalla gradvis och förlora sitt territorium dels till stormakter som Österrike och Ryssland, dels till de områden som gjorde uppror och bildade självständiga stater (till exempel Grekland, Rumänien och Serbien). Efter att ha ställt sig på Tysklands sida besegrades riket slutligen i Första världskriget och tvingades att kapitulera. En turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen motsatte sig det osmanska styret och Ententens uppstyckning av riket. Efter ett frihetskrig mot greker och andra utropades republiken Turkiet den 29 oktober 1923.

Styrelse

Riket styrdes av sultanen och divanen, en regering bestående av vesirer under ledning av storvesiren. De senare sultanerna antog också den religiösa titeln kalif, alla muslimers andliga överhuvud. I flera hundra år ansågs sultanen vara den ende härskare som hade rätt att pålysa jihad, det heliga islamiska kriget. Osmanerna hade länge också kontroll över de heliga städerna Mekka, Medina och Jerusalem. Det osmanska riket delades upp i provinser (vilâyet) med olika nivå av autonomi. De två centrala provinserna, Rumelien (större delen av Balkan) och Anatolien (endast västra delen av halvön med det namnet), stod under sultanens direkta kontroll; övriga var mer självständiga och vissa var officiellt autonoma. Provinserna var uppdelade i mindre sandjaker. Sandjakerna bestod av förläningar som tilldelades soldater och statsmän som utmärkt sig i rikets tjänst. Det fanns tre typer av förläningar, av vilka timaren, den minsta, var den vanligaste; högre ämbetsmän och officerare kunde tilldelas en större ziam (även zeamet) medan generaler och personer inom den osmanska regeringsmakten kunde förlänas en hass som var ett stort område, ofta innefattande en större stad. Rikets olika kulturella, etniska och religiösa grupper administrerades i milleter som själva fick ordna sina interna angelägenheter: den religiösa administrationen, skolor, familjerätt, med mera. Varje millet hade en ledare som ansvarade inför sultanen för sin grupp. De främsta av dessa var muslimer, grekiskt-ortodoxt kristna, armenier och judar.

Militär

Under de första århundradena var det Osmanska rikets militära styrka överlägsen sina grannars. Elitsoldaterna, janitsjarerna, utgjorde kärnan av den osmanska armén och satte skräck i de kristna riddarna från bland annat Ungern genom sin kallblodiga skicklighet i strid som de fick genom att ägna hela sitt liv åt strid och träning. Men den osmanska medeltidstaktiken blev snart föråldrad och efter 1600-talet började riket förfalla. Dess ledare korrumperades och rikets militärmakt blev underlägsen de europeiska stormakternas, såsom Österrike och Ryssland mot vilka osmanerna förlorade många krig.

Dynastin

Huvudartikel: Osmanska dynastin Den osmanska dynastin var från början av turkisk härkomst men genom politiska giftermål och annamandet av de erövrade folkens kulturer utvecklades osmanerna snart till en mångkulturell aristokrati där det ansågs vara någonting negativt att vara turk. Dynastins herrar titulerades från 1383 sultaner och från 1517 även kalifer. Kategori:Osmanska riket Kategori:Turkiets historia Kategori:Islams historia Kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:オスマン帝国の君主 ko:오스만 제국 ms:Empayar Turki Uthmaniyyah

1683

Händelser

- 12 september - I slaget vid Kahlenberg lyckas kejserliga styrkor, med hjälp av bla. den polske kungen Johan III Sobieski, häva den turkiska belägringen av Wien.
- Karl XI utfärdar nya krigsartiklar. De innebär bland annat ett utökat skydd för krigsfångar.
- Carl Gripenhielm blir chef för det svenska lantmäteriet. Under hans tid tillkommer en rad kartor, som blir viktiga för reduktionen.
- Erik Dahlberghs stadsplan för mönsterstaden Karlskrona ligger färdig.
- Amiralen Hans Wachtmeister faller i onåd för sitt vidlyftiga flottprogram. Kungen skall ha kommit till Karlskrona och jagat honom med en påk. Wachtmei