:: wikimiki.org ::

Ackusativ

Ackusativ

Ackusativ är i grammatiken det kasus som anger verbets direkta objekt (ackusativobjekt) i en sats. Direkt objekt markeras inte i svenskan annat än i vissa pronomen, till exempel 'honom' och 'henne'. Bland de språk som begagnar sig av olika markeringar för ackusativ finns latin, sanskrit, grekiska, tyska, ryska, finska och arabiska. Markeringen kan uttryckas med hjälp av böjda artiklar eller genom ändelser hos det flekterade ordet självt.

Svensk ackusativ

Ackusativ är i huvudsak att betrakta som ett utdött kasus i svenskan. De personliga pronomina har dock särskilda objektsformer, men de är gemensamma med formerna för dativobjekt och prepositionsobjekt. Faktum är att formerna "honom" och "henne" ursprungligen var dativformer, medan motsvarande ackusativformer var "han" (identisk med nominativen) respektive "hana". En rest av den senare formen är det "'na" som är en vanlig form av "henne" i talspråk, särskilt dialektalt, t.ex. "Har du sett'na?" Till detta kommer vissa gamla stelnade uttryck i form av prepositionsfraser, med prepositionsobjektet i ackusativform, men de är färre än antalet uttryck med dativ. Exempel är "(stå i) ljus-an låga", "i hög-an sky".

Ackusativändelser i olika språk

Latin: -am, -as, -um, -os, -em, -es, -us
Litauiska: -ą, -į, -ę, -ią, -ų, -ių, -enį, -erį; -as, -es, -ias, -us, -ius, -is
Ryska: -a, -й, -ь, -я, -ы, -и, -á, -oв, -eв, -eй, -o, -e, -eнá, -y, -ю
Ungerska: -t, -ot, -et, -öt
I latin är ackusativ av neutrala ord alltid identisk med nominativen. Alla slut som därmed kan förekomma på ackusativobjekt är inte listade. I ryskan är ackusativen av maskulina och neutrala substantiv alltid identisk med genitiven om de är animata substantiv, dvs. sådana som betecknar levande varelser, och identisk med nominativen om de är inanimata substantiv, dvs. övriga, "obesjälade" sådana. Detta gäller även de feminina substantivens pluralformer, men i femininum singularis finns särskilda ackusativformer. Kategori:Kasus als:Akkusativ ja:対格

Grammatik

Med Grammatik menas de regler för hur ord (lexem) böjs och sätts samman i satser och meningar. Kan indelas i morfologi (formlära) och syntax (satslära). Grammatik är en del av lingvistiken, språklära i vidare bemärkelse. Grammatik kan även åsyfta en viss publikation (bok), där grammatiken i ett visst språk belyses. Inom matematik och datalogi kan grammatik också syfta på en formell grammatik, där man inte behandlar naturligt språk, utan arbiträra dataströmmar. Se även: språk, hjälpspråk, lingvistik Kategori:Grammatik als:Grammatik ja:文法 simple:Grammar th:ไวยากรณ์

Verb

Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd o.dyl. (Verb är saker som man gör tillexempel ser och hör.) Exempel på verb: redigera, skriva, radera, regna, åldras, öka, må, trivas. Verben har den i språket unika funktionen att med hjälp av sin förmåga att ändra form (konjugation) uttrycka handlingarnas eller skeendenas relativa placering i tiden: I dag skriver hon, igår skrev hon. Vem har skrivit detta? Vad kommer hon att skriva imorgon? Verb kan i svenskan böjas efter tempus, modus och diates. I vissa andra språk, till exempel ryska och grekiska, förekommer aspekt som böjningskategori. I många språk böjs verben också efter person, numerus och i vissa språk även genus. Genom diateserna aktiv och passiv kan verben uttrycka om subjektet eller objektet i en sats är den som agerar: I aktiv sats är det subjektet som handlar: Kvinnan klappar barnet. I passiv sats är subjektet passivt och agenten agerar: Barnet klappas av kvinnan. Ordklassen verb är den största i språkets ordförråd.

