:: wikimiki.org ::
| Antikens Grekland |
Antikens GreklandGreklands historia omfattar av tradition grekerna och de områden som stått under deras kontroll samt det territorium som idag utgjör det moderna Grekland. Genom historien har grekernas inflytande varierat högt avsevärt och den grekiska historien omfattar följaktligen olika områden under olika epoker. De första grekerna alände till Europa omkring 1500 f.Kr. och då den grekiska civilisationens inflytande var som störst behärskade de allting mellan Egypten och Indusdalen. Sedan dess har stora grekiska minoriteter existerat i denna region (t.ex. i Turkiet, Italien, Libyen och Levanten) och många greker har idag emigrerat till länder som USA, Australien och Sverige. De flesta grekerna återfinns dock fortfarande i dagens demokratiska republik (självständigt sedan 1821) och på Cypern (självständigt sedan 1960).
Den grekiska historien rymmer viktiga arkeologiska fynd från förhistorisk tid; den antika världens filosofiska och estetiska största bedrifter; den långa bysantinska historien; tiden mellan Konstantinopels fall och den moderna grekiska statens födelse då landet kontrollerades av venetianare och turkar; och det därpå följande frihetskriget följt av vägen till dagens demokratiska republik.
Se även: Tidsaxel över Greklands historia
Stenåldern
- 400 000-3600 f.Kr.
Bronsåldern
- 3600-1050 f.Kr.
Bronsåldern i Greklands historia brukar läggas mellan ca 3600–1050 f.Kr. Den brukar delas upp i underperioder efter de variationer som fanns i den egeiska världen: kulturen på Kreta kallas minoisk, den på de egeiska öarna kykladisk och den på fastlandet och halvön Peloponnesos helladisk. Ibland talar man dessutom om kulturen i norr som den makedonska. Var och en av dessa delas sedan in i tre perioder: tidig-, mellan- och sen-.
Minoisk bronsålder
- 3600–2000 f.Kr. - Den tidigminoiska perioden
- 2000–1600 f.Kr. - Den mellanminoiska perioden
- 1600–1050 f.Kr. - Den senminoiska perioden
Helladisk bronsålder
- 3600–2100 f.Kr. - Den tidighelladiska perioden
- 2100–1550 f.Kr. - Den mellanhelladiska perioden
- 1550–1050 f.Kr. - Den senhelladiska eller mykenska perioden
Kykladisk bronsålder
- 3500-2000 f.Kr. - Tidigkykladisk tid
- 2900-2400 f.Kr. - Tidigkykladisk II
- 2400-2000 f.Kr. - Tidigkykladisk III
- 2000-1550 f.Kr. - Mellankykladisk tid
- 1550-1050 f.Kr. - Senkykladisk tid
Antiken
Grekland började blomstra efter det mykenska förfallet under 800-talet f.Kr.. Den grekiska halvön invaderades denna gång av Dorerna som introducerade järnhanteringen, varpå städerna började utevcklas till konkurrerande stadsstater. Utvecklingen ledde snart till överbefolkning, och kungarna, som regerade i städerna, skickade omkring 500 f.Kr. grupper av sin befolkning till att etablera kolonier på olika platser i Medelhavet, bl.a. i Mindre Asien, runt Svarta havet, på Sicilien, i Italien och i södra Spanien. Denna expansion skedde i konflikt med fenicierna som etablerade kolonnier längs Afrikas kust, på Sicilien, Sardinien och i Spanien.
Demokratin i Aten
Den blomstrande ekonomin ledde till krav på ökat inflytande från befolkningen på det grekiska fastlandet. Kungar, tyranner och aristokrater störtades av städernas medborgare. Utvecklingen kulminerade i Aten där en politisk reform gav alla medborgare rätt att rösta i viktiga frågor. Det sägs ofta att inget folk har haft mer makt än det atenska, men detta inflytande gällde bara fria män över 20 års ålder som var födda i Aten av atenska föräldrar. Med andra ord en minoritet av befolkningen. Det atenska demokratiska idealet kom emellertid att snabbt spridas i Grekland och ersätta de tidigare kungadömena och styrande aristokratierna.
Grekiska krig
Mellan 492 f.Kr. och 479 f.Kr. utsattes Grekland för tre erövringsförsök från det persiska riket. Med hjälp av vädrets makter och genom samarbete i olika omfattning lyckades Aten och Sparta slå tillbaka invasionerna. 490 f.Kr. landsatte perserna en här i Grekland som grekerna dock besegrade. 480 f.Kr. gjorde perserna ett nytt försök. De hade slagit en bro av skepp över Dardanellerna där de tågade mot Grekland och hade understöd av flottan. Den här gången hjälpte spartarna till. De var spetsen i försvaret som perserna fick smaka på. Men det stoppade inte persernas framryckning. Perserna intog och brände Aten. Grekiska styrkorna drog sig tillbaka till Korint och samlade sin flotta vid Salamis bukt. Avgörandet kom då. Grekerna var väl samlade och besegrade perserna. Efter segern vid Salamis övergick kriget till ett grekiskt anfall mot perserna som drog sig tillbaka.
Både Aten och Sparta eftersträvade dock total makt över hela Grekland och hamnade snart i krig med varandra. I de Peloponnesiska krigen (431 f.Kr. - 404 f.Kr.) vann Sparta över Aten. Sparta lyckades dock inte behålla sin maktposition särskilt länge och 338 f.Kr. hade Filip II av Makedonien till slut lyckats lägga alla andra stadsstater under sig.
Det klassiska Grekland
Den turbulenta perioden mellan ca 500 f.Kr. och 300 f.Kr brukar trots alla krigen kallas för Greklands klassiska. Det var under denna period som den konst, litteratur, filosofi och arkitektur som förknippar med antikens Grekland skapades. En viktig orsak till detta var det grekiska alfabetet som bara innehöll 20 tecken och var lätt att lära sig. En annan avgörande faktor var kravet på makthavarna att motivera sina beslut inför medborgarna: Argumentation blev en förutsättning för makt och idéer spred sig snabbt i antikens Grekland.
Grekland under Rom
Greklands militära styrka avtog så småningom och den romerska erövringen av Grekland inleddes 168 f.Kr. Den grekiska kulturen hade dock redan innan dess inlett sin erövring av det romerska riket och under hela den romerska tiden kom de östra delarna av imperiet att domineras av den grekiska kulturen.
Se även hellenism.
Senantiken
: Huvudartikel: Senantiken
När det romerska imperiet till slut delades i två delar hamnade Grekland åter i centrum: Med Konstantinopel som centrum spred Östrom, sedermera det bysantinska riket, den grekiska kulturen vidare.
Medeltiden
Det bysantinska riket
: Huvudartikel: Bysantinska riket
Konstantinopel föll slutligen för Osmanska riket år 1453 (se Konstantinopels fall).
Se även bysantinsk konst.
Den osmanska tiden
Grekland förblev en del av det osmanska riket ända till 1820-talet då greker gjorde uppror och utropade sin självständighet.
Det moderna Grekland
Det moderna Greklands nuvarande utsträckning fick landet 1947.
Efter andra världskriget utbröt ett inbördeskrig i Grekland som varade i två år. 1967 kunde militären, understödd av USA genomföra en statskupp. 1973 avskaffades monarkin och 1974, efter att ha iscensatt en statskupp på Cypern bröt militärjuntan samman. Följande år utropades en republik. Grekland gick med i EU 1981 och EMU 2001.
