:: wikimiki.org ::

Alkohol

Alkohol

: Denna artikel handlar om etanol, den alkohol som ingår i öl, vin och andra alkoholdrycker. Se alkoholer för andra alkoholer och det kemiska begreppet alkohol. Etanol, etylalkohol C₂H₅OH, är en alkohol, som genom att den har så kort kolkedja har en för alkoholer jämförelsevis hög vattenlöslighet. Alla alkoholer har en viss giftverkan, men etanol är den minst giftiga av de envärda alkoholerna, och kan i utspädd form och i tillräckligt små doser förtäras utan allvarliga men. Etanol utgör den rusframkallande komponenten i drycker som öl, vin och sprit. Framställning sker oftast genom jäsning av sockerhaltiga vätskor. Etanol bör inte förväxlas med metanol (träsprit) som i små doser leder till blindhet med mera, och i högre doser till döden. Etanol omvandlas i kroppen först till acetaldehyd och sedan till ättiksyra. Den specifika energin (energivärdet) för etanol är 30 kJ/g (7 kcal/g) vilket kan jämföras med kolhydraternas och proteinernas 17 kJ/g (4,1 kcal/g) och fettets 38 kJ/g (9 kcal/g). Etanol används numera även som motorbränsle, se E85.

Historia

Etanol har använts som konserveringsmedel och ingrediens i drycker sedan lång tid tillbaka och används även idag inom en mängd olika områden, som exempelvis industri, medicin, forskning och i många olika drycker. Det var troligen Persiska alkemister, som Geber (721-815) och Al-Razi (864-930), som utvecklade destilleringen, som först lyckades få fram relativt ren etanol. I Gamla testamentet finns många varningar för missbruk av vin. Antika Greklands och Roms lagstiftare belade dryckenskap med straff. Seneca d.y. beskriver alkoholismens viktigaste symptom. Konsten att bereda sprit (dvs mer koncentrerad etanol) uppfanns dock långt senare, under medeltiden. Etanol fick med tiden högt anseende som läkemedel, vilket bland annat framgår av benämningen aqva vitae (livsvatten). På 1500-talet hade etanol redan blivit ett välkänt dietiskt medel som prisades som skyddsmedel mot alla möjliga sjukdomar. Missbrukets följder började nu också att oftare visa sig, och alkoholismen i sina olika former började bli en allmänt förekommande sjukdom. Namnet alkoholism är emellertid av mycket yngre datum. Det infördes först av Magnus Huss, vars avhandling Alcoholismus chronicus 1851 för första gången gav en vetenskaplig utredning av alkoholförgiftningens verkningar. I början av 1900-talet var missbruket av spritdrycker, och i sammanhang därmed alkoholismen, spritt över hela världen.

Giftverkan

Etanol är ett farligt gift. Det kan orsaka död och/eller kräkningar vid för höga doser och lever- och hjärnskador vid regelbundet nyttjande. Några andra vanliga skador av alkoholmissbruk är depression, dystymi, impotens, cancer i oesophagus (matstrupen), och malnutrition. Etanol är dock inte lika farligt som andra alkoholer, exempelvis metanol, som ofta är dödliga eller mycket skadliga även i små doser.

Fakta

malnutrition, USA)]] Etanol har molekylformeln

C_2H_5OH

. När man vardagligt talar om alkohol, åsyftas vanligtvis etanol eller drycker som innehållande etanol. I kemiska sammanhang betecknar ordet alkohol däremot en massa olika ämnen, varav metanol och etanol är de enklaste. Etanol är hydroxi derivatet av etan, eftersom det är detta ämne man får om man byter en väteatom i etan (

C_2H_6

) mot en hydroxylgrupp. Etanol har enbart en OH-grupp, och är därför en envärd alkohol. Det är OH-gruppen som är ämnets funktionella grupp, det vill säga den grupp som avgör vilka egenskaper ämnet kommer att få. Etanol kan även ses som ett derivat av vatten, med en etylgrupp ersättande en av väteatomerna. Alkoholer kan vara primära, sekundära och tertiära beroende på hur många kolatomer som binder den kolatom, som även binder hydroxylgruppen. Etanol är av naturliga skäl primär, eftersom dess molykyler innehåller bara två kolatomer.

Egenskaper

Etanol, även kallat etylalkohol, är en brandfarlig, färglös, kemisk förening. Etanol är, precis som alla andra alkoholer, mer löslig i vatten än motsvarande kolväte. Anledningen till detta är att etanolen är polär, precis som vatten. Eftersom både vatten och etanol innehåller OH-grupper kan det uppstå starka vätebindningar mellan deras hydroxylgrupper. Enligt lika löser lika-regeln så är etanol ett bra lösningsmedel för andra polära ämnen (det kan till och med lösa vissa oorganiska salter). Men etanol kan även lösa ämnen som är "olösliga" i vatten. Det beror på att etanols kolkedja kan binda till andra organiska molekylers kolkedjor. Eftersom kolkedjedelen i etanol är opolär kan det alltså lösa opolära ämnen, som exempelvis kolväten. I etanol uppmuntrar OH-gruppen till löslighet i vatten, och kolkedjan motsätter sig det. Men eftersom kolkedjan är så pass kort så får ändå hydroxylgruppen övertaget. Detta är dock inte fallet med envärda alkoholer med 5 eller fler kolatomer i kedjan. På grund av vätebindningarna har etanol en mycket högre kokpunkt än etan (i etan är ju vätebindningar ej möjliga). Etan är gas vid rumstemperatur, medan etanol är vätska. Etanol har en smältpunkt på –144 °C och en kokpunkt på 78 °C. Dess pKa-värde är 15,9. Det är ett neutralt ämne, och har alltså ett pH på 7,0. Den har en täthet på 789 gram per liter.

Framställning

Etanol framställs främst genom två processer, hydroxylering av eten och fermentering av socker. Hydrering av eten är den primära framställningsmetoden av etanol inom industrin, medan fermentering huvudsakligen används för framställning av alkoholhaltiga drycker.

Industriell produktion

Industriell etanol produceras främst genom syra katalyserad hydroxylering av eten. Anledningen till detta är att eten är relativt billig att införskaffa. Reaktionen ser (förenklat) ut så här: :

H_2C=CH_2 + H_2O \rightarrow HOCH_2CH_3

För att minska behovet av strikt kontroll och höga skatter på industriellt producerad etanol görs den odrickbar (denatueras) genom tillsats av olika ämnen. Det finns en mängd olika sådana ämnen, och vilket som används beror på vad etanolen skall användas till. Ämnet ifråga kan ge en obehaglig smak, annorlunda färg eller till och med göra den livsfarlig att konsumera. Några av de ämnen som används för detta syfte är metanol, terpentin och aceton.