Se även

- Svaga verb
- Starka verb Kategori:Ordklasser ja:動詞 simple:Verb

Sats (lingvistik)

En sats är den minsta grammatiska enheten i språket. En mening kan bestå av en eller flera satser. Kategori:Syntax

Pronomen

Ordklassen pronomen är mycket variationsrik och betydelsefull i språket. Det finns
- demonstrativa pronomen (utpekande): ex.denna, detta, dessa;
- personliga pronomen: ex. jag, vi, de
- possessiva pronomen: ex. min, vår, deras,
- relativa pronomen: ex. som, vars, vilkens
- frågande pronomen: ex. vem, vad
- indefinita pronomen: ex. man, ingen, allt.
- reflexiva pronomen: ex. sin, sitt, sina Pronomina har mångfasetterade böjningsmönster och -regler. Ofta sägs de ersätta något annat ord, men denna beskrivning är något inexakt. De syftar bakåt eller framåt i kontexten. Kategori:Ordklasser ja:代名詞

Sanskrit

Sanskrit: ett av de två bevarade fornindiska språken (det andra är vediskan; ibland används ordet om båda). Tidigare ansågs sanskrit vara ursprunget till den indoeuropeiska språkstammen, en uppfattning som sedan länge är föråldrad, i synnerhet sedan man kom på att den ännu äldre hettitiskan också var indoeuropeisk. Vediska och sanskrit är indoariska språk inom den indoiranska språkgruppen i den indoeuropeiska språkfamiljen. Medan vediskan förmodligen låg relativt nära den gamla folkliga fornindiskan, var sanskrit en något konstlad fornindiska som talades av lärda män när folket redan hade gått över till medelindiska (prakrit). Den mest kända klassiska sanskritgrammatiken skrevs av Panini, förmodligen på 300-talet f. Kr. När jainismen och buddhismen uppstod, undvek de sanskrit och använde folkets språk. Senare fick dock buddhismen, vid sidan av den palispråkiga Tipitaka, också en sanskritspråkig version, och den buddhistiske författaren Ashvaghosha på 100-talet e. Kr. räknas, tillsammans med sin hinduiske kollega Kalidasa i början av 400-talet, till sanskritlitteraturens guldålder.

*Ord som har en liknande klang på svenska är exempelvis*
Sanskrit	Engelska	Svenska
Veda	Knowledge	Kunskap (Veta)
Sambandha	Connection	Samband
Matar	Mother	Moder
Dvau	Two	Två

Språkstruktur

Sankritspråket är till sina former vida ålderdomligare än något av de andra indoeuropeiska språken. Även om det nu är till fullo bevisat, att sanskrit inte får betraktas såsom dessas stammoder, utan är att anse som deras äldsta syster, kan sanskrit likväl genom sin jämförelsevis så mycket högre ålder i många fall ta det gemensamma grundspråkets plats, och i ännu långt flera lämna de tydligaste och värderikaste fingervisningar till de försvunna gemensamma indoeuropeiska grundformernas rekonstruktion.

Fonetiken

Sanskrit har 13 vokaler, nämligen kort och långt a, i, u; kort och lång r-vokal (uttalad ri och här omskriven ri{{

Grekiska

Grekiska (Ελληνικά) är ett indoeuropeiskt språk som talas av omkring 12 miljoner människor, främst i Grekland. Språket, i varianten demotisk grekiska (Δημοτική), är officiellt språk i Grekland och på Cypern, samt i EU. Det skrivs med det grekiska alfabetet. Nygrekiska är den form av grekiska som används idag. Den är utvecklad direkt från koiné (i sin tur en utveckling av den klassiska attiska grekiskan), och är den moderna formen av det språk som talades i den grekiska världen under antiken (för klassisk grekiska se separat: klassisk grekiska). Kategori:Grekiska Kategori:Indoeuropeiska språk Kategori:EU-språk als:Griechische Sprache ja:ギリシア語 ko:그리스어 ms:Bahasa Greek simple:Greek language th:ภาษากรีก

Tyska

Tyska är efter engelskan det mest talade germanska språket. Det förekommer i många dialekter (med huvudtyperna högtyska och lågtyska), och har i motsats till de flesta andra germanska språk bevarat den ursprungliga grammatiken, med till exempel i stort sett bibehållna kasusböjningar.

Grammatik

Kasus

Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus, nämligen nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen och substantivets artikel kasusböjs.

Genus

Det tyska språket har tre genus(maskulin, feminin och neutrum). Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus. I plural görs ingen uppdelning mellan genus.

Verb

På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben böjs efter person (subjek-predikat kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person plural.

Adjektiv

När ett adjektiv står före substantivet (attributivt) så böjs det efter kasus, numerus och genus. När adjektivet står senare i satsen (predikativt) så lämnas adjektivet helt oböjt. Detta gör att tyska språket saknar markör för att visa på skillnaden mellan predikativa adjektiv och adverb.

