:: wikimiki.org ::
| Alemanner |
AlemannerAlemanner ("alla män" på forngermanska; "främmande människor" på latin) namnet på ett germanskt stamförbund, först omnämnda av Dio Cassius 213 som placerade dem geografiskt kring floden Main söder om chatterna.
Enligt den romerska historikern Asinius Quadratus antyder deras namn, "alla män", att de var en samling av olika stammar. Med största sannolikhet utgjorde dock hermundurerna den stora majoriteten. Andra stammar utgjorde juthunger, "Bucinobantes", "Lentienses" och möjligen "Armalausi" (latinska namn) samt
semnoner, avioner och langobarder.
Under 300-talet dyker sveberna upp. Hermundurerna hörde förmodligen till sveberna men förstärkningen från de svebiska stammarna rörde sig nu västerut. Senare kom termerna "alamanni" och "Suebi" att användas synonymt trots att många sveber emigrerade till Hispania för att där etablera ett kungadöme som stod emot frankerna en bit in på 500-talet.
Alemannerna befann sig konstant i konflikt med romerska riket. De inledde en invasion av norra Italien 268 medan romarna hade blivit tvungna att använda stora delar av sin germanska front för att försvara sig mot en gotisk invasion. I början av sommaren kunde Gallienus stoppa deras framfart i Italien, men han blev därefter tvungen att engagera sig i hotet från goterna. I september avstyrde han detta hot i slaget vid Naissus, dagens Nis, och hans efterträdare Claudius II Gothicus vände sig sedan norrut mot alemannerna som härjade norr om floden Po. Efter att förhandlingar om ett fredligt tillbakadragande misslyckats besegrade han dem i slaget vid sjön Benacus i november, och de utgjorde efter detta inte något hot mot Rom under många år.
I slaget vid Argentoratum 357, dagens Strasbourg, besegrades alemannerna av Julianus, och deras kung Chonodomarius togs tillfånga. 2 januari 366 korsade ett stort antal alemanner den istäckta floden Rhen och invaderade det romerska riket. I början av 400-talet tycks alemannerna ha etablerat sig i dagens Alsace och stora delar av Schweiz.
Deras kungarike (eller hertigdömet Alemannia senare känt som Schwaben) varade fram till 496 då Klodvig I i och med slaget vid Tolbiacum (Zülpich) inkorporerade det i sitt rike. Alemannerna blev skatteskyldiga under de frankiska kungarna, vilka även tillsatte deras hertigar. 476 gjorde hertig Theobald uppror mot Pippin den lille efter att hertigvärdigheten avskaffats. Landet kom därefter att styras, först av grevar och sedan av nuntii camerce, s.k. kammarbud, ett slags högre frankiska ämbetsmän. Dessa kammarbud gjorde sig emellertid under de sista karolingerna alltmer självständiga. En av dem, Erchanger, antog titeln hertig af Alemannien, blev år 917 avrättad såsom upprorisk vasall.
Se även
- Alemanniska
Extern länk
- [http://members.tripod.com/~Linus_Gemvik/historik.html Linus Gemviks hemsida] (med störande reklam)
Kategori:Germaner
als:Alamannen
Latin
Latin, det språk som talades i Romarriket och som under medeltiden och långt fram i nyare tid var dominerande skriftspråk i Europa. De äldsta bevarade inskriptionerna är från 500-talet f.Kr.
Latin är ett indoeuropeiskt språk inom språkgruppen italiska språk. Man skiljer på latin och vulgärlatin, det folkliga talspråket i romarriket. Det förstnämnda dog ut efter romarrikets fall på 400-talet, men latin används för vetenskapliga namn på djur, svampar, växter och sjukdomar, inom anatomin och är fortfarande betydelsefullt för att förstå europeisk historia och europeiska språk. Utbildningar i latin finns både på gymnasiet och på universiteten.
Vulgärlatinet levde kvar i provinserna i form av olika dialekter. Dessa utvecklades så småningom till distinkta språk, de romanska språken. Latin är idag ett dött språk; trots att människor studerar och lär sig det, finns det ingen som har latin som modersmål. Latin är dock officiellt språk i Vatikanstaten.