Fermentering

All etanol för drycker och mycket av den etanol som används i industrin produceras genom fermentering av en mängd olika produkter, som exempelvis spannmål, majs, potatis, frukt och socker. Före slutet av 1940-talet framställdes den industriella etanolen huvudsakligen genom fermentering, men som beskrivs ovan är hydroxylering av eten vanligast idag. Fermentering är en biologisk process där mikroorganismer växer till och konsumerar näringsämnen i sin omgivning. Vid framställning av exempelvis vin, sker detta genom att jästsvamp får växa i en lösning av sockerhaltig fruktsaft. Jästen förbrukar sockret och ger ifrån sig etanol och koldioxid samt en mängd andra ämnen som ger en speciell smak. Ekvationen för fermentering av glukos (en sockerart) är: :

C_6H_O_6\rightarrow 2CH_3CH_2OH + 2CO_2

I denna reaktion, som även kallas glykolys, är det alltså jästen som omvandlar glukos till etanol och koldioxid. Man kan även få etanol genom en omvänd esterreaktion och hydrering (omvänd oxidering) av etanal och etansyra (se vidare under reaktioner).

Användningsområden

etansyra etansyra etansyra Etanol är speciellt användbar inom industrin under namnet teknisk sprit på grund av bra egenskaper som lösningsmedel. Industriellt producerad etanol har många användningsområden, till exempel vattenbaserade färger, läkemedel, parfymer, rengöringsprodukter, lacker och bläck. Denna sprit har gjorts mycket svår att använda som dryck genom att man har denaturerat spriten, dvs tillsatt ämnen som framkallar kräkning, smakar och luktar mycket illa, till exempel aceton. Eftersom etanol är brännbar kan det användas som bränsle. Man kan få etanol att brinna renare än bensin. Det finns bilar som går delvis eller helt på etanol. Etanol brinner långsammare, kallare och mer fullständigt jämfört med bensin. Dock är det relativt dyrt och energiintensivt att producera och kan skada människor. Etanol kan även användas inom vården, så kallad läkarsprit. Etanol används även i antifrysprodukter för dess låga smältpunkt. Lösningar med 70-85 % etanol används ofta i desinficeringsmedel. Slutligen finns etanol i alkoholhaltiga drycker. Andelen ren etanol i dessa drycker varierar kraftigt: från 3–5 % för öl till 50 % för starksprit.

Reaktioner

starksprit Etanol oxideras i två steg. OH-gruppen är inte en bra lämnandegrupp för nukleofila substitutionsreaktioner, så neutrala alkoholer reagerar ej i sådana reaktioner. Men om syret först blir protoniserat för att skapa

C_2H_5OH_2^+

så är lämnandegruppen mycket mer stabil och nukleofil substitution kan inträffa. Etanol är själv nukleofil, så

C_2H_5OH_2^+

kan reagera med

C_2H_5OH

för att producera dietyleter ("vanlig eter") och vatten (se nedan). Etanol och etansyra (ättiksyra) kan, med svavelsyra (

H_2SO_4

) som katalysator, forma en ester: :Etansyra + Etanol

\Leftrightarrow

Etyletanoat + Vatten Estern som bildas kallas etylacetat, eller mer korrekt etyletanoat (också känt under namnet salubrin). Detta ämne har en låg kokpunkt, och är betydligt flyktigare än etansyran. Det beror på att estermolekylerna, i motsats till syra- och alkoholmolekylerna, inte har några OH-grupper som kan ge vätebindningar. Den är även mer svårlöslig i vatten än syran den bildades av. Även detta beror på att vätebindningar ej är möjliga. Etylacetat används som lösningsmedel. Om man upphettar etanol med koncentrerad svavelsyra kan det bildas eten,

C_2H_4

. Man kan säga att väteatomen och OH-gruppen har eliminerats, därför är det en eliminationsreaktion. Denna reaktion är förövrigt den motsatta mot den som används för att framställa etanol inom industrin (se vidare under framställning). Låter man reaktionen ske vid lägre temperaturer (140–150 °C) tas väteatomen och hydroxylgruppen från två olika etanolmolekyler. Detta är en kondensationsreaktion. Vid en kondensationsreaktion kopplas två eller flera molekyler ihop samtidigt som det spjälkas av en eller flera molekyer, ofta vattenmolekyler. Produkten i denna reaktion kallas dietyleter (eller vanlig eter) och är en eter. Den har en mycket lägre kokpunkt än etanol (på grund av att den inte har någon hydroxylgrupp) och är även mindre reaktiv. Den är även svårlöslig i vatten.

Isomerer

På grund av sin enkelhet har etanolmolekylen inga isomerer. Varken strukturisomeri, funktionsisomeri, ställningsisomeri, spegelbildsisomeri eller geometrisk isomeri är möjlig.

Se även

- Alkohol
- Alkoholism
- Sprit
- Öl
- Vin
- Alkohol (metabolisering)
- E85 (bränsle)
- Etanolbil
- Alternativa bränslen Kategori:Bränslen Kategori:Alkoholer Kategori:Alkohol ja:エタノール ms:Etanol

Alkoholer

Alkoholer är organiska ämnen där molekylerna är uppbyggda så att en eller flera hydroxylgrupper är bundna till en alifatisk kolkedja. I dagligt tal avses med alkohol etylalkohol eller etanol, C₂H₅OH , vilken är den typ av alkohol som finns i spritdrycker. En annan alkohol är metylalkohol eller metanol, CH₃OH, som bland annat används som motorbränsle. Metanol är mycket giftigt. De enklare alkoholerna som metanol, etanol och propanol samt några flervärda alkoholer som glykol (egentligen etandiol) och glycerol (egentligen propantriol) är relativt lättlösliga i vatten. propantriol
Alkoholer kan vara primära, sekundära och tertiära beroende på hur många kolatomer som binder den kolatom som även binder hydroxylgruppen. En primär alkohol har bara en kolatom bunden till C-OH-kolatomen, en sekundär har två kolatomer bundna till samma atom och en tertiär har tre.

Användning

Alkoholer kan bland annat användas som desinfektionsmedel och är också bra lösnings- och rengöringsmedel,speciellt i avfettningssammanhang.

Se även

- fenol
- etanol Kategori:Droger Kategori:Kemi

Alkoholer

Användning

Alkoholer kan bland annat användas som desinfektionsmedel och är också bra lösnings- och rengöringsmedel,speciellt i avfettningssammanhang.

Se även

- fenol
- etanol Kategori:Droger Kategori:Kemi

Vin

Vin är en alkoholdryck, som främst görs på jäst saft från vindruvor. Vin kan även göras av frukt, bär eller blommor, t.ex. maskrosvin. Med termen vin utomlands menas dock oftast vin gjort på druvor eller druvmust.

