:: wikimiki.org ::
| Arab |
ArabAraber i modern mening utgörs av majoritetsbefolkningen inom den s.k. arabvärlden, vilken i princip kan sägas bestå av Arabförbundets 22 medlemsstater och Västsahara. Den arabiska karaktären av Arabförbundets medlemsstater Djibouti, Sudan, Komorerna och Somalia kan dock ifrågasättas. En av medlemsstaterna i Arabförbundet är också Palestina, som dock inte erkänts av det internationella samfundet.
Många araber bor numera i västvärlden, och kan i förekommande fall betraktas som sådana på grund av ursprung i arabvärlden och på grund av språk.
språk
Just språket, arabiskan, är också den tillsammans med religionen sammanhållande faktorn för de grupper som enligt ovan utgör majoritetsbefolkning i Arabvärlden. Under Muhammeds levnad utgjordes araberna av de som bodde i egentliga Arabien, d.v.s. på Arabiska halvön. Islams expansion har naturligtvis kraftigt utvidgat det område inom vilket araber är bosatta sedan Muhammeds tid i början av 600-talet. Trots en tidig konvertering till Islam, har Araberna aldrig lyckats påtvinga sin kultur och sitt språk i Iran eller Turkiet. Därför är varken Turkar eller Iranier av arabiskt ursprung i dag.
Araberna själva talar ibland om arab och mustariba ("arabiserade"). Den största minoritetsgruppen i Arabvärlden torde sedan vara berberna i Nordafrika. En annan uppdelning som förekommer är den mellan bofasta bönder och nomader, kallade beduiner. Beduinerna har sedan 1900-talet börjat bosätta sig i städer och den gamla livsstilen börjar försvinna. De kristna araberna har blivit färre i förhållande till muslimerna, som är den alldeles övervägande delen av araberna.
Den forntida arabvärlden
Arabien var förr namnet på landet väster och söder om Mesopotamien. Då skiljde man på tre huvudområden: städerna i de regioner som gränsade till Indiska oceanen (nuvarande Yemen och Oman), det inre nomadiska Arabien (nuvarande Saudiarabien) och nordvästra området (nuvarande Jordanien). De latinska namnen på dessa områden var Arabia Felix (Det lyckliga Arabien) , Arabia Deserta (öknarnas Arabien) och Arabia Petraea (Arabien styrd från Petra).
De nomadiska stammarna i Arabia Deserta som i Akkad kallades Aribi invaderade med intervaller de omliggande länderna Arabia Felix och Mesopotamien där de ibland lyckades hålla sig kvar och bosätta sig. Knappast någonting om dessa stammar utan historia är känt även om man vet att de var beridna på dromedarer under tionde eller nionde århundradet f.Kr. Under de partiska och romerska perioderna härskade arabiska dynastier i städer som låg i nuvarande Syrien och Irak: Palmyra, Emesa, Edessa, Hatra och Gerrha.
Araberna i Arabia Petraea bodde mellan Egypten och Mesopotamien och kunde inte helt vara avskärmade från yttervärlden. De grundade ett flertal städer varav Petra blev deras främsta huvudstad. Den äldsta referensen till dessa araber finns i 1 Moseboken i Bibeln där arabiska köpmän köper och säljer Jakobs son Josef. Vidare nämns araberna i den assyriske kungen Salmanassar III:s berättelse om ett slag 853 f.Kr. och i rapporter från den assyriske kungen Tiglatpileser III (regerade 744-727 f.Kr.) där han nämnde ett kungadöme kallat Aribi. Snart därefter underkuvades araberna av Babylons kung Nabonidus som erövrade områden ända till Yathrib (nuvarande Medina).
Enligt den grekiske historikern Herodotos underkuvades inte araberna av den persiske kungen Cambyses när han angrep Egypten 525 f.Kr. Hans efterträdare Darius nämner inte araberna i texter från den första perioden av sin regeringstid, men däremot i senare texter vilket torde innebära att han då hade erövrat denna del av Arabien. Det finns inget som tyder på att dessa araber inte var trogna innevånare i det följande persiska riket.
Efter det att Makedoniens kung Alexander den store hade erövrat Akemenidiska riket (mellan 335 och 323) var denna del av Arabien mer eller mindre självständigt i flera århundraden. Den del som motsvarar nuvarande Jordanien gjordes emellertid 106 e.Kr till en provins i det romerska riket genom kejsar Trajanus. Här fanns flera städer bland andra Filadelfia (Amman) och Aila (Akaba).
Under antiken var Arabia Felix känt genom handelsvarorna rökelse och kanel – den senare importerades från Indien. I sydvästra delen fanns ett antal mindre kungadömen: Saba som var den ledande makten från senare delen av det sjätte århundradet f.Kr., Ma'in, Kataban, Hadramaut och Zufar.
Var och en av dessa kungadömen byggde omfattande bevattningsanläggningar varigenom befolkningen kunde bemästra både torrperioder och svåra översvämningar av floderna. Handeln med rökelse och kryddor var den viktigaste källan till rikedom. Produkterna forslades från Hadramaut på rökelsevägen till Mesopotamien och östra Medelhavet. Många städer anlades utefter denna led varav den viktigaste var Yathrib. När Alexander den Store hade erövrat det akamenidiska riket ville han sända en expedition sjövägen till Arabia Felix men han avled 323 f.Kr. strax innan expeditionen skulla starta.
Betydelsen av karavanleden till Medelhavet minskade så småningom när man började utnyttja sjövägen genom Röda havet för de långa resorna från Indien över Indiska oceanen. Riket Himyar som var beläget i sydvästra Arabiska halvön gjorde sig självständigt omkring 110 f.Kr. eftersom det kontrollerade viktiga hamnar bland andra vid nuvarande Aden och Mocka. Himyariterna övertog efter hand kontrollen över länderna i inlandet och från och med cirka 450 e.Kr. behärskade det himyaritiska imperiet i praktiken hela Arabiska halvön upp till Eufrats strand och romerska limes i södra Syrien.
Arabiska karakteristika
- Arabesk
- Arabiskt fullblod
- Couscous
- Falafel
- Kaffe
- Maroniter
Arabiska personligheter
- Ibn Fadlan
- Om Khalsoum
- Nasser
als:Araber
ja:アラブ人
Kategori:Folkslag
Kategori:Mellanöstern
Arabförbundet
Arabförbundet (arab. al-jami'at al-arabiyya, eng. League of Arab States, tidigare Arab League), samarbetsorganisation för arabiska stater. Huvudkontoret ligger i Kairo.
Medlemmar
#Algeriet
#Bahrain
#Komorerna
#Djibouti
#Egypten
#Irak
#Jordanien
#Kuwait
#Libanon
#Libyen
#Mauretanien
#Marocko
#Oman
#Palestina
#Qatar
#Saudiarabien
#Somalia
#Sudan
#Syrien
#Tunisien
#Förenade Arabemiraten
#Jemen
Se även
- [http://www.arableagueonline.org/ Organisationens officella webbplats]
Kategori:Internationella organisationer
ja:アラブ連盟
DjiboutiDjibouti, stat i Östafrika som gränsar till Eritrea, Etiopien och Somalia. Djibouti har ett viktigt strategiskt läge vid Röda havets mynning och är genomfartsland för varor till och från östra Afrika.
