:: wikimiki.org ::

Zeus

Zeus

Bild:Zeus.jpg

Zeus (Zευς) var gudarnas konung i grekisk mytologi. Han motsvaras av Jupiter i romersk mytologi. Zeus är bland annat känd för sina åskviggar, och sin förkärlek för kvinnor, både jordiska och gudomliga.

Zeus' ursprung

Zeus föddes som den yngste sonen till Kronos och Rhea, båda barn till Uranos och Gaia. Då Kronos hade för vana att äta upp sina barn gömde Rhea undan Zeus i en grotta på Kreta. När han vuxit upp tog han strid med sin far med många av sina syskon och andra gudomligheter som bundsförvanter. De lät honom bland annat få makten över åskan. Mot sig hade han bland annat den äldre gudsgenerationen titanerna. Striden mellan Zeus och de äldre gudarna antas symbolisera kampen mellan de förgrekiska folken och de invaderande grekerna. Liksom grekerna avgick Zeus med segern. Han fick dock fortsätta att kämpa om makten mot andra av Gaias avkommor: giganter, Tyfon. Därefter delade Zeus makten med sina bröder. Zeus härskade över himlen, Poseidon över havet och Hades över underjorden. I antikens Grekland förknippades Zeus framför allt med vädret, särskilt åskan och regnet, men beskrivs till exempel av Aiskylos som en allsmäktig himmelsgud. I konsten framträder han som en kraftigt byggd och skäggig man med åskviggen och en sköld som sina särskilda symboler.

Zeus som make och fader

Zeus var i första hand gift med sin syster Hera. Men vid sidan av deras grälsjuka äktenskap hade han åtskilliga andra makar och älskarinnor: # Vishetens gudinna Metis. Zeus åt upp denna hustru varpå hans dotter Athena föddes ur hans eget huvud. # Fruktbarhetsgudinnan Demeter. En relation som ledde till Persefone, Hades' maka. # Minnets gudinna Mnemosyne, vilket resulterade i de nio musana. # Leto # Maia dotter till Atlas och Pleione. Födde Hermes. Förmodligen som en följd av de många grekiska ätter som gjorde anspråk på gudomligt ursprung sägs Zeus också blivit fader till en lång rad dödliga människor, ofta förförde han jordiska kvinnor i någon sorts förklädnad. Detta gäller t.ex.:
- Europa
- Leda Produkter av dessa förhållanden är t.ex.:
- Herakles
- Perseus

Zeus och människorna

Bild:Forngrekiska mynt från Elis med bilder efter Fidias staty av Zeus i Olympias Zeustempel.jpg
Forngrekiska mynt från Elis med bilder efter Fidias staty
av Zeus i Olympias Zeustempel

Zeus relation till människorna var inte mindre ambivalent och komplicerad: I somliga återgivningar av mytologin sägs han ha skapat människorna som sällskap till sin son Aiakos av myrorna på ön Aigina. Enligt andra myter ska människorna, liksom gudarna, ha skapat direkt ur pungen! En tredje variant säger att de skapades samtidigt som djuren av Prometeus och Epimeteus: den mindre begåvade av de två, Epimeteus, lyckades ge alla goda attribut till djuren varpå Prometeus var tvungen att ta elden från gudarna och ge den till människorna. Under alla omständigheter gillade Zeus varken Prometeus eller människorna i någon större utsträckning och han skapade till slut kvinnan för att plåga människan. Se Pandora.

Se även

- Diipolia
- Mytologi: Gudar i djurgestalt
- Mytologi: Gud över gudar Kategori:Gudar i grekisk mytologi ja:ゼウス ko:제우스

Jupiter (mytologi)

Jupiter är gudarnas konung i romersk mytologi, motsvaras i grekisk mytologi av Zeus. Etymologin är "Iove Pater". Jämför det engelska namnet "Jove".

Se även

- Romarriket
- Romersk religion
- Mytologi: Himlen Kategori:Gudar Kategori:Romersk mytologi ja:ユピテル

Åskvigg

En åskvigg eller Torsvigg var i populär nordisk mytologi stenåldersredskap som påträffades i marken. I folktron förknippades dessa föremål med guden Tor och tillskrevs magiska egenskaper. Man trodde att åskviggar trängde djupt ned i jorden vid varje åsknedslag och efter lång tid trängde upp ur marken. De sas erbjuda skydd mot t.ex. sjukdomar, trolldom och skadedjur. I andra mytologier, som den grekiska, förekommer också åskviggar. De var t.ex. guden Zeus' attribut och sades tillverkas av kykloperna i underjordiska smedjor under övervakning av smedguden Hefaistos. Åskviggen heter även Harry Potters kvast sedan den tredje boken.

Se även

- Mjölner
- Tordön
- Åska
- Klotblixt
- Vigg (fågel)
- Viggen (flygplan) Kategori:Mytologi

Kronos

Kronos var i grekisk mytologi en av de ursprungliga gudarna, Titanerna. Make till Rhea. Kronos var den som angav det evinnerliga tema av fejder och skulder som löper genom hela den grekiska mytologin genom att han kastrerade sin far för att tränga undan honom från makten. Kronos associerades även med det grekiska ordet för tid - Chronos - men det var först under senare tid som antiken kom att i honom se personifikationen av tiden och evigheten.