Grammatik
Det klassiska latinet har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri ordföljd.
Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer.
Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modus (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum).
Följande tempus finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer.
Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.
Se även
- [http://sv.wikibooks.org/wiki/Latin Latin på Wikibooks]
- Lista över latinska ordspråk och talesätt
- Lista över latinska förkortningar
- Läkarlatin
- Latino
- Latinamerika
Kategori:Romerska riket
Kategori:Utdöda språk
Kategori:Latin
als:Latein
ja:ラテン語
ko:라틴어
simple:Latin language
th:ภาษาละติน
zh-min-nan:Latin-gí
Main# Main, flod i Tyskland, se Main (flod)
# Main, cigarettmärke från Prince, se Main (tobak).
300-taletDenna artikel handlar om seklet 300-talet, åren 300-399. För decenniet 300-talet, åren 300-309, se 300-talet (decennium).
----
Sekel: 200-talet - 300-talet - 400-talet
Decennier och år:
Händelser
- Klosterrörelsen uppstår i Egypten
ja:4世紀
ko:4세기
simple:4th century
th:คริสต์ศตวรรษที่ 4
FrankerFranker, en sammanslutning av flera germanska stammar som t.ex. sugambrer, salier och ripuarier. De utgick från ett område kring floden Rhen vid början av vår tideräkning och utvidgade under tusen år, framför allt under de merovingiska och karolingiska kungaätterna, sitt maktområde till att periodvis omfatta stora delar av Europa.
Namnet "franker" har givit Frankrike dess svenska namn och betydde förmodligen "fri" på frankiska, men denna frihet omfattade inte de kvinnor och slavar som de fria frankerna förde med sig. Namnet kan också ha kommit från en form av bredbladigt kastspjut, eller möjligen från en för frankiska krigare typisk stridsyxa, kallad fransisca.
Deras störste kung hette joar.
Frankerna skilde sig från andra germaner på två viktiga sätt.
#De släppte aldrig kontakten med sin ursprungliga hemvist, bredde ut sig snarare än att vandra till nya områden.
#De blev katoliker i motsats till de flesta andra germanska stammar som bekände sig till den arianska kristendomen. I Rom, Katolska kyrkan, brukade man kalla Frankrike "Roms äldsta syster".
De tidiga frankerna
: Huvudartiklel: Germaner
Frankernas ursprung förblir relativt dunkelt. Den huvudsakliga informationskällan, Gregorius av Tours' Historia Francorum ("Frankernas historia"), sträcker sig fram till 594 men citerar i sin tur flera förlorade källor som Sulpicius Alexander och Frigeridius och är delvis ett beställningsverk av den frankiska aristokrati som Gregorius personligen stod mycket nära. Andra källor är romarna Ammianus och Sidonius Apollinaris.
Förmodligen växte frankerna fram under folkvandringsstiden genom föreningen av flera mindre germanska stammar i Rhendalen och området öster därom, som usipeter, tenkterer, sugambrer och brukterer. Denna sociala utveckling kan bero på den turbulens i området som romarnas krig mot markomannerna omkring 166 skapade under 200- och 300-talen. Gregorius hävdar att frankerna urprungligen levde i Pannonien för att därefter slå sig ner på Rhens stränder.
Omkring 250 lyckades frankiska stammar tränga in genom Gallien och vidare ända bort till Tarragona i Katalonien och utgjorde en plåga i området under ett decennium innan romerska styrkor besegrade dem och slängde ut dem från romerskt territorium. 40 år senare tog frankerna kontrollen över området kring floden Schelde och störde under en tid sjöfarten mellan Gallien och England innan romarna lyckades pacificera området utan att fördriva frankerna.
Under 300-talet ska de frankiska stammarna ha delat upp sig i två grupper: de saliska ("salt") och ripuariska ("flod") frankerna. Före 800-talet, om inte tidigare, bör denna uppdelning ha upphört att existera men hade under tid en viss juridisk betydelse.