Historia
Det tidigare Franska Afar- och Issaterritoriet eller Franska Somaliland blev det självständiga landet Djibouti 1977. Hassan Gouled Aptidon skapade en auktoritär enpartistat och tjänstgjorde som president i tre sexåriga perioder. Oroligheter hos landets afar-minoritet under 1990-talet ledde till flerpartival 1999. Dessa vanns av Ismail Omar Guelleh, som blev president i maj 1999. 2001 gjordes en fredsöverenskommelse med afar-rebellerna, och oroligheterna har lagt sig. President Guelleh önskar nära band med Frankrike och fransmännen har kvar en ansenlig militär styrka i Djibouti.
Klimat och miljö
I Djibouti råder ökenklimat vilket innebär att det är varmt och torrt. Jordbävningar och längre torrperioder är vanliga. Ibland kan cykloner från Indiska oceanen föra med sig häftiga regnväder och översvämningar.
Några av landets miljöproblem är brist på dricksvatten, mycket begränsad tillgång på odlingsbar mark, att öknen breder ut sig och att vissa djurarter är utrotningshotade. All elektricitet produceras av fossila bränslen.
Ett stort hälsoproblem är aids och 2001 var nästan 12% av den vuxna befolkningen smittad.
Ekonomi
Djiboutis ekonomi är grundad på tjänster som har att göra med landets strategiska läge och status som frihandelszon. Två tredjedelar av befolkningen bor i huvudstaden och av övriga är de flesta nomadiska boskapsskötare. På grund av lite regn är odlingsmöjligheterna begränsade och nästan all mat måste importeras. Det finns nästan inga naturtillgångar och industrin har mycket liten omfattning. Arbetslösheten är omkring 50%, vilket är ett problem, en stor utlandsskuld är ett annat.
Fakta
- Lägsta punkt: Lac Assal (Assal-sjön), -155 meter över havet, vilket är Afrikas lägsta punkt
- Naturtillgångar: geotermiska områden
- Befolkning: somalier 60%, afar 35%, fransmän, araber, etiopier och italienare 5%
- Befolkningens medelålder: 18,3 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: drygt 10% (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 43,1 år (2003)
- Religiös tillhörighet: muslimer 94%, kristna 6%
- Språk: franska, arabiska, somaliska, afar
- Analfabetism: 2003 var drygt 30% av den vuxna befolkningen analfabeter
Administrativ indelning
Djibouti är indelat i fem distrikt (cercles): 'Ali Sabih, Dikhil, Djibouti, Obock och Tadjoura.
Karta
Analfabetism
Kategori:Afrikas länder
ja:ジブチ
ko:지부티
ms:Djibouti
th:ประเทศจิบูตี
zh-min-nan:Djibouti
Komorerna:Denna artikel handlar om staten Komorerna. För ögruppen med samma namn, se Komorerna (ögrupp)
----
Komorerna, stat i södra Afrika på ögruppen med samma namn. Komorerna gör anspråk på en ö i ögruppen, Mayotte som tillhör Frankrike.
Historia
Sedan självständigheten från Frankrike 1975 har Komorerna upplevt 19 kupper eller kuppförsök. 1997 deklarerade öarna Anjouan och Moheli sin självständighet från Komorerna. 1999 tog den militäre befälhavaren överste Azali makten. Han försökte klara av krisen med Anjouan och Moheli genom att skapa en konfederation som kallas 2000 Fomboni Accord. I slutet av 2001 godkändes den nya konstitutionen och presidentval ägde rum på våren 2002. Varje ö i landet valde då sin egen president och en ny unionspresident svor presidenteden den 26 maj 2002.
Klimat och miljö
Klimatet är ett tropiskt havsklimat med en regntid som varar från november till maj. Cykloner kan förekomma under denna tid.
Ett stort miljöproblem är jorderosion på grund av att man odlar på bergssluttningarna utan att terrassera. 90% av landets elektricitet produceras av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.
Ekonomi
Komorerna är ett av världens fattigaste länder, bland annat beroende på en ung och snabbt växande befolkning och mycket få naturtillgångar. 60% av befolkningen är mycket fattiga. Arbetskraftens låga utbildningsnivå medför hög arbetslöshet och ett starkt beroende av utländsk hjälp. Jordbruket, inklusive fiske, jakt och skogsbruk, utgör 40% av BNP, sysselsätter 80% av arbetskraften och står för det mesta av exporten. Landet är inte självförsörjande på mat, och ris är en stor importvara.
Genom ett avtal om monetärt samarbete från 1979 mellan Frankrike och Komorerna har den komoriska valutan en fast växelkurs mot euron, EUR 1 = KMF 491,967 75. Detta ojämna belopp kommer sig av att den tidigare, hade fast växelkurs mot den franska francen, FRF 1 = KMF 50. Kursen ändrades 1994 till FRF 1 = KMF 75, vilket har omräknats till euro.
Fakta
- Naturtillgångar: inga
- Befolkningens medelålder: 18,6 år (2002)
- Spädbarnsdödlighet: nästan 8% (2003)
- Befolkningens medellivslängd: 61,2 år (2003)
- Etniska grupper: antalote, cafre, makoa, oimatsaha, sakalava
- Religiös tillhörighet: sunnimuslimer 98%, katoliker 2%
- Språk: arabiska, franska, shikomoro (en blandning av swahili och arabiska)
- Analfabetism: över 40% av befolkningen äldre än 15 år var analfabeter 2003
Administrativ indelning
Komorerna är indelat i tre distrikt som också är tre öar: Grande Comore (Njazidja), Anjouan (Nzwani) och Moheli (Mwali). Det finns också fyra kommuner:
Domoni, Fomboni, Moroni och Moutsamoudou.
Karta
Analfabetism
Kategori:Afrikas länder
Kategori:Östater
ja:コモロ
Palestina
Palestina (på arabiska فلسطين (Filastin); på hebreiska פלשתינה; på latin Syria Palæstina, Syria Judæa) kan syfta på:
- Palestina, en geografisk region i Mellanöstern.
- Västbanken och Gaza, vilka ibland kallas för de palestinska territorierna.
- Den palestinska staten, utropad av PLO i Tunis 1988, och erkänd som stat av vissa länder.
- Det brittiska mandatet Palestina.
Geografi
Det historiska området Palestina som det såg ut år 100 när det bytte namn från Syria Judaea till Syria Palestine motsvarar idag Syrien, Libanon, Israel, delar av Libanon samt delar av Irak. Denna definition har i stort sett varit oförändrad från år 100 fram till 1900-talets början. Därefter, och speciellt från 1947, har definitionen av området varit politiskt kontroversiell. En eventuell framtida palestinsk statsbildning är planerad att bestå av de av Israel ockuperade områdena, Gaza-remsan och Västbanken, väster om Jordanfloden.
Den geografiska konflikten
Man kan här hitta två huvudlinjer. Båda lägger sin tyngdpunkt på kopplingen mellan områdets utsträckning och den palestinska identiteten.
- Den pro-israeliska linjen. Linjen, som framför allt drivs av den judiska bosättarrörelsen, anser att det historiska geografiska Palestina fortfarande skall vara relevant, eftersom det visar att åtminstone Jordanien ingår i Palestina och eventuellt även Syrien, Libanon och så vidare. Därmed skulle det bli absurt att hävda att Israel ockuperar hela Palestina; Israel utgör då maximalt 25% av det palestinska området. Dessutom anses att det inte fanns någon distinkt palestinsk nationalidentitet när Israel bildades.
- Den pro-palestinska linjen. Denna antijudiska linje, företrädd av i huvudsak extremistiska muslimer, ser enbart Israel och de ockuperade områdena som Palestina. Dessa utgörs av ett geografiskt område i Främre Orienten vid Medelhavets östra ände. Från Medelhavet i väster, Jordanfloden och Döda havet i öster, Libanon i norr samt Aqabaviken i söder och Sinai i sydväst, samt att de boende där verkligen har en palestinsk identitet.