Substantiv

Substantiv böjs i det tyska språket efter kasus, numerus, genus och bestämdhet. Bestämdhet uttrycks genom bestämd eller obestämd artikel. Kasus, numerus och genusböjning påverkar substantivets artikel och ibland även substantivet. Substantivets första bokstav skrivs alltid versal. Substantivets genus kan generellt sätt inte utläsas utifrån substantivet själv, utan måste läras in för en person som vill lära sig det tyska språket. Det finns några grupper med ord med vissa ändelser som tillhör specifika genus (Exempel: ord med -chen ändelse är alltid neutrala). Det finns även ändelser som indikerar att substantivet oftast tillhör ett specifikt genus (Exempel: Ord med -e ändelse är oftast feminina). Substantiv som är tydligt maskulina eller feminina till sin natur är också oftast maskulina respektive feminina. Substantiverade verb är alltid neturala. De tyska substantivets pluralform är oregelbunden och måste läras in ord för ord för en person som ska lära sig det tyska språket. Substantivets pluralform består oftast av ett suffix. Substantivets slutbokstav indikerar vilken pluraländelse som kan tänkas vara trolig, men några generella regler finns inte. Det förekommer också att ordet stam förändras, och när en sådan stamförändring sker är det särskillt vanligt att a ändras till ä eller att o ändras till ö. Tyska substantiv kan i likhet med de svenska kombineras till nya genom sammansättning. Likt det svenska språket så finns det ingen generell regel för hur många substantiv som på detta sätt kan sammanfogas vid bildandet av ett nytt. Generellt kan sägas att tyskan oftare använder sig av långa sammansättningar.

Pronomen

Pronomen böjs efter kasus, numreus och genus.

Relativpronomen

Relativpronomen kasusböjs efter relativpronomets roll i relativsatsen. Däremot så hämtas genus- och numerustillhörighet från bestämningsordet.

Personliga pronomen

Som artighetsform så används tredje person plural till skillnad från andra person plural i svenska språket. En skillnad mellan artighetsformen i tredje person plural och den vanliga formen i tredje person plural görs däremot i skrift då artighetsformen skrivs med stor första bokstav (Sie och sie). Artighetsformen används mycket mer filitigt än i svenska språket och bör alltid användas till äldre eller okända personer för att man inte ska uppfattas som oartig.

Prepositioner

Tyskans prepositioner styr olika kasus. De flesta prepositionerna kan delas in i tre grupper där de styr dativ, ackusativ eller antingen dativ och ackusativ beroende på befintlighet eller rörelse. Det finns även prepositioner som styr genitiv.

Ordföljd

I huvudsatsen så står det personböjda verbet på position två. Men i bisatsen så sätts det personböjda verbet i slutet på satsen. Detta leder till en för tyska språket typisk verbuppräkning i slutet av bisatsen. I tyska språket så sätts komma mellan en menings alla ingående satser. I tyskt skriftspråk så används ofta en meningslängd som vida överstiger vad man kan hitta i en modern svensk text. Bisatser och relativsatser staplas på varandra till en struktur ovan för den moderne svensken.

Uttal

I stort sett uttalas tyska språket som svenska språket. Det finns dock några viktiga undantag och några ljud som bara finns i tyskan, som till exempel ach-ljud och låga y-ljud, samt även pf och z (uttalat med tonande tz) i början på ord. Den tyska sättet att betona orden skilljer sig däremot starkt gentemot det svenska språkets. Observera att ä, ö och ü inte är några enskilda bokstäver i tyskan, utan anses som omljud och sorteras som a, o eller u i ordböcker och i listan ovan. ß sorteras som ss. Ett h som står efter en vokal betyder att vokalen ska uttalas lång, t. ex. ordet Zahl uttalas med ett långt a, jämför med det svenska ordet tal.

Tyska i Sverige

I Sverige var tyska det första främmande språket i skolundervisningen fram till 1946 då det ersattes av engelska. Det blev med grundskolereformen på 1950-talet frivilligt ämne från årskurs 7. Vissa skolor börjar redan vid årskurs sex.

Stavning och skrivregler

Tyska skrivs med det latinska alfabetet med tilläggstecknen ä, ö, ü och ß. Dessa räknas som ae, oe, ue respektive ss i bokstavsordningen. Stavningen är relativt oregelbunden, bland annat till följd av starkt folkligt motstånd mot stavningsreformer.

