:: wikimiki.org ::

Altfiol

Altfiol

Altfiol, viola eller altviolin är stråkfamiljens altmedlem. Altfiolen är äldre än den mindre fiolen, och tillkom under 1500-talet ur de äldre stråkinstrumenten lira da braccio, rebec och fiddla. Altfiol spelas i princip på samma sätt som fiol, men kräver på grund av storleken ett större grepp och en något grövre stråke. I notskrift noteras den i C-klav (altklav) och är stämd i kvinter en oktav ovanför cellon (dvs en kvint under fiolen). Strängarna är från den djupaste tonen till den högsta c, g, d' och a'. Altfiolens ton är djupare och oftast mjukare och sprödare än violinens. De som spelar viola kallas violaster eller altviolinister. Violan är det av stråkinstrumenten som används minst utanför den klassiska musiken, men förekommer även exempelvis i nutida svensk folkmusik.

Se även

- Fiol
- Cello
- Kontrabas
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer
- Violaskämt Kategori:Stråkinstrument ja:ヴィオラ ko:비올라

Fiol

Fiol, violin, fela, är det vanligaste stråkinstrumentet, och stråkfamiljens sopran. Fiolen har fyra strängar, vanligen stämda i kvinter med strängarna g (lägst), d', a' och e" (högst). Noter för fiol skrivs oftast i G-klav (diskantklav). Ljudet skapas oftast av att en stråke dras mot strängarna. Det är också vanligt att man knäpper på strängarna med pekfingret (pizzicato). Den som spelar fiol kallas ofta violinist, särskilt inom klassisk musik. Violin är också en orgel stämma av typen labialstämma (läppstämma).

Historia

Oftast säger man att fiolen härstammar från Italien. Den är en utveckling av altfiolen, som utvecklades på 1500-talet ur de äldre stråkinstrumenten lira da braccio, rebec och fiddla. Dessa instrument finns idag nästan bara på muséer. Barockfioler, fioler utan de förändringar som infördes på 1800-talet (se nedan) förekommer dock ibland vid framföranden av äldre konstmusik. Fiolen kom till Sverige under sent 1600-tal.

Konstruktion

Fiolen eller violinen har en mycket strikt reglerad utformning och idealet är att i stort eftersträva är de cremonesiska mästarfiolerna från 1700-talet. Den senaste förändringen av fiolens konstruktion kom på mitten av 1800-talet, då greppbrädan böjdes bakåt och stallet höjdes, för att fiolen skulle klara en högre grad av anspänning i strängarna. De äldre fioler som överlevt har i princip samtliga fall byggts om efter denna modell, detta gäller även de gamla mästarviolinerna. Nya innovationer leder ofta till lägre värde för färdigbyggda instrument och professionella violinmakare håller sig till beprövade kort. Ingen kan säga om det skulle gå att utveckla konstruktionen ytterligare och endast hobbybyggare, som inte har någon månadslön att riskera, har möjlighet att chansa med nya konstruktionsmetoder eller ny design.

Kroppen

Fiolens resonanskropp består av lock, sarg (kanter) och botten. Locket tillverkas av gran, som är ett mjukt träslag. Vanligen användes alpgran som växer långsamt, och därför har mer jämntjocka årsringar eftersom sommar- och vinterved blir mer lika än hos mer snabbväxande granar. Bottnen och sargen tillverkas av hårdare träslag, nästan uteslutande lönn. Vanlig lönn kan användas, men sykomorlönn från Central- och Sydeuropa har en vackrare flamning. Sykomorlönn av god kvalitet finns till exempel i före detta Jugoslavien. Den 1,1 - 1,2 mm tjocka sargen är basad (böjd) med hjälp av värme och fukt till sin rätta form. I locket hittar man två f-hål som släpper ut ljudet ur resonanskroppen. Ljudet fortplantas från strängarna till resonanslådan via stallet som strängarna vilar på. En viktig komponent för att fördela ljudvibrationerna mellan lock och botten är ljudpinnen, en träpinne som är inklämd mellan lock och botten inuti fiolen strax bakom stallets diskantsida (den del av stallet som ligger under E-strängen). På bassidan sitter en basbjälke limmad på lockets insida utmed nästan hela lockets längd. Denna stagar upp locket, och förstärker bastonerna. Längs både lockets och bottnens kant är en inläggningsåder monterad. Denna skyddar kanten på lock och botten samt utgör en dekoration.

Övriga delar

Monterad på fiolkroppen sitter halsen, även den tillverkad av sykomorlönn. Halsen slutar i skruvlådan som längst upp oftast har en snidad figur som kallas snäckan. På halsens ovansida under strängarna finns en greppbräda, vanligen av ebenholtz. Greppbrädan tillverkas av ett hårt träslag eftersom vibrationer från strängarna då de trycks ner och fett och smuts från fingrarna innebär ett kraftigt slitage. Greppbrädan kan med jämna mellanrum behöva slipas (egentligen används en hyvel för detta ändamål men termen slipa är ändå vanligast), eftersom gropar i den kan inverka negativt på tonen. Greppbrädan ger också stadga åt halsen. Mellan greppbrädan och skruvlådan sitter den så kallade översadeln där strängarna vilar i var sin skåra. Skåran bör inte vara djupare än halva strängdiametern. En fiol har i allmänhet två olika mekanismer för stämning, stämskruv respektive finstämmare. Mellan snäckan och greppbrädan sitter skruvlådan, där de koniska (och ogängade) stämskruvarna sitter i brotschade hål med samma konicitet som stämskruvarna. Varje sträng är upplindad kring sin stämskruv. Genom att vrida på skruven kan strängen spännas och slackas. I allmänhet monteras även små finstämmare av metall i strängens andra ända, i stränghållaren eller möjligen på strängen mellan stallet och stränghållaren. Finstämmarna har en mindre utväxling än stämskruvarna och gör det lättare att göra små justeringar av stämningen. Finstämmarna anses dock påverka klangen, och klassiska violinister brukar undvika att använda finstämmare utom möjligen på e-strängen. På senare tid har stränghållare med inbyggda finstämmare dykt upp på marknaden och eftersom dessa inte förkortar avståndet mellan strängens fästpunkt och stallet bör de inte påverka klangen negativt. I ett hål i sargen mitt emot halsen sitter stränghållarknappen. Runt stränghållarknappen fästs stränghållaren via en sena. Stränghållaren används för att fästa strängarna vid instrumentets nedre del, och tillverkas antingen av ebenholtz eller av metall. Strängarna kan fästas vid stränghållaren på lite olika sätt, beroende om man har finstämmare eller ej och i så fall vilken konstruktion dessa har. Där stränghållarsenan löper över lockets kant finns en bit ebenholtz infäst i locket. Detta lilla skydd för locket kallas nedersadel. Vanligen monteras ett hakstöd (eller hakhållare) på bassidan intill alternativt över stränghållaren.