Merovinger
: Huvudartikel: Merovinger
De saliska frankerna leda av Chlodio och Merovech utmärkte sig snart från andra germaner genom sina kontakter med Rom och med Childerik I, som stred tillsammans med den romerske generalen Aegidius mot både visigoter och Odovakar blev det romerska inflytandet ännu starkare. Detta blev upprinnelsen till det som skulle bli den merovingiska kungaätten.
355-358 ingrep kejsar julianus mot frankerna efter att de återigen tagit kontroll över flodtrafiken på Rhen men överlät sedan en avsevärd del av provinsen Gallia Belgica varpå frankerna blev feoderati, Roms bundsförvanter, och de första germanerna som blev permanent bofasta inom det romerska riket. Detta område motsvarar dagens Flandern och södra Nederländerna där man än idag talar det västgermanska språket nederländska.
När Rhen korsades av germanska stammar 406 slog frankerna tillbaka dem och huvuddelen av den barbariska invasionen gick därför söder om floden Loire vilket, till viss del, kan förklara varför Parisbäckenet förblev romerskt långt efter att imperiet fallit.
Frankernas inflytande i Europa ökade markant med Childerik I:s son Klodvig I som med sin seger över Syagrius 486 erövrade de ännu romerska territorierna mellan floderna Loire och Somme omkring dagens Paris. Därmed hamnade större delen av norra Frankrike under han regering. 498 antog han som förste germanske kung katolicismen och avsade sig arianismen som fortfarande var stark bland de germanska stammarna. Vid slaget i Vouillé 507 besegrade han, tillsammans med burgunderna, visigoterna och vid Klodvigs död 511 alla franker var enade i ett rike som sträckte sig ända ned till Pyrenéerna. Klodvigs fyra söner delade enligt germansk sed riket mellan sig, liksom deras söner gjorde efter dem, och de ständiga striderna i det frankiska riket ledde till att kontrollen alltmer försköts från den merovingiska till den karolingiska ätten och 751 kunde Pippin den lille, son till Karl Martell, slutligen inta kungatronen.
Karolinger
: Huvudartikel: Karolinger
- Karl Martell, Karloman, Pippin den lille
Med Pippins son Karl den store utökades den karolingiska makten till att omfatta stora delar av Europa. 771 kom hela det frankiska riket under hans krona och till hans rike inkorporerades därefter Lombardiet 774 och Bayern 788. Han besegrade 796 avarerna på Donauslätten och undanträngde 801 muslimerna i Spanien ända ned till Barcelona innan han till slut lyckades underkuva saxarna 804. För att gengälda Karl den stores politiska stöd till påvedömet lät år 800 påven Leo III kröna Karl den store till romersk kejsare.
Det frankiska riket delades åter vid Ludvig den frommes död (Karl den stores son, kejsare 814-840), efter fördraget i Verdun 843. Det förenades åter 884-887 under Karl den tjocke varefter kejsartiteln övergavs i det som kom att bli det franska kungadömet.
- Hugo Capet, Capetinger
Se även
- Lista över frankiska kungar
- Frankrikes historia
- Franken
- Frankerriket
Kategori:Germaner
Kategori:Frankrikes historia
Kategori:Tysklands historia
Kategori:Folkslag
ca:Franc (poble germànic)]
[[af:Franke]]
[[als:Franken (Volk)
ja:フランク人
Romerska riketRomerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat.
Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer.
Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning.
Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket.
Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser).
En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken!
Vergilius
Historia
Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar
Republiken
- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken
Kejsartiden
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.
Historiska förlopp under kejsartiden
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall
Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr.
284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]]
Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler.
Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln".
Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre.
Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden.
Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten.
Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung.
Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts.
För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon.
Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom.
Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien.
Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt.
Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats.
Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland.
Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make.
Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55.
Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum.
Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus.
År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar.
År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare.
Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117.
Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118.
Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium.
Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin
Dominatet
Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin
Senantiken i väst
Från romerskt till bysantinskt i öst
Konstantin den store
Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket.
Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket.
Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395.
Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket.
Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)
Julianus och Jovianus
Valentinianus
Slaget vid Adrianopel
Freden rubbas i väst
Teodosius
Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket.
Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig.
År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen.
Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.
Det sena Östrom
Romerska rikets fall
Huvudartikel: Romerska imperiets fall
Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.
Språk
Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.