Varianter och dialektuppdelning

Det tyska standardspråket har inte någon strikt regional anknytning, liknande London för engelskan eller Paris för franskan. Standardspråket (den "dialektfria" tyskan, högtyskan) kommer istället från en utjämning av ett antal olika stavningsvarianter från 1500-, 1600- och 1700-talen. Normen för uttalet brukar regionalt bestämmas till Hannover, men detta är omstritt. De flesta med tyska som modersmål kan obehindrat prata standardspråket och gör så ofta i formella sammanhang, samtidigt som man bland vänner och familj pratar sin regionala dialekt. Speciellt i södra delen av det tyska språkområdet (södra Tyskland, Schweiz, Österrike) skiljer sig dialekterna avsevärt från standardspråket. Lågtyska eller plattyska brukar, på grund av historia, släktskap ordförråd och uttal bland lingvister räknas till en annan undergrupp till västgermanska språk, tillsammans med nederländska.
- jiddisch
- plattyska
- schweizertyska

Utbredning

Länder där tyska är huvudspråket

- Tyskland
- Liechtenstein
- Österrike
- Schweiz (tillsammans med franska, italienska och rätoromanska)

Andra länder där tyska är ett officiellt språk

(officiellt språk betyder att lagarna publiceras på tyska, invånare har rätt att kommunicera med myndigheterna på tyska, samt att ort- och gatunamn är på tyska)
- Italien (regional i Sydtyrolen, tillsammans med italienska)
- Belgien (tillsammans med franska och nederländska)
- Luxemburg (tillsammans med franska och luxemburgiska)
- Danmark (i Sönderjylland tillsammans med danska) I den gamla tyska kolonien Namibia var tyska mellan 1984 och 1990 tillsammans med engelska och afrikaans ett officiellt språk.

Andra länder med tyskspråkiga områden eller tyskspråkiga minoriteter

- Argentina
- Australien
- Brasilien
- Chile
- Estland
- Frankrike (Alsace)
- Kazakstan
- Kroatien
- Lettland
- Litauen
- Moldavien
- Namibia
- Nederländerna
- Paraguay
- Polen (Pommern, Ostpreussen)
- Rumänien (Transsylvanien)
- Ryssland
- Tjeckien
- Slovakien
- Ukraina
- Ungern

Länder med stora tyska immigrantgrupper

- USA
- Kanada

Tyska som främmande språk

Tyska (standardtyska) studeras i många länder som främmande språk; främst i Europa. Majoriteten av studerande finns framförallt i Nederländerna, Skandinavien, Baltikum, Slovenien, Kroatien, Polen, Japan, Bosnien och Hercegovina, Schweiz, Serbien, Ungern, Montenegro och Makedonien. Tyska är i många av dessa länder det första främmande språket i skolan. Även i före detta Sovjetunionen studeras mycket tyska. I länder som Frankrike och USA är många andra språk mer populära. Tyskt inflytande i Japan under 1800- och 1900-talet ledde till att tyska var det språk som användes istället för latin inom den medicinsk utbildning. Enligt statistik från tyska myndigheter fanns det år 2000 de flesta tyskstuderande i:
- Ryssland: 4 657 500
- Polen: 2 202 708
- Frankrike: 1 603 813
- Ukraina: 629 742
- Tjeckien: 799 071
- Ungern: 629 472
- Kazakstan: 629 874
- Nederländerna: 591 190
- USA: 551 274 Det universitetsämne som ägnas åt vetenskapliga studier av det tyska språket och den tyska litteraturen (samt i icke-tysktalande länder även språkfärdighet) kallas internationellt för germanistik.

Se även

- Lista över falska vänner/Tyska
- Lista över mest talade språk

Externa länkar

- [http://svenska-tyska-ordboken.elch.nu/lexikon.php?begriff=tyska Elchs svenska-tyska ordboken]
- [http://www.tysk-bok.se Tyska böcker och ljudböcker] Kategori:Tyska Kategori:Germanska språk Kategori:EU-språk als:Deutsche Sprache ja:ドイツ語 ko:독일어 ms:Bahasa Jerman simple:German language th:ภาษาเยอรมัน

Finska

Finska är det största av Finlands två officiella språk, och ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Finskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen.

Historia

Man har tidigare trott att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska separerade ungefär 1500 - 1000 f.Kr.. Estniskan separerade sig under det första århundradet e.Kr. Senare genetisk forskning menar dock att finnarna och samerna ursprungligen inte är samma folk, utan mer olika varandra än finnar och svenskar. En förklaring skulle vara antingen att samerna av okänd anledning förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (nordbor eller invandrare från öster?) lärde sig sitt finska språk av samerna. En ännu vildare teori hävdar att hela Norden ursprungligen skulle ha talat finska och att urnordiskan skapades genom invandring eller påverkan av nordgermanska folk. Den första finskan i skrift skrevs ner av biskopen Mikael Agricola under 1500-talet. Han baserade sitt skrivsätt på svenskan (som då var det officiella språket i Finland), tyska och latin.