Se även

- Hesiodos: Theogoni Kategori:Gudar i grekisk mytologi ja:クロノス

Rhea

Rhea (Rea) är i grekisk mytologi dotter till Uranos och Gaia, moder till Zeus och både maka och syster till Kronos. Rhea födde sin son i en grotta på Kreta i största hemlighet eftersom hon mycket väl kände till sin makes vana att äta upp sina barn. Hon räddade också livet på flera av sina andra barn genom att övertala sin make Kronos att kräkas några av dem han svalde. Dessa blev sedan bundsförvanter i Zeus krig mot fadern. Rhea har även identifierats med den minoiska modersgudinna som blivit känd genom de statyetter av barbröstade hovdamer med ormar i händerna som hittats på Knossos. Kategori:Gudar i grekisk mytologi ja:レア

Uranos

Uranos var i grekisk mytologi en himmelsgud och alla andra gudars förfader. Son och make till Gaia, fader till titanerna. Uranos föddes av Gaia och parade sig senare med henne för att ge liv åt titanerna, som han föraktade. En av dessa, tidsguden Kronos, bildade en komplott tillsammans med sin mor. När Uranos ville bestiga Gaia kastrerade Kronos honom, styckade könsorganet och slängde det i havet. Uranos blod blev på så vis upphov till jättarna och delarna efter hans könsorgan gav upphov till kärleksgudinnan Afrodite.

Se även

- Hesiodos: Theogonin
- Mytologi: Himlen
- Uranus (planet) Kategori:Gudar i grekisk mytologi

Gaia

Gaia eller Ge var i grekisk mytologi moder jord. Enligt den grekiska kosmogonin föddes Gaia av Chaos, det ursprungliga tomrummet, för att sedan själv ge liv åt Uranos och Pontos. Med Uranus, det vill säga himlen, födde hon sedan märkliga varelser som kykloperna, giganterna och titanerna. I romersk mytologi kallades Gaia för Terra eller Tellus. För många greker under antiken var Gaia förmodligen den största och viktigaste gudomligheten. Det heliga templet i Delfi var ursprungligen avsett för Gaia, men övertogs av Apollon. Gaia födde tre söner: Uranus (himlavalvets gud), Oceanus (havets gud) och Erebus (underjordens gud). Hon parade sig med sin första son Uranus; tillsammans fick de många söner, såsom cykloperna. Uranus som var härskare över himlavalvet vid den tiden låste in många av sina barn nere i underjordens värsta fängelse Tartaros för att de var så fula. Gaia stod inte ut med att se sina barn plågas i Tartaros så hon bad sin yngste son Kronos om hjälp. Kronos kastrerade Uranus och blev då kung över titanerna. Kronos härskartid kallades för guldåldern. Kronos härskande var nästan värre än Uranus'. Allt levande led stort men Kronos barn, Zeus, Hades och Poseidon, krossade honom senare.

Se även

- Gaiateori Kategori:Gudar i grekisk mytologi ja:ガイア

Rhea

Kreta

Kreta, grekisk ö i Medelhavet. Kreta är ett av Greklands tretton distrikt. Det uppdelas i de fyra prefekturerna Chania, Heraklion, Lasithi och Rethymno.

Geografi

Kreta är 250 km lång och 60 km bred och därmed störst av de grekiska öarna. Ön är Medelhavets femte största ö och har en yta på 8 335 km². Kreta ligger längs 35:e breddgraden, vilket är i jämnhöjd med bland annat norra delarna av Marocko, Algeriet och Tunisien. Det finns fyra stora bergskedjor på Kreta: Lefka Ori (Vita bergen), Psiloritisbergen (Idabergen), Lasithibergen och Sitiabergen. Kretas högsta berg finns i Psiloritisbergen; berget Ida eller Psiloritisberget, som är 2456 m högt.
Det finns många högplatåer i bergskedjorna, där jorden är bördig och odlingsklimatet gynnsamt. Där odlas bland annat oliver, vin och frukt. Kretas längsta flod, Geropotamus, är 45 km lång. Den längsta bergsklyftan är Samaria-ravinen i Lefka Ori. Den är 17 km lång och faller 1200 m. Det finns bara en insjö på ön, sjön Kournas. Kretas största stad är Heraklion, som är Greklands femte största stad. Strax söder om Heraklion ligger det minoiska palatset Knossos. Kreta har ett stort antal turistorter som t ex Agia Pelagia.

Historia

Stenålder och bronsålder

De första människorna som kom till Kreta var troligen från Mindre Asien eller Afrika. De kom på 6000-talet f Kr och levde ett stenåldersliv. Mellan 3000 och 2500 f Kr kom nya immigranter från Mindre Asien och de stora civilisationerna där. Man började bryta koppar på Kreta och detta inledde öns bronsålder. Man byggde städer och började odla vin och olivträd och man hade ett stort handelsutbyte med andra länder.

Den minoiska civilisationen

Från 1900 f Kr byggdes de stora palatsen vid Knossos, Faistos och Malia och man kallar den här perioden för den minoiska civilisationen. Runt 1700 f Kr utvecklades en skrift som nu kallas linear A. Denna har aldrig blivit dechiffrerad. Vid 1700 f Kr förstördes palatsen, troligen av en jordbävning, men byggdes upp igen, denna gång ännu större och mer arkitektoniskt utvecklade. Även städerna och byarna återuppbyggdes och handeln blomstrade. Ungefär 1450 f Kr förstördes även de nya palatsen, och man är inte helt säker på orsaken. Tidigare har man trott att ett stort vulkanutbrott på ön Santorini skulle ha förstört byggnaderna på Kreta, men en annan teori hävdar att mykenerna förstörde den minoiska civilisationen. Mykenerna hade från denna tid total kontroll över Kreta. De återuppbyggde Knossos och några mindre palats. Vid 1100 f Kr överföll dorerna från Balkan Kreta och tog kontroll över ön, vilket innebar det definitiva slutet för den minoiska civilisationen. Med dorerna kom järnåldern, eftersom de hade med sig verktyg och vapen i järn.