Historik

maskrosvin Genom att låta vindruvor ligga en tid har man i princip skapat vin. Därmed har vin funnits så länge vindruvor har funnits. Vinodling däremot daterar sig till ca 6000 år f.Kr. Det var i gamla Persien, på Kaukasusbergen, som man började odla vindruvor för vinframställning. Vinodlingen spred sig till babylonierna och runt hela Medelhavet. Detta resulterade i vingudar – den grekiske Dionysos och den romerske Bacchus. Romarna stod för spridningen till hela det område i Europa där man idag odlar vin i större skala. På 1860-talet slog vinlusen till och slog ut större delen av vinproduktionen i Europa. Lösningen på problemet kom genom att importera resistenta vinstockar från USA och på dessa ympa sticklingar. Det tog ända fram till andra världskrigets slut innan vindolingarna återhämtat sig från vinlusangreppet. Först runt år 1900 lyckades man med jäsningen tillräckligt väl för att tillverka det vin som vi känner det idag.

Vinrankan

Olika sorters druvor har olika egenskaper och ger därför olika smaker på vinerna som kommer av respektive sort. Majoriteten av de druvsorter som används för vinproduktion är dock av arten Vitis vinifera. Andra arter som används är de amerikanska Vitis Labrusca och Vitis Rotundifolia som saknar klasar.

Produktion

Odling

Vitis vinifera Vin odlas i kommersiell omfattning mellan trettionde och femtionde breddgraden på norra halvklotet och mellan trettionde och fyrtiofemte breddgraden på det södra halvklotet. Det är i dessa klimatområden som vinodling lämpar sig bäst. Om klimatet är för kallt får druvorna svårt att mogna och får för låg sockerhalt. Om klimatet är för varmt sjunker syrahalten och vinet blir "syltigare" och en del smaker går förlorade. I svala regioner, såsom i Tyskland, behöver vinproducenterna ibland tillsätta socker till musten, så kallad chaptalisering. Normalt går det ca hundra dagar från blomningen på våren till skörden på hösten. Den exakta tidpunkten då skörden sker, är väsentlig för att vinet ska bli bra och det hänger på vinodlaren att genom erfarenhet och genom prover på druvorna bestämma denna tidpunkt. Skördas druvorna för tidigt kan vinet få en omogen smak, skördas druvorna för sent försviner en del av vinets syra och spänst.

Krossning och maceration

Efter skörden måste druvorna så snabbt som möjligt krossas. Tidigare trampades druvorna men numera sker krossningen oftast på mekanisk väg. Efter krossningen får druvmusten stå och dra, macerera, en tid. Vid framställning av vitt vin används både blå och gröna druvor. Om de är blå är det viktigt att skalet frånskiljs från musten så fort som möjligt för att inte ge färg åt vinet. Om druvorna är gröna (så kallad blanc de blanc) kan de få vara med 12-48 timmar under macerationen om målet är ett kraftigt vitt vin med tydlig druvkaraktär. Vid framställning av röda viner används blå druvor (ett fåtal viner har dock en mindre andel gröna druvor som smaksättning). Skalen får då vara kvar i musten under både maceration och jäsning.

Jäsning

Det viktigaste momentet vid vinframställning är jäsningen av druvmusten. Jästsvamparna sitter i ett vaxliknande skikt på druvans skal. När druvan spricker sätter jästsvamparna igång med att göra om sockret i druvan till alkohol (etanol). Numera används dock oftast speciellt framodlade jästsvampar som tillsätts till druvmusten, men man kan mycket väl använda jästsvamparna från druvans skal och många av de högst ansedda vinerna använder den naturliga jästen från skalet. Härvid tillsätts ofta svaveldioxid för att döda vildjästen som finns i luften så att vinjästen på druvans skal kan arbeta ostörd. Vinjästen i sig kan bidra med olika smaker till vinet såsom smör och banan. Temperaturen är viktig vid jäsningen. Oftast kyls jästanken ned något eftersom jäsningsprocessen bildar värme. Rött vin jäser vid ca 25-30 °C för att garvsyror, så kallade tanniner från druvornas skal, ska ge smak åt vinet. Vitt vin jäser vid ca 18 °C, ibland betydligt kallare. Vid jäsning av rött vin flyter skal och kärnor upp till ytan och bildar ett lock över musten (chapeau på franska). Om vinet ska få ordentligt med smak och fyllighet måste detta lock då och då tryckas ner i musten. Jäsningen fortgår tills sockret tagit slut eller, vid framställning av vissa starkviner, tills alkoholhalten blivit så hög att jästsvamparna dör. Flertalet viner genomgår en andra, så kallad malolaktisk jäsning, under vilken mjölksyrabakterier omvandlar den hårda äppelsyran till mjukare mjölksyran. Detta ger vinet mindre syra och ibland även en högre grad av komplexitet.

Lagring

De flesta röda viner lagras en tid före buteljering. Lagringen sker på ståltankar, och för många högklassiga viner lagras vinet även på ekfat för att vinet ska få en angenämare och mer komplex smak. Ekfatslagringen gör också vinet mer lagringsbeständigt. Riojaviner kan lagras fem år eller mer på fat (s.k. Gran Reserva) oftast på fat från amerikansk ek, vilket ger vinet en ton av vanilj. Bordeauxviner lagras oftast 18-24 månader på ekfat. Vid så lång lagring är det vanligt med så kallade "omdragningar", då vinet försiktigt pumpas över till ett nytt fat varvid fällningen får stanna kvar på det gamla.

Klarning

Efter jäsningen klarar man vinet för att ge det ett mer aptitligt utseende. En vanlig metod för att klara rött vin är att tillsätta vispad äggvita eller bentonit som båda drar åt sig de fasta partiklarna. Oftast filtreras också vinet före buteljering, ett förfarande som tyvärr tar bort en del av smakämnena.

Buteljering och lagring på flaska

Efter klarning buteljeras vinet. På 1800-talet kom man på att vinerna kunde utvecklas och bli bättre om de lagrades på flaska under några år. Framförallt bordeauxviner vinner på lång tids lagring. Bättre sorter kan vid bra årgångar utvecklas under decennier på flaska. Ett vins lagringstålighet beror till största delen på druvsort och hur mycket tanniner och syra som finns i vinet. Lagringståliga druvor är t.ex. Cabernet Sauvignon och Syrah för röda viner och Riesling för vita.

Vinsorter

Riesling De vanligaste vintyperna är vitt vin, rött vin, rosévin och mousserande vin. Röda viner kan enbart göras på röda druvor, men vita kan göras på både röda och vita druvor. Orsaken är att den röda färgen – som kommer från pigmentet antocyanin – finns i druvskalen. Ett utmärkt exempel på en region där vita viner görs på röda druvor är Champagne. De tre druvor som står för 99,2 % av odlingsarealen i Champagne (grovt 1/3 vardera) är den vita Chardonnay, de röda Pinot Noir och Pinot Meunier. Ändå är bara en bråkdel av de viner som tillverkas i Champagne rosé. (Röda tillverkas ej på industriell skala i Champagne.)