Latin i väst
Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom.
Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska.
Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.
Grekiska i öst
Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska.
Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad.
: Se även: Latinska språk, vulgärlatin
Religion
: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi
Kultur
Romersk mytologi
Romersk mytologi]
: Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt
Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag.
Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte.
Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom.
Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden.
: Se även: Antikens konst, Senantikens konst
Provinser
: Huvudartikel: Romerska provinser
En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner.
Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.
Se även
- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion
Kategori:Romerska riket
kategori:Ej längre existerande riken och länder
ja:ローマ帝国
ko:로마 제국
simple:Roman Empire
Italien
Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica Italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.
Historia
Huvudartikel: Italiens historia
Italien blev en nation 1861 när halvöns stadsstater tillsammans med Sardinien och Sicilien enades under kung Viktor Emanuel II. Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Hans förödande allians med Nazityskland ledde till att Italien besegrades i andra världskriget. 1946 ersattes monarkin med en republik. I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra. Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.
Klimat och miljö
I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpinskt och i söder där det är hett och torrt. I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar.
Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig. Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.
Ekonomi
Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras.
Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.
Kommunikation
Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga.
Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg.
Diverse fakta
- Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
- Lägsta punkt: havsytan (0 meter)
- Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
- Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
- Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
- Religiös tillhörighet: övervägande katoliker, men även grupper av protestanter, judar och muslimer
- Språk: italienska (officiellt språk), tyska (vissa delar av regionen Trentino-Alto Adige är tysktalande), franska (en liten fransktalande minoritet i regionen Valle d'Aosta), slovenska (slovensk-talande minoritet i området kring Trieste-Gorizia)
- Nationaldag: Republikens dag 2 juni
Administrativ indelning
Huvudartikel: Italiens regioner och provinser
Italien är indelat i 20 regioner, vilka är indelade i totalt 103 provinser. Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.
Se även
- Fascismen i Italien
- Mezzogiorno
Kategori:Europas länder
Kategori:Italien
als:Italien
fiu-vro:Itaalia
ja:イタリア
ko:이탈리아
ms:Itali
simple:Italy
th:ประเทศอิตาลี
zh-min-nan:Italia
268
Händelser
- Claudius blir romersk kejsare.
Födda
Avlidna
0268
Kategori:260-talet
ko:268년
Goter
Goterna är en av de mest kända germanstammarna under folkvandringstiden. De uppträder cirka år 150 e.Kr i trakten av floden Vislas mynning i nuvarande Polen, och blandar sig med befolkningen där. Under andra århundradet vandrar en del av dem söderut, de når Svarta havets norra kust. Flertalet dokumenterade konflikter med romerska härar, vars stjärna då är i dalande, utfaller oftast till goternas fördel. I slutet av tredje århundradet rör de sig västerut och slår sig ner vid Dnjestr. Vid denna tid delar de sig i ostrogoter vilka levde vid Don (flod), och visigoter, som bodde vid Donau.
Goternas språk, gotiskan, är ett av de äldsta kända germanska språken, och var närmare släkt med fornnordiskan än med Västgermanska språk. Namnet goter (gotones, gutones) är en latinsk version av goternas eget namn för sig själva gut-thiuda eller gutans
- , vilket i sin tur är etymylogiskt identiskt med folknamnet gutar på Gotland. Gotiskan delade vissa intressanta egenheter med gutamålet som till exempel att det generella ordet för får var lamb.
Goternas ursprung anges av historikern Jordanes, vara någonstans i nuvarande Sverige, namngett som ön Scandza (Skandinavien).
Goternas delning i två
Genom romerskt inflytande vann arianismen tidigt insteg bland dem, och detta föranledde, att en del under ledning av biskop Wulfila omkring 348 lämnade sina stamförvanter och flyttade in i det romerska Mesien (nuvarande Bulgarien), efter vilket land de erhöll namnet mesogoter (de kallades även gothi minores, "de mindre goterna") och där de sedan i århundraden fortlevde som ett fredligt herdefolk. Bland folkets huvudmassa, som kvarstannade i Dacien (i Rumänien och östra Ungern), uppträdde en av hövdingarna, Atanarik, som ivrig förföljare av de kristna (369-372), under det att en annan hövding, Fritigern (Friþigern), som i ett krig med honom (369-372) understöddes av romarna, verkade för kristendomen.