Strängar

Ursprungligen tillverkades fiolsträngar av djursenor eller tarm från får. På 1700-talet började man spinna om de lägsta strängarna med silver för att de skulle kunna göras tunnare. Idag är nästan alla sensträngar omspunna med antingen aluminium eller silver. I början av 1900-talet kom nästa uppfinning: stålsträngar. Stålsträngar har en kärna av stål, omspunnen med aluminium eller silver. Stålsträngen är med hållbar än sensträngen, och håller stämningen mycket bättre. Numera finns även syntetsträngar, där stålkärnan bytts ut mot nylon eller perlon. Syntetsträngarna har blivit mycket populära, eftersom tonkvaliteten liknar sensträngen samtidigt som de håller stämningen bättre även om stålsträngar fortfarande håller stämningen bäst. Många violinister anser att sen- och syntetsträngar ger en varmare ton, men uppfattningen vilken strängtyp och vilket märke som är bäst varierar från person till person. Det är inte heller ovanligt att en violinist kombinerar strängar av olika sort. Några olika märken av strängar är Corelli, Jargar, Kaplan, Larsen, Prim, Pirastro och Thomastik.

Stämning

Den grundläggande stämningen av en fiol är g-d'-a'-e". Inom folkmusiken förekommer det att man stämmer om fiolen vilket kallas scordature, omstämt eller förstämt. Inom konstmusiken anses omstämning av fiolen vara skadligt för instrumentet, men inom den svenska folkmusiken är det vanligt att stämma om för att fiolen skall passa bättre i vissa tonarter och underlätta spel med lösa strängar som borduner. Den vanligaste omstämningen är A-bas, det vill säga g-strängen stäms upp till ett a. Fiolen lämpar sig då för spel i A-dur och A-moll eller i D-dur och d-moll utan subdominant. I spelmansmusik från västra Sverige och stora delar av Norge är denna stämning så vanlig att den anses vara normalstämning. Andra omstämningar är:
- a-e'-a'-e" - för A-dur och a-moll
- a-e'-a'-ciss" - för A-dur (även kallad näckenstämning eller i Norge trollstämning)
- f-d'-a'-e" - för d-moll
- d-d'-a'-e" - för D-dur och d-moll

Fiolmakare

De mest ansedda fiol- eller violinmakarna är de italienska mästarna som verkade i Cremona under sent 1600-tal och större delen av 1700-talet. Få är de som inte har hört talas om något eller några av namnen Stradivarius, Guarneri del Giesu, Amati och Maggini och instrumenten från denna epok är mytomspunna och har blivit normbildande och kopierade sedan dess. Det har tvistats länge om vad hemligheten bakom de gamla mästarfiolerna är och ingen kan säga det än idag. Under 1800-talet hade den tyska violinbyggarkonsten högre anseende än den italienska och Joseph Stainer var det främsta namnet. Mittenwald i Bayern är centrum för den tyska skolan med närhet till nödvändigt material i form av alpgran. Än idag finns många violinmakare i Mittenwald och en av de främsta skolorna i ämnet ligger där. Bland svenska hantverkare har Lindholm i Stockholm varit ett känt namn under 1900-talet. Av nu verksamma violinmakare har Jan Larsson i Lima ett gott anseende.

Spelsätt och speltekniker

Fiolen hålls vanligen genom att instrumentet får vila på nyckelbenet samtidigt som hakan, placerad i hakstödet, förhindrar att fiolen rubbas ur sin position. Vänsterhanden hålls längst ut på halsen men man undviker att stötta upp instrumentet med ett statiskt vänsterhandsgrepp. Detta för att underlätta lägesspel, då vänsterhanden förflyttas till olika positioner närmare fiolkroppen, måste denna vara fri att röra sig utmed greppbrädan. De flesta avänder någon typ av axelstöd på fiolens undersida, som en hjälp att få upp instrumentet i en bra position. Vissa hävdar dock att den statiska hållning som axelstödet kan ge upphov till är en viktig faktor som förklarar de många utslitningsskador violinister råkar ut för. Äldre föregångare till fiolen klämdes inte fast under hakan, utan man höll dem mot bröstet eller axelns framsida. Detta sätt att hålla en vanlig fiol förekommer idag hos folkmusiker. Den som spelar trycker ned strängen mot greppbrädan med fingrarna, och ändrar på det sättet längden på den del av strängen som kan svänga och åstadkomma ton. Stråken dras utanpå strängarna mellan greppbrädans slut och stallet. Att spela på lösa strängar, som inte berörs med något finger, undviks inom konstmusiken så långt det går. De lösa strängarna ger en något annorlunda klang, och därför sticker de ut en smula om man spelar på lösa strängar i vanligt melodispel. Inom svensk folkmusik utnyttjar man gärna lösa strängar för att accentuera viktiga ackordstoner och för att få till ett kraftfullare spel. Inte sällan drar man med stråken på flera strängar samtidigt, och låter en lös sträng klinga med som bordunton. Man känner till vänsterhänta spelmän, som spelat med stråken i vänster hand. På en normalfiol skulle fingersättningen bli bakvänd. Man kan kompensera detta genom att kasta om ordningen på strängarna, men fiolens klang kommer då att försämras. Detta beror på att basbjälken och ljudpinnen sitter asymmetriskt inuti fiolen, och kommer på fel plats i förhållande till strängarna. En fiol som används till vänsterhandsspel måste därför ha byggts spegelvänt redan från början om den ska klinga optimalt. För att få en mer levande ton kan man låta vänsterhanden vibrera och därigenom spela med vibrato. Vibratot har blivit ett tonideal inom konstmusiken medan det däremot är ovanligt inom folklig musik. Genom att använda en sordin som placeras på stallet, får man en mjukare och mer dämpad klang. Sordin används ibland i orkester men även för att störa omgivningen mindre, när man övar hemma. Höga särpräglade toner, flageoletter kan erhållas genom att lätt vidröra strängen på vissa ställer och därigenom dela in strängen i flera vibrerande delar. Genom fingerglidningar kan man få glissando. Pizzicato är att knäppa med fingret på strängen. Col legno är att använda träet på stråken, vanligen för att slå på strängen men det går också att dra stråkens trä mot strängen. Några spelsätt som inom den klassiska musiken kallas artikulationer är legato (flera toner på varje stråk), spiccato (studsande stråk), détaché (toner med energi med snabba stråkvändningar) och tremolo (korta snabba stråk). Sul ponticello innebär att man spelar med stråken precis intill stallet, och åstadkommer därmed en mer "viskande" ton, där övertonerna är väldigt påtagliga.