Vin i olika länder

Pinot Meunier Se:
- Franska viner
- Italienska viner
- Spanska viner
- Tyska viner
- Engelska viner
- Österrikiska viner
- Kaliforniska viner
- Australiska viner
- Makedonska viner
- Portugisiska viner
- Grekiska viner
- Serbiska viner
- Montenegrinska viner
- Svenska viner

Några kända vindistrikt

Europa

- Tyskland
- Ahr, Hessische Bergstraße, Mittelrhein, Mosel-Saar-Ruwer, Nahe, Rheingau, Rheinhessen, Pfalz, Württemberg, Baden, Saale-Unstrut, Sachsen, Franken
- Spanien
- Andalusien (Sherry, Malaga), Katalonien (Priorato, Penedes), Kastillien (Duero, Rueda, La Mancha, Toro), Rioja, Navarra
- Frankrike
- Alsace, Bordeaux, Bourgogne, Beaujolais, Champagne, Congac, Korsika, Languedoc-Roussillon, Loiredalen , Rhône, Provence, Savoie
- Storbritannien
- Sheffield, Brighton, Hastings, Torquay
- Italien
- Chianti, Piemonte, Venetien, Toscana, Syditalien, Sardinien, Sicilien
- Portugal
- Douro, Alentejo, Estremadura, Madeira
- Österrike
- Wachau, Wien, Burgenland, Südsteiermark
- Schweiz
- Wallis, Waadtland, Östschweiz
- Tjeckien
- Mähren
- Ungern
- Tokaj, Balaton
- Ukraina
- Krim, Bessarabien

Utanför Europa

- USA
- Kalifornien (Napa Valley, Sonoma, Central Coast, Alexander Valley)
- Oregon, Washington, Long Island
- Chile
- Central Valley, Rapel Valley, Bio Bio
- Argentina
- Mendoza
- Sydafrika
- Stellenbosch, Paarl
- Australien
- Coonawarra, Barossa
- Nya Zeeland
- Marlborough, Hawkes Ba

Kända druvsorter

- Riesling
- Gutedel (Schweizisk Fendant, på franska Chasselas)
- Burgunder (Spätburgunder, Weissburgunder, Grauburgunder)
- Ruländer
- Müller-Thurgau
- Regent
- Gewürztraminer
- Silvaner
- Bacchus
- Kerner
- Scheurebe
- Muskateller
- Nobling
- Badisch Rotgold
- Cabernet Sauvignon
- Syrah
- Pinot Noir (i Tyskland: Spätburgunder eller Blauburgunder) Kategori:Vin als:Wein ja:ワイン ko:와인 simple:Wine th:ไวน์

Jäsning

Fermentering kallas den biologisk process där mikroorganismer växer till och konsumerar näringsämnen i sin omgivning. Fermentering är en bred term, men ofta avses olika typer av beredning av födoämnen. Ett vanligt exempel tillverkningen av vin som sker genom att jästsvamp får växa i en lösning av sockerhaltig fruktsaft. Jästen förbrukar sockret och ger ifrån sig etanol och koldioxid samt en mängd andra ämnen som ger en speciell smak.

Fermenterad föda

När ofarliga mikroorganismer får växa i ett födoämne, konsumerar de ämnen som andra organismer behöver för sin tillväxt. Detta gör att fermenterad mat håller betydligt bättre än färsk. Exempel på sådan mat är surströmming, surkål, kimchi och i viss mån filmjölk och yoghurt. I dessa fall är det bakterier som står för fermenteringen, ofta mjölksyrabakterier. Även produkter som mögelost, där mögelsvamp fått växa till och ge smak, sägs vara fermenterade.

Se även

- Funktionell föda Kategori:Mat ja:醗酵 ko:발효

Acetaldehyd

Acetaldehyd eller etanal är en aldehyd och en brandfarlig vätska med summaformeln CH₃CHO. ja:アセトアルデヒド

Ättiksyra

Ättiksyra, CH₃COOH, (systematiskt namn etansyra) är den enklaste karboxylsyran näst myrsyra. Den är, i 12-procentig (ättiksprit) eller 24-procentig (ättika) lösning, vanligt förekommande i hushållen, och används för konservering av olika sorters matvaror. Ren ättiksyra, som inte är löst i vatten, kallas ibland isättika. I innehållsförteckningar på livsmedel används E-nummer E 260 för ättiksyra.

Se även

- Ättiksgurka
- Ättiksyraanhydrid kategori:Karboxylsyror Kategori:E-nummer Kategori:Konserveringsmedel ja:酢酸 ko:아세트산

Kcal

kilokalori, kcal, energienhet motsvarande 1 000 kalorier. Används ofta för att ange energiinnehållet i mat och förväxlas då med kalori. kategori:Mått

Kolhydrat

Kolhydrater är ett gemensamt namn för sockerarter (sackarider) och polymerer av sådana. Även vissa derivat av sackarider och deras polymerer räknas till kolhydraterna. Namnet kommer av att många sackarider har formeln C_n(H₂O)_n och därför skulle kunna betraktas som hydrater av kol. Sackarider finns i form av monosackarider (enkla sockerarter), disackarider och polysackarider. Till monosackariderna hör bland annat glukos och de för cellens funktion så viktiga ribos och deoxiribos. Disackarider, till exempel rörsocker och mjölksocker, består av två sammansatta monosackarider. Polysackarider är bland annat stärkelse, och "kostfiber" (till exempel cellulosa). Polysackarider består av ett stort antal glukosmolekyler. Alfaglukos i stärkelse och dess ”isomer” betaglukos i cellulosa. Människans enzymer kan bara spjälka stärkelse. Stärkelse är antingen vattenlösligt (amylos) eller vattenolösligt (amylopektin). Glykogen (kallas också ”djurstärkelse”) har en molekyl som påminner om amylopektinets. Genom fotosyntes omvandlar växterna vatten och koldioxid till kolhydrater, framförallt i form av stärkelse, med hjälp av solljus.

Protein

Proteiner är komplexa organiska ämnen med hög molekylvikt. Tillsammans med polysackarider, fetter och nukleinsyror utgör proteinerna huvudbeståndsdelen i allt levande. Ett äldre namn är äggviteämnen. Kemiskt består proteinerna av långa kedjor av aminosyror ihopbundna genom peptidbindningar. Om kedjan består av mindre än 50 aminosyror använder man oftast benämningen peptid eller peptidkedja istället för protein. Det finns exempel på proteiner med upp till 27 000 aminosyror. De flesta proteiner innehåller även andra beståndsdelar än aminosyresekvenser. De flesta är mer eller mindre glykosylerade, det vill säga de har genomgått en (av flera typer av) posttranslationell modifiering där längre eller kortare kedjor av kolhydrat bundit kovalent till proteinet. Dessa kallas för glykoproteiner. En grupp proteiner som innehåller mycket stora mängder kolhydrat är proteoglykaner. Proteiner kan även binda andra typer av molekyler till sig, som behövs för att proteinet ska kunna utföra sin uppgift. I de fall då proteinet även innehåller delar som inte är protein, till exempel i hemoglobin som även innehåller en organisk molekyl kallad hemgrupp, benämnes den egentliga proteindelen apoprotein. Andra proteiner kan binda väsentliga beståndsdelar mer eller mindre löst till sig, och kallas då konjugerade proteiner. De benämns i allmänhet efter vad proteinet bundit, till exempel metalloproteiner, fosfoproteiner och lipoproteiner. Proteinernas betydelse för de levande organismerna beror framför allt på deras komplexa och varierande tre-dimensionella form och därmed varierande funktion. Proteiner förekommer i praktiskt taget alla cellens olika maskinerier och processer. Namnet protein användes första gången av den svenske kemisten Jöns Jakob Berzelius i ett brev till dennes holländska kollega Gerardus Johannes Mulder.

Form och struktur

Gerardus Johannes Mulder Huvudartikel: Proteinstruktur Proteiner är makromolekyler bestående av aminosyror i långa kedjor. Den ena aminosyrans amingrupp binds till den andras karboxylgrupp med en peptidbindning. Två hopbundna aminosyror kallas för dipeptid. Tre stycken heter tripeptid och en kedja med upp till 50 aminosyror brukar kallas polypeptid, medan längre kallas proteiner. Gränsen på 50 aminosyror är tämligen godtycklig och kommer sig av att insulin, som brukar betraktas som det minsta proteinet, består av 51 aminosyror. Det finns hundratals olika aminosyror, men endast 20 stycken förekommer i de levande cellernas proteiner. Detta hänger samman med att proteinernas struktur bestäms av sekvenser av DNA som enligt den genetiska koden anger vilka aminosyror som ska användas vid tillverkningen av proteinerna, Att proteiner kan ha så många varierande funktioner beror på deras komplexa och varierande form. De flesta proteiner är mer eller mindre runda och kallas globulära medan andra, t.ex. hudens och skelettets kollagen, är fibrösa och bildar långa fibrer. Strukturen beskrivs ofta i fyra nivåer, där strukturer på lägre nivå ingår som byggstenar i strukturer på högre nivå: #Primärstruktur (linjär sekvens) #Sekundärstruktur (vissa vanliga formationer i delar av protein) #Tertiärstruktur (hela proteinet) #Kvartärstruktur (två eller flera protein som sitter ihop) Vissa proteiner innehåller även andra beståndsdelar än aminosyresekvenser. Dessa proteiner kallas konjugerande proteiner och indelas vanligen efter typen av annan beståndsdel, t.ex. metall-, fosfo-, glyko-, nukelo- och lipoproteiner.

Funktioner

Proteinerna har en mängd viktiga och nödvändiga funktioner och grupperas ofta efter dessa.

Enzymer

De flesta enzymer, det vill säga biologiska katalysatorer, är proteiner. Exempelvis amylas vid spjälkningen av stärkelse och DNA-polymeras som används vid uppbyggnaden av DNA.

Reglerande proteiner

Många hormoner och andra signalmolekyler såsom inflammatoriska cytokiner är proteiner. Andra exempel är de proteiner som reglerar översättningen av DNA-sekvenser till RNA-sekvenser vid tillverkningen av proteiner i den s.k. proteinsyntesen.

Förrådsproteiner

Det finns proteiner som kan lagra ämnen och frigöra dem vid behov. T.ex. myoglobin som lagrar syre i muskelceller och gluten som lagrar kväve i vetekornet.

Transportproteiner

En del proteiner kan transportera ämnen; uppta ämne på en plats, förflytta sig och frigöra ämnet. I blod finns hemoglobin som transporterar syre, och många andra ämnen som antingen är för hydrofila för att kunna färdas lösta i blodet eller, liksom syret, för farligt att ha löst om det inte var bundet till något. Exempel är albumin som transporterar fettsyror och prealbumin som transporterar tyroxin(T4) och trijodtyronin (T3).

Strukturproteiner

Vissa proteiners främsta funktion är att ge en vävnad struktur och stadga. Som exempel kan man ta keratin som finns i horn, hud, och naglar, elastin som finns i hud och artärväggar, och kollagen som förutom bindväv även är en viktig komponent i skelett.

Försvarsproteiner

En stor del av immunförsvaret, såsom antikropparna, och delar av cellens membran som fungerar som receptorer för olika substanser, består av proteiner.

Motorproteiner

Aktin och myosin bygger upp våra muskler. Liknande proteiner deltar också i celldelningen och möjliggör spermiernas rörlighet.

Proteiner som näringsämnen

Kategori:Molekylärbiologi Kategori:Biokemi ja:蛋白質 ko:단백질 simple:Protein th:โปรตีน zh-min-nan:Nn̄g-pe̍h-chit

Motorbränsle

Bränsle är en substans som avger stora mängder energi vid kemiska eller nukleära processer, och som är tekniskt och ekonomiskt användbart för detta ändamål. Bränslen kan bland annat användas för lokaluppvärmning, matlagning, elektricitetsproduktion och som drivmedel.

Historik

Redan människans föregångare samlade bränslen till elden, framför allt spillning, djurfett och växtdelar. Fossila bränslen som stenkol och petroleum har använts lokalt sedan antiken, men det var först vid industrialiseringen som de fick stor ekonomisk betydelse.

Typer av bränsle

Biobränslen

- Kokosnötsolja
- Djurfett
- Etanol
- Flis
- Rapsmetylester (RME)
- Spillning
- Ved

Fossila bränslen

- Stenkol
- Brunkol
- Petroleum
- Kolväten
- Torv

Kärnbränslen

- Uran

Övriga bränslen

- Vätgas

Se även

- bränslecell
- kraftverk Kategori:Bränslen ja:燃料 ko:연료 simple:Fuel

Konserveringsmedel

Konserveringsmedel, ämnen som tillsätts textilier, papper, läder, livsmedel, rengöringsmedel, kosmetika m.fl. produkter för att förlänga deras hållbarhet och bevara deras egenskaper. Ämnena hindrar t.ex. skador från mikroorganismer och inverkan från syre. Konserveringsmedel som tillsats i livsmdel har E-nummer från E 200 till E 297.

Se även

- Konservering Kategori:Vardagsdetaljer Kategori:Textilier Kategori:Mat
-

Medicin

1) Medicin, allmänt begrepp för läkemedel. 2) Medicin, läran om läkekonsten och kan sägas bestå av två delar:
- Teoretisk medicin, som bland annat handlar om människokroppens byggnad och funktioner, och sjukdomar och deras orsaker och botemedel. Till den teoretiska medicinen hör bland annat följande:
- Anatomi
- Biokemi
- Cytologi
- Embryologi
- Epidemiologi
- Farmakokinetik
- Farmakologi
- Fysiologi
- Genetik
- Histologi
- Immunologi
- Mikrobiologi
- Neurovetenskap
- Omvårdnadvetenskap
- Patologi
- Toxikologi
- Praktisk medicin, som även kallas klinisk medicin, är den del av medicinen som har kontakten med patienterna. Hit hör bland annat:
- Allmän medicin
- Anestesiologi
- Gynekologi
- Invärtesmedicin
- Kirurgi
- Neurologi
- Pediatrik
- Obstetrik
- Oftalmologi
- Psykiatri I en vidare betydelse kan sägas att medicin är vetenskapen och kunskapen om att förebygga, bota och lindra mänskliga sjukdomar och andra ohälsotillstånd. De som utövar medicin är läkare och många andra yrkesgrupper, till exempel sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor, biomedicinska analytiker och dietister.

Närliggande områden

- Biologi
- Bioetik
- Biostatistik
- Hälsa
- Kemi
- Logopedi
- Läkemedel
- Odontologi
- Psykologi
- Veterinärmedicin

Se även

- Bakterie
- Infektion
- Inflammation
- Organdonation
- Sjukdom
- Virus

Önskelista för medicinska artiklar

Kategori:Wikipedia:Veckans artikel Kategori:Medicinsk vetenskap fiu-vro:Arstitiidüs als:Medizin ja:医学 ko:의학 simple:Medicine th:แพทยศาสตร์ zh-min-nan:I-ha̍k

Forskning

Forskning är en process där människan arbetar systematiskt för att få fram nya kunskaper och ökat vetande.

Se även

- vetenskap
- vetenskapsteori Kategori:Forskning och utbildning ja:研究

Dryck

Dryck, vätska som är drickbar.

Exempel på drycker

- choklad
- cider
- juice
- kaffe
- kokosmjölk
- läsk
- mjöd
- mjölk
- must
- vatten
- saft
- Slush Puppie
- sprit
- alkoläsk
- svagdricka
- te
- vin
- öl
- lättöl
- mellanöl
- starköl Kategori:Drycker ja:飲料

Persien

Persien kan ha flera betydelser:
- Det innan 1935 officiella namnet på Iran
- Det historiska Persiska riket

Al-Razi

Al-Razi (född i Rayy, Iran, omkring 864, död i Bagdad, Irak, 930), egentligen Abu Bakr Mohammed Ibn Zakariya al-Razi, var en mångkunnig persisk filosof som gjorde grundläggande och bestående upptäckter inom medicin, kemi och filosofi. Han omnämns ibland under namnen Al-Razi, Ar-Razi, Ibn Zakaria (Zakariya) eller i latinsk text, Rhazes eller Rasis. Han anses bland annat ha upptäckt svavelsyran, en av de viktigaste substanserna i modern kemi, och även alkohol och dess användningsområden inom medicin. Razi var mycket produktiv med mer än 180 böcker i sitt författarskap, inom flera vetenskapsområden. Enligt historikern Ibn an-Nadim var Razi den främste läkaren i sin tid och behärskade helt den grekiska medicinalkunskapen. Han reste vida omkring och var vid olika tidpunkter i många olika härskares tjänst. Som medicinlärare samlade han många lärjungar som senare skulle bli framstående. Han hade rykte om sig att vara medkännande och osjälvisk och helt hänge sig åt sina patienters behov vare sig de var rika eller fattiga. Razi-institutet nära Teheran är uppkallat efter Al-Razi. I Iran firas också Razi-dagen (läkekonstdagen) årligen den 27 augusti. Kategori:Vetenskapspersonligheter ms:Abu Bakar Muhammad bin Zakaria al-Razi

Destillering

Destillation, uppvärmning av vätska i syfte att separera dess beståndsdelar som har olika kokpunkter. Ett vanligt exempel är tillverkning av alkohol samt den process som används i raffinaderier för att få ut t.ex. bensin ur råolja. Se även torrdestillation. ja:蒸留

Gamla Testamentet

Gamla Testamentet, GT, är judendomens heliga skrift Tanakh och första delen av den kristna Bibeln.

Historia

Gamla Testamentet är nedtecknat på hebreiska, men enligt vetenskapen är vissa yngre delar skrivna på arameiska. GT:s böcker ska enligt vetenskapen vara tillkomna från ca 800 f.Kr. till 200 f.Kr.. De berättelser som beskrivs är dock betydligt äldre än så. GT:s böcker brukar inordnas i tre grupper: Lagen, Profeterna och Skrifterna. I GT:s böcker finns det ett stort antal tidsangivelser som sammanställts till Gamla Testamentet: Tidsaxel. Se även Gamla Testamentets profeter.

Gamla Testamentets böcker

- Första Mosebok
- Andra Mosebok
- Tredje Mosebok
- Fjärde Mosebok
- Femte Mosebok
- Josua
- Domarboken
- Rut
- Första Samuelsboken
- Andra Samuelsboken
- Första Kungaboken
- Andra Kungaboken
- Första Krönikeboken
- Andra Krönikeboken
- Esra
- Nehemja
- Ester
- Job
- Psaltaren
- Ordspråksboken

- Höga Visan
- Predikaren
- Jesaja
- Jeremia
- Klagovisorna
- Hesekiel
- Daniel
- Hosea
- Joel
- Amos
- Obadja
- Jona
- Mika
- Nahum
- Habackuk
- Sefanja
- Haggai
- Sakarja
- Malaki

Viktiga personer i GT

- Abraham
- Adam
- Daniel
- David
- Elia
- Elisa
- Ester
- Eva
- Gideon
- Hesekiel

- Isak
- Jakob (patriark)
- Jeremia
- Jesaja
- Josef, Jakobs son
- Mose
- Noa
- Rut
- Salomo
- Samuel

Se även

- Apokryferna
- Bibeln
- De tio budorden
- Martin Luther
- Nya Testamentet
- Tanakh Kategori:Bibeln Kategori:Gamla Testamentet Kategori:Kristendom ja:旧約聖書 ko:구약성서 zh-min-nan:Kū-iok Sèng-keng th:คัมภีร์ของศาสนาคริสต์

Grekland

Ελληνική Δημοκρατία
Ellinikí Dhimokratía

150px	bild:Greklands statsvapen.png
(Om flaggan)

Nationellt motto: Ελευθερία ή Θάνατος
("Frihet eller död")

Bild:LocationGreece.png

Officiellt språk

grekiska

Huvudstad

Athen

President

Károlos Papoúlias

Premiärminister

Konstandinos Karamanlis

Yta
- totalt
- % vatten

rankad 96:e
131 940 km²
0,86%

Befolkning
- totalt
befolkningstäthet
- inv/km²

rankad 75:e
10 668 354
rankad 87:e
81,7

Självständighet
- förklarad
- erkänd

från det Osmanska riket
1821
1828

Valuta

Euro (grekiska euromynt)

Tidszon

UTC +2

Nationalsång

Hymnos pros tin Elephtherian

Toppdomän

.GR

Landsnummer

Grekland är en stat på södra Balkan i sydöstra Europa som omfattar den östligaste av de halvöar som utgör Medelhavets oregelbundna norra kustlinje och de flesta av öarna i och kring Egeiska havet. I norr gränsar Grekland mot Albanien, Republiken Makedonien och Bulgarien, i öst till Turkiet samt i väst mot Joniska havet. Det antika Grekland betraktas av många som den västerländska civilisationens vagga. Det moderna Grekland grundades 1829 och blev en republik 1974 då monarkin störtades och kung Konstantin tvingades i landsflykt.