Se även
- Grekisk konst
- Antikens kolonier
Kategori:Greklands historia
Greker
Grekland är en stat på södra Balkan i sydöstra Europa som omfattar den östligaste av de halvöar som utgör Medelhavets oregelbundna norra kustlinje och de flesta av öarna i och kring Egeiska havet. I norr gränsar Grekland mot Albanien, Republiken Makedonien och Bulgarien, i öst till Turkiet samt i väst mot Joniska havet.
Det antika Grekland betraktas av många som den västerländska civilisationens vagga. Det moderna Grekland grundades 1829 och blev en republik 1974 då monarkin störtades och kung Konstantin tvingades i landsflykt.
Etymologi
Greklands officiella namn är "Den hellenska demokratin" (Ellinikí Dhimokratía, Ελληνική Δημοκρατία). Grekerna själva kallar sitt land för Hellas, idag uttalat Ellas, eller i dagligt tal Ellada. Sig själva kallar grekerna för hellener (Ellines, Έλληνες). Ordet grek kommer av det latinska namnet Graecia som ursprungligen avsåg ett område i norra delen av dagens Grekland som beboddes av graierna. På de flesta andra språk har hellener och Hellas istället en historisk innebörd. Se även hellenism.
Historia
Huvudartikel: Greklands historia
Den grekiska bronsåldern uppstod kring Egeiska havet omkring 3600 f.Kr. och 1000 f.Kr., främst på det minoiska Kreta och det mykenska Peloponnesos, och följdes av de så kallade mörka århundradena. Den nya kultur som uppstod omkring 800 f.Kr. bestod av flera stadsstater som grundade kolonier runt om i Medelhavet, stod emot flera persiska invasionsförsök och lade grunden till den Hellenska civilisationen som Alexander den store spred över stora delar av den då kända världen.
Greklands militära styrka avtog så småningom och den romerska erövringen av Grekland inleddes 168 f.Kr.. Den grekiska kulturen hade dock redan innan dess inlett sin erövring av det romerska riket och under hela den romerska tiden kom de östra delarna av imperiet att domineras av den grekiska kulturen. När det romerska imperiet till slut delades i två delar hamnade Grekland åter i centrum: Med Konstantinopel som centrum spred Östrom, sedermera det bysantinska riket, den grekiska kulturen vidare ända till Konstantinopel slutligen föll för det Osmanska riket 1453.
Grekland förblev en del av det osmanska riket ända till 1820-talet då greker gjorde uppror och utropade sin självständighet. Det moderna Grekland fick sin nuvarande utsträckning 1947.
Efter andra världskriget utbröt ett inbördeskrig i Grekland som varade i två år. 1967 kunde militären, understödd av USA, genomföra en statskupp. 1973 avskaffades monarkin och 1974, efter att ha iscensatt en statskupp på Cypern, bröt militärjuntan samman. Följande år utropades en republik och Grekland blev en demokrati. Grekland gick med i EU 1981 och EMU 2001.
Geografi
2001
Huvudartikel: Greklands geografi
Greklands är starkt kuperat och dess kustlinje djupt veckad vilket hänger samman med bergen i dess inre som utgör en del av det bergssystem som täcker större delen av Balkanhalvön. Den största bergskedjan i Grekland är det centrala Pindosbergen som, liksom de flesta bergskedjorna i Grekland, har en nordväst-sydostlig sträckning. De bergskedjor som skjuter ut från Pindos sträcker sig ut i havet så att det mellan dem bildas bäcken och vikar. Även på Peloponnesos , i Joniska havet och i Egeiska havet bildar bergkedjorna ryggar och rader med öar med samma sträckning. Två av Pindos sidogrenar, Kambuniska och Kerauiska bergen, skjuter ut åt öst och väst och bildar en naturlig gräns norr om Thessalien.
Jordskalv och, i betydligt mindre omfattning, vulkanutbrott förekommer. Greklands högsta berg är Olympos på 2 985 meter.
Grekland har ett typiskt medelhavsklimat men med stora skillnader mellan norra och södra landet och mellan bergen och kusten samt inlandet. Snö och is är vanliga i det högre bergstrakterna men förekommer även i resten av Grekland. Svala vindar, både från bergen och från havet, dämpar överlag sommarvärmen vilket gör att Greklands klimat varierar relativt måttligt mellan sommar- och vintersäsongerna. I många dalar kan dock hetta och torka på sommaren bli ett stort problem och i många områden faller överhuvudtaget inget regn mellan början av juni och slutet av augusti.
Endast de större floddalarna lämpar sig för spannmålsodling och Grekland måste därför importera mycket livsmedel. Greklands klimat har skapat en lång tradition av vin- och fruktodling: Oliver, dadel, apelsin, citron och persika.
Bland trädarterna är ek-, bok- och tallarter vanliga. Dock är skogen i Grekland starkt decimerad vilket bl.a. bidrar till torkan under sommarsäsongen.
Se även: Lista över Greklands öar, Moni Zalongou
Administrativ uppdelning
Huvudartiklar: Greklands distrikt, Greklands prefekturer
Grekland indelas administrativt i 13 distrikt (periféria), 51 prefekturer (nomós), 900 stadskommuner (demoi) och 133 landsbygdskommuner (koinotetes). Förrutom dessa adminstrativa enheter finns en autonom region, munkrepubliken Athos (Ayion Oros, ”Det heliga berget”). Före 1999 fanns i Grekland 5 775 kommuner, 457 demoi och 5 318 koinotetes, som ytterligare var uppdelade i 12 817 mindre styrelseenheter (oikosmoi).
Politik
Konstitutionen från 1975 tillerkänner landets medborgare omfattande medborgerliga rättigheter och fastslår att landets statschef ska väljas av parlamentet genom indirekta val. Den centrala rollen i det politiska livet har emellertid landets premiärminister och presidenten har främst ceremoniella plikter. Presidenten väljs vart femte år och kan endast väljas om en gång.
Parlamentsledamöterna i Greklands enkammarriksdag (Vouli ton Ellinon) tillsätts vart fjärde år (om inte nyval hålls). Grekland använder sig av ett komplicerat proportionellt valsystem som garanterar att det parti som fått flest röster i valet också får flest platser i parlamentet. Ett parti måste få minst 3% av rösterna för att komma in i parlamentet.
Se även: Panhellenism
Ekonomi
Under den senaste trettioårsperioden har Grekland, liksom många andra länder, förvandlats från ett traditionellt jordbruksland (där cirka 90% av exporten är inom jordbrukssektorn) till en mer moderniserad industristat (då cirka 50% av exporten är industriprodukter). Trots detta är Grekland fortfarande, liksom Portugal, EUs mest jordbruksberoende land. Turismen är en viktig inkomstkälla för Grekland.
Utrikeshandel
Till stora delar på grund av Greklands, energimässigt, svåra läge har det påverkat exporten mycket negativt då det fortfarande importeras ungefär dubbelt så mycket som det exporteras. Dock exporteras en hel del livsmedel såsom tobak, vin, olivolja och citrusfrukter samt en hel del kemiska produkter, industriråvaror och verkstadsindustriprodukter. De viktigaste handelspartnerna är Italien, Frankrike, Tyskland samt Storbritannien men handeln mellan Grekland och Balkanländerna har ökat under senare år.
