Home About us Products Services Contact us Bookmark
:: wikimiki.org ::
Anglosaxisk

Anglosaxisk

Anglosaxare kallas de germanska folken som invaderade Storbritannien, i synnerhet England, efter romarrikets fall. Namnet kommer av namnen på två av stammarna, angler och saxare. I dag används anglosaxisk som benämning på det som förknippas med länder där engelska är officiellt språk och majoritetsspråk, som Brittiska öarna, USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland med fler. Se även Angloamerika. Kategori:Folkslag Kategori:Storbritanniens historia ja:アングロ・サクソン人

Germaner

Germaner, en term med olika innebörd under olika epoker och i olika kontext som kan avse bl.a. språk, kultur, geografisk läge. # Under antiken och i synnerhet i samband med romerska riket avses de germanstammar som bebodde centrala och norra Europa och som hotade och till slut bröt ned det romerska riket. # Från medeltiden och framåt de kristna länder och folk som dominerade i norra Europa: Skandinavien, Tysk-romerska riket, Storbritannien. # Under modern tid kan germaner avse de människor som talar germanska språk (vilket bland annat inkluderar svenskar). Arkeologisk och lingvistisk forskning tyder på att ett folk eller ett antal stammar med en gemensam kultur under bronsåldern (1000-500 f.Kr.) bebodde nordvästra Tyskland och södra Skandinavien. Den långa närvaron av germanska stammar i södra Skandinavien bekräftas av bristen på ortsnamn som kan associeras med något förindoeuropeiskt språk. Denna kulturella grupp som uppstod och började sprida sig utan några plötsliga avbrott kan åtskiljas från kelterna som vid denna tid levde kring Donau och Alperna. Typiska germanska särdrag från denna tid utgör små, självförsörjande bosättningar och en ekonomi som nästan uteslutande baserade sig på boskapsskötsel. Lingvister som utgått från historiskt kända germanska språk har föreslagit att denna grupp talade forngermanska, en tidig gren på det indoeuropeiska språkträdet. Germanstammarna i Europa talade olika dialekter av samma språk och hade en gemensam mytologi (se nordisk mytologi) vilket framgår av till exempel Beowulf och Völsungasagan. Att en gemensam identitet existerade bekräftas också av att de hade ett gemensamt ord för icke-germaner, "Walha", från vilket många lokala namn härstammar: Wales, Valais, valloner och Valakiet. De germanska stammarna saknade en gemensam politisk struktur och varje stam styrdes av en ledare som antingen ärvde sin position eller valdes till den.

Germaner och romerska riket

I slutet av 100-talet f.Kr. beskriver romerska källor hur Gallien, Italien och Spanien invaderades av germanska stammar vilket kuliminierade i strider med det då ännu republikanska Rom. Sex decennier senare utnyttjade Julius Caesar det germanska hotet som en förevändning att annektera Gallien. Under det första århundradet e.Kr. ger skrifter av Caesar, Tacitus och andra romerska författare en bild av hur germanerna delat upp sig i olika stamgrupper:
- Östgermanska stammar mellan floderna Oder och Wisla
- Istvaeoner kring floden Rhen
- Ingvaeoner i norra Tyskland och Danmark
- Erminoner kring floden Elbe Istvaeonerna, erminonerna och ingvaeonerna brukar kollektivt benämnas västgermaner och germanerna i Skandinavien kallas nordgermaner. Dessa olika grupper utvecklade förmodligen olika germanska dialekter som utgör grunden för de olika germanska språken än idag. När Rom expanderade fram till Rhen och Donau och inkorporerade flera keltiska områden i imperiet stötte de på dessa olika germanska stammar och klumpade ihop hela under benämningen Germania. Germanerna befann sig stundtals i krig med Rom men ett handelsutbyte, allianser och ett kulturellt utbyte förekom också. Under 400-talet inleddes en omfattande folkvandring bland de germanska stammarna och germaner invaderade det romerska riket och drevs till England, Frankrike, Spanien, runt hela Medelhavet och till och med i Afrika. En konsekvens av folkvandringen blev att de obebodda områdena blev allt färre och att de olika stammarna började inkräkta allt mer att på varandras landområden. Nomadisernade folk tvingades bli bofasta och med de fasta bosättningarna kom vandrandet att ersättas av expansion. Att förlora i strid mot sin granne innebar att man antingen blev tvungen att sprida sig bort från honom eller låta sig assimileras med honom och på så vis började nationer att uppstå. I Danmark sammansmälte danerna med jutarna, i Sverige götarna med svearna i England anglerna med saxerna. Några av de germanska stammarna brukar få skulden för det romerska imperiets fall i slutet av 400-talet. Sedan 1950-talet har dock historiker och arkeologer slutat se folkvandringen som en invasion av ett Rom i förfall utan istället som ett samarbete där germaner försvarade områden som centralmakten inte längre var i stånd att administrera. Rom hade i själva verket rekryterat germaner från sina limes, dvs romerska rikets gränser, sedan lång tid och flera germaner, till exempel Odovakar, hade redan klättrat högt upp i den romerska hierarkin. Rom började efter en tid att rekrytera hela stammar och gav deras ledare officiella poster. Rollen att bidra till imperiets försvar övergick snart till administration av regioner och provinser för att slutligen, när det romerska administrationsväsendet etablerats bland germanerna, utgöra en del av den verkliga makten i imperiet. Under 500-talet hade de nya staterna som kontrollerades av en romersk kung och en adel från någon av de germanska stammarna redan blivit etablerade. Till och med i Italien blev Odovakar och efter honom Theoderik den store accepterade som legitima arvtagare till Rom av såväl romerska medborgare som goter.

Kristnandet

Ostrogoterna, visigoterna och vandalerna kristnades medan de fortfarande befann sig utanför det romerska rikets gränser men antog arianismen snarare än den katolska läran. Den främsta skriva dokumentet som återstår på det gotiska språket är den bibelöversättning som gjordes av Wulfila, den missionär som omvände goterna. Langobarderna kristnades inte förrän efter att de slagit sig ned inom romerska riket men tog till sig den kristna läran från arianska germaner. Frankerna omvändes direkt till den katolska läran utan en mellanperiod som arianer. Senare skulle frankiska missionärer och soldater ledda av Karl den store med våld tvinga på sina saxiska grannar in norr omvändelsen

Se även


- germanska språk
- folkvandringstiden Kategori:Folkslag

Storbritannien

Det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland är en konstitutionell monarki och unionsstat belägen på de brittiska öarna i västra Europa, vilken består av tre separata konstituerande länder (constituent countries), med delvis separata politiska och juridiska system: nationerna England, Skottland och Wales, belägna på ön Storbritannien. Av den tidigare ingående och konstituerande önationen Irland, ingår nu endast den norra delen: provinsen Nordirland. Staten skapades först 1801 genom ett samgående mellan (Förenade) Konungariket Storbritannien (1707-1801) och Konungariket Irland. Konungariket Storbritannien (grundat genom Treaty of Union 1707) var i sig en politisk union mellan Konungariket England och Konungariket Skottland. Wales var nominellt ett furstendöme inom Konungariket England. Under det Förenade konungariket lyder också ett antal icke självständiga områden, många av dem tidigare kronkolonier, belägna både i Europa och i andra världsdelar. Utan att i formell mening vara underlydande till det Förenade konungariket, utan istället som underlydande till den brittiska monarkin, står dessutom kanalöarna Jersey och Guernsey, samt Isle of Man. Unionsmonarkins officiella namn är sedan 1927 "Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland" (eng. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, United Kingdom, UK). Detta sedan att Irland 1922 politiskt delats och den södra delen fått utökat självstyre som en fristat inom det brittiska imperiet. Det fulla namnet eller kortformen "Förenade kungariket" är det som används i svenska utrikesdepartementets Utrikes namnbok, men i allmänt språkbruk är formen Storbritannien den vanligaste. Denna form är dock något missvisande eftersom det inte klart framgår om man syftar på en statsbildning eller en ö, eller ens vilken statsbildning man menar. Det Förenade konungariket är till invånarantalet en av Europas större stater.