Geografisk spridning

Finska pratas i huvudsak i Finland, där det (liksom svenska med 6% minoritet) är officiellt språk. Det finns omkring fem miljoner finsktalande i Finland. Finska minoriteter finns även i Sverige, Norge, Ryssland och Estland. Under 1900-talet emigrerade även hundratusentals finsktalande från Finland till Sverige, men denna migrationsrörelse mellan dessa länder har funnits åtminstone sedan medeltidens början. I Sverige finns också Tornedalsfinska eller meänkieli ("vårt språk"), med status som officiellt minoritetsspråk, i östra Norrbotten. Tornedalsfinskan är besläktad med dialekterna på den finska sidan om Torne älv. Med finskan närbesläktade språk, eller i vissa fall rentav dialekter finns det många av i Ryssland; de mest närliggande är karelskan och ingermanländskan, men även kring och bortom Volga finns dialekter som komi, votjakiska m m utspridda (s k volgafinska dialekter). Det är bara de östersjöfinska språken, främst estniskan, meänkielin, karelskan och ingermanländskan, som utan vidare språkstudier är i någon mån förståeliga för en finsktalande, medan de djupare in i Ryssland gångbara språken brukar vara helt obegripliga, även om det inte behövs någon större språkvetenskaplig utbildning för att varsebli en del likheter i det grundläggande ordförrådet. Det finns dock ett livligt intresse för släktspråken i Finland, och medvetandet om språkliga släktingar i Rysslands djup utgör en viktig del av många finnars nationella identitet.

Ordförråd

Att det finns många svenska lånord i finskan är en naturlig följd av de många hundra år Finland var en del av Sveriges rike. Trots det är det ett faktum att finskan är ett av de språk i världen som är mest puristiska, d.v.s. varit minst villiga att ta in internationella ord. Språkvetare räknar med att 60-80 % av alla ord i finskan är av helfinskt ursprung, vilket är en hög siffra. De som formade finskan till ett nationalspråk och ett skriftspråk på 1800-talet gjorde också medvetna ansträngningar att ersätta så många utländska ord som möjligt med finska.

Svenska lånord till finskan

Nedan exempel på svenska ord som lånats in i finskan. I finska språket saknas nästan helt dubbelkonsonant i början på ord, så det är väldigt vanligt en eller flera konsonanter helt enkelt "faller bort".
- plommon - luumu pl -> l
- skruv - ruuvi skr -> r, osv
- glas - lasi
- stol - tuoli
- krut - ruuti
- strand - ranta
- skola - koulu
- fru - rouva Finska språket saknar även de tonande klusilerna b, d och g. I lånord har dessa allmänt bytts ut mot motsvarande tonlösa p, t och k. Eftersom också ljudet f saknas har det i vissa lånord ersatts av v.
- boll - pallo
- gevär - kivääri
- daler - taala, taaleri
- fånge - vanki Andra lånord:
- lag - laki
- ost - juusto
- säng - sänky
- kvarn - mylly, jfr skånskans mölla
- konung - kuningas, av urnordiska
- kunungaR,
- kuningaR
- drottning - kuningatar, se ovan
- borgmästare - pormestari
- skottkärra - kottikärryt
- stad - kaupunki, från urnordiska kaupunk(?), köping
- affär - kauppa, från urnordiska kaupian(?), (köpa, bedriva handel, jmf. tyska Kaufen, från Latinets "Caupo", handel, speciellt med vin.) Se också "äfääri".
- overall - haalari, lånat från den finlandssvenska försvenskningen "överhalare". Vissa svenska lånord lever kvar i finskan som vardagsord fast de egentligen ersatts av ett mer helfinskt ord.
- flicka - likka (dialektord för: tyttö)
- vänta - ventata (egentligen: odottaa)
- satsa - satsata (egentligen: panostaa)
- tjäna - tienata (oftare: ansaita)
- rike - riikki (numera: valtakunta; lever kvar i ordet riikinruotsi, rikssvenska)
- katt - katti (oftare: kissa)
- klänning - leninki; också i västra Finland: kläninki (oftare: mekko)
- hantlangare - hantlankari, hantlaakari (numera: apumies)
- propp - roppu, proppu (oftare: sulake)
- kontor - konttori (oftare: toimisto)
- cykel - sykkeli, tsykä (egentligen: polkupyörä)
- snickare - nikkari (oftare: puuseppä)
- ficklampa - fikkari (egentligen: taskulamppu)