När östgotariket störtades av hunnerna, underkastade sig visigoterna ej dessa, vilket ostrogoterna tvingades göra. En mindre del av visigoterna under Atanarik drog sig istället undan till Siebenbürgens berg, medan övriga skaffade sig tillåtelse av romarna att bosätta sig på romerkst område som foederati (allierade). De ansåg sig emellertid illa behandlade av snikna romerska ståthållare, grep till vapen och drog härjande och plundrande omkring i Thrakien och tillfogade slutligen den till landets försvar framryckande kejsaren Valens ett fruktansvärt nederlag i slaget vid Adrianopel den 9 mars 378. Kejsaren själv omkom i slaget, och händelsen betraktas som startpunkten på den germanska folkvandringen (se folkvandringstiden) med vilket man inte menar de germanska stammarnas vandringar i allmänhet och försök att intränga i romerska riket, vilka började långt tidigare, utan deras slutliga inträngande däri.
Goterna under folkvandringstid
Visigoter
Huvudartikel: Visigoter
Visigoterna (eller västgoterna) drivs på irrfärder när hunnerna invaderar Europa från öster. Efter Alariks plundring av Rom år 410 slår de sig ned i nuvarande Frankrike och bildar senare ett rike i Spanien som varar ända till år 710.
Ostrogoter
Huvudartikel: Ostrogoter
Ostrogoterna (eller östgoterna) hamnar under hunnernas välde år 375 och erövrar senare hela Italien och Västrom år 493 under Theoderik den store. Riket går under på 550-talet.
Krimgoter
Huvudartikel: Krimgoter
En restbefolking blev kvar i södra Ukraina på halvön Krim. Språket överlevde fram till och med 1500-talet då de sista talarna kan ha blivit assimilerade eller dödade av krimtatarer.
Källor
- Jordanes som källskrift:
- [http://www.ucalgary.ca/~vandersp/Courses/texts/jordgeti.html Jordanes the origin and deeds of the Goths] på engelska, översatt av Charles C. Mierow
- [http://www.thelatinlibrary.com/iordanes.html IORDANIS DE ORIGINE ACTIBUSQUE GETARUM] på latin
Se även
- gotik
- gotisk
- goth
- gutar
Kategori:Germanska stammar
Kategori:Förhistoriska folk
Kategori:Folkvandringstiden
Kategori:Goter
ja:ゴート族
ko:고트족
Claudius II GothicusClaudius II Gothicus (Marcus Aurelius Claudius Gothicus), född 10 maj 213 eller 214, död januari 270 e.Kr., romersk kejsare september 268 - januari 270.
Claudius II Gothicus blev romersk kejsare 268, när hans företrädare Gallienus mördats.
Omedelbart efter sin upphöjelse besegrade Claudius goterna så grundligt att de inte ställde till med besvär under hundra år framåt. Omkring 50 000 goter kan ha dödats. Det var med anledning av denna seger som Claudius fick tillnamnet "Gothicus".
Men kejsaren fick ingen ro, för nu dök vandalerna upp vid horisonten. Claudius dog emellertid i pesten 270 innan han hunnit ta itu med dem.
Kategori:Romerska kejsare
ja:クラウディウス・ゴティクス
Po
Po, latin Padus, är en 652 km lång flod som rinner österut genom norra Italien och mynnar i Adriatiska havet.
Kategori:Europas floder
ja:ポー川
ko:포 강
357
Händelser
Födda
Avlidna
0357
Kategori:350-talet
als:357
ko:357년
JulianusJulianus är ett mansnamn med latinskt ursprung.
Namnsdag: Före 1901 fanns namnet den 9 januari, till minne av en romersk martyr från slutet av 200-talet (död år 302).
Antal svenska personer där något av förnamnen är Julianus: 4 st år 2003. Ingen har det som tilltalsnamn.
Se även
- Julianus Apostata
Kategori:Mansnamn
2 januari
2 januari är andra dagen på året i den gregorianska kalendern. Det är 363 dagar kvar till åres slut (364 under skottår).