Historia

Huvudartikel: Storbritanniens historia De områden som utgör England och Wales kom under det första århundradet att erövras av romarriket och blev provinsen Britannia (latin). Befolkningen på öarna var då framför allt keltisk. Då romarna behövde trupper på andra platser och nyttan av en erövring inte verkade vara stor nog jämfört med de problem den medförde kom den norra delen av Storbritannien, motsvarande Skottland (latin: Caledonia), att behålla sitt oberoende av Rom. För att stärka gränsskyddet byggde romarna både Hadrianus mur och Antonius mur. Denna kom i praktiken att bli en gräns mellan de keltiska romano-britterna och Caledonias pikterna; de senare ett äldre folkslag av okänt, men förmodat keltiskt ursprung. Med början under 300-talet kom den romerska delen att utsättas för allt mer omfattande angrepp av omgivande folkgrupper, irländare, pikter, saxare, angler och jutar blev ett allt större problem. När de romerska trupperna lämnade ön kring år 400 innebar detta att ögruppen blev lämnad åt sitt öde och snart försvann den romerska kulturen. Istället kom sydöstra delen av ön att besättas av germanska folkgrupper (saxare, angler och jutar) som bosatte sig i nuvarande England och som steg för steg erövrade det från britterna, denna konflikt gav upphov till legenden om keltiska kungen Kung Arthur. Britterna behöll dock Wales (som då även omfattade dagens Cornwall), men en del britter bosatte sig i numera franska Bretagne (dvs Lilla Britannien). På så sätt kom det ökeltiska språket bretonska att talas på kontinenten. De germanska folken bildade ett flertal kungariken som efterhand förenades som Kungariket England år 927, främst genom trycket av vikingarna, som började härja ön från slutet av 700-talet och framåt. Genom Alfred den stores ansträngningar att organisera och stärka sitt rikes försvar mot de jämförelsevis oorganiserade vikingaräderna lyckades anglo-saxerna bevara sin självständighet jämtemot vikingarna. Vikingarna lyckades dock etablera en mycket stark närvaro i nordöstra England med centrum i York, den s.k. Danelagen (the Danelaw), något som fortfarande märks i ortnamn och lokala dialekter. Vikingarnas makt över England kulminerade år 1013 då den danske kungen Sven Tveskägg gjorde sig till kung av England. Genom slaget vid Hastings 1066 lyckades dock normanderna under Vilhelm Erövraren göra sig till herrar över England. Ungefär vid denna tid gjorde gaelerna sina förflyttningar från Irland till skotska öarna och högländerna, och från denna tid hör man inte längre talas om pikterna, men väl om skotsk gaeliska, ett språk som aldrig varit dominerande i skotska lågländerna, utan bara i högländerna och på Hebriderna. Skottland enades år 843 av kungen Kenneth I av Skottland.

Geografi

Huvudartikel: Storbritanniens geografi

Administrativ indelning

Storbritannien är först och främst indelat i fyra delområden: England, Skottland, Wales samt Nordirland.
RankningRiksdelYta (km²)Yta (%)Invånare (2005)Invånare (%)
1.England130 43953.4%50 233 28083.8%
2.Skottland78 78332.3%5 003 9068.4%
3.Wales20 7988.5%2 935 2804.9%
4.Nordirland14 1215.8%1 716 9412.9%
TotaltFörenade konungariket244 140100%59 889 407100%
Den viktigaste administrativa indelningen i England, Wales och Nordirland är i grevskap (på engelska counties), vilket i svensk jämförelse närmast motsvarar landsting. I Nordirland, Wales och inom vissa delar av England, använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå, inte dubbla nivåer som i Sverige med både landsting och kommun. Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska. Den brittiska statliga förvaltningen för England följer inte indelningen i grevskap utan är indelad i nio storregioner:
- Storlondon
- Nordvästra England (huvudort: Manchester)
- Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
- Sydvästra England (huvudort: Bristol)
- Sydöstra England (huvudort: Guildford)
- Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
- Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
- Östra England (huvudort: Cambridge)
- Östra Midlands (huvudort: Nottingham) Storlondon har både en direktvald borgmästare och direktval regionförsamling. Regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21.8 procent, den 4 november 2004). Skottland har en annan förvaltningshistorik och där finns där inga grevskap idag. Där var det tidigare stad/köping (skot. burgh) som var den viktigaste administrativa indelningen från 800-talet fram till avskaffandet 1975. Då infördes en ny indelning med nio regioner på fastlandet, var för sig indelad i kommuner samt tre fristående ö-kommuner, men denna indelning varade endast till 1996. Idag har Skottland endast en föraltningsnivå med 32 kommuner (eng. local authorities / councils).

Politik

Storbritannien är en konstitutionell monarki. Staten har ett tvåkammar-system, bestående av ett överhus (House of Lords) och ett underhus (House of Commons). Underhuset består av 646 ledamöter valda från lika många valkretsar (529 ifrån England, 59 ifrån Skottland, 40 ifrån Wales, och 18 ifrån Nordirland). Överhuset består 706 ledamöter som blivit tilldelade sina platser, antingen genom arv eller i egenskap av livstids adelskap eller som biskopar i anglikanska kyrkan. Efter avvecklandet av imperiet valde många av de nya nationerna liknande politiska system. De tre dominerande partierna i det Brittiska parlamentet, där mandatfördelningen sker via valkretsar vilken verkar emot små partier, är Labourpartiet, Konservativa partiet och Liberaldemokraterna. Både i Skottland och Wales finns nationalpartier, Scottish National Party respektiv Plaid Cymru - Party of Wales, som verkar för skotsk och walesisk självständighet, och de arbetar som en grupp inom brittiska parlamentet och EU-parlamentet. På Nordirland ser det politiska landskapet annorlunda ut med två unionistpartier, Democratic Unionist Party och Ulster Unionist Party som verkar för att provinsen försätta att vara en del av staten Förenade kungarike, och två republikanska partier, Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party som verkar för ett enat Irland, dvs att Nordirland ska återigen bli en del av staten Irland. I England finns sedan 2004 ett nytt vänster inriktad parti, Respectpartiet, som hade en ledamot vald till underhuset i allmänna valet Maj 2005. I val till det Skotska parlamentet, National Assembly of Wales och Northern Ireland Assembly, där mandatfördelningen sker proportionellt, har flera små partier nått representation: Scottish Green Party, Scottish Socialist Party, Scottish Senior Citizens Unity Party, Forward Wales, Alliance Party of Northern Ireland, Progressive Unionist Party och UK Unionist Party. I val till EU-parlamentet, där mandatfördelningen sker proportionellt, har även andra partier nått framgångar, framförallt United Kingdom Independence Party, men också Green Party of England and Wales och Veritaspartiet.

Ekonomi

Storbritannien har en mycket stor finanssektor: London är världens största finanscentrum och Skottlands huvudstad Edinburgh är Europas tredje största finanscentrum. Staten är världens 6:e största turistdestination med omkring 24 000 000 turister varje år och 1 800 000 anställda. Servicesektorn i sin helhet står för 70% av sysselsättningen. Energisektorn är även den omfattande, med en andel av BNP på 10%, större än för något annat industriland. Skottland är västeuropas näst största oljeproducent (efter Norge) och Europeiska unionens största oljeproducent och naturgasproducent. Jordbruket står för 2% av BNP och 1% av sysselsättningen. Produktionen täcker 60% av behovet. Statens viktigaste handelspartner är: Tyskland, USA, Frankrike och Nederländerna. Dess valuta är pund.

Demografi

Språk

Engelska är det dominerande språket, även om det inte är ett officiellt språk. Utöver detta talar 30% av befolkningen i Skottland (och 2% av befolkningen i Nordirland) även skotska; 28% av befolkningen i Wales även kymriska; 3% av befolkningen i Nordirland även iriska; och 2% av befolkningen i Skottland även skotsk gaeliska. I Wales är kymriska ett officiellt språk och i Skottland är skotsk gaeliska ett officiellt språk sedan Gaelic Language (Scotland) Act 2004. Skotska, iriska och korniska är officiella landsdelsspråk eller minoritetsspråk sedan 2001, när Storbritannien signerade Europarådskonventionen om landsdelsspråk och minoritetsspråk, men saknar samma statliga stöd och status som kymriska och skotsk gaeliska. Många andra språk talas av ett betydande procenttal av befolkningen i Storbritannien, särskilt i storstäder som London, Birmingham och Glasgow, till exempel urdu, gujarati, bengali, punjabi, spanska, kinesiska, somaliska och arabiska.

Religion

Storbritannien har haft en lång historia av religiösa stridigheter, både med och utan vapen. Liksom övriga delar om romarriket kom kristendomen att under 300-talet bli statsreligion i Britannia (nuvarande England, plus Wales) och få spridning bland befolkning. I samband med anglosaxarnas invasion kom de områden som de tog över, det vill säga England med undantag för Cornwall, att avkristnas och asatron fick spridning. Genom mission från den romersk-katolska kyrkan och irländska munkar kom England att återkristnas under 600- och 700-talen. Synoden i Whitby bidrog till att lösa de tvistigheter som uppstod mellan de områden som kristnats av Rom respektive Genom vikingarnas anfall kom delar att åter temporärt avkristnas under 800- och 900-talen. Skottland (latin: Caledonia) låg utanför romarriket och har en annorlunda religösa historia, men även där var det irländska munkar som kristnades landet (se Whithorn, Iona, Sankt Columba). Efter engelske kungen Henrik VIII:s brytning med Rom kom England under flera århundraden uppleva religös turbulens. Den anglikanska kyrkan, som är något av statskyrka i England fick konkurrens inte bara av den romersk-katolska kyrkan utan även bland nya grupper som bland annat puritanisterna. Genom invandring under 1900-talet har landet också fått en betydande icke-kristen befolkning samtidigt som andel som inte är troende ökat ända sedan den industriella revolutionen.

Kommunikation

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket väl utbyggt i Storbritannien. Motorvägar når de allra flesta större städer i landet och motorvägarnas standard är nästan alltid mycket hög. Det är också i Storbritannien som Europas mest trafikerade motorvägar finns och dessa finns framförallt runt London. Även övriga vägar som inte har motorvägsstandard har många gånger hög klass och är välunderhållna. Järnvägarna i Storbritannien är även dessa väl utbyggda. Det var också i Storbritannien som världens allra första järnväg invigdes mellan Stockton-on-Tees och Darlington 1825. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Storbritannien. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg som många gånger är av hög klass. Ett av de mest kända snabbtågen i Storbritannien är snabbtåget EuroStar som går från London till Paris och Bryssel. Tågen mellan London och Edinburgh är också högklassiga snabbtåg.

Kultur

Ett stort antal sporter anses ha engelsk ursprung, bland dessa finns biljard, cricket, fotboll och rugby. Golf och curling har skotsk ursprung. England har även producerat åtskilliga kända författare som John Donne, William Shakespeare, Daniel Defoe (Robinson Crusoe), Jane Austen, Charles Dickens, Agatha Christie, Barbara Cartland Colin Dexter och P.D. James. Skottland har producerat Sir Walter Scott, J. M. Barrie (Peter Pan), Robert Louis Stevenson (Skattkammarön mm), Sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes mm), Kenneth Grahame (Det susar i säven), A. A. Milne (Nalle Puh), Iain Banks och Alexander McCall Smith. Wales har producerat Bertrand Russell, Dylan Thomas, Thomas Edward Lawrence (Lawrence av Arabien) och Roald Dahl. J. K. Rowling var född och växte upp i England, och skrev sina böcker omHarry Potter i Skottland där hon också nu bor. Seamus Heaney är ifrån Nordirland. Den engelska musikscenen tillhör även den en av de mest betydande med band som Beatles, Rolling Stones, David Bowie, Led Zeppelin, Pink Floyd, Black Sabbath, Spice Girls, Take That, Sex Pistols, The Clash mm. Många skottar har också haft framgång i musikbranchen: Donovan, Lulu, Malcolm Young och Angus Young (AC/DC), Bay City Rollers, Nazareth, Gerry Rafferty, Annie Lennox (Eurythmics), Midge Ure (Ultravox), Belle & Sebastian, Texas, Shirley Manson (Garbage), Travis, Idlewild, Franz Ferdinand mm. Wales har producerat Shirley Bassey, Tom Jones, Manic Street Preachers och Stereophonics bland andra; och Stiff Little Fingers, The Undertones och Van Morrison kommer ifrån Nordirland.

Se även


- Storbritanniens geologi
- Storbritanniens miljö
- Storbritanniens skolväsende
- Sport i Storbritannien

Externa länkar

Administrativa regioner i England


- [http://www.go-east.gov.uk/ East of England]
- [http://www.goem.gov.uk/ East Midlands of England]
- [http://www.london.gov.uk/ London]
- [http://www.go-ne.gov.uk/ North East England]
- [http://www.gonw.gov.uk/ North West England]
- [http://www.gose.gov.uk/ South East England]
- [http://www.gosw.gov.uk/ South West England]
- [http://www.go-wm.gov.uk/ West Midlands of England]
- [http://www.goyh.gov.uk/ Yorkshire and the Humber] Kategori:Unioner Kategori:Storbritannien Kategori:Europas länder Kategori:Europas östater ja:イギリス ko:영국 ms:United Kingdom simple:United Kingdom th:สหราชอาณาจักร zh-min-nan:Liân-ha̍p Ông-kok

England

England är en riksdel och ett av de konstituerande länderna (eng. constituent countries) inom det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. England är den största riksdelen både geografiskt (med 53% av ytan) och befolkningsmässigt (med 84% av befolkning), vid sidan av de tre andra Skottland, Wales och Nordirland. Ordet "England" kommer från fornengelskans Engla-lond eller Anglernas land (eng. Land of the Angles).

Historia

Angler, Bayeux Musee, Normandie, Frankrike]] Huvudartikel: Englands historia Den romerska provinsen Britannia, motsvarande England och Wales, var en av det Romerska rikets keltiska provinser. När Rom föll under 400-talet invaderade germanska stammar, exempelvis saxare, jyder och angler, och den största delen kom istället att behärskas dessa som kallade territoriet Anglernas land. De överlevande bland den keltiska befolkningen drog sig mot Wales och deras namn för England är Lloegr, vilket betyder det förlorade landet medan engelsmännens ord Welsh (walesare) betyder utlänning. Den germanska befolkningen försökte motstå invasionsförsök från normanderna, men misslyckades slutligen genom förlusten i slaget vid Hastings, 1066. Genom en stark flotta som byggdes upp av Elisabet I av England under 1500-talet kunde England bli en världsmakt. England erövrade slutligen Wales 1543, vilket blev till en integrerad del av Konungariket England, även om man i vissa sammanhang fortsatte att kalla Wales för furstendöme. Under 1600-talet genomgick England en lång och invecklad maktkonflikt under vilket kungen avsattes och landet styrdes som en republik under namnet Samväldet England (eng. Commonwealth of England). England var under denna tid även i personalunion med Skottland, under den skotska dynastin av huset Stuart. Konflikten slutade med monarken återinsattes, men att denne förlorade makten till parlamentet. År 1707 beslutade de engelska och skotska parlamenten att ingå en politisk union (Treaty of Union 1707) och länderna slogs samman till Konungariket Storbritannien (eng. Kingdom of Great Britain). I och med detta upphörde de engelska och skottska parlamenten och ersattes av det brittiska parlamentet i London. Den brittiske kungen var även kung över Irland och 1801 ingick man ett nytt unionsfördrag som skapade det Förenade konungariket Storbritannien och Irland. Efter att Irland administrativt delats på 1920-talet antog den brittiske monarken istället titeln som kung över det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Politik

England lyder direkt under det brittiska parlamentet och regeringen i London. Till skillnad från de andra riksdelarna har England inte någon egen national lagstiftande församling. Den statliga förvaltningen i England är dock uppdelad i nio storregioner. Denna indelning får närmast jämföras med de statliga länsstyrelserna i Sverige, men Storlondon har exempelvis både en direktvald borgmästare och direktval regionförsamling. Man har även gjort försök med att införa direktvalda regionförsamlingar på annat håll, men lyckades inte: regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för Nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21.8 procent, den 4 november 2004). Regional fördelningen av England utan direktvalda församlingar är en het politiskt fråga, med t ex Konservativa partiet starkt emot indelningen. Konservativa partiet fick mer röster än Labourpartiet in England, men hade för låg stöd i Skottland och Wales för att kunna vinna brittiska parlametsvalet 2005.
- Storlondon
- Nordvästra England (huvudort: Manchester)
- Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
- Sydvästra England (huvudort: Bristol)
- Sydöstra England (huvudort: Guildford)
- Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
- Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
- Östra England (huvudort: Cambridge)
- Östra Midlands (huvudort: Nottingham) Den lokala eller regionala administrativa indelningen är annars grevskapet (engelska counties) och i vissa delar av landet använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå. Grevskapet motsvarar närmast landsting eller storkommun. Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska. England utgör tillsammans med Wales ett gemensamt judiciellt och administrativt system och därför ses England och Wales i vissa sammanhang som en entitet.

Geografi

England och Wales]] Större floder:
- Thames
- Severn Större städer:
- London
- Birmingham
- Manchester
- Bristol
- Liverpool
- Leeds
- Newcastle upon Tyne
- Sheffield :Lista över städer i England

Ekonomi

Demografi

Kultur


- Engelsk litteratur
  - Shakespeare
  - Sir Thomas Browne
- Engelsk mat

Se även


- Englands fotbollslandslag
- Englands regenter

Externa länkar


- [http://www.crwflags.com/fotw/flags/gb-eng.html Englands flagga] Kategori:Europas länder Kategori:England ja:イングランド ko:잉글랜드 ms:England simple:England th:แคว้นอังกฤษ zh-min-nan:England

Romarriket

Romerska riket eller Romarriket avser dels det romerska imperiet som helhet, dels kejsartiden, tiden efter år 31 f.Kr. som avlöste den romerska republiken. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat. Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen på 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats och att kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartiden inledning. Det romerska riket kontrollerade alla de hellenistiska länderna kring Medelhavet och hela det keltiska Västeuropa. När imperiet delades upp i två administrativa delar, Västrom och Östrom, återspeglade det skillnaden mellan dessa kulturella områden. När Odovakar tog makten över den västra halvan hade den redan börjat förändras i sin egen riktning. Kyrkan hade övertagit stora delar av administrationen och den välgörenhet som tidigare hade ombesörjts av den sekulära regimen. Den östra halvan, med sitt centrum i Konstantin den stores huvudstad Konstantinopel, förblev den romerska statens hjärta ända fram till 1453 då det bysantinska riket inkorporerades i det Osmanska riket. Det romerska riket har haft utomordentligt stor påverkan på styrelseskick, lagar och monumental arkitektur hos många efterföljande kulturer i väst. Under lång tid har romerska titlar använts av deras efterträdare som gjort anspråk på att härska över ett imperium. Bland annat frankerna, Tysk-romerska riket, det första och andra bulgariska imperiet (se Lista över bulgariska monarker), Ryska/Kiev dynastier (se Tsarer) och Tyska riket (se Kaiser). En vers i romarnas nationella hjältesaga Aeneiden, skriven av skalden Vergilius på 100-talet f.Kr., lyder: Din lott, romare, är att styra de övriga folken! Vergilius

Historia

Rom var från början en stadsstat bland många andra i mellersta Italien, och traditionen säger att Rom grundades år 753 f.Kr, vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. De första århundradena omfattade staten ett område inte mycket större än själva staden Rom. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till Romarrikets varaktighet.
- Roms kungar

Republiken


- Romerska republiken 509 f kr - 300f kr
- Romerska republiken 300 f kr - 27 f kr - främst utrikespolitisk utveckling
- Romerska republikens inre utveckling 300 f kr - 60 f kr
- Viktiga årtal och händelser i Romerska republiken

Kejsartiden

Se även uppslagsorden romersk kejsare och bysantiska kejsare.

Historiska förlopp under kejsartiden

Romarriket var från början bara en stadsstat men utvecklades till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Även efter att riket blivit kejsardöme skulle det bestå i cirka 400 år som enat rike (nästan 1500 år om man räknar med det Bysantinska rikets historia) och mycket skulle förändras i imperiet under tiden fram till Västroms fall 476 e.Kr.
- Principatet
- Dominatet
- Romerska imperiets fall Se även:
- Viktiga årtal i det romerska kejsardömet (fram till 476)
- Romarriket förändras och internationaliseras
- Kristendomen i Romarriket

Principatet

Principatet varade 27 f.Kr.-284 e.Kr. 284 e.Kr. (orange); 14 e.Kr. (gult); och 117 e.Kr. (grönt)]] Det romerska riket brukar sägas ha uppstått med de det styrelseskick som följde slaget vid Actium 31 f.Kr.. Den romerska republikens institutioner i Rom hade dock förstörts under det föregående seklet, och Rom hade i praktiken styrts av en despot sedan Sulla.
Augustus (31 f.Kr.-14 e.Kr.)
Politisk utveckling
Augustus' regering innbar dock en vändpunkt. Vid tiden för Actium fanns det ingen då levande människa som kunde minnas en fungerande republikansk institution eller något tillfälle då inbördeskrig inte förekommit i Rom. 45 år senare, vid Augustus' död, fanns det ingen som kunde minnas något före hans regim. De genomsnittlige romaren hade en förväntad livslängd på bara 40 år. Augustus' långa och fredliga regeringstid utmärktes av konsensus och en generation romare utan kännedom om något annat styrelseskick eller någon annan kejsare. Detta var den nödvändiga förutsättningen för att kunna etablera en ärftlig monarki i det Rom som låtit mörda Julius Caesar just på grund av hans kungliga ambitioner. Oavsett om romarna önskade sig ett enmansvälde eller inte var det, under Augustus tid, det enda de kände till. Enmansväldet skulle komma att bestå i flera sekler. Under Augstus etablerades handelsförbindelser ända bort till Indien och Kina. Hans regeringstid innebar flera varaktiga bedrifter som skulle komma att få bestående inverkan på imperiet:
- Kejsartitlen, det ärftliga ämbetet skapades.
- Lönenivån i armén slogs fast. Den militära tjänstgöringstiden innebar för den romerska armén det sista steget bort från en medborgararmé.
- Upprättandet av praetoriangardet som skulle komma att tillsätta och avsätta kejsare under flera sekler.
- Expansionen drevs till imperiets naturliga gränser och dessa gränser kom att bli bestående, med mycket små variationer under de följande 400 åren.
- Genom att skapa en offentlig sektor som stod fritt från maktstruktyren som omgav den Romerska senaten vilket ledde till att senatens makt minskade med tiden.
- Lagarna lex Julia 18 f.Kr. och lex Papia Poppaea 9 e.Kr. som belönade barnafödande och bestraffade celibat.
- Spridandet av kulten kring den gudförklarade Julius Caesar över hela imperiet och understödjandet av Augustus' halvgudsstatus i den östa, hellenistiska världen redan under hans livstid. Denna tradition fanns kvar då Konstantin den store dog och han utsågs till både romersk gud och "den trettonde aposteln". Kulturell utveckling
Den augustinska perioden innebar en blomstring för poesi, historia, skulptur och arkitektur. Tyvärr vet vi betydligt mindre om den augustinska perioden än den sena republiken. Titus Livius skrev visserligen sitt mästerliga historieverk under den augustinska perioden och den täcker förvisso hela den romerska historien ända tillbaka till 9 f.Kr., men bara kortfattade andrahandskällor finns kvar av den del av hans verk som berör den sena republiken och den augustinska perioden. Våra viktigaste primärkällor utgörs av Res Gestae Divi Augusti, Augsustus' hårt vinklade självbiografi; Historiae Romanae av Velleius Paterculus, ett osammanhängande verk som fungerar som en tillförlitlig krönika; och Controversiae och Suasoriae av Seneca den äldre. Även om det finns få skrivna källor från denna period finns det desto fler diktverk, förordningar och konstruktioner som ger värdefulla insikter i den tidens vardag. Genom olika arkeologiska studier har man kunnat få en ganska tydlig bild av de ekonomiska, social och militära förhållandena under perioden. Viktiga andrahandskällor som täcker perioden är Tacitus, Dio Cassius, Plutarchos och Suetonius. Josefus' Ioudaike archaiologia är en viktig källa för information om Judéen som blev en provins under Augustus.
Julisk-Claudiska dynastin
Julisk-Claudiska dynastin är benämningen på den dynasti som utgjordes av de fem första romerska kejsarna som tillhörde den julianska ätten, samma ätt som Julius Caesar - Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius och Nero. Kejsar Augustus adopterades av Julius Caesar, men härstammade från ätten. Kejsartiden inleddes efter att Octavianus besegrat Marcus Antonius och Kleopatra i den sista av en lång rad inbördeskrig i senrepublikens Rom. Octavianus var adoptivson till Julius Caesar men till skillnad från sin adoptivfar var han noga med att inte reta upp aristokratin i senaten. Han var fast besluten att en gång för alla göra slut på inbördeskrigen och skapa en stabil statsmakt, och han var övertygad om att det krävdes envälde för att nå dit. Octavianus var dock väl medveten om att Caesar blivit mördad just för att han utropat sig till diktator på livstid och hade ambitioner på att bli kung. Därför gick han mycket försiktigare fram än adoptivfadern och knöt mer och mer makt till sig bakom en fasad av att republiken levde kvar. Från och med år 27 f.Kr. var hans officiella titel princeps, den främste medlemmen i senaten. I realiteten var han dock envåldshärskare och blev från och med nu även benämnd Augustus, den upphöjde. Kejsartiden hade inletts. För att skapa en riktigt stabil stat genomförde Augustus ett atort antal reformer för att bringa ordning i den tidigare kaotiska förvaltningen. De viktigaste åtgärderna presenteras ovan Augustus lyckades i sina ambitioner och de kommande 200 åren var Romarriket nästan förskonat från inbördeskrig. Augustus genomförde också en stor ombyggnad av Rom vars befolkning nu var omkring en miljon. Utrikespolitiskt vidgades riket ytterligare med bl.a. erövringar av vad som nu är södra Tyskland, Alpområdet och de få landområden runt Medelhavet som ännu inte kontrollerades av Rom. Under kort tid ockuperade man också hela området mellan Rhen och Elbe men tvingades dra sig tillbaka efter att armén drabbats av ett förkrossande nederlag mot germanska stammar år 9 e.Kr. Gränsen mellan Romarriket och Germanien kom sedan att gå utmed Rhen-Donau. För att säkra efterföljden adopterade Augustus Tiberius som efterträdde honom. Tiberius blev kejsare år 14 och han skulle inneha kejsartiteln fram till sin död år 37. Tiberius saknade Augustus karisma men var en mycket skicklig administratör och skicklig militär ledare. Inrikespolitiskt brottades han med stora familjära problem när det gällde tronföljden. Den tänkte tronarvingen, brorsonen Germanicus avled år 19. Tiberius egen son Drusus d.y. blev nu tronarvinge men avled år 23, troligen mördad. Germanicus änka Agrippina d.ä. blev landsförvisad efter en konflikt med Tiberius. Till slut blev det Germanicus son, Caligula som efterträdde Tiberius. Roms andre kejsare genomförde inga större erövringar utan satsade i första hand på att säkra rikets gränser mot Germanien. Caligula var kejsare åren 37-41) hette egentligen Gajus Julius Caesar Germanicus. Efter att först ha varit omtyckt bland såväl senatorer som krigsmakten urartade hans styre och han skall ha gjort sig skyldig till otroliga grymheter. Han spenderade också gigantiska summor på lyxliv och diverse olika spektakel i rikets huvudstad. Hans livsstil som i mångt och mycket liknande de österländska monarkernas retade många senatsmedlemmar som fortfarande hade en illussion om att republiken levde kvar. Efter flera misslyckade mordförsök mördades Caligula till slut av officerare i praetoriangardet, kejsarens livvakt. Claudius (regerade 41-54) blev Romarrikets fjärde kejsare. Claudius fullständiga namn var Tiberius Claudius Nero Germanicus var dotterson till Marcus Antonius. Claudius var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde pretoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regenttid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig Romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. och för att säkra tronfölden åt sin son Nero lät hon år 54 giftmörda sin make. Nero (regerade 54-68) blev den siste kejsaren inom den julisk-claudiska dynastin. Nero adopterades av Claudius och förlovade sig med adoptivfaderns dotter Octavia som Claudius hade fått i ett tidigare äktenskap. Neros mor, Agrippina d.y., lyckades övertala Claudius att utse Nero till sin efterträdare i stället för sin egen son, Britannicus. Trots detta lät Nero mörda sin mamma år 59, Britannicus hade mördats redan år 55. Neros regeringstid präglades av motsättningar med senaten, och vid flera tillfällen utfördes utrensningar av verkliga och inbillade fiender inom senatsaristokratin. År 64 genomförde han de första organiserade förföljelserna av kristna. En stor brand i Rom (troligen beordrad av kejsaren själv) blev formell orsak till förföljelserna som kostade många kristna livet. Nero misstänks ha anlagt branden för att kunna bygga ett palats på Esquilinen. Palatset var gigantiskt - 50,6 hektar stort - med bland annat en staty på Nero själv som var 37 meter hög. Konflikterna med senaten fortsatte och blev akut år 68. Efter att senaten förklarat kejsaren vara fiende till det romerska folket valde han att begå självmord.
Inbördeskriget år 68-69
Efter Neros död och revolten mot honom följde en orolig period åren 68-69 som kan liknas med inbördeskrig innan den Flaviska dynastin inleddes. Galba blev Neros efterträdare år 68 men redan år 69 dödades han av sina egna vakter på order av Otho som i revolten mot Nero var lojal. Senaten godkände Otho som kejsare då han i motsats till Galba inte var lika allierad med militären. Vitellius, som var legat i Germania (Tyskland), tågade dock mot Rom och dödade Otho år 69. Men även han kunde inte nå stabilitet i riket trots senatens stöd. Vespasianus ledde under denna tid belägringen av Jerusalem, men han gav i stället sin son Titus detta uppdrag, och han lyckades vinna ett slag mot Vitellius och tog makten.
Flaviska dynastin
Vespasianus tog makten år 69. Hans styre byggde på administration och disiplin och han lyckades stabilisera riket. Han slog ner en revolt i Gallien (Frankrike) och hans son Titus erövrade Jerusalem och förstörde staden varpå en legat fick ta över styret i området. Vespasianus förstärkte gränserna genom att göra dessa områden beroende av Rom. Han förde en stram finanspolitik och genom skatt kunde han få en stabil ekonomi. Han uppförde det berömda Colosseum. Han var den förste i Flaviska dynastin som även innefattade hans söner Titus och Domitianus. År 79 dog Vespasianus och lämnade över makten till sin son Titus. Trots sin korta tid som kejsare blev han en av de mest populära. Under hans tid som regent inträffade många katastrofer, bland annat förstördes Pompeji och Herculaneum genom utbrottet från vulkanen Vesuvius i Neapelbukten. Några månader senare förstördes viktiga byggande i Rom av en brand bland annat Capitolium, Pantheon och Agrippas bad. Titus uppförde nya byggnader, bland annat amfiteatrar. År 81 dog Titus och eftersom han inte hade någon son fick hans bror Domitianus tronen. Domitianus försökte öka moralen i landet genom bekämpa korruption och prostitution. De gamla gudatemplen återuppfördes och andra religoner förtrycktes. Han inisiterade på att bli hälsad Dominus et Deus ("herre och gud"). År 93 lät han avrätta kristna; det har sagts att hans syskonbarn Flavius Clemens var bland dem. År 96 mördades han.
Fem goda kejsare
Nerva tog över efter Domitianus år 96. Han blev vald av senaten. Militären var missnöjd eftersom de gillade den makt de fått under den flaviska dynastin. Nervas tid som kejsare blev kort. Han valde själv Trajanus som sin efterträdare. Trajanus får år 98 makten av Nerva. Trajanus erövrade Dakien, (Rumänien) norr om floden Donau och utvigdade gränsen österut och erövrade där Armenien, Assyrien och Mesopotamien. En revolt i Afrika år 115 gjorde att han tvingades tillbaka till Rom från kriget i öster. Han dog på väg till Rom i Kilikien år 117. Hadrianus får makten år 117 och bibehöll den fram till sín död år 138. Under hans tid så förändras Roms utrikespolitik. Han övergav utvigdningstanken och börja tänka mer på försvar och fred. Han eftersträvar naturliga gränser i riket, som till exempel floder och berg. I mellersta Britannia (England och Skottland), där det inte fanns naturlig gräns, byggde han en mur. Han lämnade också områden mer eller mindre friviligt för att uppnå dom naturliga gränserna som var lätt försvarade och behövde inte lika mycket trupper. Av denna anledning lämnar han bland annat norra Dakien år 118. Antoninus Pius får makten 138 av Hadrianus som han var rådgivare åt. Hans starka sidor var juridik och administration. Han undvek krig som han tyckte var dyrt. I stället satsade han på att förbättra städer som Rom, Ostia, Lanuvium, Tarquinia, Lorium, Antinum, Terraccina, Capua och Puteoli. Efter sjukdom dör han 7 mars år 161 i staden Lorium. Marcus Aurelius tar makten år 161. Riket är i stor oro under hans tid. Bland annat bryter pesten ut i östra delen av riket. Han tvingas också ut i krig och dör på fällttåg år 180. Marcus Aurelius dog i Vindobona (nuvarande Wien) under kriget mot markomannerna, dock ej i strid.
Commodus
Commodus fick makten år 180 efter sin far Marcus Aurelius. Han var en grym tyrann (av de romerska kejsarna anses endast Nero och Caligula ha varit värre än honom) som inte var speciellt intresserad av att regera riket. Han annordnade gladiatorspel och ordnande festivaler och fester, medan rikets ekonomi gick i botten. Trots hans försök göra sig populär med gladiatorspel kom folk hata honom för hans hårda lagar. Han kom senare att mördas år 192; då hade redan ett flertal mordförsök gjorts mot honom.
Severiska dynastin

