Andra republikenDen andra republiken (franska: Deuxième République) var den republikanska regering som varade i Frankrike mellan 25 januari 1848–2 december 1852. Denna regeringtid i Frankrikes historia kallas den andra trots att det som brukar kallas den första republiken egentligen bestod av den serie regeringar som åtföljde den franska revolutionen 1789: Nationalkonventet, Direktoriet och Konsulatet.
Julimonarkins faller - februari 1848
: Huvudartikel: Februarirevolutionen 1848
Efter den första republiken hade monarkin återupprättats genom den Bourbonska restaurationen 1814. Efter julirevolutionen 1830 efterträddes Karl X av Ludvig Filip I. Den så kallade julimonarkin kom att bestå i arton år innan den, till allmän förvåning, kollapsade 24 februari 1848 efter tre dagars strider på Paris gator.
Den 22 februari hade regeringen förbjudit en av den republikanska oppositionens politiska banketter. Arbetare, som aldrig skulle hade haft råd att närvara på banketten, började samlas på gatorna och efter mindre sammanstötningar med polisen började de upprätta barrikader. Februarirevolutionen hade börjat.
Guizots regering avgick den 23 februari efter att ha övergivits av den småborgerlighet vars stöd den trodde sig ha. Vänsterledarna Louis Mathieu, greve Molé och Adolphe Thiers avböjde erbjudandet att bilda regering men Odilon Barrot accepterade och den första militärdivisionens attacker mot barrikaderna under Bugeauds återkallades. Men då var det redan för sent: Resningen hade redan spritt sig över hela Paris.
Den 24 februari sköt nationalgardet, delvis på grund av olyckliga omständigheter, demonstrerande arbetare och när industriproletariatet i Paris förstäder (les faubourgs) begav sig in till Paris' centrum senare samma dag välkomnades de av nationalgardet. Kungen Ludvig Filip I abdikerade till förmån för sin sonson Ludvig Filip, greve av Paris efter att nationalgardet vägrat hälsa honom som sin ledare. Men monarkin kunde inte räddas. Den uppretade folkmassan framtvingade en provisorisk regering och den andra republiken utropades av Lamartine i Hôtel de Ville.
: Se även: Revolutionerna 1848
Övergångsregeringen
I opposition till Lamartines provisoriska, republikanska regering i Palais Bourbon upprättade socialisterna en egen alternativ regering i l'Hôtel de Ville. Liksom vid det tidigare maktskiftet 1830 var det med andra ord upplagt för konflikt och till och med inbördeskrig. Denna gång gick dock l'Hôtel de Ville segrande ur maktkampen mot Palais Bourbon som tvingades välja in socialisterna i regeringen. Trots omständigheter kring de provisoriska regeringens tillkomst blev den accepterad som kungens efterträdare. Denna omaka samling män åstakom en rad betydande förändringar innan den överlämnade makten till den nyvalda nationalförsamlingen i maj.
Republikanernas övergångsregering i Palais Bourbon under premiärminister Jacques-Charles Dupont de l'Eure:
- Alphonse de Lamartine, utrikesminister
- Adolphe Crémieux, justitieminister
- Alexandre Auguste Ledru-Rollin, inrikesminister
- Marie François Sadi Carnot, utbildningsminister
- Michel Goudchaux, finansminister
- François Jean Dominique Arago, krigs- och sjöminister
- Louis-Eugène Cavaignac/Auguste Laurent Burdeau, krigsminister
- Louis Garnier-Pagès utsågs till Paris borgmästare.
Socialistpartiets alternativa regering i Hôtel de Ville som förutom republikanerna ovan bestod av:
- Louis Blanc, ...
- Armand Marrast, ...
- Ferdinand Flocon, ...
- Alexandre Martin, en arbetarrepresentant känd som "Albert"
Dock var regeringen sammansatt av medlemmar från båda dessa grupper naturligtvis inte oproblematisk och en konflikt mellan grupperingarna började snart ta form. Socialisterna som inte utgjorde majoriteten i denna disparata samlingregering samlades under den röda fanan. Enligt dem måste konsekvensen av att sextio års reformer av de politiska institutionerna inte märkbart förbättrat vardagen för det franska folket vara en omdanande förändring av samhället själv. De ville avskaffa äganderätten som de uppfattade som det enda kvarvarande hindret för jämlikhet. Under trikoloren samlades deras meningsmotståndare som ville bevara de gamla institutionerna som hade byggt upp det franska samhället.
Allmänna val - april 1848
Det första konfrontationen mellan de två lägren blev ställningstagandet i frågan om allmän rösträtt. Lamartine och hans anhängare ville att de ursprungliga, universalla principerna ("frihet, jämlikhet, broderskap") som nationens överhöghet vilade på skulle gälla, dvs alla skulle betraktas som jämlikar.
Revolutionärerna under Ledru-Rollin ville att den republik som utropats i Paris skulle vara överställt den allmänna rösträtten som de inte ansåg att det bristfälligt utbildade folket var moget för. Socialisterna ville avvakta med valet till dess medborgarna hade fått verdersaklig utbildning.
5 mars beslutade samlingsregeringen, efter påtryckningar från nybildade politiska klubbar i Paris, att utlysa allmänna val 26 april. Den lagstiftande församlingen som så samlades den 4 maj 1848 bestod av en majoritet av republikaner och anti-socialister och den 9 maj överlät man makten till en verkställande komission med fem medlemmar: Arago, Garnier-Pagès, Marie, Lamartine och Ledru-Rollin.
Nationalförsamlingen
Socialistisk motreaktion - maj 1848
9 maj]
Valet innebar dock inte att någon politisk stabilitet infann sig. Trots att revolutionens mål var att avskaffa fattigdomen och att organisera industrin efter andra principer än konkurrens och kapitalism, var den nya regeringen som blev resultatet av revolutionen moderat eller till och med monarkistisk. Något som socialisterna förstås hade svårt att stillasittande acceptera.
De som hade eftersträvat den ideala socialistiska staten hade sedan revolutionen haft ett inflytande som inte stod i proportion till deras representation. Genom att aktivera det Paris-proletariat som stödde dem lyckades de innan valet göra principen om "rätten till arbete" till regeringens mål och, som en konsekvens, börjat upprätta de "nationella verkstäder" som skulle sysselsätta de många arbetslösa. Under Louis Blanc organiserade samtidigt en sorts industriellt parlament i Palais de Luxembourg arbetets utformning. Genom ett dekret den 8 mars avskaffandes egendomskravet för värvning till Nationalgardet vilket ledde till att hela den franska arbetsstyrkan försågs med vapen. På detta vis hade socialisterna mer eller mindre upprättat en stat i staten, med egen regering, organisation och armé. En öppen konfrontation var oundvilklig.