Dagens namn
- Svea
- tidigare: Abel och Set
- 1901: Svea
- 1986: Svea, Bore och Sverre
- 1993: Svea, Sverker - från 4 november. (Bore och Sverre utgår ur almanackan)
- 2001: Svea. (Sverker flyttas tillbaka till 4 november)
Händelser
- 1492 - Det sista moriska fästet i Spanien kapitulerar i Granada.
- 1762 - Svenskarna besegrar preussarna i slaget vid Neu Kahlen.
- 1788 - Georgia blir den 4:e delstaten att ingå i den amerikanska unionen.
- 1824 - Första numret av Stockholms Dagblad utkommer.
- 1872 - Brigham Young, Mormonledare, arresteras för bigami (25 hustrur).
- 1925
- Postgirot startar sin verksamhet med omkring 700 kontoinnehavare.
- Stor förödelse vållas i Göteborg p.g.a. svår storm över landet.
- 1927 - Göteborgs två största bryggerier går ihop till AB Pripp & Lyckholm.
- 1928 - Arbetsgivarna lockoutar 17.000 i pappersmassaindustrin. Konflikten vidgas senare med 13.000 arbetare vid pappersbruken.
- 1942 - Manila intas av japanska trupper.
- 1950 - I junior-SM i boxning segrar 17-årige Ingemar Johansson i tungvikt.
- 1955 - Panamas president José Antonio Remon mördas.
- 1962 - Christiaan Barnard, sydafrikansk läkare genomför den första lyckade hjärttransplantationen på en människa.
- 1974 - Elransonering införs i Sverige p.g.a. oljekrisen.
- 2003 - Stockholms biskop Caroline Krook döms till 16.000 kronor i böter för att hon vägrat lämna ut brev som enligt hovrätten är offentlig handling.
Födda
- 1749 - Carl Gustaf Nordin, biskop, historiker, politiker.
- 1822 - Rudolf Clausius, tysk fysiker och matematiker.
- 1858 - Beatrice Webb, brittisk socialistisk reformator.
- 1873 - Thérèse av Jesusbarnet, fransk karmelitnunna, mystiker, helgon och kyrkolärare.
- 1886 - Elise Ottesen-Jensen, norsk-svensk journalist och sexualupplysare.
- 1887 - Mona Geijer-Falkner, svensk skådespelare.
- 1891 - Eric Engstam, svensk sångtextförfattare, vissångare och skådespelare.
- 1895 - Folke Bernadotte, Röda Kors-delegat, FN-medlare.
- 1899 - Paul-Henri Spaak, belgisk politiker, generalsekreterare i NATO.
- 1900
- William Haines, skådespelare.
- Helge Lunde, norsk regissör, manusförfattare, producent och produktionsledare.
- 1913 - Gunnar Ekström, svensk skådespelare.
- 1916 - Ingemar Holde, svensk skådespelare.
- 1920 - Isaac Asimov, rysk-amerikansk författare.
- 1938 - Robert Smithson, amerikansk konstnär inom minimalism och earth art.
- 1942 - Dennis Hastert, amerikansk politiker, republikan.
- 1961 - Gabrielle Carteris, amerikansk skådespelare.
- 1966 - Tia Carrere, amerikansk skådespelerska.
- 1967 - Ulf Dahlén, svensk ishockeyspelare och -tränare.
- 1972 - Mattias Norström, svensk ishockeyspelare.
- 1976 - Paz Vega, spansk skådespelare.
Avlidna
- 1512 - Svante Nilsson Sture, svensk riksföreståndare.
- 1623 - Sivert Beck, svensk ägare till Näsbyholm och Vanås.
- 1831 - Barthold Georg Niebuhr, dansk-tysk historiker och statsman.
- 1864 - Johan Gabriel Richert, svensk liberal förkämpe och jurist.
- 1953 - Hilda Borgström, svensk skådespelare.
- 1963
- Jack Carson, amerikansk skådespelare.
- Dick Powell, amerikansk skådespelare och sångare.
- 1975 - Lenn Hjortzberg, svensk skådespelare och regiassistent.