Finska lånord till svenskan

- poika - pojke
- kenkä - känga
- pieksu - pjäxa, men numera kallas skidpjäxor för "monot" på finska.
- kyllä - kul, förmodligen finskt ursprung, (kyllä är ett bekräftande ord, alltså att nånting är positivt), men kan också ha lånats från romani.
- hyvä - hyvens, slang, hyvä betyder "bra"
- kuolla - kola, slang, att dö, ex. "att kola vippen"
- motti - 1 kubikmeter ved, fanns med i 1950 och 1976 års upplagor av SAOL men försvann år 1986
- kova - pengar, slangord, ex. "ta hem storkovan", med ursprung i frasen "kova raha" (hårda pengar, d.v.s. klingande mynt) som stod på sedlar i 1700-talets Sverige, uttalet med långt o tyder på att det är ett lån från den skrivna formen
- rapakalja - rappakalja, betyder på finska "osilat spisöl", på svenska har bara betydelsen "strunt(prat)" lånats
- sisu - envishet, uthållighet, men används väl mest bara på tal om Finland: "den finska sisun".
- mämmi - memma, ordet har importerats samtidigt med maträtten.
- muikku - mujka, siklöja, förekommer i norrländska dialekter Det har påståtts att luffarfiguren Kolingen, som Albert Engström ritade, ska ha fått namn efter finngubbarna i Stockholm, som började alla samtal med "kuule", "hör du". Jfr ordet finnkoling.
Utbildning
Grundutbildning i finska språket ges år 2005 vid följande universitet och högskolor i Sverige:
- Luleå tekniska universitet
- Mälardalens högskola
- Stockholms universitet
- Umeå universitet
- Uppsala universitet Utbildningen vid Lunds universitet och Göteborgs universitet har upphört. Dessutom erbjuds kurser i finska av studieförbund, folkhögskolor och Komvux. I Finland är undervisning i modersmålet respektive andra inhemska språket obligatorisk i grundskolan och i många universitetsutbildningar. Finska Rundradion: http://www.yle.fi/opinportti/supisuomea/
Se även

- Estniska
- Finlandssvenska
- Sverigefinska
- Tornedalsfinska
- Samiska
- Karelska
Externa länkar

- [http://www-lexikon.nada.kth.se/skolverket/sve-fin.shtml Skolverkets svensk-finska lexikon]
- [http://www.kotus.fi/pasvenska/ Forskningscentralen för de inhemska språken (i Finland)] Kategori:Finska Kategori:Finsk-ugriska språk Kategori:EU-språk ja:フィンランド語 ko:핀란드어

Dativobjekt

Objekt är den satsdel som beskriver de ting och personer som medverkar i en sats utan att utgöra subjekt. Satsdelen objekt beskrivs dock alltid närmare när man genomför en satslösning. Man brukar då tala om följande former av objekt: direkt objekt, indirekt objekt och prepositionsobjekt.

Direkt objekt

Kallas även ackusativobjekt. Det direkta objektet utgörs av en nominalfras, bisats eller infinitivfras och betecknar den/dem/det som utsatts för den handling som beskrivs av subjekt och predikat. Det direkta objektets semantiska roll är tema. I en del språk sätter man det direkta objektet i kasuset ackusativ.

Indirekt objekt

Kallas även dativobjekt. Det indirekta objektet utgörs av en nominalfras och beskriver åt eller till vem som handlingen i predikatet utförs. Indirekt objekt kan inte existera utan ett direkt objekt. Det indirekta objektets vanligaste semantiska roller är maleficient (den som lider skada av handlingen) respektive beneficient (den som drar fördel av handlingen) (ibland kallat mottagare). I en del språk sätter man det indirekta objektet i kasuset dativ.

Prepositionsobjekt

Kallas även objektadverbial. Prepositionsobjektet utgörs av en prepositionsfras och har samma semantiska roll som direkt eller indirekt objekt. Prepositionsobjektet inleds alltid med en preposition och rektionen kan flyttas till satsens början utan att betydelsen ändras (sk. prepositionsstrandning). Själva prepositionsstrandningen kan genomföras på alla prepositionsfraser och är inget bevis på att prepositionsfrasen är ett prepositionsobjekt, detta måste analyseras utifrån prepositionsfrasens semantiska roll. Kategori:Syntax ja:目的語