Romarriket och det bysantinska riket

Vid 100-talet f Kr hade romarna erövrat det mesta av Grekland och 69 f Kr invaderade de Kreta, men det tog tre år innan ön var helt besegrad. Kreta kom att tillhöra den romerska provinsen Cyrenaika, dit även Egypten och andra delar av Nordafrika hörde. Huvudstaden i denna provins blev den kretensiska staden Gortyn. Ruinerna av denna stad finns strax väster om den nutida staden Agii Dheka. Romarna byggde vägar och akvedukter och flera hundra fredliga och välmående år följde. År 59 kom aposteln Paulus och förde med sig kristendomen. År 395 delades det romerska riket och Kreta hamnade i det östromerska riket som styrdes från Konstantinopel (nuvarande Istanbul). 824 erövrades Kreta av arabiska pirater. Då hade det romerska riket fallit samman och läget var kaotiskt runt hela Medelhavet. Araberna byggde bland annat en borg på en plats som hette Heraclium. Där ligger idag huvudstaden Heraklion. 921 erövrade det bysantinska riket (som styrdes från Konstantinopel) Kreta och ett visst välstånd återkom. 1204 angreps Konstantinopel av det fjärde korståget och det bysantinska riket föll. Kreta såldes för en mindre summa till Venedig. Venetianarna styrde ön med hård hand. Skatterna var höga och man exploaterade skogen och jordbruket. Befolkningen gjorde uppror minst tio gånger.

Det osmanska riket

1645 erövrade det osmanska riket Kreta från Venedig. Staden Heraklion gjorde dock motstånd och var belägrad i 21 år innan man gav upp. Under de kommande 200 åren styrde turkarna ön och även nu beskattade man folket hårt. Man tvingade också människor att omvända sig till islam. Befolkningen gjorde många uppror, första gången 1770. 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och 1832 blev Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna stat, utan styrdes av Egypten innan ön återlämnades till turkarna.

Självständigheten och den tyska ockupationen

1898 blev slutligen Kreta självständigt, med hjälp av bland andra Storbritannien. De flesta av Kretas invånare ville ha en union med Grekland, och en sådan kom till stånd 30 maj 1913. Den 21 maj 1941 började den tyska invasionen av Kreta. Efter en vecka hade tyskarna vunnit och ockuperade ön fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner, vilka tyskarna hämnade genom att bränna ner hela byar. Efter andra världskriget återhämtade sig Kreta ganska snabbt tack vare sitt jordbruk och, från 1960-talet, även turismen.

Se även

- Minoisk konst Kategori:Greklands öar ja:クレタ島

Giganter

Giganterna var Uranos och Gaias andra barn som inte var titaner. Vissa inkluderar även de femtiohövdade Hekatonkeires bland dessa, men det är inte säkert att även dessa var giganter. De samarbetade inte heller med titanerna under striden emot gudarna utan kämpade på gudarnas sida då Zeus släppt ut dem ur Tartaros. De andra giganterna var stora varelser som slogs emot gudarna på titanernas sida, för att sedan bli inlåsta i Tartaros. ja:ギガス

Tyfon

Tyfon (eg Taifun) kallas de tropiska cykloner som uppträder i västra Stilla Havet som är så intensiva att vinden når orkanstyrka, d v s den varaktiga vindhastigheten/medelvinden överstiger 32,7 m/s = 118 km/h. Det finns ingen fysikalisk skillnad mellan en Tyfon och de oväder i Atlanten som benämns Orkan eller Hurricane - det är samma typ av vädersystem. Överlag uppmäts de allra lägsta lufttrycken hos tropiska cykloner i tyfonerna som därmed är jordklotets mest intensiva stormar.
- Super-tyfon kallas tyfoner som har medelvindhastighet på minst 67 m/s (241 km/h). Värdet motsvarar en kraftig kategori 4 orkan på Saffir-Simpson orkanskalan.

Se även

- Tropisk cyklon
- Orkan
- Tromb
- Typhon, ett monster i grekisk mytologi
- Tyfonen Tip
- Tyfonen Keith
- Tyfonen Paka kategori:meteorologi

Hades

Hades var i grekisk mytologi härskaren över underjorden (som även den kallas Hades). I den första världsordningen delade Kronos' tre söner världen mellan sig: Zeus tog himlen, Poseidon havet och Hades underjorden. Hades kallades också Pluton. Hades var gift med Persefone som han hade rövat bort från hennes mor Demeter.

Se även

- Mytologi: Döden Kategori:Grekisk mytologi ja:ハデス

Åskvigg

Se även

- Mjölner
- Tordön
- Åska
- Klotblixt
- Vigg (fågel)
- Viggen (flygplan) Kategori:Mytologi

Hera

Hera är Zeus maka och syster i grekisk mytologi, Olympens drottning, dotter till Kronos och Rhea och mor till Ares, Hebe, Hefaistos, Eris, Eileithyia (med Zeus), Pasithea (med Dionysos) och Kentaurerna (med Ixion). Vintergatan (engelska: milky way) består enligt myten av hennes bröstmjölk. Hon anses vara en hämndlysten och straffande gudinna mot dem som förargat henne och dem som begick trohetsbrott, och förföljde ständigt sin otrogne makes älskarinnor. Hon var äktenskapets och barnafödelsens beskyddarinna, mest tillbedd av kvinnor. Hennes romerska motsvarighet är Juno. Kategori:Gudar i grekisk mytologi ja:ヘラ ko:헤라

Metis

Denna artikel handlar om den mytologiska gestalten Metis. Se också Metis (måne). ---- Metis var i den grekisk mytologin Okeanos och Tethys dotter och Zeus' första hustru. Metis var den visaste av alla levande varelser och hon förutspådde att hon först skulle föda en dotter som var lika stark och mäktig som sin far och sedan en son som var ännu mäktigare. Så när hon blev havande så slukade Zeus henne så att Athena istället föddes beväpnad direkt ur Zeus huvud. Efter som Zeus åt upp Metis finns hon alltid hos honom.