Den pro-israeliska sidan styrker sina argument med att den palestinska identiteten i stort sett var obefintlig före 1947. Den pro-palestinska sidan styrker sina argument med att den palestinska identiteten idag är oomtvistlig.
Förhistorien till dagens palestinska stat
- 1896 lanserar Theodor Herzl det "zionistiska manifestet", om en judisk stat i Palestina.
- 1917 enas britter och judiska företrädare, genom den så kallade Balfourdeklarationen, om judarnas rätt att invandra till Palestina, med en judisk stat som mål.
- 1922 delades Palestina i två delar när den östra delen (cirka 75%) blev ett autonomt emirat, Transjordanien. De återstående 25% av Palestina blir ett protektorat under britterna tillföljd av Sykes-Picotfördraget om uppdelningen av mellanöstern efter första världskriget. Mandatet ges över till FN i maj 1947.
- 1947 beslutar Förenta Nationerna att området skall delas i två oberoende stater, en för judarna och en för araberna. Judarna godtar detta, medan FN-beslutet inte kom att godtas av araberna.
- 1948 den 15 maj attackerar egyptiska, jordanska, irakiska, syriska och libanesiska styrkor den nyligen utropade (14 maj) staten Israel. Vapenstillestånd sluts 1949 med hjälp av FN. Israel har då tagit mer mark i besittning, än vad man tilldelats i det ursprungliga FN-beslutet.
Nutidshistoria
Idag är området föremål för en av de svåraste konflikterna i modern tid, där den av FN år 1948 erkända staten Israel inte har erkänts av de kringliggande staterna. Israels existensberättigande har dock erkänts (direkt och indirekt) av såväl PLO som Jordanien och Egypten.
1948 års arab-israeliska krig
1948 års arab-israeliska krig är känt som det israeliska självständighetskriget eller al-Nakba. Det började efter det brittiska tillbakadragandet och självständighetsdeklarationen den 15 Maj 1948. Araberna hade formellt avvisat FN:s delningsplan från november 1947, vilken innebar skapandet av en arabisk och en judisk stat i Palestina. Judiska och arabiska miliser hade redan inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat. Den 15 maj utropade Israel ensidigt sin självständighet. Under de följande dagarna anföll Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Transjordanien, Saudiarabien och Jemen Israel. Israels armé bestod av ca 35 000 man, men man var underlägsen i fråga om tung beväpning. Syftet med anfallet var klart uttalat. Den judiska staten skulle krossas och dess invånare utrotas. Azzam Pasha, generalsekreterare i arabförbundet, uttalade sig strax efter den 15 maj: "Detta blir ett utrotningskrig och en historisk massaker som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen."
Efter en del inledande förluster började israelerna få övertaget. Den 11 juni utlyste FN ett vapenstillestånd, som FN:s sändebud, den svenske Folke Bernadotte (senare mördad av den judiska terrorgruppen Sternligan), övervakade. Vapenvilan varade till den 8 juli, då Egypten återupptog kriget. Ungefär 2/3 av de i området boende araberna flydde dels på uppmaning av de invaderade styrkorna dels därför att de israeliska styrkorna körde bort dem. Även de judar som fanns på arabiskt erövrat territorium kördes bort av de arabiska styrkorna. Dessutom tvingades många judar i närliggande arabländer fly från anti-judiska övergrepp och även från rent anti-judisk lagstiftning som till exempel i Irak. Totalt räknar man med att mellan 520 000 – 975 000 araber fick fly och mellan 600 000 – 900 000 judar. I några få fall såsom i Marocko uppmanades judarna att stanna, och några få judiska ledare (som i Haifa) uppmanade araberna att stanna. Israel accepterade de judiska flyktingarna, men de palestinska flyktingarna övergavs av de flesta arabstater vilket ledde till att vissa flyktingar skyllde sin svåra situation och fattigdom på arabstaterna medan andra anklagade Israel för den uppkomna situationen.
Under de följande 15 månaderna erövrade Israel ytterligare 26% av territoriet väster om Jordanfloden och annekterade den till den nya staten. Jordanien annekterade på samma sätt 21%, (Västbanken). Jerusalem delades i en västlig del som Israel annekterade och en östlig som Jordanien annekterade. Gazaremsan erövrades av Egypten, men den annekterades aldrig.
För en utförligare version se: 1948 års arab-israeliska krig
Den allpalestinska staten
I september 1948, delvis som en manöver från de övriga arabstaterna att begränsa Jordaniens dominans över den palestinska frågan, utropas en palestinsk regering i Gaza. Den första oktober utropas självständighet. Den tidigare muftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini utnämns som president. Han var nyss hemkommen efter andra världskriget där han varit hårt engagerad i att värva muslimska soldater till Nazityskland samt varit en ledande kraft i konstruktionen och genomförandet av den europeiska förintelsen av judar. Hans regering var totalt beroende av Egypten och föll samman när Egypten upplöste staten via ett dekret 1959.
Kriget 1967
Den 5 juni 1967 klockan 5 attackerade Israel Egypten, Jordanien och Syrien. Israel ockuperade hela Sinaihalvön, Golanhöjderna, Västbanken och östra Jerusalem. Kriget har kommit att kallas sexdagarskriget.
I oktober 1973 startade Egypten och Syrien ett krig för att återta deras mark från Israel, men de kunde inte det. Sedan hjälpte Henry Kissinger, USAs utrikesminister, parterna att förhandla om fred, men han kunde bara övertyga Egyptens president Sadat att sluta fred med Israel. Som ett resultat fick Sinaihalvön återkomma till Egypten, men Israel behöll Gaza-remsan, Golanhöjderna och hela Västbanken.
Dessa gränser har inte erkänts allmänt internationellt och av FN, men utgör de gränser som staten Israel idag hävdar. Därutöver har Israel spritt konflikten till Libanon, när Israel ockuperade halva Libanon i juni 1982, men numer har israeliska armén dragits tillbaka i maj 2000 under dessa stora förluster inför det libanesiska motståndet.
Nuläget
Det har förekommit många försök till att bilägga konflikten i detta område, och ett av de viktigaste inriktningsmålen beskrivs i vad som kallas Oslo-överenskommelsen. Enligt den skulle palestinierna få stegvis utökad självständighet. Inrikespolitiken i Israel och interna maktkamper på palestinskt håll har dock ett flertal gånger lagt hinder för denna utveckling. Sedan mitten av 1990-talet finns ett visst mått av självstyrelse genom den palestinska myndigheten, som handhar vissa inrikespolitiska frågor, såsom en egen poliskår.
Israelkritikerna hävdar:
Att ett av de senare stora bakslagen för fredsutvecklingen är ett murbygge, som Israel bedriver för att kunna stänga ute terrorister, och extra provokativt är att muren bitvis byggts på vad som var avsett att vara palestinskt område.
Palestinakritikerna hävdar:
Att utveckling för närvarande är hoppfull. Barriärbygget har fyllt sin funktion och bidragit till stabilitet och säkerhet. Bytet från Arafat till Abbas har tydligt visat det den politiska högern i Israel alltid hävdat, att Arafat var en terrorist vars hemliga agenda var att förgöra Israel. Med den betydligt mer demokratiskt och fredligt sinnade Abbas finns det däremot ett realistiskt hopp om en varaktig lösning och fred.
Demografi
Invånarna i hela området (araber, judar och kristna) har i århundraden kallats palestinier, men efter sexdagarskriget 1967 har PLO och Arabförbundet klassificerat den arabiska befolkningen i området som egentliga palestinier. De kristna araberna i det av palestinska myndigheten styrda området utgör drygt 10% av befolkningen. I självstyrelseområdet bor också israeliska judar, men då i nybyggda speciellt skyddade områden, så kallade bosättningar, helt skilda från det normala palestinska livet. Nomaderna är också ett viktigt inslag i befolkningsstrukturen, och kristna är därvid överrepresenterade i jämförelse med den bofasta befolkningen. En annan viktig befolkningsgrupp är druserna.
Se även
- Israel/Palestina-konflikten
Kategori:Asiens länder
!
ja:パレスチナ
zh-cn:巴勒斯坦
Muhammed
Muhammed (محمد)
(cirka 570-632 e.Kr.) är grundaren av och en profet inom islam. Muhammed sägs ha mottagit islams heliga bok, Koranen, från ärkeängeln Gabriel.
Av rättrogna muslimer kallas Muhammed ar-Rasul, vilket betyder "budbärare". Han kallas också al-amin, "Trovärdig och sann", eller möjligen ar-Rasul Muhammed, och yttrandet av hans namn bör följas av frasen SAW, ungefär "frid vare med honom".
Historia
Uppväxt
Han föddes som Muhammed bin Abdullah, och efter förste sonens födelse med det traditionella namnet Abul Kasim Muhammed bin Abdullah. Han var son till Abdullah bin Abdul Muttalib, av Hashims släkt och stammen Qureish. Moderns namn Amina. Muhammed växte upp hos farbrodern Abdu Muttalib, och efter dennes bortgång hos farbrodern Abu Talib. Uppfostrad till köpman. Han giftes första gången omkring 595 med änkan Khadija, då 40 år gammal, med vilken Muhammed fick 2 söner och 4 döttrar (från en av dessa döttrar Fatima, i hennes äktenskap med Muhammeds fosterson Ali, och deras söner Husayn och Hassan, härstammar alla de, som idag har rätt att bära grön turban).
Uppenbarelsen
Vid 40 års ålder upplevde Muhammed en kallelse till profet (Koranen 53:1-10). Enligt traditionen hade Muhammed även en uppenbarelse i en grotta vid berget Hira utanför Mekka, där han mötte ängeln Gabriel och fick ytterligare en kallelse att vara Guds sändebud, samt mottog de första kapitlen i Koranen.
Först vände sig Muhammed enbart till en mindre krets, bland dem fostersonen Ali och Abu Bakr, men senare också till sin stam Qureish. Efter de äldsta uppenbarelserna talade Muhammed om en skapare som straffar och belönar människorna och att domens dag är nära. Han mötte dock motstånd bland sina stamfränder och vann anhängare främst bland de fattiga. Motståndet från polyteistiska trosbekännare stärkte dock Muhammed i hans monoteistiska förkunnelse.
Islams tidiga år
På grund av motståndet mot honom i Mekka antog Muhammed 622 en inbjudan från grannorten Jathrib där några av hans anhängare gjort honom känd. Efter Muhammed kom staden att kallas profetens stad, Medina (Medinat an-nabi, "profetens stad"). Denna händelse utgör startpunkten för islams tideräkning.
Ganska snart hamnade de troende i Medina i konflikt med Mekka och stridigheter utbröt emellanåt. Dock slöt sig fler stammar till Muhammed och år 630 var han stark nog att angripa Mekka som kapitulerade. Under två år vallfärdade Muhammed från Medina till Mekka. Strax efter den andra vallfärden insjuknade han och dog den 8 juni 632, som herre över i stort sett hela den Arabiska halvön.
Muhammeds uppenbarelser finns nertecknade i Koranen som har ställning som Guds (Allahs) ord bland islams anhängare. Muhammed nämns också i den muslimska trosbekännelsen: "Det finns ingen gud utom Gud (Allah) och Muhammed är hans profet".
Andra religioners syn
Kristendomen räknar inte Muhammed som profet, inte heller judendomen, medan bahá'íer anser att Muhammed, som nationsbyggare, var en stor budbärare och profet från Gud. Bahá'íerna accepterar Muhammed, och ser på Koranen som gudomligt inspirerad med andliga och sociala principer.
Kategori:Islam
Kategori:Profeter
ja:ムハンマド・イブン＝アブドゥッラーフ
ko:무함마드
ms:Nabi Muhammad s.a.w.
simple:Muhammad
th:มุฮัมมัด
Islam
Islam (på arabiska , al-islām, med betydelsen "underkastelse") är den abrahamitiska religion som räknar Muhammed som sitt upphov och Koranen som sin heliga skrift. En som bekänner sig till islam kallas muslim. Islam är idag världens näst största religion.
Läran
Den viktigaste läropunkten är monoteismen, att Gud (Allah) är en. Gud är världens skapare, äger jorden och ger lagen (sharia). Eftersom Gud är helt suverän får man problem med människans fria vilja. Människan är Guds ställföreträdare på jorden och ska som skapad varelse tjäna Gud som hans förvaltare. Muslimer tror att en slutgiltig bedömning av människors handlingar kommer att ske en dag, men att det inte är meningsfullt att försöka förutspå när detta kommer att ske, eftersom vi människor inte kan förstå Gud. När den slutgiltiga bedömningen infaller kommer alla människor som har levt, lever samt ska leva att bedömas utefter om deras handlingar följer Guds väg. Beroende på hur en människa levt sitt liv kommer denne antingen till himlen eller helvetet. Men eftersom Gud är nådig så kan även den som felat få komma till himlen så länge människan har följt de mest grundläggande muslimska reglerna.
Muhammed betraktas som Guds sista profet och Guds lag är med Honom slutgiltigt uppenbarad. Muhammed är en vanlig människa, men utvald av Gud. Tidigare profeter är bland annat Nuh (Noa), Ibrahim (Abraham), Musa (Mose) och Isa (Jesus). Deras uppenbarelser anses ha blivit förvrängda, medan den rätta, Muhammeds, nu finns i evig och ofelbar form i Koranen, vilken givits Muhammed av Gud genom ängeln Jibril (Gabriel) när Muhammed var cirka 40 år. Dessa uppenbarelser kom i korta sekvenser under en lång period. Muhammeds familj och släkt anses vara de första som följde Guds ord. Det dröjde dock till efter Muhammeds död innan Koranen i skriftlig form kom till, eftersom Muhammed, liksom de flesta människor vid denna tid, var analfabet. Dessförinnan hade Guds ord spridits med hjälp av berättelser från person till person, vilket innebar ett problem då flera olika versioner uppstod.
Historia
Muhammeds tid
Enligt den islamska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en vision av ärkeängeln Gabriel (Djibril) om att bli profet. Han fick i uppdrag att framföra en uppenbarelse från Gud. Det var ett budskap om en monoteistisk gudstro och en religionsutövning som mycket liknar den i kristendomen och i judendomen.
Han verkade i ett tjugotal år som profet. Det första decenniet var i Mekka, där han förde fram sitt budskap för sin egen stam, Quraysh. Hans budskap gick ut på att folket bör erkänna Guds makt, att underkasta sig honom. Om de inte gjorde det skulle de dömas på den Yttersta domen till helvetets straff, istället för paradisets belöning som de fick om de gjorde som han sa.
Muhammed mötte motstånd i det polyteistiska Mekka, framförallt från de rika. Han var därför tvungen att tillsammans med sina anhängare flytta till Yathrib (Medina), där de var mer intresserad av hans budskap. Flykten skedde år 622 och kallas hijra, "emigrationen", vilket är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.
De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte var medlem i någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, Quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de ledande i Mekka.
Efter hand, och under strider med Mekka och deras allierade, fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. De tre judiska stammarna i Yathrib accepterade inte Muhammed som judisk profet, och det ledde till att islam mer och mer betraktades som en egen religion. Konflikten blev också politisk, och de judiska stammarna fördrevs, och en del utplånades helt. Striderna mellan muslimerna och Quraysh ledde till slut till att Muhammed vann. Mekka intogs och helgedomen Kaba rensades från gudabilder från den tidigare kulten.
Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara "Det strålande Medina". Där fick nu religionen en annan funktion, den blev samhällsordningen. Religionen uppfattades inte längre som något skilt från traditionen, utan den påverkade även den politiska makten och lagstiftningen. Detta har påverkat islam på många sätt och i dag finns det många islamiska länder där de tillämpar koranens uppenbarelse och Profetens Sunna (föredöme, sed) vid lagstiftning och styre av landet.
Som stadsman visade sig Muhammed vara klok, förutseende, och mycket framgångsrik. Han hade förmågan att vänta, att bortse från tillfälliga nederlag, för att istället inrikta sig på långsiktiga mål. Ett exempel är när han slöt en till synes förödmjukande fred år 628 vid al-Hudaybiya, trots kritik och hårt motstånd från vänner och följeslagare som tyckte att han svek. Freden visade sig emellertid ha gynnsam effekt på kontakterna med de andra stammarna i området. Han kunde sluta en rad nya allianser, få större styrka och inta viktiga städer.
Innan sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. De tidigare stridande och splittrade beduinstammarna hade slutit sig samman genom islam.
Samtidigt som det fattiga Arabien enats hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det östromerska (bysantinska) kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De båda stormakterna hade bekämpat varandra tills nästan alla resurserna hade tömts, både militärt och ekonomiskt. De kunde inte bjuda effektivt motstånd mot araberna som nu överraskande dök upp på scenen. Befolkningen i Östrom och Persiens provinser och kolonier var krigs- och skattetrötta så de såg de erövrande araberna som befriare.
Efter Muhammed
När Muhammed dog år 632 rådde det oenighet om vem som skulle ersätta honom som ledare eftersom han inte hade några söner. Några ansåg att den nya ledaren borde vara från Muhammeds familj och hans närmaste manliga släkting var kusinen och svärsonen Ali. Gruppen som ansåg detta kallades därför Shīcat Alī, "Alis grupp". Men under Muhammeds sista sjukdom hade han utsett sin svärfar Abu Bakr till ledare för den offentliga bönen när han själv inte längre kunde, och därför erkändes han av Medina-samhället som ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende.
Redan 634 dog Abu Bakr och som ställföreträdare efter honom utsågs Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidigare efterföljare. Under hans tid som kalif (634-644) sker den första stora expansionen av det nya världsväldet. Det är också Umar som anses har skapat den nya statens grundläggande administration och organisation.
Umar mördas år 644 och efterträds av Uthman (644-656), en annan av Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han ansågs ha gynnat sina egna släktingar vid val av viktiga poster. Kritiken kom till stor del från Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. Tyvärr accepterade inte alla Ali och i Mekka utbröt ett uppror, i vilket till och med Muhammeds fru Aisha, Abu Bakrs dotter deltog. Upproret kvävdes men Ali flyttade sitt högkvarter till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han retirerade till Siffin där han mördades av en kharijit år 661.
Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former.
Man var från stadsledningens sida inte särskilt angelägna i att de erövrade provinserna skulle anta islam. Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i koranen (kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre under sina religiösa ledare. De betalade då en särskild skatt (dijzya) till kalifen. Denna särbehandling av andra religioner kallas millet-systemet och det finns fortfarande i vissa länder.
När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Husayn ville att shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Kabalā (Kerbela), och de flesta av dem dog ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den 10:e i månaden Muharram (den första månaden i hidja-året). Dagen kallas Āshūrā och är en stor sorgehögtid inom den shiitiska islam.
Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Pyreneiska halvön och nådde ända upp till Frankrike (Slaget vid Poitiers år 732). I öster gick man in i Centralasien och Indien. Men missnöjet med det umayyadiska väldet växte. Umayyaderna gynnade de arabiska muslimerna på bekostnad av de icke arabiska muslimerna. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam. Det blev väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Detta ledde dock inte till att shiiterna tog makten igen, utan en annan grupp utnyttjade upproret för att ta makten: ättlingar till profetens farbror al Abbās, abbasiderna. Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna. Han flydde till Spanien och blev stamfader till den umayyadiska familjen där, som så småningom blev innehavare av ett kalifat i Córdoba.
En kulturell blomstringstid följde. Shariarätten, den islamitiska lagen, utvecklades. Skolor, sjukhus och bibliotek byggdes. Antikens filosofi, matematik och medicin utvecklades och fördes vidare till det icke muslimska Europa. Filosofin, framför allt Ibn Rushd (Averroes) texter kom att spela en stor roll för Europa ända in på 1600- och 1700-talet. På matematiska områden kan fortfarande inflytande från den muslimska världen ses tydligt då man använder arabiska siffror och decimalkommat och räknar med algebra.
Men både det umayyadiska kalifatet i Spanien och det abbasiska med centrum i Bagdad försvann så småningom. I Spanien ägde "reconquista" rum, den kristna återerövringen norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492.
Islam i Sverige
Man räknar med att det finns flera hundratusen personer i Sverige som bekänner sig till Islam. Av dessa är de flesta första och andra generationens invandrare från många olika länder. Den mest 'optimistiska' beräkningen på 400 000 muslimer, baseras på hur många som har sitt ursprung i muslimska länder och torde ändå vara väl generöst tilltagen. De muslimska församlingarna räknar ett totalt medlemskap på någonstans omkring 80 000. I flera svenska städer, bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö finns det idag moskéer. I Malmö är islam dessutom den största religionen om man ser till gudstjänstbesök under ett veckoslut (detta kan dock till viss del bero på att det inte finns någon moské i Köpenhamn).
Islamisk konst och arkitektur
Huvudartikel: Islamisk konst
Förbudet att avbilda djur och människor, ikonoklasm, har funnits hos många grenar av islam. Däremot har byggnader och dekorationer blivit uttryck för konsten. Moskéer och minareter har oftast en typisk byggnadsstil. Mycket av mönstret och dekorationerna i traditionell islamisk konst återfinns i orientaliska mattor.
Se även
- Dhikr
- Fikh
- Jihad
- Kalif
- Profet
- Sufism
- Islamism
Externa länkar
- [http://www.islamguiden.com Islamguiden (på svenska)]
- [http://www.islam.nu Upptäck Islam (på svenska)]
- [http://www.sufiblog.com/ Sufi Meditation (på engelska)]
Kategori:Islam
Kategori:Religion
ja:イスラム教
ko:이슬람교
ms:Islam
simple:Islam
th:ศาสนาอิสลาม
600-taletDenna artikel handlar om seklet 600-talet, åren 600-699. För decenniet 600-talet, åren 600-609, se 600-talet (decennium).
----
Sekel: 500-talet - 600-talet - 700-talet
Decennier och år:
ja:7世紀
ko:7세기
th:คริสต์ศตวรรษที่ 7
Turkiet:För all hänvisning till Turkiet innan 1921, se Osmanska riket.
Turkiet är ett land som ligger i sydvästra Asien och i sydöstra Europa. I Europa gränsar det till Bulgarien och Grekland och i Asien till Georgien, Armenien, Iran, Irak och Syrien. Turkiet tillhör ofta begreppet mellanöstern. Turkiet var innan republikens grundande 1923 den centrala delen av det Osmanska riket.
Historia
Huvudartikel: Turkiets historia
Fram till den 29 oktober 1923 var Turkiet en del av det Osmanska riket. För områdets historia före 1300-talet, då osmanerna kom till makten, se Mindre Asien.
Republiken Turkiets historia, med början i Kemal Atatürks revolution och omfattande reformer, är mycket komplex med två militärkupper och en mängd politiska partier och makthavare.
Politik
Turkiet är en sekulär parlamentarisk republik. Den nuvarande konstitutionen skrevs den 7 november 1982 efter en tid av militärdiktatur (se Turkiets historia). Presidenten har stor makt och även premiärministern är mycket betydande. Militären har en inofficiell roll i Turkiets politik och har en del att säga till om. Eftersom Turkiet är kandidat för EU-medlemskap anstränger sig regeringen för att avskaffa korruptionen, som är utbredd, men har ännu inte lyckats. Det nuvarande regeringspartiet är Rättvise- och utvecklingspartiet. Den nuvarande presidenten, Ahmet Necdet Sezer, tillhör dock inte detta parti.
Ekonomi
: Huvudartikel: Turkiets ekonomi
Turkiets ekonomi domineras av jordbruket och 40% av befolkningen arbetar inom denna sektor. En fjärdedel av befolkningen arbetar inom industrin, främst inom stora, statliga företag. Omkring 35% arbetar inom servicesektorn, främst i de större städerna.
Ekonomin tyngs av stora budgetunderskott, utlandsskuld, korruption och inflation. Arbetslösheten är hög och många turkar beger sig varje år utomlands som gästarbetare, främst till Tyskland. Den 1 januari 2005 genomfördes en valutareform som avskrev 6 nollor från liran för att stävja inflationen.
Demografi
Majoriteten av Turkiets befolkning, uppskattningsvis 78-92%, är turkar och talar det officiella språket turkiska. De viktigaste minoritetsbefolkningarna är kurder, greker och judar. Övriga minoriteter är abchazer, albaner, araber, armenier, assyrier, bosnier, tjerkesser, georgier, romer, syriaker och zazaner.
En överväldigande majoritet, uppemot 99,8%, är muslimer. De flesta tillhör sunni men 15-20% är aleviter. Mindre religioner är shiitisk islam samt grekisk-ortodox, armenisk-apostolisk, romersk-katolsk och protestantisk kristendom.
Det förekommer stora ekonomiska och traditionella klyftor mellan olika klasser, främst mellan stadsbor och landsortsbor.
Geografi
kristendom
Turkiet utgörs främst (till 99 procent) av den stora asiatiska halvön Anatolien som skjuter ut från den asiatiska kontinenten mellan Medelhavet och Svarta havet. Den del av Turkiet som ligger i Europa är en del utav Balkan, närmare bestämt Thrakien. Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna binder samman Svarta havet och Medelhavet och utgör gränsen mellan världsdelarna.
Anatolien består i stort av en höglänt centralplatå innesluten av de Pontiska bergen i norr och Taurusbergen i syd samt med smala kustområden utanför dessa bergskedjor. Vid Anatoliens fäste innefattar Turkiet även delar av det bergiga Armeniska höglandet där bland annat den stora Vansjön och berget Ararat ligger. Det är också det område där floderna Eufrat och Tigris har sina källor.
Tigris
Större städer
- Adana
- Ankara
- Antalya
- Bursa
- Diyarbakır
- Erzurum
- Eskişehir
- Gaziantep
- İstanbul
- İzmir
- İznik
- Kayseri
- Konya
- Kocaeli (İzmit)
- Mersin
- Samsun
Populära turistmål är Marmaris och Alanya samt de arkeologiska utgrävningarna i Çatal Hüyük.
Provinser
Huvudartikel: Turkiets provinser
Turkiet är indelat i 81 provinser (il i singular, iller i plural):
Kultur
Den turkiska grundkulturen härstammar från de turkiska folkstammarna från Centralasien som började vandra mot väst i allt större utsträckning då öst (nuvarande Kina) allt mer satte stopp för invandringen (den kinesiska muren är en sådan åtgärd). I dagens Turkiet är den turkiska kulturen rikt uppblandad av olika kulturer, däribland kurdisk, arabisk, persisk, armenisk, grekisk, tjerkessisk och slavisk kultur. Orsaken till detta står att finna i det osmanska rikets erövring av dessa folkslag och, i stor utsträckning, anammandet av deras kultur. Efter osmanernas fall skedde under 1920-talet dels en tillbakagång till en mer genuint turkisk kultur, dels ett ökat kulturellt inflytande från Västeuropa.
Kulturpersonligheter
- Orhan Pamuk, författare
- Yaşar Kemal, författare
- Sertab Erener, sångerska och vinnare av 2003 års eurovisionsschlagerfestival
- Gülseren, sångerska och skådespelerska
- Tarkan, musiker
Se även
- [http://www.kb.se/HS/draktbok/info.htm Rålambska dräktboken med Turkiska kläder från 1600-talet]
Kategori:Europas länder
Kategori:Asiens länder
Kategori:Mellanösterns länder
Kategori:Turkiet
ja:トルコ
ko:터키
ms:Turki
simple:Turkey
th:ประเทศตุรกี
zh-min-nan:Türkiye
Nordafrika
Nordafrika, den norra delen av Afrika, norr om Saharaöknen. Politiskt och geografiskt räknas vanligen Västsahara, Marocko, Mauretanien, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten och Sudan till Nordafrika.
Historia
Förhistoria
Neolitiska klippmålningar i Libyen vittnar om en jägar-samlar-kultur i de torra gräslanden i Nordafrika under istiden.
I området i dagens Sahara uppstod en av de första jordbrukande samhällena.
I.o.m. att öknen spred sig trängdes dess samhällsbildningar ihop i nildalen och bildade grunden till det som kom att bli det forntida Egypten.
Norra Afrikas historia brukar behandlas separat från Afrika söder om Sahara eftersom öknen gjort att de utvecklats isolerat från varandra. Nordafrika har dock haft kontakt med centrala och södra Afrika via handelsvägar genom Sahara och genom de inte sällan fredliga kontakterna mellan Egypten och Nubien.
Antiken
Nordafrikas skrivna historia härstammar i första hand från Europa och Asien som främst hade kontakt med kustområdena intill Medelhavet och Röda havet.
I dessa områden har Etiopien varit den enda stat som lyckats bevara sin självständighet genom hela historien (med undantag för en kortare period under andra världskriget).
Nordafrikas kustområden mot Medelhavet koloniserades först av fenicierna omkring 1000 f.kr., och Kartago, som de grundade 800 f.Kr., växte snabbt till Medelhavets starkaste maktcentrum.
Genom att underkuva berberna som utgjorde den större delen av befolkningen i Nordafrika kom fenicierna att behärska hela den afrikanska kusten väster om Stora syrten, och genom denna ohotade kontroll över handeln i Medelhavet lades grunden till deras enorma välstånd.
Grekerna lyckades, å sin sida, att etablera sig i Egypten och dagens Libyen där de grundade staden Kyrene omkring 631 f.Kr., men dessa kuststäder isolerades fullständigt av öknen och påverkade aldrig övriga Afrika.
Under den hellenistiska perioden, efter att Alexander den store grundat Alexandria 332 f.Kr., försökte de ptolemeiska härskarna expandera söderut; ett företag genom vilket vi idag har fått lite kunskap om Etiopien.
Maktkampen i Medelhavet avbröts snabbt då Kartago föll för romarna 146 f.Kr. och de, under de följande seklet, inkorporerade såväl de grekiska kolonierna som Egypten och själv Grekland i sitt imperium.
Under romarna blomstrade de nordafrikanska kustområdena men, trots att de lade Fezzan i Libyen under sig, betraktade de Sahara som en ogenomtränglig barriär, och kejsar Neros försök att vidga imperiet ner i Sudan och kartlägga Nilens källor slutade i fiasko.
Antikens kunskap om den afrikanska kontinenten återfinns i Ptolemaios' skrifter.
Han kände på något sätt till de stora sjöarna i östafrikanska riftsystemet och omnämner också Nigerfloden.
För antiken förblev dock Afrika i princip liktydigt med Medelhavets kustområden.
Europa fick stora betydelse för Nordafrika först genom romarnas ständiga krig mot berberstammarna; introduktionen av kristendomen; vandalernas invasion omkring 400 e.Kr. och det bysantinska rikets maktövertagande.
Islam
Under 600-talet ändrades sakernas tillstånd dramtiskt då islam snabbt erövrade nordafrika från Egypten till atlantkusten och fortsatte expansionen in i Spanien.
Kristendomen i nordafrika utplånades helt, sånär som på den koptiska kyrkan i Egypten och områdena i Nubien och Etiopien.
Under de följande tre seklerna utgjorde araberna en liten styrande elit i det område de behärskade.
Under 1000-talet skedde dock en omfattande arabisk emigration till nordafrika som i princip gjorde att berberna absorberades i den arabiska världen.
I praktiken hade dock berberna i stort sett anammat den arabiska kulturen och islamiska tron innan dess.
Islam och den arabiska kulturen kom i.o.m. det att bli en av de viktigaste faktorerna i de nordafrikanska länderna och började också sprida sig söder ut, in i Sahara och vidare in i centralafrika och östafrika. Fram till 1300-talet hade Europa och araberna i nordafrika endast en vag föreställning om de arbiska, persiska och indiska städerna och kolonierna längs med den östafrikanska östkusten.
De första arabiska erövrarna lydde under kaliferna i Bagdad, och Aghlabiddynastin styrde nordafrika som kalifatets vasaller.
Under 900-talet etablerade sig Fatimiddynastin i Egypten och styrde från Kairo, som grundats 968, över hela nordafrika.
De avlöstes av andra dynastier som almoraviderna och almohaderna innan turkarna erövrade Konstantinopel 1453 och Egypten 1517 varifrån de kunde ta kontroll över såväl Algeriet, Tunisien och Tripoli mellan 1519-1551.
I Marocko hade berber grundat en stat under mariniderna under 1200-talet som bevarade sin självständighet mot turkarna.
Samtidigt som de tidiga arabiska och moriska dynastierna uppnådde en för samtiden svåröverträffad kulturell nivå gjorde de nyomvända muslimernas hängivelse och äventyrslusta att kontinentens började utforskas mer systematiskt.
Kamelen hade tidigare introducerats i Afrika av persiska erövrare i Egypten och kunde nu användas för att korsa Sahara.
På så vis kom Senegambia och delar av Niger tidigt i kontakt med araberna och berberna, men det kom att dröja ända till 1591 innan Timbuktu, grundat under 1000-talet, blev muslimskt.
Staden nåddes av den berömde arabiske resenären Ibn Battuta 1352, och hans resor till Mombasa i nuvarande Kenya och Kilwa i dagens Tanzania ger oss den första kunskapen om statsbildningarna i östafrika.
Araberna kunde kolonisera den östafrikanska kusten via Indiska oceanen men i kontinentens inre stoppades expansionen söderut av de täta djungeler som nådde ungefär upp till den tionde nordliga breddgraden på ungefär samma sätt som Sahara hade trotsat alla tidigare erövrare.
Den sista stora arabisk erövringen i Afrika blev Nubien som förblev kristet t.o.m. 1300-talet.
Under en tid hade den arabiska erövringen näst intill gjort Medelhavet till ett arabiskt innanhav, men under 1000-talet kom den normandiska utdrivningen av saracenerna från Sicilien och södra Italien följt av attackerna mot Tunisien och Tripoli att ändra maktbalansen.
En livlig handel med de afrikanska kustområdena etablerades därefter av Venedig, Pisa, Genua och andra norditalienska städer.
Vid slutet av 1400-talet hade hela den spanska halvön återerövrats från morerna, men medan muslimska härskare fortfarande kontrollerade Granada hade främst Portugal blivit tillräckligt mäktigt för att kunna föra kriget över till Afrika.
1415 intog portugiser Ceuta på den moriska kusten och fr.o.m. denna tid kom Portugal att regelbundet beblanda sig i marockanska angelägenheter och Spanien förvärvade hamnar i Algeriet och Tunisien.
Portugal led emellertid en svårt nederlag 1578 vid slaget vid Ksar el-Kebir mot Abd el-Malek I, och vid det laget hade Spanien redan förlorat de flesta av sina afrikanska fästen.
Denna marockanska seger följdes av inre strider vilket gjorde att spanjorerna och portugiserna vann inflytande över handeln på Medelhavet.
Kontakterna mellan Europa och de muslimska härskarna under perioden 1600-1900 utmärker sig i första hand med rena piraträder som bemötes med ineffektiva motrepressalier.
I Algeriet och Tunisien fanns under denna tid tusentals kristna slavar.
Kolonialtiden
Andra världskriget
Nutid
Geografi
Politik
Se även
- Centralafrika
- Östafrika
- Västafrika
- Södra Afrika
- Maghreb
- Barbareskstaterna
Kategori:Afrika
ja:北アフリカ
ko:북아프리카
BeduinerBeduiner (av arabiska badawi بدوي ) är ett generiskt namn på arabiska nomadfolk som bor i arabiska öknen, Sahara och Sinai. Baggarerna i Sudan och Beni Hassan-klanen är beduiner. Ibland kallas även vissa icke-arabiska nomader beduiner, då i synnerhet bejarer.
Historia
Enligt Jan Hjärpe var de nomadstammar i öknen (hebreiska 'arâb) som nämns i Jesaja 13:20 beduiner, och dessa beduiner var en av de stora grupperna som så småningom blev vad vi idag menar med araber. Den andra stora gruppen kom från drottningen av Sabas rike, "landet i Söder", det vill säga Jemen. Där fanns den första statsbildningen på den Arabiska halvön.
Traditionellt levde beduinerna i stamsamhällen som leddes av shejker och präglades av tribalism med en uttalad hederskultur (Hjärpe). Beduinerna hade en distinkt livsstil då de var kamelägande, hade fina hästar, och försörjde sig vanligen som herdar. Till skillnad från bondebefolkningen levde beduinerna i tält.
Redan under förislamsk tid utmärkte sig beduinerna inom skaldernas område; beduinpoesin är en viktig kulturkälla. Kända förislamska poeter och diktare är as-Samaw'al, an-Nâbigha, 'Antara, Imru' al-Qays och Maymûn ibn Qays. Från denna kultur och den grekiska kommer versmått och metrik senare till västvärlden, och så även vissa arketyper i skönlitteraturen och återkommande motiv. I denna poesi framkommer även att de bofasta bönderna inte hade samma respekt med sig som beduiner; beduinerna bedrev handel över karavanlederna men även deras rövartåg hade hög status (Hjärpe).
De araber som vann Spanien av visigoterna 711 var både vita och svarta morer; de vita, överklassen, kom från Beni Hassan-klanen.
Beduinerna och 1900-talet
Teknikens landvinningar sedan början av 1900-talet har fått vittgående konsekvenser för beduinerna. Förr hade de kunnat skaffa sig rikedomar genom att föda upp kameler och hästar som alla var beroende av som fortskaffningsmedel. Då bilindustrin kom igång och järnvägen byggdes ut minskade marknaden successivt.
Befolkningstillväxten i norra Afrika och på den Arabiska halvön har varit explosionsartad. Bondebefolkningens civilisation och beduinernas hade tidigare kunnat leva sida vid sida, men då bondebefolkningens behov av mer mark resulterade i att det blev allt mindre rum för nomader, blev det oundvikligen konflikter. Under 1900-talet reformerades bondebefolkningens jordbruk och de började föda upp kreatur vid sidan av den traditionella odlingen. I ekonomiskt avseende blev det ombytta roller; då beduinerna varit de mer besuttna fanns nu inte längre möjlighet till försörjning. Beduinernas liv i städerna är väsentligen inte annorlunda än västerländskt dito.
Beduinerna rekryterades till flera krig under 1900-talet; när sharif Husayn revolterade mot det Osmanska riket bestod armén till en början av beduiner, och huset Saud erövrade Arabien med beduinska trupper drivna av religiös övertygelse. Huset Saud har bidragit till att göra beduinerna bofasta i städerna.
Referenser
- Hjärpe, Jan, Araber och arabism, Rabén Prisma (1994)
- Hourani, Albert, De arabiska folkens historia, Alhambra förlag, övers. Bo Ericson (1991; sv övers 1992)
Kategori:Folkslag
kategori:Nordafrika
kategori:Främre Orienten
Kristendom
Kristendom, den religion som utgår från Jesus från Nasarets lära så som den återges i Nya Testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift Bibeln. Kristendomens anhängare anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är en abrahamitisk religion.
Kristen tro
Kärnan i den kristna tron är att Jesus Kristus blev avrättad för människornas synders skull, som därmed blev förlåtna. Ett evigt liv efter döden är också centralt inom kristendomen, och att det som krävs för att uppnå detta eviga liv främst är tro på Gud och Jesus, inte att utföra vissa gärningar. De olika kristna trosbekännelserna (t.ex. den apostoliska och den nicaenska) tillkom för att ena (eller särskilja) kyrkans syn på vad kristen tro är och fungerar därför som en bra sammanfattning av vad som ingått i begreppet kristen tro vid olika tidpunkter och platser.
Den apostoliska trosbekännelsen (nyare översättning):
Vi tror på Gud, allsmäktig Fader,
himlens och jordens skapare.
Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre,
som blev till som människa genom den heliga Anden,
föddes av jungfrun Maria,
led under Pontius Pilatus,
korsfästes, dog och begravdes,
steg ner till dödsriket,
uppstod från de döda på tredje dagen,
steg upp till himlen,
sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida
och skall komma därifrån för att döma levande och döda.
Vi tror på den heliga Anden,
den heliga, universella kyrkan, de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet.
Amen
Det centrala budskapet brukar illustreras med ett bibelställe, som kallas Lilla Bibeln (Joh. 3:16):
"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."
Tidig historia
Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början var kristendomen en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig snabbt kring Medelhavet tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod församlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande kristna. P.g.a. förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket. Den arameisktalande kristendomen tappade i betydelse, och Mindre Asien tillsammans med Syrien övertar rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut genom emigration och når snart rikets huvudstad Rom. Dit sänds även apostlarnas ledare Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop).
På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna.
Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knyter an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen.
Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i staden Nicaea. Därmed var grunden lagd för en rikskyrka. Under kejsar Theodosius den store på 380-talet blev kristendomen statsreligion och omkring år 400 var riket kristnat. Sedan tidigare var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. I slutet av 700-talet bryts det sista organsierade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store.
Uppdelning
Den organiserade kristendomen är uppdelad på en mängd olika kyrkor och trossamfund. Under de kristologiska striderna på 400-talet bröt flera kyrkor med majoritetslinjen. Dessa finns kvar än idag och brukar kallas orientaliska kyrkor.
Även inom romarriket skedde en splittring, där östlig (grekisk) och västlig (latinsk) kristendom allt mer gled isär. En tydlig schism år 1054 mellan biskopen i Rom (påven) och biskopen i Konstantinopel (den ekumeniske patriarken) ledde till att skillnaderna har permanentats i två olika kristna kyrkofamiljer: den Romersk-katolska kyrkan (och därur senare utbrutna kyrkor) samt de ortodoxa kyrkorna. Båda dessa har anspråk på att vara den mest ursprungliga och allmänneliga kyrkan, med direkt band från Jesu lärjungar och fornkyrkan.
I väst var det inte slut på striderna. Under 1500-talet protesterade munken Martin Luther ihärdigt mot att kyrkan sålde avlatsbrev och därmed blev han upphov till reformationen. Några teologer, bland dem Johan Calvin och Huldrych Zwingli, ansåg att Luther inte gick tillräckligt långt och drev reformationen i än mer radikal riktning. Ett flertal olika kyrkor och samfund uppstod, en trend som fortsatt sedan dess. Som övergripande benämning på de kyrkor som uppstått i reformationens efterföljd brukar man använda ordet protestanter. Skillnaden mellan de olika protestantiska samfunden kan vara mycket stor.
Bokstavstro
Bokstavstro är när man tror på att varje ord i Bibeln är Guds ord till skillnad från att medge att Bibelns innehåll är givet av Gud och nedskrivet av felbara människor.
Kronologiskt släktskapsträd för kristna riktningar
Förhållandena har förenklats något för att en illustration ska var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige
- Judendomen
- Den tidiga fornkyrkan
- Fornkyrkan
- Katolska kyrkan
-
- Katolska kyrkan
-
- "Västkyrkan"
-
- Romersk-katolska kyrkan
-
- Romersk-katolska kyrkan
-
-
- Romersk-katolska kyrkan
-
-
- Sedevakantisterna
-
- Gammalkatolska kyrkan
-
- Evangelisk-lutherska samfund
-
- Evangelisk-lutherska samfund
-
-
- Bibeltrogna Vänner
-
-
- Lutherska bekännelsekyrkan
-
-
- Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan
-
-
- Laestadianerna
-
- Svenska Missionsförbundet
-
- Svenska kyrkan
-
- Anglikanska kyrkan
-
- Anglikanska kyrkan
-
- Metodistkyrkan
-
-
- Metodistkyrkan
-
-
- Frälsningsarmén
-
- Reformerta kyrkor
-
- Anabaptisterna
-
- Baptistkyrkan
-
- Fribaptisterna
-
- Pingströrelsen
-
-
- Trosrörelsen
-
- "Östkyrkan"
-
- Grekisk-ortodoxa kyrkan
-
- Rysk-ortodoxa kyrkan
-
- Nestorianer
-
- Armeniska kyrkan
-
- Monofysiter
-
- Koptiska kyrkan
-
- Georgiska kyrkan
-
- Sjundedagsadventister
-
- Adventistkyrkan
-
- Mormonkyrkan
-
- Jehovas Vittnen
- Arianer
- Markioniter
- Manikéer
- Pelagianer
- Montanister
Se även:
- Frikyrka
- Gud
- Kloster
- Religion
- Sakrament
- Svenska kyrkan
- Teologi
Kategori:Kristendom
ja:キリスト教
ko:기독교
ms:Kristian
simple:Christianity
th:คริสต์ศาสนา
zh-min-nan:Ki-tok-kàu
MesopotamienMesopotamien (grekiska för "mellan floderna") är namnet på området mellan floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak. På assyriska och arameiska kallas området ܒܝܬܢܗܪܝܢ Bethnahrin | | |
