:: wikimiki.org ::
| Aristokrati |
AristokratiAristokrati (av grek. aristokrateia, "de bästas
välde"), de starkas välde, herrevälde, adel; de högre, rikare och mäktigare klasserna av ett folk, adel, prelater, rika borgare, storbönder.
Som statsrättslig term betecknar ordet aristokrati den republikanska
statsform, där makten tillhör en begränsad, genom mer eller mindre tillfälliga omständigheter utmärkt samhällsklass. Statsformen kallas oligarki, när makten ägs av ett fåtal släkter, plutokrati eller timokrati, när den tillhör de rika. Aristoteles förklarade dygden vara aristokratins väsen; Montesquieu åter gjorde denna egenskap till demokratins princip. Men historien motsäger båda delarna. Även aristokratin har snarare karakteriserats av de starkas än av de dygdigas välde. Ofta nog, i synnerhet i det gamla Grekland och Rom, har statsutvecklingen gått från monarki genom aristokrati till demokrati.
Medeltidens feodala aristokrati var dels en jordadel, dels en ämbetsmannaadel. Ursprungligen personlig och beroende på suveränernas val, blev den först så småningom ärftlig och regerande i sina län, varigenom det tyska rikets enhet omsider gick under. Spartas "gerusia" (rådsvälde) var en åldersaristokrati, vars makt vilade på mognad, erfarenhet och visdom. Kreta och Kartago ansågs jämte Sparta för aristokratiska mönsterstater. I Aten grundades eupatridernas aristokrati på bördens företräden, liksom de romerska patriciernas och de skandinaviska storböndernas eller odalmännens. Den romerska republiken kom senare i händerna på en ämbetsmannaaristokrati (lat. nobiles), vilken ursprungligen tillkom genom folkets val och blandade sig med rikedomens, såväl jordadelns som penningadelns, män.
Flera av Italiens och Schweiz republiker har haft berömda aristokratiska författningar. En bland de märkvärdigaste, som någonsin funnits, var den forna venetianska fristatens. Intill vår tid har endast Englands aristokrati vetat bevara sin makt. Den har också, aktande på tidens tecken, förändrat sig själv, städse bibehållit sambandet med hela folket. I allmänhet har medeltidens aristokratier mer och mer förlorat i betydelse eller gått under, om ej förr, åtminstone efter franska revolutionen.
Sverige har aldrig haft en aristokratisk statsform, men även här har aristokratin långa tider varit mäktigare än både folket och kungen. Aristokratiens blomstring hos oss liksom i Danmark börjar under 1200- och 1300-talen och sträcker sig till fram på 1600-talet, då genom statsvälvningarna i Danmark 1660 och i Sverige 1680 kungamakten blev enväldig. Hos oss blev väl enväldet kort, men en av dess
viktigaste följder var just aristokratins fall.
Kategori:Samhälle
ja:貴族制
Grekiska
Grekiska (Ελληνικά) är ett indoeuropeiskt språk som talas av omkring 12 miljoner människor, främst i Grekland. Språket, i varianten demotisk grekiska (Δημοτική), är officiellt språk i Grekland och på Cypern, samt i EU. Det skrivs med det grekiska alfabetet.
Nygrekiska är den form av grekiska som används idag. Den är utvecklad direkt från koiné (i sin tur en utveckling av den klassiska attiska grekiskan), och är den moderna formen av det språk som talades i den grekiska världen under antiken (för klassisk grekiska se separat: klassisk grekiska).
Kategori:Grekiska
Kategori:Indoeuropeiska språk
Kategori:EU-språk
als:Griechische Sprache
ja:ギリシア語
ko:그리스어
ms:Bahasa Greek
simple:Greek language
th:ภาษากรีก
FolkFolk (fsv. folk; sannolikt besläktat med lat. populus, "folk"), den ursprungliga betydelsen i germanska språk förefaller vara "mängd, hop, skara", ordet är sannolikt besläktat med orden "fylka, fylke". Den vanligaste betydelsen av folkbegreppet är enligt Svenska akademiens ordbok som sammanfattande benämning på de människor som bor i eller härstammar från samma land eller stat. Ibland men inte alltid är folk synonymt med nation eller folkgrupp.
I nutida sammanhang är ordet folk ett delvis svårdefinierat begrepp, ofta använt inom sociala eller politiska sammanhang om ett kollektiv av människor med vissa gemensamma karakteristika eller i andra sammanhang för att beteckna befolkningens stora massa i ett visst land eller område.
Folkbegreppet har i politiska sammanhang varit mest populärt hos socialistiska och nationalistiska åsiktsriktningar. Socialisterna använder folkbegreppet för att klarare och i positiva ord illustrera klasskampens innebörd. Nationalister har velat dra en gräns mellan det egna folket och andra folk; ibland med en innebörd av rastänkande och ibland för att dra gränsen efter historiska eller kulturella linjer. En svårighet för många nationalistiska åsiktsriktningar har varit att skilja mellan folk och nation. Frågan är också vem som ska avgöra vad som är ett folk och vad som "bara" är en grupp inom ett folk; en ständigt aktuell problematik utgörs av Mellanösternkonflikten.
Se även
- demokrati
- folkrepublik
Kategori:Statsvetenskap Kategori:Etnologi
PrästPräst, kultfunktionär och förmedlare mellan människor och gudar. Frambär folkets böner och offer till gudarna. Präster finns i flera olika religioner, bl.a. kristendom, hinduism och shintoism. Saknas dock inom bahá'í, islam och i modern judendom.
Kristendomen
Inom kristendomen används begreppet präst på flera sätt. Å ena sidan är alla kristna präster i kraft av det allmänna prästadömet, då de har rätt att själva framföra sina böner till Gud utan någon förmedlare. Å andra sidan är Jesus ur ett perspektiv den ende prästen, eller översteprästen, som framburit det fullständiga offret som gjort alla andra offer onödiga, nämligen sig själv (Hebr 2:17, 4:14-5:10).
I Nya Testamentet omnämns presbyter (äldste) och hiereus (offerpräst, syftar bl.a. på Gamla Testamentets judiska prästerskap). Hiereus används enbart om Jesus, medan presbyter är en beteckning på dåtidens församlingsledare. Vartefter kyrkan växer och sprids kring Medelhavet konsolideras kyrkans organisation och ledarskap. Det kom att innebära att flera funktioner delegeras från biskopen till presbyterna och på 300-talet börjar man på vissa håll i samband med detta använda ordet präst i stället för presbyter.
Under medeltiden kom prästen allt mer att ses som en offerpräst då han frambar mässans offer, och man gjorde inte så stor skillnad mellan biskop och präst, biskop blev snarare en variant av prästämbetet, och det förekom att påven gav dispenser till präster att förrätta ordinationer. Mässoffret kom att bli en stridsfråga under reformationen. Reformatorerna ansåg att prästens viktigaste uppgift var att predika och undervisa, samtidigt som man avvisade nattvardens karaktär av offer. Jesus hade, menade man, burit fram det slutgiltiga offret, och inga offer får ske efter detta. Häri låg en dogmatisk konflikt gentemot den Romersk-katolska kyrkan för vilken mässoffret är omistligt, dock kan det ifrågasättas om reformatorernas beskrivning av den katolska mässoffersläran verkligen överensstämde med verkligheten.
biskop | präst | diakon | subdiakon | akolut | exorcist | lektor | ostarie
Se även
- biskop
- prost
- kyrkoherde
- komminister
- kaplan
- pastorsadjunkt
- pastor
- predikant
- prästvigning
----
- gode och gydia (asatro)
- imam (islam)
- rabbin (judendom)
- schaman (schamanism)
Kategori:Kyrkliga titlar
Kategori:Religiösa yrken
ja:司祭
BorgareBorgare innebar ursprungligen personer med burskap d.v.s. ägde fast egendom i staden som var verksamma i. Man kunde i vissa fall istället erlägga s.k. burskapsavgift. Oftast var de borgare i städerna där de i bodde men ibland kunde de vara gäster. Ordet borgare kommer av det tyska ordet borger, "borginvånare". Under medeltiden använde man istället oftast begreppet byaman. Den kvinnliga motsvarigheten till borgare är borgerska.
Borgarna var ett av de fyra stånden: borgarståndet, till representationsreformen 1866. Burskapet var ärftligt. Borgaren hade rätt att delta i stadens beslutande organ, byamotet, och dömas efter stadslagen. De förvaltade dessutom sockenkyrkan, betalade förmögenhetsskatt s.k. borgerlig tunga men organiserade också stadens brandskydd, nattvakt och försvar.
Vid industrialiseringen blev borgerskapet allt rikare och fick mer makt. På 1800-talet infördes näringsfrihet i Sverige.
I modern svenska är det också liktydigt med sympatisör till något av de fyra borgerliga partierna. Betydelseförskjutningen beror till en del på de borgerliga partiernas fokusering på näringslivet. Inom kommunistisk terminologi medlem av Bourgeoisien, "borgarklassen", kapitalisterna.
Kategori:Samhälle
ja:ブルジョワジー
zh-min-nan:Chu-sán-kai-kip
StatsrättStatsrätt är sammanfattningen av de rättsnormer, som har till föremål organisationen av utövandet av statens tvångsmakt och statsmaktens förhållande till de densamma underkastade individerna och samhällena.
Statsrätten är den gren av den offentliga rätten (jfr Civilrätt), som bestämmer de statliga förhållandena inom enhetsstater eller
förbundsstater, under det att denna rätts andra gren (folkrätten) bestämmer rättsförhållandena mellan suveräna stater. Under statsrätten faller straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt, skatterätt och statsrätt i inskränkt mening eller författningsrätt, vars huvudgrunder bestäms genom grundlag. Kyrkorätt kan ingå i alla dessa arter av statsrätt.
Ordet statsrätt begagnas även som namn på läran om statsrätten. Den skiljer sig i denna mening från politik eller statsvetenskap därigenom, att den anger, vilka de statsrättsliga förhållandena är, inte vilka de anses böra vara (se Politik). Statsrättsläran ingår som hjälpvetenskap i statskunskapen, men är också en självständig juridisk disciplin. Som sådan utreder den, vilka de statsrättsliga förhållandena är enligt positiv lag, oberoende av historiska, sociala och politiska inflytanden.
Kategori:Juridik
SamhällsklassKlass (av lat. classis, jfr calare, "kalla, sammankalla"), är ett politiskt begrepp. Klass var ursprungligen var och en av de sex avdelningar, i vilka det romerska folket var delat på grundval av vissa politiska och sociala skiljaktigheter. Under modern tid har uttrycket klass använts av politiker som analyserar samhället i socioekonomiska termer, t.ex. socialister och kommunister. Med klass menar de ofta en grupp av människor med liknande ekonomiska möjligheter och resurser, vilket leder till begrepp som underklass och överklass. Den Tyske filosofen Karl Marx menade däremot att klasstillhörigheten inte bestämdes av den mängd rikedom man förfogade över utan vilken roll man hade i det ekonomiska systemet.
Se även arbetarklass och klasskamp.
Klassbegreppet har inte använts lika ofta av konservativa och liberaler, eftersom dessa inte i samma måtto gör sin analys av samhället efter samma materiella betingelser. Fascister och nationalsocialister erkänner däremot klassbegreppets betydelse, men drar jämfört med socialister den diametralt motsatta slutsatsen. Efter sovjetväldets fall har klass alldeles förlorat sin betydelse i den politiska debatten i västerlandet.
Vad termen samhällsklass betyder varierar mellan olika sammanhang, men kan typiskt sammanfattas i en indelning av ett lands befolkning i ett fåtal (vanligen mellan tre och fem) kategorier vars förutsättningar (i dagens Sverige främst ekonomiska, men i andra sammanhang även juridiska) någorlunda väl sammanfaller.
inom samhällsvetenskaplig forskning har man traditionellt gjord en åtskillnad mellan vad man kallar objektiv och subjektiv klass. Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och föräldrars klass. subjektiv klass beror däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet. Enligt dena uppdlening kan en persosn således objektivt sett tillhöra t.ex. övre medelklass, men subjektivt (anse sig) tillhöra arbetarklass.
I vilken utsträckning samhällsklasser faktiskt är ett relevant begrepp och i vilken utsträckning det framför allt används som politiskt slagträ eller för att göra alltför grova generaliseringar har varit föremål för debatt.
Se även
- Arbetarklass
- Marxism-leninism
- Medelklass
- Underklass
- Överklass
- Socialgrupp
- Ståndsriksdagen
- Klassamhälle
- Adel
- Präster
- Borgare
- Bönder
Kategori:Samhällsklasser
OligarkiOligarki är ett politiskt begrepp som syftar på fåmannavälde, d.v.s. då ett fåtal personer bestämmer över t.ex. ett land genom att ha tillgång till stora kapital eller arv av titel. I motsats till aristokraterna härskar ofta oligarkerna i skymundan. Namnet kommer av grekiskans oligos ("liten") och archo ("härska"). Även kallat maffiavälde när Oligarkin har starka inslag av korruption och kriminalitet. Oligarki kan styra dolt i en slöja av "demokrati" om demokratin är korrumperad.
ko:과두정
PlutokratiPlutokrati, gr. "de rikas välde", ett samhälle där den politiska makten fördelas efter förmögenhet eller inkomst. I de mest utpräglade plutokratierna låg hela makten hos köpmannaklassen. Dit hörde bland annat Venedig och Nederländerna.
Sverige var i viss mån plutokratiskt från representationsreformen till införandet av allmän rösträtt.
Kategori:Politiska system
Aristoteles
Aristoteles (född 384, död 322 f.Kr.) var en grekisk filosof och naturforskare av stor betydelse för det medeltida västerlandets tänkande.
Aristoteles föddes i Stageira (Makedonien) på halvön Chalkidike, son till Nicomachus d.ä. och Festis av Illyrien. Traditionellt ansedd som lärjunge till Platon, som i sin tur anses vara lärjunge till Sokrates. Gift med Pythias.
Logik
Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som logikens ursprung, som vetenskap betraktat. Se syllogismer. Aristoteles tankar kom i stor grad att påverka den lärda medeltida världen.
Filosofi
Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser. Det betydde att människor också är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik.
Naturvetenskap
Aristoteles fysik var för sin tid mycket nyskapande och är ett vidare begrepp än det vi idag kallar fysik. Aristoteles definition av rörelse innefattar t.ex. nästa alla former av förändring, alltså även tillväxt, åldrande m.m. Världsalltet sades bestå av fem element och var indelat i åtta sfärer. Fyra av elementen finns i den innersta sfären, d.v.s. på, runt och i jorden. Dessa element är jord, luft, eld och vatten.
Jorden är tyngst och har en naturlig rörelse som strävar nedåt. Elden är lätt och har en naturlig rörelse som strävar uppåt. Vatten är "ganska tungt" och luft är "ganska lätt". Dessa båda rör sig normalt i sidled (som floder, havsvågor,vindar), utom i förhållande till varandra. Den innersta sfärens beståndsdelar är atomer som i sin tur är uppbyggda av de fyra elementen, en teori som tidigare framlagts av Demokritos. (En utveckling av den teorin ledde till slutsatsen att man genom att blanda olika ämnen i rätt proportioner skulle kunna få fram vilket annan ämne som helst - vilket i sin tur ledde till alkemin uppstod) De fyra elementen i den inre sfären sades ha en naturligt rätlinjig rörelse. Samtliga dessa element strävar efter att uppnå ett viloläge efter att de satts i rörelse. Vila är alltså enligt Aristoteles det naturliga tillståndet för all materia på jorden - en åsikt som hölls för sann i nästan 2000 år, tills Newton framlade sin teori om trögheten.
Himlakropparna antogs bestå av ett femte element, vars rörelse av naturen är cirkulär och som inte strävar efter att uppnå viloläge. Himlasfärerna är de skikt i vilka himlakropparna rör sig. I den innersta ligger månen, sedan följer solen och de på den tiden kända planeterna. I den yttersta sfären finns stjärnorna. Aristoteles trodde att jorden var ett klot, detta kom han fram till genom att han visste att månförmörkelser berodde på att jorden skymde månen för solljuset. Oavsett i vilken vinkel månen stod på himlen var skuggan alltid rund. Hade jorden varit en platt skiva eller haft någon annan form skulle denna form ha påverkat skuggans form vid vissa vinklar.
Poesi
Aristoteles poetik "Om diktkonsten" har varit av mycket stor betydelse för litteraturvetenskapen.
- Mellan 342 och 340 var han lärare till den unge Alexander.
- Tillbaka i Athen 335 grundade han en skola, Lyceum och antikens första bibliotek.
- Efter Pythias död levde han med Herpyllis
- Efter Alexander den stores död 323 härskade antimakedonska strömningar i Athen, varför Aristoteles flyttade till Chalcis.
- Död i Chalcis 322.
Aristoteles inflytande
Delar av Aristoteles skrifter, bl.a. Metafysiken, översattes till arabiska vid Al Mansurs hov i Bagdad. I det spanska kalifatet Cordoba stod dessa översättningar i centrum för framstående judiska och arabiska lärdes arbete, bland dem Maimonides, Avicenna och Averroës. Den ökande kunskapen om Aristoteles ledde till att ledande skolastiker under 1100- och 1200-talet förband hans spekulativa etik och logik med den kristna teologin. Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Johannes Duns Scotus utnyttjade alla Aristoteles filosofi men omvandlade den ibland, delvis under platonskt inflytande.
Barn (med Herpyllis)
- Nicomachus d.y.
Kategori:Grekiska filosofer
ja:アリストテレス
ko:아리스토텔레스
ms:Aristotle
simple:Aristotle
th:อริสโตเติล
Montesquieu
Charles-Louis de Secondat Montesquieu, baron de la Brède et de Montesquieu, född 18 januari 1689, död 10 februari 1755, fransk författare och politisk filosof. Montesquieu är känd för att ha förespråkat maktdelningsprincipen.
Förutom sitt livsverk, De l'Esprit des lois (1748; delvis i sv. övers., "Om lagarnas anda"), skrev M. några prosaberättelser och en studie över den romerska kulturens storhet och fall. Han har karakteriserats som en övergångsgestalt, en 1600-talsrationalist med intresse för de stora 1700-talsfrågorna om tolerans och tankefrihet.
Bibliografi
- Les Lettres persanes (1721; "Persiska brev")
- De l'Esprit des lois (1748; "Om lagarnas anda")
Montesquieu, Charles-Louis de Secondat
Montesquieu, Charles-Louis de Secondat
Montesquieu, Charles-Louis de Secondat
ja:シャルル・ド・モンテスキュー
ko:샤를 루이 드 세콩다 몽테스키외
DemokratiDemokrati (från grekiskans demokratia, "folkvälde"), folkstyre, majoritetsstyre, är ett styrelseskick med allmänna och fria val, där landet styrs enligt folkets uttryckta och egna vilja. Motsats till diktatur. Avser i dagligt tal representativ demokrati.
Det kan även syfta på ett större medbestämmande på andra arenor än i en stat. Så som brukardemokrati, arbetsplatsdemokrati med mera.
Kriterier för demokrati
Det finns olika sätt att definiera och kategorisera demokrati. Följande krav måste normalt vara uppfyllda för att man ska kunna tala om genuin demokrati:
- Det ska finnas allmän rösträtt med mycket få och klara begränsningar, i allmänhet krav på viss lägsta ålder.
- Medborgare ska äga rätt att kandidera till de styrande posterna.
- Medborgare ska ha rättigheter som tryck,- yttrande,- mötes- och organisationsfrihet för att kunna delge varandra sina åsikter och bilda politisk opinion.
- Valhemlighet bör råda om en stor andel röstande kräver detta.
- Det ska finnas ett fungerande rättsväsen som skyddar dessa friheter och medborgarnas andra rättigheter, se rättssäkerhet.
- Demokratin förutsätter att majoritetens förslag vinner över minoritetens.
- I en demokrati tillämpas dock minoritetsskydd, tex så att minoritetsbefolkningens val kan inte köras över av majoriteten. Detta gäller tex språkliga minoritetsgrupper (finlanssvenskarna i Finland utgör en minoritet - den finskspråkiga majoritetsbefolkningen kan inte rösta bort tex de svenskspråkiga skolorna).
I Sverige finns det ett visst mått av transparens i myndigheternas verksamhet men offentlighetsprincipen är ej ett grundläggande demokratikriterie.
Som synes är principen om medborgarskap (inklusion) central i demokratins definition. Under en stor del av demokratins historia var det bara män, inte kvinnor, som betraktades som fullvärdiga medborgare - och på motsvarande sätt har aldrig slavar haft medborgerliga rättigheter. Barn brukar inte heller erkännas alla medborgerliga rättigheter.
Typer av demokrati
Den traditionella indelningen av demokrati har varit Direkt demokrati och Representativ demokrati. Den direkta demokratin brukar hänvisas till Antikens Grekland och syftar på att alla röstberättigande beslutar direkt i alla frågor. I Antikens Grekland skedde detta genom att alla fria män samlades på ett torg och fattade beslut med handuppräckning. Idag brukar folkomröstningar ses som en form av direktdemokrati. Representativ demokrati innebär istället att folket väljer ett antal representanter som företräder dem i någon form av församling eller parlament. Representanterna beslutar i frågorna och folkets uppgift är att med jämna mellanrum rösta fram dessa representanter. Representativ demokrati är den form av demokrati som tillämpas i dagens demokratiska länder.
Idag har dock indelningen mellan direkt demokrati och representativ demokrati blivit något föråldrad. Efter Sovjetunionens fall och i och med att flera länder blev demokratiska har man istället börja prata om hur man skall kunna höja kvaliteten i demokratin. Därmed har andra indelningar växt fram; så som;
- Deltagardemokrati; Tanken om att medborgarna måste bli mer aktiva i beslutsprocessen
- Deliberativ demokrati; Tanken om samtalets och kommunikationens roll i demokratin
- Representativ direktdemokrati
Den antika demokratins historia
Grekland anses vara den västerländska demokratins vagga. Under några få hundra år gick man från diktatur till en elementär form av demokrati
År 594 f.Kr. valdes Solon till arkont i Aten. Adelns vanstyre gjorde att en revolt hotade och fick därför långtgående befogenheter. Han mildrade de drakoniska lagarna och demokratiserade delvis Aten. Bönders skulder avskrevs och slavar frigavs. Tidigare hade bara adeln rösträtt, men i stället fördelades rösträtten efter förmögenhet.
Befolkningen delas upp i fyra fylen (klasser) efter rikedom. De valde nio arkonter för ett år i taget. Dessutom fanns det en folkförsamling (ekklesía) som var ett slags stormöten där samtliga medborgare har rösträtt. Det finns även ett så kallat folkråd (boulé) med 500 ledamöter funktion som beredningsorgan för folkförsamlingen.
Efter Solon 590 tas makten åter av diktatorer (tyranner), men efter maktstrider återupptogs 507 den demokratiska utvecklingen av Kleisthenes. Folket delades nu upp i tio fylen och ett råd inrättades med 50 representanter från varje fyle. Dessutom inrättades en folkförsamling dit alla medborgare hade tillträde.
En intressant aspekt på den Atenska demokratin var att ämbetsmännen utsågs med lottens hjälp, vem som helst kunde bli ämbetsman. För att undvika inkompetens så valdes tio ämbetsmän inom varje område. Val av ämbetsmän ansgås inte demokratiskt eftersom det skulle gynna den som hade stora medel och kunde påverka människor att rösta på honom.
Se även
- Anarki
- Aristokrati
- Deltagardemokrati
- Diktatur
- Direkt demokrati
- Monarki
- Oligarki
- Representativ demokrati
Kategori:Statsvetenskap
Kategori:Demokrati
ja:民主主義
ko:민주주의
simple:Democracy
th:ประชาธิปไตย
PrincipPrincip, ett påstående som visat sig allmängiltigt, eller som någon eftersträvar att följa.
Principer finns inom flera olika vetenskaper.
Ordet används dels om grundfenomen, som verkligen tycks grundläggande så som ordet utsäger, exempelsis Paulis uteslutningsprincip, dels om samband som kan ges en kortfattad och därmed enkel formulering, exempelvis Arkimedes princip, men utan att därför vara grundläggande till sin förklaringsmässiga natur.
Den senare typen av samband är ibland empiriskt funna och kan ibland vara mindre exakta än lagar, men både lag och 'princip' betyder i grunden (i princip!) samma sak.
Några principer
- Arkimedes princip
Se även
- Grundfenomen
- Lista över juridiska principer
Kategori:Vetenskapsteori
ja:原理
simple:Principle
Grekland
Grekland är en stat på södra Balkan i sydöstra Europa som omfattar den östligaste av de halvöar som utgör Medelhavets oregelbundna norra kustlinje och de flesta av öarna i och kring Egeiska havet. I norr gränsar Grekland mot Albanien, Republiken Makedonien och Bulgarien, i öst till Turkiet samt i väst mot Joniska havet.
Det antika Grekland betraktas av många som den västerländska civilisationens vagga. Det moderna Grekland grundades 1829 och blev en republik 1974 då monarkin störtades och kung Konstantin tvingades i landsflykt.
Etymologi
Greklands officiella namn är "Den hellenska demokratin" (Ellinikí Dhimokratía, Ελληνική Δημοκρατία). Grekerna själva kallar sitt land för Hellas, idag uttalat Ellas, eller i dagligt tal Ellada. Sig själva kallar grekerna för hellener (Ellines, Έλληνες). Ordet grek kommer av det latinska namnet Graecia som ursprungligen avsåg ett område i norra delen av dagens Grekland som beboddes av graierna. På de flesta andra språk har hellener och Hellas istället en historisk innebörd. Se även hellenism.
Historia
Huvudartikel: Greklands historia
Den grekiska bronsåldern uppstod kring Egeiska havet omkring 3600 f.Kr. och 1000 f.Kr., främst på det minoiska Kreta och det mykenska Peloponnesos, och följdes av de så kallade mörka århundradena. Den nya kultur som uppstod omkring 800 f.Kr. bestod av flera stadsstater som grundade kolonier runt om i Medelhavet, stod emot flera persiska invasionsförsök och lade grunden till den Hellenska civilisationen som Alexander den store spred över stora delar av den då kända världen.
Greklands militära styrka avtog så småningom och den romerska erövringen av Grekland inleddes 168 f.Kr.. Den grekiska kulturen hade dock redan innan dess inlett sin erövring av det romerska riket och under hela den romerska tiden kom de östra delarna av imperiet att domineras av den grekiska kulturen. När det romerska imperiet till slut delades i två delar hamnade Grekland åter i centrum: Med Konstantinopel som centrum spred Östrom, sedermera det bysantinska riket, den grekiska kulturen vidare ända till Konstantinopel slutligen föll för det Osmanska riket 1453.
Grekland förblev en del av det osmanska riket ända till 1820-talet då greker gjorde uppror och utropade sin självständighet. Det moderna Grekland fick sin nuvarande utsträckning 1947.
Efter andra världskriget utbröt ett inbördeskrig i Grekland som varade i två år. 1967 kunde militären, understödd av USA, genomföra en statskupp. 1973 avskaffades monarkin och 1974, efter att ha iscensatt en statskupp på Cypern, bröt militärjuntan samman. Följande år utropades en republik och Grekland blev en demokrati. Grekland gick med i EU 1981 och EMU 2001.
Geografi
2001
Huvudartikel: Greklands geografi
Greklands är starkt kuperat och dess kustlinje djupt veckad vilket hänger samman med bergen i dess inre som utgör en del av det bergssystem som täcker större delen av Balkanhalvön. Den största bergskedjan i Grekland är det centrala Pindosbergen som, liksom de flesta bergskedjorna i Grekland, har en nordväst-sydostlig sträckning. De bergskedjor som skjuter ut från Pindos sträcker sig ut i havet så att det mellan dem bildas bäcken och vikar. Även på Peloponnesos , i Joniska havet och i Egeiska havet bildar bergkedjorna ryggar och rader med öar med samma sträckning. Två av Pindos sidogrenar, Kambuniska och Kerauiska bergen, skjuter ut åt öst och väst och bildar en naturlig gräns norr om Thessalien.
Jordskalv och, i betydligt mindre omfattning, vulkanutbrott förekommer. Greklands högsta berg är Olympos på 2 985 meter.
Grekland har ett typiskt medelhavsklimat men med stora skillnader mellan norra och södra landet och mellan bergen och kusten samt inlandet. Snö och is är vanliga i det högre bergstrakterna men förekommer även i resten av Grekland. Svala vindar, både från bergen och från havet, dämpar överlag sommarvärmen vilket gör att Greklands klimat varierar relativt måttligt mellan sommar- och vintersäsongerna. I många dalar kan dock hetta och torka på sommaren bli ett stort problem och i många områden faller överhuvudtaget inget regn mellan början av juni och slutet av augusti.
Endast de större floddalarna lämpar sig för spannmålsodling och Grekland måste därför importera mycket livsmedel. Greklands klimat har skapat en lång tradition av vin- och fruktodling: Oliver, dadel, apelsin, citron och persika.
Bland trädarterna är ek-, bok- och tallarter vanliga. Dock är skogen i Grekland starkt decimerad vilket bl.a. bidrar till torkan under sommarsäsongen.
Se även: Lista över Greklands öar, Moni Zalongou
Administrativ uppdelning
Huvudartiklar: Greklands distrikt, Greklands prefekturer
Grekland indelas administrativt i 13 distrikt (periféria), 51 prefekturer (nomós), 900 stadskommuner (demoi) och 133 landsbygdskommuner (koinotetes). Förrutom dessa adminstrativa enheter finns en autonom region, munkrepubliken Athos (Ayion Oros, ”Det heliga berget”). Före 1999 fanns i Grekland 5 775 kommuner, 457 demoi och 5 318 koinotetes, som ytterligare var uppdelade i 12 817 mindre styrelseenheter (oikosmoi).
Politik
Konstitutionen från 1975 tillerkänner landets medborgare omfattande medborgerliga rättigheter och fastslår att landets statschef ska väljas av parlamentet genom indirekta val. Den centrala rollen i det politiska livet har emellertid landets premiärminister och presidenten har främst ceremoniella plikter. Presidenten väljs vart femte år och kan endast väljas om en gång.
Parlamentsledamöterna i Greklands enkammarriksdag (Vouli ton Ellinon) tillsätts vart fjärde år (om inte nyval hålls). Grekland använder sig av ett komplicerat proportionellt valsystem som garanterar att det parti som fått flest röster i valet också får flest platser i parlamentet. Ett parti måste få minst 3% av rösterna för att komma in i parlamentet.
Se även: Panhellenism
Ekonomi
Under den senaste trettioårsperioden har Grekland, liksom många andra länder, förvandlats från ett traditionellt jordbruksland (där cirka 90% av exporten är inom jordbrukssektorn) till en mer moderniserad industristat (då cirka 50% av exporten är industriprodukter). Trots detta är Grekland fortfarande, liksom Portugal, EUs mest jordbruksberoende land. Turismen är en viktig inkomstkälla för Grekland.
Utrikeshandel
Till stora delar på grund av Greklands, energimässigt, svåra läge har det påverkat exporten mycket negativt då det fortfarande importeras ungefär dubbelt så mycket som det exporteras. Dock exporteras en hel del livsmedel såsom tobak, vin, olivolja och citrusfrukter samt en hel del kemiska produkter, industriråvaror och verkstadsindustriprodukter. De viktigaste handelspartnerna är Italien, Frankrike, Tyskland samt Storbritannien men handeln mellan Grekland och Balkanländerna har ökat under senare år.
Jordbruk
Jordbruket spelar än idag en stor roll i Greklands näringsliv vilket sysselsätter ungefär en femtedel av befolkningen. Runt 25% av Greklands export består av livsmedel (1997). En knapp tredjedel av landets areal är uppodlad vilket beror till stora delar av topografin, klimatet och jordmånen sätter stopp för ett effektivt odlingsarbete. Oftast är inte brukningenheterna större än 4 ha (80%) och brukningsmetoderna är gamla. Vattenbristen spelar en mycket stor roll i jordbruket och runt 25% av den odlade arealen tvingas konstbevattna marken för att kunna odla. De viktigaste exportvarorna är idag bland annat bomull, majs, oliver, vindruvor och russin. Cirka 40% av jordbruksarealen är betesmark för djur som får och getter.
Mineraler
I Thessalien finns de viktiga mineralerna bauxit (som används vid framställning av aluminium) och kromit som bryts i närområdet. Mindre fyndigheter som järn, nickel, magnesit och mangan finns även på flera andra ställen i landet. Marmor och korund är även två andra viktiga naturtillgångar som landet bryter.
Industri
Runt en fjärdedel av arbetskraften är sysselsatta inom industrin vilken också står för ungefär 27% av BNP 2000). Den kemiska industrin ligger i norra Grekland runt staden Thessaloniki och metallindustrin vid huvudstaden Athen. Livsmedelsindustrin är utspridd på flera olika platser i Grekland, men mycket är koncentrerat i Thessaloniki. Idag släpps det ut otympliga månger avgaser från fabrikerna vilket får följden svåra miljöproblem som konstaterats av bland annat genom raffinaderier, petrokemiska anläggningar och stålverksindustrin. Problemen ligger främst i storstadsområdena Athen (inklusive Pireus och Eleusis) och vid Thermaikosbukten vid Thessaloniki.
Utbildning
De som ansvarar för utbildningen är Utbildningsministeriet och finansieras med skattepengar och eftersom religions- och språkfrihet råder i hela Grekland är ministeriet ansvarigt för att det finns möjligheter för undervisning av minoritetsgrupper (ex. muslimer).
Den elementära skolan består av förskola med start vid tre och ett halvt års ålder samt en nioårig grundskola som börjar vid sex års ålder. Så sent som år 1985 beslutades det även att främmande språk skall ingå i utbildningen. Sekundära utbildningen omfattar en treårig gymnasieutbildning som är indelat på fyra olika linjer, men även fyraårigt gymnasium finns med kvällsutbildning för de som arbetar. Läroböcker är gratis i de statliga skolor men oftast tas avgift för läromedel ut på privata skolor.
I Grekland finns det totalt 17 universitet och högskolor (1996) som har runt 106 000 studenter (varav runt 59 000 är kvinnor). Det största universitetet är Atens universitet som grundades år 1837. Det är även mycket vanligt att ungdomar söker sig till andra länder för att skaffa sig högre och mer avancerade utbildningar.
Demografi
Huvudartikel: Greklands demografi
2001 hade Grekland 10 934 020 invånare varav 58,8% levde i städer och 28,4% på landsbygden. Invånarantalet i Greklands två största städer, Athen och Tessaloniki, uppgick till nästan 4 miljoner. Även om antalet invånare i Grekland fortfarande stiger, har man börjat erfara demografiska problem: 2002 var det första året då dödstalet översteg födelsetalet.
I Grekland finns idag ett stort antal invandrare varav omkring 65% kommer från Albanien. Då den grekiska-albanska gränsen öppnades var grekiska myndigheter oförberedda på den massinvandring som uppstod, och den omfattande invandringen från Albanien efter kommunismens fall har orsakat etniska konflikter i Grekland. Albaner uppfattades som bråkmakare och kriminella och har blivit diskriminerade och utnyttjade. Idag har emellertid de flesta greker accepterat albanernas betydelse för den grekiska ekonomin, och många idag framgångrika, grekiska idrottsmän kom till Grekland under 1990-talet. I Grekland finns också flera mindre invandrargrupper med ursprung i Bulgarien, Rumänien Ukraina, Vitryssland, Polen och Georgien. Antalet invandrare i Grekland är dock svårt att uppskatta eftersom de flesta saknar uppehållstillstånd och inte syns i någon statistik.
Det finns ett flertal minoritetspråk, -religioner och -kulturer i Grekland. De största är romer, slaver och vlacher. Den enda minoritet som tillerkänts särskilda rättigheter är den muslimska minoriteten i Thrakien (vilket framför allt beror på Fredsfördraget i Lausanne 1923).
Religion
Den grekiska författningen garanterar alla människor på grekiskt territorium fullständig religionsfrihet och erbjuder också lagens beskydd för alla trosuppfattningar men nämner även den Grekisk-ortodoxa kyrkan som den förhärskande religionen. Omkring 95-98% av alla greker räknas till den grekisk-ortodoxa kyrkan men graden av sekularisering har ökat under senare år. Den största religiösa minoriteten utgörs av muslimerna i, i första hand, Thrakien. Det finns också mindre religiösa grupper av protestanter och katoliker på Kykladerna och judar i Tessaloniki. Andra grupper försöker återupprätta den gamla hedniska grekiska religionen.
Kultur
Se även: Grekisk konst, Grekisk arkitektur
Massmedia
Tidningar
- I Kathemerini
- Ta Nea
- Athens News Agency
- To Vima
- Eleftherotypia
- Adesmeftos
- Ethnos
- Adesmeftos Typos
- I Naftemporiki
- Filathlos
- Stoxos
- Express
- Imerisia
TV-kanaler
- MAD TV
- ERT
- Mega Cosmos
- Nova
- Ote
- Alpha TV
- Antenna
Radiokanaler
- SuperSport FM
- Kiss FM
- Flash 961
- 902 Aristera Sta FM
- Planet (radiokanal)
- Jeronimo Groovy
- Athina 984
- Radio Gold 105 FM
- Ant 1 97.2
- Nitro Radio
- Radio Sfera
- ERA
- NET
- ERA Sport
- Cosmoradio
Turism
Huvudartikel: Turismen i Grekland
En av de största inkomstkällorna i Grekland är turismen, ungefär 8 miljoner människor åker till Grekland varje år.
- [http://www.olympion.de/greek-embassies-worldwide.html Lista över grekiska ambassadader]
Kategori:Europas länder
Kategori:Balkan
Kategori:Grekland
fiu-vro:Kriika
ja:ギリシャ
ko:그리스
ms:Yunani
roa-rup:Gârţii
simple:Greece
th:ประเทศกรีซ
zh-min-nan:Hi-lia̍p
MonarkiMonarki (från gr. monos arkhein, "en härskare"), är ett statsskick där statsöverhuvudet är monark; kung, drottning, kejsare eller dylikt. Det har tidigare i historien ofta funnits valkungadömen, men i nutida monarkier går tronen nästan alltid i arv, inom en och samma ätt.
Det finns olika former av monarkier. En viktig distinktion är den makt monarken besitter;
- Absolut monarki: Här har monarken enväldig makt.
- Konstitutionell monarki: Här är monarkens maktbefogenheter reglerade i en grundlag, där monarken inte själv kan tillvälla sig ytterligare makt. Sverige är en konstitutionell monarki - se Sveriges tron och successionsordningen.
Man skiljer också på arvsmonarki och valmonarki.
Nutida monarkier i världen
Kungariken
- Antigua och Barbuda
-
- Australien
-
- Bahamas
-
- Bahrain
- Barbados
-
- Belgien
- Belize
-
- Bhutan
- Danmark
- Grenada
-
- Jamaica
-
- Jordanien
- Kambodja
- Kanada
-
- Lesotho
- Malaysia (valmonarki)
- Marocko
- Nederländerna
- Nepal
- Norge
- Nya Zeeland
-
- Papua Nya Guinea
-
- S:t Christopher och Nevis
-
- S:t Lucia
-
- S:t Vincent och Grenadinerna
-
- Salomonöarna
-
- Samoa
- Saudiarabien
- Spanien
- Storbritannien
-
- Swaziland
- Sverige (se Sveriges tron)
- Thailand
- Tonga
- Tuvalu
-
- Den brittiska drottningen är även detta lands drottning, men uppgifterna som statschef sköts i stor utstäckning av en inhemsk generalguvernör.
- Flera av medlemmarna i Samväldet erkänner den brittiska monarken som statsöverhuvud, hon är således även drottning av t.ex. Kanada och Australien (se ovanstående not). Även de medlemmar som är republiker erkänner henne som Samväldets överhuvud.
- Japan
- Brunei
- Oman
- Förenade arabemiraten
- Kuwait
- Qatar
- Luxemburg
- Andorra
- Liechtenstein
- Monaco
- Vatikanstaten
Historiska monarkier
- Bulgarien
- Frankrike
- Grekland
- habsburgarna
- Hawaii
- Irak
- Iran
- Italien
- Jugoslavien
- Osmanska riket
- Portugal
- Rumänien
- Serbien
- Sparta (dubbelmonarki)
- Ungern
- Österrike
Historiska kejsardömen
- Frankrike
- Kalifatet i Bagdad
- Kina
- Mogulriket
- Romarriket
- Ryssland
- Tyskland
- Tysk-romerska riket
Se även
- Republik
ja:君主制
Kategori:Statsvetenskap
Medeltiden
Upplysningstiden
Tidsperiod mellan antiken och nyare tiden. Inom europeisk historia brukar man se medeltiden som perioden mellan Västroms och Östroms fall, det vill säga ungefär 500-talet (eller år 476) till 1500-talet (år 1453 då Konstantinopel föll i turkarnas händer).
Medeltiden delas ofta in i tidig medeltid (ca 500-900-talet), högmedeltiden (ca 1000-1300-talet) och senmedeltiden (ca 1300 och 1400-talet).
Under medeltiden blev den feodala prägeln mer markant genom adelsätternas jordägande och uppror eller släktfejder mellan kungahusen vilka utmynnade i slag och inbördeskrig. Dessutom växte skråsystemet fram, digerdöden härjade, kristendomen slog succesivt ut de gamla hedniska religionerna, lagar nedtecknades, kloster och universitet grundades.
Kyla, dåliga skördar och pesten gjorde att en tredjedel av Europas befolkning dog.
Eftervärldens bild av medeltiden
Renässansen, reformationen och ännu mer upplysningstiden betraktade medeltiden som "den mörka tiden" för att man i perioder ansett att delar av antikens högkultur försvann under medeltiden och inte återkom förrän i och med renässansens återupptäckt av en rad grekiska verk. Senare forskning (se t.ex. Michael Nordberg nedan) betonar att medeltiden är den period då grunderna för all senare europeisk samhällsutveckling lades. Det blir således bara den tidiga medeltidens första århundraden, mellan Västroms fall och Karl den store, som kan kallas "mörka" i och med att de lämnat efter sig få skriftliga källor och större byggnadsverk och all politisk maktutövning och organisation var geografiskt begränsad.
Den svenska medeltiden
Den svenska medeltiden räknas från omkring år 1060 (ynglingaättens utslocknande) till Gustav Vasas val till kung år 1523. Härefter följer Äldre vasatiden. Kulturellt sett kan man hävda att medeltiden varade från kristendomens införande (vilket skedde från 800-talet till 1100-talet) t.o.m. reformationen (som hade ett utdraget förlopp i Sverige från 1527 och nästan ett sekel framåt). Den svenska medeltiden motsvarar alltså ungefärligen den tid då katolicismen var den dominerande religionen.
För Sveriges historia under medeltiden, se vidare följande artiklar:
- Sverige under äldre medeltid (omkr. 1050-1250)
- Folkungatiden (1250-1389)
- Sverige under Kalmarunionen (1389-1521)
Se även
- Medeltidens filosofi
- Medeltidsgenealogi
- Medeltidens konst
- Medeltidsveckan på Gotland
- Stockholms Medeltidsmuseum
- SCA världsompännande medeltidsförening
Länkar
- [http://forum.skalman.nu/viewforum.php?f=24 Diskussioner om medeltiden på Skalman]
- [http://dmoz.org/World/Svenska/Vetenskap/Humaniora/Historia/Tidsperioder/Medeltiden/ medeltida länkar från ODP]
- [http://www.rollspel.nu/juneborg/Historia/ Juneborgs Medeltida Länkar]
- [http://www.middelalderfestival.dk Europeisk medeltidsfestival i Horsens]
- [http://www.formonline.se/kyrkor/index.html Medeltida konst]
- [http://www.jaixa-imaging.net Bilder från Medeltidsveckan i Visby]
- [http://www.historiska.se/histvarld/sok.htm Sök i Medeltidens ABC]
Litteratur
- Michael Nordberg: Den dynamiska medeltiden
- Nina Folin & Göran Tegnér (red.): Medeltidens ABC
Kategori:Medeltiden
Kategori:Historiska epoker
ja:中世
simple:Middle Ages
LönLön, ersättning som betalas till anställd för utförande av arbete. Lön utbetalas i regel i pengar. Om lönen ej är i pengar betalas den in natura, dvs med olika former av varor eller tjänster.
Lön existerar även i form av ett adverb, att någonting är lönt, t.ex. är det lönt att fortsätta den här färden. Man kan på samma sätt tala om att någonting är olönt.
Se även
- Arbete
- Arbetstvist
- Inkomstskatt
Kategori:Ekonomi
Kategori:Arbetsliv
Sparta
Sparta (nygrekiska Σπάρτη, Sparti) är en grekisk stad belägen på södra Peloponnesos.
Under antiken var Sparta en självständig stadsstat. Sparta styrdes - till skillnad från grannen Athen - auktoritärt och var en av det antika Greklands mest strikta och militärt uppbyggda stadsstater, vilket hjälpte dem att erövra bland annat Thebe på 370-talet f.Kr. Mest framträdande bland de spartanska levnadsreglerna var ett förbud att äga något alls förutom det allra nödvändigaste (jämför uttrycket spartansk). Spartanerna var det övre skiktet i samhället. Det lägsta, de livegna bönderna, kallades heloter.
Flera moderna idrottsklubbar använder tillnamnet Sparta - till exempel Sparta Prag.
Kategori:Historiska hellenska stater
Kategori:Orter i Grekland
ja:スパルタ
VisdomVisdom eller Vishet är ett ord som har en djupare innebörd än t.ex. kunskap, förstånd eller intelligens. Förutom att besitta dessa tre egenskaper ska man även ha förmågan att kombinera dem så att de beslut man fattar de bästa möjliga ur alla aspekter.
Inom kristendomen räknas visdom som en nådegåva.
Jämför:
- kunskap
- Intelligens
- Förstånd
Kategori:Filosofi
Kreta
Kreta, grekisk ö i Medelhavet.
Kreta är ett av Greklands tretton distrikt. Det uppdelas i de fyra prefekturerna Chania, Heraklion, Lasithi och Rethymno.
Geografi
Kreta är 250 km lång och 60 km bred och därmed störst av de grekiska öarna. Ön är Medelhavets femte största ö och har en yta på 8 335 km2.
Kreta ligger längs 35:e breddgraden, vilket är i jämnhöjd med bland annat norra delarna av Marocko, Algeriet och Tunisien.
Det finns fyra stora bergskedjor på Kreta: Lefka Ori (Vita bergen), Psiloritisbergen (Idabergen), Lasithibergen och Sitiabergen. Kretas högsta berg finns i Psiloritisbergen; berget Ida eller Psiloritisberget, som är 2456 m högt.
Det finns många högplatåer i bergskedjorna, där jorden är bördig och odlingsklimatet gynnsamt. Där odlas bland annat oliver, vin och frukt.
Kretas längsta flod, Geropotamus, är 45 km lång. Den längsta bergsklyftan är Samaria-ravinen i Lefka Ori. Den är 17 km lång och faller 1200 m. Det finns bara en insjö på ön, sjön Kournas.
Kretas största stad är Heraklion, som är Greklands femte största stad. Strax söder om Heraklion ligger det minoiska palatset Knossos.
Kreta har ett stort antal turistorter som t ex Agia Pelagia.
Historia
Stenålder och bronsålder
De första människorna som kom till Kreta var troligen från Mindre Asien eller Afrika. De kom på 6000-talet f Kr och levde ett stenåldersliv. Mellan 3000 och 2500 f Kr kom nya immigranter från Mindre Asien och de stora civilisationerna där. Man började bryta koppar på Kreta och detta inledde öns bronsålder. Man byggde städer och började odla vin och olivträd och man hade ett stort handelsutbyte med andra länder.
Den minoiska civilisationen
Från 1900 f Kr byggdes de stora palatsen vid Knossos, Faistos och Malia och man kallar den här perioden för den minoiska civilisationen. Runt 1700 f Kr utvecklades en skrift som nu kallas linear A. Denna har aldrig blivit dechiffrerad.
Vid 1700 f Kr förstördes palatsen, troligen av en jordbävning, men byggdes upp igen, denna gång ännu större och mer arkitektoniskt utvecklade. Även städerna och byarna återuppbyggdes och handeln blomstrade.
Ungefär 1450 f Kr förstördes även de nya palatsen, och man är inte helt säker på orsaken. Tidigare har man trott att ett stort vulkanutbrott på ön Santorini skulle ha förstört byggnaderna på Kreta, men en annan teori hävdar att mykenerna förstörde den minoiska civilisationen. Mykenerna hade från denna tid total kontroll över Kreta. De återuppbyggde Knossos och några mindre palats.
Vid 1100 f Kr överföll dorerna från Balkan Kreta och tog kontroll över ön, vilket innebar det definitiva slutet för den minoiska civilisationen. Med dorerna kom järnåldern, eftersom de hade med sig verktyg och vapen i järn.
Romarriket och det bysantinska riket
Vid 100-talet f Kr hade romarna erövrat det mesta av Grekland och 69 f Kr invaderade de Kreta, men det tog tre år innan ön var helt besegrad. Kreta kom att tillhöra den romerska provinsen Cyrenaika, dit även Egypten och andra delar av Nordafrika hörde. Huvudstaden i denna provins blev den kretensiska staden Gortyn. Ruinerna av denna stad finns strax väster om den nutida staden Agii Dheka. Romarna byggde vägar och akvedukter och flera hundra fredliga och välmående år följde. År 59 kom aposteln Paulus och förde med sig kristendomen. År 395 delades det romerska riket och Kreta hamnade i det östromerska riket som styrdes från Konstantinopel (nuvarande Istanbul).
824 erövrades Kreta av arabiska pirater. Då hade det romerska riket fallit samman och läget var kaotiskt runt hela Medelhavet. Araberna byggde bland annat en borg på en plats som hette Heraclium. Där ligger idag huvudstaden Heraklion. 921 erövrade det bysantinska riket (som styrdes från Konstantinopel) Kreta och ett visst välstånd återkom. 1204 angreps Konstantinopel av det fjärde korståget och det bysantinska riket föll. Kreta såldes för en mindre summa till Venedig. Venetianarna styrde ön med hård hand. Skatterna var höga och man exploaterade skogen och jordbruket. Befolkningen gjorde uppror minst tio gånger.
Det osmanska riket
1645 erövrade det osmanska riket Kreta från Venedig. Staden Heraklion gjorde dock motstånd och var belägrad i 21 år innan man gav upp. Under de kommande 200 åren styrde turkarna ön och även nu beskattade man folket hårt. Man tvingade också människor att omvända sig till islam. Befolkningen gjorde många uppror, första gången 1770. 1821 utbröt det grekiska frihetskriget och 1832 blev Grekland en självständig stat. Kreta ingick dock inte i denna stat, utan styrdes av Egypten innan ön återlämnades till turkarna.
Självständigheten och den tyska ockupationen
1898 blev slutligen Kreta självständigt, med hjälp av bland andra Storbritannien. De flesta av Kretas invånare ville ha en union med Grekland, och en sådan kom till stånd 30 maj 1913.
Den 21 maj 1941 började den tyska invasionen av Kreta. Efter en vecka hade tyskarna vunnit och ockuperade ön fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner, vilka tyskarna hämnade genom att bränna ner hela byar. Efter andra världskriget återhämtade sig Kreta ganska snabbt tack vare sitt jordbruk och, från 1960-talet, även turismen.
Se även
- Minoisk konst
Kategori:Greklands öar
ja:クレタ島
Kartago
Karthago, Kartago, Cartago, grundades ursprungligen omkring år 850 f.Kr. i Nordafrika, nuvarande Tunisien av fenicier från Tyrus. Man blev en stormakt till sjöss och blev en framstående handelsstat, som kom att konkurrera med vissa delar av det Romerska riket vilket irriterade delar av romerska makteliten, mest känd är nog Cato d.ä., som avslutade många av sina anföranden med "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras" På latin: "Praeterea censeo Carthaginem esse delendam".
Det karthagiska handelsväldet sträckte sig från Gibraltar sund i väster, längs Afrikas Medelhavskust ända till nuvarande Libyen i öster. Även nuvarande Spaniens sydkust, Mallorca och delar av Sicilien låg under Karthago. Konflikterna som uppstod med det romerska riket kom att resultera i de puniska krigen. I det 3:e och sista kriget, 149-146 f.Kr. förstördes staden fullständigt och salt spreds ut på de omkringliggande åkrarna för att göra området obeboeligt.
År 44 f.Kr. återupprättades Karthago som romersk koloni av Caesar och blev huvudstad i provinsen Africa. År 698 e.Kr. förstördes staden åter, denna gång av araberna.
Idag existerar Karthago som ruiner men även som villaförort i Tunisiens huvudstad Tunis.
Karthago upptogs 1979 på UNESCO:s världsarvslista.
Kategori:Tunisiens världsarv
Kategori:Ej längre existerande riken och länder
ja:カルタゴ
ko:카르타고
Aten
Aten (även Athen) (på grekiska Αθήνα, Athína) är huvudstaden och den största staden i Grekland med 747 300 invånare (inklusive förorter: 3,7 miljoner invånare) (2002).
Geografi
Aten ligger på den attiska slätten nära Eginabukten (Saroniska bukten) vid Egeiska havet. Staden är omgivet av bergen Pateras, Parnes, Pentelikon och Hymettos.
Näringsliv
Hela landet har industrialiserats i ganska modern tid och en stor del av industrierna ligger just i Aten-Pireus-området. Från början låg tyngdpunkten på textil- och livsmedelsindustri men på senare tid har även metallindustrin och den kemiska industrin spelat en stor roll. De flesta av metall- och kemiindustrierna ligger runt Pireus. Grekland saknar lagar på hur mycket utsläpp som får släppas ut från fabriker i kombination med det topografiska läget har lett till svåra föroreningar i så väl luften som i vattnet. Aten är Greklands ekonomiska centrum och i staden ligger flera stora företag och banker, rederier, försäkringsbolag och resebyråer. Från Aten finns även landsvägs- och järnvägsförbindelser med övriga delar av landet. Den internationella flygplatsen Eleftherios Venizelos Internationella Flygplats ligger i Spata utanför Aten.
Historia
Huvudartikel: Atens historia
- 6000 f.Kr. bosatte sig de första stenåldersmänniskorna vid Akropolis.
- 1896 hålls de första olympiska spelen i modern tid
Kulturliv
I Aten finns flera olika skolor och universitet. Atens universitet grundades år 1837 och staden har förutom den en rad högskolor och en teknisk högskola. Aten har även en speciell arkeologiskinriktad skola. Den grekiska nationalteatern är mycket känd för sina uppsättningar av antika dramer och operor. För övrigt finns flera museer och en massa samlingar från antiken.
Sevärdheter
- Akropolis
- Lykabettos
- Olympen
- Plaka
- OS 2004
- Vouliagmeni
Transporter
- Atens spårvägar
- Atens tunnelbana
Externa länkar
- [http://www.culture.gr/2/21/maps/sterea/attiki/athens.html Kulturministeriets kartor över Athen]
- [http://www.stoa.org/athens/ The Ancient City of Athens]
Kategori:Aten
Kategori:Historiska hellenska stater
Kategori:Europas huvudstäder
Kategori:Orter i Grekland
ja:アテネ
ko:아테네
simple:Athens
th:เอเธนส์
zh-min-nan:Athína
Skandinavien
Skandinavien är ett geografiskt och kulturellt område i norra Europa.
Skandinavien som kulturell region omfattar de landområden där skandinaviska språk talas, dvs. i huvudsak Sverige, Danmark och Norge.
Begreppet Skandinavien är oprecist, ibland räknas även Finland till Skandinavien, medan somliga anser Danmark inte är en del av Skandinavien.
Namnet delar troligen etymologi med Skåne, och är känt sedan antiken.
Skandinavien;
Sconaowe 800-talets början, scóneg ca 900. Den senare leden är besläktat med vårt ö, med innebörden 'land vid vatten' eller 'helt eller delvis omgivet av vatten'.
Ö heter på urgermanska 'aghwio', närbesläktat med latinets 'aqua', och förleden i ordet skåne antas ha lytt 'skadhin' med innebörden skada/farlig.
Beståndsdelarna blir nu 'skadhinawio' alltså 'det farliga landet vid vatten'.
Romarna kallade landet 'scadinavia' den då kända landsmassan av nuvarande Skandinavien, och namnet spred sig därefter vidare geografiskt.
Skånes vagga antas vara skanör (hörs kanske på namnet) och dess 'farliga' sandkust med revlar o grund i utanför.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Se även
- Europa
- Skandinavism
- Skandinaviska halvön
- Baltikum
- Norden (lätt att förväxla)
- EU
- Kartografins historia
Kategori:Europa
Kategori:Skandinavien
als:Skandinavien
ja:スカンディナヴィア
ko:스칸디나비아
simple:Scandinavia
zh-min-nan:Skandinavia
Romerska republikenDen romerska republiken existerade från 500-talet f.kr. och gick upp i kejsardömet runt Kristi födelse då Augustus blev kejsare. Ordet republik härstammar just från Rom och då i formen res publica, direktöversatt "offentlig sak". Följande artikel behandlar tiden från republikens grundande 509 f Kr fram till ungefär 300 f Kr.
Historia
Republikens grundande
Den romerska republiken grundades genom störtandet av Tarquinius Superbus 509 f.Kr.. Sedan Tarquinius störtats, överlämnades regeringen åt två för ett år valda consules (urspr. praetores), valda bland patricierna. De första var Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius Collatinus. Konsulerna valdes av hären (på Comitia centuriata) samt hade kungligt imperium och rätt att anställa auspicier. Sin värdighet fick de formellt av kuriatkomitierna och slutlig bekräftelse av senaten. Genom Publius Valerius lagar stadgades
redan på republikens första tid, att ingen utan centuriatkomitiernas uppdrag kunde utöva högsta makten och att man i fråga om döds- och svåra kroppsstraff samt om höga böter kunde vädja från konsulerna till hären. Under fristatens äldre tider fördes ständiga krig med Rom grannar, latiner, sequer och volsker. Enligt sagan ska romarna efter kungarnas fördrivande ha råkat i strid med de latinska städerna, som måhända ännu var monarkier under reges (kungar) eller dictatores. Romarna segrade i slaget vid Regillus (499 eller 496 f.Kr.), och 493 förnyades förbundet, som 486 även utsträcktes till hernikerna. Sequer och volsker förefaller vid denna tid ha gjort en framstöt mot Latium.
Expansionen under 400-talet f.Kr.
Sagan berättar, hur den landsflyktige Cnejus Marcius Coriolanus i spetsen för volskerna bragte Rom i yttersta fara. Kriget mot de nämnda folken synes ha haft ringa omfång och obetydliga följder. År 485 segrade Rom över volskerna, 484 över sequerna. Ännu 458 ska diktatorn Lucius Quinctius Cincinnatus ha besegrat det senare folket och därmed räddat en romersk, av fiender omringad här. På denna tid synes Rom ha haft en tills vidare obestridd hegemoni i Latium. I ett handelsfördrag med Kartago (509) förpliktar sig
kartagerna att ej angripa Roms bundsförvanter - sålunda existerade ett latinskt förbund -, och från 493 har vi en förteckning på 30 latinska städer, som var medlemmar av förbundet, över volskerna vanns en seger 446. Mot sequerna fördes åter krig sedan 432. I detta vann Aulus Postumius en lysande seger. Segrar förmäls också 418 och 414. Anxur (det nuvarande Terracina) erövrades 406. Även mot Etrurien vände Rom sina vapen. Städerna Veji och Fidense var de närmaste fienderna; det förra tillfogade Rom det svåra nederlaget vid Cremera 477, då 306 medlemmar av klanen Fabius ska ha stupat efter ett hjältemodigt försvar. Ännu på Augustus tid förvarades i Juppiter
Feretrius tempel de spolia opima, som Aulus Cornelius Cossus (omkr. 426) ska ha tagit från anföraren för Fidenses här. Efter ett 11-årigt krig erörades Veji år 396 av Marcus Furius Camillus; under detta krig
infördes seden att betala krigsfolket sold. Genom denna seger kunde romarna framflytta sitt välde i Etrurien ända till trakten av Viterbo.
Gallisk invasion
395 utbröt ett krig med faliskerna. Mot sequerna utkämpades den avgörande striden 392. Volskerna hade samtidigt bemäktigat sig de romerska kolonierna
Velitrae och Satricum; detta föranledde ett krig, som slutades med romarnas seger. I Etrurien led invånarna i Vulsinii ett nederlag 391. Då inbröt plötsligt ofärd över Rom. Gallerna hade, okänt varifrån, gått över Alperna och bemäktigat sig Poslätten (Gallia cisalpina), kastat sig över etruskerna där och undantränt umbrerna från Adrias kust ända till Ancona. Sedan gick en svärm av främlingar över Apenninerna och belägrade Clusium i Etrurien. Romerska sändebud, berättas det, avsändes dit och deltog mot folkrättens sedvanor i kampen. Gallerna fordrade de
skyldigas utlämnande, och då deras begäran avslogs, tågade de under sin brennus (hövding) mot Rom. Vid Allia, en biflod till Tibern, blev romarna och deras bundsförvanter slagna. Staden togs utan motstånd och gick till en stor del upp i lågor (390, enligt andra 387 eller måhända 388). Rom måste betala 1,000 marker guld, innan det kunde förmå erövrarna till avtåg.
Sårad nationalkänsla
Den romerska nationalkänslan kunde ej lida detta förnedrande minne; så uppstod sagan, att Lucius Furius Camillus besegrat gallerna och fråntagit dem lösesumman. Ännu två gånger ryckte gallerna till närheten av Rom, 361 ända ner till Kampanien; 334 slöts med dem formlig fred. I dessa
krig, förmäler arvsägnen, utfördes stora bragder av Marcus Manlius Torquatus och Marcus Valerius Corvus. Från den tiden är legenden om de åt Juno helgade gässen, som vid gallernas anfall skulle varskott vakterna på Capitolium. Rom repade sig snart. I södra Etrurien upprättades redan 387 fyra nya romerska tribus. Åt många av de underkuvade gavs romersk medborgarrätt. I Latium utbröt däremot oroligheter, som ej slutade förrän 358, då de latinska städernas förbund förnyades. 357-354 stred Rom mot de etruskiska städerna Tarquinii och Falerii; därvid erövrades staden Caere. Därmed var södra Etrurien fullständigt kuvat av romarna.
Söndra och härska
Förbund ingicks med Falerii år 343. Med mellersta Italiens tappraste folk,
samniterna, slöts skyddsförbund 354. Tillsammans med sina bundsförvanter slog romarna, anförda av Camillus, 348 gallerna så grundligt, att ryktet därom framträngde till Grekland. Rom började åter få en vidsträcktare handel. Med Kartago slöts 348 ett handelsfördrag, vars ordalydelse vi känner. De
latinska kuststäderna byggde fartyg för handelsfärder eller sjöröveri. I förening med samniterna underlade romarna sig nu de folk, som bodde mellan bådas
gränser. Det må lämnas därhän, huruvida de båda folken kom i strid om bytet, eller om det s.k. första samnitkriget (343-341) är en dikt. Latinerna slöt
sig tillsammans med kampanerna och möjligen andra mot romarna, som måhända med hjälp av samniterna, vilka efter 423 börjat bemäktiga sig Kampaniens fruktbara slätter, fullkomligt besegrade fienderna vid Sinuessa på gränsen mellan Latium och Kampanien (340). Till detta krig förläggas berättelserna om konsuln Publius Decius Mus d.ä., som, genom att själv inviga sig åt underjordens gudar, räddade sin här, och om konsuln Titus Manlius Torquatus, som lät avrätta sin egen son för brott mot krigsdisciplinen. Båda dessa konsuler vann slaget vid Vesuvius (340).
Upplösning av det latinska förbundet
Rom fråntog fienderna en del av deras land; det latinska förbundet upplöstes, och latinerna förlorade en god del av sina privilegier samt fick motta romerska kolonier. Efter 338 ingick Rom förbund med Capua och kampanerna; kontrahenterna medgav varandra ömsesidig borgarrätt utan rösträtt (civitas sine suffragio) och kämpade sida vid sida, men Rom hade hegemonien. Andra städer i Kampanien följde Capuas exempel. Därmed slutar första skedet i Roms
yttre utveckling, under vilket romarna gjort sig till herrar över landet mellan | | |