Se även

- Hesiodos: Theogoni ja:メティス Kategori:Grekisk mytologi

Athena

:Musikgruppen Athena hittas på Athena (musikgrupp) Athena eller Pallas Athena var en gudinna i grekisk mytologi. Zeus ville ha Metis och jagade henne runt hela tiden. Metis förvandlade sig till olika djur för att lura honom men han var ständigt efter henne. En dag får Zeus reda på av ett orakel att Metis första barn skulle vara en dotter och sedan en son som skulle ta ner honom från tronen. För att förhindra detta smickrade han Metis tills hon sänkte garden, sedan åt han upp henne. Metis var intelligent och det är det man tror att Zeus hade fått det ifrån. Efter ett tag fick Zeus en kraftig huvudvärk. Han skrek så det hördes överallt. Hermes förstod att det var något på tok och bestämde att man skulle öppna hans huvud. Han sade till Hefaistos som slog med en hammare och öppnade hans skalle. Ur hans skalle kom Athena upp fullvuxen och i rustning. Athena var hård och modig i strider som var till för att försvara hem från fiender. Hon var gudinnan över städer och jordbruk. Hon uppfann trumpeten, flöjten, vagnen, skeppsbyggarkonsten, plogen och mycket annat som blev till nytta för mänskligheten och civilisationen. Athena uppträdde med olika attribut vid olika tillfällen:
- När hon uppträdde som hantverkarnas och konstnärernas beskyddare kallades hon Athena Ergane.
- Det var som Athena Parthenos, Jungfrun Athena, hon tillbads vid templet Parthenon på Akropolisklippan.
- Hon uppträdde som stridens gudinna under namnet Athena Promacho.
- Som Athena Polias, stadens Athena, var hon staden Aten och Akropolis-templets skyddsgudinna. Kategori:Grekisk mytologi ja:アテナ ko:아테나

Demeter

Demeter (el. Dimitra), en fruktbarhets- och skördegudinna i grekisk mytologi, som dyrkades framför allt i nuvarande Elefsina. Kulten går tillbaka till den mykenenska tiden. Hon var dotter till Kronos och Rhea och mor till Persefone. Demeter var syster och älskare till Zeus.

Se även

- romersk religion
- Mytologi: Jorden

Extern länk

- [http://www.desy.de/gna/interpedia/greek_myth/lessorgod.html#Demeter www.desy.de - Demeter] Kategori:Gudar i grekisk mytologi ja:デメテル

Hades

Se även

- Mytologi: Döden Kategori:Grekisk mytologi ja:ハデス

Mnemosyne

Mnemosyne (”minne”) var i grekisk mytologi hustru till Zeus och moder till muserna.

Se även

- Hesiodos: Theogoni ja:ムネモシュネ

Leto

Leto var i grekisk mytologi hustru eller möjligen älskarinna till Zeus, mor till Apollon och Artemis. Kategori:Personer i grekisk mytologi ja:レト

Maia

Maia var en landgudinna i grekisk mytologi som förfördes av Zeus och födde honom Hermes.

Se även

- Hesiodos: Theogoni

Atlas

:Den här artikeln handlar om den grekiska guden. För atlas som begrepp i den textila bindningsläran se Satin :För andra betydelser av se Atlas (olika betydelser) ---- Atlas (olika betydelser) Atlas var i grekisk mytologi en av titanerna, de första gudarna. Jätten Atlas ledde titanernas kamp mot de nya gudarna på Olympen. Efter nederlaget bestraffades han med uppgiften att bära himlen på sina axlar. Gestalten Atlas brukar betraktas som en poetisk omskrivning för principen att bergen bär himlen. Traditionellt har Atlasbergen i nordvästra Afrika sagts vara den plats där Atlas bär upp himlvalvet.
Se även

- Mytologi: Jättar och jättedödare Kategori:Grekisk mytologi ja:アトラス

Hermes

Hermes var i grekisk mytologi gudarnas budbärare och själv hjordarnas och musikens gud. Son till Zeus och Maia, Atlas dotter. Hermes var också tjuvarnas beskyddare och fader till banditen Autolykos. Med sina bevingade skor blev han också idrottsmännens gud. Hermes framträder oftast iklädd mantel, hjälmliknande hatt och bevingade skor. Han har också förärats en av den antika konsten vackraste statyer av skulptören Praxiteles, idag i museet i Olympia i Grekland. I romersk mytologi motsvaras han av Merkurius.

Se även

- Hermès, modeföretag Kategori:Gudar i grekisk mytologi ja:ヘルメス ko:헤르메스

Leda

Denna artikel handlar om den mytologiska gestalten Leda. Se också Leda (måne). ---- Leda (måne) (1531-1532).]] Leda var i grekisk mytologi hustru till kung Tyndareos i Sparta. Leda förfördes av Zeus i gestalt av en svan och födde (ur två ägg) två par enäggstvillingar, Helena och Klytamnestra samt Kastor och Polydeukes (Castor och Pollux). Zeus var far till Helena och Polydeukes, medan Tyndareos var far till Klytamnestra och Kastor. Hon hade ytterligare två döttrar med Tyndareos, Phoebe och Philonoe.