- 1976 - Hans Ellis, svensk skådespelare.
- 1977
- Ernst Wigforss, svensk finansminister.
- Errol Garner, amerikansk jazzpianist.
- 1978 - Walter Kejving, svensk kompositör och musiker (dragspel).
- 1990 - Nils Kyndel, svensk kompositör och musikarrangör.
Se även
1 januari - 3 januari - 2 december - 2 februari -- lista över alla datum
januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december
002
ja:1月2日
ko:1월 2일
simple:January 2
366
Händelser
- 24 september - Ursinus väljs till motpåve.
- Damasus I blir påve.
Födda
Avlidna
0366
Kategori:360-talet
ko:366년
Rhen
Rhen, ty. Rhein, fr. Rhin, nederl. Rijn, västeuropeisk flod, 1 320 km lång, vilket gör den till Europas femte längsta flod. Den rinner upp i Alperna och flyter från Bodensjön i Schweiz nordöstut genom västra Europa till sitt utlopp i Nordsjön.
1986 skedde en explosion i en fabrik i den schweiziska staden Basel. Fabriken, som tillhörde företaget Sandoz, släppte då ut stora mängder organiska fosfater i floden. Detta ledde till att en halv miljon fiskar dog och det tog lång tid innan floden återhämtade sig helt.
Biflöden åt höger
- från Schwarzwald (från källan och norröver):
- Wutach
- Wiese
- Elz
- Kinzig
- Rench
- Murg
- Alb
- Neckar
- Main
- Murg
- Lahn
- Wied
- Sieg
- Wupper
- Düssel
- Ruhr
- Emscher
- Lippe
Biflöden åt vänster
- Thur
- Murg
- Necker
- Sitter
- Töss
- Glatt
- Aare
- Birs
- Ill
- Nahe
- Mosel
- Nette
- Ahr
- Erft
Andra betydelser
Rhen är också ett släktnamn, se Rhen (efternamn).
Kategori:Europas floder
als:Rhein
ja:ライン川
ko:라인 강
simple:Rhine River
400-taletDenna artikel handlar om seklet 400-talet, åren 400-499. För decenniet 400-talet, åren 400-409, se 400-talet (decennium).
----
Sekel: 300-talet - 400-talet - 500-talet
Decennier och år:
ja:5世紀
ko:5세기
simple:5th century
th:คริสต์ศตวรรษที่ 5
Schweiz
Schweiz, eller officiellt Schweiziska Edsförbundet, (latin: Helvetia, Confoederatio Helvetica; tyska: Schweizerische Eidgenossenschaft; franska: Confédération Suisse; italienska: Confederazione Svizzera; rätoromanska: Confederaziun Svizra) är en förbundsrepublik i Centraleuropa, gränsandes till Frankrike, Tyskland, Italien, Österrike och Liechtenstein. Landet har en lång tradition av politisk och militär neutralitet, men även av internationellt samarbete då det är hem för många internationella organisationer.
Historia
Huvudartikel: Schweiz historia
Geografi
Schweiz ligger i Centraleuropa och ligger till största delen i Alperna. Schweiz är en av Europas minsta stater med sina 41 285 km2 (något större än Skåne och Småland tillsammans) och är helt omgärdat av andra stater.
Kantoner
Huvudartikel: Schweiz kantoner
300px
Schweiz är indelat i 23 kantoner varav 3 är uppdelade i halvkantoner. De äldsta kantonerna är Schwyz, Unterwalden och Uri som tillsammans bildade Schweiziska edsförbundet den 1 augusti 1291. Schweiz kantonsindelning har varit densamma sedan 1815 med undantag för kantonen Juras utbrytning ur Bern, 1979.
Regioner
Schweiz delas in i sju regioner.
- Östschweiz - bestående av kantonerna Sankt Gallen, Thurgau, Appenzell, Glarus, Shaffhausen och Graubünden
- Zürich - bestående av kantonen Zürich
- Centralschweiz - bestående av kantonerna Luzern, Schwyz, Unterwalden, Uri och Zug
- Nordvästschweiz - bestående av kantonerna Basel och Aargau
- | | |