Etymologi

Greklands officiella namn är "Den hellenska demokratin" (Ellinikí Dhimokratía, Ελληνική Δημοκρατία). Grekerna själva kallar sitt land för Hellas, idag uttalat Ellas, eller i dagligt tal Ellada. Sig själva kallar grekerna för hellener (Ellines, Έλληνες). Ordet grek kommer av det latinska namnet Graecia som ursprungligen avsåg ett område i norra delen av dagens Grekland som beboddes av graierna. På de flesta andra språk har hellener och Hellas istället en historisk innebörd. Se även hellenism.

Historia

Huvudartikel: Greklands historia Den grekiska bronsåldern uppstod kring Egeiska havet omkring 3600 f.Kr. och 1000 f.Kr., främst på det minoiska Kreta och det mykenska Peloponnesos, och följdes av de så kallade mörka århundradena. Den nya kultur som uppstod omkring 800 f.Kr. bestod av flera stadsstater som grundade kolonier runt om i Medelhavet, stod emot flera persiska invasionsförsök och lade grunden till den Hellenska civilisationen som Alexander den store spred över stora delar av den då kända världen. Greklands militära styrka avtog så småningom och den romerska erövringen av Grekland inleddes 168 f.Kr.. Den grekiska kulturen hade dock redan innan dess inlett sin erövring av det romerska riket och under hela den romerska tiden kom de östra delarna av imperiet att domineras av den grekiska kulturen. När det romerska imperiet till slut delades i två delar hamnade Grekland åter i centrum: Med Konstantinopel som centrum spred Östrom, sedermera det bysantinska riket, den grekiska kulturen vidare ända till Konstantinopel slutligen föll för det Osmanska riket 1453. Grekland förblev en del av det osmanska riket ända till 1820-talet då greker gjorde uppror och utropade sin självständighet. Det moderna Grekland fick sin nuvarande utsträckning 1947. Efter andra världskriget utbröt ett inbördeskrig i Grekland som varade i två år. 1967 kunde militären, understödd av USA, genomföra en statskupp. 1973 avskaffades monarkin och 1974, efter att ha iscensatt en statskupp på Cypern, bröt militärjuntan samman. Följande år utropades en republik och Grekland blev en demokrati. Grekland gick med i EU 1981 och EMU 2001.

Geografi

2001 Huvudartikel: Greklands geografi Greklands är starkt kuperat och dess kustlinje djupt veckad vilket hänger samman med bergen i dess inre som utgör en del av det bergssystem som täcker större delen av Balkanhalvön. Den största bergskedjan i Grekland är det centrala Pindosbergen som, liksom de flesta bergskedjorna i Grekland, har en nordväst-sydostlig sträckning. De bergskedjor som skjuter ut från Pindos sträcker sig ut i havet så att det mellan dem bildas bäcken och vikar. Även på Peloponnesos , i Joniska havet och i Egeiska havet bildar bergkedjorna ryggar och rader med öar med samma sträckning. Två av Pindos sidogrenar, Kambuniska och Kerauiska bergen, skjuter ut åt öst och väst och bildar en naturlig gräns norr om Thessalien. Jordskalv och, i betydligt mindre omfattning, vulkanutbrott förekommer. Greklands högsta berg är Olympos på 2 985 meter. Grekland har ett typiskt medelhavsklimat men med stora skillnader mellan norra och södra landet och mellan bergen och kusten samt inlandet. Snö och is är vanliga i det högre bergstrakterna men förekommer även i resten av Grekland. Svala vindar, både från bergen och från havet, dämpar överlag sommarvärmen vilket gör att Greklands klimat varierar relativt måttligt mellan sommar- och vintersäsongerna. I många dalar kan dock hetta och torka på sommaren bli ett stort problem och i många områden faller överhuvudtaget inget regn mellan början av juni och slutet av augusti. Endast de större floddalarna lämpar sig för spannmålsodling och Grekland måste därför importera mycket livsmedel. Greklands klimat har skapat en lång tradition av vin- och fruktodling: Oliver, dadel, apelsin, citron och persika. Bland trädarterna är ek-, bok- och tallarter vanliga. Dock är skogen i Grekland starkt decimerad vilket bl.a. bidrar till torkan under sommarsäsongen. Se även: Lista över Greklands öar, Moni Zalongou

Administrativ uppdelning

Huvudartiklar: Greklands distrikt, Greklands prefekturer Grekland indelas administrativt i 13 distrikt (periféria), 51 prefekturer (nomós), 900 stadskommuner (demoi) och 133 landsbygdskommuner (koinotetes). Förrutom dessa adminstrativa enheter finns en autonom region, munkrepubliken Athos (Ayion Oros, ”Det heliga berget”). Före 1999 fanns i Grekland 5 775 kommuner, 457 demoi och 5 318 koinotetes, som ytterligare var uppdelade i 12 817 mindre styrelseenheter (oikosmoi).

Politik

Konstitutionen från 1975 tillerkänner landets medborgare omfattande medborgerliga rättigheter och fastslår att landets statschef ska väljas av parlamentet genom indirekta val. Den centrala rollen i det politiska livet har emellertid landets premiärminister och presidenten har främst ceremoniella plikter. Presidenten väljs vart femte år och kan endast väljas om en gång. Parlamentsledamöterna i Greklands enkammarriksdag (Vouli ton Ellinon) tillsätts vart fjärde år (om inte nyval hålls). Grekland använder sig av ett komplicerat proportionellt valsystem som garanterar att det parti som fått flest röster i valet också får flest platser i parlamentet. Ett parti måste få minst 3% av rösterna för att komma in i parlamentet. Se även: Panhellenism

Ekonomi

Under den senaste trettioårsperioden har Grekland, liksom många andra länder, förvandlats från ett traditionellt jordbruksland (där cirka 90% av exporten är inom jordbrukssektorn) till en mer moderniserad industristat (då cirka 50% av exporten är industriprodukter). Trots detta är Grekland fortfarande, liksom Portugal, EUs mest jordbruksberoende land. Turismen är en viktig inkomstkälla för Grekland.

Utrikeshandel

Till stora delar på grund av Greklands, energimässigt, svåra läge har det påverkat exporten mycket negativt då det fortfarande importeras ungefär dubbelt så mycket som det exporteras. Dock exporteras en hel del livsmedel såsom tobak, vin, olivolja och citrusfrukter samt en hel del kemiska produkter, industriråvaror och verkstadsindustriprodukter. De viktigaste handelspartnerna är Italien, Frankrike, Tyskland samt Storbritannien men handeln mellan Grekland och Balkanländerna har ökat under senare år.

Jordbruk

Jordbruket spelar än idag en stor roll i Greklands näringsliv vilket sysselsätter ungefär en femtedel av befolkningen. Runt 25% av Greklands export består av livsmedel (1997). En knapp tredjedel av landets areal är uppodlad vilket beror till stora delar av topografin, klimatet och jordmånen sätter stopp för ett effektivt odlingsarbete. Oftast är inte brukningenheterna större än 4 ha (80%) och brukningsmetoderna är gamla. Vattenbristen spelar en mycket stor roll i jordbruket och runt 25% av den odlade arealen tvingas konstbevattna marken för att kunna odla. De viktigaste exportvarorna är idag bland annat bomull, majs, oliver, vindruvor och russin. Cirka 40% av jordbruksarealen är betesmark för djur som får och getter.

Mineraler

I Thessalien finns de viktiga mineralerna bauxit (som används vid framställning av aluminium) och kromit som bryts i närområdet. Mindre fyndigheter som järn, nickel, magnesit och mangan finns även på flera andra ställen i landet. Marmor och korund är även två andra viktiga naturtillgångar som landet bryter.

Industri

Runt en fjärdedel av arbetskraften är sysselsatta inom industrin vilken också står för ungefär 27% av BNP 2000). Den kemiska industrin ligger i norra Grekland runt staden Thessaloniki och metallindustrin vid huvudstaden Athen. Livsmedelsindustrin är utspridd på flera olika platser i Grekland, men mycket är koncentrerat i Thessaloniki. Idag släpps det ut otympliga månger avgaser från fabrikerna vilket får följden svåra miljöproblem som konstaterats av bland annat genom raffinaderier, petrokemiska anläggningar och stålverksindustrin. Problemen ligger främst i storstadsområdena Athen (inklusive Pireus och Eleusis) och vid Thermaikosbukten vid Thessaloniki.

Utbildning

De som ansvarar för utbildningen är Utbildningsministeriet och finansieras med skattepengar och eftersom religions- och språkfrihet råder i hela Grekland är ministeriet ansvarigt för att det finns möjligheter för undervisning av minoritetsgrupper (ex. muslimer). Den elementära skolan består av förskola med start vid tre och ett halvt års ålder samt en nioårig grundskola som börjar vid sex års ålder. Så sent som år 1985 beslutades det även att främmande språk skall ingå i utbildningen. Sekundära utbildningen omfattar en treårig gymnasieutbildning som är indelat på fyra olika linjer, men även fyraårigt gymnasium finns med kvällsutbildning för de som arbetar. Läroböcker är gratis i de statliga skolor men oftast tas avgift för läromedel ut på privata skolor. I Grekland finns det totalt 17 universitet och högskolor (1996) som har runt 106 000 studenter (varav runt 59 000 är kvinnor). Det största universitetet är Atens universitet som grundades år 1837. Det är även mycket vanligt att ungdomar söker sig till andra länder för att skaffa sig högre och mer avancerade utbildningar.

Demografi

Huvudartikel: Greklands demografi 2001 hade Grekland 10 934 020 invånare varav 58,8% levde i städer och 28,4% på landsbygden. Invånarantalet i Greklands två största städer, Athen och Tessaloniki, uppgick till nästan 4 miljoner. Även om antalet invånare i Grekland fortfarande stiger, har man börjat erfara demografiska problem: 2002 var det första året då dödstalet översteg födelsetalet. I Grekland finns idag ett stort antal invandrare varav omkring 65% kommer från Albanien. Då den grekiska-albanska gränsen öppnades var grekiska myndigheter oförberedda på den massinvandring som uppstod, och den omfattande invandringen från Albanien efter kommunismens fall har orsakat etniska konflikter i Grekland. Albaner uppfattades som bråkmakare och kriminella och har blivit diskriminerade och utnyttjade. Idag har emellertid de flesta greker accepterat albanernas betydelse för den grekiska ekonomin, och många idag framgångrika, grekiska idrottsmän kom till Grekland under 1990-talet. I Grekland finns också flera mindre invandrargrupper med ursprung i Bulgarien, Rumänien Ukraina, Vitryssland, Polen och Georgien. Antalet invandrare i Grekland är dock svårt att uppskatta eftersom de flesta saknar uppehållstillstånd och inte syns i någon statistik. Det finns ett flertal minoritetspråk, -religioner och -kulturer i Grekland. De största är romer, slaver och vlacher. Den enda minoritet som tillerkänts särskilda rättigheter är den muslimska minoriteten i Thrakien (vilket framför allt beror på Fredsfördraget i Lausanne 1923).

Religion

Den grekiska författningen garanterar alla människor på grekiskt territorium fullständig religionsfrihet och erbjuder också lagens beskydd för alla trosuppfattningar men nämner även den Grekisk-ortodoxa kyrkan som den förhärskande religionen. Omkring 95-98% av alla greker räknas till den grekisk-ortodoxa kyrkan men graden av sekularisering har ökat under senare år. Den största religiösa minoriteten utgörs av muslimerna i, i första hand, Thrakien. Det finns också mindre religiösa grupper av protestanter och katoliker på Kykladerna och judar i Tessaloniki. Andra grupper försöker återupprätta den gamla hedniska grekiska religionen.

Kultur

Se även: Grekisk konst, Grekisk arkitektur

Massmedia

Tidningar

- I Kathemerini
- Ta Nea
- Athens News Agency
- To Vima
- Eleftherotypia
- Adesmeftos
- Ethnos
- Adesmeftos Typos
- I Naftemporiki
- Filathlos
- Stoxos
- Express
- Imerisia

TV-kanaler

- MAD TV
- ERT
- Mega Cosmos
- Nova
- Ote
- Alpha TV
- Antenna

Radiokanaler

- SuperSport FM
- Kiss FM
- Flash 961
- 902 Aristera Sta FM
- Planet (radiokanal)
- Jeronimo Groovy
- Athina 984
- Radio Gold 105 FM
- Ant 1 97.2
- Nitro Radio
- Radio Sfera
- ERA
- NET
- ERA Sport
- Cosmoradio

Turism

Huvudartikel: Turismen i Grekland En av de största inkomstkällorna i Grekland är turismen, ungefär 8 miljoner människor åker till Grekland varje år.
- [http://www.olympion.de/greek-embassies-worldwide.html Lista över grekiska ambassadader] Kategori:Europas länder Kategori:Balkan Kategori:Grekland fiu-vro:Kriika ja:ギリシャ ko:그리스 ms:Yunani roa-rup:Gârţii simple:Greece th:ประเทศกรีซ zh-min-nan:Hi-lia̍p

Romarriket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken

- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken
Kejsartiden
Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.
Historiska förlopp under kejsartiden
Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket
Principatet
Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor,