:: wikimiki.org ::

Blod

Blod

Blod är den vätska som cirkulerar i människans blodådror (blodkärl). Blodet pumpas runt i kroppen av hjärtat. Det går från hjärtat till lungorna för syresättning, tillbaka till hjärtat och sedan ut till kroppens vävnader. Ibland betraktas blodet självt som en flytande vävnad.

Blodets funktioner

Blodets viktigaste funktion är att transportera syre från lungorna till kroppens vävnader; eftersom hjärnan är det organ som är känsligast för syrebrist är det hjärnan som tar stryk och kan dö då omfattande blodförlust till följd av blödning gör så syretransporten inte fungerar. Blodet transporterar också koldioxid i motsatt riktning, från vävnaderna till lungorna där koldioxiden andas ut. Därutöver transporterar blodet näringämnen till cellerna, och restprodukter från dem. Vissa restprodukter fraktas först till levern för nedbrytning, annat kan avlägsnas från blodet direkt i njurarna. Blodet deltar i regleringen av kroppstemperaturen, är transportväg för hormoner från de organ som tillverkar dem till respektive målvävnad, och flera av blodets beståndsdelar deltar i immunförsvaret.

Blodets innehåll

Blodkroppar kallas de celler som normalt finns i blodet. Dessa delas upp i röda och vita blodkroppar, samt trombocyter (blodplättar). Blod där cellerna avlägsnats kallas blodplasma. Plasman innehåller vatten, salter och en mängd proteiner. Om blodet får koagulera och koagel och celler avskiljs, erhålls serum. De röda blodkropparna, erytrocyterna, hos människa saknar cellkärna. De är små celler, 7,5 mikrometer i diameter, och har en mycket speciell form – som en skiva som är urgröpt i mitten, från bägge håll. När man pratar om blodvärde, Hb, är det halten hemoglobin som avses. Röda blodkroppar bildas i benmärgen. Erytrocyter betraktas ofta inte som fullvärdiga celler, eftersom de saknar egen cellkärna med genetiskt material i form av DNA. Röda blodkroppar innehåller hemoglobin. Hemoglobinet består utav fyra s.k. hemdelar, där det finns järn(II)-joner och till dessa binder sig syret. Det är hemoglobinet som ger blodet dess röda färg: ljusrött som i kroppens artärer (artärt blod), där blodet har en syremolekyl bunden till hemoglobinet, mörkare rött i syrefattigt venöst blod. Vita blodkroppar (leukocyter) finns av olika sorter: neutrofiler, eosinofiler, basofiler, monocyter, B-lymfocyter och T-lymfocyter. Dessa har olika funktion, storlek och form men ingår alla i kroppens immunförsvar. Trombocyter (blodplättar) som har en viktig uppgift i blodkoaguleringen.

Plasmaproteiner

Proteiner som vistas fritt i blodet brukar kallas plasmaproteiner. Det finns ungefär 70 gram sådana proteiner per liter plasma. Hit hör
- Albumin - det protein som det finns störst mängd av i blodet och som håller blodet kvar i blodkärlen
- Diverse faktorer som deltar i blodkoaguleringen
- Immunoglobuliner (antikroppar)
- Hormoner
- Transferrin som transporterar järn till benmärgen; detta behövs för nybildning av röda blodkroppar

Historisk medicin

Enligt Hippokrates och hans medicinska lära, var blodet en av de fyra kroppsvätskorna, tillsammans med slem, gul galla och svart galla. Enligt den klassiska grekiska medicinen förknippades blodet med luft, årstiden vår, och med ett ljust sangviniskt temperament. Blodet asågs produceras av levern. Många sjukdomar ansågs bero på ett överflöd av blod, varför åderlåtning och koppning var vanliga behandlingsmetoder fram till 1800-talet.

Blod i matlagning och kultur

På grund av dess stora betydelse för livet finns många myter om och språkliga uttryck som involverar blod - blodsband betyder släktband, och dess betydelse betonas med talesättet blod är tjockare än vatten. I den gamla grekiska medicinska läran om de fyra kroppsvätskorna var blodet den sangvinska kroppsvätskan, och ett förmodat överflöd därav avlägsnades genom åderlåtning. Judar och Jehovas Vittnen bland andra äter inte blod och blodmat; Jehovas Vittnen tar dessutom inte emot blodtransfusioner då man menar att själen finns i blodet. Se bland annat slakt, blodmat, halal, kosher, blodsband, blodskam...

Se även

- Immunförsvar
- Blodkoagulering
- Blodgrupper
- Blodmat Kategori:Blod ja:血液 ko:혈액 ms:Darah simple:Blood

Människa

Homo sapiens idaltu (utdöd)
Homo sapiens sapiens Människan, Homo sapiens sapiens (latin: homo, människa; sapio, vis, tänkande, med urskiljningsförmåga), kallas även den förståndiga eller moderna människan, är en art av ordningen primater (tillsammans med människoapor och apor) av familjen hominider (Afrikas människoapor bland annat våra förfäder, jämför hominoider, homininer) av släktet homo (tillsammans med neandertalmänniskan och Homo floresiensis). Utmärkande för människan är artens kombination av bipedalism (tvåbenthet), anpassningsbarhet (kläder, verktyg etc), finmotorik (händer och fingrar), förmåga till abstrakt tänkande (att visa emotioner (känslor) och empati (medkänsla), urskilja kausalitet (orsakssamband), tolka språk, symboler etc) och, hävdar somliga, självmedvetande. Ingen av dessa egenskaper är egentligen unika för människan var för sig, utan återfinns hos olika djurarter – från insekter till apor och valar. Detta har gjort att människan kunnat utveckla samhälle, religion, vetenskap, teknik och konst. Den här artikel berör människan som art i förhållande till andra arter, hur denna relation utvecklats med tiden och historien om hur människor utvecklat sin kunskap därom. Människans kropp beskrivs i t.ex. människokroppen, anatomi och fysiologi. Människan som social varelse i kultur, samhälle, historia etc. Individers beteende i t.ex. psykologi, sociologi. Se även politik, religion, medicin, genetik, fortplantning. Studiet av människan brukar delas upp i olika ämnesområden. Studiet av människan kallas antropologi och läran om den den mänskliga evolutionen kallas paleoantropologi. Studiet av det mänskliga beteendet utifrån neutrala etologiska perspektiv kallas humanetologi. Studiet av vår hälsa mm, kallas humanmedicin.

Människans utveckling

: Huvudartikel: Människans utveckling Studiet av arten människa utveckling omfattar flera vetenskapliga grenar varav antropologi och genetik är de viktigaste. Dessa vetenskaper studerar homininer (alla tvåbenta primater, t.ex. Australopithecus) i allmänhet men ägnar kanske störst intresse åt vårt eget släkte homo. Biolologiskt definieras människan som som hominider av arten Homo spaiens, av vilken den enda nu levande underarten är Homo sapiens sapiens. I allmänhet betraktas denna underart även som den enda levande av släktet Homo, men somliga forskare anser att släktet schimpanser med de två arterna vanlig schimpans (Pan troglodytes) och dvärgschimpans (Pan paniscus, kallas även bonobo) borde omklassificeras som Homo troglotydes respektive Homo paniscus eftersom de är så nära besläktade med människan. [http://news.nationalgeographic.com/news/2003/05/0520_030520_chimpanzees.html NG, maj 2003] Efter att fullständigt ha kartlagt genomsekvenserna hos människan och schimpansen kunde man konstatera att efter sex miljoner års separat utveckling är skillnaden mellan dem ungefär tio gånger större än mellan två människor som inte är släkt med varandra och ungefär tio gånger mindre än mellan råttor och möss. [http://news.ft.com/cms/s/43445728-1a44-11da-b279-00000e2511c8.html] Man har uppskattat att människans utvecklingslinje skiljdes åt från schimpansen för omkring fem miljoner år sedan och från gorillans för omkring åtta miljoner år sedan. 2001 hittade man dock ett omkring sju miljoner år gammalt hominint kranium, klassificerad som Sahelanthropus tchadensis i Tchad vilket gav en antydan om att utveckling gått skilda vägar ändå tidigare. Det finns två huvudsakliga vetenskapliga teorier om människans ursprung: Antingen uppstod människan i Afrika och spred sig därifrån ut över världen och komkurrerade ut andra hominider eller utvecklades människan ur flera åtminstone delvis isolerade populationer av hominider. ; 65 MÅS • Paleogen: Adapiformes ; 35-25 MÅS • Oligocen: primater, pongider, hominider ; 10 MÅS • Miocen: Ramapithecus ; 7 MÅS Ramapithecus
- Homininer: Ett tjugotal tvåbenta primater
- Sahelanthropus tchadensis (7 MÅS) - möjligen den första tvåbenta primaten med hjärna som en schimpans och tänder m.fl. drag liknande en människas.
- schimpanser, bononoer, gorillor, orangutanger, ... ; 6 MÅS • Orrorin tugenensis (6 MÅS) - tvåbent, diet som en människas. Levde i en skogsmiljö, inte på savannen.
• Ardipithecus kadabba (4.4 MÅS) - tidigaste arten i människans släktlinje sedan en delning givit upphov till de två arterna schimpanser. ; 5 MÅS • Ardipithecus ramidus ; 4 MÅS • hominidae (4-1.2 MÅS) 4-5 kända arter
• Australopithecus (4.2-3 MÅS-), anfäder till Paranthropus men inte homo.
• Australopithecus anamensis
• Kenyanthropus platyops
• Australopithecus bahrelghazali ; 3 MÅS • Australopithecus afarensis (Lucy)
• Australopithecus africanus (3.3-2.5 MÅS) Pliocene, en utveckling av afarensis med större hjärna och människolikt kranium. Skog-savann.
• Australopithecus garhi
• Homo
• Homo habilis (2.5-1.5 MÅS) - det första fossil av homo som hittades i Afrika, fortfarande den äldsta människan, kunde tillverka stenverktyg. Tidigare trodde man att alla senare Homo härstammade från habilis, men idag vet man att så inte är fallet.
• Homo rudolfensis - det arkeologiska fyndet KNM ER 1470 liknar mycket Habilis, men anses för distinkt för att utgöra en enda art. Idag vet man inte säkert om modernare Homo härstammar från habilis eller rudolfensis. ; 2 MÅS KNM ER 1470 • Paranthropus — en art som utvecklades ur antingen australopithecus eller kenyanthropus och hade en hjärna motsvarande omkring 40% av den moderna människan. Paranthropus var tvåbent och omkring 1.4 meter hög. Arten tros ha levt i skogsområden snarare än på Australopithecus savanner och dess fysiologi – till exempel dess grova käke vars tuggmuskler var fästa i den benkam som löpte över kraniet – tyder på att den var specialanpassad för att äta grov, fiberrik kost som rötter och växter. Man tror att det var denna brist på anpassningsbarhet som gjorde att arten inte klarade av de miljöfluktuationer som blev vanliga för omkring 1.2 miljoner år sedan. Paranthropus behärskade eld och någon form av språk. Några underarter, varav några uppvisar så stora likheter med Australopithecus att somliga forskare anser att de bör omklassificeras, är Australopithecus boisei / Paranthropus boisei (2.3-1.2 MÅS), Paranthropus robustus (2-1.2 MÅS) (i södra Afrika) och Paranthropus aethiopicus (2.7-2.8 MÅS) (Östafrika). • Homo ergaster (ca 1.8 MÅS) när ergaster upptäcktes 1975 övergav man för gott teorin om en enda utvecklingslinje. Man accpeterade att flera olika arter samexisterat parallellt i Afrika. ergaster har många gemensamma drag med erectus och man tror sig idag veta att erectus uppkom i Afrika och spred sig utöver Asien och Europa. I Afrika uppstod sedan ergaster och, eftersom den moderna människan skiljer sig från erectus på ungefär samma sätt som ergaster, tror man att det är ergaster som är människans anfader.
• Homo erectus (ca 1.5 MÅS) - fram till mitten på 1900-talet betraktades en lång rad fynd från runt om i hela världen som olika arter (t.ex. Pithecanthropus erectus och Sinanthropus pekinensis), men idag betraktas de alla som erectus, utom ergaster. Erectus hade betydligt större hjärna än sina föregångare och ungefär likartade tänder som den moderna människan, även om käken var kraftigare. Tidigare trodde man att erectus konkurrerades ut av andra arter för omkring 400 000 år sedan, men nyligen har man fynd på Java visat att erectus fortfarande existerade för 50 000 år sedan – parallellt med den moderna människan. ; 1 MÅS • Homo heidelbergensis (800-300 TÅS) - heidelbergensis hör till en svårplacerad grupp fossil som uppvisar alla attribut som utmärker erectus, men som i många avseenden ändå avviker från den moderna människan.
• Homo antecessor
• Homo sapiens idaltu
• Homo cepranensis
• Homo rhodesiensis
• Homo georgicus
• Homo floresiensis • Homo neanderthalensis (250-30 TÅS) — många fynd – från Spanien till Uzbekistan – tyder på att neandertalmänniskan emigrerade från Afrika först efter den moderna människan och att de två arterna existerat sida vid sida under en lång period. Mycket tyder också på att neanderthalmänniskan begravde sina anhöriga långt innan den moderna människan, vilket antyder att självmedvetande och "livet efter detta" först uppstod hos neanderthalmänniskan.
• Homo sapiens (200- TÅS) - den tidiga moderna människan utmärker sig med sin panna och avsaknaden av de markerade "ögonbrynen" i kraniet. Hjärnan är också i ungefär samma storlek som dagens människa och "kammen" över kraniet har helt försvunnit. Det är inte helt klarlagt exakt hur den moderna människan spred sig över världen. För närvarande finns det två oförenliga förklaringsmodellermodeller som beskriver sapiens utveckling: Den ena beskriver hur sapiens utvecklades parallellt från regionala populationer av erectus i Afrika, Asien och Europa. Modellen tar fasta på vissa anatomiska likheter mellan lokala populationer av erectus och sapiens. Den andra, mer spridda modellen beskriver hur en liten isolera population i Afrika utvecklades till sapiens och därifrån spred sig över världen och konkurrerade ut erectus. Genom studier av mutationstakten hos DNA i nukleoler och mitokondrier har man kunnat fastställa att sapiens särskiljde sig från erectus för omkring 200 000 år sedan – vilket anses för ungt för den tidigare modellen. Dessutom har mandaterat de äldsta fossil man funnit i Afrika till omkring 130 000 år sedan medan motsvarande fynd i resten av världen är drygt 50 000 år yngre.
- Cromagnon

Migration

: Huvudartikel: Migration Migration - Områden som var täckta av tundra eller is under den senaste istiden.]] Den förmodligen mest accpeterade synen bland antropologer är att människan utvecklades i Afrika för mellan 100 och 200 000 år sedan. Homo sapiens konkurrerade ut andra människor arter som neandertalmänniskan och Homo floresiensis genom sitt fortplantningssystem och sin förmåga att finna föda. Från Afrika spred sig människan över Europa och Asien och hade kolonsierat hela detta område för omkring 40 000 år sedan. Amerika koloniserades därefter stegvis och alla delar av båda kontinenterna var befolkade av människan för om 10 000 år sedan. Det som möjliggjorde denna enastående expansion var människans anpassningsförmåga till vitt skilda klimat och utveckling av de verktyg som behövdes för att finna föda i de nya miljöer man träffade på. Det finns idag drygt sex miljarder människor vilket är betydligt fler än något annat däggdjur. De flesta människor bor idag i Asien (61%) och ungefär lika stora andelar i Amerika (14%), Afrika (13%) och Europa (12%) men bara 0,3% bor i Australien. Ursprungligen levde människan i jägar- och samlarkulturer ett levnadsmönster som kanske är bäst anpassat för savannen. Som en utveckling av dessa kulturer uppstod först nomadism då människan lärde sig tämja andra djur och hålla sig med husdjur. Senare lärde sig människan odla jorden och med jordbruket blev hon bofast. Idag kan människan förändra miljön omkring sig på gott och på ont. (Se vidare till exempel konstbevattning, stadsplanering, konstruktion och transport.) Genom ökad handel har människan idag gjort sig relativt sett oberoende av den omedelbara tillgång på bördig jord, dricksvatten och andra naturresurser. Idag är människor mer eller mindre permanent bosatta i mycket ogästvänliga miljöer som Antarktis, världshaven och till och med rymden.

Egenskaper

Genetik

rymden Människan är en flercellig, eukaryot organism (jämför prokaryot) vars diploida celler har två uppsättningar med 23 kromosomer som var och en ärvts av individens respektive förälder. Kromosomerna är uppdelade i 22 par autosomer och två par könskromosomer. Varje kromosom består av en DNA-molekyl och protein. En DNA-molekyl är uppbyggd av tusentals nukleotider. Ordningsföljden hos en grupp nukleotider bildar bestämmer ett stycke genetiska information , ett arvsanlag eller en gen, och tillsammans bildar dessa gener människans arvsmassa. Människan har omkring 20–25 000 gener och 95% av dessa gener har människan gemesamma med sin närmaste släkting schimpansen. Av ddetta kan man förstå att mycket små förändringar i arvsmassan kan ge upphov till stora skillnader hos individen. Genetiskt är det alltså mycket lite som skiljer allt levande åt. Individens kön avgörs av sammansättningen hos könskromosomerna. Hos alla däggdjur har honan en dubbel uppsättning X-kromosomer medan hanen en uppsättning X-kromosomer och en med Y-kromosomer. (Hos t.ex. fåglar är det tvärtom.) En Y-kromosom är, i princip, en halv X-kromosom vilket betyder att honor har dubbla uppsättningar gener vilket gör hanar mer utsatta för vissa ärftliga sjukdomar som blödarsjuka. blödarsjuka Av cellerna i människokroppen är det bara könscellerna som är haploida, dvs bara har en enkel kromosomuppsättning. Kvinnans könsceller, äggen, består alltid av X-kromosomer medan mannens, spermierna, kan bestå av antingen X- eller Y-kromosomer. När könscellerna förenas kombineras därför könskromosomerna till antingen en kvinna (XX) eller en man (XY). : celldelning...

Individen

celldelning : Cellen, DNA, skelett, vävnad, organ, sinnesorgan, nerver, hormoner, hjärnan, intellekt, fortplantning, åldrande, ...

Kollektivet

:
Se även

- Åldrande
- Genetik
- Befolkning
- Intelligens
- Intellekt
- Identitet
- Biologi
- Rasbiologi
- Raslära
- Rasism
- Sexualitet
- Hjärnan
- Humanism Kategori:Primater Kategori:Antropologi Kategori:Mänsklig evolution ja:人間 ja:%E3%83%9B%E3%83%A2%E3%83%BB%E3%82%B5%E3%83%94%E3%82%A8%E3%83%B3%E3%82%B9 ko:인간 ms:Manusia simple:Human

Blodkärl

Våra blodkärl består av tre lager: Det innersta kallas tunica interna och består av endotelceller och ett basalmembran. Nästa lager, tunica media, består av glatta muskelceller, elastiska fibrer samt kollagena fibrer. Det yttersta lagret, tunica externa, är en bindvävskapsel bestående av framför allt kollagena fibrer men även en del elastiska fibrer och glatta muskelceller. Blodkärlen är ett extremt komplext system vars uppgift är att transportera blod, blodproteiner, immunförsvar, syrgas, koldioxid och andra avfallsprodukter och fördela värme. Blodkärlen är kopplade till hjärtat i ett slutet system vars uppgift är att pumpa runt blodet i det stora, respektive det lilla kretsloppet. Kategori:Anatomi ja:血管 simple:Blood vessel

Vävnad

Vad gäller textila vävnader, se vävning. ---- Vävnader i kroppen är materia som byggs upp av celler, som utför liknande uppgifter. Studiet av vävnader kallas histologi eller, om det rör sjukdomar, histopatologi. Det klassiska sättet att studera vävnader har varit med vävnadssnitt inbäddade i vax som studeras i ljusmikroskop. Under 1900-talets sista årtionden ökade dock metoder som kryosnittning, där man snittar frysta vävnader extremt tunt, elektronmikroskopi och immunokemiska metoder kunskapen om området väsentligt. Klassisk histopatologi är dock fortfarande en viktig metod för att diagnosticera exempelvis cancer. I kroppen hos människa och andra däggdjur finns fyra grundläggande typer av vävnad, som bygger upp alla kroppens organ.
- Epitel är vävnader som består av lager av celler, som täcker organs ytor. Exempel är hudytan och de cellager som täcker matspjälkningskanalens sidor. Epitel har ofta skyddande, utsöndrande och absorberande funktioner.
- Bindväv(stödjevävnad) är vävnader som håller ihop saker. Senor, de sega väggarna till stora blodkärl och kvinnans bröst innehåller mycket bindväv, men även blodet klassas faktiskt ofta som bindväv.
- Muskelvävnad består av muskelceller som innehåller filament som kan dra ihop sig, röra sig i förhållande till varandra och förändra cellens form.
- Nervsystemet består av hjärnan, ryggmärgen och det perifera nervsystemet. Kategori:Anatomi ja:組織 (生物学) ms:Tisu biologi simple:Tissue (biological)

Lunga

Lungan är det organ hos de ryggradsdjur som andas luft, som har som främsta uppgift att syresätta blodet och avsöndra vissa restprodukter, framförallt koldioxid. Medicinska termer som har med lungorna att göra börjar ofta med pulmo-, från latinets pulmonarius ('"från lungorna") vilket i sin tur härstammar från grekiskans pleumon ("lunga").

Människans lungor

Vänster lunga består av två lober, höger består av tre. Luften når lungorna via luftstrupen (Lat. Trachea) som övergår till bronker. Först delas luftstrupen till två huvudbronker, en till vardera lunga, dessa delar sig sedan ytterligare till respektive lob. Allteftersom bronkerna minskar i storlek övergår de i Bronkioler (små bronker) som i sin tur övergår till lungblåsor (alveoler). I alveolerna och de minsta bronkiolerna sker det sk gasutbytet där bla syre diffunderar in i blodet och koldioxid diffunderar ut.

Lungsjukdomar

Det finns olika typer av sjukdomar i lungorna. Det finns obstruktiva sjukdomar, där luftflödet i luftvägarna är förhindrat. Det finns även estriktiva sjukdomar med minskad total lungvolym. Dessutom finns en rad andra sjukdomar såsom tuberkulos och lungcancer.

Externa länkar

[http://www.vh.org/adult/provider/radiology/LungAnatomy/LungAnatomy.html Virtual Hospital: Lung Anatomy] Kategori:Anatomi ja:肺 ms:Paru-paru

Vävnad

Hjärna

Hjärnan är den centrala, styrande delen av nervsystemet som består av grå och vit hjärnsubstans. Den kontrollerar och koordinerar kroppsfunktioner som hjärtat, blodtryck, vätskebalans och kroppstemperatur och mentala funktioner som intellekt, känslor, minne och inlärning. Hos de flesta djur är hjärnan placerad i huvudet och hos ryggradsdjuren skyddas den av kraniet.

Historia

Historien om hjärnans utforskning är egentligen ganska ung. I det gamla Egypten kastade man bort hjärnan innan man mumifierade kroppen och stora tänkare som Aristoteles trodde att människans mentala aktiviteter skedde i hjärtat. Först under renässansen började hjärnans anatomi att utforskas på ett vetenskapligt sätt. Frågan man ställer sig då är varför man har trepanerat (borra ett stort hål genom skallbenet) människor ända sedan stenåldern om man inte trodde att tankarna huserades där. Att man i Egypten kastade bort hjärnan beror antagligen på att den är särdeles svår att mumifiera eftersom den innehåller så mycket fett.

Hjärnans anatomi

Hos alla ryggradsdjur kan hjärnan delas upp i tre delar: framhjärnan, mitthjärnan och bakhjärnan. Framhjärnan och mitthjärnan bildar den s.k. storhjärnan som delas i två hjärnhalvor eller hemisfärer av en djup mittfåra. Bakhjärnan bildar lillhjärnan som övergår i ryggmärgen och det perifera nervsystemet. Storhjärnans hjärnbark, cortex, innehåller centra för funktioner som talförmåga, syn och hörsel. Den mer primitiva lillhjärnan, cerebellum, sköter sådant som balans och samordning av kroppens muskler. Hjärnan är uppdelad i två halvor; en vänster och en höger. Den vänstra hjärnhalvan är den akademiska halvan som vi använder när vi läser, skriver, talar, räknar o.s.v. Den högra hjärnhalvan är mer inriktad på kreativa aktiviteter såsom konst och musik. Till reptilhjärnan - hjärnstammen hör mellanhjärnan, mitthjärnan, hjärnbryggan och förlängda märgen. Reptilhjärnan är den del av hjärnan där instinkterna - drifterna bor. De fyra F-en: Födointag, Flykt, Försvar och Fortplantning bor där. Den tar över när den normala hjärnan kollapsar tex. vid alkoholförtäring. Ett krogbesök kan leda till att reptilhjärnan tar över och frågan är om inte bilkörning sker på dess vilkor? Hjärncellerna är av två slag, nervceller s.k. neuron och stödjeceller, gliaceller. En vuxen människas hjärna väger ca 1-1,5 kg. -Ju mer människan forskar i hjärnan desto mindre vet hon procentuellt om dess egenskaper. När jag tog mina examina kände vi till vad 40% var till för, nu när min son tar sin examen känner vi bara till vad 20% är till för.
- sagt av professor David H Ingvar i TV-programmet Fråga Lund.

Hjärnans funktion

Hjärnan utövar sin kontroll över kroppen genom elektriska nervimpulser, kemiska hormonsignaler och genom att kontrollera blodomloppet. Hjärnan studeras på neuronnivå inom neurovetenskapen och på representationsnivå av kognitionsvetenskapen.

Värt att känna till

Hjärnan har inte någon känsel. Det vi kallar huvudvärk är istället smärta i nackens muskler eller i huvudets blodkärl.

Se även

- Psykologi
- Psykiatri

Externa länkar

- [http://www.nervsystemet.se/ Hjärnatlasen] är en webbplats där du kan fortsätta utforska hjärnans olika delar.
- [http://www.riksutstallningar.se/templates/Exhibition____199.aspx Se hjärnan] en utställning som vandrar runt i Sverige och arrangeras av riksutställningar.
- [http://www.psyk.uu.se/distans/hb/index.php?lang=sv Hjärna och beteende] en 5 poängs distanskurs som ges av Institutionen för Psykologi vid Uppsala Universitet.

TV-program

- [http://www.ur.se/vetenskap/392 Den gränslösa hjärnan] en serie i fyra program från UR Vetenskapsmagasinet. kategori:Anatomi ja:脳 ko:뇌 simple:Brain th:สมอง

Koldioxid

Koldioxid är en mycket vanlig lukt- och färglös gas. Den är tung, kvävande och mycket svår att få att reagera. Vid inanding i höga koncentrationer får man en sur smak i munnen och en stickande känsla i hals och svalg eftersom gasen löser sig i saliven och bildar kolsyra. Molekylen är rak och består av en kolatom omgiven av två syreatomer. Vid högt tryck och låg temperatur övergår gasen till fast tillstånd, s.k. kolsyresnö. Vid normalt tryck sublimerar kolsyresnön till gasform. Kokpunkten för koldioxid ligger vid -78 grader Celsius. Koldioxid är en växthusgas och bildas vid i stort sett all förbränning av kolföreningar i syre. Vid förbränning av fossila bränslen som kol, olja och naturgas bidrar koldioxiden starkt till växthuseffekten, eftersom dessa bränslen inte snabbt nog återskapas och därmed på nytt binder koldioxid såsom växtmaterial gör. I kroppen är koldioxid en restprodukt som bildas vid cellandningen, och lämnar kroppen med utandningsluften. Koldioxid är lättlöslig i vatten och bildar då en vattenlösning innehållande den svaga syran kolsyra, H₂CO₃. Som konserveringsmedel betecknas koldioxid med E-nummer E 290. Se även torris. Kategori:Oxider Kategori:E-nummer Kategori:Konserveringsmedel Kategori:Biokemi ja:二酸化炭素 ko:이산화 탄소 ms:Karbon dioksida simple:Carbon dioxide th:คาร์บอนไดออกไซด์

Levern

Lever är ett organ hos ryggradsdjur. Blodet pumpas genom levern och utsätts där för enzymer som kan bryta ner många olika sorters molekyler.

Funktion i människokroppen

Levern, som är människokroppens största körtel, är ett stort och komplext organ med många uppgifter i kroppen. Till de viktigare hör:
- Förmågan att ta hand om de flesta gifter som kan förekomma i blodet, t.ex. etanol och läkemedel.
- Bryta ner sockerarter som fruktos till glukos som kroppen kan använda som bränsle.
- Energilager för glukos. Levern kan lagra glukos för att tillgodose energibehovet i omkring 12 timmar.
- Lager för vitaminer och mineraler, exempelvis vitamin A och B12 som kan lagras för flera års behov.

Externa länkar

- [http://mathis.heydtmann.de/WikiLiver WikiLiver - en engelskspråkig wiki bara om levern] ja:肝臓 ko:간 simple:Liver

Hormoner

Hormoner (från grekiskans horman, driva på) är molekyler som fungerar som budbärare från en cell eller organ i kroppen till en annan cell eller grupp av celler. Alla flercelliga organismer producerar hormoner, även växter. Hormonerna kan verka över kortare eller längre avstånd. I de flesta fall frisätts hormonerna i blodbanan, och verkar på ett målorgan som kan finnas i en helt annan del av kroppen än där hormonet tillverkas. Dessa hormoner benämns endokrina hormoner, och de organ som utsöndrar dem är endokrina organ. En del hormoner verkar dock på celler som finns nära den där de tillverkas, och när sitt mål genom diffusion. Sådana hormoner agerar parakrint. Hormoner frisätts från endokrina celler, antingen i blodomloppet, i andra kroppsvätskor eller direkt till näraliggande vävnader. De ingår i det endokrina systemet, som tillsammans med centrala nervsystemet samordnar fundamentala livsprocesser såsom ämnesomsättning och fortplantning. Flera hormoner är kemiskt identiska med signalsubstanser i hjärnan, men de flesta signalsubstanser är inte hormoner.

Struktur

Ryggradsdjurens hormon delas in i fyra grupper: #Aminoderiverade hormon är kemiska föreningar som utgår från någon av aminosyrorna tyrosin eller tryptofan. #Peptidhormon består av kedjor av aminosyror länkande med peptidbindingar. Långa kedjor med hundratals aminosyror kallas för protein. En del protein kan även fungera som hormon, till exempel insulin och en del tillväxthormoner, och kallas då ofta polypeptidhormon. #Stereoidhormon baseras på kolesterol. Stereoidhormon produceras ofta av bland annat könskörtlarna eller i binjurebarken. #Lipid- och fosforlipidhormon är byggda på olika slags fetter.

Funktion

Alla kroppens celler kan producera en mängd molekyler som reglerar produktionen av andra molekyler i den egna eller intilliggande celler. De klassiska hormonerna fungerar för att reglera kroppens funktion på en övergripande nivå, hela organismens funktion. De kan dock också förekomma i mer lokaliserad användning. Hormonerna kan verka på ett flertal olika sätt, till exempel genom att binda till särskilda receptorer på cellens yta, genom att tränga in i cellkroppen och starta eller stoppa en reaktion inuti cellen, eller genom att utlösa programmerad celldöd. Under bland annat fosterstadiet och puberteten kan hormoner sätta igång invecklade utvecklingskedjor som påverkar hela kroppens utveckling.

Homeostasis

De flesta reglerande hormoner ingår i ett så kallat homeostatiskt system. Det betyder att systemet strävar efter att vara självreglerande kring en viss jämviktsnivå. När något inträffar som rubbar jämnvikten, utsöndras hormoner som påverkar kroppen till dess att en ny jämvikt kan uppnås. Så ger till exempel insulin signaler som leder till att cellerna upptar socker från blodet. Andra hormoner, bland annat adrenalin, leder till att blodsockerhalten ökar. Genom att halterna av dessa hormoner balanserar varandra, hålls också blodsockerhalten på en relativt konstant nivå. Vid brist på insulin uppstår sjukdomen diabetes. En rad faktorer påverkar produktionsnivåerna av hormon i kroppen:
- Andra hormoner, som ökar eller minskar produktionen
- Koncentrationen av joner, näringsämnen eller andra kemiska ämnen i kroppens plasma
- Nervceller som ger signaler till hormonproducerande celler
- Förändringar i miljön, till exempel ljus eller temperatur
- Sjukdomar som till exempel tumörer

Se även

- Endokrinologi Kategori:Endokrinologi ja:ホルモン ko:호르몬 simple:Hormone th:ฮอร์โมน

Immunförsvar

Immunförsvaret hos en flercellsorganism har till uppgift att skydda den från angrepp av patogener, så som bakterier, virus, svampar, protoktister m.fl. Immunförsvaret fungerar olika beroende på organism, och en art kan ha flera olika immunförsvar samtidigt. Följande tar upp människans immunförsvar. Förvaret indelas hos människan i det ospecifika och i det specifika försvaret.

Ospecifika försvaret

Är en form av passivt försvar, som angriper alla patogener på samma sätt. Ett klassiskt exempel är då magsyran. Andra exempel är huden, tårar, flimmerhår(dvs. cilierna i halsen), saliv och enzymer, slem, koagulering samt vissa vita blodkroppar. Dessa är så kallade ätarceller(fagocyter):

Ätarceller(fagocyter)

- Monocyter
- Makrocyter
- Granulocyter

Specifika försvaret

Detta försvar sköts av de vita blodkroppstyperna lymfocyterna. Dessa måste förberedas på patogenerna, dvs. lära känna igen sina fiender. Detta genom att lära känna igen fiendens antigen. Dessa antigen är ett protein som inte tillhör kroppen. När kroppen upptäckt antigenet, börjar lymfocyterna bilda antikroppar, och de åker iväg för att möta antigenen. Även antikropparna här är också en sorts protein(immunglobin, Ig). Sedan samlar antikropparna ihop antigenen så att ätarcellerna lättare kan oskadliggöra mikroberna. Bland antikropparna finns så kallade minnesceller. Dessa minns antigenet som de varit med och angripit. På grund av detta vet lymfocyterna vid nästa attack av samma patogener(och antigener)vad för typ av antikroppar som skall bildas, och kan därför döda mikroberna före de hunnit ställa till med skada. Det finns olika typer av lymfocyter:

B-lymfocyter

Dessa mognar i lymfknutar. När antigenens närvaro avger en signal, kommer dessa B-lymfocyter att börja producera plasmaceller. Dessa tillverkar sedan antikroppar som slutligen hjälper till att förgöra mikroberna. Tiden från att kroppen upptäckt fienden, till att antikropparna är färdiga, kan ta hela tio dagar. Genom att utnyttja B-minnesceller, reduceras denna tid.

T-lymfocyter

Dessa mognar bakom bröstbenet i brässen(thymus, där av namnet). Det finns tre sorter av T-lymfocyter:
- TH(Helper), dessa lockar till sig ätarcellerna efter att ha identifierat antigenet.
- TK(Killer), dessa äter(är fagocyter)mikroberna.
- T-minnesceller, dessa minns antigenen och kan på detta sätt öka immunförsvarets effektivitet. De kan också direkt avsöndra lockmedel för att locka till sig ätarcellerna. Kategori:Medicinsk vetenskap ja:免疫 ko:면역

Röda blodkroppar

Röda blodroppar är en del av blodet och utgör tillsammans med vita blodkroppar och blodplättar omkring 45 % av blodet. En kubikmillimeter blod innehåller ca fem miljoner röda blodkroppar. Totalt har en vuxen människa omkring 25 biljoner röda blodkroppar. De röda blodkropparna är platta och små (7-8 mikrometer i diameter). Deras platta form gör att syretransporten och gasutbytet gynnas eftersom det ger cellerna en stor sammanlagd yta där gaser kan diffundera in och ut. De röda blodkropparna innehåller varken cellkärna, ribosomer eller mitokondrier vilket ger mer plats för hemoglobin. I och med detta behöver inte syret som de bär förbrukas. De röda blodkropparna får istället enbart energi genom anaerob förbränning. Kategori:Blod Kategori:Celltyper Kategori:medicin ja:赤血球 ko:적혈구

Trombocyter

Trombocyter, eller mer vardagligt blodplättar, utgör en mycket liten del av blodet. Blodplättarnas huvuduppgift är att bidra till blodets levring, koagulering. Trombocyterna som cirkulerar i kroppen med blodet, omges av ett cellmembran och har cytoplasma. De är emellertid inte celler utan fragment av en särskild typ av modercell, megakaryocyt, som finns i benmärgen. Överlevnadstiden i blodet uppgår till 8-10 dagar. Tillsammans med skadade celler utsöndrar blodplättarna ämnen som tillsammans med bland annat kalcium och K-vitamin i blodplasman sätter igång en kedjereaktion som leder till att fibrinogen i plasman omvandlas till ett slags trådar, fibrin. Fibrintrådarna bildar ett nät där blodplättar och röda blodkroppar fastnar, och till sist täpps hålet igen. En felaktigt utlöst eller för stor koagelbildning kan ge upphov till sjukdomstillståndet blodpropp (trombos). Efter blodgivning är lagringstiden för blodplättarna bara upp till fem dygn. Man använder trombocyter bland annat vid behandling av cancerpatienter.

Se även

- Blodgivning Kategori:Blod Kategori:Celltyper Kategori:medicin ja:血小板

Blodplasma

Blodplasma består till 90 % av vatten. I blodplasman transporteras flera viktiga ämnen som cellerna behöver samt de restprodukter som avges från cellerna med undantag av koldioxid och syre. I blodplasman finns även speciella blodproteiner med olika funktioner. Immunoglobuliner eller antikroppar är en typ av proteiner som deltar i kroppens försvar mot smittämnen. Fibrinogen är annat protein som deltar vid koaguleringen av blodet. Blodplasma utan fibrinogen kallas serum. Kategori:Blod ja:血漿 ko:혈장

Cellkärna

Cellkärna är en struktur i alla celler utom hos bakterier och arkéer. Organismer med cellkärna kallas eukaryoter. Gränsen mellan cellkärnan och resten av cellen (cytoplasman) är ett dubbelt membran (1) som består av lipider (fettliknande ämnen). Vid det yttre membranet finns ribosomer (2). Membranet innehåller också öppningar, porer (3) som möjliggör transport av vattenlösliga molekyler mellan cellkärnan och den övriga cellen. I cellkärnan lagras individens genetiska information, genomet i form av DNA. Här sker transkription från DNA till RNA.

Bild:Nucleus ER.png

Cellkärna

Teckning av cellkärnan med angränsande endoplasmatiskt retikulum
(1) Kärnmembran (2) Ribosomer (3) Porkomplex (proteiner som bildar kanaler genom kärnmembranet) (4) Nukleol (5) Kromatin (6) Kärna (7) Endoplasmatisk retikulum
Hela strukturen omges av cytoplasma.

Se även

- eukaryoter
- prokaryoter Kategori:Cellbiologi ja:細胞核 ms:Nukleus

HB

HB har flera betydelser: # en förkortning för handelsbolag. # en förkortning för handelsbalken. # ett kortnamn på Hasselbladskameran. # en förkortning för halvback i amerikansk fotboll. # en förkortning för hårdhet uppmätt enligt Brinell-metoden, se vidare Brinell-hårdhet. # ett systerföretag till GB Glace, se vidare HB Icecream. ? # Hb, en förkortning för hemoglobin. # en förkortning på hembränd alkohol, se hembränning och spritdrycker. ja:HB ko:HB

Benmärgen

Benmärg (latin: medulla ossea) är en vävnad som finns inuti skelettets stora rörben. I benmärgen produceras nya blodkroppar. Kategori:Anatomi ja:骨髄

Cell (biologi)

Denna artikel handlar om det biologiska begreppet cell Cell definieras av Svenska biotermgruppen som den minsta biologiska enhet som kan upprätthålla självständig metabolism (ämnesomsättning). I cellens inre finns strukturer som kan betraktas som cellens egna inre organ, organeller. De är lösta i cellvätska, cytosol. Cytosolen och de organeller som finns i den kallas gemensamt för cytoplasma. Celler förökar sig genom celldelning.

Cellens beståndsdelar

- Cellmembran - en tunn hinna som håller ihop och skyddar cellen. Bestämmer vilka kemiska föreningar som får komma in och ut, reglerar cellens inre miljö.
- Cellplasma - materialet mellan cellmembranet och cellkärnan, består mest av vatten.
- Cellkärna - här lagras DNA, det genetiska materialet. Prokaryoterna saknar cellkärna och har DNA fritt i cytosolen.
- Ribosomer - i dessa tillverkas cellens proteiner genom att aminosyror kopplas ihop efter hänvisningar från generna.
- Endoplasmatisk retikulum - ett membransystem som bl.a. transporterar kemiska föreningar inom cellen
- Mitokondrie - cellens ”kraftverk”, förbränning av olika molekyler t ex socker som ger energi till cellens arbete (cellandning).

Se även

- bakterie
- eukaryot cell
- prokaryot cell
- växtcell
- cellcykeln
- cellandning Kategori:Cellbiologi ja:細胞 ko:세포 ms:Sel simple:Cell th:เซลล์ (ชีววิทยา)

DNA

DNA spiral

DNA-molekyl

200px
DNA-molekylens struktur
DNA delning
DNA som delar sig och
skapar en kopia av sig själv

DNA, en förkortning för deoxyribonucleic acid (svenska: deoxiribonukleinsyra) är den kemiska molekyl som är bärare av den ärftliga informationen, genomet, i kroppens celler. Merparten av en cells DNA finns i form av en eller flera kromosomer. I de celler som bygger upp växter, djur och andra flercelliga organismer, finns det mesta av DNAet i cellkärnan. En mindre del återfinns i kroppens kraftstationer mitokondrierna. Hos växter finns en mindre mängd DNA också i de energigenererande cellorganen kloroplasterna, där fotosyntesen sker. Även virus genetiska material består ofta av DNA.

Kemisk struktur

DNA är en nukleinsyra som är uppbyggd av långa kedjor av nukleotider. Varje nukleotid består av en sockermolekyl, deoxiribos, en fosfat-molekyl och en kvävebas som kan vara av fyra olika slag: adenin (A), guanin (G), cytosin (C) och tymin (T). Sekvensen av dessa kvävebaser i DNA-molekylen är den genetiska kod i vilken uppbyggnaden av kroppens alla proteiner finns angiven. En gen i vår arvsmassa är helt enkelt en sekvens av nukleotider i en kromosom, som kodar för ett specifikt protein. DNA-molekylen kan finnas i flera något olika former. Hos vissa virus finns enkelsträngat DNA, men den vanligaste är den dubbelspiral av två nukleotidkedjor, som upptäcktes och beskrevs av Francis Crick och James Watson 1953. Tillsammas med Maurice Wilkins mottog de nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 för sin upptäckt. I denna form som brukar kallas "B", består DNA-molekylen av två kedjor där nukelotidernas socker- och fosfat-delar är vända utåt och bildar två "ryggrader" som är ihoptvinnade till en dubbel spiral. Kvävebaserna är vända inåt mot spiralernas mitt där de parvis, en bas från varje kedja, är ihopkopplade med vätebindningar. Det går ca 10 baspar per varv i DNA-spiralen. Varje sådant varv har en höjd av ca 3,4 nm. Diametern på spiralen är ca 2 nm. En adeninbas i den ena kedjan är alltid bunden till en tyminbas i den andra, medan en cytosinbas alltid är bunden till en guaninbas i den andra kedjan. På så sätt är den ena kedjan den andra kedjans "komplement"; från en kedja kan man alltid återskapa den andra. Detta är grunden för DNA-molekylens funktion som bärare av den genetiska informationen. I alla högre organismer finns DNA-molekylerna i kombinationer med proteiner, histoner, i en tätpackad form som kallas kromatin i cellens kromosomer.

Replikation

Vid celldelningen splittras DNA-molekylen upp, och de två kedjorna skiljs åt likt de två delarna av ett blixtlås. Med hjälp av ett flertal proteiner varav det viktigaste är DNA-polymeras byggs en ny komplementär sträng upp genom att matchande nukleotider läggs på plats. Snart har två nya kompletta identiska DNA-molekyler bildats. De två nya DNA-molekylerna hamnar sedan i varsin dottercell. På så sätt förs den genetiska informationen vidare från cellgeneration till cellgeneration. Oftast sker denna DNA-replikation utan problem och de båda nya DNA-molekylerna blir identiska med den ursprungliga. Ibland inträffar emellertid ett fel i kopieringen och den genetiska informationen har förändrats; en mutation har uppstått. Cellen har olika system för att upptäcka och reparera sådana felkopieringar, men det hjälper inte alltid. Olika former av yttre påverkan, som t.ex. högenergetisk strålning eller olika kemikalier ökar antalet mutationer.

Transkription

Den genetiska informationen i DNA-molekylen är uppdelad i bitar, gener, som var och en utgör ett recept på, en instruktion för, hur ett protein ska tillverkas. Informationsflödet, när receptet för ett protein ska överföras till cellens ribosomer där proteinsyntesen sker, går via RNA-kopior av genen. Denna process när DNA-information förs över till RNA-information kallas transkription. Vid transkriptionen översätts en gens bas-sekvens i en av DNA-kedjorna till motsvarande sekvens av baser i en RNA-molekyl. Den på så sätt skapade RNA-typen kalls mRNA (eng: messenger-RNA) eftersom den fungerar som en budbärare från DNA i cellkärnan till proteintillverkningen i ribosomerna. Till skillnad mot DNA som har dom kemiska bokstäverna A C T G så har mRNA U för uracil A C U G, så U ersätter alltså T.(fel, U ersätter alltså c?)

Historia

Friedrich Miescher (1844-1895) beskrev första gången 1869 en substans som han kallade "nuklein" som han funnit i cellkärnor. Något senare lyckades han framställa detta ämne i ren form utgående från laxsperma, och 1889 döpte hans elev, Richard Altman, ämnet till "nukleinsyra". Man fann att ämnet endast existerade i kromosomerna. På 1930-talet genomförde Max Delbrück m.fl. experiment där man visade att genom att utsätta celler för röntgenstrålar kunde förändra de ärftliga egenskaperna hos cellerna. Det föreslogs att kromosomernas kemiska struktur på något sätt bestämde dessa ärftliga egenskaper. Precis hur denna kemiska struktur kunde påverka en organisms egenskaper och beteende föreföll oförklarligt vid denna tidpunkt. De kemiska undersökningarna av olika nukleinsyrepreparat gav alltid samma resultat i form av de fyra typerna av nukleotider i ungefär samma proportioner. Kromosomernas kemiska uppbyggnad föreföll alltså enkel och likformig vilket stod i stark kontrast till de levande organismernas komplexitet, mångfald och variation. röntgenstrålar På 1950-talet pågick forskning om DNA-molekylens struktur endast på några få ställen. En grupp forskare i USA leddes av Linus Pauling. I England intresserade sig två grupper för problemet. Vid University of Cambridge fanns bl.a. Francis Crick och James Watson och vid King's College, London, arbetade Maurice Wilkins och Rosalind Franklin med att med hjälp av röntgen-diffraktion fastställa DNAs struktur. 1948 hade Pauling upptäckt att många proteiner hade en spiralstruktur, och de första undersökningarna med rötgen-diffraktion antydde att även DNA hade en sådan struktur, men någon detaljerad förståelse av molekylens uppbyggnad hade man ännu inte. Crick och Watson försökte konstruera rimliga modeller utgående från kända fakta, men antalet möjligheter var fortfarande många. Ett genombrott skedde när den österrikiske kemisten Erwin Chargaff besökte Cambridge och beskrev ett av sina experiment där han fastställt att fastän proportionerna mellan de olika nukeotiderna, adenosin, tymin, guanin och cytosin, varierade från DNA-prov till DNA-prov, så förekom i ett enstaka prov, nukeotiderna parvis alltid i samma proportioner. Adenosin hade samma proportioner som tymin och guanin samma proportioner som cytosin. Crick och Watson började fundera på strukturer som innefattade två trådar med kompletterande nukeotidbaser bundna till varandra. Med hjälp av information från Rosalind Franklins röntgendiffraktions-bilder lyckades de finna en modell, med en spiralstruktur med 2 nm tjocklek och en höjd av ca 3,4 nm per varv omfattande ca 10 baspar, som stämde med all kända fakta. De skyndade sig att publicera sina idéer innan Franklin själv hade offentliggjort några av sina resultat. Det har efteråt blivit en kontroversiell fråga hur mycket Watson och Crick varit beroende av Franklins data för att komma fram till sin modell, och många har anklagat dem för att inte ge henne tillräckligt erkännande för hennes betydelse i upptäckten av DNA-molekylens struktur. Mest omdebatterat är det faktum att Wilkins tydligen visat Franklins bilder för Watson och Crick när Franklin inte själv var närvarande. Wilkins, Watson och Crick fick nobelpriset i medicin 1962 för sina upptäckter. Vid denna tidpunkt hade Franklin avlidit. Watson och Cricks modell väckte stor uppmärksamhet när den publicerats. Efter att ha kommit fram till sin modell 21 februari 1953, gjorde de sin första uttalanden den 28 februari. Den 25 april publicerades deras artikel "A structure for Deoxiribose Nucleic Acid". Forskningen om genetikens och molekylärbiologins grundvalar tog sedan fart. I en förläsning 1957 redogjorde Crick för sina idéer om kopplingen mellan DNA, RNA och proteiner: "DNA ger RNA ger protein", något som har kommit att kallas molekylärbiologins "centrala dogm". Crick och hans medarbetare fortsatte sedan under slutet av 1950-talet med arbetet med att knäcka den genetiska koden. Kategori:Genetik ja:デオキシリボ核酸 ko:DNA ms:DNA simple:DNA th:ดีเอ็นเอ

Hemoglobin

erna är gröna.]] Hemoglobin, ofta förkortat Hb, är ett protein som hos människan och många andra djur står för syretransporten i blodet. I äldre litteratur stavas det ibland hämoglobin. Hemoglobinet transporterar syre från lungorna ut till kroppens övriga vävnader såsom musklerna, där hemoglobinet plockar upp avfallsprodukten koldioxid och fraktar det tillbaka till lungorna, där det lämnar kroppen. Namnets hem kommer från hemoglobinets järninnehållande hemgrupp, som binder syremolekylen och ger blodet dess röda färg, och globin syftar på själva proteinet som liksom övriga proteiner i blodet är globulärt det vill säga mer eller mindre runt till formen. Halten av hemoglobin i blodet kan ses som ett mått på blodets förmåga till syretransport, och kallas blodvärde. Det finns flera sjukdomar som orsakas av mutationer i genen för hemoglobin. De vanligaste av dessa är sickle cell-anemi och thalassemi.

Struktur

En funktionell hemoglobinmolekyl består av fyra subenheter, fyra separata polypeptidkedjor som binder till varandra. Var och en av dessa har en hemgrupp, en organisk molekyl som inte är ett protein, bunden till sig. Hemgruppen består av en en järnatom bunden i mitten av en struktur av kolväte, ett nätverk som kallas porfyrin. Järnatomen binder till fyra kväven i porfyrinet, som ligger i ett och samma plan och binder järnet mellan sig. Varje hemgrupp kan binda en syremolekyl, så en hemoglobin-molekyl kan totalt sett binda fyra molekyler syre. Det finns några olika typer av subenheter. Vuxna människor har mest det hemoglobin som kallas hemoglobin A, och består av two α- och βsubenheter. α- och βsubenheterna har liknande struktur och ungefär samma storlek, ungefär 16 000 dalton. Hela hemoglobinmolekylen väger alltså ungefär 64 000 dalton. De fyra subenheterna binder till varandra genom vätebindningar och hydrofob interaktion.

Syretransport

hydrofob interaktion, den sexkantiga ringen, och hur dess position i förhållande till den likaledes röda hemgruppen med sin syreatom i mitten förändras vid konformationsändring.]] Hemoglobinet binder syremolekyler i lungorna där pH är högt, alltså basiskt, och halten av koldioxid är låg, och släpper sitt syre ute i vävnaderna, där situationen är omvänd. Den huvudsakliga mekanismen bakom detta är en konformationsförändring i globinet, alltså den del av hemoglobinet som är protein. Vid sura förhållanden blir aminosyran histidin positivt laddad. En sådan histidin ligger nära hemgruppen, och denna förändring gör att syremolekylen lossnar från hemgruppen. När syremolekyler binder till normalt hemoglobin underlättar detta för flera syremolekyler att binda - hemoglobinets affinitet för syre ökar. När syre binder, sker en konformationsändring hos hemoglobinet - proteinet ändrar form. De övriga av de fyra subenheterna kan då lättare binda en syremolekyl till sig. Detta är orsaken till formen på den klassiska sigmoidala kurva som är resultatet om man plottar mättnadsgrad mot syrehalt. mättnad Koloxid (CO) minskar hemoglobinets affinitet för syre, då koloxid binder på samma plats på hemoglobinet men koloxiden binder starkare; hemoglobinet har 200 gånger större affinitet för koldioxid än för syre. Hemoglobin som bundit koloxid kallas karboxyhemoglobin och är ljusrött till färgen. Hemoglobinets stora affinitet för koloxid är orsaken till att koloxid är giftigt för däggdjur. Extremt höga halter kan leda till döden genom kvävning, men även små halter koloxid i exempelvis cigarettrök försämrar kroppens förmåga till syreupptag väsentligt. Inandningsluft som innehåller så lite som 0,02% koloxid orsakar huvudvärk och yrsel, och medvetslöshet inträffar vid ungefär 0,1%. Hos människor som söker mycket kan upp till 20% av de aktiva bindningsställena för syre vara blockerade av koloxid. Koldioxiden (CO₂) däremot binder på annan plats på hemoglobinkomplexet. För att kunna binda syre måste järnatomen vara tvåvärd, (Fe⁺²). Kvävedioxid och kväveoxid kan ändra järnatomens oxidationstal så den blir trevärd, Fe⁺³. Ett sådant hemoglobin kallas methemoglobin och kan inte binda syre. Det ofödda fostret har en annan typ av hemoglobin, som kallas fetalt hemoglobin (Hb F, α₂γ₂). Fetalt hemoglobin binder starkre till syre än vad vanligt hemoglobin gör, vilket är viktigt för att det växande fostret ska kunna överta tillräckligt med syre från mammans blod.

Nedbrytning av hemoglobin

När en röd blodkropp nått slutet på sin livstid förstörs hemoglobinmolekylen och järnatomen återanvänds. Porfyrinet bryts ner i en lång kedja av reaktioner, där molekylerna i de olika mellanstegen har olika färg. Den slutgiltiga avfallsprodukten heter bilirubin, och utsöndras till gallan av levern.

Se även

- myoglobin

Externa länkar

- [http://www.ufp.pt/~pedros/anim/2frame-hben.htm Interaktiva modeller av hemoglobin]
- [http://www.rcsb.org/pdb/cgi/explore.cgi?pdbId=1A3N Hemoglobin i proteindatabas] Kategori:Medicin Kategori:Blod Kategori:Proteiner ja:ヘモグロビン ko:헤모글로빈 ms:Hemoglobin

Neutrofil

Neutrofil är en celltyp som inte är känslig för steroider och som uppkommer vid icke allergisk astma.

T-cell

T-celler eller T-lymfocyter är en del av kroppens immunförsvar. De utgör en del av det adaptiva immunförsvaret, som utbildas för att känna igen specifika patogener. Vid en första infektion med en specifik patogen tar det cirka en vecka innan det adaptiva immunförsvaret är fullt utvecklat. T-celler delas upp i två grupper, T-hjälparceller som hjälper andra delar av immunförsvaret (framför allt B-celler och mördar-T-celler) och mördar-T-celler som direkt dödar infekterade celler. Förstadier till T-celler bildas i benmärgen. De genomgår sedan en mognadsfas i thymus, brässen. Mogna T-celler patrullerar i blodet och lymfsystemet i väntan på att de ska känna igen de delar av ett patogen de är specifika för. Kategori:Celltyper Kategori:Immunologi ja:T細胞

Immunförsvar

Ospecifika försvaret

Ätarceller(fagocyter)

- Monocyter
- Makrocyter
- Granulocyter

Specifika försvaret

B-lymfocyter

T-lymfocyter

Trombocyter

Se även

- Blodgivning Kategori:Blod Kategori:Celltyper Kategori:medicin ja:血小板

Bradbys

Harrow School divides its boarders into eleven houses, each of about seventy boys, with one further house, Gayton, used as an overflow. Each house has its own facilities and its own customs, and each competes in sporting events against the others. Up until the 1950s there also existed what were known as 'small houses' where only 5-10 boys stayed at one time while they waited for a space in a 'large house' to become available (hence the use of the term large house in this article)

Bradbys

Bradbys was founded as a large house under the name of High Street in 1853. In 1919, the name was changed to Bradbys, after its founding House Master Edward Henry Bradby. The House is situated on the High Street. The House was closed during World War II and occupied by Malvern College.

Druries

Druries was founded in the 1790s, Harrow's first large House. Its current name is from the second and third House Masters, Harry and Ben Druries (1806-63). Distinguished former members:
- Lord Byron
- Lord Palmerston
- Charles Alcock (1855)

Elmfield

James Blount (commonly known as Blunt) - world famous international recording artist Roddy Barclay - THE ROD OF GOD

The Grove

The Head Master's

Distinguished former members:
- Stanley Baldwin (1881)
- Sir Winston Churchill (1888)
- Field Marshal Earl Alexander of Tunis (1906)
- Jawaharlal Nehru (1905).

The Knoll

The Knoll opened as a large House in 1870 under Reginald Bosworth Smith, who remained House Master into the twentieth century. In 1982 the House moved to a purpose-built new site in Football Lane. Its most famous living old boy is Lord Deedes and Old Knollites of more recent vintage include the philosopher and novelist Alain de Botton and the writer Simon Sebag-Montefiore. Distinguished former members:
- Lord Deedes
- Alain de Botton
- Simon Sebag-Montefiore

Moretons

Distinguished former members:
- Percy Smythe, 8th Viscount Strangford
- TC Baring MP
- Edric Gifford, 3rd Baron Gifford VC
- John Galsworthy (Nobel Prize for Literature 1932)
- King Faisal II of Iraq

Newlands

The Park

Distinguished former members:
- Captain Sir William Peel
- C.S. Calverley
- Robert Bulwer-Lytton, 1st Earl of Lytton
- the Matthew White Ridley, 1st Viscount Ridley
- Henry Yates Thompson, philanthropist and scholar who gave Harrow the Art Schools; and the
- Albert Grey, 4th Earl Grey, Governor-General of Canada.

Rendalls

Albert Grey, 4th Earl Grey Rendalls, originally known as Grove Hill House was built on the site of a pond by Rev Rendall in 1853; it opened for boys in 1854. The house was known after its housemaster until 1912, when Mr Graham officially named it Rendalls. During the Second World War the house was shut due to falling numbers and it was occupied by Malvern College. It reopened in 1946 as a large house. Distinguished former members:
- Bishop Montgomery of Tasmania
- John Addington Symons - Author
- Sir Arthur J. Evans - Archaeologist, excavator of the Place of Minos, Crete
- General Sir Percival Marling VC
- James and Edward Fox - actors
- Richard Curtis - Film director & scriptwriter for TV and cinema

West Acre

Gayton

Gayton is the overflow house. Boys will stay there usually for just one term before moving back to their own house, and their place being taken by another boy.

References

- [http://www.harrowschool.org.uk/html/boarding/houses/ Harrow School: The Houses] Harrow School, Houses of

thrifty car rental technologie hostel krakow drugi WAKACJE

:: RELATED NEWS ::

Paris-Dakar
El Paris-Dakar es el rally considerado como más duro del mundo. A lo largo de 2 semanas, lleva a los corredores desde alguna ciudad europea, hasta la ciudad de Dakar, Senegal. Durante muchos años siempre partió de París, pero en los últimos años ha ido cambiando su inicio por otras ciudades de Francia o España. La prueba fue fundada en Universidad de Los Andes ([http://www.uniandes.edu.co/ Página]) es una de las más importantes de Colombia. Fundada en 1948, es de carácter privado y se encuentra en Bogotá.
- La Universidad de Los Andes ([http://www.ula.ve/ Página]) es una de las más importantes de Telecomunicaciones, es un término que define una red que incorpora tanto fibra óptica como cable coaxial para crear una red de banda ancha. A través del uso de cada una de estas tecnologías, la red es capaz de aprovecharse de los beneficios y minimizar el impacto de las lim

Blod

Blodets funktioner

Blodets innehåll

Plasmaproteiner

Historisk medicin

Blod i matlagning och kultur

Se även

Människa

Människans utveckling

Migration

Egenskaper

Genetik

Individen

Kollektivet

Se även

Blodkärl

Vävnad

Lunga

Människans lungor

Lungsjukdomar

Obstruktiva lungsjukdomar

Restriktiva lungsjukdomar

Övriga

Externa länkar

Vävnad

Hjärna

Historia

Hjärnans anatomi

Hjärnans funktion

Värt att känna till

Se även

Externa länkar

TV-program

Koldioxid

Levern

Funktion i människokroppen

Externa länkar

Hormoner

Struktur

Funktion

Homeostasis

Se även

Immunförsvar

Ospecifika försvaret

Ätarceller(fagocyter)

Specifika försvaret

B-lymfocyter

T-lymfocyter

Röda blodkroppar

Trombocyter

Se även

Blodplasma

Cellkärna

Se även

HB

Benmärgen

Cell (biologi)

Cellens beståndsdelar

Se även

DNA

Kemisk struktur

Replikation

Transkription

Historia

Hemoglobin

Struktur

Syretransport

Nedbrytning av hemoglobin

Se även

Externa länkar

Neutrofil

T-cell

Immunförsvar

Ospecifika försvaret

Ätarceller(fagocyter)

Specifika försvaret

B-lymfocyter

T-lymfocyter

Trombocyter

Se även