Dativ

Dativ är i den grammatiska morfologin det kasus som anger att ett ord fungerar som indirekt objekt i en sats. Svenskan saknar dativkasus. Motsvarande konstruktion i svenskan uttrycks ofta av prepositionerna 'till', 'åt' eller 'för' framför huvudordet (som står i grundform eller, om det är personligt pronomen, i objektsform) eller genom ordets placering i satsen, som i följande exempel med verbet 'ge': Hon ger sin mamma (dativobjekt) en blomma (ackusativobjekt) på mors dag. I språk med dativkasus är det vanligt att kasuset också blir obligatoriskt i vissa prepositionsfraser. Ibland används begreppet dativ om det syntaktiska förhållandet med indirekt objekt över huvud taget, oberoende av hur ett visst språk hanterar det. Dativ kan alltså fungera som syntaxterm och då även kunna användas i svensk grammatiklära. Dativ var det försvunna kasus som stannade längst i svenskan. Språket innehåller fortfarande vissa stelnade uttryck med dativrester. Det gäller t.ex. i uttrycken "gå man ur hus-e" och "vara all-om bekant". Adverben "lagom" och "stundom" är ursprungligen dativ pluralis av "lag" respektive "stund". Därtill finns ett antal fraser med preposition+dativ neutrum av fristående adjektiv: "i blind-o", "till spill-o", "till full-o", "förviss-o" med flera. I de flesta språk med många kasus förekommer särskilda dativformer hos substantiven, adjektiven och pronomina, däribland finska, tyska, latin, isländska, turkiska, ungerska, tjeckiska, slovakiska, serbiska, ryska och sanskrit.

Dativändelser i olika språk

Latin: -ae, -is, -o, -i, -ibus, -ui, -bus
Litauiska: -ui, -iui, -ai, -ei, -iai, -enui, -eriai; -ams, -iams, -oms, -ėms, -ioms, -ims, -ums
Ryska: -y, -ю, -aм, -ям, -y, -ю, -eни, -eнaм, -e, -и, -epи, -epям
Turkiska: -a, -e, -ya, -ye
Våmhusmål: -u, -um Kategori:Kasus

Latin

Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr. Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten. Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.

Grammatik

Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd. Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer. Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum). Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer. Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.

Se även

- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika Kategori:Romerska riket Kategori:Utdöda språk Kategori:Latin als:Latein ja:ラテン語 ko:라틴어 simple:Latin language th:ภาษาละติน zh-min-nan:Latin-gí

Ryska

Ryska är ett slaviskt språk som talas främst i Ryssland samt i tidigare sovjetiska delrepubliker, såsom Estland, Lettland, Litauen, Moldavien och Ukraina. Ryskan skrivs med det kyrilliska alfabetet. Den sydslaviska kyrkslaviskan har under långa perioder haft stort inflytande över ryskans utveckling, och har påverkat såväl dess grammatik som dess ordförråd.

Grammatik

I modern ryska finns två numerus, tre personer, tre genus och sex kasus. Verben uppträder oftast i så kallade aspektpar (finit resp. infinit), där aspekten kompletterar de fåtaliga tempusformerna. Böjningen i såväl kasus som tempus sker genom tillägg av suffix. Också inom ordbildningen är suffixen, liksom prefixen, vanliga. Särskilt utmärkande och använda är de så kallade diminutivändelserna.

Se även

- Rysk litteratur
- Transkribering av ryska Kategori:Slaviska språk Kategori:Ryska ja:ロシア語 ko:러시아어 ms:Bahasa Russia simple:Russian language th:ภาษารัสเซีย

Genitiv

Genitiv är ett grammatiskt kasus. Den prototypiska funktionen till genitiv är ägarkonstruktionen, som i tysk das Haus des Mannes eller finsk miehen talo.

Genitivkasus

Huruvida svenskan har ett genitivkasus är idag omtvistat. Suffixet -s, som i vardagstal kallas genitiv, är enligt ett nu vanligt sätt att se inte en kasusändelse, utan en klitisk partikel. Argumentet är att om -s vore genitiv hade vi Typografernas i Uppsala förening medan det ska vara Typograferna i Uppsalas förening, även när det är typografernas förening. Faktum är emellertid att den senare formen har varit oaccepterad i korrekt skriftspråk långt in på 1900-talet och fortfarande anses så av vissa. Ibland kan man också ännu möta formuleringar som "länsstyrelsens i Jämtlands län beslut", men pga. en idag obefintlig medvetenhet om frågan är de starkt på utdöende. I äldre svenska styrde vissa prepositioner olika kasus. Det finns därför i svenskan ett antal stelnade uttryck med till + substantiv med genitiv-s, t.ex. "till skogs" och "till sängs". Även bruket av -s på efternamn, som ger "Anderssons" betydelsen "familjen Andersson", har sådant ursprung. Latiniserade släktnamn på -us har tidigare ofta fått genitiv enligt latinskt mönster på -i, men på grund av att svenska inte har genitiv är detta inte längre lika vanligt.