Musik för fiol

Inom konstmusiken är fiolen ett vanligt både orkester- och soloinstrument. I en symfoniorkester är stråksektionen grundstommen, besår av två violinstämmor med ungefär 8-20 utövare i varje samt altfiol, cello och kontrabas. Även formatet stråkkvartett är vanligt: två fioler, altfiol och cello. Johann Sebastian Bach har skrivit många kända sonater och partitor för soloviolin. Inom kammarmusiken finns mycket musik, både sonater för exempelvis violin och piano, trio med piano, cello eller blåsinstrument; men även stråkkvartetter. Särskilt Mozarts Eine kleine Nachtmusik är en känd och omtyckt stråkkvintett. Det finns även stråkorkester och kammarorkester, i vilken den sistnämda även kan innehålla blåsinstrument. Inom folkmusiken togs fiolen emot med öppna armar och fiolen är idag, tillsammans med dragspel det mest dominerande instrumentet i svensk folkmusik. Fiolen är ett vanligt instrument i folkmusik från olika länder liksom i zigensk musik och är även ett basal i den argentinska tangoorkestern. I och med den elektriska fiolens uppkomst i slutet av 1980-talet har fiolen, liksom de andra stråkinstrumenten, funnit sin väg till många andra genrer såsom pop, rock och metal. Kända klassiska violinister: Nicolo Paganini, Fritz Kreisler, Itzhak Perlman, Yehudi Menuhin, Isaac Stern. Kända jazzviolinister: Svend Asmundssen, Jean-Luc Ponty, Stephane Grappeli Kända fiolspelare inom experimentell musik: Laurie Anderson Kända fiolspelmän: Hjort Anders, Kalle Almlöf, Röjås Jonas, Bengt Löfberg

Språklig fiol-kuriosa

- Fiol på norska, betyder viol på svenska. På norska heter fiol fela.
- Fårfiol = Ett stort stycke torkat fårkött, som till utseendet med viss fantasi kan liknas vid musikinstrumentet fiol.

Ljudexempel

-
-
-
-
-
-
-

Se även

- Lista över violinister
- Nyckelharpa
- Psalmodikon
- Stråkcittra
- Stråkorkester
- Musik
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer Kategori:Stråkinstrument Kategori:Tangentinstrument ja:ヴァイオリン

Rebec

Rebec är ett fiolliknande musikinstrument som härstammar från Mellanöstern och var populärt i Europa under medeltiden. Instrumentet är troligen utvecklat ur det arabiska instrumentet rabab. Kategori:Stråkinstrument

Stråke

Stråke är ett redskap till stråkinstrument där ljud uppstår då stråken dras över strängarna. Den moderna stråken blev till av den franske François Tourte under 1700-talet. Stråken består av en träpinne (pernambukträ), med tagel spänt mellan den nedre delen, froschen, och den övre delen, spetsen. Taglet är det som rör vid strängen (spelsättet col legno är undantaget) och för att få taglet att greppa gnids det in med harts. Vid stråkföringen skiljer man mellan nedstråk (rörelse froschen mot spetsen) och uppstråk (rörelse spetsen mot froschen). Med en skruv vid froschen kan taglets spänning regleras. När stråken inte används för spelning ska skruven vridas så att taglet hänger löst mellan fästpunkterna.

Se även

- Stråkinstrument
- Violin
- Viola
- Cello
- Kontrabas
- Lista över musikinstrument Kategori:Stråkinstrument

Klav

Klav (lat. clavis "nyckel"). En symbol som återfinns i notskrift. En klav är oftast placerad längst till vänster i varje notsystem. Klaven avgör vilka tonhöjder de fem vågräta linjerna representerar. Det finns många olika klaver men de två idag vanligast använda är diskantklaven och basklaven.
- Diskantklav (G-klav på andra linjen) anger att andra linjen nedifrån representerar tonen ettstrukna g. Övriga toner ges automatiskt utifrån denna. G-klaven återfinns ibland på första linjen och kallas då fransk violinklav.
- Basklav (F-klav på fjärde linjen) anger att fjärde linjen nedifrån representerar tonen lilla f. F-klaven kan i sällsynta fall även återfinnas på tredje linjen (barytonklav) eller femte linjen (subbasklav).
- C-klav anger läget för ettstrukna c och kan återfinnas i fyra olika lägen: på första (sopranklav), andra (mezzosopranklav), tredje (altklav) eller fjärde (tenorklav) linjen. De vanligaste är på tredje linjen (altklav) eller fjärde linjen (tenorklav). Sopranklaven och mezzosopranklaven är dock sedan länge undanträngda av G-klaven.

Källor

- Bonniers Musiklexikon, 2:a reviderade upplagan, Bonnier Fakta Bokförlag 1983, ISBN 91-34-50958-5
- Bengt Hambræus, Om notskrifter, AB Nordiska Musikförlaget 1970, 134 sidor + 48 sidor notexempel, NMS 6175 Kategori:Notskrift ja:音部記号

Ton

Ton har flera betydelser: # en härledd metrisk enhet för vikt och massa med beteckningen t. 1 ton är 1 000 kg. # icke-metrisk enhet för vikt och massa som används i USA och Storbritannien, något olika definierad i de båda länderna, se vidare ton (engelsk enhet). # registerton, äldre enhet för volym för fartygslast. 1 registerton är definierat som 100 engelska kubikfot, dvs 2,83 m³. # ett ljud med sinusformade svängningar med en enda frekvens, se ton (musik) # ett begrepp inom fonetik som avser användandet av toner i språk som särskiljande ljud, se ordton # en typ av högtidlig sång i form av kantillation.

Se även

- kiloton
- megaton ---- Kategori:Viktmått

Stråkinstrument

Stråkinstrument är en grupp musikinstrument. Medlemmarna i gruppen domineras sedan flera sekler tillbaka av fiol, altfiol, cello och kontrabas. I familjen ingår även medeltida fioler såsor rebec och fiddla. Hos stråkinstrumenten alstras tonen i första hand genom att en stråke dras över strängen.

Se även

- Bleckblåsinstrument
- Stråkorkester
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer Kategori:Stråkinstrument ja:弦楽器

Svensk folkmusik

Om man frågar ett stort antal personer om vad Svensk folkmusik är kommer troligtvis alla ha en väldigt tydlig bild av vilken musik begreppet beskriver. Dessa beskrivningar kommer dock sannolikt inte likna varandra. Vissa brukar kategorisera svensk folkmusik som melodier som uppstått i Sverige och inte har någon känd upphovsman. Detta är dock en sanning med modifikation. Det är dock osäkert hur svensk denna musik egentligen är eftersom alla musikformer som brukar räknas till genren är ett resultat av influenser från utlandet. Dessutom är det få folkmusiker idag som inte komponerar egen musik alternativt spelar musik av kända upphovsmän. En annan definition är att folkmusiken är "musik bland landsbygdens människor förr i tiden" (Ling 1980). Detta kan tyckas vara ett luddigt begrepp och det kräver vissa förtydliganden. Från 1600-talet ökar skillnaderna mellan adelns och allmogens musik även om musicerande över klassgränserna givetvis förekommer. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet började massproducerad underhållningsmusik tränga in i landet och nådde stor spridning. Av denna anledning skulle man kunna snäva in definitionen av folkmusik till "populärmusiken bland landsbygdens befolkning i huvudsak mellan 1600-talet till slutet av 1800-talet". För att få en mer rättvis definition bör man nog inkludera musik som tillkommit efter detta men håller sig inom samma ramar, till exempel de låttyper och danser som uppstod inom den aktuella tidsperioden. Genom detta inkluderas exempelvis en nyskriven polska i begreppet folkmusik, vilket de flesta folkmusiker idag skulle anse rimligt. Detta utesluter dock musik av de moderna grupperna Nordman och Sarek från folkmusiken och enligt detta synsätt spelar grupperna alltså någon form av pop samtidigt som de använder sig av instrument vanliga i folkmusiken.