Se även

- Agamemnon
- Mytologi: Övernaturlig avlelse Kategori:Personer i grekisk mytologi

Herakles

Herakles är en hjälte i grekisk mytologi. Han är son till Zeus och Alkmene, en dotter till kungen av Mykene. I egenskap av son till Zeus var Herakles tilltänkt som Peloponnesos härskare. Emellertid var Zeus' hustru Hera, som alltid, bitter på sin otrogne make. När den högste guden vid ett tillfälle skröt med att den son som föddes i Perseus hus samma dag skulle bli konung, såg Hera till att Herakles kusin Eurystheus föddes före Herakles, varpå kusinen för alltid blev Herakles herre. Även fortsättningsvis utspelar sig Herakles liv i skuggan av Heras fientlighet: Hon gör honom vansinnig varpå han tar död på sina barn och måste utföra en serie uppdrag åt Eurystheus, hon sänder ut en hydra att förgöra honom och det är monstrets giftiga blod som till slut bringar hjälten på fall. Herakles hustru Deianeira tillreder av misstag en kärleksdryck av giftet, och smärtorna som blev följden gjorde att Herakles fördrog att bestiga bålet framför att acceptera evigt liv. Deianeira Herakles upptogs dock till gudarna på Olympen, där han blev odödlig som gudom. Herakles har alla de drag som senare hjältar har måst leva upp till för att uppnå hjältestatus: En monsterdödare, en äventyrlig resenär, gigantisk styrka, stor intelligens och naturligtvis både omöjlig att besegra och dömd att gå under i ett tragisk drama. Jämfört med andra hjältar tillåts Herakles aldrig att få några personliga drag: Akilles kan beskrivas som nyckfull och Oidipos som klok, men Herakles' heroiska drag får alltid överhanden över de mänskliga. I konsten brukar Herakles framträda som en kraftigt byggd man med en stor klubba. Herakles har givit namn åt Herakles stoder, det vill säga Gibraltar sund, bortom vilka (enligt Platon) Atlantis en gång skall ha sjunkit.

Se även

- Deianeira
- Nessos
- Herkules
- Mytologi: Dömda hjältar Kategori:Gudar i grekisk mytologi

Perseus (mytologi)

(1545-1554).]] Perseus är en hjälte i grekisk mytologi, son till Danaë och Zeus. Zeus besökte Danaë i form av ett guldregn när hon låsts in av sin fader. Perseus är den som i berättelsen hugger huvudet av Medusa. Perseus uppfyller alla krav man kan ställa på en klassisk grekisk hjälte: Han räddar kvinnor i nöd, han ger sig ut på stora äventyr och han dödar hemska monster.

Se även

- Andromeda
- Medusa
- Polydektes
- Mytologi: Övernaturlig avlelse Kategori:Personer i grekisk mytologi ja:ペルセウス

Mynt

Ett mynt är en präglad platta av metall som fungerar som betalningsmedel och ges ut av en myndighet i en stat eller ett annat geografiskt område. Se även svenska mynt.

Myntens historia

svenska mynt]] Metallerna, i synnerhet de ädla, användes mycket tidigt som bytesmedel i form av tackor, tenar, ringar (enkla eller lagda i spiral) och så vidare. Vid köp fastställdes priset till en viss kvantitet av en uppgiven metall, och för att erlägga denna kvantitet måste man väga den metall man hade att erbjuda. Större stycken delades, och bitarna vägdes, tills man fick den rätta vikten. Vågen måste alltså användas vid varje köp. Eftersom detta var besvärligt, kom man på att ge de för betalningar avsedda metallstyckena sådana mått, att de motsvarade enheter eller mångfalder i det gällande viktsystemet. Det hände att man på sådana metallstycken satte märken, som gav antydningar om vikten. Men man hade ingen garanti för att dessa metallstycken verkligen hade den vikt de skulle ha. Inte heller kunde man av själva metallstycket utan närmare undersökning få upplysning om det hade den normalhalt, som förutsattes. Senare kom man på att i rörelsen släppa ut mindre, ovala metallstycken, med kullriga sidor, försedda med inslagna stämplar, vilka gjorde en offentlig myndighet ansvarig för både vikt och halt för varje stycke. Dessa med en offentlig myndighets stämpel försedda och därför av allmänheten med full tillit mottagna metallstycken är de första mynten. Österns urgamla kulturstater, Egypten, Babylonien, Assyrien, inom vilka mycket handel bedrevs, hade inga mynt. Äran att ha infört bruket av sådana tillkommer lyderna. De första mynten, av elektron (silverblandat guld), präglades av de lydiska kungarna i Mindre Asien omkring 700 f.Kr. Något senare präglades silvermynt av kung Feidon på ön Egina. Exemplet följdes snart inom vidsträckta områden. Vid mitten av 500-talet fanns knappast något grekiskt område, som inte hade eget mynt, och myntningen upptogs även i icke grekiska länder, av de persiska storkungarna, av fenicierna (dock först vid utbrottet av de persiska krigen), av etrusker, kartager och så vidare.