Under ledning av Raspail, Blanqui och Barbès försökte en beväpnad folkmassa tillsammans med proletariat-gardet inta nationalförsamlingen den 15 maj men slogs tillbaka av de borgerliga styrkorna i Nationalgardet. Situationen förblev dock ohållbar för den nya regeringen. De nationella verkstäderna lyckades inte förse ens Paris arbetslösa med lönsamt arbete. Istället blev de flesta av de tusentals arbetare som ansökte om arbete sysselsatta med utomordentligt meningslösa sysslor som att gräva gropar som genast fylldes igen. De som inte ens kunde få sådana arbetsuppgifter tillerkändes en halv dagslön (1 franc) i ersättning. Även denna mycket knappa ersättning utan krav på motprestationer räckte för att arbetare över hela landet skulle strömma till huvudstaden och samlas under den röda fanan. För regeringen blev det klart att detta sociala experiment inom kort skulle innebära ekonomisk bankrutt och att det under omständigheterna utgjorde ett konstant hot mot staten. Man beslutade därför att sätta stopp för utvecklingen och den metod som valdes var knappast sorgfri.
Arbetarupproret - juni 1848
Den 21 juni beslutade den parlamentariska arbetskommissionen under Frédéric Alfred Pierre, comte de Falloux att alla arbetare skulle sägas upp inom tre dagar och att alla fullt friska män skulle tvingas ta värvning. Ett våldsamt upplopp bröt omedelbart ut. Under tre dagar, 24-26 juni, utkämpade de industriella kvarteren i östra Paris under Pujol en bitter strid mot de västra kvarteren under Louis Eugène Cavaignac som utsetts till diktator. Det socialistiska partiet gick under och dess medlemmar antingen dog i striden eller blev deporterade, men socialisterna drog republiken med sig i fallet.
Republiken hade redan blivit impopulär på landsbygden genom den nya jordskatten på 45 centimes; bland borgarna som drabbats av den ekonomiska stagnationen och fruktade de politiska klubbarnas inflytande; och efter "junimassakern" även bland arbetarna. Efter dessa våldsamma konvultioner och att den politiska scenen så dramatiskt hade ritats om ansåg sig fransmännen nu behöva en ny Napoleon. Ett behov som snart skulle tillmötesgås.
Presidentvalet - november 1848
Louis Eugène Cavaignac]
Den 4 november 1848 kungjordes en ny författning som utropade en demokratisk republik med direkta allmänna val och en uppdelning av makten. Republiken skulle bestå av en kammare med 750 ledamöter som valdes för en period på tre år. Denna kammare skulle utse ett lagråd var sjätte år som förberedde de lagförslag som kammaren skulle rösta om. Den verkställande makten överläts till en president som valdes i direkta allmän val var fjärde år och inte fick ställa upp för återval (presidenten fick följaktligen bredare folkligt stöd än kammaren). Presidenten skulle själv välja ut sina ministrar. Alla konstitutionella förändringar omöjliggjordes slutligen genom kravet på trefjärdedelars majoritet i kammaren under tre på varandra följande valperioder. För att undgå risken att med denna konstitution i praktiken göra en monark av presidenten försökte utan framgång François Paul Jules Grévy istället föreslå att statschefen skulle reduceras till en utbytbar ledare för ministären. Lamartine, som var säker på att få folkets stöd med den föreslagna konstitutionen, van maktkampen.
Till valet valde socialisterna Ledru-Rollin som sin kandidat, republikanerna Cavaignac och imperialister
prins Louis Napoleon, brorson till Napoleon I men ännu helt okänd 1835 och föraktad sedan 1840. Han hade under de åtta år som föregick valet lyckats vinna folkets stöd så pass att han valdes till församlingen av inte mindre än fem departement. Hans framgångar berodde dels på att regeringen genom sitt handlande i juli väckt folkets minnen om det imperium son landet en gång varit, dels på den kampanj med socialistiska undertoner som Napoleon bedrev från sin exil i Storbritannien. Dessutom stödde inte längre monarkisterna Cavaignac och vlade att istället förena sig med Bonapartiserna. Vid valet 10 december 1848 röstade 5 miljoner bönder på Napoleon, vars namn de förknippade med ordning till varje pris, mot 1.4 miljoner för Cavaignac.
Napoleons presidentskap
Under tre år pågick en maktkamp mellan det splittrade parlamentet och prinsen som bidade sin tid. Till sin ministär valde han män som i liten grad kunde kallas republikaner - de var orleanister under ledning av Odilon Barrot. För att stärka sin position bemödade Napoleon sig att blidka de reaktionära partierna men utan att binda sig något av dem.
Restaurationen av påven
Ett exempel på detta är krigsföretaget mot Rom, ett företag som katolikerna röstat igenom i syfte att återupprätta det påvedöme som Giuseppe Garibaldi och Giuseppe Mazzini hade kört ut från staden. Napoleon stödde planerna som låg i linje med det som hans betrakade som sin huvuduppgift - att bygga om den europeiska kartan från grunden. General Nicolas Oudinots intåg i Rom provocerade fram ett uppror i Paris till stöd för den romerska republiken som regimen krossade 13 juni 1849. Å andra sidan genomdrev Napoleon bildandet av en liberal regering i Rom efter att påven väl hade installerats. Den 1 november upprättades en ny regering under ledning av Achille Fould och Eugène Rouher.
Republikanerna "neutraliseras"
I Paris uppfattade katoliker och monarkister detta som en krigsförklaring. Napoleon fortsatte dock att låtsas spela orleanisterna i händerna. Efter fyllnadsvalen i mars och april 1850, som överraskande blev framgångsrika för republikanerna, drabbades de reaktionära ledarna Thiers, Berryer och Montalembert av panik. Napoleon sanktionerade då en kampanj mot republikanerna.
Kyrkan hade under Ludvig XVII och Karl X försökt ta över kontrollen över universitetet utan framgångar och nu eftersträvande man istället att starta ett eget universitet. I mars 1850 instiftade Falloux en lag som åter placerade univeristetet under den katolska kyrkan. Konsekvensen blev att all den frihet som inellektuella åtnjutit sedan revolutionen 1789 lades i malpåse under de efterföljande 50 åren.
Den nya vallag som kom 31 maj 1850 syftade även den att stävja subversiva idéer. Den krävde att de som ville rösta skulle kunna visa att man betalat skatt under tre år på den ort där man ville rösta. Eftersom industriproletariatet i allmänhet inte var fast bosatt begränsade det den allmänna rösträtten högst avsevärt.
Pressfriheten kringskars genom en lag som instiftades den 16 juli. Den återinförde den borgensförbindelse som tvingade tidningsägare och publicister till vad regeringen betraktade som "gott uppförande". En sinnrik uttolkning av lagen gällande politiska klubbar och sällskap tvingade tillslut alla republikanska organisationer att stänga. Republikanerna gick sålunda samma öde till mötes som socialisterna hade gjort innan dem.