Typer av musik som vanligen anses vara svensk folkmusik

Folkmusiken är rent begreppsmässigt snårig och indelning i subgenrer är inte helt lätt. En anledning till detta är att allt som idag ingår i folkmusikbegreppet en gång varit populärmusik men i takt med att musiken ansetts föråldrad för ungdomskulturen och blivit tillräckligt gammal för att ses som inhemsk och uråldrig lagts till folkmusiken. Nedan följer en beskrivning av olika typer av musik som idag på något sätt kopplas till den svenska folkmusiken.

Spelmansmusik

Ett ord många förknippar med folkmusik, är spelmansmusik - en dansmusik som oftast är fiolbaserad. Till spelmansmusiken hör gånglåtar och brudmarscher samt dansrytmerna polskor, vals, schottis, hambo, polka. Något mindre vanliga låttyper är exempelvis engelska och menuett. Polskan är den äldsta av dessa danser, som fått sitt namn från att den antas komma från Polen. Polskan var populär i hela Europa under 1600-talet, men har kommit att bli kvar i Norden och särskilt känneteckna nordisk folkmusik; såväl hos dagens spelmän som i de gamla uppteckningarna är polskan den vanligaste låttypen. När den kom var dess karaktär av pardans en modernitet; tidiagre hade man mest haft ringdans och långdanser. När polskan kom till Sverige hade den tre delar, fördans i jämn takt, proportio i jämn tretakt och efterdans eller serra i ojämn tretakt. Oftast användes samma melodi till alla dansens delar och gjordes om mellan taktarterna. Under årens lopp utvecklades dansdelarna till individuella låttyper. Fördanserna blev gånglåtar eller s.k. brännvinspolskor, mellandelen blev sextondelspolskor och serran blev till ojämna polskor. Polskan hade sin storhetstid under 1700-talet, innan den fick maka på sig åt andra låttyper. Även om de flesta svenskar har större uppfattning om vad schottis och vals är än polska, är den ojämna polskerytmen välkänd för nästan alla svenskar genom sånglekar av typen Nu är det jul igen. Under 1800-talet trängdes polskan undan av några nya danstyper, däribland vals, schottis, hambo, snoa och polka. Under början av 1900-talet ville även många musikforskare värna det svenska musikarvet, i takt med tidens nationalistiska strömningar. Koreografer lät sig inspireras av folkliga danser och låtar, och skapade musik och dans för sceniskt bruk. Melodierna är traditionella låtar men spelsättet kan skilja sig lite från det den folkliga dansen. Utifrån dessa danser skapades folkdanslagen, som alltså dansar koreografier från förra seklets början. På grund av folkdanslagen är det dessa koreografier som de flesta svenskars tänker på när de hör ordet folkdans, och vad gäller svenska förhållanden har det ordet därför fått en något annorlunda betydelse än det normalt har. När jazzen kom levde vals, schottis, hambo, polka och snoa levda kvar på dansbanorna, tillsammans med tango och lite andra influenser från det tidiga seklets populärmusik. Denna danskultur fanns ett tag parallellt med jazzen, och kom och kallas att dansa gammalt. När jazzen alltmer tog över skapades en förening, Gammeldansens vänner, för att värna om den musik som varit populär när föreningens skapare var unga. Föreningens namn har hjälpt till att cementera uttrycket gammeldans, och musiken från den eran, sin tids populärmusik, kallas idag ofta för gammeldansmusik (inbland förkortat gammtjo eller liknande). När man i dagens spelmanskretsar vill dansa traditionella svenska danser som sällskapsdans, till skillnad från folkdanslagens koreografier, används ibland uttrycket folklig dans. Vid sådana arrangemang dansas mest polska men även en hel del gammeldanser.

Folkliga visor

Folkliga vistraditioner är också folkmusik. En del av det vi kallar folkvisor är dock inte genuint folkliga utan filtrerat genom konstmusiker under 1800-talets och det tidig 1900-talets nationalromantik. Alla visor kopplas inte till folkmusiken, exempelvis är Bellman och Taube enligt de flesta inte folkmusik medan medeltida ballader är det. En del av de visor som upptecknats i Sverige såsom förda vidare genom muntlig tradition, finns även upptecknade på andra ställen i Europa. Ofta har texterna spritts som så kallade skillingtryck.

Vallmusik

Vallmusiken var bruksmusik i gamla tiders jordbruk där fäbodar var i bruk i många delar av Sverige. Musiken användes bl.a. till att locka på djur och för kommunikation mellan gårdar och framfördes exempelvis på bockhorn, lurar och via kulning, en sångteknik som hörs på stora avstånd. I vallmusiken skall ofta tonernas höjd vara lite avvikande från det man kan åstadkomma på instrument med fasta tonhöjder.

Instrument inom folkmusik

Det vanligaste instrumentet inom folkmusiken idag är fiolen som snabbt blev mycket populär då den kom under 1600-talet, alltså ungefär samtidigt som den kanske mest typiska svenska dansen, polskan. Nyckelharpan anser många är det mest typiska svenska folkinstrumentet eftersom den knappt förekommer utanför vårt land. Den är känd i Sverige från senmedeltiden men förde en tynande tillvaro fram till att den moderniserades på 1900-talet. Ett riktigt gammalt instrument inom svensk folkmusik är vevlira. Även säckpipa har använts, en tradition som nästan hann dö ut innan den räddades. På fäbodarna uppstod en särskild folkmusiktradition, med näverlurar, kohorn, spilåpipa, sälgflöjt och sångtekniken kulning. I framför allt södra Sverige var Hummeln förut ett vanligt instrument. Det kan liknas vid en föregångare till cittran och passar utmärkt till ackompanjemang av sång. Klarinett är ett instrument som tidigt blev populärt bland folket, mycket tack vare militärmusikerna som då också kunde fungera som dansmusiker. Dagens trend inom folkmusiken är dels att nyare instrument såsom gitarr, mandola (och bouzouki) samt saxofon (främst sopranvarianten) vinner mark men även att många plockar fram de ålderdomliga borduninstrumenten.

Modern folkmusik

Modern spelmansmusik har rötter i äldre spelmansmusik, men kan också skilja sig väsentligt därifrån. En del spelar till dans och komponerar nytt i mer eller mindre gammalt stil, men stor del av det som ryms inom folkmusikgenren är konstruerat för scen och skiva. Man använder ofta nya instrument; den multiinstrumentalisten Ale Möller spelar polska på det grekiska instrumentet bouzouki. Borduninstrument som vevlira och säckpipa har börjat användas igen, som ett sätt att söka sig riktigt långt tillbaka i våra traditioner. Gränserna mellan spelmansmusik och övrig folkmusik suddas alltmer ut, och blandas med influenser från annan musik som till exempel jazz. Folkmusik i gränstrakten till rock- och popmusik kallas ofta folkrock. Vissa räknar exempelvis Nordman som använder sig av nyckelharpa till låtar vars basala struktur är popens 4/4-takt, till folkrocken. Andra anser att för att höra till denna genre måste ett band spela musik av de traditionella låttyperna såsom exempelvis Hoven Droven gör.

Kända folkmusiker

Se även

- Statens ljud- och bildarkiv

Externa länkar

- [http://www.rfod.se/folklink RFoD - länklistor]
- [http://www.esplanaden.net/musik/folkmusik Esplanaden:folkmusik länklistor]
- [http://www.skspf.org/spelmtavl/home/index.htm Sydsvenska Spelmanstävlingar]
- [http://www.rfod.se/ RFoD - Riksföreningen för Folkmusik och Dans]
- [http://www.spelmansforbund.org/ SSR - Sveriges Spelmäns Riksförbund] - Länkar till spelmansförbunden

Litteratur

- Ling, Jan et al (1980), Folkmusikboken, Arlöv: Berlings. Se även [http://www.visarkiv.se/folkmusikboken Folkmusikboken online] Kategori:Svensk folkmusik

Cello

(Denna artikel handlar om musikinstrumentet cello. För pseudonymen Cello, se Olle Carle.) Cello eller violoncell är ett stråkinstrument, det näst djupaste i den moderna stråkfamiljen. I notskrift noteras cellostämman vanligtvis i F-klav (basklav), samt i högre lägen höjd C-klav (tenorklav) eller G-klav (diskantklav). Strängarna är stämda i kvinter, nerifrån och upp C, G, d och a. Cellons register spänner över fyra och en halv oktav, flageoletter inte medräknat. Den har en varm och fylligt klingande ton, och dess stora tonregister gör att den lämpar sig mycket väl både som solo- och ensembleinstrument. Cellon hålls mellan knäna och stöds mot golvet med stackeln (vilken inte är utfälld på bilden till höger), som sätts i ett förborrat hål i en stödbräda som fästs i musikerns stol. Cellon finns, liksom alla stråkinstrument, i flera olika konstruktionsmönster, vilka härstammar från de mest betydande violinmakarna genom historien. För cellons del är Antonio Stradivarius, Nicolo Amati, Matteo Gofriller och Domenico Montagnana några av dessa, vilkas mönster kopieras än idag. En person som spelar cello kallas cellist. Historiskt betydelsefulla cellister är bland andra Pablo Casals, Gregor Piatigorsky, Jaqueline du Pré och Pierre Fournier. Bland de nu levande kan nämnas Mstislav Rostropovich, Lynn Harrell, Yo Yo Ma, Janos Starker och svensken Frans Helmerson.

Ljudexempel

Kända personer som dessutom spelar cello

- Kurt Moll
- Terry Zwigoff

Se även

- Musik
- Lista över musikinstrument
- Lista över musikgenrer Kategori:Stråkinstrument ja:チェロ ko:첼로

Kontrabas

Kontrabas (basfiol, ståbas) är ett stråkinstrument. Kontrabasen är det djupaste stråkinstrumentet. Den har vanligen fyra strängar och är stämd i kvarter till skillnad från cellon, violan och violinen som alla är stämda i kvinter. Strängarna är, från den lägsta till den högsta, E₁, A₁, D och G. Vissa kontrabasar har en femte bottensträng, C₁-strängen, eller en mekanisk förlängning av E-strängen som går ner till C. I notskrift noteras kontrabasens stämma med basklav och transponeras en oktav upp. En kontrabas är cirka 180–200 cm hög. Kontrabasar finns i olika storlekar där helbasen är den största. Andra storlekar är 3/4-bas, halvbas och för barn åttondelsbas. Instrumentets kropp ser något annorlunda ut jämfört med de mindre stråkinstrumentens. Det beror på att den är utvecklad ur gambafamiljen. Kontrabasen kan spelas med stråke eller knäppas med fingrarna. Det första är vanligast i klassisk musik, det senare i jazz- och annan populärmusik.

Historia

Kontrabasen härstammar från violone, en kontrabasgamba med sex strängar som var vanlig på 1600- och 1700-talen.

Kända kontrabasister

A

- Tom Abbs
- Ahmed Abdul-Malik
- Josh Abrams
- John Adams
- Bernie Addington
- Frédéric Alcaraz
- Ben Allison
- Hayes Alvis
- Tim Amherst
- Rob Amster
- Arild Andersen
- Harry Anderson
- Jay Anderson
- Reid Anderson
- Chuck Andros
- Tatsu Aoki
- Tony Archer
- Vincente Archer
- Adam Armstrong
- Michael Arnopol
- Jean-Jacques Avenel
- David Ayre

B

- Harry Babasin
- Don Bagley
- Dawn Baker
- Antonia Bakewell
- Kenny Baldock
- Tony Banda
- Harrison Bankhead
- Bob Bates
- Marco Battisti
- John Benitez
- Joe Benjamin
- Simon Benson
- Chris Berger
- Chuck Bergohfer
- Keter Betts
- Charlie Biddle
- Michael Bisio
- Dominic Black
- Alex Blake
- Jimmy Blanton
- Gildas Boclé
- Jasper Bodilsen
- Rosario Bonaccorso
- Jimmy Bond
- Walter Booker
- Antonio Borghini
- Pierre Boussaguet
- Bob Bowen
- Ronnie Boykins
- Wellman Braud
- Ed Broderick
- Brian Bromberg
- David Broughton
- Alan Brown
- Cameron Brown
- Ray Brown
- Steve Brown
- Tyrone Brown
- Whit Browne
- Tommy Bryant
- Barry Buckley
- Julie Buckley
- Monty Budwig
- Belden Bullock
- Dwayne Burno
- John Burr

C

- Howard Cairns
- Bruce Cale
- Red Callender
- James Cammack
- Laura Campbell
- Gerald Cannon
- Dave Carpenter
- Kent Carter
- Ron Carter
- Bob Casey
- Frances Casey
- Malcolm Cecil
- Jeff Chambers
- Paul Chambers
- Gene Cherico
- Bruno Chevillon
- Lyn Christie
- Diane Clark
- James Clark
- Tyrone Clark
- Stanley Clarke
- Les Claypool
- John Clayton
- Matt Clohesy
- Rob Clutton
- Jeff Clyne
- Avishai Cohen
- Greg Cohen
- Scott Colley
- Cathy Colwell
- Matthew Coman
- Todd Coolman
- Gary Costello
- Curtis Counce
- Anthony Cox
- George Cremaschi
- Israel Crosby
- Bill Crow
- Luques Curtis