Antika mynt

Grekiska mynt

De grekiska mynten präglades av stads- och statsmyndigheter, men torde även, framför allt i äldsta tid, ha präglats i templen, som var rika på ädla metaller. Den främsta myntmetallen var silver men även guld, elektron, koppar och (sällan) järn användes. Det till vikten normerade metallstycket göts och lades på en i städet anbragt tapp. Stämpeln, i vilken fanns graverad en framställning, som antydde den präglande myndigheten, sattes mot metallstyckets övre sida, och präglingen skedde med hammarslag. De äldsta mynten (de arkaiska) visade därför på den ena sidan en bild, på den andra märken av tappen i städet. Dessa mynt kallas incusi (av latin incudere, smida). Senare försåg man även tappens övre yta med en graverad framställning, varigenom mynten fick två bildsidor. Bilderna på de grekiska samt grekisk-romerska mynten, i allmänhet av religiös karaktär, var av stor vikt för studier av den grekiska konsten och lokalkulterna. Inskrifter förekom på många mynt, men de var i de flesta fall mycket korta. På varje grekisk handelsplats fick man i allmänhet inte vid betalningar använda andra mynt än ortens egna, vilket innebar att ankommande främlingar måste växla sig till sådana. Dock fanns mynt, som med nöje mottogs även utom präglingsstaden eller präglingslandet, världsmynt, såsom de persiska dareikerna, Atens mynt med gudinnan Athenas huvud och hennes uggla, Korints mynt med Pegasos, under en tid även Rhodos mynt, kung Filips av Makedonien och Alexanders mynt och så vidare. De grekiska myntenheterna var stater (guldmynt) och drachme (silvermynt).

Romerska mynt

Koppar var länge den främsta myntmetallen i Rom. De äldsta romerska kopparstyckena, vilka användes som betalningsmedel, var rektangulära och saknade alla märken (aes rude). Senare fick kopparstyckena en bestämd vikt, och denna angavs genom märken (aes signatum), först punkter och streck, senare djur och andra föremål. Aes signatum avlöstes på decemvirernas tid (450 f.Kr.) eller något senare av aes grave, som var runt och bar på den ena sidan bilden av en skeppsstäv, på den andra huvudet av någon gudomlighet. Även märken, antydande vikten, förekom. Myntenheten var as. Mynt i egentlig bemärkelse präglades i Rom och Capua från omkring 338 f.Kr. Silvermynt började präglas i Rom omkring 269 f.Kr. Den republikanska tidens mynt bar namnen på dem som förestod myntningen. Man har orätt kallat dessa mynt "konsularmynt"; inte heller namnet "familjemynt" är riktigt. Mot slutet av republikens tid började man prägla guldmynt. Från Neros tid (54-68) visar sig en fortgående benägenhet att göra mynten sämre till vikt och halt, med därav framkallade, tidtals återkommande försök att åstadkomma förbättringar. I Rom gjordes till och med mynt av koppar, som var överdragna med en tunn hinna av silver. De benämndes subaerati och kallas i nyare tid "fodrade" (fr. fourrées, ty. gefütterte). Guldmyntet kallades i början helt enkelt aureus ("gyllene"), senare solidus och dennas tredjedel triens eller tremissis. Det vanligaste silvermyntet hette denarius, dess hälft quinarius. Sestertius betecknade i början ett litet silvermynt, senare ett kopparmynt. Rätten att mynta tillkom i Rom regeringen. Vid republikens slut, då makten skenbart delades mellan kejsaren och senaten, tilldelades den förre rätten att prägla mynt av guld och silver. Senaten fick överta kopparmyntningen och därför sattes på kopparmynten "S C" (det vill säga senatus consultu, "efter senatens beslut"). Även vissa underlydande städer hade rätt att prägla mynt. Fullständigt romersk prägel med latinsk inskrift hade en tid bortåt de mynt, som efter Romerska rikets delning (395) präglades av kejsarna i östromerska riket (Bysantinska riket) till dettas undergång (1453). Så småningom blev dock stilen mera barbarisk, och från slutet av 700-talet ersattes de latinska inskrifterna med grekiska. De bysantinska mynten (bysantiner), under 1000-1300-talen ofta konkava, slogs i guld (solidi), silver och brons och präglades inte bara i Konstantinopel, utan även i åtskilliga områden, som varaktigt eller en kortare tid tillhörde östromerska riket, till exempel Alexandria, Antiochia, Tessaloniki, Rom, Ravenna, Milano och Kartago.

Österländska mynt

De persiska storkungarna lät från omkring 500 f.Kr. prägla mynt av guld och silver (dareiker eller dariker och sigler). Prägeln, densamma på båda slagen, visar på ena sidan kungen skjutande med båge; mynten kallades till följd därav i Grekland "bågskyttar". Även satraper och lydstater slog mynt. Kartagerna slog mynt först på Sicilien för att betala sina trupper där; senare blev Kartago myntningsort. Judarna präglade mynt först under mackabéerdömets tid. Inom Arabien präglades mynt efter atenskt mönster. De arsacidiska kungarna i Partiska riket präglade mynt med sin egen och sin stamfaders bild. Deras efterträdare, sasaniderna, upptog typer, som påminde om forntidens persiska gudsdyrkan, och deras mynt bar inskrifter i pehlevialfabetet. Ännu längre bort, i Baktrien och i Indien, fanns spår av grekiskt inflytande på mynten.

Västerländska mynt

I Spanien visade de iberiska mynten spår av grekisk och fenicisk inverkan, senare av romersk. Inskrifterna var ofta tecknade med iberiska bokstäver. Inom Gallien hade den sydvästra delen, Akvitanien, mynt som påminde om de iberiska. Den stora grekiska handelsstaden Massilias silvermynt efterbildades visserligen inom det kringliggande landet, men av största betydelse blev för Gallien kung Filips av Makedonien guldstaterer, vilka efterbildades med en fortgående försämring av typerna. I Britannien präglades mynt som liknade de galliska. Mest urartade förekom dessa mynt i det av keltiska stammar befolkade södra Tyskland. Mynten, av guld, tjocka, skålformiga, kallade regenbogenschüsselchen (folket trodde dem vara nedfallna med regnbågen) och visade i allmänhet endast lösryckta streck och punkter. I den mellersta Donaudalen, i Pannonien, präglades mynt efter nordgrekiska mönster.

Medeltidens mynt

Folkvandringsstaterna

Folkvandringsstaterna, bildade inom romerskt område, upptog i mycket det romerska väsendet, och detta gällde inte minst mynten, på vilka man länge behöll kejsarens bild och namn. Det ansågs från bysantinsk sida som ett betänkligt övergrepp, när de frankiska kungarna började prägla mynt utan att iakttaga detta. Under denna tid präglades mynt av vandalerna i Afrika, östgoterna i Pannonien och Italien, langobarderna i Italien, västgoterna i Spanien, burgunderna och frankerna. De sistnämndas mynt, vanligen kallade "merovingiska", visade dock sällan regentens namn , utan oftast endast myntstadens och myntmästarens. De merovingiska mynten var i allmänhet av guld - västgoterna präglade aldrig annat än guldmynt -; först mot slutet började man prägla även silvermynt, och sådana - kallade sceattus - präglades även i England.

Den karolingiska silvermyntningen

Germanerna hade sedan gammalt haft förkärlek för silvermynt. När karolingerna, från landet öster om Rhen, hade kommit till makten, blev silvret den enda myntmetallen; man präglade hela pengar, denarer, och halva, oboler. De karolingiska myntens typer var få: bröstbild (mindre ofta), monogram av härskarens namn, kors och en kyrkfasad av antikt utseende (en kolonnad med gavel). Vanligen fanns på myntet präglingsorten angiven.

Den efterkarolingiska silvermyntningen

Efter det karolingiska rikets fall bibehölls silvret som uteslutande myntmetall. I Frankrike, där mynt präglades av kungarna och en mängd vasaller, behöll man i stor utsträckning de karolingiska typerna, men lät dem undergå varjehanda förändringar. Av de franska typerna blev två mera omtalade än de övriga: type chartrain, med ett ansikte, som snart blev till ytterlighet vanställt, och type tournois, större mynt med en framställning av en kyrkfasad och tvåradig inskrift. I Tyskland uppenbarade sig också i viss mån fasthållandet av de karolingiska typerna, men där rådde större mångfald i framställningarna, och flera mynt visade i utförandet en inte ringa grad av konstfärdighet. I England visade den rådande typen på den ena sidan kungens bild, på den andra ett kors av växlande beskaffenhet. Den engelska valutan blev vida bekant under namnet sterling.

De tyska brakteaterna

Under den senare delen av 1000-talet började man i vissa delar av Tyskland göra silvermynten stora och tunna (så kallad halvbrakteater), vilket hade till följd, att prägeln blev otydlig. För att undvika denna olägenhet började man mot mitten av 1100-talet att prägla ensidiga mynt, kallade brakteater. Baksidan visade i fördjupning framsidans bild. Under den första tiden var framställningarna på dessa egendomliga mynt verkliga konstverk, men snart blev de mycket grova. Det hade inte varit möjligt att släppa ut så tunt mynt i rörelsen, om inte dessa mynt hade haft en mycket kort omloppstid: åtminstone en gång om året präglades nya mynt, och därefter fick de tidigare mynten inte användas.

Medeltidens guldmynt

I sydligaste Italien fortsatte man att i någon mån prägla guldmynt. Så gjorde hertig Roger II av Apulien, vid mitten av 1100-talet. Hans guldmynt bar dels, till följd av grannskapet till Sicilien, arabisk inskrift, dels latinsk, i vilken hans titel återgavs med orden Dux Apuliae; på grund av denna titel kallades guldmynten dukater. Även kejsar Fredrik II (första hälften av 1200-talet) präglade i södra Italien guldmynt, kallade augustaler. Viktigare var den guldmyntning, som 1282 börjades i Florens. På dessa mynt, som kallades floriner, sågs bilden av stadens skyddshelgon (Johannes döparen) och stadens vapenbild. Omkring 1280 började man i Venedig prägla guldmynt som liknade de bysantinska, kallade zecchiner (av zecca, mynthus). Båda dessa myntslag framkallade efterbildningar, men florinen var viktigast för Europa. 1356 fick Tyska rikets kurfurstar rätt att prägla guldmynt, och de beredde övergången från florinen till gulden (gyllen), i en senare tid, då man präglade silvermynt av samma värde, kallade guldgyllen. Kurfurstarnas exempel följdes av flera myndigheter. Myntens halt började dock snart försämras. De bästa var de gyllen, som präglades i Ungern. I Frankrike, där guldmyntspräglingen infördes av Ludvig den helige, var guldmynten i allmänhet stora, med olika utseende och namn. I England infördes guldmyntningen av Edvard III. Det mest bekanta engelska guldmyntet var nobeln, som under Edvard IV, på grund av en mindre förändring av den ena sidans bild, fick namnet rosenobel. Henrik VII präglade ett guldmynt, som fick namnet sovereign.

De större silvermynten

Under 1200-talet började man inom de flesta stater prägla stora silvermynt, på latin kallade grossi (i Frankrike gros, i England groats, i Tyskland groschen). I Frankrike började Ludvig den helige denna myntning, i England Edvard III och i Böhmen Venceslav II. I de nordtyska städerna, vilka inte upptog groschenpräglingen, slogs tvåsidiga mynt på fyra eller två penningar; de förra, kallade albi ("vita") eller witten, blev de viktigaste. I Tyskland fortsatte man att prägla brakteater till skiljemynt.

Den nyare tidens europeiska mynt

I Italien, där medaljkonsten blomstrade under 1400-talet, började man vid samma tid slå större mynt, på vilka sattes myntherrens huvud (testa), varför dessa mynt kallades testoner. 1400-talet I Tyskland började ärkehertig Sigismund av Tyrolen prägla stora silvermynt, vilka hade samma värde som guldgyllen och därav fick namnet guldengroschen eller güldiner. De i norra Böhmen boende grevarna av Schlick präglade från 1519 lika stora mynt (på två lod) av silver, hämtat från gruvorna vid Joachimsthal. Dessa mynt kallades därför joachimsthaler; namnet förkortades senare till thaler. Det elände, som framkallades av Trettioåriga kriget, vållade en ytterlig försämring av det tyska myntväsendet. Thalern var fortfarande huvudmynt till 1871, då marksystemet infördes. (De första markmynten präglades i början av 1500-talet i hansestäderna.) Även i Frankrike präglades mynt av flera slag, till exempel écu och sou. För silvermynt användes namnet franc första gången under Henrik III:s tid. Ludvig XIII präglade guldmynt, som efter honom kallades louisd'or. I England präglades guldmyntet sovereign och i silver präglades crowns och shillings. I detta land började kopparmyntningen mycket sent, först 1672. Se nordiska mynt.

Österländska mynt under medeltiden och nyare tid

Sedan araberna hade underlagt sig vidsträckta riken i öster, nöjde de sig någon tid med de mynt, som sedan äldre tider var i omlopp. Senare började de prägla egna mynt. De äldsta visade spår av främmande förebilder, och i allmänhet visade de arabiska mynten endast flerradiga inskrifter. Kopparmyntet kallades fels (av latin follis), silvermyntet dirhem (av grekiska drachme), guldmyntet dinar (av latin denarius). På muslimska mynt, präglade i Indien, förekom bilder, till exempel djurkretsens tecken och porträttbilder. I Kina användes tidigt som värdemätare dels vissa varor, dels föremål, som hade endast imaginärt värde, t. ex. snäckskal. Det kinesiska myntväsendet var mycket förvirrat. Alla regeringens försök att införa bättre mynt strandade mot falskmyntarnas verksamhet. Silvermynt slogs så gott som aldrig i Kina, men silvertackor förekom. I Japan användes flera myntmetaller, och där infördes mynt efter europeiskt mönster 1870; 1897 erhöll Japan guldmyntfot.

Se även

- sedel
- euromynt
- eurosedlar
- ja:硬貨 simple:Coin

Fidias

Fidias eller Pheidias (grek. Φειδίας) var en grekisk skulptör som levde från ca 490 f.Kr till ca 430 f.Kr. Han brukar ofta omtalas som en av det antika Greklands största konstnärer och är känd för att ha skapat monumentala verk som Athenastatyn i Parthenon-templet i Aten och Zeusstatyn i Olympia. Trots sin berömdhet finns mycket få personliga uppgifter om honom, och inga av hans verk har bevarats till våra dagar. Kategori:Grekiska skulptörer ja:ペイディアス

Olympia

Denna artikel handlar om det antika Olympia. För andra betydelser av Olympia, se Olympia (olika betydelser). ---- Olympia var under antiken en grekisk helgedoms-, orakel- och festplats, Zeus viktigaste helgedom, betydelsefull framför allt genom de där firade olympiska spelen och som alla grekers gemensamma religiöst nationella samlingsort. Det låg i Pisatis, den mellersta delen av landskapet Elis på västra Peloponnesos i Grekland, på en rymlig dalslätt omgiven av skogbevuxna höjder. I söder begränsas Olympia av floden Alfeios, Peloponnesos viktigaste flod, i väster av dennas biflod från norra Kladeos, och i norr av Kronoshöjden, ett utsprång från Olymposberget. I öster sammanhänger denna plats med de mot de arkadiska gränsbergen uppstigande sluttningarna. 1988 blev Olympia uppsatt på UNESCO:s världsarvslista. Bild:Forngrekiska mynt från Elis med bilder efter Fidias staty av Zeus i Olympias Zeustempel.jpg|Forngrekiska mynt från Elis med bilder efter Fidias staty av Zeus i Olympias Zeustempel Bild:Palaestra i Olympia stor.jpg|Utsikt över träningsområdet i palaestran Kategori:Greklands geografi Kategori:Greklands världsarv ja:オリンピア (ギリシャ)

Черен глог

Черен глог (Crataegus pentagyna Waldst. et Kit.). Храст или дърво. Разпространено из храсталаци и гори. Използват се листата (запарка), плодовете (запарка), цветовете (запарка). Категория:Растения Категория:Лечебни растения

Pozycjonowanie wynajem Bramy gara�owe firma Black-Breath

Оксид магния
Окси́д ма́гния (жжёная магнезия, тиурам), Mg O — бесцветные кристаллы, порошок белого цвета, нерастворимый в воде, пожаро- и взрывобезопасен. Mg O — бесцветные кристаллы, порошок белого цвета, нерастворимый в воде, пожаро- и взрывобезопасен. России, самый крупный правый приток реки Камы. Длина 1 314 км, площадь бассейна 129 тыс. км². Начинается на

Вятская земля
Вятская земля (Хлыновская земля) — историческое название в XII—XVIII веках территории в бассейне верхнего и части среднего течения реки Вятка. В I тыс. до

Хлыновская земля
Вятская земля (Хлыновская земля) — историческое название в XII—XVIII веках территории в бассейне верхнего и части среднего течения реки Вятка. В I тыс. до