Jordbruk
Jordbruket spelar än idag en stor roll i Greklands näringsliv vilket sysselsätter ungefär en femtedel av befolkningen. Runt 25% av Greklands export består av livsmedel (1997). En knapp tredjedel av landets areal är uppodlad vilket beror till stora delar av topografin, klimatet och jordmånen sätter stopp för ett effektivt odlingsarbete. Oftast är inte brukningenheterna större än 4 ha (80%) och brukningsmetoderna är gamla. Vattenbristen spelar en mycket stor roll i jordbruket och runt 25% av den odlade arealen tvingas konstbevattna marken för att kunna odla. De viktigaste exportvarorna är idag bland annat bomull, majs, oliver, vindruvor och russin. Cirka 40% av jordbruksarealen är betesmark för djur som får och getter.
Mineraler
I Thessalien finns de viktiga mineralerna bauxit (som används vid framställning av aluminium) och kromit som bryts i närområdet. Mindre fyndigheter som järn, nickel, magnesit och mangan finns även på flera andra ställen i landet. Marmor och korund är även två andra viktiga naturtillgångar som landet bryter.
Industri
Runt en fjärdedel av arbetskraften är sysselsatta inom industrin vilken också står för ungefär 27% av BNP 2000). Den kemiska industrin ligger i norra Grekland runt staden Thessaloniki och metallindustrin vid huvudstaden Athen. Livsmedelsindustrin är utspridd på flera olika platser i Grekland, men mycket är koncentrerat i Thessaloniki. Idag släpps det ut otympliga månger avgaser från fabrikerna vilket får följden svåra miljöproblem som konstaterats av bland annat genom raffinaderier, petrokemiska anläggningar och stålverksindustrin. Problemen ligger främst i storstadsområdena Athen (inklusive Pireus och Eleusis) och vid Thermaikosbukten vid Thessaloniki.
Utbildning
De som ansvarar för utbildningen är Utbildningsministeriet och finansieras med skattepengar och eftersom religions- och språkfrihet råder i hela Grekland är ministeriet ansvarigt för att det finns möjligheter för undervisning av minoritetsgrupper (ex. muslimer).
Den elementära skolan består av förskola med start vid tre och ett halvt års ålder samt en nioårig grundskola som börjar vid sex års ålder. Så sent som år 1985 beslutades det även att främmande språk skall ingå i utbildningen. Sekundära utbildningen omfattar en treårig gymnasieutbildning som är indelat på fyra olika linjer, men även fyraårigt gymnasium finns med kvällsutbildning för de som arbetar. Läroböcker är gratis i de statliga skolor men oftast tas avgift för läromedel ut på privata skolor.
I Grekland finns det totalt 17 universitet och högskolor (1996) som har runt 106 000 studenter (varav runt 59 000 är kvinnor). Det största universitetet är Atens universitet som grundades år 1837. Det är även mycket vanligt att ungdomar söker sig till andra länder för att skaffa sig högre och mer avancerade utbildningar.
Demografi
Huvudartikel: Greklands demografi
2001 hade Grekland 10 934 020 invånare varav 58,8% levde i städer och 28,4% på landsbygden. Invånarantalet i Greklands två största städer, Athen och Tessaloniki, uppgick till nästan 4 miljoner. Även om antalet invånare i Grekland fortfarande stiger, har man börjat erfara demografiska problem: 2002 var det första året då dödstalet översteg födelsetalet.
I Grekland finns idag ett stort antal invandrare varav omkring 65% kommer från Albanien. Då den grekiska-albanska gränsen öppnades var grekiska myndigheter oförberedda på den massinvandring som uppstod, och den omfattande invandringen från Albanien efter kommunismens fall har orsakat etniska konflikter i Grekland. Albaner uppfattades som bråkmakare och kriminella och har blivit diskriminerade och utnyttjade. Idag har emellertid de flesta greker accepterat albanernas betydelse för den grekiska ekonomin, och många idag framgångrika, grekiska idrottsmän kom till Grekland under 1990-talet. I Grekland finns också flera mindre invandrargrupper med ursprung i Bulgarien, Rumänien Ukraina, Vitryssland, Polen och Georgien. Antalet invandrare i Grekland är dock svårt att uppskatta eftersom de flesta saknar uppehållstillstånd och inte syns i någon statistik.
Det finns ett flertal minoritetspråk, -religioner och -kulturer i Grekland. De största är romer, slaver och vlacher. Den enda minoritet som tillerkänts särskilda rättigheter är den muslimska minoriteten i Thrakien (vilket framför allt beror på Fredsfördraget i Lausanne 1923).
Religion
Den grekiska författningen garanterar alla människor på grekiskt territorium fullständig religionsfrihet och erbjuder också lagens beskydd för alla trosuppfattningar men nämner även den Grekisk-ortodoxa kyrkan som den förhärskande religionen. Omkring 95-98% av alla greker räknas till den grekisk-ortodoxa kyrkan men graden av sekularisering har ökat under senare år. Den största religiösa minoriteten utgörs av muslimerna i, i första hand, Thrakien. Det finns också mindre religiösa grupper av protestanter och katoliker på Kykladerna och judar i Tessaloniki. Andra grupper försöker återupprätta den gamla hedniska grekiska religionen.
Kultur
Se även: Grekisk konst, Grekisk arkitektur
Massmedia
Tidningar
- I Kathemerini
- Ta Nea
- Athens News Agency
- To Vima
- Eleftherotypia
- Adesmeftos
- Ethnos
- Adesmeftos Typos
- I Naftemporiki
- Filathlos
- Stoxos
- Express
- Imerisia
TV-kanaler
- MAD TV
- ERT
- Mega Cosmos
- Nova
- Ote
- Alpha TV
- Antenna
Radiokanaler
- SuperSport FM
- Kiss FM
- Flash 961
- 902 Aristera Sta FM
- Planet (radiokanal)
- Jeronimo Groovy
- Athina 984
- Radio Gold 105 FM
- Ant 1 97.2
- Nitro Radio
- Radio Sfera
- ERA
- NET
- ERA Sport
- Cosmoradio
Turism
Huvudartikel: Turismen i Grekland
En av de största inkomstkällorna i Grekland är turismen, ungefär 8 miljoner människor åker till Grekland varje år.
- [http://www.olympion.de/greek-embassies-worldwide.html Lista över grekiska ambassadader]
Kategori:Europas länder
Kategori:Balkan
Kategori:Grekland
fiu-vro:Kriika
ja:ギリシャ
ko:그리스
ms:Yunani
roa-rup:Gârţii
simple:Greece
th:ประเทศกรีซ
zh-min-nan:Hi-lia̍p
Europa
och Frans Josefs land]]
Europa är jordens till ytan näst minsta och till befolkningen tredje största världsdel. Sedan 1700-talet har gränsen mellan Europa och Asien vanligen ansetts gå vid Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska havet, Kaukasus, Svarta havet, Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna.
Etymologi
Dardanellerna i tjurform.]]
I grekisk mytologi var Europa (grekiska: Ευρώπη) en fenicisk prinsessa som tillfångatogs av Zeus i tjurform. Hon togs till ön Kreta, där hon blev mor till Minos. För Homeros var Europa Kretas mytologiska drottning. Senare blev Europa ett begrepp för Greklands fastland, och runt 500 f.Kr. hade betydelsen sträckts till att inkludera även länderna norr om Grekland.
Den grekiska termen Europa härleds från de grekiska orden för bred (eurys) och ansikte (ops). Bred har varit epitet för jorden självt i urindoeuropeiska religioner.