D

- Chris Dahlgren
- Alec Dankworth
- Ruth Davies
- Art Davis
- Kenny Davis
- Richard Davis
- Patricia Day
- Wilbert De Joode
- Thibault Delor
- Phil Demaree
- Demibata
- Marcus Dengate
- Albert Dennis
- Frank Di Sario
- Willie Dixon
- Wayne Dockery
- Dwayne Dolphin
- Chuck Domanico
- Maciej Domaradzki
- Sean Drabbitt
- Mark Dresser
- Ray Drummond
- Tony Dumas
- Trevor Dunn
- Dominic Duval
- George Duvivier
- Johnny Dyani

E

- Loch Easton
- Lynette Eaton
- Isla Eckinger
- Catherine Elliot
- Stece Elphick
- Essiet Okon Essiet

F

- Tony Falanga
- Charles Fambrough
- Ian Farr
- Malachi Favors Maghostut
- Simon H. Fell
- Jim Ferguson
- Ken Filiano
- Arnold Fishkin
- Joe Fonda
- Michael Formanek
- Pops Foster
- Henry Franklin
- David Friesen
- Ronald Fudoli
- Kris Funn

G

- Jon Gagan
- Sylvain Gagnon
- Michael Galeazzi
- Larry Gales
- Renaud Garcia Fons
- Ed Garland
- Donald Garrett
- Jimmy Garrison
- Louis Garson
- Geoff Gascoyne
- Victor Gaskin
- Ed Gaston
- Christian Gentet
- James Genus
- Bruce Gertz
- Hein van de Geyn
- Steve Gilmore
- Hans Glawishing
- Albert Glenny
- Eddie Gomez
- Jeremy Gordon
- Barry Green
- Dave Green
- Hill Green
- Hilliard Greene
- Dan Greenspan
- Larry Grenadier
- Drew Gress
- Fernando Grillo
- Henry Grimes
- Joel Grip
- Roland Guerin
- Barry Guy

H

- Charlie Haden
- Stephen Hadley
- Bob Haggart
- Ingerbrigt Haker-Flaten
- Darryl Hall
- Ian Hall
- Lucy Hare
- Harry Harman
- Ratso Harris
- Ali Haurand
- Teppo Hauta-Aho
- Marion Hayden
- Don Heap
- John Heard
- Percy Heath
- Spike Heatley
- Mark Helias
- Carlos Henriquez
- Peter Herbert
- Miles Hill
- Milt Hinton
- Brett Hirst
- Gary Holgate
- Dave Holland
- Major Holly
- John Holt
- Fred Hopkins
- Markus van Horn
- Lynda Houghton
- Clint Houston
- Tom Hubbard
- Luther Hughes
- Elena Hull
- Robert Hurst

I

- Diter Ilg
- Frank Ingrao
- Yosuke Inoue
- Dennis Irwin
- Chuck Israels
- David Izenzon
- Mark Izu

J

- Chubby Jackson
- David Jackson
- Melvin Jackson
- Stafford James
- Jan Jankeje
- Peter Jeavons
- Bill Johnson
- David Johnson
- Marc Johnson
- Reggie Johnson
- Beverly Jones
- Eddie Jones
- Sam Jones

K

- Louis Kabok
- Gary Karr
- Jorma Katrama
- Yasunori Kawahara
- Chris Kelly
- George Kelly
- Kent Kessler
- Henry Kimball
- John Kirby
- Kiyoshi Kitagawa
- Sandy Klose
- Geoff Kluke
- Kenneth Knussen
- Pete Kohlhoff
- Kristin Korb
- Teddy Kotick
- Peter Kowald

L

- Scott La Faro
- Steve La Spina
- Rick Laird
- Robert Langereis
- Mark Lau
- Jasper Leak
- Joelle Leandre
- James Leary
- Jay Leonhart
- Jack Lesberg
- Mark Michel Lebevillon
- Bruce Lett
- Mark Levinson
- Herbie Lewis
- John Levy
- John Lindberg
- John Lindsay
- Roger Linley
- John Lockwood
- Jorge López Ruiz
- Keith Lowe
- Al Lucas
- Fiona Lugg
- Jesper Lundgaard
- Curtis Lundy
- Greg Lyon
- Marshall Lytle

M

- Cecil McBee
- Christian McBride
- Ron McClure
- Peter McGurk
- Ross MacIntyre
- Andy McKee
- Jon Maharaj
- Bob Magnusson
- Stephen Mair
- Tony Marino
- Billy Marrero
- Simon Marrero
- Paul Marrion
- Fred Marshall
- Ray Martin
- Steve Martin
- Thomas Martin
- Tarus Mateen
- Ron Mathewson
- Nilson Matta
- Marcio Mattos
- Alex Meik
- Homer Mensch
- Edgar Meyer
- Pierre Michelot
- Mat Miles
- Charles Mingus
- Roberto Miranda
- Duncan Mitchell
- Red Mitchell
- Charnet Moffett
- Joe Mondragon
- Belinda Moody
- Bob Moore
- Glen Moore
- Michael Moore
- Olivier Moret
- Al Morgan
- Paul Morgan
- Yasuhito Mori
- Wilber Morris
- Natalie Morrison
- Peck Morrison
- Jonathan Moss
- George Mraz
- Kurt Muroki

N

- Jud De Naut
- Jonathan Nazdin
- Buell Neidlinger
- Kim Nekroman
- Todd Nicholson
- Bob Nieske

O

- Rory O'Donovan
- Ugonna Okegwo
- Darek Oleszkiewicz
- Ole Olsen
- Eivind Opsvik
- Warren Oree
- Milt Orent
- Scott Owen

P

- Walter Page
- Guffi Pallesen
- Marco Panascia
- William Parker
- Nicki Parrott
- John Patitucci
- Benjamin Patterson
- Mario Pavone
- Gary Peacock
- Guy Pedersen
- Aladar Pege
- Ralph Pena
- Miles Perkins
- Gene Perla
- Scott Peterson
- Franco Petracci
- Oscar Pettiford
- Dudley Philips
- Barre Phillips
- Enzo Pietropaoli
- David Piltch
- Lonnie Plaxico
- Tommy Potter
- Adam Precious
- Wesley Prince
- Richard Pryce
- Dave Pudney

Q

- Chris Qua
- Benoit Quersin

R

- François Rabbath
- Reuben Radding
- Entcho Radoukanov
- Junior Raglin
- Emil Ram
- Gene Ramey
- Dave Redmond
- Nat Reeves
- Rufus Reid
- Harry Rettenbacher
- Eric Revis
- Al Rex
- Philip Rex
- Mike Richmond
- Catherine Ricketts
- Rupert Ring
- Ben Robertson
- Hal Robinson
- Steve Rodby
- Rubin Rodriguez
- Paul Rogers
- Adelhard Roidinger
- Stephen Rossell
- Helen Rowlands
- Ben Russell
- Curly Russell
- Wyatt Ruther

S

- Eddie Safranski
- Dave Santoro
- Kate Saxby
- Pamela Scanlan
- Allan von Schenkel
- Peter Scherr
- Tony Scherr
- Ed Schuller
- Mary Scully
- Lynn Seaton
- David Seidel
- Jaribu Shahid
- Avery Sharpe
- Andrew Shaw
- Arvell Shaw
- Marcus Shelby
- Paul Sherman
- Ron Shuffler
- Melissa Slocum
- Todd Sickafoose
- Lou Silbereisen
- Alan Silva
- John Simmons
- Andy Simpkins
- Sirone
- Jack Six
- Rodney Slatford
- Carson Smith
- Christy Smith
- Sean Smith
- Teddy Smith
- Japser Somsen
- Emmanuel Soudieux
- Esperanza Spalding
- Louie Spears
- Phil Stack
- Yaron Stavi
- Sebastian Steinberg
- Albert Stinson
- Slam Stewart
- Casey Stockdon
- Ben Street
- Miriam Sullivan
- Lloyd Swanton
- Harvie Swartz
- Chris Symer
- Beth Symmons

T

- Jim Tavaré
- Gene Taylor
- Ares Tavolazzi
- Ron Terry
- Henri Texier
- Danny Thompson
- Jack Thorncraft
- Jon Thorne
- David Tolley
- Yves Torchinsky
- Trevor Torrens
- Mark Tourian
- Ben Tucker
- Bertram Turetzky
- Ashley Turner
- Clare Tyack

U

- Cameron Undy

V/W

- David Walter
- Gary Wang
- Ben Waples
- Wilbur Ware
- Stephen Warner
- Peter Washington
- Rob Wasserman
- Doug Watkins
- Neil Watson
- Jeremy Watt
- Stacey Watton
- Reginald Veal
- Victor Venegas
- Nicola Vernuccio
- Chris West
- Paul West
- Jonas Westergaard
- Rodney Whitaker
- Chris White
- James Whiton
- Wally Wickham
- Remi Vignolo
- Aldo Vigorito
- Matt Wigton
- Jerry Wilfong
- Buster Williams
- David Williams
- John B. Williams
- Richard Williams
- Stephen Williams
- Joe Williamson
- Martin Wind
- Mads Vinding
- Leroy Vineger
- Jean-Phlippe Viret
- Bobby Witlock
- Miroslav Vitous
- Dieter Vogt
- John Voigt
- Andrew Wood
- Chris Wood
- Marshall Wood
- Jimmy Woode
- Red Wooten
- Reggie Workman
- Darcy Wright
- Eugene Wright

X

Y

- David Young

Z

- Chester Zardis
- Jonathan Zwartz

Å

Ä

Ö

- Niels-Henning Ørsted Pedersen

Kända svenska kontrabasister

- Björn Alke
- Gunnar Almstedt
- Hans Andersson
- Filip Augustson
- Hans Backenroth
- Dan Berglund
- Johan Berthling
- Patrik Boman
- Simon Brehm
- Nicke Bäcklund
- Palle Danielsson
- Håkan Ehrén
- Backa Hans Eriksson
- Åke Fagerlund
- Anders Forsslund
- Thorvald Fredin
- Bosse Gathu
- Mattias Grönroos
- Thore Jederby
- Per V. Johansson
- Gunnar Johnson
- Pal Johnson
- Anders Jormin
- John Jändel
- Peo Jönis
- Pär-Ola Landin
- Claes Lassbo
- Göran Lind
- Lars Lindbeck
- Ivar Lindell
- Björn Malmqvist
- Per Nilsson
- Erik Ojala
- Krzysztof Panus
- Alf Petersén
- Nils "Kulan" Rehman
- Georg Riedel
- Tony Rooth
- Anders Rudnert
- Martin Sjöstedt
- Jörgen Smeby
- Leif Södergren
- Svante Söderkvist
- Arne Wilhelmsson
- Sture Åkerberg
- Yngve Åkerberg
- Arthur Österwall

Klassiska och historiska kontrabasvirtuoser

- Giovanni Bottesini
- Domenico Dragonetti
- Serge Koussevitsky
- Edouard Nanny
- Franz Simandl

Kända personer som dessutom spelar kontrabas

- Jonas Dominique (dirigent)
- Penn Jillette (från Penn & Teller)
- Bo Juhlin
- Staffan Lindberg (från Viba Femba)
- Zubin Mehta (dirigent)
- Leppe Sundevall
- Hasse Tellemar

Kända personer vars fäder spelade kontrabas

- Johannes Brahms
- Clarence Williams Kategori:Stråkinstrument ja:コントラバス ko:콘트라베이스 simple:Double bass

Lista över musikgenrer

Konstmusik ("klassisk musik")

: ...Kort artikel kommer här...

Tidig musik

- Generalbas

Instrumentala genrer

- Karaktärsstycken
- Bagatell
- Ballad
- Berceuse
- Capriccio
- Etyd
- Impromptu
- Moment musical
- Lied ohne Worte
- Nocturne
- Pastoral
- Potpurri
- Rapsodi
- Sonat
- Sonata
- Solosonata
- Triosonata
- Kammarsonata
- Sonata da camera
- Sonata da chiesa
- Trio, Kvartett
- Canzona
- Symfoni
- Sonatin
- Symfonietta (Sinfonietta)
- Konsert
- Uvertyr
- Fantasi
- Symfonisk dikt (programmusik)
- Svit
- Allemande
- Courante
- Gigue
- Pavane
- Tripla
- Gavott
- Rigaudon
- Bourée
- Menuett
- Passepied
- Aria (Air)
- Toccata
- Scherzo
- Divertimento
- Serenad
- Dansmusik
- Polka
- Duenka
- Furiant
- Ländler
- Vals
- Rheinländer
- Anglaise
- Ecossaise
- Francaise
- Quadrille
- Menuette
- Cancan
- Barkarol, Barcaroll
- Forlana
- Tarantella
- Siciliano
- Krawkowiak
- Mazurka
- Polonäs
- Fandango
- Bolero
- Seguidilla
- Paso Doble
- Csardas

Vokala genrer

- Solosång
- Folkvisa
- Gregoriansk sång
- Kyrklig församlingssång
- Lied
- Romans
- Kantat
- Oratorium
- Opera
- Kör
- A cappella
- Gosskör
- Barnkör
- Damkör
- Manskör
- Blandad kör
- Madrigal
- Motett

Kyrkomusik

- Ortodox musik
- Ryskortodox musik
- Grekiskortodox musik
- Gospel
- Gregoriansk sång
- Trop
- Hymn
- Mässa
- Passion
- Oratorium
- Motett
- Madrigal
- Kantat
- Requiem

Modern musik

Modern konstmusik

Ibland kallad "nutida musik" eller seriös musik.
- Atonal musik
- Brus
- Bullermusik
- Cluster
- Elektroakustisk musik
- Fri form
- Fritonal musik
- Konkret musik
- Mikrotonsmusik
- Minimalism
- Preparerat piano
- Slumpmusik
- Soundscape
- Tolvtonsteknik