Monarkisterna isoleras
Napoleon stämde dock bara in i Montalembert stridrop "Ner med republikanerna!" för att få till stånd en författningsändring utan att behöva ta till en statskupp. Hans eftergifter hade dock givit monarkisterna stort självförtroende. Deras stöd till Napoleon berodde i första hand på deras motstånd till republiken och var främst ett sätt att närma sig en monarki men när republikanerna nu var ute ur spelet var en konflikt med bonapartisterna oundviklig.
Genom att spela med i monarkisternas ambitioner att restaurera monarkin lyckades Napoleon stärka sina egna positioner. Under perioden 8 augusti-12 november 1850 propagerade han för en konstitutionell förändring på olika platser i Frankrike. Han anpassade sina tal till de platser och människor han mötte. När han inspekterade militärparader möttes han av biropen "Vive Napoleon!", av vilka han kunde sluta sig till att han hade armén på sin sida. Han trängde undan General Changarnier som var en centralperson i monarkisternas planer på en statskupp. Napoleon bytte till sist ut de orleanska ministrarna i sitt kabinett mot helt okända män som passade hans syften, män som Morny, Fleury och Persigny, och samlade officerare från den afrikanska armén omkring sig, utblottade män som General Saint-Arnaud.
Genom att skrämma borgerskapet med en påstådd kommunistisk komplott och locka de stora massorna med ett avskaffande av vallagen från i maj ökade Napoleon ytterligare sitt folkliga stöd. Monarkisterna svarade med att vägra acceptera den grundlagsändring som skulle innebära att Napoleon kunde väljas för ytterligare en period och att den allmänna rösträtten återinfördes. När de ville åberopa den förordning som gav dem rätt att tillkalla armén om församlingen attackerades, stoppades de av "berget", radikalerna som satt högst upp i salen, som fruktade att det var ett försök att restaurera monarkin. Monarkisterna hade i och med det gått misste om sin chans attt stoppa Napoleon med vapenmakt.
Napoleons statskupp
Louis Napoleon såg då sitt tillfälle. Natten mellan 1-2 december 1851 upplöste han kammaren, återinförde allmän rösträtt och lät arrestera alla partiledare. Han sammankallade därefter en ny kammare och blev återvald för en period på tio år. De ledamöter som samlades för att försvara konstitutionen och kräva Louis Napoleons avgång skingrades av Mazas och Monte Valérians trupper. Upproret i Paris lett av Victor Hugo slogs snabbt ned av breusade soldater. Folkomröstningen den 20 december slutade med att en stor majoritet stödde Napoleon.
Se även
- Andra kejsardömet
- Franska revolutionen
- Frankrikes historia
Extern länk
- [http://www.cats.ohiou.edu/~Chastain/dh/frprogov.htm Encyclopedia of Revolutions of 1848 - Provisional Government of the Second French Republic]
Kategori:Frankrikes historia
Franska:Franska är också något som man äter, se franskbröd.
----
Franska är ett av de största romanska språken och räknas som världsspråk. Det är officiellt eller administrativt språk i ett flertal internationella organisationer, kommittéer och föreningar som Europeiska unionen, Internationella Olympiska Kommittén, Förenta nationerna, Afrikanska unionen och [http://www.upu.int/ Världspostföreningen].
Historik
Den romerska invasionen av Gallien
Franska härstammar (som alla romanska språk) från latin. Före den romerska invasionen 58-52 f.Kr. bodde framför allt ett keltiskt folkslag i det som idag är Frankrike. Ett folkslag romarna kallade galler. Andra folkslag i området var iberer i söder mot dagens Spanien, ligurier vid medelhavskusten och mindre grekiska och feniciska grupper.
Det finns knappt 200 ord av keltiskt ursprung i modern franska, de flesta är platsnamn, namn på växter och ord som har med lantliv att göra. Från romarna lånades ord för nya begrepp, till exempel för vissa klädesplagg (som les braies). Latin blev snabbt lingua franca i den galliska regionen, för handel, diplomati och undervisning. Det vulgärlatin, den folkliga variant av latin som utvecklades till modern franska, har mycket litet gemensamt med det bildade prosalatin man ser i exempelvis Ciceros verk.
Frankerna
Från 200-talet och framåt blev Västeuropa i flera omgångar invaderat av germanska stammar från öst varav några bosatte sig i Gallien. För utvecklingen av franskan var frankerna i norra Frankrike, alemannerna på gränsen mot dagens Tyskland, burgunderna i Rhône-dalen och visigoterna i Akvitanien och Spanien de viktigaste. Dessa folkgruppers germanska språk påverkade det latin som talades i regionerna i fråga om uttal, syntax och ordförråd; så mycket som 15% av orden i modern franska tros bestå av germanska lånord, bland annat ord för militärtaktiska och sociala begrepp.
Langue d'oïl
Språkforskare delar upp den medeltida franskan i tre geografiska undergrupper: langue d'oïl and langue d'oc, (occitanska) är de största och frankoprovensalska betraktas som ett mellanting mellan de två förra.
Oïl-språk (av ett äldre uttal av franskans oui "ja") är de dialekter i norra Frankrike som blev mest påverkade av frankiska invasioner. Till dessa hör bland andra pikardiska, vallonska, francien och normandiska. Efter döpningen av den frankiske kungen Klodvig I cirka 498 stärkte frankerna sin makt över det mesta av norra Gallien och det franska språket utvecklades som en fusion av dessa dialekter.
Langue d'oc (numera oftast occitanska, av det alternativa uttalet oc av franskans "ja") är den dialekt (se ibero-romanska språk) i södra Frankrike och norra Spanien som höll sig trognare till det latinska ursprunget och inkluderar dialekter som gascognska och provensalska.
Icke-germanska språkinfluenser
Från 400- till 700-talet flyttade stora mängder keltisktalande människor på grund av de anglosaxiska invasionerna av England över Engelska kanalen till områden i dagens Bretagne. Även om det inte rörde sig om ett språk direkt härstammat från förromersk galliska så är tillhör det den keltiska språkgruppen (se bretonska).
Nordiska vikingar invaderade Frankrike på 800-talet och etablerade en maktsfär i vad som kom att kallas Normandie. Språkligt assimilerades dessa skandinaver helt och hållet av den langue d'oïl-dialekt som fanns i området med undantag för enstaka ord för bland annat sjöfart. Den normandiska invasionen av England under Vilhelm Erövraren 1066 ledde till att en speciell anglo-normandisk dialekt utvecklades som upphörde vid mitten av 1300-talet, då engelskan tog över som språk även inom den merkantila överklassen och aristokratin. Även om den normandiska invasionen inte hade en särskilt stor påverkan på det franska språket så hade den desto större påverkan på engelskan. Upp till två tredjedelar av det sammanlagda engelska ordförrådet uppskattas ha kommit via franskan.
Slutligen bör arabiskan nämnas som bidrog med ord för lyx- och handelsvaror, kryddor samt termer inom naturvetenskap och matematik.
Från l'ancien français till modern franska
Perioden från 842 då Strasbourg-ederna, det äldsta beviset för franska i skrift, nedtecknades till cirka 1300 brukar benämnas fornfranska (ancien français). Under denna tid skrevs många av de kända chansons de geste, den trubadurdiktning som berättar om Karl den stores stordåd och deltagarna i korstågen.