Den klitiska partikeln s

Fornsvenska hade genitiv, men då kasussystemet slopades från 1100-talet och framåt började det vanligaste genitivssuffixet omtolkas som en klitisk partikel. -s blir allra oftast inte lagt till det enskilda ordet utan till frasen. Som skrivits ovan har emellertid detta bruk varit oaccepterat i korrekt skriftspråk långt in på 1900-talet. Samma utveckling finns i danska, norska och engelska. I engelska används apostrof (') före eller efter -s (beroende på singular eller plural), vilket man ibland ser i svenska texter. Om det svenska ordet i sin grundform slutar med s, x eller z kan apostrof användas för att markera genitiv, särskilt om det behövs av tydlighetsskäl. Något extra s läggs aldrig till dessa slut. Apostrofen i "Andreas' säng" hjälper oss att se att sängen tillhör Andreas, inte Andrea. Ortnamn som slutar på vokalljud står ofta oförändrade som genitivattribut, exempelvis Ljungby kommun och även Kalmar kommun. Vissa ortnamn får bortfall, exempelvis Falu kommun.

Genitivändelser i olika språk

(Ej komplett hos alla listade språk)
Finska: -n, -in
Isländska: -s
Latin: -ae, -arum; -i, -orum; -is, -um; -us, -uum; -rum
Litauiska: -o, -io, -os, -ės, -ios, -ies, -aus, -iaus, -ens, -ers; -ų, -ių
Ryska: -a, -я, -oв, -eв, eй
Turkiska: -in, -un,
Tyska: -s, -es, en, ens ja:属格 Kategori:Kasus

Nominativ

Nominativ är det kasus som anger subjektet i en sats. I svensk grammatik benämns ofta substantivens grundform, vilken också används för fler syntaktiska funktioner - inklusive objekt, som nominativ. I äldre stadier hade svenskan en särskild, med ändelse markerad nominativ. Om ett av kasusen i ett språk med flera sådana är omarkerat (får ingen ändelse eller motsvarande), brukar det ofta vara nominativ. I vissa språk är det ackusativ.

Nominativändelser i olika språk

(ej komplett för alla listade språk)
Isländska: -ur, -a?
Latin: -a, -us, -um, -s (singularis); -ae, i, -a, -es, -us (pluralis)
Litauiska: -as, -is, -ys, -a, -ė, -i, -us, -ius, -uo (singularis); -ai, -iai, -os -ės, -ios, -ys, -ūs (pluralis)
Ryska: -й, -ь, -ы, -и, -á, -я´, -o, -e -я, -a, -eнá, -epи Kategori:Kasus ja:主格

Kategori:Kasus

Kategori:Lingvistisk morfologi

Kart fighter

Kart Fighter is a fighting game for one or two players on the Nintendo Famicom game console. It is an unauthorized combination of Street Fighter with the characters from Mario Kart (cf the similarly unauthorized game Somari). The cartridge is hard to find, while the ROM can be downloaded from sites such as [http://www.classicgaming.com/ classicgaming.com].

External links

[http://www.classicgaming.com/rotw/kfstf.shtml Classic Gaming's Review]

Venezia alberghi Granada accommodation cheap holidays lanzarote gospodarka Doda i Virgin

:: RELATED NEWS ::

אלקאן
אלקאנים (Alkanes) הם קבוצה של תרכובות אורגניות. חומרים ידועים רבים הם אלקאנים; נפט, למשל, מורכב רובו ככולו מאלקאנים.

מאפיינים כלליים

האלקאנים הם התרכובו

אלקאנים
אלקאנים (Alkanes) הם קבוצה של תרכובות אורגניות. חומרים ידועים רבים הם אלקאנים; נפט, למשל, מורכב רובו ככולו מאלקאנים.

מאפיינים כלליים

האלקאנים הם התרכובו

פופוליזם
פופוליזם הוא סגנון רטורי בפוליטיקה, הפונה אל הציבור הרחב של פשוטי העם לגיוס תמיכה ואהדה מבין שורותיו, תוך שימוש במסרים פשוטים וקליטים. הפופוליזם מכוון את מסריו לדאגותיו החברתיות והכלכליות של הציבור, ונוטה להציע פתרונות קסם לבעיות הרות גו�

ארתור שופנהאואר
ארתור שופנהאואר (22 בפברואר 1788 - 21 בספטמבר 1860) פילוסוף גרמני

פרוניזם
פרוניזם היא אידיאולוגיה פוליטית ארגנטינאית שמבוססת על רעיונות ותוכניות המבוססים על מורשתו של נשיא ארגנטינה לשעבר, חואן פרון. פרון היה אדם פרגמטי, ולכן במהלך הקריירה שלו דעותיו נשתנו. למרות זאת, ישנם כמה מרכיבי יסוד עקביים באידיאולוגי

ארתור שופנהואר
ארתור שופנהאואר (22 בפברואר 1788 - 21 בספטמבר 1860) פילוסוף גרמני