Blues

- Blues
- Boogie-Woogie
- Skiffle

Jazz

- Bop
- Bebop
- Cool Jazz
- Dixieland
- Free jazz
- Hardbop
- Hot Jazz
- Jazzrock
- Jazz fusion
- Messengerjazz
- Symfonisk Jazz
- Swing
- West Coast

Reggae

- Bluebeat
- Dancehall
- Dub
- Mento
- Nyahbinghi
- Ragga
- Rocksteady
- Roots Reggae
- Ska

Electronica

- Acid Jazz
- Ambient
- Ambient groove
- Illbient
- Organic ambient
- Isolationist
- Breakbeat
- 2Step alias Speed garage
- Breakbeat hardcore
- Breakcore
- Brokenbeat
- Drill and bass
- Drum and bass
- Jungle
- Dance
- Downtempo
- Nu jazz
- Trip hop
- Electro
- Electronica
- Big beat
- Elektronisk musik
- Hardcore
- 4-beat
- Gabba
- Happy hardcore
- Freeform hardcore
- Makina
- Hi-NRG
- Nu-NRG
- House
- Acid house
- Chicago house
- Deep house
- Freestyle house
- Garage
- Ghetto house
- Hard house
- Hip house
- Microhouse
- Progressive house
- Tech house
- Vocal house
- Industrial
- Electronic body music (EBM)
- Futurepop
- Old-school EBM
- Hardcore techno
- Noise
- Intelligent dance music (IDM)
- Bitpop
- Chip music
- Glitch
- Miami Bass
- Musique concrète
- NNew Age
- Nortec
- Rave
- Synth pop
- Electroclash
- Electropop
- Synthpunk
- Techno
- Detroit techno
- Freetekno
- Ghettotech
- Trance
- Hard trance
- Goa trance
- Melodic trance
- Minimalist trance
- Progressive trance
- Psychedelic trance

Rockmusik

- Acid rock
- Artrock
- Boogierock
- Collegerock
- Country
- Folk-rock
- Garagerock
- Glamrock
- Gubbrock
- Grunge
- Hårdrock
- Postrock
- Progg
- Progressiv rock
- Artrock
- Canterbury scene
- Krautrock
- Space rock
- Symfonirock
- Psykedelisk musik
- Punk
- Hardcore
- Oi!
- Psychobilly
- Rhythm and blues
- Rockabilly
- Rock'n'roll , Rockmusik
- Southern rock
- Surf rock

Heavy metal

- Black metal
- Death metal
- Doom metal
- Grindcore
- Hairmetal
- Heavy metal
- New Wave of British Heavy Metal
- Numetal
- Power metal
- Progressive metal
- Rapmetal
- Sludgemetal
- Speedmetal
- Stonerrock
- Thrash metal
- Gothic metal
- Industrimetal
- Vikingametal

R&B

- Disco
- Funk
- Hip-Hop
- Soul
- Etnopop

Övrig populärmusik

- Schlager

Etnologiska genrer

Svensk folkmusik

- Cermonimusik
- Brudmarsch
- Danssmusik (se lista ovan)
- Gånglåt
- Skänklåt
- Brännvinspolska
- Rundarium
- Steklåt
- Gammeldans
- Gruppspel
- Spelmanslagsspel
- Buskspel
- Allspel
- Instrument med särskild reperoar
- Durspelslåtar
- Bordunlåtar
- Omstämt
- A-baslåtar
- AEAE-låtar
- Näcklåtar
- Tidsgenrer
- Medeltidslåtar
- 1700-talsmusik
- Sekelskiftesmusik
- Vokalt
- Folkliga koraler
- Folkvisa
- Kulning

Latinomusik

- Bachata
- Bolero
- Cha-cha-cha
- Choro
- Mambo
- Milonga
- Salsa
- Tango

Världsmusik

- Fado
- Gambelan
- Orientalisk musik
- ...

Se även

- Musik
- Lista över musikinstrument
- Teater Kategori:Listor ja:音楽のジャンル一覧

Kategori:Stråkinstrument

Huvudartikel: Stråkinstrument kategori:Stränginstrument

Sommelsdijk

Sommelsdijk is een dorp in de Zuid-Hollandse gemeente Middelharnis. Vroeger lag het op het eiland Overflakkee net als Middelharnis en maakte het deel uit van de provincie Zeeland. In 1805 werd Sommelsdijk Hollands, en dat bleef zo bij de grondwetswijziging van 1814. In de Tweede Wereldoorlog werden begin maart 1941 bijna tweehonderd jonge mannen uit Sommelsdijk een maand in Kamp Schoorl geïnterneerd wegens belediging van het Duitse leger en de Nederlandse politie.

Bezienswaardig

De Hervormde Kerk aan de Ring. Eens de grootste kerk van het eiland Goeree-Overflakkee, na diverse branden en andere beschadigingen is er weinig meer van die oude glorie over. De Voorstraat met enkele monumentale panden. Aan de Westdijk staat een stellingmolen.

Dorpen in de buurt

Nieuwe-Tonge, Melissant, Middelharnis en Dirksland.

Geboren in Sommelsdijk

- Theo van den Doel (31 mei 1952), Nederlands politicus (VVD)

Externe links

- [http://www.middelharnis.nl/ Website gemeente Middelharnis]
- [http://www2.zuid-holland.nl/onderwer/drgg/gouw/gouw4.html Geschiedenis van de grenzen van Zuid-Holland] Categorie:Plaats in Zuid-Holland Categorie:Voormalige gemeente in Zuid-Holland

hotels Vienna katalog warsaw bars and cafes online slots anemia

Altfiol

Se även

Fiol

Historia

Konstruktion

Kroppen

Övriga delar

Strängar

Stämning

Fiolmakare

Spelsätt och speltekniker

Musik för fiol

Språklig fiol-kuriosa

Ljudexempel

Se även

Rebec

Stråke

Se även

Klav

Källor

Ton

Se även

Stråkinstrument

Se även

Svensk folkmusik

Typer av musik som vanligen anses vara svensk folkmusik

Spelmansmusik

Folkliga visor

Vallmusik

Instrument inom folkmusik

Modern folkmusik

Kända folkmusiker

Kända spelmän från förr i tiden

Kända spelmän under 1900-talet

Moderna folkmusiker

Se även

Externa länkar

Litteratur

Cello

Ljudexempel

Kända personer som dessutom spelar cello

Se även

Kontrabas

Historia

Kända kontrabasister

A

B

C

D

E

F

G

H

I

J

K

L

M

N

O

P

Q

R

S

T

U

V/W

X

Y

Z

Å

Ä

Ö

Kända svenska kontrabasister

Klassiska och historiska kontrabasvirtuoser

Kända personer som dessutom spelar kontrabas

Kända personer vars fäder spelade kontrabas

Lista över musikgenrer

Konstmusik ("klassisk musik")

Tidig musik