Dominatet

Dominatet varade 284 e.Kr.–305 e.Kr.
Tetrarkin

Senantiken i väst

Från romerskt till bysantinskt i öst

Konstantin den store

Konstantin den store (Konstantin I), född 272 e.Kr. i Naissus, död 22 maj 337, romersk kejsare från 25 juli 306, son till Constantius I Chlorus och Helena. Han anses vara den kanske viktigaste gestalten i det senantila Romarriket. Konstantin föddes i staden Naissus, belägen i nuvarande Serbien. År 306 utropades Konstantin till kejsare av faderns trupper och han tillbringade de första åren mycket vid faderns hov. Riket var dock delat mellan flera kejsare (något som var valigt vid den här tiden). De följande åren utbröt maktkamp mellan kejsarna Galerius, Severus II, Maximinus Daia, Maximianus och Licinius. Konstantin besegrade Maxentius vid Pons Milvius utanför Rom år 312. Följande år möttes Konstantin och Licinius i Milano och delade upp riket mellan sig. Läget var dock spänt mellan dem och 324 besegrade Konstantin Licinius i en serie slag och blev kejsare över hela det romerska riket. Under åren 324-330 lät Konstantin uppföra Konstantinopel vid Bosporen och flyttade år 330 hela rikets administration dit. Bytet av huvudstad var ett steg på vägen till en permanent delning av riket i två i realiteten självstandiga stater - Västrom och Östrom. Den slutliga delningen skedde år 395. Konstantin var den kejsare som först tillät kristendomen (år 312) och som i flera avseenden gynnade de kristna. Inför slaget mot Maxentius år 312 ska Konstantin ha sett ett kors i skyn med skriften - i detta tecken ska du segra. I en dröm ska han också blivit uppmanad att låta alla sina soldater bäre en kristussymbol på sköldarna. Konstantin den stores gynnande av de kristna lade grunden till att kristendomen så småningom (år 385) blev statsreligion i det romerska riket. Enligt traditionen mottog han dopet på sin dödsbädd. Efter Konstantins död gjordes försök att frånta de kristna deras rätt att utöva sin tro men utan framgång. (Se vidare Konstantin den store)

Julianus och Jovianus

Valentinianus

Slaget vid Adrianopel

Freden rubbas i väst

Teodosius

Teodosius I (den store) (född år 346, död 395) föddes i Spanien och är en av de viktigaste gestalterna i det senantika Romarriket. Efter att kejsar Valens stupat i strid med Ostrogoter vid Adrianopel år 378 utnämnde dennes efterträdare GratianusTeodosius till medkejsare år 379 med särskilt ansvar för att reda upp situationen med Ostrogoterna. Dessa besegrades men blev återigen foederati (bundsförvanter) och fick bosätta sig på Balkan. Dessa skulle dock bryta upp igen på 390-talet och inleda en flera decennier lång plundringsvåg på Balkan innan de slog sig ner i Italien. Teodosius och hans efterträdare var oförmögna att stoppa Ostrogoternas framfart.Gratius mördades år 383 varpå inbördeskrig bröt ut. Teodosius avgick så småningom med segern och regerade ensam riket fram tills han avled i Milano år 395. Dessförrinnan hade han år 394 besegrat härmästaren Arbogastes i ett nytt inbördeskrig. År 380 blev kristendomen statsreligion i hela riket och den kristne (men fram tills dess tolerante) Teodosius tog intryck av biskopen Ambrosius och avskaffade i början av 390-talet den religionsfrihet som rått sedan Konstantin den stores tid. Kristendomen hade därmed "besegrat" de gamla hedniska religionerna även om dessa (åtminstone i modifierade former) levde kvar länge än, trots att kristendomen var den enda tillåtna religionen. Efter Teodoius död delades riket ånyo mellan hans söner, en händelse som brukar utses till den definitiva delningen av Romarriket i två självständiga riken - Östrom och Västrom. Händelsen har oftast uppförstorats i äldre historieskrivning men Teodosius blev ändå den siste kejsaren som regerade över hela Romarriket. Delningen blev därmed permanent.