Perioden efter detta såg franskan förlora sitt kasussystem och brukar benämnas medelfranska (le moyen français) 1539 utfärdade Frans I ett påbud (Ordonnances de Villers-Cotterêts) om att franskan skulle ersätta latinet som officiellt administrativt språk och det som skulle användas vid kungens hov. En reducering av slutkonsonanter framför ord som började på konsonant skedde och stavningen blev mer etymologisk och mindre uttalsenlig. Under denna period skedde en omfattande utvidgning av ord genom nybildning och lån. En reaktion mot detta kom på 1600-talet och ledde till det som brukar kallas klassisk franska (le français classique) då man gjorde stora ansträngningar att rensa ordförrådet från obegripliga termer och formulera enhetliga regler för grammatiken. Många språkforskare brukar dock benämna allt från 1600-talet och framåt modern franska (le français moderne).
1634 grundades Franska akademien (Académie française) av Richelieu som en officell myndighet vars målsättning var att bevara och rena franskan från yttre påverkan. Akademien finns än idag och består av 40 medlemmar som väljs på heltid och ägnar sig åt att övervaka språket och anpassa eventuella lånord för att bättre passa den franska språkbilden.
Från 1600- till 1800-talet dominerade franskan som ett lingua franca i Europa inom konst, litteratur och diplomati. Fredrik II av Preussen och Katarina den stora av Ryssland är exempel på regenter som inte bara behärskade franska i skrift och tal, utan som i Fredrik IIs fall även ansåg den vara klart överlägset sitt hemlands tyska.
Tack vare ansträngningar från akademien, utbildningssystemet, stark statlig kontroll och medias påverkan har ett officellt franskt språk vuxit fram. Fortfarande finns dock stora variationer i fråga om dialekter med avvikande uttal och ordförråd. Bland de mest ansedda av dessa i fråga om uttal anses ofta dialekten kring Tours och Loire-dalen vara, med en sjävklar reservation för rent subjektiva bedömningar. Som i så många språk har den dialekt som talas i huvudstaden (i det här fallet Paris), blivit det som i internationella sammanhang betraktas som "äkta" franska.
Dagens situation
En debatt pågår i dagens Frankrike om bevarandet av det franska språket och inflytandet från engelskan (franglais) genom media, näringsliv och en ökande globalisering. Lagar har införts som kräver att samtliga tryckta annonser, i press som på affischtavlor, ska innehålla franska översättningar av uttryck på främmande språk och en kvotering av fransk sångmaterial (minst 40%) på radio. Påtryckningar av varierande intensitet finns också från regionala intresse grupper att med offentligt stöd arbeta för att bevara dialektal rikedom.
Se också Toubon-lagen
Geografisk spridning
Franska är officiellt språk i följande länder:
Även om det inte har officell status, så talas det som ett andraspråk av stora delar av befolkingen i följande länder:
Det finns också fransktalande grupper i Libanon, Kambodja, Egypten, Indien (Pondicherry), Italien ( Aostadalen), Laos, Mauretanien, Storbritannien (Kanalöarna), USA (mestadels i Louisiana och New England) och Vietnam.
La Francophonie är en internationell organisation bestående av fransktalande länder och regeringar.
Officiell status i Frankrike
Fransk lag kräver att franska används i offentliga publikationer, inom skolväsendet (även om detta ofta ignoreras) och i kontrakt. Trots en åsikt ofta hålld för sanning i amerikansk och brittisk massmedia, förbjuder inte Frankrike användandet av utländska ord på hemsidor eller privattryck. Däremot tvingas statliga myndigheter att använda den franska motsvarigheten till ett utländskt ord i publikationer och offentliga handlingar om ett sådant finns. Myten kan ha uppstått efter att ett förbud liknande detta skapades i den kanadensiska provinsen Quebec genom en rätt drakonisk tolkning av en lag gällande från 1977 till 1993 som kom till för att garantera franskans ställning i provinsen.
Officiell status i Kanada
Cirka 9% av alla fransktalande bor i Kanada och franska är jämte engelskan är en av landets två officiella språk. Det federala regeringen är enligt lag bunden att upprätthålla samhällsservice på både franska och engelska, parlamentsförhandlingar måste publiceras på bägge språken och samtliga marknadsprodukter måste ha tvåspråkig märkning. Runt 22% av alla kanadensare talar franska som förstaspråk.
Franska är det enda officella språket i Quebec. Mellan 1977 och 1993 upprätthöll provinsen stränga lagar mot skyltar på offentlig plats på andra språk än franska. Många av dessa bestämmelser har under årens lopp ogiltigförklarats som stridande mot konstitutionen, inklusive upprätthållandet av förbud mot andra språk än franska på kommersiell skyltning, rättsprocesser och debatter i lagstiftande församlingar. 1993 skrevs lagen om så att skyltar på andra språk tilläts så länge franskan behöll en dominerande ställning.
Franska är officiellt språk i New Brunswick, Northwest Territories och Nunavut. I Ontario har franskan inte officell status, men myndigheterna upprätthåller ändå samhällsservice på franska i 23 utvalda samhällen där många fransktalare bor.
Samtliga provinser gör ansträngningar för att tillgodose sina fransktalande medborgares behov även om kvaliteten varierar kraftigt mellan enskilda provinser.
Franska dialekter
- akadiska
- afrikansk franska
- belgisk franska
- kambodjansk franska
- cajunfranska
- Quebec-franska
- schweizisk franska
- parisiska
- Marseille-franska
- Lyonnais-franska
- Maghreb-franska
- vietnamesisk franska
Kreolspråk härstammade från franska
- haitisk kreol
- seychellekreol
- michif
- lanc-patuá
Ordförråd
Merparten av franska ord härstammar från latinet eller har bildats med hjälp av latinska och grekiska ordrötter. Det finns ofta ordpar där en är mer folkligt (substantiv) till ursprunget och det andra anses mer bildat (adjektiv), men där båda härstammar från latin. Exempel:
- bror: frère (brother) / fraternel
- finger: doigt / digital
- öde: foi (faith) / fidèle
- kyla: froid / frigide
- öga: œil / oculaire
Franska ord som har utvecklats från latinet är oftast svårare att känna igen än italienska ord av latinskt ursprung eftersom franskan under sin utveckling från vulgärlatin hade en tendens att reducera den sista obetonade stavelsen eller låta den smälta ihop med påföljande ord.
Det uppskattas att mindre än 13% (4200) franska ord man kan hitta i ett vanligt lexikon som Petit Larouse eller Micro-Robert Plus (35 000 ord) är av utländskt ursprung. Cirka 25% (1054) av dessa kommer från engelskan och är relativt nyligen inlånade. Alla andra långivade språk eller språkgrupper har färre än 1000 ord vardera där dom största är italienska, germanska språk, gallo-romanska språk, arabiska och tyska.
Källa: Henriette Walter, Gérard Walter, Dictionnaire des mots d'origine étrangère, 1998.
Franska språkets betydelse i Sverige
Franskan var tidigare ett mycket viktigt språk för internationell kommunikation i hela Europa. Franskan var under 1600-talet och framförallt 1700-talet det viktigaste främmande språket även i Sverige. Man kan säga att franskan var dåtidens engelska.
Franskan användes till och med som umgängesspråk inom den svenska adeln och hovet. Mycket tack vare att den svenske kungen Gustav III var en sann frankofil. Från den tiden har svenskan en stor mängd franska lånord. En del var till och med rädda för att svenskan skulle "ätas upp" av franskan.
Under 1600-talet invandrade många valloner till Sverige och Sverige fick därmed en inte obetydlig franskspråkig minoritet. Vallonerna har dock med tiden integrerats väl i det svenska samhället.
Franska var ett obligatoriskt skolämne i Sverige fram till 1960-talet men har sedan dess varit valbart.
Externa länkar
- [http://wikibooks.org/wiki/French Learning the French language] - en wikibok.
- [http://www.academie-francaise.fr/ Académie Française]
- [http://www.fdicts.com/dictlist1.php?k1=33 gratislexikon för franska]
- [http://www.azoria.com/lexikon/indexsw.shtml Fransk-Svenskt Lexikon]
- [http://www.frenchlesson.org/ Frenchlesson.org]
- [http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=FRN Ethnologue rappor för franskans situation]
- [http://www.websters-online-dictionary.org/definition/French-english/ fransk-engelskt lexikon]: från [http://www.websters-online-dictionary.org Webster's Online Dictionary] - the Rosetta Edition.
Kategori:Romanska språk
Kategori:Franska
Kategori:EU-språk
als:Französische Sprache
ja:フランス語
ko:프랑스어
simple:French language
th:ภาษาฝรั่งเศส
zh-min-nan:Hoat-gí
RepublikRepublik är ett statsskick; namnet kommer av latinets res publica ("folkets sak"). Republiken kännetecknas av sin frånvaro av ärftliga ämbeten. Till skillnad från en monarki har en republik i allmänhet en vald statschef, ofta med titeln president.
Oavsett om en republik styrs enligt folksuveränitetsprincipen eller maktdelningsprincipen anses en republik i högre grad än monarkin härleda sin statliga tvångsmakt ur en förmodad folkvilja. Det råder dock ingen epistemologisk nödvändighet för en republik att samtidigt vara en demokrati.
Förespråkare av republikanskt statsskick kallas republikaner.
Se även
- folkrepublik
- bananrepublik
- förbundsrepublik
Kategori:Statsvetenskap
ja:共和制
Frankrike
Frankrike, egentligen Republiken Frankrike, är ett land i Västeuropa. Frankrike brukar sägas ha sex kanter: tre kuster mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet och tre landgränser: I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien.
Frankrike är en av de stater som grundade EU.
Historia
:Huvudartikel: Frankrikes historia
Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de keltiska gallerna bebodde och som kom att bli den romerska provinsen Gallien under 100-talet f.Kr.. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200-300 e.Kr. och Gallien invaderades därefter av germanska stammar, i första hand frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans France syftar dock på Île-de-France, de capetingiska kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades Francia och Pays de France).
Trots att den franska monarkin kan härledas ända tillbaka till 400-talet började inte landets existera som enhetlig statsbildning förrän i mitten av 800-talet då Karl den stores rike delades i en östlig del, sedermera Tyskland, och den västliga del som blev Frankrike.
Karl den stores söner styrde landet fram till 987 då Hugo Capet, frankisk hertig och Paris' greve, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789.
Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig Förste konsul. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Franrike för att störtas i.o.m. den andra republiken som i sin tur avlöstes av Louis-Napoléon Bonaparte, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III. Han avsattes och avlöstes av den tredje republiken.
Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första och andra världskriget men led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Under det krisartade året 1958 genomförde General de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiella demokrati.
Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrikes och Tyskland haft en central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll i det europeiska samarbetet kring Ekonomiska och monetära unionen.
Frankrike är en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar och har kärnvapen.
:Se även:
- Ludvig XIV av Frankrike
- Lista över Frankrikes statsöverhuvuden
Politik
: Huvudartiklar: Frankrikes politik
Den femte republikens konstitution antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Konstitutionen stärkte statschefens position gentemot parlamentet och fastställer att presidenten (Président de la République) ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ursprungligen 7 år). Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Presidenten tillsätter premiärminstern, leder regeringen, kan utlysa nyval till parlamentet, har makten över militären och är den som undertecknar internationella avtal.
De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen (les députés de l'Assemblée nationale), den lagstiftande församlingen, tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen som därmed återspeglar majoriteten i nationalförsamlingen. Hälften av senatorerna (les sénateurs, f.n. 331, kommer att utökas till 346 fram till 2010) i nationalförsamlingens överhus (Sénat) tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har ett stark inflytande över nationalförsamlingens dagordning.
Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring franska socialistpartiet (Parti Socialiste) och högern kring först RPR (Rassemblement Pour la République) därefter dess efterföljare UMP (Union pour un Mouvement Populaire eller Union pour la Majorité Présidentielle). Extremhögerpartiet FN (Front National) förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 16% av rösterna i valen.
De har sedan även haft stora strejker i Paris under senare år.
Administrativ uppdelning
Front National
: Huvudartikel: Frankrikes administrativa uppdelning
Frankrike är uppdelat i
- 26 regioner (régions), 22 inhemska och fyra översjöiska: Se Frankrikes regioner
- 100 departement (départements): Se Frankrikes departement
- 342 arrondisment (arrondissements): Se Frankrikes arrondissement
- 4 040 kantoner (cantons), inklusive 156 översjöiska: Se Frankrikes kantoner
- 36 679 kommuner (communes): Se Frankrikes kommuner
Departementen är numererade och dessa nummer används som postnummer och på bilarnas registreringsskyltar.
De översjöiska departementen är forna franska kolonier som numera åtnjuter samma eller motsvarande status som det egentliga Frankrike. De betraktas som delar av Frankrike (och därmed också EU) snarare än avhängiga territorier. De översjöiska territorierna och länderna utgör delar av den franska republiken men inte av Europa eller EU. Trots detta används euro som valuta även i dessa områden. De översjöiska kommunerna har en administrativ status mittemellan de översjöiska departementen och de översjöiska territorierna. Frankrike kontrollerar också ett antal öar i Indiska oceanen och Stilla havet: Nya Kaledonien, Franska Polynesien, Wallis- och Futunaöarna och de Franska sydliga och Antarktiska territorierna.
Dessutom var Frankrike före revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare: Frankrikes provinser.
I Frankrike kallas motsvarigheten till landshövding Président du conseil général.
Geografi
Président du conseil général
: Huvudartikel: Frankrikes geografi
Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderslandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna.
Förutom moderlandet i Västeuropa (la métropole) består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antaktis erkänns inte av de flesta länderna i världen).
Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Alpernas högsta bergtopp Mont Blanc, 4 810 m. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna.
Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och eras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum.
: De större franska floderna är:
- Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela avrinningområde finns i Frankrike.
- Rhône - som födds i Schweiz och inträder i Franrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda franska flod rinna ut i Medelhavet vid Marseille.
- Seine - den enda större floden som mynnar ut i Engelska kanalen. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube.
- Garonne - som födds i Spanien men passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux.
- Meuse - födds i Frankrike men rinner ut i Belgien och Nederländerna
- Rhen - som utgör Frankrikes gräns mot Tyskland
Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral- och Sirocconvindarna. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden.
: Större eller kulturellt betydande franska städer:
Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lille, Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy
: Se även: Lista över Frankrikes städer, Lista över Frankrikes nationalparker
Ekonomi
: Huvudartikel: Frankrikes ekonomi
Frankrike har en diversifierad marknadsekonomi med endast ett fåtal statsägda företag. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas till världens femte största efter USA, Japan, Tyskland och Storbritannien.
Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina.
Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjande i Västeuropa och den av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså väldigt hög.
Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet på 1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är den enda europeiska nation som har en nationell rymdcenter.
Den franska staten äger fortfarande en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten säljer bit för bit av sin andelar i företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings- och försvars- samt bankföretag.
Frankrike sjösatte Euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den franska francen.
Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta de som leder den europeiska integrationen inom EU.
Frankrike lockar årligen 77 miljoner turister, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51.7 miljoner) och USA (41.9 miljoner) enligt WTO (World Tourism Organisation).
Det som lockar turisterna är många städer av stort kulturellt intresse; stora mängder bad- och skidorter; idylliska landskap och världsmetropolen Paris.
: Se även: Lista över franska företag
Demografi
Religion
Frankrike är 75 % romerska katoliker, 6–7% muslimer (främst sunniter), 1,5 % protestanter, 1 % judar buddister m fl
Kultur
- Konstens historia: Frankrike
- Aubusson-tapet
- Gobeläng
- Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och kloster
Sport
- Frankrikes fotbollslandslag
Externa länkar
- [http://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/fr.html CIA Factbook - France]
Kategori:Europas länder
kategori:Frankrike
als:Frankreich
fiu-vro:Prantsusmaa
ja:フランス
ko:프랑스
ms:Perancis
simple:France
th:ประเทศฝรั่งเศส
zh-min-nan:Hoat-kok
25 januari
25 januari är årets 25:e dag i den gregorianska kalendern. Det återstår 340 dagar av året.
Dagens namn
- Paul, Pål
- tidigare: Pauli omvändelse, Paulus, Pålsmässa
- 1901: Paulus
- 1986: Paulus, Paul och Paula.
- 1993: Paul, Pål - från 22 maj. (Paula flyttas till 22 juni, Paulus utgår ur almanckan)
Händelser
- 844 - Johannes VIII väljs till motpåve.
- 1556 - Svenskarna slår tillbaka det ryska anfallet mot Viborg.
- 1907 - Första socialdemokratiska kvinnokonferensen i Stockholm kräver kvinnlig rösträtt.
- 1916 - Lars Hanson gör succé i titelrollen när Strindbergs "Gustaf III" har premiär på Intima teatern.
- 1920 - Den nybildade föreningen Rädda Barnen anordnar "linnesöndag" till förmån för Wiens frysande och sjuka barn.
- 1922 - Sveriges riksdag antar en grundlagsändring som gör det möjligt att anordna konsultativa folkomröstningar.
- 1924 - De första olympiska vinterspelen öppnar i Chamonix, Frankrike.
- 1925 - Matteuskyrkan i Stockholm återinvigs efter en genomgripande restaurering.
- 1946 - Baltutlämningen genomförs. 167 balter (främst letter) som 1944 flytt till Sverige i tysk uniform skall utlämnas till Sovjetunionen, men endast 146 sänds iväg. De 2.700 tyskar, som flytt till Sverige utlämnas också, men detta säger man ingenting om. Däremot blir det kraftiga protester mot utlämnandet av balterna.
- 1957 - Poliovaccineringen startar i Sverige.
- 1967 - Ubåten "Sjöormen", som kan vistas i undervattensläge i flera veckor, sjösätts hos Kockums i Malmö.
- 1969 - Ingemund Bengtsson blir svensk jordbruksminister.
- 1971 - Idi Amin tar makten i Uganda genom att störta president Milton Obote.
- 1984 - SE-Banken meddelar att Curt G. Olsson ska efterträda Lars-Erik Thunholm som ordförande i banken.
- 1987 - 20-årige Stefan Edberg vinner öppna australiska tennismästerskapen.
- 1988 - Förundersökningen mot Bofors för mutbrott läggs ned i brist på bevis.
- 1989 - Investeringsbanken uppgår i PK-banken.
- 1990 - "Valpskatten" på handel med värdepapper, som infördes i Sverige 1987, avskaffas då en stor del av handeln flyttat utomlands. Skatten har fått sitt namn efter att många av de unga börsklipparna kallas "finansvalpar".
Födda
- 1615 - Govert Flinck, nederländsk konstnär.
- 1655 - Cornelius Anckarstierna, svensk amiral.
- 1736 - Joseph-Louis Lagrange, italiensk astronom och matematiker.
- 1843 - Hermann Amandus Schwarz, tysk matematiker.
- 1869 - Lotten Olsson, svensk skådespelare.
- 1870 - Helge von Koch, svensk matematiker.
- 1874 - Virginia Woolf, brittisk författare.
- 1878 - Ernst Alexanderson, svensk ingenjör.
- 1896 - Charles White, svensk musiker och skådespelare.
- 1900 - Wolfgang Pauli, österrikisk fysiker, nobelpristagare.
- 1913 - Witold Lutoslawski, polsk kompositör.
- 1923 - Arvid Carlsson, svensk farmakolog, nobelpristagare.
- 1928 - Eduard Sjevardnadze, sovjetrysk och georgisk politiker.
- 1931 - Stikkan Anderson, svensk textförfattare, musikförläggare, affärsman, manager för popgruppen ABBA.
- 1933
- Corazon Aquino, Filippinernas president 1986-1992.
- Olof Frenzel, svensk skådespelare och perukmakare.
- 1938 - Etta James, amerikansk R&B-sångerska.
- 1939 - Gabriel Romanus, svensk folkpartistisk politiker, socialminister.
- 1941
- Olle Kåks, svensk konstnär.
- Ulf Tistam, svensk skådespelare.
- 1943
- Tobe Hooper, amerikansk filmregissör för skräckfilmer.
- Hans-Erik Philip, dansk kompositör och musikarrangör.
- 1947 - Tostão, brasiliansk fotbollsspelare.
- 1958 - Alessandro Baricco, italiensk författare.
- 1961 - Tommy Ekman, svensk sångare, medlem i Style.
- 1964 - Thomas Öbrink, svensk kompositör och sångtextförfattare.
- 1968 - Ulf Kvensler, svensk manusförfattare och skådespelare.
- 1975 - Tim Montgomery, amerikansk friidrottare.
- 1978 - Denis Menchov, rysk tävlingscyklist.
- 1979 - Wali Razaqi, afghansk skådespelare.
- 1980
- Åsa Gruvsjö, svensk programmerare, webbmaster och företagare.
- Christian Olsson, svensk friidrottare.
- 1981 - Alicia Keys, amerikansk artist.
- 1984 - Robinho, brasiliansk fotbollsspelare.
Avlidna
- 1138 - Anacletus II, motpåve 1130-38.
- 1559 - Kristian II, kung av Danmark och Norge 1513-23, kung av Sverige 1520-21.
- 1568 - Lucas Cranach d.y., tysk målare.
- 1896 - Frederic Leighton, brittisk konstnär.
- 1947 - Al Capone, amerikansk gangster.
- 1952 - Märta Ekström, svensk skådespelare och sångerska.
- 1956 - Ivan Bratt, svensk affärsman och alkoholpolitiker, "motbokens fader".
- 1971 - Hilmer Peters, svensk skådespelare och inspicient.
- 1972 - Erhard Milch, tysk militär, generalfältmarskalk 1940, krigsförbrytare.
- 1973 - Lars Nordrum, norsk teater- och filmskådespelare.
- 1990 - Ava Gardner, amerikansk skådespelare.
- 1995 - Fritjof Hellberg, svensk skådespelare.
- 2002 - Karen Rasmussen, svensk-norsk skådespelare.
- 2004 - Karin Ygberg, svensk operettsångerska.
Se även
24 januari - 26 januari - 25 december - 25 februari -- lista över alla datum
januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december
025
ja:1月25日
ko:1월 25일
simple:January 25
th:25 มกราคม
2 december
Dagens namn
- Beata, Beatrice
- tidigare: Babiana, Bibiana, Beata
- 1901: Beata
- 1986: Beata, Beatrice och Betty
- 1993: Beata, Beatrice. (Betty flyttas till 9 februari)
- 2001: Beata, Beatrice
Händelser
9 februari
- 1804 - Napoleon kröner sig till fransmännens kejsare.
- 1805 - Slaget vid Austerlitz - Napoleon besegrar ryssar och österrikare i sin troligen största seger.
- 1908 - Revolution utbryter på Haiti.
- 1942 - Första demonstrationen av en självuppehållande kärnreaktion vid Chicagos universitet.
- 1954 - Senaten i USA fördömmer Joseph McCarthy för "uppförande som tenderar att dra in senaten i vanära och misstro."
- 1959 - Thomas S. Gates blev insvuren som den 7:e försvarsministern i Förenta staterna.
- 1980 - Studio S skapar skandal om videofilmer och begreppet videovåld skapas.
- 1990 - CDU vinner det första alltyska valet.
- 1993 - Knarkkungen Pablo Escobar Gaviria skjuts ihjäl av soldater i Colombia, efter att ha varit på flykt under en längre tid.
- 1996 - Tomas Tranströmer mottar Augustpriset.
- 1997 - Ludmila Engquist får Bragdmedaljen.
- 2000 - Rockgruppen The Smashing Pumpkins gör sin sista konsert.
- 2004 - Mijailo Mijailovic döms av Högsta Domstolen till livstids fängelse för mordet på Anna Lindh.
- 2004 - Herman Lindqvists bok Napoleon utkommer.
Födda
- 1738 - Richard Montgomery, irisk-amerikansk soldat.
- 1817 - Heinrich von Sybel, historiker (d. 1895).
- 1825 - Peter II av Brasilien, kejsare av Brasilien
- 1859 - Georges Seurat, konstnär och målare.
- 1891 - Otto Dix, målare, grafiker och konstnär (d. 1969).
- 1899 - John Barbirolli, brittisk dirigent.
- 1909 - Grevinnan Marion Donhoff, bokförläggare (d. 2002).
- 1923 - Maria Callas, amerikansk operasångerska.
- 1924 - Alexander Haig, amerikansk general, politiker, NATO-ÖB.
- 1925 - Julie Harris, amerikansk skådespelare.
- 1931 - Masaaki Hatsumi, japansk kampsportsmästare.
- 1933 - Kent Andersson, svensk skådespelare och revyförfattare.
- 1937 - Manohar Joshi, indisk politiker.
- 1942 - Tim Boswell, brittisk parlamentsledamot för Conservative.
- 1943 - Maria Scherer, svensk journalist, programledare, krönikör och författare.
- 1944 - Botho Strauss, tysk författare.
- 1946 - Gianni Versace, italiensk modedesigner.
- 1958 - Michaela Jolin, svensk skådespelare och programpresentatör på SVT.
- 1962 - Linda McAvan, brittisk EU-parlamentariker.
- 1967 - Mary Creagh, brittisk parlamentsledamot för Labour 2005-.
- 1968
- Lucy Liu, kinesisk-amerikansk skådespelare.
- Nate Mendel, amerikansk musiker, basist i Foo Fighters.
- 1973
- Monica Seles, serbisk-amerikansk tennisspelare.
- Jan Ullrich, tysk cyklist och vinnare av 1997 års Tour de France.
- 1981 - Britney Spears, amerikansk sångerska.
- 1983 - Michael Wesley-Smith, nyzeeländsk skådespelare.
Avlidna
- 1547 - Hernán Cortés, spansk upptäckare och erövrare.
- 1552 - Frans Xavier, katolsk missionär.
- 1594 - Gerhard Mercator, nederländsk geograf.
- 1814 - Donatien Alphonse François de Sade, fransk författare.
- 1849 - Adelaide of Saxe-Meiningen, brittisk drottning 1831-1849.
- 1859 - John Brown, militant slaverimotståndare, avrättad genom hängning.
- 1918 - Edmond Rostand, fransk författare och poet.
- 1941 - Ellen Palmstierna, svensk friherrinna, rösträttskämpe, ordförande och delaktig i grundandet av föreningen Rädda Barnen.
- 1950 - Dinu Lipatti, rumänsk pianist.
- 1955 - Otto Åhlström, svensk skådespelare och köpman.
- 1969 - Kliment Vorosjilov, rysk marskalk och politiker.
- 1980 - Romain Gary, författare.
- 1982 - Marty Feldman, brittisk komiker.
- 1986 - Desi Arnaz, kubansk-amerikansk skådespelare (I Love Lucy).
- 1989 - Karl-Erik Alberts, svensk filmfotograf och kortfilmsregissör.
- 1990 - Aaron Copland, amerikansk kompositör.
- 1995 - Robertson Davies, kanadensisk författare.
- 2001 - Palle Granditsky, svensk skådespelare, regissör och teaterchef.
Se också
1 december - 3 december - 2 november - 2 januari -- lista över alla datum
januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december
338
ja:12月2日
ko:12월 2일
simple:December 2
th:2 ธันวาคม
1852
Händelser
- 3 april - Henrik Reuterdahl blir svensk ecklesiastikminister.
- 8 maj - Sverige-Norge är ett av de länder som undertecknar Londontraktaten, vilken skall garantera Danmarks tronföljd.
- Det första statliga ingreppet i den svenska produktionen sker, genom utfärdandet av landets första arbetsskyddslag. Det blir förbjudet med nattarbete för barn och ungdom.
- Passagerartrafik med omnibussar på fasta linjer öppnas permanent i Stockholm.
- Staden Vasa i Finland förstörs i en brand.
Födda
- 13 april - Sir Hector Macdonald, brittisk general.
- 25 april - Fritz Eckert, svensk arkitekt.
- 30 april - John Riégo, norsk skådespelare.
- 25 juni - Antoni Gaudí, spansk arkitekt.
- 1 juli - Pontus Herman Henriques, svensk teknisk lärare och läroboksförfattare.
- 5 augusti - Ole Juul, norsk konstnär.
- 14 augusti - Karl Vilhelm Olaf Peter Aarsleff, dansk bildhuggare.
- 30 augusti - Jacobus Henricus van 't Hoff, nederländsk kemist och fysiker, nobelpristagare.
- 2 september - Paul Bourget, fransk författare och kritiker.
- 12 september - Herbert Henry Asquith, brittisk premiärminister 1908–1916.
- 3 november - Meiji, japansk kejsare 1867-1912.
- 7 november - Johan Ramstedt, svensk statsminister april-augusti 1905.
- 8 november - Axel Otto Lindfors, svensk läkare, universitetslärare och författare.
- 14 december - Carl Oskar Vilhelm Fredrik, svensk prins, son till Karl XV och Lovisa av Nederländerna.
- 15 december - Henri Becquerel, fransk fysiker, mottagare av nobelpriset i fysik 1903.
Avlidna
- 29 juni - Henry Clay, amerikansk statsman.
- 15 augusti - Johan Gadolin, finsk fysiker och kemist.
- 14 september - Arthur Wellesley Wellington, brittisk hertig, politiker och militär.
- 24 september - Gustav, den svenske sångarprinsen.
Kategori:Årtal
Kategori:1850-talet
ko:1852년
ms:1852
simple:1852
th:พ.ศ. 2395
Första republikenSom en följd av den franska revolutionen och det därpå följande avskaffandet av monarkin, utropades den första republiken av det franska folket 21 september 1792. Det var den första större europeiska nationen på många sekler som övergick från monarki till republik och innebar det första steget i utvecklingen mot ett Europa dominerat av demokratier.
Den första republiken varade till 1804 då republikens förste konsul Napoleon Bonaparte utropade sig till kejsare.
Konstitutionellt kan republiken uppdelas i
- Nationalkonventet 1792-1795
- Direktoriet 1795-1799
- Konsulatet 1799-1804
Emellertid har många enskilda händelser - septembermassakern, slaget vid Valmy, skräckväldet - och viktiga grupperingar - jakobinerna, hébertisterna, haft en sådan betydelse under perioden att dessa offentliga instituioner periodvis haft en underordnad roll.
Se även
- Franska revolutionen
- Revolutionernas Frankrike
- Frankrikes historia
- Andra, tredje, fjärde och femte republiken
- Franska revolutionskrigen
Kategori:Frankrikes historia
ja:フランス第一共和政
1789
Händelser
- 7 januari - Överste Johan Henrik Hästesko fängslas för sin inblandning i Anjalaförbundet.
- Januari - Riksdagen samlas i Stockholm.
- 21 februari - En ny svensk grundlag, Förenings- och säkerhetsakten, antas trots adelns protester. Denna innebär att kungen ensam får besluta om krig och fred och hur många medlemmar rådet får innehålla. Därför avskaffar Gustav III rådet helt och hållet.
- April - Riksdagen avslutas.
- Maj - Högsta domstolen inrättas.
- 13 juni - Svenskarna besegrar ryssarna i det första slaget vid Porrassalmi. Detta är den första svenska segern i ett fältslag sedan Karl XII:s tid.
- 17 juni - Tredje ståndet i generalständerna i Versailles förklarar sig ensidigt som Frankrikes nationalförsamling.
- 19 juni - Svenskarna besegrar ryssarna i det andra slaget vid Porrassalmi.
- 20 juni - Den franska nationalförsamlingen svär eden i Bollhuset, att inte åtskiljas förrän de givit Frankrike en konstitution.
- 28 juni - Svenskarna besegrar ryssarna i slaget vid Uttismalm.
- 9 juli - Danskarna avger en neutralitetsdeklaration och drar sig därmed ur svensk-ryska kriget, efter internationella påtryckningar.
- 14 juli - Den franska revolutionen inleds genom stormningen av Bastiljen i Paris.
- 15 juli - Svenskarna besegras av ryssarna i slaget vid Kaipias.
- 21 juli - Svenskarna besegrar ryssarna i slaget vid Parkumäki.
- 26 juli - Sjöslaget vid Öland, mellan de svenska och ryska flottorna, slutar oavgjort.
- 15 augusti - Artilleriduellen vid Korkiansaari holme, mellan de svenska och ryska flottorna, slutar oavgjort.
- 24-25 augusti - Svenska skärgårdsflottan besegras av den ryska i det första sjöslaget vid Svensksund.
- 26 augusti - Franska nationalförsamlingen antar sin första deklaration av de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.
- 6 oktober - Kvinnotåget till Versailles tvingar med sig Ludvig XVI till Paris under franska revolutionens berömda oktoberdagar.
- 21 november - North Carolina blir den 12:e delstaten att ingå i den amerikanska unionen.
- Det svenska riksgäldskontoret inrättas.
- 1723 års svenska adelsprivilegier avskaffas.
- Den svenska jakten blir mycket friare, då ofrälse bönder med skattejord får rätt att jaga fritt på sina ägor.
Födda
- 16 mars - Georg Simon Ohm, tysk fysiker.
- 3 juli - Friedrich Overbeck, tysk målare, tecknare och illustratör.
- 21 augusti - Augustin Louis Cauchy, fransk matematiker.
- 11 november - Pietro Tenerani, italiensk skulptör.
Avlidna
- 9 maj - Anders Johan von Höpken, svensk politiker, riksråd 1746-1761.
- 12 juni - Jean-Étienne Liotard, schweizisk pastell- och miniatyrmålare.
- Victor Riqueti de Mirabeau, fransk markis och ekonom.
Kategori:Årtal
Kategori:1780-talet
ko:1789년
ms:1789
simple:1789
NationalkonventetUnder franska revolutionen var nationalkonventet eller bara konventet den representantförsamling som efterträdde den konstitutionella och den lagstiftande församlingen och som verkade från 20 september 1792 till 26 oktober 1795. Konventet efterträddes i sin tur av |