En minoritet hävdar dock att ordet fått en överförd betydelse i grekiskan, och utsprungligen kommer från ett semitiskt ord, det vill säga det akkadiska ordet erebu, som betyder "solnedgång". Ur perspektiv från Mellanöstern går solen ned över Europa. Asien tros också komma från ett akkadiskt ord, asu, som betyder "soluppgång", då solen går upp i öst, ifrån det perspektivet i Asien.
Historia
Huvudartikel: Europas historia
De första människorna kom till Europa för cirka 800 000 år sedan. Medan Homo sapiens utvecklades i Afrika levde Homo heidelbergensis och Homo neanderthalensis i Europa. Med yngre stenåldern och bronsåldern började en lång historia av stora kulturella och ekonomiska omvandlingar, först vid Medelhavet och senare längre norrut och österut.
Särskilt stort bestående inflytande hade antikens Grekland samt romerska riket, som under en period förenade hela södra Europa och andra kustområden vid Medelhavet i ett imperium. I romarriket kunde också den nya religionen kristendomen utbredas snabbt. Under kejsaren Konstantin den store blev kristendomen statsreligion och dess inflytande har fortsatt till vår tid.
Medeltiden var präglad av konkurrensen mellan den nya romerska kejsaren i väst och den gamla romerska kejsaren i Bysans. Europa delades i ett östligt och ett västligt område efter deras respektive inflytande. Missionärer spred kristendomen över norra och östra Europa, så att hela Europa blev kristet. I västra Europa var det konkurrens mellan kejsare och påve om övermakten. Reformationen på 1500-talet delade kyrkan i en katolsk och en protestantisk del. Religionskrig följde på denna delning, och 1618 till 1648 förhärjade trettioåriga kriget stora delar av Mellaneuropa.
Sedan 1400-talet byggde europeiska länder (särskilt Spanien, Portugal, Ryssland, Nederländerna, Frankrike och Storbritannien) koloniala imperier med stora besittningar i Afrika, Amerika och Asien.
Europa är den världsdel som har haft störst inflytande på andra världsdelar (till exempel genom kristen mission, kolonialism, slavhandel, annan handel ochkultur).
På 1700-talet förde Upplysningen fram nya ideal som tolerans, människovärde, jämlikhet och frihet. 1789 kom genom franska revolutionen för första gången borgerligheten till makten. I början av 1800-talet hamnade halva Europa under den franske kejsaren Napoleons välde, tills han led nederlag i Ryssland 1812.
Industrialiseringen började i delar av Europa på 1700-talet och förändrade livet för breda befolkningsskikt. Som en följd av arbetarnas fattigdom uppstod på 1800-talet socialistiska rörelser. 1800-talet var också en tid av stark strävan mot demokrati, men även av reaktion och imperialism. Både första världskriget (1914 till 1918) och andra världskriget (1939 till 1945) utbröt i Europa och orsakade stor förödelse.
Efter andra världskriget och under kalla kriget var Europa indelat i två stora politisk-ekonomiska block: de socialistiska länderna i Östeuropa och de kapitalistiska länderna i Västeuropa. Det talades då om järnridån som skilde Europas stater från varandra.
Först perestrojka och glasnost ledde i Sovjetunionen i mitten av 1980-talet till en en politisk kursändring. 1989 öppnades östblocket, Berlinmuren föll, och Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes.
Sedan de sista årtiondena på 1900-talet har Europas länder närmat sig varandra, vilket visar sig bland annat genom institutioner som EU.
Geografi
EU
Huvudartikel: Europas geografi
Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural- eller Embafloden kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i syd separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt.
I praktiken dras gränsen till Europa oftast med större hänsyn till politik, ekonomi och kultur. Detta har lett till att det finns flera "olika" Europa, som inte alltid är identiska till storleken, och som inkluderar eller exkluderar olika länder baserat på vilken definition av Europa som används.
Nästan samtliga europeiska stater är medlemmar i Europarådet, undantagen är Vitryssland och Vatikanstaten.
Eftersom alla språk inte skiljer mellan begreppen världsdel och kontinent kan Europa på andra språk omväxlande klassas som kontinent eller som subkontinent eller halvö.
Europa används ibland synonymt med Europeiska unionen (EU) och dess 25 medlemsstater.
Landformer
Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen.
De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedjorna Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga norska kusten.
Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.
Floder
Europas längsta floder är Volga med 3531 kilometer och därefter Donau med 2850 kilometer. Tredje längst är Ural (2428 km) vid gränsen mot Asien. Se vidare Europas geografi.
Berg
Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa, se Europas geografi för en längre lista.
De högsta bergen i Europa inklusive Kaukasus:
# Elbrus (5642 m), Ryssland, Kaukasus
# Dych-Tau (5203 m), Ryssland, Kaukasus
# Rustaveli (5201 m), Georgien, Kaukasus
De högsta bergen i Europa exklusive Kaukasus:
# Mont Blanc (4808 m; med istäcke), gränsen Frankrike-Italien, Alperna
# Dufourspitze (4634 m; Monte-Rosa-massivet), gränsen Schweiz-Italien, Alperna
# Dom (4545 m), Schweiz, Alperna
Sjöar
Den största sjön är Ladoga.
Öar
Den största ön är Storbritannien. Andra stora öar är Island, Irland, Sicilien, Sardinien, Korsika, Kreta, Cypern, Svalbard, Novaja Zemlja och Mallorca.
Klimat
Trots sin storlek har Europa ett flertal olika klimat, från subtropiskt klimat vid Medelhavet till arktiskt klimat i det nordligaste Norden och Ryssland. I västra Europas kusttrakter är klimatet mycket maritimt, med milda vintrar med mycket nederbörd och milda somrar, det vill säga inte så stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar. Inlandet, framförallt i Östeuropa, har dock ett utpräglat kontinentalt klimat med kalla, snörika vintrar och korta, varma somrar. Det arktiska klimatet medför mycket kalla, snörika vintrar och korta, kyliga somrar. Det subtropiska klimatet medför milda, regnrika vintrar och långa, heta somrar.
Natur
Eftersom de har levt sida vid sida med jordbrukskulturer i tusentals år har Europas djur och växter blivit starkt påverkade av människans närvaro och verksamhet. Med undantag för Norden och norra Ryssland finns få områden av orörd vildmark i Europa, förutom i olika naturparker.
Den huvudsakliga växtligheten i Europa är skog, som har mycket goda förutsättningar för att växa. I norr värms världsdelen av Golfströmmen och Nordatlantiska strömmen. Sydeuropa har medelhavsklimat. Det förekommer ofta torka på sommaren i detta område. Bergskedjorna påverkar också förhållandena. Några av dessa (Alperna, Pyrenéerna) är riktade i öst-västlig riktning och tillåter vinden att bära med stora vattenmassor från havet till inlandet. Andra är har nord-sydlig riktning (Skanderna, Dinariska alperna, Karpaterna, Apenninerna) och eftersom regnet främst faller på bergsidor som är riktade mot havet växer skogar bra på den sidan, medan förutsättningarna är mycket sämre på den andra. Få områden av Europas huvudsakliga landmassa har inte betats av boskap vid någon tidpunkt genom årtusendena, och avverkningen av den skogsområden som fanns före jordbrukssamhället orsakade oberäknelig förstörelse av de ursprungliga ekosystemen.
Åttio till nittio procent av Europa var en gång täckt av skog. Skogen sträckte sig från Medelhavet till Ishavet. Fastän över hälften av Europas ursprungliga skogar försvann under århundraden av bebyggelse har Europa fortfarande över en fjärdedel av världens skogar - granskogar i Skandinavien, vidsträckta tallskogar i Ryssland, kastanjeregnskog i Kaukasien och korkekskogar i Medelhavsområdet. På senare tid har avverkningen hejdats och många träd har planterats. Ofta har dock barrträd föredragits framför ursprungliga lövträd, eftersom de växer snabbare. Planteringar och monokulturer täcker nua stora landområden och detta erbjuder mycket dåliga miljöer för europeiska skogslevande arter. Andelen urskog i Västeuropa är endast två till tre procent (i europeiska Ryssland fem till tio procent). Landet med minst skogtäckt yta är Irland (åtta procent) och det mest skogbevuxna är Finland (72 procent).
På Europas huvudsakliga landmassa dominerar lövskog. De viktigaste arterna är bok, björk och ek. I norr, på tajgan, är björken en mycket vanlig art. I Medelhavsområdet har många olivträd planterats. Dessa är mycket väl anpassade till det torra klimatet. En annan vanlig art i Sydeuropa är cypressen. Barrskog dominerar på högre höjder upp till trädgränsen och längre norrut i Ryssland och Skandinavien, för att övergå i tundra närmare Arktis. Den halvtorra Medelhavsregionen har stora mängder buskskog. En tunn öst-västlig landtunga av eurasisk grässlätt—stäppen—sträcker sig västerut från Ukraina och södra Ryssland tills den slutar i Ungern och övergår i tajga i norr.
Istäcket under den senaste istiden och människans närvaro har påverkat utbredningen av Europas fauna. I många delar av Europa har de flesta stora djuren och överordnade rovdjursarter jagats till utrotning. Ullhårig mammut och uroxe var utdöda före slutet av neolitikum. Idag är vargar (köttätare) och björnar (allätare) hotade. En gång fanns de i de flesta delar av Europa, men skogsavverkningen fick dessa djur att dra sig längre och längre tillbaka. På medeltiden var björnarnas livsmiljöer begränsade till mer eller mindre otillgängliga berg med tillräcklig mängd skog. Idag lever brunbjörnen i första hand på Balkanhalvön, i norr och i Ryssland. Ett litet antal dröjer sig kvar i andra områden runt om i Europa (Österrike, Pyrenéerna och så vidare), men i dessa områden är populationerna utspridda och marginaliserade på grund av att miljöförstöringen. Allra längst norrut i Europa kan även isbjörnar påträffas. Vargen, den näst största rovdjuret i Europa efter björnen, finns mest i Östeuropa och på Balkanhalvön.
Andra viktiga rovdjur är lodjuret, vildkatten, rävar, olika arter av mård, igelkott, olika arter av ormar, olika fåglar (ugglor och andra rovfåglar).
Viktiga växtätare i Europa är sniglar, amfibier, fiskar, olika fåglar, samt däggdjur som gnagare, rådjur, vildsvin och i bergen murmeldjur, stenbockar, gems med flera.
Havslevande organismer är också en viktig del av Europas flora och fauna. Havsfloran är mestadels fytoplankton. Viktiga djur i Europas hav är plankton, blötdjur, tagghudingar, olika kräftor, bläckfiskar, fiskar, delfiner och valar.
Vissa djur lever i grottor, till exempel fladdermöss.
Demografi
Huvudartikel: Europas demografi
Europa har cirka 730 miljoner invånare och är därmed efter Asien och Afrika den tredje folkrikaste världsdelen. Europa tillhör de mer tättbefolkade områdena på jorden, med genomsnittlig befolkningstäthet på 66/km². Framför allt i Väst-, Mellan- och Sydeuropa är befolkningstätheten relativt hög, medan den avtar starkt längre norrut och österut.
Språk
Huvudartikel: Europas språk
Mer än 90 procent av Europas invånare talar språk som tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen men det finns även språk som tillhör andra språkfamiljer. Bland de indoeuropeiska är de slaviska, germanska och romanska språkgrupperna mest utbredda. Även grekiska, albanska, baltiska språk och keltiska språk samt romani räknas till de indoeuropeiska språken. Som lingua franca inom världsdelen fungerar engelska, franska, tyska och ryska.
De uraliska språken är den näst största språkfamiljen i Europa. De indelas vidare i samojediska språk, som talas av några få tusen människor i den nordostligaste delen av Europa, och finsk-ugriska språk, en betydligt större gren.
Dit räknas framförallt finskan, ungerskan och estniskan, som är viktiga nationalspråk, och minoritetsspråken samiska i Norden och ett antal andra i Ryssland.
I den europeiska delen av Turkiet är turkiskan, som tillhör de turkiska språken, officiellt språk. Det talas även av minoriteter i grannländerna, särskilt i Bulgarien. Andra turkiska språk som gagauziskan och tatariskan är minoritetsspråk i olika delar av östra och sydöstra Europa. Det kalmuckiska språket, som talas vid Europas östra gräns nära Volga, är det enda mongoliska språket i Europa.
Maltesiskan på Malta är det enda semitiska språk som används som officiellt språk i ett europeiskt land.
Baskiskan, som talas i norra Spanien och sydvästra Frankrike, är ett isolerat språk som saknar kända släktingar.
Dessutom talas idag många olika språk från olika språkfamiljer av personer som invandrat till världsdelen i senare tid.
Det vanligaste alfabetet i Europa är det latinska alfabetet, följt av det kyrilliska alfabetet (i Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Bulgarien, Serbien och Makedonien) och det grekiska alfabetet.
Religion
Huvudartikel: Religion i Europa
Kristendomen dominerar helt som Europas huvudreligion. Omkring 75 procent av invånarna beräknas vara kristna, främst katoliker, protestanter och ortodoxa. Andra stora religioner i världsdelen är islam med ungefär 7 procent av befolkningen (främst folkgrupper i Sydosteuropa samt invandrare från muslimska länder), samt judendomen. Dessutom finns andra religioner företrädda bland invandrare från andra världsdelar, samt nya religioner.
Omkring 18 procent av européerna är konfessionslösa, särskilt i städer och i de östeuropeiska länderna. Europa är nuförtiden i stor utsträckning sekulariserat.
Politik
Huvudartikel: Politik i Europa
Europeiska politiska organisationer
I mitten av 1900-talet grundades Europarådet som den första gemensamma europeiska institutionen. Europarådet omfattar numera, efter att den öst-västliga konflikten avlsutats, 47 stater.
En annan betydande organisation är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som grundades 1975 som Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) som en blocköverskridande instans, och som förutom de europeiska länderna även innefattar USA och Kanada.
"Europa" i politisk mening betyder ofta Europeiska unionen (EU) eller dess föregångare: Europeiska kol- och stålgemenskapen, som grundades 1951 av Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Italien och Frankrike, och som tillsammans med Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957 blev "Europeiska gemenskaperna", oftast kallat "Europeiska gemenskapen". Med Maastrichtfördraget 1991 bildades Europeiska unionen, som innefattar de tidigare samarbetena.
Större delen av de länder som tillhörde EFTA, som grundades på 1950-talet, har senare blivit medlemmar av EU. Efter dess senaste utvidgning 2004 har EU 25 medlemsländer. Ett antal ytterligare länder förhandlar om medlemskap.
Stater
EFTA
Följande stater ligger helt inom Europas gränser.
Till detta tillkommer några stater som delvis ligger i Europa
- Azerbajdzjan (delat mellan Europa och Asien)
- Danmark (utom Grönland i Nordamerika)
- Frankrike (utom Franska Guyana i Sydamerika, Guadeloupe och Martinique i Nordamerika och Réunion i Afrika)
- Georgien (delat mellan Europa och Asien)
- Kazakstan (delat mellan Europa och Asien)
- Portugal (utom Madeira i Afrika och Azorerna som ligger mitt i Atlanten
- Ryssland (delat mellan Europa och Asien)
- Spanien (utom Kanarieöarna, Ceuta och Melilla i Afrika)
- Turkiet (delat mellan Europa och Asien)
Av kulturella och politiska skäl brukar brukar man dessutom räkna Armenien och Cypern som hörande till Europa.
Områden med särskild status
Se även Väpnade konflikter i Europa efter 1989.
- Abchazien (Georgien)
- Adzjarien (Georgien)
- Azorerna (Portugal)
- Färöarna (Danmark)
- Gibraltar (Storbritannien)
- Guernsey med Alderney, Herm och Sark (Storbritannien)
- Isle of Man (Storbritannien)
- Jersey (Storbritannien)
- Kosovo (Serbien och Montenegro)
- Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan)
- Nachitjevan (Azerbajdzjan)
- Nordcypern (Cypern)
- Sydossetien (Georgien)
- Svalbard (Norge)
- Tjetjenien (Ryssland)
- Transnistrien (Moldavien)
- Åland (Finland)
Organisationer
- Europeiska unionen
- Europarådet
- EFTA
- OSSE
Kategori:EuropaKategori:Världsdelar
als:Europa
ja:ヨーロッパ
ko:유럽
ms:Eropah
roa-rup:Evropa
simple:Europe
th:ทวีปยุโรป
zh-min-nan:Europa
Egypten
Egypten är en stat i östra Nordafrika, vid Medelhavet och Röda havet. Landet gränsar till Israel, Libyen, Sudan och Gaza. Befolkningen bor företrädesvis längs Nilen medan de egyptiska delarna av Saharaöknen endast är glest befolkade.
Historia
Huvudartikel: Egyptens historia
De bördiga områdena runt Nilen i kombination med ett skyddat läge med öken i öster och väster möjliggjorde utvecklingen av en av världens stora civilisationer. Ett enat kungadöme bildades omkring 3 200 f Kr och en rad dynastier styrde Egypten under kommande tre årtusenden. Den sista dynastin av detta slag föll mot Persien 341 f Kr, som senare ersattes av greker, romare och bysantiner. På 600-talet införde araberna islam och det arabiska språket, och härskade under sexhundra år. En lokal militär grupp, mameluckerna, tog kontrollen vid 1250 och fortsatte att styra även efter Osmanska rikets erövring av Egypten 1517. Efter färdigställandet av Suezkanalen 1869 blev landet ett viktigt område för världens transporter, men var också djupt skuldsatt. Storbritannien ockuperade Egypten för att skydda sina investeringar i kanalen, men den formella makten fanns kvar hos osmanska riket till 1914, då Egypten kom under brittiskt protektorat. Den 28 februari 1922 blev Egypten självständigt och 1936 drog Storbritannien tillbaka sina trupper. Det var dock först efter andra världskriget som det tidigare starka brittiska inflytandet kraftigt minskade. 1953 blev Egypten republik.
Egypten inledde mot slutet av 1950-talet förstatligandet av jordbruk och industri under ledning av landets president Gamal Abdel Nasser, tillhörande det protokommunistiska partiet Arabiska Socialistunionen. Detta understöddes kraftigt av Sovjetunionen genom teknisk och ekonomisk hjälp. 1967 nådde Nasser nära absolut makt över landet genom att bli såväl premiärminister som partichef, förutom den tidigare posten som president. Nasser avled 1970, och 1972 utvisades all sovjetisk militär personal från Egypten, och de sovjetiska baserna ställdes under egyptisk kontroll.
Efter oktoberkriget 1973 mot Israel kom landet efterhand att orientera sig alltmer mot USA. Anwar Sadat såg till att Egypten blev det första arabland som undertecknade ett fredsavtal med Israel. Detta ledde till kritik från andra arabländer och Sadat mördades 1981. Han efterträddes av vicepresidenten Hosni Mubarak som har genomfört ekonomiska reformer medan de politiska reformerna har gått betydligt långsammare.
Egypten har arabvärldens snabbast växande folkmängd. En stor befolkning, begränsad odlingsbar landyta och beroendet av Nilen fortsätter att överskrida resurserna och är en påfrestning för hela samhället.
Geografi
Hosni Mubarak
- Lägsta punkt: Qattara-depressionen, -133 meter över havet
- Naturtillgångar: petroleum, naturgas, järnmalm, fosfat, mangan, kalksten, gips, talk, asbest, bly, zink
Klimat och miljö
I landet råder ett ökenklimat, med heta, torra somrar och mildare vintrar. Det förekommer regelbundna torrperioder. Jordbävningar är vanliga, liksom översvämningar och jordskred. Sandstormar är också vanliga och ibland förekommer under våren en speciellt het sandstorm som kallas khamsin.
Egypten har många miljöproblem. Jordbruksmark försvinner dels på grund av sand som blåser in från Sahara, dels på grund av att städerna breder ut sig. Nedanför Assuandammen ökar jordens salthalt markant. Den enda permanenta färskvattenkällan är Nilen, så i övriga landet är tillgången på vatten mycket begränsad. Oljeföroreningar och andra vattenföroreningar hotar korallreven, stränderna och det marina djurlivet. Egypten har skrivit på, men inte ratifierat Kyotoprotokollet om klimatförändringar. 81% av elektriciteten framställs av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.
Administrativ indelning
Egypten är indelat i 26 guvernorat (muhafazat): Ad-Daqahliyah, Al-Bahr al-Ahmar, Al-Buhayrah, Al-Fayyum, Al-Gharbiyah, Al-Iskandariyah, Al-Isma'iliyah, Al-Jizah, Al-Minufiyah, Al-Minya, Al-Qahirah, Al-Qalyubiyah, Al-Wadi al-Jadid, Ash-Sharqiyah, As-Suways, Aswan, Asyut, Bani Suwayf, Bur Sa'id, Dumyat, Janub Sina', Kafr ash-Shaykh, Matruh, Qina, Shamal Sina' och Suhaj.
Demografi
Nästan hela Egyptens befolkning bor på endast 3% av landets totala landarea. Befolkningen är främst bosatt längs med Nilen.
- Befolkningens medelålder: 23,1 år (2002)
- Befolkningens medellivslängd: 70,4 år (2003)
- Religiös tillhörighet: muslimer (mest sunni) 94%, kopter (kristna) och andra 6%
- Språk: arabiska, de högre utbildade förstår i allmänhet engelska och franska
- Analfabetism: 2003 var drygt 40% av den vuxna befolkningen analfabeter
Statsskick och politik
Egypten är en republik med en president som statschef.
Ekonomi
Under förra årtiondet utvecklades Egyptens makroekonomi på ett positivt sätt under ledning av IMF. Inflationen dämpades, budgetunderskottet minskade och mer investeringar i landet av utländskt kapital gjordes. De senaste fyra åren har de positiva effekterna minskat och investeringar i stora infrastruktur-projekt har ökat budgetunderskottet igen. En dålig växelkurs sedan 1998 har inneburit ett ökat tryck på det egyptiska pundet. Sedan den 11 september 2001 har både turismen och tullinkomsterna från Suezkanalen minskat. Valutan devalverades flera gånger under 2002. Man hoppas kunna utveckla tillgångarna på naturgas i syfte att exportera.
Utbildning
De skolpliktiga barnen går i sexårig grundskola. 70% av dessa barn fortsätter till högre nivåer. Skolgången är gratis och det finns 13 universitet i Egypten.
Kultur
Världsarv
Se UNESCO:s världsarvslista.
Kategori:Afrikas länder
Kategori:Mellanösterns länder
Kategori:Egypten
als:Ägypten
ja:エジプト
ko:이집트
ms:Mesir
simple:Egypt
th:ประเทศอียิปต์
zh-min-nan:Ai-ki̍p
MinoritetMinoritet betyder mindre del.
Majoriteten kan endera vara relativ eller absolut. Den som inte ingår i majoriteten ingår istället i minoriteten.
En minoritet är en grupp som har färre medlemmar i förhållande till en konkurrerande grupp (majoriteten). I demokratiska samhällsskick har politiska minoriteter rätt att representeras av partier i landets parlament. I vissa fall finns i beslutande församlingar minoritetsskydd, som innebär att det för beslut i en viss typ av fråga krävs någon form av kvalificerad majoritet.
Ordet används ofta för en befolkningsgrupp inom en större (nationell) gemenskap som på något sätt behöver försvara sin egenart och existens gentemot majoritetsbefolkningen. Till dessa hör etniska, språkliga, religiösa, nationella och sexuella minoriteter.
Exempel på minoriteter som ofta benämns som sådana:
- invandrare
- vänsterhänta
- funktionshindrade
- teckenspråksanvändare
- sexuella minoriteter
- etniska minoriteter
- språkliga minoriteter
- religiösa minoriteter
- nationella minoriteter
kategori:MinoriteterKategori:Sammanträdesteknik
als:Ethnische Minderheit
ja:社会的少数者
Turkiet:För all hänvisning till Turkiet innan 1921, se Osmanska riket.
Turkiet är ett land som ligger i sydvästra Asien och i sydöstra Europa. I Europa gränsar det till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Iran, Irak och Syrien. Turkiet tillhör ofta begreppet mellanöstern. Turkiet var innan republikens grundande 1923 den centrala delen av det Osmanska riket.
Historia
Huvudartikel: Turkiets historia
Fram till den 29 oktober 1923 var Turkiet en del av det Osmanska riket. För områdets historia före 1300-talet, då osmanerna kom till makten, se Mindre Asien.
Republiken Turkiets historia, med början i Kemal Atatürks revolution och omfattande reformer, är mycket komplex med två militärkupper och en mängd politiska partier och makthavare.
Politik
Turkiet är en sekulär parlamentarisk republik. Den nuvarande konstitutionen skrevs den 7 november 1982 efter en tid av militärdiktatur (se Turkiets historia). Presidenten har stor makt och även premiärministern är mycket betydande. Militären har en inofficiell roll i Turkiets politik och har en del att säga till om. Eftersom Turkiet är kandidat för EU-medlemskap anstränger sig regeringen för att avskaffa korruptionen, som är utbredd, men har ännu inte lyckats. Det nuvarande regeringspartiet är Rättvise- och utvecklingspartiet. Den nuvarande presidenten, Ahmet Necdet Sezer, tillhör dock inte detta parti.
Ekonomi
: Huvudartikel: Turkiets ekonomi
Turkiets ekonomi domineras av jordbruket och 40% av befolkningen arbetar inom denna sektor. En fjärdedel av befolkningen arbetar inom industrin, främst inom stora, statliga företag. Omkring 35% arbetar inom servicesektorn, främst i de större städerna.
Ekonomin tyngs av stora budgetunderskott, utlandsskuld, korruption och inflation. Arbetslösheten är hög och många turkar beger sig varje år utomlands som gästarbetare, främst till Tyskland. Den 1 januari 2005 genomfördes en valutareform som avskrev 6 nollor från liran för att stävja inflationen.
Demografi
Majoriteten av Turkiets befolkning, uppskattningsvis 78-92%, är turkar och talar det officiella språket turkiska. De viktigaste minoritetsbefolkningarna är kurder, greker och judar. Övriga minoriteter är abchazer, albaner, araber, armenier, assyrier, bosnier, tjerkesser, georgier, romer, syriaker och zazaner.
En överväldigande majoritet, uppemot 99,8%, är muslimer. De flesta tillhör sunni men 15-20% är aleviter. Mindre religioner är shiitisk islam samt grekisk-ortodox, armenisk-apostolisk, romersk-katolsk och protestantisk kristendom.
Det förekommer stora ekonomiska och traditionella klyftor mellan olika klasser, främst mellan stadsbor och landsortsbor.
Geografi
kristendom
Turkiet utgörs främst (till 99 procent) av den stora asiatiska halvön Anatolien som skjuter ut från den asiatiska kontinenten mellan Medelhavet och Svarta havet. Den del av Turkiet som ligger i Europa är en del utav Balkan, närmare bestämt Thrakien. Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna binder samman Svarta havet och Medelhavet och utgör gränsen mellan världsdelarna.
Anatolien består i stort av en höglänt centralplatå innesluten av de Pontiska bergen i norr och Taurusbergen i syd samt med smala kustområden utanför dessa bergskedjor. Vid Anatoliens fäste innefattar Turkiet även delar av det bergiga Armeniska höglandet där bland annat den stora Vansjön och berget Ararat ligger. Det är också det område där floderna Eufrat och Tigris har sina källor.
Tigris
Större städer
- Adana
- Ankara
- Antalya
- Bursa
- Diyarbakır
- Erzurum
- Eskişehir
- Gaziantep
- İstanbul
- İzmir
- İznik
- Kayseri
- Konya
- Kocaeli (İzmit)
- Mersin
- Samsun
Populära turistmål är Marmaris och Alanya samt de arkeologiska utgrävningarna i Çatal Hüyük.
Provinser
Huvudartikel: Turkiets provinser
Turkiet är indelat i 81 provinser (il i singular, iller i plural):
Kultur
Den turkiska grundkulturen härstammar från de turkiska folkstammarna från Centralasien som började vandra mot väst i allt större utsträckning då öst (nuvarande Kina) allt mer satte stopp för invandringen (den kinesiska muren är en sådan åtgärd). I dagens Turkiet är den turkiska kulturen rikt uppblandad av olika kulturer, däribland kurdisk, arabisk, persisk, armenisk, grekisk, tjerkessisk och slavisk kultur. Orsaken till detta står att finna i det osmanska rikets erövring av dessa folkslag och, i stor utsträckning, anammandet av deras kultur. Efter osmanernas fall skedde under 1920-talet dels en tillbakagång till en mer genuint turkisk kultur, dels ett ökat kulturellt inflytande från Västeuropa.
Kulturpersonligheter
- Orhan Pamuk, författare
- Yaşar Kemal, författare
- Sertab Erener, sångerska och vinnare av 2003 års eurovisionsschlagerfestival
- Gülseren, sångerska och skådespelerska
- Tarkan, musiker
Se även
- [http://www.kb.se/HS/draktbok/info.htm Rålambska dräktboken med Turkiska kläder från 1600-talet]
Kategori:Europas länder
Kategori:Asiens länder
Kategori:Mellanösterns länder
Kategori:Turkiet
ja:トルコ
ko:터키
ms:Turki
simple:Turkey
th:ประเทศตุรกี
zh-min-nan:Türkiye
LibyenLibyen, stat i Nordafrika. Landet gränsar i öster till Egypten, i söder till Sudan, Tchad och Niger samt i väster till Algeriet och Tunisien. I norr har man kust mot Medelhavet.
Historia
Libyen blev italiensk koloni 1912 och besattes av britterna under andra världskriget. 1951 blev landet ett självständigt kungadöme med Idris I som monark. Idris I var ledare för en islamisk orden, senusierna.
En militärkupp 1969 lade makten i händerna på den då 27-årige översten Muammar al-Qadhdhafi, och landets långa namn är nu "Den stora socialistiska arabiska folkrepubliken Libyen". Khadaffi har utvecklat ett eget politiskt system som han kallar Den tredje internationella teorin och som är en blandning av arabnationalism, islamism och socialism. Khadaffi ser sig själv som en revolutionär ledare och under 1970- och 1980-talen använde han oljepengar för att propagera för sin ideologi utanför landets gränser. Dessa militära insatser misslyckades dock. Man drevs tillbaka från norra Tchad 1987. Libyen har också stöttat internationell terrorism, men det stödet har minskat markant sedan FN beslutade om sanktioner 1992. Sanktionerna upphävdes i april 1999.
Motsättningarna mellan USA och Libyen har varit, och är, stora. 1986 bombade amerikansk militär två libyska städer som vedergällning för påstått stöd för terrorister. USA har inte haft ambassadpersonal i Libyen sedan 1980, och Libyen har ingen ambassad i USA.
Klimat och miljö
Längs kusten råder medelhavsklimat, men i inlandet är det ett mycket torrt ökenklimat. Mer än 90% av landets yta är öken eller halvöken. Under vår och höst blåser en het, sandmättad vind som kallas ghibli, men den varar bara mellan en och fyra dagar. Sandstormar förekommer året runt.
Det största miljöproblemet är bristen på färskvatten. Världens största vattenprojekt är under uppbyggnad. Man ska pumpa upp vatten från stora reservoarer, aquiferer, under Sahara och ut till städerna vid kusten. Libyen har skrivit på, men inte ratifierat avtal om förbud mot kärnvapenprov.
I Al-Azizyah uppmättes 57,7 grader Celsius vilket är den högsta temperaturen någonsin.
Ekonomi
Libyens ekonomi är beroende av oljebranschen, som står för i stort sett alla exportinkomster och ungefär 25% av BNP. Oljepengarna och en relativt liten folkmängd ger Libyen en av de högsta BNP per capita i Afrika, men mycket lite av dessa inkomster når samhällets lägre skikt. Importrestriktioner, dålig jord och ineffektiv resursfördelning gör att det ibland är brist på mat och förnödenheter. På senare tid har det genomförts en del mindre förbättringar i den ekonomiska infrastrukturen.
Fakta
- Lägsta punkt: Sabkhat Ghuzayyil, -47 meter över havet
- Naturtillgångar: petroleum, naturgas, gips
- Befolkningens medelålder: 22,1 år (2002)
- Befolkningens medellivslängd: 76,1 år (2003)
- Religiös tillhörighet: sunnimuslimer 97%
- Språk: arabiska, italienska, engelska
Administrativ indelning
Libyen är indelat i 25 kommuner: Ajdabiya, Al 'Aziziyah, Al Fatih, Al Jabal al Akhdar, Al Jufrah, Al Khums, Al Kufrah, An Nuqat al Khams, Ash Shati', Awbari, Az Zawiyah, Banghazi, Darnah, Ghadames, Gharyan, Misratah, Murzuq, Sabha, Sawfajjin, Surt, Tarabulus (Tripoli), Tarhunah, Tubruq, Yafran och Zlitan. Dessa kommer att ersättas av 13 regioner.
Karta
Ghadames
Kategori:Afrikas länder
ja:リビア
ko:리비아
ms:Libya
th:ประเทศลิเบีย
zh-min-nan:Libya
EmigrationEmigration (lat. emigratio 'utvandring', av emigro 'utvandra'), utvandring. Att lämna ett land, en plats eller område för en lång tid framåt. Används även inom biologin för att beskriva djur som rör sig mellan avlägsna områden beroende på årstid, exempelvis flyttfåglar.
Se även
- Emigrationen till Amerika
- Exodus
- immigration
- migration
Kategori:Migration
USA: Material om USA finns samlat i USA-portalen.
----
USA, the United States of America, Amerikas förenta stater eller Förenta staterna, är en förbundsrepublik i centrala Nordamerika. Landet sträcker sig från Atlanten i öster till Stilla havet i väster, gränsar mot Kanada i norr och Mexiko i söder, och har en maritim gräns mot Ryssland i nordväst. Dessutom innehar man en samling territorier och besittningar runt hela världen.
Landet är indelat i 50 olika delstater, som har ett visst lokalt självstyre enligt det federala systemet. En av dessa stater, Hawaii, är en ögrupp i Stilla havet, och hör således till Oceanien. Resterande 49 stater kallas kontinentala USA (continental US) och är belägna i Nordamerika. Mellan Kanada och Mexiko ligger "the lower 48", och den återstående amerikanska delstaten i Nordamerika, som heter Alaska, ligger i nordvästra Nordamerika och gränsar till Kanada.
Staten grundades den 4 juli 1776 när 13 brittiska kolonier utropade sin självständighet. Året före hade stridigheter utbrutit mellan brittiska kolonialtrupper och självständighetsivrare i vad som kallas det amerikanska frihetskriget.
I dagsläget är USA världens enda supermakt och står i en klass för sig själv vad det gäller ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt inflytande. Till exempel kan det nämnas att landets militärbudget är större än de tio närmast största militärmakterna tillsammans (2003) och att dess BNP utgör 20% av världens totala BNP (2005).
Historia
Huvudartikel: USA:s historia Se även Nordamerikas historia.
Den 19 april 1775 letade brittiska trupper efter en vapengömma och en lokal ledare i trakten av Boston, när de plötsligt hamnade i konflikt med en stor lokal milis. Britterna retirerade tillbaka till Boston och utsattes på vägen för flera krypskyttar. Denna konfrontation, som kom efter flera års eskalerande meningskiljaktigheter mellan det amerikanska kolonialstyret och det brittiska parlamentet, innebar början på den amerikanska revolutionen. Efter ett års krig utropade de 13 brittiska kolonierna sig självständiga och efter att man ingått en allians med Frankrike blev situationen ohållbar för britterna och ett fredsfördrag kunde slutas 1783. I fredsfördraget erkände Storbritannien sina gamla nordamerikanska koloniers självständighet.
1789 trädde den amerikanska konstitutionen i kraft och George Washington tillträdde som USA:s förste president. Landet slets i sin början mellan att hålla sig neutralt, stödja fransmännen som hade hjälpt dem till självständighet, eller stödja britterna som de trots allt delade språk och kultur med. 1812 hamnade dock USA i ett nytt krig med Storbritannien, orsakat av att den brittiska flottan hade inlett en blockad av franska hamnar, vilket störde den amerikanska handeln med Europa.
Under 1800-talet skedde en mängd saker av stor betydelse; landet expanderade kraftigt västerut, flera krig utkämpades mot landets urinvånare (se indiankrigen), miljontals fattiga europeér emigrerade till USA, miljontals afrikanska slavar importerades till jordbruket i södern, och det amerikanska inbördeskriget bröt ut efter mitten av århundradet.
Expansionen bestod av både krigföring och regelrätta köp av landområden från kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike, Spanie | | |