Det sena Östrom

Romerska rikets fall

Huvudartikel: Romerska imperiets fall Det är egentligen fel att säga att det Romerska riket föll. Det upplöstes snarare gradvis. Och det Östromerska riket levde vidare i nästan 1000 år efter att det Västromerska riket upphört att existera år 476.

Språk

Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.

Latin i väst

Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten hårt kopplat till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom. Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att de erövrade områdena snabbt sågs till att övervakas av en fungerande romersk adminstration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig det latinska språket för att kunna komma nånstans i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska. Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden blev talare av latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.

Grekiska i öst

Till skillnad från de erövrade områdena i väster där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som adminstrationens och maktens språk. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska. Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilket kom att bli Östromerska rikets huvudstad. : Se även: Latinska språk, vulgärlatin

Religion

: Huvudartikal: Romersk religion, Romersk mytologi

Kultur

Romersk mytologi Romersk mytologi] : Huvudartiklar: Romersk konst, Romersk arkitektur, Romersk klädedräkt Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp och rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag. Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att åtlyda centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte. Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom. Den romerska arkitekturen bygger liksom den romerska konsten på den grekiska skiljer sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden. : Se även: Antikens konst, Senantikens konst

Provinser

: Huvudartikel: Romerska provinser En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period på ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion överhuvudtaget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner. Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr. efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem med tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick kontroll över för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.

Se även


- Antiken
- Etrusker
- Östrom och Västrom
- Romersk legion Kategori:Romerska riket kategori:Ej längre existerande riken och länder ja:ローマ帝国 ko:로마 제국 simple:Roman Empire

Saxare

Saxare var en germansk folkstam från nuvarande nordvästra Tyskland (men ej nuvarande Sachsen). De omnämns första gången av geografen Klaudios Ptolemaios som ett folk från södra Jylland och nuvarande Schleswig-Holstein. Deras namn kommer från ordet sax, en form av svärd. Vissa saxare, tillsammans med angler, jutar, friser och franker, invaderade på 400-talet Britannien och gav namn åt grevskap såsom Essex, Sussex och Wessex. Saxarna var där den dominerande folkgruppen fram till normandernas invasion 1066. Kategori:FolkslagKategori:Germaner ja:サクソン人

USA

: Material om USA finns samlat i USA-portalen. ---- USA, the United States of America, Amerikas förenta stater eller Förenta staterna, är en förbundsrepublik i centrala Nordamerika. Landet sträcker sig från Atlanten i öster till Stilla havet i väster, gränsar mot Kanada i norr och Mexiko i söder, och har en maritim gräns mot Ryssland i nordväst. Dessutom innehar man en samling territorier och besittningar runt hela världen. Landet är indelat i 50 olika delstater, som har ett visst lokalt självstyre enligt det federala systemet. En av dessa stater, Hawaii, är en ögrupp i Stilla havet, och hör således till Oceanien. Resterande 49 stater kallas kontinentala USA (continental US) och är belägna i Nordamerika. Mellan Kanada och Mexiko ligger "the lower 48", och den återstående amerikanska delstaten i Nordamerika, som heter Alaska, ligger i nordvästra Nordamerika och gränsar till Kanada. Staten grundades den 4 juli 1776 när 13 brittiska kolonier utropade sin självständighet. Året före hade stridigheter utbrutit mellan brittiska kolonialtrupper och självständighetsivrare i vad som kallas det amerikanska frihetskriget. I dagsläget är USA världens enda supermakt och står i en klass för sig själv vad det gäller ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt inflytande. Till exempel kan det nämnas att landets militärbudget är större än de tio närmast största militärmakterna tillsammans (2003) och att dess BNP utgör 20% av världens totala BNP (2005).

Historia

Huvudartikel: USA:s historia Se även Nordamerikas historia. Den 19 april 1775 letade brittiska trupper efter en vapengömma och en lokal ledare i trakten av Boston, när de plötsligt hamnade i konflikt med en stor lokal milis. Britterna retirerade tillbaka till Boston och utsattes på vägen för flera krypskyttar. Denna konfrontation, som kom efter flera års eskalerande meningskiljaktigheter mellan det amerikanska kolonialstyret och det brittiska parlamentet, innebar början på den amerikanska revolutionen. Efter ett års krig utropade de 13 brittiska kolonierna sig självständiga och efter att man ingått en allians med Frankrike blev situationen ohållbar för britterna och ett fredsfördrag kunde slutas 1783. I fredsfördraget erkände Storbritannien sina gamla nordamerikanska koloniers självständighet. 1789 trädde den amerikanska konstitutionen i kraft och George Washington tillträdde som USA:s förste president. Landet slets i sin början mellan att hålla sig neutralt, stödja fransmännen som hade hjälpt dem till självständighet, eller stödja britterna som de trots allt delade språk och kultur med. 1812 hamnade dock USA i ett nytt krig med Storbritannien, orsakat av att den brittiska flottan hade inlett en blockad av franska hamnar, vilket störde den amerikanska handeln med Europa. Under 1800-talet skedde en mängd saker av stor betydelse; landet expanderade kraftigt västerut, flera krig utkämpades mot landets urinvånare (se indiankrigen), miljontals fattiga europeér emigrerade till USA, miljontals afrikanska slavar importerades till jordbruket i södern, och det amerikanska inbördeskriget bröt ut efter mitten av århundradet. Expansionen bestod av både krigföring och regelrätta köp av landområden från kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike, Spanien och Ryssland. Texas som varit en självständig Republiken Texas från 1836 då man bröt sig fri från Mexico.Texas går med i USA 1845. 1846 - 1848 utkämpades ett krig mot Mexiko det så kallade Mexikanska kriget, vilket ledde till att Kalifornien, Nevada och Utah samt bitar av Arizona, Colorado, Wyoming och New Mexico erövrades. I väster köptes och erövrades indianernas marker, främst kring 1870-talet, vilka under denna tid sakta men säkert marginaliserades och i vissa fall utrotades, och vid århundradets slut var de överlevande stammarna infösta i reservat belägna på platser som inte ansågs ha något ekonomiskt värde. Samtidigt vällde europeiska immigranter in i landet. Mestadels var det fattiga från europeisk landsbygd och stad, vilka inte kunde livnära sig på de allt trängre markerna i sina hemländer. Många var även religiöst fritänkande som blev trakasserade i sina hemländer och andra var kriminella som emigrerade för att fly undan rättvisan. De största grupperna kom från Tyskland, Irland och Storbritannien. De blev väl omhändertagna i USA, som var i behov av jordbrukare för att odla upp de nyerövrade områdena, och arbetskraft i den snabbt växande industrin. Under 1800-talets första hälft blomstrade den amerikanska södern. I sydstaterna odlades bomull på jättelika plantager och man använde slavar som arbetskraft. Slavarna bestod av afrikaner som togs till fånga i sina hemländer och användes som billig arbetskraft för det slitsamma arbetet på bomullsfälten. Miljoner afrikaner kom till USA på det viset och idag utgör deras ättlingar c:a 12% av den totala amerikanska befolkningen. I nordstaterna växte däremot starka industrier fram. Sydstaternas odlingsekonomi och nordstaternas industri ledde till en klyfta som kulminerade i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. En viktig fråga i kriget var slaveriets vara eller icke vara, nordstaterna ville på sikt avskaffa det då det ej var lämpligt för industriarbete och därför att den etiska opinionen mot slaveriet växte, medan sydstaterna ville bevara det. Motsättningen ledde till att sydstaterna försökte bryta sig ur federationen, men blev besegrade av nordstaterna i det blodiga krig som krävde runt 650 000 liv. I slutet av 1800-talet hade USA blivit en av de ledande industrinationerna, mycket tack vare sin stora yta och sina ofantliga naturtillgångar. Under denna tid slog landets utrikespolitik in på ett imperiebyggande spår, vilket bland annat ledde till krig med Spanien 1898. USA valde dock till en början att stå utanför första världskriget, men gick med i kriget när en tysk ubåt sänkte en brittisk båt med amerikanska passagerare 1915 (Lusitania). Det amerikanska folket var efter kriget besviket över dess utgång, och opinionen krävde att politiken hädanefter skulle tvingas in på en mer isolationistisk linje. Den isolationistiska linjen ledde till att USA valde att stå utanför även andra världskriget. Man gick inte in i kriget förrän Japan 1941, utan att förklara krig, attackerade flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Efter andra världskriget drogs USA in i en långdragen konflikt med Sovjetunionen, kallad det kalla kriget. Konflikten ledde aldrig till öppet krig utan utkämpades främst på en industriell nivå där USA:s överlägsna industrikapacitet till sist knäckte Sovjetunionen i den rustningskamp som fördes. Kampen fördes dock även indirekt genom att de två nationerna gav stöd till konflikter inom och mellan andra länder. Sedan Sovjets fall är USA världens enda supermakt, vilket lett till att landet på ett mer aktivt sätt kunna påverka omvärlden. Bland annat genom att 2003 invadera Irak och avsätta dess diktator Saddam Hussein.

Styrelseskick och politik

Huvudartikel: USA:s politik

Federalism

USA är en federation (union) med ett republikanskt statsskick. Det innebär att de 50 delstaterna har ett visst självbestämmande, som generellt sett sträcker sig till angelägenheter som går att isolera inom delstatens gränser, och innefattar rättigheten att stifta lagar i de inre angelägenheterna så länge som lagarna inte bryter mot den federala konstitutionen.

Maktdelning på federal nivå

På den statliga nivån finns presidenten och dennes regering (ofta används ordet administration istället för regering - begränsat enbart till de personer som sitter i regeringen används uttrycket kabinett liksom i Storbritannien), kongressen (senaten och representanthuset) och högsta domstolen som grenar av den federala makten.

Rättsväsen

högsta domstolen USA:s konstitution (grundlag) stadgar makten hos politikerna, de lagstiftande och rättsväsendet. Grundlagen ger även folket rätt till yttrandefrihet, rätt att inneha vapen, religonsfrihet, rätt till rättegång med jury samt skydd mot grymma och ovanliga straff. De tre stora instutitionerna; kongressen, presidenten och Högsta domstolen förvalar och ser till att lagarna efterföljs. De övervakar också varandra för att förhindra brott inom regeringen och stärka demokratin. Kongressen, som består av Representanthuset och Senaten, är den lagstiftande instutitionen. Representantshuset består av 435 folkvalda medlemar kallade kongressmän/kvinnor. Befolkningsstorlek avgör hur många representanter varje delstat får. Senaten består av 100st senatorer. Varje delstat har två senatorer som väljs i perioder på sex år. De federala domstolarna i USA används endast när det är federala eller konstitutionella frågor. Landets högsta domstol består av 9st av presidenten utnämnda domare.

Militär

domare Av USA:s fem försvarsgrenar lyder fyra av dem under försvarsdepartementet. Dessa är armén, marinkåren, flottan samt flygvapnet. Kustbevakningen lyder under inrikessäkerhetsdepartementet. USA har världens i särklass största försvarsbudget (närmare 400 miljarder dollar), vilket utgör ca 50 % av världens totala försvarsutgifter. De har 1,4 miljoner aktiva trupper, vilket endast slås av Kinas 2,5 miljoner. USA:s är det enda land i världen som är kapabelt att utkämpa ett större krig utanför sina egna gränser. USA är också det land som har störst kärnvapenarsenal och det enda land som använt sina kärnvapen se Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Presidenten är landets överbefälhavare.

Ekonomi

: Huvudartikel: USA:s ekonomi En kapitalistisk modell ligger till grund för det ekonomiska systemet i USA, där de arketypiska dragen historiskt varit en stadig tillväxt, låg arbetslöshet, låg inflation, en stor tjänstesektor, ett stort handelsunderskott, en stark dollar och en snabb teknisk utveckling. Den amerikanska ekonomin utgör navet för hela världsekonomin. Flera länder har sina valutor kopplade till dollarn (eller använder till och med den som sin egen valuta), de flesta råvaror handlas med dollar på den internationella marknaden, och börserna i USA ses globalt som en indikator på världsekonomins tillstånd.

Naturresurser

Det finns stora tillgångar av naturresurser i landet, bland annat guld, olja, kol och uran. Oljeproduktionen har dock sedan länge varit på nedgång, då produktionen hade sin topp på 1970-talet, (det vill säga hälften av den tillgängliga oljan var utvunnen) och landets ekonomi blir allt mer beroende av importerad olja. De stora stäpperna i centrala delar av landet är hem för gigantiska jordbruk, vilket gör USA till världens största producent av t.ex. majs, vete, socker och tobak.

Indutri

Även om USA:s tillverkningsindustri stadigt minskar finns det fortfarande stora producenter av bilar, flygplan och elektronik där. Den största sektorn i landets näringsliv är dock tjänstesektorn, som utgör runt 75% av arbetskraften.

Utrikeshandel

Landets största handelspartner är dess nordliga granne, Kanada. Andra viktiga handelspartners är Mexiko (se NAFTA) , EU, industrialiserade länder i Sydostasien (Japan, Kina och Sydkorea). USA har dock ett betydande underskott i handelsbalansen, vilket 2003 fortsatte att öka till 43,1 miljarder dollar trots den kraftiga försvagningen av dollarn som då skedde. En viktig faktor till det växande handelsunderksottet är det allt större behovet av importerad olja. Utöver det stora handelsunderskottet har den amerikanska ekonomin i nuläget problem med ett stort underskott i statsfinanserna. Landet hade i början av 2004 en statsskuld på 7 112 miljarder dollar, vilket ger en skuld på runt 24 000 dollar per invånare. Vilket kan jämföras med Sveriges som vid samma period utgjorde runt 17 000 dollar per person. Läget ser inte heller ut att förbättras under 2004 då ett rekordstort underskott i budgeten väntas. Men landet har år efter år lyckats jämna ut detta enorma underskott med hjälp av stora investeringar som görs i landet bland annat från Europa och Japan.

Geografi

Huvudartikel: